Jag är inne i värsta universitetshetsen nu. Hur jävla många tentor som helst (samtidigt) innan terminen är över. Ibland funderar arbetargrabben på om han inte borde stannat på sitt jobb. Men det är lugnt. Om allt skiter sig så är jag trots allt tjänsteledig. Bara att gå tillbaka och slava. På tal om något helt annat så är jag grymt peppad på att se Super. Jag vet att det just nu går lite inflation i superhjältefilmer generellt och meta/ironiska superhjältefilmer specifikt. Jag dyrkar verkligen Kick-Ass, men vi har samtidigt också fått Special och Defendor (har inte sett någon av dom). Visst är det en jävla trend? Kick-Ass byggde åtminstone på en riktig serie (av John Romita Jr. och Mark Millar). Jag har kanske därför varit jävligt ointresserad av de andra yttringarna i denna nya hipstergenre. Men Super vill jag verkligen se! Det finns tre anledningar till det; 1. Den är skriven och regisserad av James Gunn (mannen bakom Slither; den roligaste skräckkomedin på denna sidan av 2000-talet). 2. Ellen Page är med och hon verkar spela en ”Ellen Page”-roll, alltså inget sånt Inception-skit (och jag gillar Ellen Page i ”Ellen Page”-roller som fan). Vi snackar alltså om en liten, kvinnlig fullblodspsykopat! 3. Den verkar faktiskt ganska kul om man kollar på trailern (jag vet att man inte ska lita på trailers, men samtidigt kan ni inte förneka att scenen där Rainn Wilson tar på Kevin Bacons bil inte är kul). Plus att jag har hört att filmen är jävligt rå och våldsam, vilket är en extra krydda när det kommer till dessa moderna vigilante-historier. Men Super får vänta, eftersom jag har en till jävla tenta att skriva först…

Slänger upp trailern så ni kan se scenen jag snackar om.

Georges Franjus skräckfilm från 1960, Les yeux sans visage (Eyes Without a Face), är helt unik. Om de gamla Universal-rullarna från 30-talet hade utvecklat en djupare psykologisk analys om sinnessjukdomens mekanismer, då hade vi kommit ganska nära den här filmen. Det behövdes en väldigt seriös musiker (som senare fick en rejäl karriär i Hollywood) för att göra Franjus vision rättvisa; nämligen Maurice Jarre. Hans musik är klassisk spänningsmusik och undersköna kompositioner blandade om vart annat. Väldigt värdig Franjus märkliga och vackra kombination av ”galen vetenskapsman”-film och konst.

Paperhouse (1988)

april 27, 2011

Ni kanske vet vem Bernard Rose är. Denna brittiska regissör gjorde en av 90-talets bästa skräckfilmer; Candyman (efter Clive Barkers novell The Forbidden). Det var en sällsam skräckrulle. Den lekte med urbana vandringssägner och våra förväntningar om hur sådana ska sluta. Få genrefilmer på denna sidan av 70-talet är så komplexa och vågar skapa så många lager. Men nog om Candyman (har ni inte sett den så gör det nu!). Innan Rose kom till Hollywood så valde han att filmatisera Catherine Storrs ungdomsroman Marianne Dreams. Storr var känd för sina makabra ungdomsböcker och detta var hennes kronjuvel. Marianne Dreams är en extremt mörk bok djupt nere i skräck- och fantasyträsket. Författarinna gillade inte Rose filmatisering. Hon störde sig på slutet (det finns en till filmatisering för er som är intresserade). Men för att få reda på var i skillnaderna ligger så får ni leta upp boken själva… 😉

Bernard Rose har en jävligt stor styrka. Hans förmåga är att han kan vrida en dramaturgiskt enkel historia några extra varv och skapa en sällsam komplexitet. Titta bara på hans hyllade Ludwig van Beethoven-biografi Min odödliga kärlek eller någon av alla hans Leo Tolstoy-filmatiseringar. Eftersom han är van att jobba med filmatiseringar av skriftliga källor så har han hittat sin filmiska form i texten. Rose skär bort barlast i romaner/noveller och försöker istället hitta visuella övergångar där bilder och klippning ersätter det skrivna ordet. Denna förmåga kan eventuellt göra honom till världens bästa regissör att filmatisera romaner. Jag hade velat se honom tackla Brott och straff eller Processen. Men det kanske kommer. Poängen är att Rose är en av få regissörer (men absolut inte den enda!) som är otroligt duktig på att filmatisera romaner/noveller och samtidigt vara väldigt trogen ursprungskällan. Hur gick det då för Marianne Dreams?

