Förra veckan så började jag på en yrkesutbildning. Slutligen så ska jag äntligen bli något! Typ vuxen. Problemet är bara att jag underskattade min tillgång till fritid. Skolan slukar enormt mycket och jag har inte riktigt kommit in i studierna än. Därför så måste jag tyvärr ta en veckas paus från bloggen.

Återkom igen lördagen den tredje september. Då har jag återfunnit formen.

Annonser

Jag har gett en hel del utrymme till scream queens här på bloggen. Självklart så ska dessa duktiga och legendariska aktriser hyllas, men nu är det dags att lyfta fram snubbarna! Valen här är mina personliga. Eftersom det var skitsvårt att endast välja fem stycken skådespelare så fick jag kompromissa mycket med mig själv. Ändå har jag försökt få med lite bredd (tex i fråga om vilka genrer skådespelarna mest bidragit till). Som vanligt så finns det ingen inbördes ordning.

Giovanni Lombardo Radice  

Säregen italiensk skådespelare som gjorde sig en kariärr genom att spela perversa och grymt excentriska karaktärer i splatter- och gorefilmer. Han har jobbat tillsammans med Lucio Fulci, Umberto Lenzi, Michele Soavi och Lamberto Bava (för att nämna några). Hatar idag dessa insatser och vill knappt snacka om dom.

John Carradine

Denna amerikanska skådespelare föddes i New York 1906 som Richmond Reed Carradine. Han började i Hollywood-storfilmer, men blev på äldre dagar synonym med kultskräck. Ett tag kändes det som att han verkligen var med i ALLA amerikanska exploitationfilmer (och även en hel del europeiska)! En riktig legendar som gick ur tiden 1988.

Fred Williamsson

Ännu en stor amerikansk b-filmsskådis. Williamsson började som en amerikansk fotbollsstjärna, men blev snart ett av de allra mest kända ansiktena inom den framväxande blaxploitationgenren i början av 70-talet. Hans framgångar ledde honom till Italien där han var med i mängder av krigs- och postapokalypsrullar i slutet av 70-talet och under hela 80-talet. Williamsson spelade alltid sina roller med glimten i ögat och är därför otroligt minnesvärd.

Udo Kier

Han är ett enormt fan av skräckfilm. Han har spelat i exploitationfilmer i hela världen sedan början av 70-talet. Han är tysk och föddes som Udo Kierspe 1944. Behöver han verkligen en närmare presentation? Kier är fortfarande verksam i genrefilm och är idag en livs levande legend.

Sonny Chiba

  I mitt tycke; världens absolut coolaste kung fu-stjärna! Sadaho Maeda föddes i Japan 1939 och kommer alltid att bli ihågkommen som Terry i The Streetfighter. Men han gjorde även mängder med andra kampsportsfilmer. Med ett extremt karismatiskt spel och sin säregna fightingstil slog han sig in i miljoner exploitationfans hjärtan.

————————————————————–

Får absolut inte glömmas bort:

Franco Nero

Jag tänke från början endast ha med en italiensk skådespelare, men Franco Nero (Francesco Sparanero) är helt enkelt omöjlig att sålla bort. Denna fantastiska skådis gjorde sig ett namn som leading man i mängder av spaghetti westerns. Och så var han Django! Hur kan man hålla en sådan insats borta från den här listan?

Gray Matter rules!

augusti 20, 2011

Jag har slutligen köpt en ny dator, så jag kan äntligen spela Gray Matter. Och det uppfyller precis alla mina förväntningar. Det är ett klassiskt äventyrsspel till PC (alltså peka och klicka), men Jane Jensen (skapare av Gabriel Knight-trilogin) är en så pass duktig manusförfattarina att hon inte bara ger dig ett bra spel, utan passar även på att slänga in jävligt intressata karaktärer i förbifarten (det som höjer ett bra äventyrsspel till en klassiker!). Detta är beviset på att Gray Matter verkligen är ett helt fantastiskt spel. Karaktärerna är centrala. Jag har bara spelat några timmar och jag är redan kär i Sam. Och jag måste kunna relatera till huvudpersonen för att ta den ockulta ploten på allvar…

Glömde jag säga att spelet har en helt otrolig themesong?

Jag är ledsen att jag inte hunnit uppdatera på några dagar nu, men jag har varit upptagen med att hjälpa Fantastisk filmfestival genom att skriva några beskrivningar av filmer till deras program. Befinner ni er i södra Sverige (närmare bestämt Lund) under perioden 15-24 september så måste ni bara gå dit.

Spana in deras hemsida.

Jag kommer nu att fortsätta uppdatera som vanligt.

Spöket i det rödtejpade rummet

När den nya(gamla) japanska spökvågen först fick sitt genomslag så var jag grymt peppad. Hideo Nakatas två paradfilmer The Ring och Dark Water är fortfarande helt fantastiska genrefilmer. Takashi Shimizus Ju-on aka The Grudge går heller inte av för hackor. Alla dessa filmer har sina egna extremt skrämmande scener som står starkt i konkurrensen. Men likt alla andra flugor så blev den japansk/asiatiska-spökvågen snart kliché. Kvinnor med svart hår för ansiktet, som kryper över golvet genom tillbakaspolade rörelser, blev till slut humormaterial åt Scary Movie 10. Det krävdes en riktig veteran inom japansk genrefilm för att lämna ett bestående intryck. Och vilket jävla intryck han lämnade…

År 2001 regisserade Kiyoshi Kurosawa en film vid namn Kairo. Filmen försvann fullständigt i mängden bland alla The Ring– och Ju-on-kopior som börjat komma från Asien under den här perioden. Kurosawa hade varit verksam sedan mitten av 70-talet och föregick den trendiga spökvågen (bla genom att regissera den fantastiska Cure ett år innan Nakata gjorde The Ring). Hollywood var sena i svängarna och det dröjde fem år innan Wes Craven skrev ett katastrofalt manus utifrån Kurosawas förlaga vid namn Pulse. Den filmen hade Kristen Bell i huvudrollen. Den är även ett fullständigt missförstånd av Kurosawas intelligenta och filosofiska manus. Kairo är unik. Det är en apokalyptisk historia där döda börjar komma tillbaka till vår värld närda av den ensamhet som den moderna storstaden och internetrelationerna skapat. Det är en tragisk, vacker, fascinerande och djupt skrämmande film han knåpat ihop. Och det finns en scen som sticker ut.

En av filmens karaktärer beger sig ut. Han ser en källardörr som är igentejpad med röd gaffa. Vad han inte vet är att folk kommit på att den röda tejpen håller spöken ute (eller inne i det här fallet). Så han river ner den och går in. Väl i källarutrymmet så finner han något som nästan ser ut som ett altare uppbyggt runt en soffa och rött klotter på väggen. Men plötsligt så hör han något bakom sig. Han stirrar nerför korridoren och ser någonting. Det börjar det röra sig i skuggorna och han är säker. En kvinnlig gestalt rör sig mot honom. Hon går som i slowmotion. Hon snubblar, men fortsätter. Han kastar sig mot soffan, backar och kryper in bakom den. Han tittar efter hennes fötter. Vad han inte vet är att hon håller på att krypa över den…

Det finns inte så mycket mer att säga om den här scenen. Det är en helt fantastiskt utförd skräcksekvens. Bilder, musik och klippning gifter sig till en helt otrolig helhet. Men det mest frånstötande är HUR SPÖKET FAKTISKT RÖR SIG! Jag är helt övertygad att om det verkligen finns spöken så rör de sig EXAKT så här…

Det gick inte att hitta en bild från den här scenen på nätet så bilden ovan är från ett annat tillfälle i Kairo. Dock rekommenderar jag dig inte att se klippet nedan om du inte redan sett filmen (gör det istället!)…

The Beast Must Die (1974)

augusti 13, 2011

Jag har kommit på mig själv att hoppa ganska mycket mellan subgenrer och teman här på bloggen. Ofta skriver jag om en specifik regissör eller skådespelerska och passar även på att nämna flera andra filmer dessa gjort. Detta med löfte om att återkomma med mer djuplodande recensioner. Men sedan glömmer jag bort det. Jävla ADHD-beteende. Nu är det ändring på detta! För inte så länge sedan recenserade jag Madhouse och skrev då att jag tyvärr har varit dålig på att skriva om det intressanta brittiska produktionsbolaget Amicus filmer. Sedan skrev jag om den vackra Marlene Clark och nämnde att hon var med i en av det brittiska bolagets filmer. Nu är det dags att knyta ihop säcken och skriva om rullen som är den felande länken. The Beast Must Die är en av Amicus senare filmer. Regissör är Paul Annett som i princip uteslutande jobbat med kvalitets-TV (bla. EastEnders) och manusteamet kommer från samma håll. Amicus har ännu en gång lyckats lura över självaste Peter Cushing från konkurrenten och han bidrar (självklart) med en stabil insats. Och så är The Best Must Die en varulvsfilm, fast en jävligt originell sådan. Låter det intressant? Det är det.

