Som läsare av bloggen säkert känner till så började jag plugga på universitetet i höstas. Det innebär att jag har jävligt lite tid att läsa annat än kurslitteratur. Därför har mina bokrecensioner blivit lite lidande här på bloggen. Men trots detta har jag lyckats ta mig igenom en roman (som i och för sig inte är så tjock). Jag plockade upp den här boken på en loppmarknad ute på Österlen för ett tag sedan och blev ganska peppad när jag hittade den. Boken är Fruarna i Stepford. Den är skriven av Ira Levin (1929-2007) som är absolut mest känd som författaren bakom Rosemarys Baby. Han har även skrivit The Boys from Brazil och Sliver (som också filmats) plus en hel del pjäser. Jag har inte läst någon av hans andra böcker, men gick igång lite på Fruarna i Stepford eftersom folk brukar hävda att det är en ganska bra skräckroman. Boken har (som ni säkert känner till) filmatiserats två gånger; en gång 1975 och igen 2004. Jag har faktiskt lyckats undvika båda filmerna så jag hade inga förutfattade meningar om boken innan jag började läsa den. Det enda jag visste var att den typ handlade om hemmafruar i suburbia som ersätts med robotar. Eller nåt…

Joanna är en ung fotograf som flyttar med sin man Walter och deras två barn till det perfekta medelklassområdet Stepford. De har knappt fått in flyttkartongerna förrän nyfikna hemmafruar kommer och ringer på. Joanna och Walter stör sig på dom eftersom de är ett modernt och jämställt par som delar på hushållssysslor. Övriga kvinnor i kvarteret lägger all sin tid på att pedantiskt hålla hemmen fläckfria. Joanna träffar snart Bobbie som också flyttat till Stepford med sin man och stör sig på idealen. Hon är impulsiv och rapp i käften. Samtidigt blir Walter inbjuden till områdets herrklubb. Joanna hatar konceptet, men Walter går dit för att kolla läget och säger att om han inte får någon behållning av det så kan de i alla fall skratta sedan åt frimurarnas bravader. Samtidigt börjar Bobbie bli mer och mer paranoid. Hon börjar misstänka att kvinnorna i Stepford drogas genom vattnet för att bli lydiga hustrur. Joanna tycker självklart att det låter helt absurt. Men så en dag slutar Bobbie att ringa henne. När Joanna träffar sin vän så är hon helt förändrad och lägger ner all sin tid på hemarbete. Samtidigt så börjar Walter att besöka klubben allt oftare. Joanna börjar nu misstänka att herrklubben har något att göra med kvinnornas förändrade beteende…

Fruarna i Stepford är ganska klassisk kritik riktad mot medelklassens suburbia; hur folk tvingas in i dess inskränkta mallar och dess patriarkala strukturer. Detta känns inte speciellt fräscht och har gjorts många gånger förr (Revolutionary Road, någon?) Som skräckhistoria så är boken ganska ambivalent. Allt skildras ur Joannas perspektiv och historien lämnar det ganska öppet om allting är en konsekvens av sinnessjukdom eller om det verkligen finns en konspiration. Även slutet är ganska tillfredsställande (fast lite abrupt) eftersom det inte ger några enkla förklaringar. Som läsare har man svårt att tro på den väldigt fantastiska konspirationsteorin, men samtidigt så händer vissa saker som är svåra att förklara endast med att Joanna håller på att bli knäpp. Det är en helt okej realiserad paranoia-thriller som delar ganska mycket med Rosemarys Baby (filmen i alla fall). Dock så blir boken aldrig riktigt spännande utan lunkar mest på i en stilla takt. Som karaktärsskildring är den också i tunnaste laget. Joanna är lite av en schablon; en ung, medveten och handlingskraftig kvinna. Jag fattar att Levins syfte inte var att göra några psykologiska djupdykningar utan att skriva spänningslitteratur. Lite mer kött på benen hade jag dock förväntat mig, eftersom Joannas eventuella psykiska ohälsa får stor plats i handlingen.

