Delirium (1972)

september 26, 2011

Renato Polselli har en liten skara hängivna fans bland konnässörer av udda exploitationfilm. Vissa av dessa hävdar att han gjorde den absolut första italienska giallon redan 1952, alltså elva år innan Mario Bava gjorde sin The Evil Eye! Den filmen heter Delitto al luna park och är i princip omöjlig att hitta. Tills jag sett den så räknar jag fortfarande Bava som denna italienska subgenres farfar. Polselli gjorde sig främst känd under 60-talet för några få gotiska skräckfilmer om vampyrer; The Vampire and the Ballerina (som jag nämnt i en annan recension) och The Vampire of the Opera (ni kan nog tänka er vad inspirationskällan för den filmen var). Men det är inte dessa två (halv)meningslösa filmer hans fans lyfter fram. I början av 70-talet insåg Polselli att sleaze skulle bli nästa stora grej. Han gjorde då ett gäng filmer med extremt grafiskt skildrat sex, ofta i kombination med våld. De två mest kända av dessa filmer är Delirium (aka Delirio caldo) och The Reincarnation of Isabel (aka Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…). Båda dessa filmer hade förre detta Mr. Universe Mickey Hargitay (mest känd kanske för Bloody Pit of Horror) och vackra Rita Calderoni (absolut mest känd för Nude for Satan) i huvudrollerna. Det är två riktigt utflippade exploitationrullar fulla av grovt sexualiserat våld. Samtidigt så är de så osammanhängande att man undrar om klipparen gick på LSD. En förklaring till att båda filmernas historier var så splittrade kan bero på att Polselli klippte om sina filmer för olika marknader och lade till och tog bort scener mellan de olika versionerna. Om The Reincarnation of Isabel var hans psykosexuella version av de gamla gotiska skräckfilmerna så är Delirium en likadan behandling av giallon.

Hur fan ska jag beskriva handlingen i den här filmen på ett vettigt sätt? Vi prövar så här; Herbert Lyutak (Hargitay) är en kriminalpsykolog som jobbar för polisen. Men samtidigt så är han en sadist som stryper unga tjejer i korta kjolar (företrädesvis efter att han klätt av dom). Han kan inte ha sex med sin snygga fru Marcia (Calderoni) eftersom han inte kan få njutning utan att plåga henne, vilket han försöker att undvika. Marcia, å andra sidan, drömmer S&M-fantasier där hon plågas/plågar och knullar med sin unga systerdotter och sin hushållerska. Väl medveten om att han är ett monster och saknar impulskontroll, börjar Dr. Lyutak överväga att tipsa polisen om sina egna sexualmord så att han kan bli gripen. Men något går fel. En andra sexualmördare (iklädd i svarta handskar) dyker upp och börjar mörda unga tjejer i doktorns närhet. En burdus och mustaschklädd parkeringsvakt (som även fungerar som en svinjobbig comic relief) blir snart misstänkt. Inte så jävla konstigt eftersom han hela tiden dyker upp precis efter att morden begåtts! Samtidigt så verkar alla kvinnor som Lyutak springer på klä av sig nakna och pilla på sig själva. Allt leder upp till en helt bisarr final som verkar vara hämtad från en såpopera; ett gäng av huvudkaraktärerna barrikaderar sig i paret Lyutaks villa och överdramatiska och hysteriska konfrontationer följer. En av dom är även den andra mördaren…

Det finns två kända versioner av den här filmen; en amerikansk klippning (som är under 90 min) och en italiensk/internationell (som är 102 min). Det var den senare jag såg och jag misstänker att det mesta som är bortklippt är sex och naket. Sådant finns det gott om här och det är EXTREMT synligt (särskilt för en film så tidig som 1972). Själva våldet är dock grövre i teorin än i utförandet, eftersom filmen har extremt begränsade specialeffekter. Om jag tillfälligt bortser från den onödigt invecklade handlingen och den märkliga kontinuiteten så dras den här filmen med ett enormt grundproblem. Dr. Lyutak är vår huvudperson och presenteras som snubben vi ska hålla på. Men redan i filmens första scen så ser vi att han är en psykotisk kvinnomördare. Samtidigt så ska hans relation till Marcia skildras som komplicerad, men kärleksfull och vi ska vara förstående när han säger att han inte vill skada henne. Vad fan tänkte Polselli?! Ska vi identifiera oss med den här snubben? Sorry, men det fungerar inte. Annars så är filmen så knäpp och utflippad att jag gapskrattade flera gånger. Alla spelar över å det grövsta och handlingen är så osammanhängande att vissa scener är hysteriskt lustiga (tex så dyker en karaktär upp i slutet, som vi var övertygade hade dödats, bara för att visa polisen en bakdörr in i villan!). Det går inte att ignorera att Delirium är galet underhållande, fast antagligen inte på det sätt som Polselli tänkt sig. På många plan så är detta den perfekta italienska b-filmen. En sådan film som man tittar på istället för en komedi för att få sig ett gott skratt. En riktig kalkon alltså.

Delirium är en typisk film som inte går att bedöma på ett rättvist sätt. Den är extremt lågbudget, inkompetent och helsnurrig. Samtidigt så är den så jävla dum och överdriven att den blir underhållande. Ett perfekt exempel på so bad its good.

