Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Annonser

Två år efter den kultförklarade Fritz the Cat kom uppföljaren. Denna gång var det inte bara Robert Crumb (serietecknaren som skapade karaktären) som motsatte sig filmen, utan även Ralph Bakshi (som hade regisserat den första Fritz the Cat). När producenten Steve Krantz inte lyckades övertala honom att göra en uppföljare gick jobbet istället till Robert Taylor. Denna animatör hade arbetat en del med Bakshi och även gjort ett gäng kortfilmer. Taylors jobb var extremt otacksamt. Få (om någon) ville se en uppföljare till Fritz the Cat. Crumb hade ju dödat karaktären i protest mot den första filmen, så vad fan skulle egentligen The Nine Lives of Fritz the Cat handla om? Fritz the Cat var ju skarpsinnig satir över hippierörelsen (och även ett tidsdokument som skildrade denna era i amerikansk historia). Nu var alternativkulturen död och illusionerna krossade. Och det var precis i den änden som Taylor började sin tolkning av Fritz the Cat. Vad händer egentligen med den naiva katten när han tvingas växa upp? Hur kan Fritz överleva när han inser att det inte finns någon mening att finna? Svaret är att det gör han inte. Istället så dör han en massa gånger…

The Nine Lives of Fritz the Cat börjar i kattens skabbiga lägenhet. Han har nu en sambo och en liten unge, men fördriver fortfarande dagarna med hänga i soffan och röka brass. Fru katt är lack att Fritz inte har något jobb och skriker på honom att han måste gå till socialtjänsten så att familjen kan få ut pengar. Men det skiter hippiekatten i. Han är mer intresserad av att försöka lära sin lilla son att onanera. Fritz flickvän börjar nu skälla ut honom enligt noterna, medan han själv blir mer och mer hög. Han börjar drömma sig bort till olika scenarier. Oftast slutar de med att han dör. I ett så är han nazist under Andra Världskriget. Hitler är gay och försöker ragga upp honom, men det slutar med att Fritz leker hans psykolog. I ett annat scenario blir han en astronaut och raggar med sig en storbystad svart, journalist in i rymdraketen. De knullar som kaniner medan rymdfärjan exploderar. Senare jobbar han som bud i ett USA som gett Svarta Pantrarna ett eget land i New Jersey (som numera kallas New Africa). Fritz ska leverera ett brev från USA:s president till de afroamerikanska makthavarna, men hamnar mitt i en intern maktkamp. Det slutar med att han blir misstänkt för mordet på presidenten i New Africa och arkebuseras. Han träffar även en indisk guru i New Yorks kloaker och självaste djävulen (som också är gay). Däremellan knullar han med alla kvinnor han träffar, tar alla droger han kommer åt och lyckas tom springa på några döda vänner från första filmen. Allt är ackompanjerat av psykedelisk 70-tals rock.

Den här filmen är avskydd av de flesta, men dess dåliga rykte är inte helt förtjänt. Visst är den inte alls lika bra som Fritz the Cat, men Taylor uppvisar i alla fall några originella idéer som är en logisk fortsättning på Bakshis film. Det känns helt rätt att filmens utgångspunkt finns i hur Fritz hanterar sitt vuxna liv och familj. Att han är en fullständig fuckup råder det inga tvivel om. Fritz är en narcissistisk idiot som lever i en svunnen tid. Det känns ganska talande för många hippies ur den amerikanska alternativrörelsen. Det finns en del fokus på hur han försöker hustla till sig pengar (bla från en judisk panthandlare), eftersom han vägrar att jobba. Fritz är ju alldeles för viktig för ett vanligt arbete. Det är ju inrutat och han är emot systemet! I dessa scener närmar sig satiren nästan samma nivå som den första filmen. Men väldigt mycket fungerar mindre bra. Bakshis film hade faktiskt en historia att berätta. Någon sådan är svår att hitta i The Nine Lives of Fritz the Cat. Det är mest en massa lösrykta psykedeliska scener som knappt har någon inbördes relation. Allt förklaras med att Fritz sitter där påtänd i soffan, medan flickvännen skäller ut honom, och hallucinerar. Detta är en jävligt svag ramhistoria åt allt det flum vi får se. Om den första filmen kändes som din vettiga kompis som knarkar lite för mycket, så är uppföljaren heroinpundaren som ligger inne på den offentliga toaletten. Filmen misslyckas med att berätta något relevant om Fritz relation till det amerikanska 70-talet och blir mest en massa flum i slutändan. Istället så skruvar Taylor upp provokationerna från den första filmen. Detta faller tyvärr platt, eftersom de exploativa elementen i Fritz the Cat faktiskt berättade något om samtiden. I The Nine Lives of Fritz the Cat är de bara där för sin egen skull, alltså för att provocera.

The Nine Lives of Fritz the Cat är absolut inte så dålig som folk hävdar. Den har sina ljusglimtar. Men oftast så är det mest pundigt flum vi får beskåda. Den saknar en röd tråd och satiren kan inte på långa vägar mäta sig med den första filmen. Endast för fans av Fritz the Cat. Alla andra gör nog bäst i att hålla sig borta.

