När skräckfans brukar snacka om om bra amerikanska lågbudgetfilmer från början av 70-talet så nämns självklart Messiah of Evil, Let`s Scare Jessica to Death, Silent Night, Bloody Night och ofta Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural. Richard Blackburns sagoaktiga skräckfilm hyllas för sin stämning och sina konstnärliga ambitioner. Likt flera a hans kollegor från 70-talets lågbudgetscen så har Blackburn varit märkligt improduktiv. Hans absolut största stund måste varit som manusförfattare till kultklassikern Eating Raul (som han även hade en roll i). Annars så har han skådespelat lite (Threshold) och även regisserat något avsnitt av Tales from the Darkside. Inte så mycket att hänga i julgranen alltså. Blackburn har lagt avsevärt mycket mer tid på att skriva artiklar till olika magasin och på att spela musik, än att göra film. Någon som däremot blev en exploitationstjärna efter Lemora var söta Cheryl Smith. Hon var med i otaliga b-filmer under hela 70-talet och början av 80-talet (bla den Corman-producerade Caged Heat, The Incredible Melting Man, Vice Squad och Laserblast). Blackburns film fick inte riktigt någon större uppmärksamhet när den kom, men har omvärderats med tiden. Lemora har idag ett starkt följe som både försöker framhålla den som en av de mest skrämmande filmer som gjorts och hyllar regissörens visuella stil. Men hur står den sig egentligen i den stenhårda konkurrensen med andra pärlor från denna guldålder i amerikansk skräck?

Historien är förvånansvärt simpel. Lila Lee (en 18-årig Smith som spelar en 13-åring) är den lilla församlingens ängel. Hon sjunger vackert som få och alla älskar henne. Pastorn (Blackburn själv) har tagit emot henne under sitt tak eftersom flickans hemförhållanden inte är de bästa. Filmen börjar med att Lilas pappa (William Whitton), som är en ökänd gangster, mördar hennes mamma och den man som mamman är otrogen med. Under sin flykt springer han in i ett märkligt sällskap, klädda i svart kåpor, som angriper honom. Kort efteråt erhåller Lila ett brev som tillkännager att pappan är sjuk och vill träffa henne. Flickan packar en väska och beger sig nu genom den amerikanska södern för att hitta destinationen som angivits i brevet. På sin väg möter hon en massa äldre män som vill förföra henne och även märkliga zombielikande varelser som bor i en skog och i flock angriper människor. När hon flyr från dessa hamnar Lila slutligen i ett isolerat hus som styrs av en kvinna vid namn Lemora (en väldigt bra Lesley Taplin). Hon berättar för flickan att det är hon som skickat brevet och att Lila snart ska få träffa sin far. Men Lemora har även ett förslag till Lila; hon vill erbjuda henne evigt liv. Det framkommer snart att Lemora är ledaren för en grupp vampyrer och att zombievarelserna i skogen är människor som de misslyckats att omvända. Samtidigt beger sig pastorn iväg för att hitta flickan. Men är det för sent?

Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural är på det ytliga planet en ganska ordinär vampyrhistoria. Vad som höjer den några snäpp över mittfåran är att det verkar som om Blackburn medvetet valt att hålla historien enkel för att få filmen att kännas som en saga. En flicka beger sig ut på en resa för att träffa sin far och på vägen möter hon varelser som ger sken av att vara vänliga, men egentligen vill henne lilla. Känns det igen? Hela upplägget osar av en restprodukt från bröderna Grimm, fast förlagt till ett 40-talets americana. Även visuellt så är Lemora ofta fin att titta på. Den är kompetent filmad och både färger och dekor används på ganska kreativa sätt. Filmen ser mycket dyrare ut än vad den antagligen kostade. Men nu kommer vi till problemen. Historien framstår i slutändan som alldeles FÖR enkel. Trots att filmen endast är 85 minuter lång så känns den ibland smått utdragen. Det händer helt enkelt för lite och den visuella kreativiteten överförs inte riktigt till manuset. Det absolut största problemet med Lemora kommer dock varken från bristen på hantverksmässig kompetens eller fantasi. Filmen har obehagliga sexualiserade undertoner. Jag brukar inte moralisera, men Smiths karaktär ska bara vara 13 år. Ändå vill flera av filmens (vuxna) män typ ligga med henne. Värst är hennes relation till pastorn som tagit in henne under sitt tak (som spelas av Blackburn själv!). Han kämpar konstant med sin lust till den 13-åriga flickan och vi får tom en scen där de båda hånglar. Detta ger mig en jävligt äcklig smak i käften och jag undrar vad Blackburns psykolog hade sagt om det hela. Att denna aspekt av filmen knappt är relaterad till resten av handlingen gör den ännu mer knäpp.

