Il Maestro: Roman Polanskis The Tenant (1976)

september 4, 2011

Nu öppnar jag upp mig rejält för kritik. Roman Polanski är ju inte trash, skulle säkert många hävda. Visst är han inte det. Enligt mig så är han en av de absolut bästa regissörerna i världen (av de som fortfarande är verksamma) och många i kultureliten skulle säkert hålla med. Men Le Locataire är även i allra högsta grad en skräckfilm. I mitt tycke Polanskis allra bästa. Få regissörer behärskar den psykologiska skräcken lika bra som den polskfödda regissören (Hitchcock är undantaget och i mångt och mycket var han Polanskis läromästare). I flera av Polanskis skräckfilmer så finns en vag underton av ockultism (bortsett från Ninth Gate). Filmernas eventuella övernaturligheter är dock helt och hållet upp till tittaren. Är Rosemarys bebis verkligen djävulens son eller har den galna sekten fått henne att föda ett deformerat barn genom att tvinga i henne giftiga rötter? Blir Carole verkligen angripen av sin döda far eller är det den sexualneuros, som hon utvecklat som en konsekvens av våldtäkt och incest, som spökar? Svaren i Polanskis skräckfilmer är inte enkla och de hanteras med en sådan skicklighet att olika tittare får helt olika upplevelser beroende på vad deras grundinställning är. Men framför allt så är Polanski en helt fantastisk dramatiker som är fruktansvärt medveten om filmmediets ramar och han bryter mot dessa på ett diskret sätt för att framkalla spänning. I sina skräckfilmer leker han med subjektiviteten för att få oss att uppleva aldrig tidigare skådade känslor av paranoia. Vad händer i verkligheten och vad händer endast i karaktärens huvud? Vem är sjuk; huvudpersonen eller världen? Benhandlingen av dessa frågor är grunden till Polanskis fantastiska filmskapande. Han har helt enkelt regisserat några av de mest spännande filmer som någonsin gjorts och det är huvudpersonernas ambivalens som är central för denna spänning.

The Tenant (eller Hyresgästen på svenska) är en del av Polanskis lägenhetstrilogi. De övriga filmerna i denna informella serie är Repulsion (1965) och Rosemary`s Baby (1968). Det som knyter dessa tre filmer samman är att de alla handlar om karaktärer som isolerade i lägenheter utvecklar sjukliga känslor av paranoia. I Repulsion riktas paranoian mot alla som åtrår Catherine Deneuves vackra huvudperson. I Rosemary`s Baby är det Mia Farrows unga, gravida kvinna som utvecklar paranoia gentemot sin make och hans nya vänner. Och i The Tenant är det Polanskis blyga Trelkovsky som är övertygad att hans grannar drev den förra hyresgästen till självmord och nu är ute efter honom. Repulsion och The Tenant är samskrivna av Polanski och hans vän Gerard Brach. Dessa två skrev de flesta av regissörens allra bästa filmer ihop. Det är genomgående så fantastiska manus att jag NÄSTAN är beredd att förlåta Brach för Dario Argentos Phantom of the Opera. The Tenant är deras allra skarpaste manus och en helt unik blandning av psykologisk thriller, en skildring av en mans fall ner i sinnessjukdom och ren och skär jävla skräck. Det är fokuseringen på den andra aspekten som gör att den här filmen sticker ut jämfört med de övriga i lägenhetstrilogin. Jag är inte sinnessjuk (och har aldrig varit det heller så vitt jag vet), men The Tenant känns som en jävligt realistisk skildring av hur det går till när man utvecklar paranoid schizofreni. Men Polanski och Brach kan ändå inte helt slänga ut ockultismen genom dörren och filmens, helt otroliga, sista scen får oss att återigen tvivla…