Trailern är töntigt underhållande i alla fall…

Fritz the Cat (1972)

september 21, 2011

Robert Crumb är en amerikansk legend. Han föddes 1943 och var en av grundarna bakom underground comix-rörelsen. Den växte fram i USA under slutet av 60-talet och angrepp amerikansk populärkultur ur ett subversivt perspektiv. Rörelsen var djupt rotad i alternativkulturen, serierna gavs ut utanför mainstreamförlagen och de försökte fånga tidens anda. Denna seriescen har skildrats i den grymma filmen American Splendor från 2003. Crumb är kanske allra mest känd för seriealbumet Keep on Truckin, men han skapade fler karaktärer. En av dessa var Fritz the Cat. År 1972 skrev och regisserade den då 34-åriga Ralph Bakshi en animerad film utifrån Crumbs karaktärer. Bakshi skulle gå vidare till att själv bli en undergroundlegend inom amerikansk animation. Han har filmer som Heavy Traffic, Sagan om ringen, Wizards, Fire and Ice och Cool World på sitt samvete. Särskilt känd blev han för att tidigt blanda animation och riktiga skådespelare (med blandat resultat). Fritz the Cat var hans första animerade långfilm. Efter att filmen var ute så sa Crumb att han aldrig godkänt projektet och hotade att stämma Bakshi och filmens producent Steve Krantz. Bakshi har (å andra sidan) hela tiden hävdat att dom visst fick Crumbs godkännande, men att han ville ta åt sig all cred och ansåg att filmskaparna inte bidragit med något alls. Serietecknaren blev så sur att han tog död på karaktären Fritz genom att låta honom mördas av två Bakshi- och Krantz-liknande figurer! Fritz the Cat var den första animerade filmen någonsin som fick märkningen X av den amerikanska filmcensuren och den hamnar ofta på listor över de bästa animerade filmerna genom tiderna. Lever den upp till sitt rykte?

Katten Fritz är en wannabe-beatnik som studerar i New York. Han spelar svår för att få knulla och knarkar allt han kommer åt. Samtidigt börjar han störa sig på den akademiska världen och sina polare som bara pluggar till nästa tenta hela tiden. Fritz vill leva livet på riktigt! Varje dag ska behandlas som om den vore den sista! Efter att ha raggat upp några tonårstjejer som tror att han är filosof (och tvingat dom till gruppsex) går han hem till sitt studentboende och sätter fyr på sin kurslitteratur och sina anteckningar. Tyvärr innebär hans huvudlösa protest att hela huset brinner ner och Fritz är nu en efterlyst katt. Han söker sig till Harlem för att hänga med afroamerikanerna (som är kråkor i filmen). De är ju naturligt coola och med dom måste han ju hitta någon mening. Snart blir han polare med en kråka som räddar honom från en svart panter-bar. Fritz anser sig nu funnit meningen med sitt liv. Han ska få de utsugna att resa sig mot förtryckarna! Agitationen från ett biltak lönar sig och katten lyckas uppvigla till kravaller. Snuten dyker upp (de är grisar i filmen) och skjuter ihjäl Fritz svarta vän. Katten är nu helt körd, men han räddas av sin beatnik-flickvän (som han skitit fullständigt i fram tills nu). Dessa båda beger sig ut på en roadtrip. Tyvärr så får de slut på bensin mitt i den amerikanska öknen. När Fritz beger sig mot närmsta bensinstation så träffar han några heroinberoende bikers. Det visar sig att dom är nynazister och planerar en arisk revolution. ”Revolution som revolution”, tänker den naiva hippiekatten. Snart är han i full färd med att hjälpa högerextremisterna att spränga en kraftstation. Men allt går fruktansvärt fel…

Det finns en scen i Fritz the Cat som fick mig att börja gapskratta. När kravallerna rasar i Harlem så kallar polisen in flygvapnet som napalmbombar hela kvarteret (Vietnamkriget, någon?). När planen flyger in i New York så ser vi Kalle Anka och Musse Pigg stå och heja på dom genom att vifta med amerikanska flaggor. Denna scen är talande för den grymt underhållande satir som fyller filmen. Crumb/Bakshi gör sig jävligt lustiga över den amerikanska alternativkulturens förvirring och nyckfullhet samtidigt som de själva har en stark kritik mot landet. Katten Fritz får personifiera denna förvirring. Egentligen så vill han bara knulla och knarka, men han försöker hela tiden hitta politiska förevändningar för att göra detta. Och det blir jävligt fel. Han är inte bara naiv utan riktigt dum i huvudet också. Jag har aldrig sett en film som så tydligt lyckats förklara hur monstrositeter som Manson-familjen kunde komma ur den amerikanska hippiescenen. Detta är Fritz the Cats styrka. Annars är den jävligt lågbudget. Röstskådespelarna är inget vidare, ljudet är så burkigt att man ibland inte alls hör vad karaktärerna säger, animationerna är ryckiga (och återanvänds alldeles för ofta) och färgerna rinner ibland över eller försvinner helt enkelt. Men det spelar faktiskt ingen roll. Filmen lyckas trots dessa brister att föra fram sitt budskap. Den är även mycket mindre psykedelisk än vad jag faktiskt trodde att den skulle vara. Visst finns det vissa LSD-scener, men filmen har ändå en tydlig röd tråd rakt igenom. Och hur är det med sexet då? Jo, filmen är VÄLDIGT grafisk (faktiskt på gränsen till pornografisk). Vissa sexualiserade scener kombineras även med brutalt våld. Jag förstår verkligen varför den amerikanska censuren satte morgonkaffet i vrångstrupen…

Riktigt bra satir över den amerikanska hippierörelsen och tillräckligt exploativ för att hålla ditt intresse uppe. Fritz the Cat är verkligen underhållande och tankvärd undergroundanimation, oberoende av vad Robert Crumb själv tyckte. Låter min beskrivning ovan det minsta intressant så ska du ABSOLUT se den här filmen!

