Nu var det dags för en ny amerikansk skräckfilm från 70-talet. Denna hör mer till mainstreamfållan än tex Let`s Scare Jessica to Death eller Messiah of Evil. The Reincarnation of Peter Proud är regisserad av J. Lee Thompson som gjort en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten; Kanonerna på Navarone. Han har även regisserat några av uppföljarna till Apornas Planet och Cape Fear (originalet så klart). Den sista filmen visar att Thompson kan det där med skräck. Att The Reincarnation hade en helt okej budget bekräftas också av att Jerry Goldsmith blev anlitad att skriva musiken. Exorcisten blev startskottet för en hel rad storbudget skräckrullar med ockulta/religiösa förtecken; som tex Omen eller Audrey Rose. Thompsons film tillhör också den här kategorin. Fast den försöker mer vara en ockult thriller än en renodlad skräckfilm. Denna subgenre är grymt intressant, men det har gjorts väldigt få bra filmer inom den (Angel Heart, The Ninth Gate) och flera inte lika lyckade (Djävulens Advokat). Hur lyckas då The Reincarnation of Peter Proud?

Peter Proud (Michael Sarrazin) är en universitetsprofessor som plågas av återkommande mardrömmar där en man blir mördad när han simmar i en sjö. Förövaren är en kvinna som heter Marcia (Margot Kidder) och det verkar som om mannen i drömmen och hon har en relation. Peter skrämmer sin flickvän genom att prata med en främmande röst i sömnen (som eventuellt kan tillhöra den döda mannen). Han tror att han håller på att bli knäpp. Snart kommer Peter i kontakt med en paranormal utredare och börjar misstänka att han är en reinkarnation av den mannen han ser dödas i sina drömmar. Han bestämmer sig för att försöka hitta den sjö och den stad som han ser när sover. Detta visar sig inte vara så svårt och han träffar snart en ung snygg tjej vid namn Ann (Jennifer O’Neill). Ganska snart förstår Peter att hon är dotter till Marcia (som är i 50-års åldern nu). Han använder sig av Ann för att komma närmare Marcia, men allt kompliceras när Peter förälskar sig i dottern till sitt forna jag plus att Marcia hör honom prata med sin döda makes röst…

Det intressanta med ockulta thrillers är att de ofta är ganska tvetydiga om övernaturligheterna verkligen sker eller inte. I The Reincarnation så är det ingen större tvekan om hur det förhåller sig på den fronten. Fast egentligen så är filmen mer ett ockult drama än en thriller. Själva mysteriet är drivkraften, men det bjuds inte på några större överraskningar utan manuset lägger istället stort fokus på Peters relation till Ann och Marcia. Tyvärr har Thompson inget intressant att berätta där. Filmen innehåller inget blod överhuvudtaget, utan försöker istället vara edgy genom att visa lite naket och det faktum att Peter har sex med sin dotter från ett tidigare liv. Den sista aspekten hade kunnat bli intressant om Thompson utnyttjat den mer, men allt blir direkt gulligull mellan Peter och Ann och hela affären glöms bort. Sedan så är Margot Kidder inte det minsta trovärdig som en 50-årig kvinna. Hon är inte det minsta nedsminkad utan har bara färgat håret grått! Jag måste dock ge filmen ett litet plus för slutet som är förutsägbart, men ganska mörkt och deprimerande.

The Reincarnation of Peter Proud känns ofta mer som en daytime tv-film på Hallmark Channel än Exorcisten. Framför allt är den klyschig, tråkig och verken de relationer filmen skildrar eller de övernaturliga aspekterna utnyttjas på något intressant sätt. Det ryktas att David Fincher snart ska göra en remake. Varför då?

Några smått meningslösa scener ur filmen. I slutet hör Marcia Peter snacka med sin döda mans röst. Ser spännande ut eller hur?

Annonser

Stelvio Cipriani var lite av en doldis när det kom italienska exploitationfilms  kompositörer. Dock var han flitigt anlitad och skrev ett gäng minnesvärda soundtracks. Det mest kända, utan tvekan, skrev han till Enrico Maria Salernos Kärlek i Venedig. Men Trash is King! är inte speciellt intresserad av kärleksfilm så vi väljer att fokusera på några andra av Ciprianis bedrifter.