Anna (Charlotte Burke) är en busig elvaårig ”pappas flicka”. Hennes mamma (Glenne Headly) är alltid upptagen och farsan är i Afrika för att jobba. Anna börjar drömma sig bort. Hon ritar ett hus på en grässtäpp. Sedan ritar hon en pojke i fönstret som vinkar åt henne. Snart börjar Anna svimma. Plötsligt befinner hon sig i sin teckning. Hon ser det sneda huset framför sig och i fönstret sitter en pojke. När Anna vaknar upp inser hon att hon måste rita mer. Ju mer hon ritar desto sjukare blir hon och slutligen utvecklar flickan hög feber. Men varje gång hon somnar är hon tillbaka på grässtäppen. Slutligen vågar hon gå in i huset och uppför trappan. Pojken i fönstret kallar sig Marc (Elliott Spiers) och är sur över att han inte kan använda sina ben. Anna ritade ju dom aldrig! Flickan blir mer och mer febrig och återkommer allt mer till världen i teckningen. Hon berättar för Marc att hon saknar sin pappa och så snabbt hon har yttrat orden så hör hon sitt namn ropas över kullarna. Pappa är där. Men han är blind eftersom han aldrig ser Anna. Problem uppstår när Annas teckning (som blir mer och mer nedkladdad) kastas i papperskorgen. Hon lyckas hitta den i en soptunna, men nästa gång hon somnar är världen inte sig lik…

Jag måste börja med det som är dåligt. Charlotte Burke är en alldeles för kass skådespelerska för att bära upp Paperhouse. Detta är jävligt synd eftersom i princip hela filmen kretsar runt henne. Det finns även andra skådespelarinsatser som är svaga (som Glenne Headly). Om man bortser från detta faktum så är Paperhouse den vackraste, mest fantastiska och mest tankeväckande filmen som någonsin gjorts i dark fantasy genren. Det handlar inte bara om hur Rose väljer att berätta Storrs historia. Filmen har även en helt otrolig scenografi som är grymt influerad av tysk expressionism. Gillar ni The Cabinet of Dr. Caligari och har letat efter en film som kan axla dess mantel så har ni hittat rätt! Även musiken av Stanley Myers och Hans Zimmer gifter sig med bilderna och bidrar till denna helt fantastiska drömvärld! Jag vet att jag ofta skriver upp filmer jag gillar lite för mycket. Denna gång ska jag försöka att inte göra det (vilket är galet svårt, så ni får ursäkta mig). Jag kommer bara att säga en sak till. Gillar du Pans Labyrint, så kommer du att gilla Paperhouse. Det är en lika fantastisk film…

Om vi bortser från lite svaga skådespelarinsatser så är Paperhouse en av de absolut bästa fantastiska filmerna som någonsin gjorts (där rök det!). Den är så full av kreativitet och skönhet att det är omöjligt att värja sig mot den. Neil Gaiman var nog grymt influerad av den här historien när han skrev Coraline, och trots att jag älskar Henry Selicks filmatisering så är detta fan och med bättre. Jag glömde säga en sak; se inte den här filmen med dina barn…

Stephen King på TV

april 24, 2011

När jag slökollade på TV igår natt så såg jag att Kanal 5 visade Desperation. Jag har verken läst boken eller sett miniserien innan, men den fick mig att börja fundera lite på alla dessa Stephen King-filmatiseringar gjorda för TV. När jag var yngre så var jag ett stort King-fan och slukade majoriteten av hans äldre böcker. Någonstans runt Sömnlös eller Rose Madder tröttnade jag och har aldrig plockat upp någon av hans romaner igen. Däremot så har jag väldigt positiva minnen av filmatiseringarna gjorda för TV. Flera av dessa måste räknas som höjdpunkter i Mick Garris karriär (även skaparen av Masters of Horror, för er som inte vet) och min generella uppfattning är att Kings omständiga småstadsskildringar gör sig avsevärt bättre i tv-serieform än som långfilmer. Favoriten bland dessa kan dock inte tillskrivas Garris, utan Tommy Lee Wallace som var regissören till Det. Jag älskade den miniserien när jag var yngre. När jag nu glodde på Desperation så fick jag ett stort sug efter att se om flera av de gamla miniserierna/tv-filmerna; Pestens Tid, Knackarna, Langoljärerna, The Shining och Det såklart.