Filmens trailer. Det finns även en uppföljare som Bakshi inte alls var involverad i (och som gjordes EFTER att Crumb dödat karaktären). Jag får se om jag pallar recensera den också…

Red State (2011)

september 5, 2011

Trash is King! fortsätter sitt utforskande av nyare skräckfilm, med förhoppningen att hitta den där riktiga pärlan. Nu har turen kommit till en ganska otippad regissör i sammanhanget. Kevin Smith är mest känd för Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma och otaliga andra Jay and Silent Bob-inkarnationer. Jag tillhör inte hans största fans, men erkänner att Smith är ganska duktig på att skriva småfyndig och putslustig dialog. Tyvärr har han blivit allt sämre på den förmågan ju mer åren gått. Red State sägs vara Smiths sista långfilm, men om det blir så eller inte får framtiden utvisa. Titeln syftar på de delstater i USA där republikanerna vunnit lokalvalen (de kallas visst så av amerikansk media av någon konstig anledning) och när jag först läste om filmen så lät den fascinerande; en skräckfilm om den radikala, kristna nyhögern i USA. Visst låter det både ganska originellt och småintressant? Orosmoln spred sig dock på horisonten. Kan Smith verkligen göra skräckfilm? Det kan han inte. Red State har marknadsförts helt felaktigt. Det här är absolut inte en skräckfilm. Dock är det en ganska rå och skitig exploitationfilm som (delvis) handlar om en mordisk och homofobisk republikansk sekt. Smith hade enorma problem att få något filmbolag att nappa på idén och slutligen finansierade han den själv. Men är anledningen till detta att filmen är kontroversiell (vilket de som gillar den hävdar) eller bara för att den är dålig?

Tre high school-killar (som spelas av Michael Angarano, Nicholas Braun och Ronnie Connell) bor i en red state där protesterande sekter vid homosexuellas begravningar är vardagsmat. Särskilt en liten militant baptistkyrka, som leds av pastor Abin Cooper (en riktigt bra Michael Parks), är ökänd i trakten. De tre vännerna bryr sig dock inte så mycket om politik utan är mer intresserade av öl och knull. Genom en dejtingsajt kommer de i kontakt med en kvinna som hävdar att hon tillfredsställer grabbarnas vildaste fantasier. De bestämmer träff med henne via mejl och åker ut på landet för sitt tilltänkta sexuella äventyr. Kvinnan (Melissa Leo) beter sig dock reserverat och insisterar att grabbarna ska dricka ett gäng öl innan hon är beredd att rulla i sänghalmen med dom. Men något är fel. För sent inser vännerna att ölen är fullproppad med sömnmedel och de vaknar upp i händerna på pastor Coopers sekt. Det blir nu tydligt för killarna att kyrkan systematiskt kidnappat och avrättat homosexuella i delstaten. Snart anländer en federal agent vid namn Joseph Keenan (John Goodman) för att genomföra en husrannsakan hos sekten. Allt utvecklas till en Waco-likande belägringssituation och full skottlossning mellan sekten och polisen utbryter. Kommer våra tre huvudpersoner att överleva både den mordiska sekten och de skjutglada poliserna?

Red State spelades in på en väldigt liten budget och det märks. Det är en ganska ful film (inspelad på digital video) och den har flera uppenbara budgetlösningar (slutet som återberättas känns som en sådan sak). Men detta är absolut inte Red States största problem. Kevin Smith verkar inte ha någon aning om vilken typ av film han egentligen vill göra. Den börjar som en skräckfilm med lite influenser från Motorsågsmassakern. Sedan, helt plötsligt, förlorar den fokus från de tre tonårskillarna och Goodmans agent dyker på platsen. Hela belägringssituationen förvandlar Red State till en actionfilm. Vi får nu en halvtimmes skottlossning mellan sekten och snuten. I slutet så känns det nästan som om Smith försöker skoja bort allting och det blir ett antiklimax utan dess like. Det ryktas att han klippte ner filmen med tio minuter och jag är jävligt nyfiken på vilken av filmens (alldeles för många) trådar som fick stryka på foten. Red State fungerar inte som en skräckfilm. Den fungerar heller inte som en thriller eller ett drama. Och den fungerar absolut inte som en svart komedi. Det är en jävligt märklig film som är omöjlig att definiera. Framför allt så är det svårt att förstå vad Smith egentligen vill ha sagt med hela detta våldsamma spektakel. Det känns mest som om han rökte ett kilo gräs och tänkte; ”hade det inte varit fett att ha med en scen där en person skjuts genom ögat så blodet sprutar upp över en vit vägg?” Red State är inte en exploitationfilm. Det är någon som leker exploitation. Den är helt enkelt fel.

Jag fick frågan idag vad jag egentligen tyckte om Red State. Mitt svar var att jag inte visste. Är den bra? Är den dålig? Någonting som jag kan säga om den är att dramaturgin inte fungerar alls. På många sätt så är det en av de märkligaste filmer jag någonsin sett (och jag har sett MÅNGA väldigt märkliga filmer). Fungerar den som en exploitationfilm då? Nej, det gör den inte. Fungerar den som en politisk kommentar? Kanske. Kan jag rekommendera den till någon? Absolut inte.