En fangjord musikvideo till filmens titellåt (som är sjukt corny), men ni får faktiskt en ganska bra bild av hur den är…

Annonser

Det går inte att missta en film med en sådan här titel för något annat än en ovanligt sleazy giallo. När man sedan upptäcker att Strip Nude for Your Killer är skriven och regisserad av den pålitlige trashleverantören Andrea Bianchi (Burial Ground: The Nights of Terror) så blir det svårt att ta filmen på allvar. Bianchi är ju inte precis känd för någon finess eller originalitet utan istället för att fylla sina filmer med ovanligt obskyra element och (ofrivillig) humor. Strip Nude for Your Killer är inget undantag. Dess kombination av naket, sex och våld hade kunnat vara provocerande på pappret, men i Bianchis händer så blir det istället corny och så osmidigt exploativt att det är omöjligt att inte skratta. Men vad kan man egentligen förvänta sig av en film med en sådan titel? (en titel som faktiskt är en någorlunda trogen översättning från italienska; Nude per l`assassino). Inte någon Giallo a Venezia i alla fall. Absolut roligast i sammanhanget är att Bianchi fick den vackra gialloprinsessan Edwige Fenech att spela huvudrollen (här i en ovanligt snygg och klädsam frisyr). Och Fenech får spendera en nästan komiskt stor del av den här filmen avklädd eller halvt avklädd. Men med vilken ursäkt till handling kan man egentligen knyta ihop detta spektakel? Med en ovanligt dum sådan, tro mig.

När en fotomodell dör under en icke-auktoriserad abort i Milano försöker gynekologen att täcka sina spår. Han mördas snart av en figur iklädd en motorcykelhjälm och ett läderställ. Modellagenturen Albatross (där den döda fotomodellen arbetade) börjar snart drabbas av fler mord. Magda (Fenech) är en ung fotograf på agenturen och hon startar sina egna efterforskningar i vem det är som angriper deras modeller. Vid sin sida så har hon sin fotografkollega och älskare Carlo (Nino Castelnuovo). Självklart blir han snart misstänkt eftersom hans kvinnosyn inte är den bästa och han behandlar Magda som skit. Andra potentiella förövare återfinns i modehusets ledning. Modellmamman Gisella Montani (Amanda) styr Albatross med järnhand, medan hennes perverse och äcklige make (Franco Diogene) jagar de unga flickorna. I vanlig ordning är alla misstänkta tills motsatsen bevisats (alltså tills de själva mördas). Ploten är ovanligt tunn för genren och mördarens motiv är ännu mer osannolika än vanligt när de väl avslöjas i slutet.

Strip Nude for Your Killer är ingen vidare representant för genren. Bianchis giallo saknar en utpräglad visuell stil och trots att den antagligen slår rekord i red herrings så är ramhistorien VÄLDIGT svag. Berto Pisanos musik är i alla fall helt okej. Avskanden av stil och innehåll försöker Bianchi kompensera med snusk. Och det finns gott om sådant i den här filmen. Vissa (kvinnliga) karaktärer har i princip aldrig kläder på sig och alla män beter sig som riktiga jävla svin. Carlo är ett bra exempel på detta. Han dejtar Magda, men knullar samtidigt wannabe-modeller med löften om jobb. Att han även misshandlar Fenech karaktär gör allt så jävla mycket värre. Vår manliga hjälte, mina damer och herrar! Skrattet fastnar i halsen helt enkelt. På den här fronten levererar Strip Nude for Your Killer precis vad du förväntar dig, plus lite till. Filmen hamnar alltså på det översta trappsteget på sexistskalan (och när det gäller sena giallos så betyder det MYCKET). Fenech gör ett helt okej jobb som vanligt, men många av de andra skådespelarna är skyldiga till grovt överspel (inget som är främmande för genren heller). Franco Diogene står ut som ovanligt plump och överdriven. Du kommer att glömma bort detaljer ur den här filmen en timme efter att du sett den.

Är du inne på genren och (av någon anledning) sugen på en ovanligt sleazy giallo så har du hittat rätt. Strip Nude for Your Killer är trogen Bianchis repetor; exploativ, over the top, dum och rolig (ibland). Men hur man än vänder och vrider på det så är det ingen bra film. Akta dig så inte skrattet fastnar i halsen bara. Som man så kan du få en överdos av manschauvinism.

Censurerad trailer. Tyvärr Bianchi, din film blir inte mer classy bara för att du har med ett citat av Markis de Sade. Tur att du har Edwige Fenech som kan kompensera upp för all din idioti…

Det var länge sedan jag recenserade en giallo här på bloggen. Här kommer nu en från genrens glansdagar i början av 70-talet; Death Walks on High Heels. Den är regisserad av Luciano Ercoli som är mest känd för sina tre gialli; Forbidden Photos of a Lady Above Suspicion (1970), Death Walks at Midnight (1972) och den här som kom 1971. I alla tre var Ernesto Gastaldi involverad i manuset och jag hävdar bestämt att den första av dom är den bästa. Detta betyder inte att Death Walks on High Heels är dålig. Det är en väldigt underskattad giallo. Ercoli gjorde inte så jättemånga andra filmer av någon okänd anledning. Detta har inneburit att hans gialli är lite bortglömda. Det är synd eftersom de är ett typexempel på varför subgenren var så intressant, innan den hade skapat sina egna starka konventioner. Death Walks on High Heels är inget undantag till detta.

Precis som andra tidiga gialli har filmen ett större fokus på själva mysteriet och förvecklingarna som leder fram till dess upplösning (i likhet med Martinos fantastiska The Strange Vice of Mrs. Wardh som Gastaldi också skrev) än morden, som med tiden blev allt mer sadistiska och utdragna. Visst är en del av genrens charm just de kreativa dödssekvenserna, men ju mer åren gick desto mer glömde även de italienska regissörerna bort kriminalhistorierna som definierade genren från början. Å andra sidan utvecklade flera av de senare filmerna en extravagant stil som var unik för just giallo-genren. Death Walks on High Heels är en visuellt mycket mindre komplicerad film än många av sina yngre syskon. Den börjar på ett tåg där en man huggs ihjäl av en maskerad mördare (en väldigt välkomponerad scen). I Paris tar polisen in mannens dotter, Nicole (vackra Nieves Navarro/Susan Scott från bla D`Amatos Emanuelle and the Last Cannibals), på förhör. De har misstankar om att pappans mord kan vara relaterat till en gammal diamantstöt där bytet aldrig återfanns och som Nicoles far var involverad i. Hon hävdar bestämt att hon inte vet något om några diamanter.