Tentacles

Cipriani lyckades undvika att låta sig influeras av John Williams i Ovidio G. Assonitis fruktansvärt dåliga Hajen-ripoff.

The Bloodstained Shadow

Ciprianis stabila soundtrack till Antonio Bidos lite bortglömda giallo.

Bay of Blood

Ciprianis väldigt stämningsfulla musik som han skrev till en av Mario Bavas absolut bästa filmer.

Piranha 2: The Spawning

Cipriani har tom jobbat ihop med James Cameron! 🙂

The Doom Generation (1995)

november 26, 2010

A heterosexual movie by Gregg Araki står det i förtexterna till The Doom Generation. Detta kan kanske diskuteras. När jag tänker på Araki tänker jag inte precis på heterosexualitet. Tillsammans med John Waters känns han lite som det svarta fåret i den amerikanska independent-svängen. Vissa hatar hans filmer medan andra höjer honom till skyarna. Araki är dock mycket mer pretentiös än Waters. Han började som musikskribent och hans populärkulturella medvetenhet lyser starkt igenom i hans filmer. Detta hörs inte bara i hans val av musik, utan syns även i hur moderiktigt karaktärerna klär sig och i det faktum att han alltid väljer unga och snygga skådespelare till sina filmer. Samtidigt känns det ibland som om Araki försöker göra samma ironiska generationsfilm gång på gång. Denna fyller han med en stor skopa provokation, svart humor och märkligt styltig dialog. Undantaget skulle vara Mysterious Skin; hans (med all rättvisa) mest hyllade film. Jag måste erkänna att jag inte är överförtjust i hans filmer. De känns ofta överlastade och anstränger sig galet mycket för att vara balla. The Doom Generation är ett väldigt talande exempel på detta.

Amy (en 22-årig Rose McGowan; på tal om det här med snygga människor) och Jordan (Araki-favoriten James Duval) är ett smått nihilistiskt grundgepar. Hon är hård och arg. Han är dum och lost. En kväll när de knullar i en bil på parkeringen till en drive in-biograf  blir de vittne till hur en kille vevar på några angripare med en kniv. Han flyr snart in i deras bil och tvingar dom att köra därifrån. Snubben kallas för X (Johnathon Schaech) och han och Amy hamnar på kant direkt. Hon kastar ut honom ur bilen, men X följer efter dom på avstånd. Paret sticker till en affär för att handla käk, men den aggressiva Amy börjar snart bråka med affärsinnehavaren. När denna (helt oprovocerat) drar fram en hagelbössa dyker X upp och lyckas i stridens hetta skjuta huvudet av affärsinnehavaren (som hamnar i kyldisken och fortsätter att prata och spy). Trion flyr från brottsplatsen och nu inleds en smått trippad road movie. Amy och Jordan fattar snart att X är värsta psykopaten som dödar folk i varje konflikt han hamnar i. Samtidigt stöter Amy konstant på människor som tror sig känna igen henne (eller faktiskt gör det?) och när hon avvisar dom försöker de döda henne. Trion inleder även en märklig trekantsrelation där Amy först blir attraherad av X (efter att hon ser honom runka av och äta sin sperma) och sedan joinar även Jordan in. Problem dyker dock upp när trion träffar ett gäng homosexuella nazister (???).