Trailern marknadsför filmen som en blandning av Kevin Smith-komedi, skräck och action. Den är inte något av det. Filmens enda behållning är att ett gäng kristna fundamentalister i USA har blivit jävligt sura på den.

A Serbian Film (2010)

april 19, 2011

Jag brukar inte gå på hype runt filmer. Man har blivit besviken så många gånger att det i princip är omöjligt att hetsa upp sig över något. En återkommande hype bland skräck/exploitationfans är att man sprider att vissa filmer innehar statusen som de brutalaste som någonsin gjorts. När dessa åsikter ventileras om äldre film så stämmer det ibland. Särskilt om filmerna är italienska. The New York Ripper, Cannibal Holocaust och Giallo A Venezia har alla hamnat i den kategorin och de är alla så jävla sjuka (på ett eller annat sätt) att man gör klokast i att lyssna på hypen (så man inte ger sig in i något som man kommer att ångra). När liknande hype sprids om nya filmer blir jag dock skeptisk. Vad är egentligen preferenserna? Senast jag hörde liknande attribut tillskrivas en nyligen utkommen skräckfilm var för två år sedan när The Human Centipede släpptes. Med all rätt gick jag inte på hypen. Likt det ofta är i sådana fall så var själva idén knäppare än vad som faktiskt skildrades i bilder. Jag tycker inte det räcker. De ovan nämnda italienska filmerna kombinerar störda idéer med extremt starka bilder. De vinner på den där gradskalan i helvetet där störda filmer gör upp mot varandra. Nu var det dags för en ny film att utsättas för hypen. En serbisk film…

Srdjan Spasojevic debutfilm heter faktiskt så; Srpski film alltså A Serbian Film. Söker man på originaltiteln eller den engelska titeln på imdb så får man inte upp något (googla istället). Det borde få den mest luttrade exploitationfantasten att ana oråd. Och det var precis vad jag började göra, men inte som en konsekvens av att jag inte hittade filmen på imdb utan eftersom skribenter jag litar på (som skrattar åt många av dessa hypade filmer, som sett i princip alla de där sinnessjuka filmerna) faktiskt avrådde folk från att se den. Brad Jones (The Cinema Snob) sa tex; jag vet att detta kommer att få helt motsatt effekt, men ni måste veta vad ni ger er in på. Jag är beredd att säga exakt samma sak. Och jag vet också att någon därute kommer att leta upp A Serbian Film bara pga den här texten. Vill du det så gör det. Jag är glad att jag såg den själv när jag var svinfull efter en lång kväll på krogen. Ändå tittade jag bort. Men fyllan gjorde det hanterbart på något sätt. Den här filmen har den enskilt sjukaste scenen jag sett i någon film, någonsin. Jag mår illa när jag tänker på den. Jag kommer inte att skriva här vad som händer. Inte för att jag inte vill spoila, utan för att jag inte vill att någon som vet vem jag är tror att jag är fullkomligt jävla psyksjuk som kollar på en sådan här film.

Handlingen är ganska okomplicerad. Srdjan Todorovic spelar Milos, en porrstjärna på dekis. Mycket tid i filmen läggs på att skildra Milos relation till hans fru och son. Skådespeleriet är mycket bra och dessa scener är ofta genuint rörande. Överhuvudtaget så är inte A Serbian Film en lågbudgetrulle inspelad på billig DV. Den är mycket välgjord. Det gör bara allt så mycket sjukare. Uppenbarligen fick Spasojevic en hyfsad budget. Han verkar även vara en väldigt kompetent regissör. Varför i helvete gör han den här filmen? Ni kan nog tänka er vad som händer med Milos. Han får ett sista erbjudande om att göra en porrfilm. Den betalar galet bra och han får absolut inte ställa några frågor om innehållet. Efter att ha rådslagit med sin fru så bestämmer han sig för att ställa upp. Hur farligt kan det egentligen vara? Filmen flummar ut rejält under andra hälften när Milos psyke börjar brytas ner av allt han tvingas göra under inspelningen. Och det visar sig att de som beställt filmen inte tänker låta honom lämna produktionen hur som helst…

Spasojevic måste ha använt porrskådespelare till många av den här filmens scener. Jag fattar inte vem som annars hade varit beredd att ställa upp på det här. Men de scenerna är ändå inte de värsta. Välfilmade specialeffekter fyller i de mest avskyvärda luckorna. Spasojevic har också babblat om att han hade politiska syften med den här filmen. Det skiter jag i. Vad hans anledningar än var för att göra en av de absolut mest extrema filmerna någonsin spelar ingen roll eftersom han lyckades. Jag vill inte lyssna på hans ursäkter. Spasojevic har lyckats bränna fast en bild i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag är helt galet lack på honom för det.

De mest extrema scenerna är självklart inte med i trailern.