Trelkovsky (regissören själv) är en polsk immigrant i Frankrike. Han bor i Paris och letar nu efter en ny hyreslägenhet. Filmen börjar med att han söker upp en viss Monsieur Zy (Melvyn Douglas) som satt ut en annons i tidningen om en ledig lägenhet. Vi förstår direkt att Trelkovsky är en timid och tillbakadragen man som underkastar sig andra människor och låter dom sätta sig på honom. Zy är väldigt skeptisk till den yngre mannen, men låter honom flytta in. Det finns dock ett stort problem. Den förra hyresgästen, Simone Choule, har inte riktigt flyttat ut än. Efter ett misslyckat självmordsförsök (där hon hoppade från ett fönster i lägenheten) så har hon nu hamnat i koma och ligger på sjukhuset. Fastighetsägaren Zy och de övriga hyresgästerna behandlar dock kvinnan som om hon redan vore död. Den makabra historien gör Trelkovsky intresserad och han söker upp Simone på sjukhuset. Där träffar han den snygga Stella (Isabelle Adjani) som är god vän med den döende kvinnan. Hon raggar upp polacken som tröst, men försvinner lika snabbt som hon dök upp. Simone dör några dagar senare och Trelkovsky får överta kontraktet. Snabbt upptäcker han att grannarna är smått nitiska. Trelkovsky får knappt flytta en stol utan att dom bankar i väggarna och klagar till Zy. Samtidigt så börjar han råka ut för allt märkligare incidenter. Bakom ett skåp hittar han en tand som är gömd i väggen. Folk går in på en gemensam toalett (som ligger rakt över gården) och står där i timmar. Helt orörliga. Grannarna börjar allt mer missta Trelkovsky för Simone Choule och vår huvudperson börjar bli övertygad att de försöker förvandla honom till den döda kvinnan. Han börjar rota i omständigheterna runt hennes självmord och hittar märkliga sammanträffanden. Paranoian sprider sig. Så en natt när han tittar ut genom fönstret så ser han självaste Simone stå inne på den gemensamma toaletten…

The Tenant är en helt perfekt film. Den blandar Hitchcock med Don`t Look Now och fyller hela spektaklet med en välbehövlig dos socialrealism och Freud. Likt jag skrev innan så är filmen främst en skildring av en mans nedgång i sinnessjukdom. Men vi kan inte endast nöja oss med detta. Fotot (signerat den svenska Bergmanfavoriten Sven Nykvist) bidrar till filmens estetiska dimensioner. The Tenant är otroligt vackert filmad och särskilt scenen i början sticker ut. Kameran sveper över gården till det hyreskomplex som Trelkovsky senare kommer att flytta in i (en inte helt odiskret referens till Hitchcocks Rear Window) och Nykvist förstärker dramatiken genom sina genomtänkta kontraster mellan ljus och mörker. Det finns flera scener i filmen där Polanskis karaktär tittar ut från lägenheten genom titthålet och dessa sekvenser är en triumf för Nykvists experiment med det subjektiva perspektivet. Såklart ligger The Tenants styrka inte endast i det visuella. Trelkovskys öde är ovanligt drabbande. Hans paranoia är extremt realistisk. Det manus som Polanski och Brach knåpat ihop öppnar upp för oändliga möjligheter till tolkning och de övernaturliga aspekterna lurar hela tiden runt hörnet. Tro mig, när jag säger att detta är en helt fantastisk film. I mitt tycke, en av de allra bästa någonsin…

The Tenant dominerar Roman Polanskis skräckrepertoar genom att uppvisa flest lager. Den är mer genomtänkt än Repulsion och mer komplex än Rosemary`s Baby. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer…

Filmens riktiga trailer (det finns många hemmasnickrade varianter på youtube). Jag lovar dig att du inte behöver se någon annan!

Annonser

18 svar to “Il Maestro: Roman Polanskis The Tenant (1976)”

  1. filmitch said

    Oj den här hade jag helt missat, är lite ambivalent till Polanskis filmskapande men han är åtminstone aldrig ointressant. Ska ses. Otroligt bra skriven text men det är man bortskämd med vid det här laget.

  2. Tack, filmitch. Berätta mer om den ambivalens du känner inför Polanskis filmer. Det låter intressant.

  3. Väl skrivet! Jag är förtjust i det mesta av Polanski, främst hans äldre filmer och det här är helt klart en favorit. Intressant, stämningsfull och obehaglig. En intressant grej med filmens inledning är att Nykvist blev förfärad när han såg att förtexterna låg i den avancerade åkning som genomfördes över husfasaden (det är alltför många år sedan jag såg denna, så jag kanske minns fel om exakt vad som syntes i bild). Han skrev om det i sina memoarer.

  4. Det är en jävligt snygg tagning och jag tänkte att de antagligen tog om den många gånger eftersom den är helt utan klipp. Intressant information, Blue Rose.