Does this make any sense? Inte riktigt. Det är mycket yta, stil och poser. The Doom Generation ser ofta jävligt cool ut, men när man skrapar på ytan finner man bara tomhet under. Allt ska se så himla speciellt ut. Alla ska snacka ball och konstigt. Alltid när karaktärerna ska köpa något får de betala 6.66 dollar. Våldet ska vara blodigt och komiskt och det ska knullas hela tiden. Rose McGowan springer runt och flashar tuttarna hela filmen igenom samtidigt som hon försöker att se hård och cool ut (vilket hon i och för sig lyckas med). Det blir i alla fall för mycket. The Doom Generation fick den högsta åldersgränsen för film på bio i USA (NC-17). Jag tycker att amerikanerna är jävligt känsliga. Det finns ingen enskild aspekt av den här filmen som är chockerande. Kanske var det helheten av sex, våld, splatter, svordomar, homosexualitet och omoral som den amerikanska granskningsnämnden störde sig på. För någon från Sverige ter det sig nog tämligen lamt. Och det är det största problemet med The Doom Generation. Dess främsta syfte är att provocera, vilket är något Araki inte riktigt lyckas med. Själv hade han nog sagt att det är en film om den moderna ungdomens alienation och nedbrutna moral. Jag vet i fan om han lyckas med det heller. Larry Clark utklassar honom på den fronten.

Jag förstår varför folk gillar The Doom Generation. Den ser ofta fantastiskt cool ut. Många repliker är faktiskt jävligt roliga i all sin absurditet. Den blir absolut inte tråkig. Trots att den är så sprängfylld med knäppheter tröttnar jag ändå. Det är helt enkelt en jävligt tom film…

Trailern, som nästan får filmen att se ut som ett tonårsdrama om upptäckt sexualitet (vilket i och för sig stämmer till viss del)

The H-Man (1958)

november 23, 2010

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av gamla japanska monsterfilmer. Visst är jag medveten om att de har ganska många fans därute, men själv har jag aldrig riktigt förstått charmen. När jag var liten såg jag två Godzilla-rullar och tycke de var småkul. När jag sedan blev äldre försökte jag mig på att se några till och det var inte så där jätteball. Nu gör jag ett nytt försök genom att kolla på The H-Man. Den har ju trots allt vissa aspekter som talar till dess fördel. Den är regisserad av Ishiro Honda som gjorde den allra första Godzilla-filmen 1954 och flera av dess uppföljare. Den handlar inte om en ”jättestor” snubbe i en gummidräkt som slår sönder en kartong-modell av Tokyo. Det finns bra en typ av monster i den här filmen och de är inte på människornas sida. Glömde jag säga att den även är producerad av Toho (om ni nu skulle kunna tänka er något annat)? Men det finns även helt andra intressanta (och generella) aspekter med de japanska monsterfilmerna som går bortom deras omedelbara underhållningsvärde. De är ett talande uttryck för den fixering vid apokalyps och världens undergång som finns så starkt i den japanska otaku-subkulturen. Takashi Murakami har spårat detta till ett aldrig läkande sår hos japanerna som ständigt visar sig i populärkulturen. Rötterna hittar vi i USAs bombning av Hiroshima och Nagasaki och det enorma trauma detta orsakade landet. Och vad är ett bättre exempel på detta uttryck än The H-Man?

Titeln betyder inte att japanerna inte kan stava till He-man utan ”H” är (som bekant) den kemiska beteckningen för väte. Filmen börjar med en enorm vätebombsexplosion på japanskt vatten. Sedan får vi följa en knarkaffär som går fel och som leder till att en av kurirerna bokstavligt talat smälter i regnet. Polisinspektör Tominaga (Akihiko Hirata från Godzilla) tror självklart inte att busen gått upp i rök, utan att han slängt sina kläder på gatan (av någon okänd anledning) och smitit. Han söker därför upp den försvunne mannens flickvän Chikako (Yumi Shirakawa från Radon; en annan av Hondas monsterrullar), som jobbar som sångerska på en nattklubb kontrollerad av yakuzan. Hon har såklart inte sett sin snubbe. Snart hamnar hon själv i trubbel eftersom hennes arbetsgivare vill komma åt det heroin som den försvunne pojkvännen flummat bort. Samtidigt kontaktas Tominaga av den unge Dr. Masada (Kenji Sahara, som typ varit med i samtliga av Hondas monsterfilmer). Han hävdar att provsprängningen skapade märkliga mutationer; levande vätskor som kan smälta allt dessa rör vid och anta mänskliga gestalter (någon koppling till filmens titel må tro?). Masada tar även med Tominaga till ett sjukhus där två överlevare återfinns som lyckades undkomma varelserna ute till havs efter att dessa förintat en hel båtbesättning. Tominaga tror fortfarande inte på historien om väte-männen. Det gör dock Chikako som ser sin pojkväns kumpan försvinna i tomma intet. Filmen kulminerar i att varelserna angriper centrala Tokyo inklusive den nattklubb Chikako jobbar på…