The Untold Story (1993)

februari 24, 2011

Denna film har jag tänkt se länge. Ofta när man ser listor över de mest grafiska filmerna genom tiderna så brukar The Untold Story vara med på ett hörn. I och med att jag är en trogen skräckfilmsbrukare så har jag nog den omedvetna inställningen (likt många andra) att om jag inte blir rädd av en film så kan jag i alla fall äcklas. Man testar helt enkelt sig själv och vad man pallar att se. Folk hävdar ofta att denna Hong Kong-film är väldigt bra på just äcklet. The Untold Story sägs bygga på ett verkligt kriminalfall. Det tror jag sådär på. När jag researchade det så hittade jag (inte helt förvånande) ingenting om fallet. Vad som däremot borde tala till den här filmens fördel (i åtminstone någon utsträckning) är att Anthony Wong Chau-Sang (som spelar seriemördaren) vann pris för bästa manliga huvudroll på Hong Kong Film Awards. Så även om filmen är skit så kan jag åtminstone njuta av en bra rollprestation. Dock blev jag lite skeptisk när jag samtidigt upptäckte att The Untold Story har Danny Lee i en av huvudrollerna och att han även är medregissör till filmen. För ganska många år sedan så var jag helt torsk på Hong Kong-action. Danny Lee var en evig sidekick i många av dessa filmer (The Killer, City on Fire för att nämna några). Inget fel på dessa (de båda jag nämner är tex två av de bästa actionrullarna genom tiderna), men vad fan vet han om skräckthrillers? Som ni förstår så tog jag mig an The Untold Story med ganska blandade känslor…

Historien skildras ur två perspektiv. Dels får vi följa den psykotiske Wong Chi Hang (Wong Chau-Sang). Dels så hittar en grupp unga poliser, med den äldre inspektör Lee (Danny Lee) som mentor, en påse med kroppsdelar på en strand. Chi Hang är en notorisk mahjong-fuskare och The Untold Story börjar med att han brutalt mördar en motståndare efter att denna anklagat honom för just fusk. Chi Hang flyr nu från det kinesiska fastlandet till den självständiga provinsen Macau. Där dyker han upp som ägaren för en restaurang, med förändrat utseende och under nytt namn. Chi Hang anställer en ny kock, men hamnar snart på kant med honom också och han mördar och styckar honom. Det är nu vi förstår att psykopaten maler ner kroppar och serverar dom till gästerna i form av köttfärs i dumplings. Samtidigt upptäcker polisen under sina efterforskningar att en hel familj är försvunnen och tar sig till den restaurang som ägdes av dom. Gissa vem som äger den nu? Chi Hang hävdar bestämt att han köpte restaurangen av fadern och att familjen emigrerat till Kanada. Inspektör Lee börjar självklart misstänka att den nervösa mannens historia inte riktigt stämmer och beordrar de unga snutarna att hålla ett öga på honom. När Chi Hang försöker slänga familjens id-kort i en soptunna (varför behöll han dessa överhuvudtaget?) så bestämmer Lee att det är dags att slå till. Psykopaten grips, men vägrar erkänna vad han gjort med familjen. Polisen börjar nu att systematiskt tortera Chi Hang (är det verkligen helt okej i Macau?) för att få honom att berätta historien (därav filmens titel) vilket han slutligen gör. Vad som faktiskt hände med familjen är inte speciellt förvånande…

När jag ser The Untold Story så får jag jävligt starka vibbar av Wes Cravens The Last House on the Left. Inte för att den här filmen har något som helst med rape and ravange att göra, utan likheterna återfinns mer i struktur och manus. Likt Cravens klassiker så innehåller den här filmen snutar som ska fungera som comic relief. Skillnaden är att de unga poliserna i The Untold Story är trettio resor VÄRRE än Kling och Klang i Cravens film! Den ena av dom raggar på Lee:s (eventuellt) prostituerade kvinnliga sällskap i tid och otid. Den andra är klumpig och slår sig hela tiden. Och tjejen i gänget fjäskar för inspektören konstant och mobbas av de andra för att hon har små bröst! (hur gamla är dom; tretton?) Dessa scener är fan och med outhärdliga. Den extremt glättiga humorn varvas med Chi Hangs perspektiv. Precis som i Last House… så blir filmen nu nattsvart, pervers och galet brutal. Det finns flera riktigt chockerande scener. En av de värsta är ett väldigt kladdigt självmordsförsök där en karaktär försöker såga av sig vristen på en avklippt rostig burk (och när pulsådern exponeras biter han av den!). En annan snuskigt obehaglig scen återfinns i slutet (när själva titelhistorien berättas). Chi Hang mördar familjens fyra väldigt små barn. De gråter och ser verkligen helt jävla skräckslagna ut. Du får se alla morden utom det sista. Jag höll fan på att stänga av…

Jag har inte skrivit en rad om vad jag tyckte om själva filmen. Vad tror ni? Jag gillar Last House… för att det är en originell exploitationfilm som faktiskt grundade en ny genre. Den lyckas även förmedla hämndens bitterljuva känsla på ett ganska tvetydigt sätt. The Untold Story däremot är en nästan obehagligt schizofren film som tror att den båda klarar av att vara komisk och frånstötande på samma gång. Att den tror det gör den bara ännu mer frånstötande. Och den är redan helt galet äcklig från första början. Hur är då Anthony Wong Chau-Sang i rollen som mördaren, kanske någon undrar? Helt jävla fantastisk. Fast vad hjälper det?

