Och nu var det återigen dags för lite skräckserier! Det lilla svenska seriebolaget Denzin Comics gav 2006 ut den här miniserien ursprungligen publicerad som fyra delar av Dark Horse Comics. Jag är lite osäker på om Denzin lyckats ge ut något mer, men det är hur som helst ett ganska intressant val för ett förstasläpp. Djävulens fotspår innehåller inte bara miniserien utan även en prolog (släppt i Dark Horse-analogin Reveal), ett galleri med arbetsskisser och (fejkade?) faktautdrag ur böcker om demonologi som beskriver legenderna bakom de demoner som förekommer i serien. Det är en ganska komplett liten bok alltså. Scott Allie har författat den och han har tidigare gjort mängder med jobb åt Dark Horse (bla några HP Lovecraft-historier och bidragit till deras Star Wars-serie). Illustratörerna har tidigare tecknat serieversionen av Buffy the Vampire Slayer. Skaparna är alltså inte främmande för skräckgenren och just Lovecrafts arv vilar tungt över Djävulens fotspår. Både Clive Barker och Alan Moore talar sig varma för serien på omslaget. Men är den verkligen något att ha?

Lite lagom lovecraftianskt så utspelar sig Djävulens fotspår i Ipswich, Massachusetts. Huvudpersonen är en ung man vid namn Brandon Waite. Den senaste tiden så har hans familj drabbats av märkliga sjukdomar och incidenter. Brandon blöder näsblod konstant. Hans flickvän Sarah är sjuk hela tiden. Och Brandons storebror Dexter skulle precis få sitt första barn när hans fru upptäcker att bebisen försvunnit från hennes mage! Familjen får dock ingen hjälp och ingen förståelse från folk runt omkring. Brandons och Dexters far föll nämligen på med svartkonst och resten av stadens befolkning hatar dom för det. Fadern invigde Brandon i magins värld och lärde upp honom i det ockulta fram tills sin död för två år sedan. Men ju äldre Brandon blev desto mer förstod han att hans far gjorde detta endast för att kunna experimentera på sin egen son. Den unge mannen misstänker hur som helst att det är mörka krafter som förbannat familjen. Han använder nu (motvilligt) sina omfattande kunskaper i det ockulta för att efterforska vad det kan vara som drabbat dom. Det visar sig snart att Brandons far ingick i ett kontrakt med mörka krafter. Spåren pekar mot en huvudlös demon som kalls Erissa Jonna…

Vi kan direkt konstatera att Djävulens fotspår är en ganska typisk historia för den ockulta genren. Vi snackar alltså om förbannelser inom släkten, återuppståndelse från det döda, ritualer och uråldriga demoner. Historien saknar originaliteten från tex Hellblazer eller Preacher. Detta betyder dock inte att den är dålig, kanske bara lite förutsägbar. Vad som däremot höjer historien avsevärt är utdragen om demonologi. Legenderna om Erissa Jonna och Idpa (den andra demonen i historien) ger faktiskt jävligt mycket kött på benen åt ploten och sände kalla kårar längst med min ryggrad. Dock borde Denzin lagt dessa texter först i boken (istället för efter miniserien) eftersom de då hade bidragit till historien på ett helt annat sätt. Något som dock är positivt är att det svenska förlaget tryckt serien i svart vitt. Jag har sett den färglagda amerikanska tryckningen och måste erkänna att historien gör sig bättre utan färg. Den blir helt enkelt läbbigare. Denzin borde dock ha sett över sin översättning en extra gång eftersom den inte alltid känns helt klockren.

Djävulens fotspår är kanske inte världens mest spännande historia, men den fungerar för stunden. När jag läst klart den kände jag mig dock ganska mätt på Brandon Waite och var inte speciellt nyfiken på vad som hände med honom sedan. Är du extremt törstande efter ockulta skräckserier (och kan din Hellblazer utantill) så kan den vara värd att plocka upp…

Nu var det tillbaka till serietidningshörnan igen. Denna gång kollar vi närmare på en av de mest inflytelserika serieförfattarna genom tiderna; Neil Gaiman. Visst har han på senare tid blivit mer känd som romanförfattare (Stardust, American Gods, Neverwhere, Coraline) och manusförfattare (Stardust, Neverwhere, MirrorMask, Beowulf). Han är helt enkelt en av de största profilerna inom dark fantasy. Men likt alla Gaiman-fans vet så skrev han sina bästa historier i serietidningen The Sandman. Gaiman kom in i seriesvängen genom sin goda vän Alan Moore (som är britt, precis som han själv). År 1989 började DC Comics – Vertigo ge ut hans The Sandman. Serien handlar om Dream (Morpheus för vissa), som personifierar alla drömmar. Han är en del av The Endless som gestaltar olika mänskliga tillstånd och känslor. På olika sätt påverkar dessa väsen människorna och historierna i The Sandman pendlar mellan The Endless domäner (som ligger bortom vårt förstånd) och människor i olika tidsepoker. Historierna är mörka och behandlar ångestladdade och existentiella ämnen. Redan innan The Sandman slutade 1996 så räknades den som en modern serieklassiker.