Tom Newcliffe (blaxploitationskådisen Calvin Lockhart) är en karibisk immigrant i Storbritannien som lyckats. Han äger nu ett företagsimperium och bor i en enorm, isolerad herrgård i norra England. Och hans största passion här i livet är jakt. Newcliffe har rest runt jorden och jagat allt som går att jaga. Men det finns en varelse han aldrig fått chansen att skjuta; en varulv. Nu bjuder Newcliffe in sex gäster till sin herrgård. Fem misstänker han för att vara en varulv och den sista är professor Lundgren (Cushing), en expert på lykantropi. Alla förutsättningar är rätt (det kommer bli fullmåne de tre närmsta nätterna) och Newcliffe har installerat ett avancerat övervakningssystem på sina ägor för att inte låta varulven komma undan. Men hans fru Caroline (Clark) tror inte på varulvar och hon börjar misstänka att hennes make blivit sinnessjuk. Så kommer den första natten och varulven slår till. Nu är alla misstänkta inklusive Dr. Lundgren och Caroline…

The Beast Must Die har en lite småjobbig gimmick. Filmen börjar med en text som förklarar att detta är en klassisk whodunit och att publiken uppmanas gissa vem varulven är. När cirka en kvart av filmen återstår pausas handlingen i 30 sekunder och vi får en möjlighet att framföra vår gissning till den som sitter bredvid oss. Det sägs att Annett hatade den här gimmicken (som förts in i filmen av producenterna). Men det går inte att ignorera att den passar The Beast Must Die bra. Filmen är ju trots allt en VÄLDIGT klassisk Agatha Christie-doftande deckare, men med en varulv istället för en mördare som förövare. Denna originella och intressanta idé fungerar faktiskt. Annett lyckas med en ganska imponerande fusion av den klassiska deckarens spänningselement och paranoia och varulvfilmens skräck och tragik. Överhuvudtaget så är det en jävligt fartfylld film han knåpat ihop, rik på ganska spektakulär action. Det blir riktigt spännande framåt slutet när liken staplas på varandra i herrgården och historien närmar sig sin upplösning. Det finns även en twist precis innan avslöjandet som faktiskt är ganska fyndig. Den lurar dig för en kort stund tills du funderat efter. Varulven i filmen går inte på två bakben utan ser istället ut som en stor, svart hund. Personligen har jag inga problem med detta, men jag kan tänka mig att det kan störa folk. Det enda minuset återfinns i när vi väl får se själva förvandlingen från människa till varg. Effekterna är extremt lågbudget och otillfredsställande. Men det är faktiskt en väldigt liten negativ detalj i en annars välfungerande helhet.

The Beast Must Die är en mycket underskattad och extremt underhållande liten film. Amicus lyckas överraska igen med en genrekompott som framstår som lite skum på pappret, men i Annetts händer visar sig fungera väldigt bra. The Beast Must Die kvalar absolut in bland mina top 10 varulvsfilmer genom tiderna!

Filmen marknadsfördes hårt med sin gimmick.

Vixens: Marlene Clark

augusti 11, 2011

Vackra Marlene Clark är en doldis bland kvinnliga blaxploitationstjärnor, kanske för att hon lyckades bryta sig ur genrens begränsningar. Född 1949 i Kalifornien, men uppvuxen i Harlem New York, började Clark (likt flera av våra vixens) först som modell. Hon kom från ett arbetarklasshem. Pappan var bussförare och mamman arbetade i fabrik. Ändå lyckades unga Marlene komma in på collage. Det var där hon började skådespela. De första filmrollerna var små och utan erkännande, men Clark gick snart vidare till den framväxande svarta exploitationgenren. Innan hon hamnade där mellanlandade hon i en större actionfilm (Clay Pigeon) och i en mindre, sleazy skräckfilm (Night of the Cobra Woman). Hennes första mer uppmärksammade roll kom i den märkliga Beware! The Blob, en något sen uppföljare regisserad av Larry Hagman (vet ni inte vem det är så kolla upp omedelbart!). Som ung afroamerikansk skönhet var hon gjuten i blaxploitationgenren. Clark spelade mot Jim Brown i Slaughter, mot Duane Jones i den fascinerande vampyrfilmen Ganja & Hess och Calvin Lockhart i The Baron. Och så var hon den coola Muff i Jack Hills grymma The Jezebels. Clark hann även med en utflykt till England för att spela in den Amicus-producerade varulvsrullen The Beast Must Die. Hennes skräckfilmsrepertoar omfattar även Black Mamba och Lord Shango. Slutligen måste även nämnas att Clark hade en liten roll som sekreterare i Bruce Lee-klassikern Enter the Dragon! Clark förtjänar alltså att bli ihågkommen som en klart lysande stjärna på den populärkulturella himlen.