En av de dummaste trailers jag sett i hela mitt liv. Tror filmbolaget att jag vill se en film bara för att de hittar på en massa fejkade citat från recensioner som inte finns? För övrigt så ljuger den eftersom Danny Lee inte alls skrivit manuset…

The Doom Generation (1995)

november 26, 2010

A heterosexual movie by Gregg Araki står det i förtexterna till The Doom Generation. Detta kan kanske diskuteras. När jag tänker på Araki tänker jag inte precis på heterosexualitet. Tillsammans med John Waters känns han lite som det svarta fåret i den amerikanska independent-svängen. Vissa hatar hans filmer medan andra höjer honom till skyarna. Araki är dock mycket mer pretentiös än Waters. Han började som musikskribent och hans populärkulturella medvetenhet lyser starkt igenom i hans filmer. Detta hörs inte bara i hans val av musik, utan syns även i hur moderiktigt karaktärerna klär sig och i det faktum att han alltid väljer unga och snygga skådespelare till sina filmer. Samtidigt känns det ibland som om Araki försöker göra samma ironiska generationsfilm gång på gång. Denna fyller han med en stor skopa provokation, svart humor och märkligt styltig dialog. Undantaget skulle vara Mysterious Skin; hans (med all rättvisa) mest hyllade film. Jag måste erkänna att jag inte är överförtjust i hans filmer. De känns ofta överlastade och anstränger sig galet mycket för att vara balla. The Doom Generation är ett väldigt talande exempel på detta.

Amy (en 22-årig Rose McGowan; på tal om det här med snygga människor) och Jordan (Araki-favoriten James Duval) är ett smått nihilistiskt grundgepar. Hon är hård och arg. Han är dum och lost. En kväll när de knullar i en bil på parkeringen till en drive in-biograf  blir de vittne till hur en kille vevar på några angripare med en kniv. Han flyr snart in i deras bil och tvingar dom att köra därifrån. Snubben kallas för X (Johnathon Schaech) och han och Amy hamnar på kant direkt. Hon kastar ut honom ur bilen, men X följer efter dom på avstånd. Paret sticker till en affär för att handla käk, men den aggressiva Amy börjar snart bråka med affärsinnehavaren. När denna (helt oprovocerat) drar fram en hagelbössa dyker X upp och lyckas i stridens hetta skjuta huvudet av affärsinnehavaren (som hamnar i kyldisken och fortsätter att prata och spy). Trion flyr från brottsplatsen och nu inleds en smått trippad road movie. Amy och Jordan fattar snart att X är värsta psykopaten som dödar folk i varje konflikt han hamnar i. Samtidigt stöter Amy konstant på människor som tror sig känna igen henne (eller faktiskt gör det?) och när hon avvisar dom försöker de döda henne. Trion inleder även en märklig trekantsrelation där Amy först blir attraherad av X (efter att hon ser honom runka av och äta sin sperma) och sedan joinar även Jordan in. Problem dyker dock upp när trion träffar ett gäng homosexuella nazister (???).

Does this make any sense? Inte riktigt. Det är mycket yta, stil och poser. The Doom Generation ser ofta jävligt cool ut, men när man skrapar på ytan finner man bara tomhet under. Allt ska se så himla speciellt ut. Alla ska snacka ball och konstigt. Alltid när karaktärerna ska köpa något får de betala 6.66 dollar. Våldet ska vara blodigt och komiskt och det ska knullas hela tiden. Rose McGowan springer runt och flashar tuttarna hela filmen igenom samtidigt som hon försöker att se hård och cool ut (vilket hon i och för sig lyckas med). Det blir i alla fall för mycket. The Doom Generation fick den högsta åldersgränsen för film på bio i USA (NC-17). Jag tycker att amerikanerna är jävligt känsliga. Det finns ingen enskild aspekt av den här filmen som är chockerande. Kanske var det helheten av sex, våld, splatter, svordomar, homosexualitet och omoral som den amerikanska granskningsnämnden störde sig på. För någon från Sverige ter det sig nog tämligen lamt. Och det är det största problemet med The Doom Generation. Dess främsta syfte är att provocera, vilket är något Araki inte riktigt lyckas med. Själv hade han nog sagt att det är en film om den moderna ungdomens alienation och nedbrutna moral. Jag vet i fan om han lyckas med det heller. Larry Clark utklassar honom på den fronten.

Jag förstår varför folk gillar The Doom Generation. Den ser ofta fantastiskt cool ut. Många repliker är faktiskt jävligt roliga i all sin absurditet. Den blir absolut inte tråkig. Trots att den är så sprängfylld med knäppheter tröttnar jag ändå. Det är helt enkelt en jävligt tom film…

Trailern, som nästan får filmen att se ut som ett tonårsdrama om upptäckt sexualitet (vilket i och för sig stämmer till viss del)

Paranormal Entity (2009)

september 27, 2010

Jag måste tacka den gode Brad Jones på The Cinema Snob för detta tips. Det amerikanska straight to dvd-bolaget The Asylum är inte speciellt kända i Sverige, men i USA har de börjat bygga upp en lite trogen fan-skara. Kort och gott så gör bolaget lågbudget knockoffs på framgångsrika biofilmer. Deras repertoar omfattar bland annat; I am Omega (där de rippar en viss Will Smith-rulle), Transmorphers (gissa vilken film de ger sig på där?) och Titanic 2 (denna talar helt för sig själv!). The Asylum fyller ofta sina rullar med tuttar och tattigt våld. De är lite som ett Troma för 2000-talet (fast utan allt överdrivet splatter). Filmerna skäms inte för sin b-status och verkar ofta var väldigt underhållande (om man får tro vissa). Jag har hittills bara haft äran att se en av deras filmer; Paranormal Entity

Jag måste börja med ett erkännande; jag hatar verkligen hela lågbudget-fejkad-dokumentär-subjektiv-kamera-vågen. Jag tyckte The Blair Witch Projekt var skit. Cloverfield var så jävla tråkig att jag inte ens orkade se klart den. REC är den enda jag gillar (har inte sett tvåan än). När det gäller Paranormal Activity så tyckte jag att filmens uppbyggnad var skickligt gjord (mycket på grund av att skådespelarna var trovärdiga), men att allt sedan föll platt. Filmen var helt enkelt tråkig och inte det minsta tillfredsställande. Att allt utmynnade i demonbesatthet var också jävligt löjligt. Bakgrundshistorien fungerade inte alls och filmens klimax var alltför nedtonat. Tur att vi har The Asylums Paranormal Entity för att ställa allt rätt…