Vad är era minnen/åsikter om av dessa tv-filmatiseringar? Har ni någon favorit?

The Sadist (1963)

april 22, 2011

Det var länge sedan jag skrev om någon film utanför skräckgenren. Jag kanske bara har väntat på en bra film att skriva om? Det var ett bra tag sedan jag blev tipsad om The Sadist. Det är en liten lågbudgetrulle med Arch Hall Jr. i huvudrollen. För er som inte känner till honom så är han en b-films legend som varit med i filmer som Eegah och Wild Guitar. Hall Jr. har inte gjort sig känd för sina skådespelartalanger precis. Därför var det väldigt förvånande att folk hävdar att han är helt fantastisk i The Sadist. Filmen är även den första som är influerad av den mordodyssé som genomfördes av de verkliga seriemördarna Charles Starkweather och Caril Ann Fugate (som även skildrades av Terrence Malick i Badlands och Oliver Stone i Natural Born Killers). The Sadist tar sig dock mycket friheter med de riktiga brotten. Regissören James Landis låter sig istället influeras av händelserna för att skapa ett tight och klaustrofobiskt kammarspel. The Sadist är därför i princip en föregångare till terror-filmen (The Last House on the Left).

Tre lärare, som är kollegor, är på väg till en baseballmatch när de behöver stanna vid en bensinmack på landsbygden i Kalifornien för att tanka. Märkligt nog verkar stället övergivet och de börjar ana oråd. Snart dyker ett stört ungt par upp; Charlie Tibbs (Hall Jr.) och hans viskande flickvän Judy Bradshaw (Marilyn Manning). Charlie har en pistol och tvingar en av lärarna (Richard Alden) att reparera deras bil. Lärarna förstår snart att paret är två fullblodspsykopater som mördat ägaren till bensinmacken och hans fru. Antagligen är Charlie och Judy de två seriemördare som terroriserat Arizona och som polisen jagar. De förstår också att de aldrig kommer att lämna bensinmacken levande. De försöker nu vinna tid för att hinna skapa en flyktplan innan den nyckfulle Charlie börjar avrätta dom…

The Sadist utspelar sig endast på en plats med i princip bara fem karaktärer (bortsett från en kort visit av två poliser). Landis försöker att göra ett psykologiskt drama om terrorns mekanismer. Det hade varit så himla lätt att misslyckas med konceptet, men Landis har tre trumfkort. För det första så har filmen en extremt väl avvägd dramaturgi. Historien står aldrig still och det finns ingen som helst utfyllnad för att förlänga filmen. För det andra är den otroligt snyggt filmad vilket gör att den isolerade bensinstationen görs mycket mer intressant än vad den egentligen är. Slutligen så har han en helt jävla fantastisk rollprestation av Hall Jr. Han är fullständigt trovärdig som Charlie Tibbs; en sadistisk bondlurk full med egenheter och som konstant kallar alla för mister. Hade inte The Sadist varit en exploativ liten lågbudgetfilm så hade Hall Jr. varit nominerad till en Oscar (och vunnit den!). I ärlighetens namn så är hans Tibbs en av de mest minnesvärda psykopaterna jag någonsin sett i en amerikansk film. Dessa tre aspekter av The Sadist samspelar till att göra filmen till en ohyggligt spännande liten thriller, en spänning som förstärks av det nihilistiska manuset. Du har absolut ingen aning om vem som kommer att överleva och vem som kommer att dö (särskilt en dödsscen är riktigt överraskande och drabbande). Våldet är oblodigt, men förvånansvärt brutalt. Återigen måste cred ges till kameramännen eftersom våldsscenernas brutalitet förstärks av hur de är filmade. Som ni säkert förstår så gillar jag The Sadist skarpt.