Förstår ni nu vad jag menar med att The H-Man är ett bra exempel på japanernas oläkta sår efter atombomberna? Precis som alla liknande filmer är den väldigt kritisk mot atomkraft, men den visar även ett scenario där japanerna faktiskt klarar av att avvärja hotet från atombomben. Detta måste ha haft ett enormt terapeutiskt värde för en civilbefolkning som fick två sådana bomber släppta i skallen. Hur är The H-Man som film då? Förvånansvärt brutal för sin tid faktiskt. Honda visar hur flera människor smälter efter sin kontakt med väte-männen. Detta sker med ganska snabba klipp, men måste ändå ha ansetts som vågat 1958. Utöver detta så har filmen ett bra tempo och det mest intressanta är att huvudpersonerna inte stöter på monstren förrän efter 45 min (i en film som är under 90 min)! Innan har vi bara fått se dom i en flashback. När de väl dyker upp trycker Honda gasen i botten och filmens sista del är riktigt intensiv. Även specialeffekterna är helt ok för sin tid och speciellt trickfilmningen med vätskor som rinner uppför väggar och i tak är tillfredsställande. Det finns dock ett stort jävla problem med den versionen jag såg; den engelska dubbningen. Herregud, det låter ju som ett gäng amerikaner som på rasistiskt manér försöker härma japaner som snackar engelska! Det blir ren och skär camp och det är faktiskt lite svårt att bedöma filmen rättvist eftersom de fäller skämt ibland när de japanska skådespelarna ser helt seriösa ut. Och sen så är ju även hela historien lite tramsig, eller hur?

The H-Man är faktiskt en av de bättre japanska monsterfilmer jag sett (vilket inte säger mycket i och för sig). Den är absolut inte tråkig och har ett högt tempo. Att historien är väldigt simpel och ganska löjlig är väl något man får ta. Men om du vill se den, hitta den för guds skull med japanskt tal!

Det enda klippet från filmen jag hittade (som inte var en tattig fan-trailer) var detta lite halvt meningslösa. Ingen H-Man här inte. Istället får vi se när Tominaga och resten av polisen slår till mot nattklubben där Chikako jobbar för att gripa yakuzan. Det enda jag känner när jag ser klippet är; fan, varför är inte min utgåva så här snyggt restaurerad?

RIP: Satoshi Kon (1963-2010)

november 21, 2010

Jag var tvungen att tillfälligt avbryta min bloggexil när jag fick den här tragiska nyheten. Satoshi Kon dog i cancer i bukspottkörteln den 24 augusti 2010. Jag hade helt missat detta och mannen förtjänar verkligen en hyllning (hur sen den nu än är). Jag tröttnade på anime för ganska länge sedan, men likt alla konstformer så finns det så klart guldklimpar. Kon var en sådan guldklimp. Han har gjort en av de bästa animes jag någonsin sett; Perfect Blue. Utöver detta gjorde han även den helt fantastiska serien Paranoia Agent. Och så gjorde han också Tokyo Godfathers. Har du inte sett hans verk så börja där och fortsätt sedan beta dig igenom hans (sorgligt) korta repertoar.

Kon, du är saknad.

Min recension av Perfect Blue

 

Först strul med WordPress. Nu har jag så galet mycket i skolan att jag inte hinner uppdatera bloggen på ett tag. Återkom igen efter tisdagen 23 nov, då kommer jag ha mer tid och lovar att det dyker upp något ball.