Nicole jobbar som strippa och efter ett arbetspass börjar en äldre läkare göra närmanden (Frank Wolff; spaghetti western-legendar och tidig Roger Corman regular). Nicole tillbakavisar honom och går hem. Men det visar sig att hennes fars mördare brutit sig in i lägenheten och hotar henne med att han kommer komma tillbaka om hon inte hostar upp diamanterna. Nicole berättar om den traumatiska incidenten för sin pojkvän Michel (Simón Andreu från bla The Blood Spattered Bride), men upptäcker sedan att han äger ett par klarblå linser som matchar den maskerade mördarens ögonfärg. Hon bestämmer sig nu att lämna landet tillsammans med den uppvaktande doktorn. De åker till hans hus på den engelska landsbygden och de blir snart älskare. Samtidigt följer Michel efter för att hitta sin smitande flickvän. Vad som följer är lögner, voyeurism, otrohetsavslöjanden och såklart mord!

Att beskriva handlingen i  Death Walks on High Heels är inte det enklaste. Det finns så mycket twists i manuset att det inte alltid är helt lätt att hänga med. Den är tom värre än The Strange Vice of Mrs. Wardh (och det säger en hel del!). Filmen har två mindre problem. För det första finns det alldeles för många karaktärer vilket snurrar till det lite. För det andra är den (likt alla Ercolis gialli) lite överlång. Förvänta dig heller inte speciellt mycket gore eller sleaze. Allt hålls faktiskt på en förvånansvärt smakfull nivå. Vad som däremot funkar är dels de engelska landsbygdsmiljöerna (som fångas riktigt snyggt), dels handlingen som trots sin lite överkomplicerade struktur kommer ihop väldigt snyggt. Speciellt ett avslöjande framåt slutet var väldigt oväntat och tog mig med förvåning. Jag tycker även att humorn i den här filmen fungerar ovanligt bra för genren, eller rättare sagt så stör den inte i alla fall (som de återkommande scenerna med fiskförsäljaren och hans bidrag till upplösningen).

Death Walks on High Heels är en väldigt kompetent giallo. Den pekar tillbaka till svunna tider när handlingarna var charmigt överkomplicerade, inredningen var 70-tals kitsch, kvinnorna var vackra och mördarna var hänsynslösa. Visst kan man ibland sakna de senare extravaganserna, men vad du får istället är grymt underhållande 105 min. En perfekt film att börja med om du inte är frälst i genren.

Filmens coola tidstypiska trailer. Kvalitén är lite dålig, men det gör att man kan se den utan att få för mycket spoilers! Glömde även nämna att musiken är gjord av duktige Stelvio Cipriani.

Nu var det dags. Det finns säkert någon därute som tänker; äntligen! Deep Red (eller Profondo Rosso) är Dario Argentos absolut bästa film. På nästan samtliga punkter är det den perfekta giallon. Men vi återkommer till detta. Först ska vi prata lite om mannen, myten, legenden själv. Argento föddes 1940 i Rom. Hans pappa var Salvatore Argento (en filmproducent) och mamma var Elda Luxardo (en brasiliansk fotomodell). Dario föddes i princip in i den italienska filmvärlden och den glättiga kändissvängen. Men något stod inte rätt till. Pojken höll sig tidigt för sig själv. Han var instängd och fördjupade sig i sagor som Tusen och en natt och historier av bröderna Grimm. Dario läste även olika skräckförfattare (främst Edgar Allan Poe). Skräcken och det fantastiska fick en stor plats i Darios liv. Eftersom han hade en stor närhet till filmindustrin fick han jobb i vuxen ålder som filmskribent på en tidning. Snart började han skriva manus och hans största bedrift (innan sina dagar som kombinerad manusförfattare och regissör) blev Serigo Leones Once Upon a Time in the West som han skrev tillsammans med Bernardo Bertolucci.

Argento fortsatte skriva manus till en del spaghettiwesterns, men sedan såg han Mario Bavas Blood and Balck Lace. Filmens stil var filmkonst i dess allra renaste form och Argento uppskattade även dess våldsamma, opera-influerade historia som tog mycket från Hitchcock. Han ville göra något liknande så han tog på sig att adaptera Frederick Browns roman The Screaming Mimi. Argento var dock inte helt nöjd med bokens handling utan började göra den mer och mer fri. När manuset var klart hette det The Bird With the Crystal Plumage. Redan i detta första manus skrev han in sitt återkommande tema om perceptionens bedräglihet. Hans far letade efter en regissör, men Argento vägrade släppa manuset ifrån sig. Han ville pröva att regissera det själv. Och så blev det. The Bird With the Crystal Plumage gjordes på pappa Salvatores bolag.

När filmen kom 1970 blev den inte bara en omedelbar hit utan var även början på den italienska giallo-vågen. Argento cementerade direkt flera av genrens kännetecken; fokus på mördarens fetischer, en extravagant stil, stort utrymme åt musiken och en oundviklig twist i filmens upplösning. Dario Argento blev nu synonym med giallo. Han gjorde två filmer till i det som kallats djur-trilogin (Cat o`Nine Tales och den sorgligt bortglömda Four Flies on Grey Velvet) innan han ville pröva göra något annat. Efter fiaskot med den politiska och historiska filmen The Five Days of Milan bestämde Argento sig för att återvända till giallo-genren igen. Denna gång för att göra den den bästa giallon någonsin.