The Sadist är sannerligen en dold lågbudgetpärla. Det är en drabbande film som har åldrats mycket väl tack vare sitt stabila hantverk (som döljer bristerna med den låga budgeten) och en helt outstanding rollprestation av Hall Jr. Jag är helt övertygad om att Tarantino älskar den här filmen och den slår många moderna kriminalthrillers hårt på fingrarna av den enkla anledningen att den har något som de saknar; nämligen nagelbitande jävla spänning!

Först trailern. Spana in Hall Jr:s mimik!

Nu filmen. Den är public domain. Gör dig själv en tjänst och se den. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!

A Serbian Film (2010)

april 19, 2011

Jag brukar inte gå på hype runt filmer. Man har blivit besviken så många gånger att det i princip är omöjligt att hetsa upp sig över något. En återkommande hype bland skräck/exploitationfans är att man sprider att vissa filmer innehar statusen som de brutalaste som någonsin gjorts. När dessa åsikter ventileras om äldre film så stämmer det ibland. Särskilt om filmerna är italienska. The New York Ripper, Cannibal Holocaust och Giallo A Venezia har alla hamnat i den kategorin och de är alla så jävla sjuka (på ett eller annat sätt) att man gör klokast i att lyssna på hypen (så man inte ger sig in i något som man kommer att ångra). När liknande hype sprids om nya filmer blir jag dock skeptisk. Vad är egentligen preferenserna? Senast jag hörde liknande attribut tillskrivas en nyligen utkommen skräckfilm var för två år sedan när The Human Centipede släpptes. Med all rätt gick jag inte på hypen. Likt det ofta är i sådana fall så var själva idén knäppare än vad som faktiskt skildrades i bilder. Jag tycker inte det räcker. De ovan nämnda italienska filmerna kombinerar störda idéer med extremt starka bilder. De vinner på den där gradskalan i helvetet där störda filmer gör upp mot varandra. Nu var det dags för en ny film att utsättas för hypen. En serbisk film…

Srdjan Spasojevic debutfilm heter faktiskt så; Srpski film alltså A Serbian Film. Söker man på originaltiteln eller den engelska titeln på imdb så får man inte upp något (googla istället). Det borde få den mest luttrade exploitationfantasten att ana oråd. Och det var precis vad jag började göra, men inte som en konsekvens av att jag inte hittade filmen på imdb utan eftersom skribenter jag litar på (som skrattar åt många av dessa hypade filmer, som sett i princip alla de där sinnessjuka filmerna) faktiskt avrådde folk från att se den. Brad Jones (The Cinema Snob) sa tex; jag vet att detta kommer att få helt motsatt effekt, men ni måste veta vad ni ger er in på. Jag är beredd att säga exakt samma sak. Och jag vet också att någon därute kommer att leta upp A Serbian Film bara pga den här texten. Vill du det så gör det. Jag är glad att jag såg den själv när jag var svinfull efter en lång kväll på krogen. Ändå tittade jag bort. Men fyllan gjorde det hanterbart på något sätt. Den här filmen har den enskilt sjukaste scenen jag sett i någon film, någonsin. Jag mår illa när jag tänker på den. Jag kommer inte att skriva här vad som händer. Inte för att jag inte vill spoila, utan för att jag inte vill att någon som vet vem jag är tror att jag är fullkomligt jävla psyksjuk som kollar på en sådan här film.

Handlingen är ganska okomplicerad. Srdjan Todorovic spelar Milos, en porrstjärna på dekis. Mycket tid i filmen läggs på att skildra Milos relation till hans fru och son. Skådespeleriet är mycket bra och dessa scener är ofta genuint rörande. Överhuvudtaget så är inte A Serbian Film en lågbudgetrulle inspelad på billig DV. Den är mycket välgjord. Det gör bara allt så mycket sjukare. Uppenbarligen fick Spasojevic en hyfsad budget. Han verkar även vara en väldigt kompetent regissör. Varför i helvete gör han den här filmen? Ni kan nog tänka er vad som händer med Milos. Han får ett sista erbjudande om att göra en porrfilm. Den betalar galet bra och han får absolut inte ställa några frågor om innehållet. Efter att ha rådslagit med sin fru så bestämmer han sig för att ställa upp. Hur farligt kan det egentligen vara? Filmen flummar ut rejält under andra hälften när Milos psyke börjar brytas ner av allt han tvingas göra under inspelningen. Och det visar sig att de som beställt filmen inte tänker låta honom lämna produktionen hur som helst…