Fruarna i Stepford är helt okej spänningslitteratur med drag av skräckroman. Visst är historien och karaktärsskildringarna ganska tunna, men det tar inte bort det faktum att boken är ganska kul. Ett varningens finger måste dock resas för den utgåva jag läste (Wahlström & Widstrands från 1973). Översättningen är helt fruktansvärd! Man märker att det är en jävla budgetutgåva som inte korrekturlästs ordentligt. Undvik den.

Kolla omslaget på boken ovan. Galet fult, va? Det ska visst vara ett ganska generiskt dark fantasy-omslag, men för mig hade det lika gärna kunnat vara en Harlequin-roman. Jag blev grymt avtänd när jag fick den här boken i present. Hade heller aldrig hört talas om författarinnan Caitlin R. Kiernan. Men efter bara en snabb koll på nätet så fattade jag att hon var kompis med Neil Gaiman. Han hade kontaktat henne för att hon skulle börja skriva manus till The Dreaming; en serie som var en spin-off på Gaimans egna The Sandman (som jag nämnt i min recension av Death – The High Cost of Living). Med Kiernan (och hennes medförfattare Peter Hogan) lyfte The Dreaming och vann mycket i fråga om cred och popularitet.

Samtidigt hade Kiernan redan etablerat sig som novellförfattarinna inom sci-fi. Med sina romaner Silk och Threshold slog hon även igenom inom dark fantasy-genren. Till hennes andra framstående verk räknas också Murder of Angels och The Daughter of Hounds. Flera av hennes romaner och noveller har vunnit sci-fi/fantasy/skräck-priser. När jag läste allt detta så ökade mitt intresse för The Red Tree. Detta var tills jag fick syn på en intervju med Kiernan. Där säger hon att hon absolut INTE är en skräckförfattarinna! Jag hade fått The Red Tree beskriven för mig som en skräckroman. Dark fantasy har aldrig lockat mig (är inte alls förtjust i Gaimans romaner) och sci-fi tröttnade jag på redan i slutet av tonåren. Nu var jag ju på jakt efter bra moderna skräckromaner och jag var helt övertygad om att The Red Tree skulle göra mig besviken.

Om vi tittar på min jakt efter bra nyare skräckromaner så har mycket som jag läst varit grava besvikelser. Vissa moderna klassiker (som Ghost Story) var inget vidare och hajpade nya böcker (En hjärtformad ask) gav mig bara en dålig smak i flabben. Vad skulle då en roman från 2009, skriven av en författarinna som säger sig inte skriva skräck, kunna erbjuda? Om jakten på bra modern skräcklitteratur hade ett mål, en slutpunkt, då hade jag kunnat sluta leta nu. The Red Tree är inte bara en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst, det är helt enkelt en av de bästa skräckromaner jag läst i hela mitt liv. Det finns en replik mellan de två huvudkaraktärerna i boken som ger mig seriösa kalla kårar när jag tänker på den, varenda jävla gång (här i min lite fria översättning):
– Vem gjorde detta mot dig?
– Det var männen. Männen som hade hammare…