Ett tips på vägen: Jag såg precis första avsnittet av AMC:s nya serie The Walking Dead. För er som inte känner till den så bygger den på en jävligt hypad serietidning som handlar om några överlevare under en zombieapokalyps. Jag har inte läst serien (trots att jag tänkt det typ 30 000 gånger). Hur som helst så är tv-serien skapad av Frank Darabont (Nyckeln till Frihet, The Mist, Gröna Milen) och det första avsnittet var SÅ JÄVLA BRA! Det var länge sedan piloten av en tv-serie greppade mig så mycket som The Walking Dead. Jag tror att detta kan bli hur grymt som helst!

Se den och så syns vi snart.

Shock (1977)

november 10, 2010

Mario Bava är en av de allra största inom italienska skräckfilm. Han började som kameraman (och sedan ansvarig för foto) i flera av de kommersiella produktioner som välde över landet på 50-talet. Det ryktas att han 1956 övertog regiarbetet av I Vampiri (den första italienska skräckfilmen) efter avhoppade Riccardo Freda. När Bava igen fick ryka in för att avsluta strulpellen Fredas Caltiki the Undying Monster 1959 blev produktionsbolaget Galatea Film så imponerade av hans slutresultat att de gav honom helt fria händer att göra sin regidebut. Resten är historia. Bava regisserade Black Sunday och skapade därigenom alla kännetecken för den italienska gotiska skräckvågen. Han fortsatte att jobba inom skiftande genrer och passade även på att regissera The Evil Eye (den första giallon), Bay of Blood (den första slashern), Planet of the Vampires (som antagligen influerade Ridley Scotts Alien) för att inte tala om den populärkulturella milstolpen Diabolik. Mannens inflytande går helt enkelt inte att ignorera! Jag kommer att återkomma till Mario Bava mycket, så jag sparar godbitarna till då.

Vad som kännetecknade hans produktioner var att att han kunde göra fantastiskt kreativa specialeffekter (och kameratrick) som möjliggjorde att filmerna spelades in för hälften av den budget som ursprungligen planerades. Detta gav honom ett gott rykte inom den italienska filmvärlden där snabba cash var kung. Hardcore Bava-fans brukar framhålla detta som ett exempel på hans geni. Här ställer jag mig lite kluven. Jag gillar verkligen Bava och förnekar absolut inte hans inflytande på filmmediet, men jag kan ibland tycka att hans filmer (lite trist) blir väldigt mycket yta framför innehåll. Detta betyder absolut inte att Bava inte har gjort helt fantastiska filmer också (tex så tycker jag att Kill Baby, Kill! och Bay of Blood är två av de bästa skräckfilmer som gjorts). Vad det däremot betyder är att vissa av hans hyllade filmer är lite överskattade. Shock är dock en film som inte ens Bava-fansen verkar ha så mycket övers för. Det var hans sista och regissören var väldigt sjuk när den gjordes. Därför sägs det att han lämnade över mycket av regiansvaret till sin son Lamberto (som även skrev stora delar av manuset tillsammans med Dardano Sacchetti, mannen bakom The Beyond). Visst köper jag detta eftersom Shock mer ser ut som en av lill-Bavas filmer än Marios. Men den viktiga frågan är; förtjänar denna spökfilm sitt dåliga rykte?

Dora (Daria Nicolodi i antagligen sin bästa roll) flyttar in i sitt gamla hem tillsammans med nya maken Bruno (John Steiner) och hennes lilla son Marco (David Colin Jr). Hon fick ett nervöst sammanbrott efter år av misshandel utförd av hennes sadistiska exmake Carlo (Nicola Salerno). Denne drunknade sedan till sjös. Väldigt snart får hon intryckt av att allt inte står rätt till med  sonen. Marco verkar prata med osynliga vänner, hysa en störd sexualiserad fixering vid henne och uttrycker mer och mer hat för styvfadern. När Bruno beger sig iväg på ett jobb (och Dora lämnas ensam med sonen) intensifieras hennes paranoia. En natt när Marco vill sova i hennes säng börjar han plötsligt ta på henne och Dora ser nu inte sin son utan istället Carlo. Hon är nu övertygad om att pojken är besatt av sin fars hämndfulla ande. Tror ni detta stämmer? Antagligen. Men fler lik ska ut ur garderoben innan Shock är slut…