En av de mest populära karaktärerna i Sandmans universum, och tillika en av The Endless, var Morpheus storasyster; Death. Hon antog formen av en tonårig, söt gothflicka med en enorm utstrålning och en smittande flickaktig glädje. Death blev så populär att det gjordes två spin-offs med henne. Death – The High Cost of Living var den första av dom. Den publicerades först i tre delar 1993 (och följdes 1996 av Death – The Time of Your Life) och samlades sedan i en graphic novel. Handlingen utgår från att att döden en gång varje århundrade antar mänsklig form och rör sig bland människorna (för att förstå de som hon tar livet av). Vi möter Sexton Furnival, en ung deprimerad kille som går till en soptipp för att ta livet av sig. Självmordsförsöket misslyckas och han möter Death. Tillsammans med henne återvinner han livsglädjen och de två drar runt i New York och lever livet. Men snart har de Mad Hettie efter sig, en hemlös kvinna som anser att döden stulit hennes hjärta och en blind man som kallas Eremiten och som tillsammans med sin lärjunge Theo vill komma åt den Ankh Death bär om halsen. Eremiten tror att den som stjäl Deaths smycke kommer att få evigt liv. Samtidigt börjar Sexton bli kär i den flicka som han vägrar tro är döden…

De som har läst Gaimans The Sandman kommer absolut att känna igen sig här. Gaiman har en stark fascination för utslagna människor och i hans bild av marginaliserade finns där en hel värld av magi och ockultism. Han är även fruktansvärt duktig på att skriva extremt mångsidiga karaktärer med väldigt enkla medel. Det finns inget svart eller vitt i Gaimans värld. Folk drivs bara av motiv som inte går att förena. Makthunger bestraffas alltid också. Death själv är en otroligt charmig karaktär som det är omöjligt att ogilla (Gaimans poäng). Vi förstår verkligen varför Sexton blir kär i henne. Albumet innehåller även Death Talks about Life; en broschyr Gaiman gjorde i serieform (tecknad av David McKean) för att informera om HIV och säkert sex. Denna är grymt underhållande, men utökar inte den ganska magra grundhistorien speciellt mycket.

Death – The High Cost of Living är lite tunn (mer en novel än en roman), men samtidigt en mycket bra historia. På många sätt är den en perfekt introduktion till Sandmans universum. Och så innehåller den ju en av de charmigaste karaktärerna i seriehistorien…

Nu vill jag inte gå in på en diskussion om serier är litteratur eller inte. Serier i samlad form är grafiska romaner. Punkt. Det kommer inte att finnas en enskild serieavdelning här på bloggen. Jag läste mycket serier när jag var yngre (big fan of Gaimans Sandman och Death plus fan av Hellblazer och Preacher). Nu för tiden läser jag serier mer sällan. Men jag blir glad när något bra kommer min väg. Och vem håller inte fanan högt i Sverige om inte Galago! Jag diggar dom som fan. De vågar. Vågar vara politiska. Vågar ge unga svenska serietecknare utrymme. Vågar vara provocerande. Nu ger de sig på manga. Skräckmanga dessutom, vilket passar trash is king som hand i handsken!

Junji Ito verkar vara ganska stor inom skräckmanga. Han har även gjort Gyo och Tomie. Den första har jag inte hört talas om, men Tomie känner jag till ganska väl. Jag har inte läst mangan, men jag har sett de japanska straight to video-filmerna. Jag måste erkänna att dessa varierar i kvalité. Åtminstone är de alltid intressanta. Flera japanske regissörer (bla. The Grudge-regissören Takashi Shimizu) har gjort sina egna tolkningar av Tomie-sagan. Filmerna känns mer som en antologi än uppföljare och det doftar Tales from the Crypt, fast med exakt samma grundhistoria.

Nu har Galago berikat oss med Uzumaki – Spiralerna och släpper alltså Junji Ito på svenska. Är det bra? Ja, som fan! Uzumaki handlar om byn Kurozu som drabbas av sällsamma händelser. Huvudpersonen Kirie ser först inte förändringen tills hon uppmärksammas på den av sin pojkvän Shuichi. Vad är förändringen? Det verkar ligga en förbannelse över Kurozu, en förbannelse som omfattar spiraler. Överallt där Kirie och Shuichi vänder sig dyker det upp spiraler och med dom följer makabra förvandlingar och död. I byn börjar spiralerna dyka upp överallt; i krukmakarens verk, i flickornas hår, i fyrens ljus… Alla som skådar in i spiralerna blir som galna och börjar skapa egna spiraler och sprider därigenom förbannelsen vidare.

Uzumaki – Spiralerna är uppbyggd som ett gäng avslutade skräckhistorier. Varje del avslutas med ond bråd död. Det är en mycket effektiv form, värdig gamla spökhistorier. Och flera av historierna är riktigt bra och läbbiga. Den mest minnesvärda är Sniglarna som handlar om tönten Katayama och hans mobbare Tsumura. Katayama börjar bara komma till skolan när det regnar och blir allt trögare och långsammare. Tsumura har allt mer kul åt detta. Slutligen försvinner den mobbade pojken helt under en regnperiod. Alla undrar vart han tagit vägen. När han slutligen dyker upp igen är han förvandlad till en enorm snigel! Byn hanterar problemet genom att låsa in honom i en bur. Men nu börjar Tsumuras inställning förändras. Han besöker buren allt mer. Snart börjar även han försvinna under regnperioderna…

Junji Itos skräck är så långt bort du kan komma från hämndfulla japanska flickspöken med hår för ansiktet. Han jobbar mer med förstärkningar av vardagsrädslor och väver ihop dessa till en smått genial samling skräcknoveller. Åter igen har ett litet radikalt förlag, som inte vill spela efter reglerna, gjort en STOR kulturgärning. Jag kan knappt bärga mig inför del 2…