I slutet av 60-talet revolterade tjeckerna mot den sovjetiska ockupationsmakten. Ryska tanks rullade in i Prag och undantagstillstånd utlystes. Rörelsen på gatan backades upp av en ordentlig kulturell rörelse. Jan Svankmajer var en av de centrala figurerna i denna strömning och har ni inte sett hans Alice (baserad på Carrolls Alice i underlandet) eller hans version av Faust, då har ni missat ett stort stycke öststatssurrealism. Men överhuvudtaget så var slutet av 60-talet och början av 70-talet en guldålder för originell tjeckisk film. De blandade surrealism med psykadelica och samhällskritik (se tex Vera Chytilová Daisies). En av de mer kända av dessa filmer är Jaromil Jires Valerie and Her Week of Wonders. Det är en filmatisering av Vítezslav Nezvals roman från 1935, en av förgrundsfigurerna för den surrealistiska rörelsen i Tjeckien. Jag kommer inte analysera den här filmen i termer av kritik mot den stalinistiska statssocialismen eller den sovjetiska ockupationen (trots att jag tror att detta säkert är möjligt och antagligen gjorts redan). Vi kan nöja oss med att konstatera att Valerie and Her Week of Wonders representerar en urtjeckisk sago- och historieberättartradition. Det var kanske det som var Jires huvudsyfte; att etablera en tjeckisk identitet mot den ryska kulturella påverkan? Som ni säkert förstått vid det här laget så är Valerie and Her Week of Wonders en saga. En ovanligt mörk, sexualiserad och surrealistisk sådan.

Valerie (Jaroslava Schallerová) bor i en liten by i Moravien. En dag får hon ett par (eventuellt magiska) örhängen av sin mormor. Dessa örhängen tillhörde Valeries mamma. Flickan lämnar aldrig ifrån sig dessa och sover tom med dom på. Men så en natt dyker en tjuv upp som stjäl Valeries örhängen. Nästa dag har dock örhängena dykt upp igen och samtidigt så har flickan fått sin första mens. Tjuven var en pojke vid namn Orlik (Petr Kopriva) och Valerie börjar känna en märklig attraktion till honom. I byn anländer en grupp missionärer (som mer ser ut som ett karnevalståg) och med dom följer en man som kan vara en vampyr. Han kan även vara Valeries försvunna far. Är mannen ett hot eller en frälsare? Detta blir början på Valeries märkliga resa in i vuxenlivet. Karaktärer försvinner och ersätts med andra som spelas av samma skådespelare och män försöker konstant förföra Valerie. Flickan är hela tiden förföljd av vampyren/fadern. Och vad är öronhängenas roll i det hela?

Förstår ni någonting av handlingsbeskrivningen ovan? Misstänkte det. Valerie and Her Week of Wonders har ingen handling (eller i alla fall inte i den traditionella mening vi definierar en sådan). Filmen är mer ett försök att fånga känslor i form av bilder. Valeries framväxande sexualitet känns som ett centralt tema. Denna skildras både i form av frestelser och de hot som följer med den. Samtidigt leker Nezval med en massa sagostereotyper. Det är nog så det är lättast att definiera den här filmen; som en surrealistisk vuxensaga om sexualitet. Filmens scenografi är sjukt snygg och den är otroligt vackert filmad. Detta bidrar starkt till den fantastiska stämningen. Jag är ett stort fan av surrealistiskt filmskapande (Luis Bunuel och David Lynch hör till mina två absoluta favoritregissörer). Men Jires är nog den regissör som gått längst i att ersätta handling med symboler och känslor. Det är nästan på gränsen att man inte kan kalla Valerie and Her Week of Wonders för en spelfilm överhuvudtaget. Det är mer av ett kollage. Ett väldigt drabbande och stämningsfyllt kollage. Det finns flera helt fantastiska scener; som tex när vampyren jagar Valerie och hoppar ut genom fönstret. Men vad säger då den här filmen om unga flickors sexualitet? Jag vet inte riktigt. Det behövs nog en psykoanalytiker för att svara på den frågan.

Valerie and Her Week of Wonders ställer enorma krav på sin publik och jag är inte säker på att jag riktigt tillhör den grupp människor som den här filmen riktar sig till. Men i och för sig så har jag ingen aning om vem som är tänkt som den här filmens publik. Den har i alla fall fått mig jävligt sugen på att läsa Nezvals roman. Lösningen på gåtan kanske finns där…