På många plan är detta en väldigt klaustrofobisk film. Det finns få karaktärer och i princip hela filmen utspelar sig i och runt Dora och Carlos gamla hus. Likt jag redan nämnt saknar Shock mycket av Mario Bavas visuella extravagans utan berättas mer genom Lamberto Bavas raka stil. Detta betyder inte att Shock inte har ett gäng riktigt välkomponerade scener. Särskilt en scen sticker ut. Dora ser Marco i slutet av en korridor och pojken springer mot henne. Utan något klipp försvinner han in under bild i en sekund för att förvandlas till Carlo när han är framme vid sin mamma! Scenen är inte bara ett exempel på Bavas fantastiska sinne för enkla, effektiva specialeffekter utan är även just pga sin enkelhet riktigt jävla läbbig! Annars kan man kanske tycka att manuset i Shock inte är speciellt originellt. Slutet lånar även friskt från en ganska känd novell av Edgar Allen Poe. Men det är kryddat med alla de märkligheter som är typiska för de italienska genrefilmerna; sonens och mammans märkliga relation, trippade hallucinationer och utbrott av plötsligt (och färgglatt) brutalt våld.

Shock är helt enkelt en väldigt välberättad och ärkeitaliensk spökhistoria (vilket betyder att den går på crack!). Den här filmen har verkligen oförtjänt dåligt rykte och jag hade mer kul här än med flera av Mario Bavas ”bättre” filmer. Se den här filmen; om inget annat så för scenen där Marco kommer springande i korridoren!

Spana in filmens snygga trailer! Den visar mycket av handlingen, men spoilar inte slutet. Och så innehåller trailern den fantastiska scenen jag pratade om. Bandet Libra är förresten medlemmar från Goblin, om ni skulle missa det… 🙂

Äntligen…

november 7, 2010

…2004 bodde jag i Barcelona och min farsa ringde mig från Malmö-stadion och grät. Nu är jag i stan och………… gråter själv!

Kick-ass kicks ass!

november 5, 2010

Visst har detta inget att göra med marginaliserad kultur, men jag har ändå tänkt skriva om den här filmen ett bra tag nu. Fan vad jag gillar Kick-ass! Den går den perfekta balansgången mellan svart komedi och blodigt jävla allvar. Trodde från början att det var en superhjälte-parodi och kände mig inte det minsta peppad på att se den. När jag sedan fick reda på att den bygger på en Marvel-serie ökade mitt intresse (jag slutade läsa nya serier typ 97). Fan, vad glad jag är att jag såg den här filmen. Ska jag lyfta fram en enskild aspekt av Kick-ass så är det att den innehåller ett av de bästa ”kvinnoporträtten” någonsin. Anledningen till att jag satte det senaste inom situationstecken är att vi inte pratar om någon kvinna utan om en 13-årig flicka. Chloe Moretz spelar inte bara en av de hårdaste feminina karaktärerna någonsin; hon är även ett barn! Detta gör Hit girl så intressant. Man är peppad på att se en tjej vara så hård, men hon är fan bara en liten flicka vilket medför att hennes våldsamma beteende inte är okej. Genusmätaren och BRIS-mätaren hamnar i konflikt helt enkelt. Exakt sådant gör filmen så grym (och så kul)!

By the way så försvinner jag ett tag nu och när jag kommer tillbaka på söndag så ska jag ha ont i magen över den allsvenska slutstriden. Vi syns alltså igen på måndag.

Det var länge sedan jag recenserade en giallo här på bloggen. Här kommer nu en från genrens glansdagar i början av 70-talet; Death Walks on High Heels. Den är regisserad av Luciano Ercoli som är mest känd för sina tre gialli; Forbidden Photos of a Lady Above Suspicion (1970), Death Walks at Midnight (1972) och den här som kom 1971. I alla tre var Ernesto Gastaldi involverad i manuset och jag hävdar bestämt att den första av dom är den bästa. Detta betyder inte att Death Walks on High Heels är dålig. Det är en väldigt underskattad giallo. Ercoli gjorde inte så jättemånga andra filmer av någon okänd anledning. Detta har inneburit att hans gialli är lite bortglömda. Det är synd eftersom de är ett typexempel på varför subgenren var så intressant, innan den hade skapat sina egna starka konventioner. Death Walks on High Heels är inget undantag till detta.