På det ytliga planet kan man inte förneka att Deep Red är influerad av Michelangelo Antonionis Blow-Up. Grundhistorien har vissa gemensamma drag och David Hemmings blir återigen vittne till ett mord (trots att det är helt odiskutabelt att det skett den här gången). Han spelar Marcus Daly, en amerikansk jazzpianist bosatt i Rom. En kväll träffar han sin berusade vän Carlo (Gabriele Lavia från bla Pupi Avatis Zeder). Denna mobbar Marcus för att han är jazzens borgare, eftersom han spelar för konstens skull, medan Carlo själv är jazzens proletär eftersom han spelar för att överleva (ett exempel på det säkra manus Argento knåpat ihop med Fellini-medarbetaren Bernardino Zapponi).

De två männen blir avbrutna av ett skrik som ekar över piazzan. I nästa stund blir en kvinna mördad i ett fönster högt upp över torget. Kvinnan var den synska Helga Ulmann (Macha Meril från bla Aldo Lados Night Train Murders). Under en föreläsning hon hållit i Rom tidigare under dagen hade hon avslöjat en seriemördare i publiken. Eftersom Marcus nu blivit vittne till psykopatens senaste mord blir han själv en måltavla. Han träffar snart journalisten Gianna (Darios blivande fru Daria Nicolodi och mor till Asia). Tillsammans måste de avslöja mördarens identitet innan han kan slå till igen. Undersökningarna leder dom långt bakåt i tiden till ett kusligt hus som ruvar på gamla hemligheter och där en viss barnlåt spelade en avgörande roll…

Den säregna stilisering som Argento visade glimtar av i Bird With the Crystal Plumage, och som började ta större plats i Four Flies on Grey Velvet, blommar här upp i all sin prakt. Deep Red är en otroligt snygg film där Argento väver ihop starka färger, välkomponerade bredbilder, oväntad klippning och fantasifulla kamerarörelser till en otroligt imponerande estetisk helhet. Bilderna är i klockren symmetri med Goblins otippade, och idag klassiska, skräckfilmssoundtrack (deras första samarbete). Men vad är en estetiskt fulländad film utan en bra historia? Argentos och Zapponis manus bär verkligen upp denna fantastiska värld. Det är en spektakulär och episk pusseldeckare. Antagligen den storyn i någon giallo överhuvudtaget som haft mest kött på benen. Men det är främst EN sak som gör Deep Red till världens bästa thriller. Ett grepp som är så vågat att bara ett galet geni hade genomfört det. Så snabbt jag sett klart filmen första gången var jag tvungen att spola tillbaka för att se om det stämde. Och visst gjorde det. Ni som sett filmen vet precis vad jag pratar om. Jag kommer ihåg att jag fick gåshud och förbannade mig själv att jag inte tittat i en viss riktning…

Deep Red är en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Kan en sådan ha några brister? Visst har den det. Det är trots allt en trashig italiensk skräckthriller. Humorn i manuset mellan Marcus och Gianna funkar sådär (tur att det bara är några få scener). Skådespeleriet är inte heller alltid helt klockrent (mycket kan skyllas på italienarnas evigt idiotiska val att ALLTID dubba skådespelare). Men utöver dessa två skavanker så kan jag faktiskt inte komma på något. Det är ofta jag försöker pracka på folk italiensk exploitationfilm. Den ENDA film som verkligen ALLA älskar är Deep Red! Det säger en del…

…och ni förstår att de som inte sett den än kommer att bli kölhalade?! 🙂

Studio S har släppt den bästa utgåvan av Deep Red i världen! Köp!

Jag vet att jag lagt upp det här klippet tidigare, men det illustrerar perfekt symmetrin mellan Argentos bilder och Goblins musik. Njut!

Giallos har en speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte hundra vad det beror på. Kanske viljan till stilisering. Kanske de Agatha Chrisitie-doftande pusseldeckar-intrigerna. Kanske för att allt detta toppas av en betraktelse över människans allra mörkaste sexuella böjelser. Hur som helst var genren dominerande i Italien under början av 70-talet.

Från början var giallo en benämning på våldsamma b-kriminalromaner som såldes i varje italiensk kiosk. Giallo betyder gul och det var färgen på pappret i romanerna (gult papper är billigare än vitt). Det finns starka kopplingar mellan giallo-genren och den brittiska författaren Edgar Wallace. I Västtyskland började man filmatisera hans romaner. Det blev till blodiga och extremt stiliserade kriminalhistorier.

Mario Bava såg dessa filmer och ville göra något liknande i Italien. Den sista pusselbiten föll på plats för Bava när han såg svensken Arne Mattssons Mannekäng i rött. Redan innan det hade Bava blandat Hitchcock med Wallace i The Evil Eye. Genom Mattssons film hittade Bava sitt sammanhang (han lånade till och med modehus-miljöerna till Blood and Balck Lace). Detta blev startskottet för giallo-genren. Bortsett från att Bava startade den, så blev Dario Argento dess främsta utövare. Men giallos är inte lika med Argento (eller Bava för den delen). Väldigt många duktiga italienska regissörer hoppade på tåget, som tex Sergio Martino. Han gjorde sig främst känd för att göra filmer med den snygga Edwige Fenech. Genom henne blev genren synonym med sex.