Visst är det i princip samma film som Paranormal Activity, fast istället för att huvudpersonerna är ett ungt par så är de här istället en familj bestående av Thomas (regissören och manusförfattaren Shane Van Dyke), hans syster Samantha (attraktiva horrorstarleten Erin Marie Hogan) och deras mamma Ellen (Fia Perera). Thomas är den som bestämmer sig för att filma de ”eventuella” övernaturligheter som finns i deras hus och som verkar dras till Samantha. Väsendet verkar ha en högst sexuell fallenhet för den snygga, unga tjejen. Ni kan nog tänka er resten själva.

Om vi börjar med det dåliga så är skådespelarna sådär (dock funktionella). Den enda som sticker ut är Erin Marie Hogan. Hon är även den främsta anledningen till att den här filmen kanske blev The Asylums mest kända. Hogan är en perfekt screamqueen för 2000-talet! Hon blev inte bara nominerad till brittiska Gorezone Magazines goremate of the year, utan är även den som presterar absolut bäst i den här filmen (bara i konkurrens med sina TRE medspelare, men ändå). Jag lovar er att om Erin Marie Hogan spelar sina kort rätt så kommer hon att bli den nya stora skräckstjärnan.

Tillbaka till filmens handling. Om vi bortser att Paranormal Entity är en skamlös ripoff på en annan film, så måste jag faktiskt erkänna att den är galet mer underhållande än den filmen som den snor i princip allt av. Det finns ingen humor här utan allt spelas på blodigt allvar. Där Paranormal Activity försökte spela på en (lite krystad) realism, så kör den här filmen full rulle från början. Det händer galet mycket mer än i originalfilmen och dramaturgin fungerar faktiskt bättre, eftersom de inte är lika bundna av realismen och kan laborera mer med handlingen. Paranormal Entity förklarar även mycket mindre än ursprungsfilmen vad det är som hemsöker familjen. Det hintas bara vilket faktiskt gör att allt känns mycket mer creepy. Sedan så innehåller den självklart mer blod och naket än originalfilmen…

Har du inte sett Paranormal Activity så kan du med fördel välja att se Entity istället. Det är helt enkelt en galet mycket mer underhållande film. Dock förutsätter det att du inte stör dig på att det är en väldigt exploaterande kopia…

Erin Marie Hogan har humor också! Här går hon med sin mamma och hyr Paranormal Entity på Blockbuster!

Varing: Innehåller spoilers om du inte sett Female Prisoner #701: Scorpion!

Nu var det dags för Shunya Itos andra Female Prisoner: Scorpion-film! Exploitationmaskineriet på den japanska Toei-studion jobbade snabbt här eftersom uppföljaren kom samma år som Female Prisoner #701: Scorpion. Antagligen var det så att den här uppföljaren innehöll en massa scener och idéer som blev utelämnade ur den första filmen pga tids- och budgetskäl. Det märks, men mer om det sen. Den förra filmen var Itos regidebut och redan där lyckades han att skapa en fantastisk stämning och producera en väldigt egen stil. Uppföljaren känns ännu mer raffinerad på den fronten. Ito har helt enkelt växt lite. Meiko Kaji är självklart tillbaka som Nami Matsushima/Matsu the Scorpion. I slutet av förra filmen så fick hon ju, som bekant, sin hämnd och har nu åter igen hamnat i det helveteshål som är den japanska fängelsevärlden. Men denna kan ju självklart inte hålla henne speciellt länge. Snart ska hon ut på en roadtrip genom helvetet…

Matsu är inlåst i isolering efter hennes blodiga mordturné på Tokyos yakuza. Det är så illa nu att hon knappt får se solljus över huvudtaget. Men så anländer en byråkrat som chockas över den brutalitet den unga kvinnan utsätts för. Högre politiker ska besöka fängelset och byråkraten kräver att Matsu släpps ut under den formella ceremonin. Det skulle han inte krävt, eftersom Matsu passar på att angripa fängelsedirektören igen (som hon redan lyckats göra blind i den förra filmen)! Straffet blir ännu hårdare och fängelseledningen börjar diskutera hur de ska mörda Matsu. De letar efter rätt tillfälle. Fångarna arbetar i ett stenbrott och under transporten ut dit tänker fängelseledningen strida till verket. Men de borde lärt sig vid det här laget att inte jävlas med Matsu the Scorpion! Snabbt lyckas hon, tillsammans med medfångarna, att övermanna vakterna och ta kontrollen över fångtransporten. Nu är Matsu på flykt tillsammans med sex andra kvinnor och vad som följer är en riktigt trippad roadmovie. Hela tiden är polisen dom hack i häl. Problem uppstår snart inom gruppen eftersom psykopaten Oba (Kayoko Shiraishi) utmanar Matsu om ledarskapet…

Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 är inte en women in prison-film. Den börjar som en sådan, men förändras snabbt till en roadmovie när Matsu och medfångarna flyr. Allting är uppskruvat den här gången. Tempot är mycket högre. Våldet är mer brutalt. Surrealismen och de makabra elementen rikligare och konstigare. Toei fläskar helt enkelt på med allt de inte riktigt vågade ha med i den första filmen. Ito själv drar sig inte ens för att ha med lite ockultism mitt i allt det andra! Filmen har en mer konsekvent stil än Female Prisoner #701: Scorpion. I ettan använde sig Ito av sin säreget teatraliska stil för att göra vissa scener mer dramatiska. Denna gång känns stilen mycket mer genomgående och den genomsyrar hela filmen. Utöver detta förlänger Ito striderna. Ofta är Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 mycket nära den rena actionfilmen och den lyckas göra detta på ett stilistisk, fantastiskt och extremt väl koreograferat sätt. Helt enkelt hur ur coolt som helst. Speciellt filmens actionladdade, men sorgligt melankoliska, slut sticker ut.