Precis som andra tidiga gialli har filmen ett större fokus på själva mysteriet och förvecklingarna som leder fram till dess upplösning (i likhet med Martinos fantastiska The Strange Vice of Mrs. Wardh som Gastaldi också skrev) än morden, som med tiden blev allt mer sadistiska och utdragna. Visst är en del av genrens charm just de kreativa dödssekvenserna, men ju mer åren gick desto mer glömde även de italienska regissörerna bort kriminalhistorierna som definierade genren från början. Å andra sidan utvecklade flera av de senare filmerna en extravagant stil som var unik för just giallo-genren. Death Walks on High Heels är en visuellt mycket mindre komplicerad film än många av sina yngre syskon. Den börjar på ett tåg där en man huggs ihjäl av en maskerad mördare (en väldigt välkomponerad scen). I Paris tar polisen in mannens dotter, Nicole (vackra Nieves Navarro/Susan Scott från bla D`Amatos Emanuelle and the Last Cannibals), på förhör. De har misstankar om att pappans mord kan vara relaterat till en gammal diamantstöt där bytet aldrig återfanns och som Nicoles far var involverad i. Hon hävdar bestämt att hon inte vet något om några diamanter.

Nicole jobbar som strippa och efter ett arbetspass börjar en äldre läkare göra närmanden (Frank Wolff; spaghetti western-legendar och tidig Roger Corman regular). Nicole tillbakavisar honom och går hem. Men det visar sig att hennes fars mördare brutit sig in i lägenheten och hotar henne med att han kommer komma tillbaka om hon inte hostar upp diamanterna. Nicole berättar om den traumatiska incidenten för sin pojkvän Michel (Simón Andreu från bla The Blood Spattered Bride), men upptäcker sedan att han äger ett par klarblå linser som matchar den maskerade mördarens ögonfärg. Hon bestämmer sig nu att lämna landet tillsammans med den uppvaktande doktorn. De åker till hans hus på den engelska landsbygden och de blir snart älskare. Samtidigt följer Michel efter för att hitta sin smitande flickvän. Vad som följer är lögner, voyeurism, otrohetsavslöjanden och såklart mord!

Att beskriva handlingen i  Death Walks on High Heels är inte det enklaste. Det finns så mycket twists i manuset att det inte alltid är helt lätt att hänga med. Den är tom värre än The Strange Vice of Mrs. Wardh (och det säger en hel del!). Filmen har två mindre problem. För det första finns det alldeles för många karaktärer vilket snurrar till det lite. För det andra är den (likt alla Ercolis gialli) lite överlång. Förvänta dig heller inte speciellt mycket gore eller sleaze. Allt hålls faktiskt på en förvånansvärt smakfull nivå. Vad som däremot funkar är dels de engelska landsbygdsmiljöerna (som fångas riktigt snyggt), dels handlingen som trots sin lite överkomplicerade struktur kommer ihop väldigt snyggt. Speciellt ett avslöjande framåt slutet var väldigt oväntat och tog mig med förvåning. Jag tycker även att humorn i den här filmen fungerar ovanligt bra för genren, eller rättare sagt så stör den inte i alla fall (som de återkommande scenerna med fiskförsäljaren och hans bidrag till upplösningen).

Death Walks on High Heels är en väldigt kompetent giallo. Den pekar tillbaka till svunna tider när handlingarna var charmigt överkomplicerade, inredningen var 70-tals kitsch, kvinnorna var vackra och mördarna var hänsynslösa. Visst kan man ibland sakna de senare extravaganserna, men vad du får istället är grymt underhållande 105 min. En perfekt film att börja med om du inte är frälst i genren.

Filmens coola tidstypiska trailer. Kvalitén är lite dålig, men det gör att man kan se den utan att få för mycket spoilers! Glömde även nämna att musiken är gjord av duktige Stelvio Cipriani.