The Strange Vice of Mrs. Wardh är Martinos absolut bästa giallo. På alla sätt är den det perfekta äktenskapet mellan sex, våld, stil och plot. Julie Wardh (Fenech) är gift med en diplomat i Rom. En kvinnomördare härjar och han kan (eller inte) ha en koppling till henne. Samtidigt plågas Mrs. Wardh av minnen av (och sin egen komplicerade attraktion till) ex-pojkvännen Jean (Ivan Rassimov). Deras förhållande var extremt sadistiskt och allt kompliceras av att Jean börjar dyka upp igen. Samtidigt inleder hon en kärleksaffär med en rik playboy (George Hilton). Mördaren kommer allt närmare Mrs. Wardh. Någon i hennes omgivning måste vara mördaren; Jean, älskaren eller kanske tom hon själv? Men om det är någon annan som är mördaren; vad fan är det han vill?

The Strange Vice of Mrs. Wardh är verkligen en perfekt giallo. Den har ett starkt fokus på kriminalhistorien (detta var innan Argento fick hegemoni inom genren med sin stil och sina Psycho-liknande handlingar). Martino skäms inte för sig. Filmen innehåller rika mängder sleaze och knullande. Framför allt springer Edwige Fenech runt naken mest hela tiden. Men tro inte att hon inte presterar på skådespelarplanet, för det gör hon. The Strange Vice of Mrs. Wardh kan vara hennes bästa roll någonsin.

Filmens plot är verkligen komplicerad och det finns mängder med red herrings (vilket innebär fintar riktade mot hur allting egentligen hänger ihop). Dessa är extremt effektiva och lurar den mest luttrade deckarälskaren. Och det är just vad den här filmen är; en väldigt klassisk pusseldeckare. Martino kryddar bara allt med sleaze (scenen med tjejerna i pappklänningar som börjar slåss sticker ut), 70-tals trendmedvetenhet och våld. Han paketerar allting i en jävligt attraktiv, stilistisk kostym. Trots alla tvära kast i slutet så är upplösningen väldigt tillfredsställande.

Mycket mer en kriminalare än många syskon inom genre. Men det är just därför som The Strange Vice of Mrs. Wardh skiner så starkt. Historien är helt enkelt väldigt bra. Visst blir sexet och Martinos gubbsjukhet ibland för mycket. Men bortse från det och fokusera på historien. Titta på bilderna och lyssna på musiken. Upplev helt enkelt den här filmen! Jag lovar att du kommer att bli överraskad. Och så har du Edwige Fenech att vila ögonen på…

Jag har lagt upp det här klippet tidigare, men det är MYCKET bättre än trailern. Det sätter Nora Orlandis musik och filmens fantastiska stil i fokus (och fångar känslan perfekt)!

Torso (1973)

juni 11, 2010

Sergio Martino gjorde ett gäng fantastiska giallos i början på 70-talet. Hans The Strange Vice of Mrs. Wardh är en av mina absoluta favoriter inom denna brutala och stiliserade italienska subgenre. Även hans All the Colors of the Dark är riktigt bra. Kanske inte riktigt en giallo, men fortfarande en riktigt cool skräckfilm. Sedan har Martino avverkat nästan samtliga italienska genrer; poliziotteschi (Violent Professionals), sexkomedi (High School Girl), spaghettiwestern (Mannjana), kannibalfilm (Mountain of the Cannibal God), post-apokalyps (2019: After the Fall of New York) osv. Han är en sann produkt av den italienska populärkulturella filmindustrin. Martinos giallos gjorde sig lite kända för att innehålla rikliga mängder sleaze och knullande. Framförallt var det vackra Edwige Fenech Martino fokuserade sin kamera extra mycket på. Denna gång är hon inte med, men detta betyder inte att sleazefaktorn är låg i Torso

Filmen är även känd som The Bodies Presented Traces of Carnal Violence (en direktöversättning av filmens italienska titel) och det är en ganska otypisk giallo. Torso känns mer som en amerikansk slasher än en våldsam italiensk kriminalare med överkomplicerad plot. Visst finns det ett avslöjande i slutet som rör mördarens identitet, men denna plottwist får inte så mycket utrymme i Torso som i andra giallos. I stället fokuserar hela den sista tredjedelen av filmen på att Jane (Suzy Kendall från Argentos The Bird with the Crystal Plumage) är fast med mördaren i ett hus och att han leker katt och råtta med henne.

Annars är ploten lite av det vi förväntar oss. En kvinnomördare härjar och han dödar sexuellt frisläppta kvinnor. Ett gäng studenter, med Jane i spetsen, åker till ett hus på den italienska landsbygden. Där utforskar vissa av tjejerna sin sexualitet genom att pröva på att knulla andra brudar, medan mördaren spanar i buskarna. Det är inte så mycket mer utöver detta. Fast viss låter det mer som en amerikansk slasher än en giallo? Jag har därför mina starka misstankar att Martino var mer influerad av Mario Bavas Bay of Blood än av sina egna tidigare alster.

En lite intressant grej är att Torso är ganska lam på våldsfronten för att vara en giallo. Det finns en riktigt grafisk scen, medan det mesta andra döljs genom smart klippning. Martino vill tydligen kompensera detta genom att vrida upp sleazefaktorn ännu mer jämfört med sina tidigare filmer. Jag har inget emot naket på film, men här blir det nästan parodi. Alla tjejer ska springa runt nakna, till sensuell musik, mest hela tiden. Kendall är ganska bra som den blyga, oskuldsfulla tjejen. Annars är det lite som förväntat inom italienska genrefilm; fullträffar och bommar helt enkelt. Slutet är också lite abrupt och snabbt avklarat, vilket är lite av en besvikelse (om man då inte räknar hela den sista tredjedelen som slutet).

Om du är ett giallofan, så kan Torso vara lite kul eftersom den skiljer sig ganska mycket från andra filmer i subgenre. Den är mycket rakare och mindre långsökt. Men i grund och botten så är det en lite ointressant film. Snyggt utförd, men dock ointressant. Om inte tuttar på film är din melodi…

Njuta Films har gett ut den på svensk DVD.