The Red Tree är meta och samtidigt en hyllning till de mest klassiska skräckförfattarna. Likt hos Edgar Allan Poe så är den helt och hållet ett byggd runt ett subjektivt berättande och likt hos H.P Lovecraft så är det en nedskriven journal. The Red Tree (får vi reda på i bokens förord av förläggaren) är den sista bok skriven av författarinnan Sarah Crowe innan (vad vi antas tro) hon dog. Boken består av den dagbok som hon började föra när hon flyttade från Atlanta (efter att ett längre förhållande tagit slut) till en isolerad farm ute i skogen i Rhode Island. Redan tidigt hittar Sarah både en gammal skrivmaskin och ett manuskript i källaren. Manuskriptet är en ofärdig avhandling som husets förra hyresgäst skrev på när han tragiskt nog tog livet av sig. Denna professor i folklore valde just den här farmen pga ett stort träd som växer på tomtens utkanter. Trädet är omspunnet av vandringssägner och ju mer Sarah läser desto mer fixerad blir hon vid trädet. Hon börjar lägga in hans manuskript i sin dagbok (vilket medför att han står som medförfattare till The Red Tree). Men det är ju trots allt ett helt vanligt gammalt träd Sarah ser genom sitt köksfönster. Oväntat hyr ägaren till gården plötsligt ut vinden till en ung konstnärinna; Constance. Denna unga kvinna pendlar mellan en öppenhet mot Sarah och en total slutenhet där hon låser in sig i sin vindsvåning och målar. Constance verkar även hysa en stark fascination för trädet. De två inleder en sexuell relation. Samtidigt börjar Sarah att plågas av allt märkligare och mer skrämmande mardrömmar, likt beskrivet i den oavslutade avhandlingen…

The Red Tree är i främsta hand en psykologisk skräckhistoria och mil från tex. Stephen Kings eller Dean R. Koontz berättande. Sarahs psyke väs ihop med läst folklore och eventuella övernaturliga incidenter. Kiernan använder verkligen bokens metaaspekt till fullo. Hon avbryter till exempel dagbokinlägg hastigt och mystiskt, vilket får oss att undra vad som får Sarah att sluta skriva. Detta skapar en enorm spänning. Boken är även fylld till bredden med litterära referenser till Kiernans inspirationskällor; redan nämnda Poe och Lovecraft är bara två bland många. Det blir dock aldrig överbelastat. Historien är alltid i fokus. Jag störs inte heller av det, eftersom det trots allt är en författarinnas dagbok jag läser.

En djupdykning i ett extremt trasigt psyke. En lesbisk kärlekshistoria. En spökhistoria som verkligen är less is more. Och en av de absolut mest skrämmande böcker jag någonsin läst. The Red Tree är allt detta. Du får absolut inte missa den!

Det var ett tag sedan jag recenserade en bok här på bloggen. Jag har haft lite kasst med tid den gångna veckan och haft jävligt dåligt med tid den senaste månaden. Har helt enkelt inte hunnit läsa så mycket. Men min jakt på bra modern skräcklitteratur har fortsatt och nu är jag klar med Peter Straubs Ghost Story. Denna roman från 1979 listas ofta som Straubs bästa och fick mycket bra recensioner när den kom. Boken filmatiserades även 1981 med Fred Astaire i huvudrollen. Den dyker även upp när folk listar bra moderna skräckromaner. Straub är annars mest känd för att vara polare med Stephen King och att tillsammans med honom skrivit The Talisman och Black House. Rent litterärt förstår man varför dessa två författare funkar ihop. De är ganska lika. Båda skriver oftast berättelser som utspelar sig i amerikanska småstäder och fokuserar lika mycket på att skildra småstadslivet som på själva skräcken. När det övernaturliga väl anländer påverkar det alla karaktärernas liv och hotar slutligen att förinta hela staden. Exakt det här händer i Ghost Story.

Romanen utspelar sig i den lilla amerikanska staden Milburn. Där träffas regelbundet ett sällskap äldre män; Ricky, Sears, Lewis och John Jaffrey. De kallar sin herrklubb för The Chowder Society. Vi förstår att en femte medlem i sällskapet, Edward, har dött. Det verkar föreligga mystiska omständigheter runt dödsfallet. The Chowder Society hanterar traumat efter vännens död genom att börja berätta spökhistorier för varandra. Samtidigt förstår vi att de fyra äldre männen plågas av återkommande mardrömmar och nattliga övernaturliga besök. Trots att männen inte vill erkänna det för varandra, och sig själva, förstår alla att något (eller någon) hemsöker dom. De bestämmer sig för att kontakta Don, Edwards brorson. Denna är en skräckförfattare och de äldre männen ser stora likheter mellan hans debutroman The Nightwatcher och sina egna makabra visioner och drömmar. Kanske Don vet något som kan hjälpa dom? Samtidigt terroriseras Milburn av en varelse som angriper boskap i stadens utkanter och tömmer dom på blod. Självklart hänger allt detta ihop. Snart kommer Milburn att drabbas av den värsta snöstormen i mannaminne vilket kommer medföra att staden blir helt isolerad. Samtidigt börjar alltfler invånare se gamla vänner och bekanta som sedan länge varit döda…