Hur kan man ta en film med titeln Invasion of the Blood Farmers på allvar? Ska det vara en skräckkomedi? Eller kanske en homage till 50- och 60-talets b-filmer? Hur det än må vara så måste man erkänna att filmbolagen var ganska duktiga på att marknadsföra dessa dive in z-filmer genom småprovocerande och fartfyllda affischer. Spana in den ovan. Man blir lätt lurad att det åtminstone är en gorefest man kommer få beskåda. Hur står det då till med filmens mer grafiska och sleazy sidor? Vi kommer återkomma till detta. Invasion of the Blood Farmers är skriven och regisserad av Ed Adlum. Hans enda andra bedrift är att ha producerat och skrivit den fruktansvärda yeti-filmen Shriek of the Mutilated. Detta borde få vilken varningsklocka som helst att börja ringa, men Trash is King! är inte den som låter sig skrämmas bort. Trots att jag var tveksam till att den här filmen skulle vara den där dolda lågbudgetpärlan jag letat efter, så tänkte jag att det ändå fanns en god chans att jag kunde bli underhållen. Är Invasion of the Blood Farmers så dålig att den blir bra? Nej, det är den absolut inte.

Hur kan en film med så lite handling vara så förvirrande? Att lyckas med detta måste vara Adlums stora bragd. Filmen börjar med en massa flumsnack om druider och vi får sedan se en blodig man stapla in på en bar (belägen på den amerikanska landsbygden) och dö. Dr. Roy Anderson (Norman Kelley) kommer snart över ett provrör med den döda mannens blod och upptäcker det reproducerar sig självt utan att sluta. Vid sin sida så har Dr. Anderson sin assistent Don (Bruce Detrick), som tillika dejtar hans dotter Jenny (Tanna Anderson). Den unge mannen tror att blodet kan användas för att bota blodsjukdomar. Märkligt nog ställer sig ingen av dom frågan var fan det kommer ifrån från första början. Vi lär oss snart att ett gäng druidbönder (vissa iklädda i svarta bödelkåpor) kidnappar folk från trakten för att tömma dom på blod. Allt i syfte att återuppliva sin döda (eller sovande?) drottning (Cynthia Fleming). Vad har det självförökande blodet med allt det här att göra då? Ingen jävla aning. Hur som helt blir druiderna nervösa när de får reda på att Dr. Anderson och Don har ett provrör med det och de hämnas genom att döda och äta Jennys hund. Det verkar som om blodet på något sätt kan förinta dom. Efter den här incidenten så händer i princip ingenting under resten av filmen. Folk sitter och pratar och några karaktärer som vi aldrig sett tidigare mördas av druidbönderna. Slutligen så tar druiderna sitt förnuft till fånga och inser att Dr. Anderson faktiskt kan utgöra ett hot. De kidnappar honom och Jenny. Kommer Don att hinna rädda dom innan det är för sent? Bryr du verkligen dig?

Invasion of the Blood Farmers är ett riktigt lågvattenmärke. Förutom att vara sjukt billig, inkompetent klippt och extremt dåligt spelad så innehåller den inget gore eller sleaze överhuvudtaget. Jag tror att filmen inte har en enda specialeffekt. Alla dödsfall sker utanför bild. Det finns alltså INGEN behållning med den här filmen. Jag uppskattar dålig film väldigt mycket. Dålig står absolut inte i motsättning till underhållande och några av de absolut roligaste filmer som gjorts är inte komedier utan misslyckade genrefilmer. Men Invasion of the Blood Farmers är inte underhållande. Den är förvirrande, lam och fruktansvärt tråkig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga mer.

På samma sätt som jag har svårt att välja ut EN favoritfilm, så har jag även svårt att lista vilken den absolut sämsta filmen genom tiderna är. Men jag kan avslöja så här mycket; Invasion of the Blood Farmers är en stark kandidat till den posten…

Likt affischerna så var även många trailers som marknadsförde dessa drive in-rullar välgjorda. Denna får filmen att verka väldigt magstark. Låt dig inte luras!

James Bernard var Hammer Films hovkompositör. Han skrev musiken till majoriteten av bolagets stora satsningar, som tex Terence Fishers Horror of Dracula (och fortsatte skriva soundtracken till flera av uppföljarna), The Curse of Frankenstein (även här var han involverad i uppföljarna), The Gorgon och The Devil Rides Out. Han komponerade även musiken till John Gillings The Plauge of the Zombies och Robert Days She. Bernard hann också hora lite hos konkurrenten Amicus Productions genom att skriva musik till deras Torture Garden. Den brittiska kompositören var duktig på att kopiera grandiosa tongångar från soundtracks i Hollywood-filmer och visade därför att den engelska skräckfilmen lätt kunde mäta sig med sina amerikanska motsvarigheter i fråga om episk skala.

Fotboll styr världen…

augusti 4, 2011

Nej, bilden är inte från dagens match men fakta kvarstår; Malmö FF har slagit ut Glasgow Rangers ur Champions Leauge. Jag tänkte uppdatera bloggen idag, men denna fantastiska skräll ledde till att jag blev medlurad ut för att dricka öl. Och när jag väl var ute så blev jag bjuden. På öl. På whiskey. Därför blir detta dagens enda uppdatering.

Framåt Malmö! Heja di blåe!