Lustigt att trailern pushar Carlo Ponti-kopplingen. Annars är den EXTREMT tidstypisk…

Nu är vi slutligen framme vid en italiensk regissör som är exploitation i ordets sanna bemärkelse; Ruggero Deodato! Han har verkligen exploaterat en mängd genrer och gjort italiensk b-action, sword and sandal, postapokalyps, mjukporr och såklart kannibalfilm. Deodatos filmer känns alltid lite halvhjärtade och oslipade. Han hade helt enkelt kunnat vara en konkurrent till Bruno Mattei om titeln Italiens Ed Wood. Men det är han inte. Varför? Eftersom Deodatos filmer är på blodigt allvar och eftersom han gjort en av historiens mest provokativa filmer (som samtidigt lyckas vara väldigt intressant) nämligen Cannibal Holocaust. Överhuvudtaget var Deodato starkast inom just kannibalgenren. Han gjorde även Last Cannibal World, som är världens näst bästa kannibalfilm. Hans opolerade estetik lämpade sig väldigt bra för genren. Det finns en råhet och smutsighet i Deodatos kannibalfilmer som alla andra som gjorde försök i genren saknar och som passar den som hand i handske.

Nu ska vi inte snacka om Deodatos kannibalklassiker utan om en liten film han gjorde så sent som 1993. Vad är det han exploaterar denna gång? Dario Argento! Ja, The Washing Machine är en giallo. Typ. Den har en stor portion av Deodatos vanliga sensationslystnad, men mer om det senare. I den här filmen anstränger han sig verkligen för att kopiera Argentos stil; ljussättning, vinklar, kamerarörelser och dekor. Deodato har till och med fått med Claudio Simonetti, från Goblin, på tåget. Jag har läst att Deodato själv inte gillar den här filmen, att han ville göra en intim film och att den blev misslyckad eftersom han inte fick med kända skådespelare som kunde porträttera detta. Vad menar Deodato med att den är intim? En jävla massa knullande. Serigo Martinos sexfyllda giallos kan slänga sig i väggen jämfört med detta. Inte ens öppet erkända sleazy giallos (som tex The Sister of Ursula eller The Cold-Blooded Beast) har så HÄR mycket fokus på själva sexet som The Washing Machine. Deodatos film framstår mer som en erotisk thriller med själva stommen tagen från en giallo (vilket innebär att den är full av perversioner och med fokus på karaktärernas mörkaste sidor såklart!). Hans självkritik är lite obefogad för det här fungerar och är faktiskt kul!

Tre stycken promiskuösa systrar bor ihop i en lägenhet i Budapest. De spionerar på varandra när de knullar runt och två av systrarna hatar den tredje systerns pojkvän, en skabbig hallickfigur. En natt hittas han, av den ena systern, styckad i lägenhetens tvättmaskin, men när polisen anländer till platsen är liket borta. Polisinspektör Alexander Stacev blir tilldelad fallet, men han anser att inget brott har begåtts eftersom det inte finns något lik. Snart börjar de tre systrarna suga in inspektören i sitt nät och han inleder sexuella relationer med alla tre! Samtidigt börjar han upptäcka att deras olika versioner av vad som hände den där kvällen är väldigt motsägelsefulla och systrarna börjar skylla på varandra. Har det skett ett mord eller inte? Om det har skett så varför? Och framför allt; vem av systrarna är mördaren?

The Washing Machines plot är verkligen absurd, tom för giallogenren. Jag måste erkänna att jag kände mig ganska borttappad i filmens andra hälft. Samtidigt slutar den konstigt nog aldrig att vara intressant. Ilaria Borelli, Katarzyna Figura och Barbara Ricci (som de tre systrarna Kolba) har riktigt roligt i sina roller. De spelar verkligen tre arketyper. Erotiken i filmen fungerar också förvånansvärt bra. Det var nog detta som förvånande mig mest. Slutet är dock ganska oförståeligt och onödigt snårigt, men vad spelar det för roll när jag har haft så kul hela vägen?

The Washing Machine är helt enkelt en rejält underhållande film och det slutgiltiga beviset att Deodato är mer än bara Cannibal Holocaust!

Filmens intro med grym musik av Claudio Simonetti!

 

Det finns vissa filmer som är unika. De korsar gränserna för sin egen genre och blir något mer, något som inte riktigt går att definiera. Kanske ett drama om småstadsliv och de udda karaktärer som bor där. Kanske en betraktelse över den ultimata uppoffringen för konsten. Kanske en kritik av kärnfamiljens tryckande och förintande kontroll. Kanske en uppgörelse med Italiens förflutna och den tystnad som rådde vid fascisternas repression. Kanske bara ren och skär mystik; ockult och sekulär på samma gång. Med ett brinnande hat för den katolska kyrkan. Ni som sett det sidhuvud jag haft på bloggen kanske har undrat vad det föreställer. Jo, det var Pupi Avatis The House With Laughing Windows. Det låter som en giallo. De hade ju liknande titlar. Men Avatis film lånar bara grundformen från denna populära italienska subgenre och blir sedan något helt annat. Allt det jag beskrivit ovan. Kanske.