Visst låter handlingen som ganska typisk för Stephen King? Skillnaden skulle vara att Milburn ligger i delstaten New York och inte i Maine. Det är kanske inte så konstigt att King i sin fackbok om skräckfiktionen, Danse Macabre, listar Ghost Story som en av 1900-talets bästa skräckromaner. Problemet är att King är mycket bättre på att skriva den här typen av historier. Straub komplicerar allting så fruktansvärt mycket. Det finns galet många olika trådar i Ghost Story. Man får intrycket att författaren ska få allting att komma ihop i slutändan, men detta är nästan omöjligt och flera av sidohistoriernas upplösningar är inte det minsta tillfredsställande. Andra stora frågor lämnas helt obesvarade. Ett annat problem är att den här boken innehåller så fruktansvärt många karaktärer. Straub växlar hela tiden mellan dom vilket innebär att ingen av karaktärerna utvecklas fullt ut så att de verkligen blir intressanta. Det blir även ganska rörigt att hålla reda på alla Milburns invånare. I själva förklaringen av det övernaturliga verkar Straub haft inställningen att less is more. Problemet är dock att hans huvudkaraktärer ändå kläcker ganska långsökta teorier om vad det är som händer. Dessa ska fungera som förklaringar, vilket jag hade väldigt svårt att köpa. Varför inte bara skriva en rak spökhistoria?

Finns det då något som är positivt? De spökhistorier The Chowder Society berättar för varandra är faktiskt ganska läskiga och konstiga. De fungerar ypperligt just som kortare spökhistorier. Straub sabbar dock dom lite genom att väva ihop dom alla i den huvudsakliga handlingen. Boken är även väldigt spännande i perioder och han behärskar verkligen spänningslitteraturens mekanismer. I slutändan framstår Ghost Story som en ambitiös roman, skriven i en lite jobbig självmedveten stil, som du absolut kan sjunka ner i. Med sina nästan 560 sidor så är det ganska bra förströelse en sen höstkväll. Men förvänta dig inte någon modern skräckklassiker. Den har alldeles för många brister och är för rörig. Läs i så fall istället Varsel, Det eller Jurtjyrkogården av King. De är i samma stil, men mycket bättre än Ghost Story

För er som vill läsa den på svenska så heter den Gengångare.

Finkultur eller trash? Lovecraft, likt ett kärt barn, har många namn. Vi kan utan svårigheter konstatera att när författaren först publicerades på 20- och 30-talet så fanns hans eventuella status som finkultur inte ens på kartan. H.P Lovecrafts noveller publicerades i kioskantologier som Weird Tales och Astounding Stories. Dessa publikationers främsta syfte var underhållning och chockeffekt. Lovecraft var även en ganska medelmåttig författare rent tekniskt. Hans miljöbeskrivningar (och särskilt hans beskrivningar av arkitektur, som han var intresserad av) kan pågå outhärdligt länge. Han använder alldeles för många adjektiv, vilket medför att språket inte alltid flyter. Han var även en märklig och motsägelsefull person. Han var en öppen rasist, en hopplös romantiker, verkade ha stora problem med sina sexuella relationer och det ryktas att han tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Ändå så har Howard Phillips Lovecraft blivit extremt inflytelserik, medan ingen knappt minns Lord Dunsanys litteratur (en av Lovecrafts stora inspirationskällor). Varför? Lovecraft bygger upp en värld i sina böcker som han nästan verkar tro på själv; myten om Cthulhu och de äldre.