Spasojevic måste ha använt porrskådespelare till många av den här filmens scener. Jag fattar inte vem som annars hade varit beredd att ställa upp på det här. Men de scenerna är ändå inte de värsta. Välfilmade specialeffekter fyller i de mest avskyvärda luckorna. Spasojevic har också babblat om att han hade politiska syften med den här filmen. Det skiter jag i. Vad hans anledningar än var för att göra en av de absolut mest extrema filmerna någonsin spelar ingen roll eftersom han lyckades. Jag vill inte lyssna på hans ursäkter. Spasojevic har lyckats bränna fast en bild i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag är helt galet lack på honom för det.

De mest extrema scenerna är självklart inte med i trailern.

Vi kan väl inte direkt påstå att vårt avlånga land har varit speciellt framträdande inom genrefilm. Både Danmark och Norge har mycket mer tradition av den här typen av filmer och om det finns någon genre där Sverige lyckats göra ett avtryck så är det inom sexploitation (som jag är väldigt ointresserad av). Därför är det lite av en utmaning (och jag gillar utmaningar) att försöka vaska fram fem filmer. Kom gärna med egna förslag nedan.

Thriller – en grym film (1974)

Bo Arne Vibenius rape and revange-rulle med Christina Lindberg i huvudrollen är antagligen den mest kända svenska exploitationfilmen genom tiderna. Självklart förtjänar den en plats på denna lista. Om man bortser från pornografiska inserts, världens långsammaste (och längsta) slowmotionscener och haltande skådespeleri så är det en förvånansvärt rå, stämningsfull och kreativ film Vibenius knåpat ihop. Slutet är (rent ut sagt) helt jävla fantastiskt. Men, Vibenius, man mixar inte heroin genom att ta det ur påsen med en sked och blanda ner det i ett glas med kallt vatten!

Månguden (1988)

Jonas Cornell lyckades med den märkliga bedriften att få regissera en ockult giallo för SVT i slutet av 80-talet. Lite blodfattig (antagligen pga formatet), men mördarens egna videofilmer av morden är obehagliga och realistiska. Historien är förvånansvärt bra och de (eventuella) övernaturligheterna är smakfullt nog väldigt nedtonande. Jag gillar denna skarpt.

Låt den rätte komma in (2008)

Vi har redan diskuterat detta här på bloggen. Jag älskar Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvist fantastiska roman. Enligt mitt tycke en av de absolut bästa svenska skräckfilmerna genom tiderna.

Mannekäng i rött (1958)

Här kan vi ha förklaringen till varför Månguden blev till. Arne Mattssons andra Hillmanthriller sägs inte bara ha influerat de tyska krimi-filmerna utan även självaste Mario Bava! Och visst finns det STORA likheter mellan Mattssons proto-giallo och Bavas egna Blood and Black Lace. Trots att de flesta morden sker off camera och att man bara vill strypa Nils Hallberg jobbiga comic relief-karaktär så går det ändå inte att ignorera att filmen har en fantastisk extravagant stil. Slutets plottwist har även kopierats i otaliga italienska giallos. Ett stycke sorgeligt bortglömd svensk filmhistoria.

Sounds of Silence (1989)

Jag vet att denna spökfilm från 1989 av Peter Borg (känd som mannen bakom Scorched Heat) inte är något vidare. Men den hamnar på den här listan av två anledningar; den är inspelad i Malmö och min polare spelade ett av spökbarnen.

——————————————————————-

Nödvändigt omnämnande:

Evil Ed (1995)

Riktigt dålig, inte det minsta rolig, men man måste beundra Anders Jacobsson för att åtminstone försöka göra en svensk splatterkomedi. Varför har ingen följt efter i hans fotspår?