Det är en fruktansvärt vacker film i alla fall…

Annonser

Themroc (1973)

januari 12, 2011

Nu var det dags för något nytt här på Trash is king! Konstfilm! Den här bloggens grundidé har alltid varit att skriva om obskyr film. Genre är ganska irrelevans. För att en så kallad konstfilm ska klassa in här på bloggen så måste den ”rikta ett finger åt den kommersiella filmindustrin och försöka föra fram ett budskap som ligger utanför mainstream ”. Samtidigt så måste den också ha tillstymmelsen till en handling och inte bara vara pretentiöst mumbojumbo. Themroc kvalar in i den här kategorin. Den är skriven och regisserad av Claude Faraldo. Denna fransman hade starka kopplingar till revolten i Paris 1968 och Themroc anses vara ett av den revoltens starkaste filmiska uttryck. Om vi ska gå in på lite politisk historia så var en av den franska revoltens absolut starkaste strömningar en organisation som kallades för den Situationistiska Internationalen (se deras stora teoretiska verk Skådespelssamhället av Guy Debord). Under kravallerna i Paris sprejades flera av deras budskap på väggar som tex ”under asfalten finns en sandstrand” (en marxistisk parafras som betyder att det kapitalistiska samhället döljer en inneboende motsättning; det finns något annat för oss bortom lönearbetet). Faraldo gjorde en långfilm som både var en spegling av de kaotiska månaderna i Frankrike 68 och en teoretisk manifestation av den studentströmning som lyckades påverkade det franska samhället (eller åtminstone arbetarklassen) så extremt mycket. Samtidigt så är Themroc ett manifest över upprorets misslyckande. Jag tror alltså att det korrekta sättet att analysera denna politiska film är genom en analys som bygger på en radikal klassmässig grund. Jag kommer alltså att göra precis detta. Men filmen är så pass mångsidig att ni inte får känna att min analys är den enda rätta. Försök gärna att förstå filmen med era egna resurser och skriv gärna vad ni kommer fram till här på bloggen!

Themroc är mest känd som ”den där filmen utan dialog”. Och visst är det så; arbetarklassen i filmen grymtar medan medelklassen, cheferna och snuten (bokstavligt talat) babblar. Michel Piccoli spelar en anonym arbetare som bor med sin syster (Béatrice Romand) och sin mor i ett anonymt hyreshus utanför Paris. Han jobbar som målare och varje morgon, när han cyklar till jobbet, möter han en kollega på vägen och de cyklar axel mot axel (och stöttar upp varandra). Hans jobb är sinnessjukt alienerat; arbetarna klär sig i overaller i olika färger och sedan målar den första gruppen en vägg i en färg medan den andra gruppen kommer efter och målar över den i en annan färg! På kontoret sitter tjänstemän med blyertspennor lagda på rad, bryter av spetsarna på dom, vässar dom och lägger dom sist i raden (om och om igen)! En dag pallar inte vår arbetare längre utan får totalflipp. Han river halva sin arbetsplats och springer sedan hem och slänger ut alla möbler genom fönstret. Han slår ut väggarna och bygger om lägenheten till en grotta. Morgonen efter åker han inte till jobbet och den kollega han stöttat upp ramlar nu med sin cykel på gatan. Han inleder en sexuell affär med sin syster. Samtidigt kommer kravallpolisen till kvarteret. De försöker tämja det incestuösa paret med tårgas, men misslyckas. Revolten sprider sig och allt fler hyresgäster börjar slänga ut sin möbler och bygga grottor i lägenheterna. Slutligen kidnappar deltagarna i upproret en polis, grillar honom över en eld och äter upp honom…

Themroc är tung på symbolik. Samtidigt så är det en väldigt visuell film som både är väldigt sleazy och brutal. Att Faraldo valde att inte ha någon dialog i filmen tror jag har två anledningar. Dels för att visa på att det är en skillnad på vad folk gör och vad folk säger (ett materiellt perspektiv) och dels för att visa på på klasskillnader (arbetarna pratar inte samma språk som övriga klasser). Den första delen är en skildring av (som jag redan nämnt) alienationen i det kapitalistiska samhället och lönearbetets meningslöshet. Jag tror att Faraldo menar att arbetarklassen reduceras till något primitivt (grottmän) i detta ekonomiska system. Därför blir revolten oundviklig, men får också ett primitivt uttryck. Detta överensstämmer med de verkliga händelserna 1968 där arbetarklassen inte lyckades överkomma systemet utan reproducerade ”primitiva” förvaltningsformer. Samtidigt så ligger denna primitivism bortom det ekonomiska systemets logik. Här är Faraldo kluven och vi som tittare blir det också. Vi håller på deltagarna i upproret, men tycker samtidigt inte alla deras beteenden är helt okej. Detta är verkligen Themrocs styrka. Det är ingen tråkig propagandafilm, utan en istället hela tiden motsägelsefull skildring. Likt den Situationistiska Internationalens analyser ifrågasätter den konstant våra föreställningar om saker; vad som är vänster och höger, vad som är naturgivet och vad som är en produkt av det samhälle vi lever i och vilka möjligheter det finns att förändra våra liv.

Themroc är absolut inte för alla smaker och den är lite för lång. Men samtidigt så är det en fascinerande nollbudget film som måste förstås i sitt historiska sammanhang. Vill du se en galet originell politisk film som inte använder pekpinnar så kan Themroc vara för dig…

Trailern får filmen att se ut som rent snusk så jag lägger istället upp den här scenen där vår huvudperson river sin lägenhet…