Det är just den mytologin som Lovecraft skapat som lever vidare; de äldre som ligger i sin uråldriga dvala under jorden men ändå påverkar svaga människors öden, boken Necronomicon skriven av den galna araben Abdul Alhazred och Cthulhu som ligger död men drömmande i den sjunkna staden R`lyeh. Lovecrafts universum är fascinerande, gotiskt och skrämmande. Det lever vidare i populärkulturen genom tex. August Derleths böcker (bara början på en massa moderna inkarnationer), inom TV-spel (Eternal Darkness, Alone in the Dark mfl.) och film (Necronomicon, The Call Of Cthulhu, Re-Animator, The Beyond plus oräkneliga andra).

Likt många skräckförfattare under sin tidsperiod skrev Lovecraft mest noveller. Endast några få av hans verk är kortare romaner. Fallet Charles Dexter Ward är den längsta av dom. På de flesta punkter är romanen en perfekt representant för Lovecrafts författarskap. Här återfinns flera av hans teman (släkten med den mörka hemligheten, den fysiska förvandlingen av människan som kommer i kontakt med det okända osv.), men även hans stilistiska grepp (handlingen som berättas genom genom ett vetenskapligt dokument, de rika beskrivningarna av miljöerna, det obeskrivliga när bymobben möter ondskan).  Berättaren är titelpersonens psykolog, Marinus Willett, som upptäcker att hans patient flytt från mentalsjukhuset. Efterforskningar börjas och snart avslöjar Willett att Ward hyst en osund fixering vid sin döda släkting Joseph Curwen. Denna hade kallat på de äldre för att få lycka och välstånd. Slutligen hade det lett till hans död. Den unge Charles Dexter Ward drivs inte av framgång utan blott den mer och mer osunda manin att förstå sin förfader. Detta leder oundvikligen till hans undergång…

Fallet Charles Dexter Ward är nödvändig läsning för den som är intresserade av skräckfiktion. Många plus till Vertigo Förlag, som förbättrar den gamla Delta-översättningen (där romanen heter Gengångaren) och tar Lovecraft på allvar, med alla brister detta innebär. Gunnar Gällmos översättning är inget annat än strålande och allt avrundas av ett grymt efterord av Hanna Hård. Och som svar på frågan om Lovecraft är finkultur eller trash så tror jag att det räcker att titta på de filmer som är influerade av hans verk. Stuart Gordon och Brian Yuzna har gjort Lovecraft mest rättvisa med de filmer dom gjorde; Re-Animator, Castle Freak, Necronomicon, Dagon… Varför? Eftersom de är extravaganta och chockerande. I motsats till alla skitnödigt pretentiösa Lovecraft-tolkningar som kommit så tror jag att det är dessa filmer som både hans läsare och Lovecraft själv hade uppskattat mest idag…

Vertigo har gjort en STOR kulturgärning!

En svensk skräckroman från 2008 som inte är skriven av John Ajvide Lindqvist? Vad är detta? Klart jag ville spana in Amanda Hellbergs Styggelsen. Första intrycket var lite skumt; den såg väldigt tunn ut. Jag kollade närmare. Bara 168 sidor. Oh well, det här kommer gå snabbt. Och visst gjorde det. Jag läste ut Styggelsen på en kväll.

Boken är indelad i två delar. Den första delen börjar 1946 och följer tattarflickan Singa som åker runt med sin farsa och kör en fejkad ockult show på landsbygdsmarknader. På kvällarna är pappan full, medan Singa tacklas med sina verkliga synska förmågor. Livet är ganska tragiskt för flickan, som ni förstår. Men värre ska det bli. En medlem i en sekt ser en av Singas föreställningar och lurar till sig henne. Singa vet inte att sekten har fruktansvärda planer för henne…

Nästa del utspelar sig i nutid där 20-någonting åriga Maja jobbar för en städfirma. Hon städar på en vårdcentral nattetid. Väldigt snart börjar Maja få ockulta upplevelser. Hon hör röster. Hon ser saker. Någonting förföljer henne. Samtidigt får städfirman i uppgift att städa ut en äldre del av vårdcentralen, delen som är sjukhusets gamla flygel. Då börjar folk dö. Och dödsfallen har en koppling till Maja.