Alltid när någon säger ”gud vad jag är trött på amerikansk skräckfilm!” så brukar jag svara ”då borde du kolla på italiensk skräck från 70-talet”. Jag sticker inte under stol med att detta är den period som jag gillar allra mest från det land vars skräckproduktion jag värderar högst. Visst är folk bevandrade i Dario Argento, Lucio Fulci, Mario Bava, kanske tom Pupi Avati, men min smått osunda fixering vid italiensk skräckfilm har fått mig att gräva mig allt djupare ner i landets populärkulturella träsk. Och jag har hittat några riktiga guldklimpar. Luigi Bazzonis Footprints är en sådan film. Den har jag redan skrivit om och om jag hade skapat den här kategorin (Il Maestro/favoritfilmer) tidigare så hade den absolut platsat. Både Argento, Fulci, Avati och Martino har fått hedervärda omnämnanden som mästare här på bloggen (Bava kommer också dyka upp i den här kategorin snart). Men en av de allra bästa och mest originella italienska skräckfilmerna genom tiderna kommer inte från något av dessa kända namn. Francesco Barilli har bara regisserat två långfilmer (sedan har han gjort dokumentärer och tv-serier). The Perfume of the Lady in Black var hans första film. Hur kan han då platsa som en maestro?

Barilli låter sig tydligt influeras av andra regissörer, men inverterar de lånande idéerna till oigenkännlighet. Hans andra film, Pensione Paura från 1977, har tex tagit formen från giallo-genren. Barillis vision spelar på våra genreförväntningar och krossar dom fullständigt. På det planet är hans filmer nästan meta. I The Perfume of the Lady in Black lånar Barelli uppenbarligen inramningen från Roman Polanskis lägenhetssräckfilmer (Repulsion, Rosemary`s Baby och The Tenant), men där Polanski vill göra ockult ambivalenta psykologiska porträtt så använder Barelli premissen för att skapa övernaturlig konst. Själva historien är inte så relevant, utan istället vad händelserna i filmen säger om huvudpersonen. Och så använder Barelli sig av våld för att chockera. Detta kan tyckas vara ett klassiskt knep, men väldigt få har gjort det så konsekvent som han. Det finns bara EN riktigt grafisk scen i filmen och effekten är enorm. När jag ser The Perfume of the Lady in Black så undrar jag varför inte fler italienska regissörer gav sig in på det spännande fältet som vi kan definiera som ockulta thrillers. På rak arm så kommer jag bara på Aldo Lados Short Night of Glass Dolls (också en mycket bra film), Pupi Avatis Zeder, Sergio Martinos All the Colors of the Dark och (eventuellt) Dario Argentos Suspiria och Inferno (fast de är mer spektakel på thrilleraspekternas bekostnad). Men nu kanske ni undrar vad  The Perfume of the Lady in Black handlar om?

Den italienska genrefavoriten Mimsy Farmer (från bla 4 Flies on Grey Velvet och Autopsy) spelar Silvia Hatcherman, en ung industriell forskare som bor i ett vackert, barockt hyreshus. Hon rör sig i akademikerkretsar tillsammans med sin pojkvän Roberto (Maurizio Bonuglia) och världsvana som de är umgås paret med några exil-afrikaner. Silvias och Robertos rationalism ställs mot deras spiritualism. Vi förstår snart att den unga kvinnan har enorma emotionella problem som verkar vara relaterade till familjesituationen under hennes uppväxt och hennes mors (eventuella) självmord. Snart börjar Silvia plågas av märkliga drömmar och en liten flicka börjar dyka upp i hennes närhet. Barnet följs snart av en svartklädd kvinna. Samtidigt börjar vi ifrågasätta om Silvias märkliga grannar verkligen finns eller om de är en produkt av hennes brutna psyke. Silvia drömmer även att grannarna börjar mördas. Händer detta verkligen? Paranoian stegras med visionerna och slutligen befinner sig Silvia i ett surrealistiskt limbo. Hon börjar dock misstänka att ockulta krafter kan vara verksamma. Allt leder fram till filmens chockerande final där allt avslöjas. Eller inget…