Men vi börjar med regissören; Pupi Avati. Han är ju trots allt ganska känd. I alla fall inom kultureliten. Han har varit nominerad till guldpalmen i Cannes tre gånger och till guldlejonet i Venedig två gånger. År 2008 vann han lilla guldlejonet för Giovanna’s Father. Han har blivit känd för sina hjärtliga komedier om människor på den italienska landsbygden. House With Laughing Windows är också en varm film om människor på den italienska landsbygden, bland annat. Om ni hittat till den här bloggen så tror jag inte att ni främst är intresserade av guldlejonvinnare. Vem är då denna Avati? Det rör sig egentligen inte om en Avati utan två; Pupi och hans bror Antonio. De båda är stora skräckfilmsfantaster och har skrivit några av de bästa italienska skräckmanusen genom tiderna. Deras historier är ofta kryptiska, mystiska och väldigt ORIGINELLA. Det är sant. Jag använder det förbjudna ordet som börjar med O. Bröderna Avati har skrivit Zeder, Macabro och detta mästerverk. Zeder är en otroligt bra spökfilm med en av de enskilt läskigaste scenerna som italiensk skräckfilm någonsin skapat (kameran i kistan för er som sett den). Den regisserades också av Pupi. Den andra är en makaber ockult historia som utspelar sig i New Orleans och som omfattar en död mans kroppsdel. Den är regisserad av Lamberto Bava (likt jag skrev i min recension av A Blade in the Dark). Nu är vi äntligen framme vid den tredje filmen.

Stefano är en ung konservator som anländer till en liten by i norra Italien. I byns gamla kyrka har man hittat en väggmålning av den kände lokala konstnären Legnani. Målningen har varit övermålad och Stefanos uppgift är att exponera den utan att den blir skadad. Målningen föreställer St. Sebastianos lidande och den misstänks vara Legnanis sista innan han försvann. Ingen vet vad som drabbade honom. Konstnären var dock känd för att måla av människor i ögonblick av smärta och död. Snart börjar mystiska händelser drabba Stefano. Han hör historier från byborna om ett hus som konstnären målade. Huset har skrattande munnar för fönsterna. Stefano tror att om han hittar huset så kommer allting att klarna. Samtidigt hittar han ett gammalt ljudband som kan vara konstnärens inspelning. Bandet är makabert och djupt obehagligt. Konstnären pratar om färger som blod och blod som färger. Det låter som om han dör eller dödar. Stefano vet inte. I ärlighetens namn så borde han inte önskat att han ville veta…

På många sätt är House With Laughing Windows en kryptisk film. Den delar ut information i små portioner och det känns hela tiden som att gåtan blir allt större och större. Men den har en tydlig lösning. En grymt chockerande sådan. Jag har fortfarande svårt att se de sista minuterna på filmen trots att jag vid det här laget nog sett den fem-sex gånger. Likt brukligt för den genre som House With Laughing Windows har sin grund i så har den en twist på slutet. Trots att jag inte räknar den här filmen som en giallo så har den ändå den bästa, mest genomtänkta och framför allt mest obehagliga twist jag någonsin sett i genren. Jag vet hur filmen slutar men själva manuset är så otroligt bra att upplösningen fungerar gång på gång. Det räcker inte att historien är fruktansvärt välskriven, Avati bygger upp en sådan fantastisk dramaturgi och fullföljer slutet så bra att det ALDRIG slutar vara spännande. Fråga mig. Jag vet.

När folk får reda på att jag är intresserad av italiensk genrefilm frågar de mig vad de ska se. Jag brukar säga Deep Red och Suspiria. När folk frågar mig vilken den bästa italienska filmen är säger jag oftast The House With Laughing Windows.

Trailer: Kolla bara hur filmen marknadsfördes. Det finns nästan ingen dialog. En liten varning måste dock utfärdas om du inte sett filmen.

Nu var det åter dags för Italien och giallo subgenren. Denna gång står Lamberto Bava för regin. För er som inte vet så är Lamberto son till den legendariska skräckregissören Mario Bava (som jag kommer att ha anledning att återkomma till). Lamberto är absolut mest känd för sina Demons-filmer, och kanske för att han är kompis med Dario Argento, men han har även gjort den grymma Macabro (skriven av bröderna Avati, de bästa skräckfilmsförfattarna i Italien!) och debuterade i princip med Schock (trots att det var hans sjuka farsa som officiellt stod för regin). Här genomför Lamberto en hyllning till kompisen Argento (och sin pappa som ju startade genren) med en giallo som nästan analt är by the book. Men A Blade In the Dark släpptes 1983, en tid när genren var stendöd vilket ger den en twist.

Budgeten för Lambertos giallo-hyllning var mycket låg. Därför utspelar sig i princip hela filmen i och runt en flådig villa. Filmen var från början inte alls tänkt för bio utan skulle istället bli en tv-serie där varje avsnitt slutade med ett mord. Men italiensk tv fick kalla fötter när de såg vilken brutalitet Lamberto komponerat ihop och A Blade In the Dark fick klippas om till en spelfilm. Det är inte helt kasst att detta från början var tänkt som en tv-serie. Med sin ganska imponerande längd för genren (1 h och 50 min) låter Lamberto verkligen handling och stämning i sin brutala lilla pusseldeckare ta plats och utvecklas. Inte för att handlingen är speciellt komplex för att vara en giallo, men den skyndas absolut inte igenom vilket de sämre filmerna i genren lätt gör. Och så var det alltså det här med twisten…..A Blade In the Dark är ganska meta. Ja, ni hörde rätt. Redan här nosade Lamberto på monster som kommer ut ur bioduken. Lite lustigt eftersom jag faktiskt menar detta bokstavligt.