Amanda Hellberg har tidigare skrivit barnböcker och Styggelsen är hennes första roman. Jag måste erkänna att jag tyckte det var lite skum att kapitlen i boken var så jävla korta. Det tog halva boken innan jag fattade varför Hellberg har valt detta upplägg. I den inledande delen funkar det inte riktigt. Historien blir väldigt fragmenterad. Precis när karaktärerna börjar bli intressanta avslutar Hellberg kapitlet och byter perspektiv. Visst är Singas öde gripande, men man lider med henne mest pga de handlingar som hon utsätts för.

I nästa del blir det glasklart varför Hellberg valt den form hon valt. Tänk lite på det. Alla tidiga skräckförfattare skrev i novellform; Edgar Allan Poe, H P Lovecraft, tom. Henry James The Turn of the Screw är inte så jävla lång. Detta är ju formen för spökhistorier sen urminnes tider. Medan den första delen mest är tragisk så framstår del 2 av Styggelsen som värsta skräcknovellsamlingen. Varje möte med det ockulta som drabbar Maja känns som sin egen lilla avslutade skräckhistoria. Här träder Hellberg fram som en extremt klassisk skräckförfattarinna. Det är genuint obehagligt och hon använder novellformens snabba och abrupta avslutning på ett riktigt bra sätt.

Styggelsen blir därför lite av en mixed bag. Första delen funkar sådär (förutom att den etablerar en bakgrund). Del två är en samling mycket väl utförda skräcknoveller. Hur knyter man ihop säcken? Hellberg har svårt att göra detta. Slutet i boken är väldigt otillfredsställande. Det ryktas att detta är första boken i en serie, men det vet vi inte än så länge. Är Styggelsen värd att läsa? Absolut. Den är inte speciellt tjock…

The song of Kali has been sung

The age of Kali has begun…

Under min jakt på bra modern skräcklitteratur stötte jag ofta på Dan Simmons debutroman från 1985. En polare gav mig sedan den i julklapp och jag måste erkänna att jag var ganska skeptisk mot boken i början när jag började läsa den. Song of Kali börjar med en text som beskriver Calcutta som helvetet på jorden. Det är bara ondska och smuts där och en atombomb borde släppas över staden och jämna den med marken. Denna rädsla för det fattiga, för slummen och människorna som bor där är genomgående i den första delen av boken. Perspektivet känns jävligt medelklassigt och berör rädslor som jag har svårt att relatera till. Att alla indier skildras som opålitliga och skumma (utom huvudpersonens fru, men hon är uppvuxen i England och en västvärldifierad akademiker) gör inte heller saken bättre. Men sedan fattade jag vad Simmons är ute efter. Jag återkommer till detta.

Boken handlar om Robert Luczak (en publicist, poet och akademiker) som får i uppdrag av Harpers att åka till Calcutta och hämta upp ett nytt manuskript skrivet av en av Indiens mest framstående poeter M. Das. Det finns bara ett problem; hela världen har trott att Das varit död i flera år. Mot sin publicistväns inrådan bestämmer sig Luczak att ta med sin indiska fru, Amrita, och parets nyfödda dotter. Snart landar de i det helvete på jorden som är Calcutta. Manuskriptet är bisarrt och inte likt något som Das skrivit tidigare. Luczak är skeptisk till om det verkligen är den kände poeten som skrivit det, men indiska författarförbundet hävdar bestämt manuskriptets äkthet. Dock är de inte alls lika sugna att samarbeta med Luczak när denna uttrycker en vilja att träffa poeten. Snart är paret Luczak och deras dotter involverade i en makaber konflikt med en sekt som dyrkar dödsgudinnan Kali. Allt får självklart förödande konsekvenser.