Som ni kanske märker så är det ganska svårt att beskriva handlingen i The Perfume of the Lady in Black på ett vettigt sätt. En recensent på imdb skrev att filmen är som ett pussel som inte passar. Det är en väldigt talande beskrivning av Barillis märkliga vision. Filmen känns inte alls som en italiensk genreprodukt från 70-talet, utan överskrider genrens begränsningar. Det är helt enkelt den felande länken mellan de italienska genreregissörernas extravaganta stil och ren konstfilm. Men The Perfume of the Lady in Black har mer som talar talar till dess fördel. Skådespeleriet är långt över genomsnittet för den här typen av filmer. Farmer gör sin överlägset bästa insats någonsin och går runt som i ett avskärmat trans i de märkliga miljöerna (något som passar filmen fantastiskt bra). Scenografin är helt häpnadsväckande och Barilli är nästan bättre än självaste Argento i sitt användande av färger för dramatisk effekt. Nicola Piovanis fantastiska musik måste också nämnas. Den är obehaglig och vacker om vart annat och fullkomligt i tjänst hos Barillis vision. Egentligen är det inte så konstigt att Barilli bara regisserade två långfilmer. Han är alldeles för egen och konstnärlig för den miljö som han verkade inom (nämligen 70-talets exploitationscen). Sorgligt nog ledde detta även till att han aldrig fick den den uppmärksamhet som han förtjänar. Kommer ni ihåg min recension av Mariano Bainos Dark Waters? The Perfume of the Lady in Black är den filmen som Baino ville göra. Men han misstog avsaknad av våld och ett långsamt tempo för en historia, medan Barilli endast väljer den formen för att just berätta en historia. En ovanligt komplex sådan.

The Perfume of the Lady in Black är ingen lättsmält film. Den förtjänar att ses många gånger. Tycker du det är jobbigt att tolka symbolik så ska du nog hoppa över den här. Den som är beredd att investera tid i Barillis märkliga drömvärld kommer dock att bli rikligt belönad…

Några scener från filmen ackompanjerade av Nicola Piovanis musik. Jag glömde säga att det finns EN jumpscare i hela filmen och den är extremt smakfullt utförd. Du ser den absolut inte komma!

Vixens: Elke Sommer

april 13, 2011

Va, vad gör hon här? Är inte Elke Sommer mest känd för Rosa Pantern-rullen Ett skott i mörkret? Visst kan fröken Sommer vara den av våra vixens som gjort mest mainstreamfilm, men den vackra tyska aktrisen hyllas här på Trash is King! för sin Mario Bava-cykel. Mellan 1972 och 1974 så var Sommer med i två (alternativt tre) väldigt centrala verk för den italienska skräckmästaren; nämligen en av hans absolut sämsta filmer och en av hans absolut bästa. Dessa filmer kom till under ett kortvarigt (och kaotiskt) samarbete mellan Bava och producenten Alfredo Leone, en man känd för sin starka vilja och sin bottenlösa pengatörst. Trion Sommer, Bava och Leones första projekt var Baron Blood. Filmen var en tråkig (men snygg) och förvirrande repris på Bavas tidigare (och bättre) gotiska filmer. Man kan väl inte påstå att handlingen är förutsägbar, den är istället överdrivet snårig och tramsig. Men Elke utstrålar stor karisma i rollen som konservatorn Eva Arnold och scenen där hon jagas av baronen i dimmiga gränder är minnesvärd. Sommers och Bavas nästa projekt är däremot i en klass för sig. Lisa and the Devil är en surrealistisk, drömlik och vacker vuxensaga. Fröken Sommer är den här gången den odiskutabla huvudrollen och hon bär upp filmen på sina späda axlar. Rollistan kompletteras av Telly Savalas som eventuellt är djävulen, eller inte. Tyvärr så la den klåfingriga Leone sig i produktionen och nya scener spelades in med Sommer där hon var besatt av djävulen (för att rida på framgångarna med Exorcisten). Hopkoket släpptes som The House of Exorcism och Bavas fantastiska vision var nu bara en fond åt Sommer när hon skriker könsord på en präst. Se absolut inte den klippningen! Vi hyllar nu Elke Sommer för att hon berikade Bavas filmografi med sin fantastiska närvaro. Trots att resultaten var lite skiftande…

Sorry, kära läsare…

april 12, 2011

…skoluppgifterna tog längre tid än vad jag trodde och jag glömde helt bort bloggen mitt i allt. Det kommer en uppdatering imorgon; ons 13 april.