Filmen handlar om Bruno (Topher Grace look a liken Andrea Occhipinti), en kompositör som ska skriva musiken till sin polares giallo. För att inte sprida vem som är mördaren har Bruno inte fått se den sista filmrullen! Ni börjar kanske fatta humorn. I alla fall så inackorderas Bruno i ett enormt hus för att få arbetsro. Snart börjar det dyka upp grannar som söker efter den förra hyresvärden och någon verkar sabotera Brunos försök att skriva musik till giallon. Grannarna som dyker upp mördas en efter en och Bruno börjar misstänka att allt som händer har att göra med den försvunna hyresgästen. Det är då Brunos regissörspolare (Anny Papa) drar sig till minnes att den film som Bruno skriver musik till faktiskt HAR en koppling till den försvunna hyresgästen. Svaret måste finns på den sista rullen…

Jag tror ni fattar meta aspekten i A Blade In the Dark. Den öppnar upp för en massa lustiga scener där Bruno lyssnar på sin skräckmusikinspelning, när han plötsligt hör ett ljud i trädgården. Han går nu ut utan att stänga av musiken vilket vips har gett filmen spänningsmusik! Meta aspekten här blir dock aldrig till parodi (som i tex. Scream) utan A Blade In the Dark är verkligen en giallo, men med en giallo i giallon. Rent stilistiskt så är filmen okej, aldrig riktigt snygg men kompetent utförd. Det samma gäller musiken. Den funkar i filmen, men är bortglömd så snabbt den är slut. Lite lustigt att den är så pass blek när så mycket av filmens plot kretsar runt den (kanske ett medvetet val, men vad vet jag). En lustig detalj är att Lambertos regiassistent, skådespelaren och (sedan också) skräckfilmsregissören, Michele Soavi spelar en liten men väldigt viktig roll. Soavis roll är verkligen en hyllning till Argento, mannen som sedan blev hans mentor! Kanske ännu en gåta i gåtan?? Vem vet……???

Är A Blade In the Dark värd att leta upp? Kanske inte om du inte har ett genuint intresse för giallos. Men om du har det så levererar Lamberto Bava en ganska kompetent sådan och är du riktigt nördig så kanske du tom. uppskattar humorn.

Trailern som verkligen visar för mycket av filmen. Se på egen risk:

Giallo a Venezia (1979)

mars 31, 2010

Mario Landis sena giallo är ganska mytomspunnen. Den kom i en tid när genren var stendöd; Mario Bava var sjuk, Argento höll på med ockulta historier om häxor och alkemister, Fulci gjorde zombiefilmer, Martino hakade på kannibaltrenden plus lite annat… Hur gör man en giallo 1979 så att någon uppmärksammar den? Man fläskar på med brutalt våld och perversitet så man spricker. Giallo a Venezia har ryktet om sig att vara en av de sjukaste filmer som gjorts, eller i alla fall den sjukaste giallon. Den sägs vara en orgie i sadistiskt våld och sex, gärna i kombination. Stämmer detta? Ja, tyvärr.

Ett ungt par hittas döda vid en kanal i Venedig och inspektör De Paul ska utreda vad som verkligen hänt. Paret identifieras snart som Flavia och Fabio. Genom förhör så börjar deras relation nystas upp. Fabio var en pundare som tillfredsställde sig med att förnedra Flavia bla. genom våldtäkter på allmänna platser och sexuell misshandel. I en påfrestande scen (och det finns en del sådana i den här filmen) tvingar han den unga kvinnan att förföra ett gäng byggjobbare som sedan våldtar henne. De Pauls utredning leder snart till Marzia (Mariangela Giordano från Burial Ground), en kvinna som verkar känna till en hel del om det döda unga paret. Marzia får hotfulla telefonsamtal (klassisk giallostyle!) från hennes avundsjuka exknull. Även en ung konstnär som var förälskad i Flavia dyker upp i utredningen. Samtidigt blir det uppenbart för De Paul att det springer runt en kvinnohatande seriemördare i Venedig. Var det han som dödade paret? Och varför dränktes Flavia först och blev sedan uppdragen på land?

Jag måste erkänna att Giallo a Venezia har en ganska bra historia. Mysteriet runt vem och hur det unga paret mördades är en konsekvent röd tråd genom filmen. I slutet när man får reda på hur allt hänger ihop så blir man faktiskt överraskad. Ett stort problem för filmen är dock Landis fullkomliga avsaknad av stil och musiken, som är skittråkig hissmusik. Visuell stil och bra musik som ackompanjerar de extravaganta bilderna är ju annars två av genrens kännetecken. Detta ser mer ut som Argentos filmer på denna sidan av 2000-talet, nämligen gjort för tv.

Nästa problem är att det i grund och botten är en mjukporrfilm. Leonora Fani (som spelar Flavia) tillbringar 85% av sin tid på duken naken. Mariangela Giordano har också sin beskärda del knullande. Detta är en sak, men i princip allt sex i Giallo a Venezia är sammankopplat med våld och förnedring. Visst finns det mycket sexualiserat våld i giallogenren. Filmerna utforskar ofta relationen mellan sex och våld och lyckas vara både tankeväckande (frågor var gränsen mellan njutning och smärta går) och provocerande (man testar sig vad man pallar se). Men här går det för långt. Det är bara en provokation.

I en väldigt grafisk scen mördas en prostituerad genom att stickas upprepande gånger i underlivet. Och i Mariangela Giordanos dödsscen ligger hon naken, fastspänd på ett bord medan mördaren långsamt sågar av hennes ben. När hon svimmar av smärtan slår han henne i ansiktet tills hon vaknar innan han fortsätter. Ni hör själva hur det låter. Jag är väldigt härdad och jag hade VÄLDIGT svårt att se den scenen. Det är så absurt att jag nästan tror att Landi försöker visa prov på svart humor. Om detta är sant så funkar det inte. Giallo a Venezia är en grotesk film gjord av en filmskapare som endast vill chocka dig.

Jag vet att den här filmen är svår att hitta. Men du kanske ska ställa dig själv frågan; vill jag verkligen se detta? Fast med den ruttna tortytrenden som går i Hollywoodskräck för tillfället så vet man aldrig…