Även Matsu har förändrats. I den första filmen fick vi se människan bakom hämndbegäret. Det kändes som om hon konstant försökte härda sig själv för att fokusera på målet. I uppföljaren säger Matsu knappt någonting alls. Hon är en ren och skär mördarmaskin. Detta ger Meiko Kaji ett enormt utrymme att uttrycka sig endast genom sitt ansikte och sin ögon. Hon göra detta på ett helt fantastiskt sätt. Karaktären har helt enkelt växt.

Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 är helt enkelt fantastisk. Detta är absolut min favorit bland Female Prisoner: Scorpion-filmerna. Den enkla anledningen är att den innehåller ALLT man vill ha i en bra film; våld, spänning, stil och ockultism! Se, se, se……….och se igen!

Läs mer om serien och den första filmen!

Läs mer om musiken.

Läs mer om (den fantastiska) Meiko Kaji!

Baba Yaga (1973)

juni 7, 2010

Det finns en handfull italienska serietidnings filmatiseringar. Den mest kända är onekligen Mario Bavas populärkulturella milstolpe Diabolik (har ni inte sett den så bums in i skamvrån). Vi har även Michele Soavis fantastiska Dellamorte Dellamore som bygger på en roman av Tiziano Sclavi. Han blev känd som mannen bakom serien Dylan Dog, så där finns i alla fall en koppling. Sedan finns även Piero Vivarellis Satanik. Italienska serier kallas för fumetto (ordagrant: rökmoln; snyftandes på pratbubblorna). De absolut mest kända serierna från Italien är de sk. fumetti neri. Dessa serier dök upp på 60-talet och hade alltid anti-hjältar i huvudrollen. Dessa vände sig emot systemet och bekämpade borgare, korrupta politiker och snutar. Den italienska erfarenheten av fascismen kombinerad med en växande rörelse inom den unga arbetarklassen skapade radikala seriehjältar på kollisionskurs med det kapitalistiska samhället. De mest kända av dessa serier var (självklart) Diabolik, Satanik och Kriminal.

Baba Yaga bygger också på en fumetti, fast en mer erotisk sådan. Serien heter Valentina och skapades av Guido Crepax. Filmen är regisserad av Corrado Farina som är mest känd för en dokumentär om just Crepax och en märklig anti-kapitalistisk version av Dracula; They Have Changed Their Face. I Baba Yaga spelas Valentina av den vackra franska skådespelerskan Isabelle De Funès och hon är (precis som i fumettin) en ung modefotograf i Milano. En kväll förändras hennes liv när hon får en skjuts av en äldre, rik kvinna (italienska kultfavoriten Carroll Baker, som är alldeles för ung för rollen). Efter mötet med kvinnan (Baba Yaga, vilket betyder häxa på ryska) så verkar Valentinas kamera besatt. Under en fotografering kollapsar modellen som om hon skadas av bilderna. Men när Valentina framkallar bilderna ser hon att modellen angrips av en S&M-klädd docka Baba Yaga har (men som nu växt till mänsklig storlek). Samtidigt plågas Valentina av märkliga och sexualiserade drömmar som omfattar den äldre kvinnan. Hon inser att hon börjar känna en attraktion till henne. Kommer Valentina klara att bryta häxans förbannelse? Eller kommer hon att sluta i det bottenlösa hål som finns i Baba Yagas hus?

Farinas film är bra märklig. Genom sin icke-linjära struktur och Valentinas allt större svårigheter att skilja dröm från verklighet bjuder han in oss på en hyfsad komplex resa. Samtidigt är det en väldigt snygg film, där speciellt drömscenerna sticker ut. Favoriten är nog den med Valentina, soldaterna och avrättningen på stranden. Dessa scener har verkligen en drömlik sensibilitet och lyckas ibland nästan se ut som tavlor i rörelse. Det är mycket naket i den här filmen, men det fyller en funktion. Baba Yaga fungerar verkligen hur bra som helst som en övernaturlig, erotisk fantasi med starka toner av S&M. Det är mycket fascinerande hur denna oerfarna regissör lyckas med konststycket att göra så fascinerande och stilistiskt fulländad erotik. Och kanske ett ännu större mysterium är varför han aldrig gjorde fler långfilmer efter den här…

Baba Yaga är ingen skräckfilm (trots att den absolut har drag av en sådan). Det är en sällsamt vacker och märklig film i gränslandet mellan exploitation, surrealism och konstfilm. Men allra främst är det erotik. Förvånansvärt intressant sådan. Jag sträcker mig tom. så långt att jag är beredd att säga att detta är en av de intressantare filmer som den italienska exploitationmaskinen slängde ur sig på 70-talet…

Trailern fångar filmens märkliga känsla och stil…