Song of Kali är en rakt berättad ockult thriller där de övernaturliga elementen kanske inte är så övernaturliga när allt kommer till kritan. Simmons har den goda smaken att lämna denna frågan öppen. Boken lyfter verkligen mot slutet där Cacutta mer och mer framstår som Robert Luczaks privata helvete och boken mer får karaktären av en inre resa än traditionell spänningslitteratur. Det är här man fattar att åsikterna om Indien och Calcutta som uttrycks i boken är Luczaks privata, en produkt av hans sabbade psyke där han anklagar staden för all olycka som drabbat honom.  En metafor för all mänsklig olycka, brutalitet och död.

Men ni ska inte få för er att Song of Kali inte är spännande, för det är den. Jävligt spännande. Jag plöjde igenom den på några få dagar. Och trots att vissa av spänningselementen känns lite spekulativa framstår ändå boken i slutändan som en bra och spännande ockult thriller som jag varmt kan rekommendera.

Hur fan ska man presentera recensioner av böcker på en blogg??? Jag väljer att skita i året boken är utgiven och bara skriva ut författarens namn (se ovan). Jag vet att det är bullshit. På filmrecensionerna skriver jag ut årtalet; so what! Sue me! Kanske förtjänar inte En hjärtformad ask bättre. Kanske… Hur som helst har jag haft ett projekt den senaste tiden; att jag ska hitta bra moderna skräckromaner och läsa dom. En hjärtformad ask faller inte under den kategorin…

Joe Hill? Var inte det en gammal fackföreningssnubbe? Jo, men inte denna. Det här är Stephen Kings son! Det är sant; Stephen Kings son försöker profilera sig som skräckförfattare! Och det är ungefär lika bra som det låter. Boken handlar om Jude, en dekadent och uttråkad hårdrockstjärna, som bor ihop med sin 20-någonting unga gothflickvän (som är jävligt snygg; Hill poängterar ut detta mest hela tiden!) Jude har allt (inklusive en autentisk snuff-film som han glor lite på då och då). Vad ger man till en man som har allt? Jo, ett spöke. Jude blir uppringd av sin agent som berättar för honom att ett spöke är till salu på ebay. Eller rättare sagt en hjärtformad ask som innehåller den döda mannens kostym. ”Mannen” kommer liksom på köpet…

Självklart genomförs transaktionen och självklart leder den till ett helvete för Jude och gothflickvännen Georgia. Visst är idén bra och de första kapitlen fokuserar mycket på den bisarra idén att man faktiskt kan köpa ett spöke på ebay. Det är även ganska läbbigt när spöket faktiskt dyker upp och försöker få de två huvudpersonerna att döda varandra. Sen går det utför. Boken blir en ”roadmovie” (”roadbok”???On the road???) där Jude och Georgia flyr från den mordiska anden och försöker lösa gåtan innan spöket ser till att de mördar varandra. Det är här Joe Hill slutar som skräckförfattare och istället försöker leka actionfilmsregissör. Jag har läst mycket sketen populärkullturell spänningslitteratur och det är få som lyckats härma actionfilmens intensitet lika bra som Joe Hill. Tyvärr är detta inget bra. Skräcken är som bortblåst och spöket framstår som Rutger Hauer i Liftaren; det dyker upp överallt längst med deras väg mot Florida, försöker köra över dom med bilar osv.

Visst finns det en bakgrundshistoria till varför anden håller på som den gör, men denna är gravt ointressant och jävligt otillfredsställande. Hill verkar själv inte vara särskilt intresserad av denna bakgrundshistoria utan lägger allt sitt fokus på ”balla” actionscener. Generellt verkar En hjärtformad ask vara en novell som dragits ut i all oändlighet. Detta är inte så konstigt eftersom författaren tidigare endast skrivit noveller (prisbelönta sådana!). Inom en snar framtid kommer jag att läsa hans novellsamling Vålnader och den kan omöjligt vara sämre än detta.