  5. filmitch said

    Ska försöka svara så väl jag kan. En dal av Polanskis filmer är rena soppan medan andra kan var mycket bra i och för sig vanligt bland alla som skapar, en del är bättre än annat. I Polanskis fall är dock skillnaden såpass stor mellan topparna och dalarna. Detta gör att jag alltid drar mig lite för att se en Polanski han är ganska ojämn.
    Sedan kan jag bara inte släppa den där barnvåldtäktshistorien, det gör att jag alltid får en negativ känsla när jag tänker på personen Polanski men i ärlighetens namn borde det inte inverka på vad man tycker om hans skapande.
    Mina favoriter: Är Bitter moon, Rosemarys baby och The Ghostwriter av de jag sett.
    Hoppas jag lyckades reda ut lite av mina tankar kring Polanski.

  6. Pladd said

    Välskrivet och superintressant! Jag har ett färdigskrivet inlägg om den här som väntar på publicering och jag måste säga att vi tycker rätt lika.

    Det egentligen enda jag inte gillar är den plötsliga stämingsförändringen när Trelkowsky går in i paranoian totalt. Jag gillar inte den händelseutvecklingen.

  7. filmitch: Jag håller med om att han är en jävligt flängd och motsägelsefull person (har läst hans självbiografi, likt många andra här antagligen också har gjort), men jag försöker inte låta det påverka min syn på hans filmskapande (vilket såklart kan vara svårt).

    Anser absolut inte att hans toppar och dalar är lika stora som du. Även hans mindre lyckade filmer är grymt intressanta (som Cul-de-sac tex), men då bortser jag helt från hans senare storbudgetproduktioner som nästan alltid varit misslyckade (minns Pirates, Frantic och Oliver Twist). Bitter Moon tycker jag dock är skräp (sorry). En Polanski som jobbar med mindre budget och gör ”mindre” dramer/thrillers är alltid relevant i mitt tycke. Ghostwriter är ett perfekt exempel på detta (Hitchcock-filmen som Hitchcock själv aldrig gjorde).

    Pladd: Jag håller inte riktigt med. I Repulsion så kände jag så (och jag gillar den väldigt mycket mer än dig; ja, jag har läst din recension). The Tenant tycker jag är mycket bättre underbyggd. Trelkowsky är ju inte knäpp från början och vanföreställningarna smyger sig på långsamt under filmens gång. När de sedan bryter ut så befinner han sig verkligen i en helt annan värld. Detta kräver en total förändring av stämningen i mitt tycke. Scenerna blir kortare och mer fragmenterade. Vi vet knappt hur Trelkowsky tar sig till olika platser (vilket han nog knappt vet själv). Scenen med bilolyckan förstärker det faktum att han är galet förvirrad (och att vi tittare tvingas med ner på den vägen).

  8. Pladd said

    Du har en bra poäng där. Hade jag varit medveten om förändringen hade jag förmodligen inte hängt upp mig så på den. Därför kanske den fungerar betydligt bättre när (för så mycket gillade jag den att det måste jag) ser om den. Bilolyckan tyckte jag var krypande otäck.

  9. Gör det, Padd. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. 🙂

  10. […] sker på ett sådant sätt att jag inte uppskattar det. När jag förklarade mitt missnöje i Trash is Kings recension förklarade han att det är det enda rätta, eftersom Trelkovsky inleder filmen som frisk men allt […]

  11. Sofia said

    Huh, den låter absolut värd ett försök (inte minst om den kan väga upp Il fantasma…). Annars är jag likt filmitch rätt ambivalent inför Polanski, ingen av hans filmer har varit någon större fullträff. Nu svär jag väl i kyrkan men den enda som jag helhjärtat tycker om är Ninth Gate.

  12. Jag gillar också Ninth Gate, men The Tenant är galet mycket bättre!

    Är inte Chinatown en fullträff?

  13. Sofia said

    Mittåt, det är den absolut! Den är tom så bra att jag inte tänker på den som en Polanskifilm 😉

  14. kam said

    Det är inte polanski som skrivit the tenant utan Roland Topor, värd all uppmärksamet

  15. Kam: Det är sant att filmen bygger på en roman av Roland Topor. Borde kanske nämnt det. Men det är Polanski och Brach som skrivit manuset. Jag vet inte hur likt deras manus är romanen eftersom jag inte läst den, men om man tittar på Polanskis andra romanadaptioner (som tex Rosemary`s Baby eller Ninth Gate) så finns det ganska stora skillnader, både i fokus och stämning. Undantaget är kanske Oliver Twist.

  16. kam said

    Den är lik:-)

  17. Gött! Får väl ta tummen ur röven och läsa den någon gång. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: