Il Maestro: Roman Polanskis The Tenant (1976)

Nu öppnar jag upp mig rejält för kritik. Roman Polanski är ju inte trash, skulle säkert många hävda. Visst är han inte det. Enligt mig så är han en av de absolut bästa regissörerna i världen (av de som fortfarande är verksamma) och många i kultureliten skulle säkert hålla med. Men Le Locataire är även i allra högsta grad en skräckfilm. I mitt tycke Polanskis allra bästa. Få regissörer behärskar den psykologiska skräcken lika bra som den polskfödda regissören (Hitchcock är undantaget och i mångt och mycket var han Polanskis läromästare). I flera av Polanskis skräckfilmer så finns en vag underton av ockultism (bortsett från Ninth Gate). Filmernas eventuella övernaturligheter är dock helt och hållet upp till tittaren. Är Rosemarys bebis verkligen djävulens son eller har den galna sekten fått henne att föda ett deformerat barn genom att tvinga i henne giftiga rötter? Blir Carole verkligen angripen av sin döda far eller är det den sexualneuros, som hon utvecklat som en konsekvens av våldtäkt och incest, som spökar? Svaren i Polanskis skräckfilmer är inte enkla och de hanteras med en sådan skicklighet att olika tittare får helt olika upplevelser beroende på vad deras grundinställning är. Men framför allt så är Polanski en helt fantastisk dramatiker som är fruktansvärt medveten om filmmediets ramar och han bryter mot dessa på ett diskret sätt för att framkalla spänning. I sina skräckfilmer leker han med subjektiviteten för att få oss att uppleva aldrig tidigare skådade känslor av paranoia. Vad händer i verkligheten och vad händer endast i karaktärens huvud? Vem är sjuk; huvudpersonen eller världen? Benhandlingen av dessa frågor är grunden till Polanskis fantastiska filmskapande. Han har helt enkelt regisserat några av de mest spännande filmer som någonsin gjorts och det är huvudpersonernas ambivalens som är central för denna spänning.

The Tenant (eller Hyresgästen på svenska) är en del av Polanskis lägenhetstrilogi. De övriga filmerna i denna informella serie är Repulsion (1965) och Rosemary`s Baby (1968). Det som knyter dessa tre filmer samman är att de alla handlar om karaktärer som isolerade i lägenheter utvecklar sjukliga känslor av paranoia. I Repulsion riktas paranoian mot alla som åtrår Catherine Deneuves vackra huvudperson. I Rosemary`s Baby är det Mia Farrows unga, gravida kvinna som utvecklar paranoia gentemot sin make och hans nya vänner. Och i The Tenant är det Polanskis blyga Trelkovsky som är övertygad att hans grannar drev den förra hyresgästen till självmord och nu är ute efter honom. Repulsion och The Tenant är samskrivna av Polanski och hans vän Gerard Brach. Dessa två skrev de flesta av regissörens allra bästa filmer ihop. Det är genomgående så fantastiska manus att jag NÄSTAN är beredd att förlåta Brach för Dario Argentos Phantom of the Opera. The Tenant är deras allra skarpaste manus och en helt unik blandning av psykologisk thriller, en skildring av en mans fall ner i sinnessjukdom och ren och skär jävla skräck. Det är fokuseringen på den andra aspekten som gör att den här filmen sticker ut jämfört med de övriga i lägenhetstrilogin. Jag är inte sinnessjuk (och har aldrig varit det heller så vitt jag vet), men The Tenant känns som en jävligt realistisk skildring av hur det går till när man utvecklar paranoid schizofreni. Men Polanski och Brach kan ändå inte helt slänga ut ockultismen genom dörren och filmens, helt otroliga, sista scen får oss att återigen tvivla…

Trelkovsky (regissören själv) är en polsk immigrant i Frankrike. Han bor i Paris och letar nu efter en ny hyreslägenhet. Filmen börjar med att han söker upp en viss Monsieur Zy (Melvyn Douglas) som satt ut en annons i tidningen om en ledig lägenhet. Vi förstår direkt att Trelkovsky är en timid och tillbakadragen man som underkastar sig andra människor och låter dom sätta sig på honom. Zy är väldigt skeptisk till den yngre mannen, men låter honom flytta in. Det finns dock ett stort problem. Den förra hyresgästen, Simone Choule, har inte riktigt flyttat ut än. Efter ett misslyckat självmordsförsök (där hon hoppade från ett fönster i lägenheten) så har hon nu hamnat i koma och ligger på sjukhuset. Fastighetsägaren Zy och de övriga hyresgästerna behandlar dock kvinnan som om hon redan vore död. Den makabra historien gör Trelkovsky intresserad och han söker upp Simone på sjukhuset. Där träffar han den snygga Stella (Isabelle Adjani) som är god vän med den döende kvinnan. Hon raggar upp polacken som tröst, men försvinner lika snabbt som hon dök upp. Simone dör några dagar senare och Trelkovsky får överta kontraktet. Snabbt upptäcker han att grannarna är smått nitiska. Trelkovsky får knappt flytta en stol utan att dom bankar i väggarna och klagar till Zy. Samtidigt så börjar han råka ut för allt märkligare incidenter. Bakom ett skåp hittar han en tand som är gömd i väggen. Folk går in på en gemensam toalett (som ligger rakt över gården) och står där i timmar. Helt orörliga. Grannarna börjar allt mer missta Trelkovsky för Simone Choule och vår huvudperson börjar bli övertygad att de försöker förvandla honom till den döda kvinnan. Han börjar rota i omständigheterna runt hennes självmord och hittar märkliga sammanträffanden. Paranoian sprider sig. Så en natt när han tittar ut genom fönstret så ser han självaste Simone stå inne på den gemensamma toaletten…

The Tenant är en helt perfekt film. Den blandar Hitchcock med Don`t Look Now och fyller hela spektaklet med en välbehövlig dos socialrealism och Freud. Likt jag skrev innan så är filmen främst en skildring av en mans nedgång i sinnessjukdom. Men vi kan inte endast nöja oss med detta. Fotot (signerat den svenska Bergmanfavoriten Sven Nykvist) bidrar till filmens estetiska dimensioner. The Tenant är otroligt vackert filmad och särskilt scenen i början sticker ut. Kameran sveper över gården till det hyreskomplex som Trelkovsky senare kommer att flytta in i (en inte helt odiskret referens till Hitchcocks Rear Window) och Nykvist förstärker dramatiken genom sina genomtänkta kontraster mellan ljus och mörker. Det finns flera scener i filmen där Polanskis karaktär tittar ut från lägenheten genom titthålet och dessa sekvenser är en triumf för Nykvists experiment med det subjektiva perspektivet. Såklart ligger The Tenants styrka inte endast i det visuella. Trelkovskys öde är ovanligt drabbande. Hans paranoia är extremt realistisk. Det manus som Polanski och Brach knåpat ihop öppnar upp för oändliga möjligheter till tolkning och de övernaturliga aspekterna lurar hela tiden runt hörnet. Tro mig, när jag säger att detta är en helt fantastisk film. I mitt tycke, en av de allra bästa någonsin…

The Tenant dominerar Roman Polanskis skräckrepertoar genom att uppvisa flest lager. Den är mer genomtänkt än Repulsion och mer komplex än Rosemary`s Baby. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer…

Filmens riktiga trailer (det finns många hemmasnickrade varianter på youtube). Jag lovar dig att du inte behöver se någon annan!