Så vad tycker jag egentligen om Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural? Speciellt skrämmande anser jag inte att den är i alla fall. Tyvärr, så måste jag nog sammanfatta min intryck med att den är överskattad. Visst finns det kompetens här, men historien är helt enkelt inte tillräckligt intressant. Och så skyms min bild av de skumma sexualiserade undertonerna.

Någon trailer hittade jag inte, men här får ni några hopklippta scener…

Annonser

Count Dracula (1970)

mars 7, 2011

Det fanns en ganska lång period i filmhistorien när varenda jävel ville göra sin egen version av Dracula (eller i alla fall exploatera vampyrkaraktärens namn). Det började med F.W. Murnaus icke-auktoriserade filmatisering av Bram Stokers roman 1922 (Nosferatu), gick via Tod Brownings Universalklassiker Dracula från 1931 (och dess informella uppföljare), till Hammers Dracula-svit med Christopher Lee som greven och Dan Curtis TV-film med Jack Palance som Dracula. Det fortsatte sedan med en Paul Morrisseys Andy Warhol-producerade Blood for Dracula, Werner Herzogs remake av Murnaus film och John Badhams Dracula (med Frank Langella som vampyren). Man hade hoppats på att det skulle sluta med Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula, men så är nog inte fallet. Stokers vampyrförbannelse verkar inte vara så lätt att bli av med. Och då har jag inte ens gått in på alla lågbudgetinkarnationer (från världens alla hörn) av greven; Blacula, Dracula’s Dog, Dracula vs Frankenstein, Billy the Kid vs Dracula osv. Jag hade i princip kunnat fortsätta hur länge som helst.

Den spanska trashkungen Jess Franco kunde ju självklart inte vara sämre, utan ville också skapa sin egna version av den legendariska greven. Runt 1970 var en lite märklig övergångsperiod i Francos regikarriär. Han hade börjat som en sann auteur i början av 60-talet. Hans filmer var kanske inte alltid bra, men Franco hade åtminstone en väldigt utpräglad visuell stil och starka drag av surrealism i sitt berättande som gjorde hans tidiga filmer ganska unika. Om man först ser The Awful Dr. Orlof och sedan något av hans halvpornografiska alster från början av 80-talet så är det skitsvårt att förstå hur samma man kan ligga bakom båda dessa filmer. Franco slutade helt enkelt att bry sig om sina visioner och ersatte dessa med att istället bry sig om pengar. Samtidigt är jag helt övertygad om att han blev lite knäpp där någonstans på vägen. Slutet av 60-talet och början av 70-talet var en period när Franco fortfarande kunde spotta ur sig ganska märkliga och fascinerande filmer och blanda upp dessa med galet billigt trash. Count Dracula (aka Nachts, wenn Dracula erwacht) är ett märkligt möte mellan dessa två sidor hos Franco. Det är en film som lyckades attrahera en ganska imponerande rollista; Christopher Lee som vampyren, Klaus Kinski som Renfield, Herbert Lom som Van Helsing och det var andra gången Franco arbetade tillsammans med den vackra och karismatiska Miranda Soledad. Filmen var en spansk/västtysk/italiensk samproduktion, men spelades in på engelska. Det förklarar dock varför Count Dracula är klippt av självaste Bruno Mattei! Är det ett dåligt omen, eller…?

Den unge advokaten Jonathan Harker (Franco-favoriten Fred Williams) reser från London till Transsylvanien för att genomföra försäljningen av en fastighet. Byborna han träffar avråder honom självklart från att åka och möta den greve som vill köpa hus i London. Harker lyssnar såklart inte utan beger sig till greve Draculas slott. När han möter greven (Lee) så upptäcker den unge advokaten snart att den hövlige äldre mannen inte syns i speglar. Harker låter sig fortfarande inte avskräckas och hamnar då i grevens och hans tre vampyrkvinnors våld. Advokaten lyckas dock fly, men inte innan Dracula låtit sig transporteras i en kista till London. Harker visade honom nämligen ett foto på sin flickvän Lucy (Maria Rohm, ännu en Franco-favorit) och hennes vän Mina (Soledad). Ni kanske förstår min förvirring. Hur som helst så hittas Harker och transporteras till Professor Van Helsings (Loms) klinik. En annan av de intagna är Renfield (Kinski). Han har mött greven tidigare och känner nu hans närvaro i England. Snart börjar Mina försvinna och när hon dyker upp igen så beter hon sig inte bara märkligt, utan har även bitmärken på halsen!

Ni som läst Stokers roman inser nog att Francos filmatisering är förvånansvärd trogen förlagan, bortsett från på några få märkliga punkter. Varför har han bytt namn på karaktärerna Mina och Lucy tex? Även slutet skiljer sig rejält från romanen (till det sämre). Annars är det ganska tydligt vad Franco ville göra här. Uppenbarligen älskar han Hammers Dracula-filmer och ville skapa en sådan själv. Han har ju tom fått Lee att reprisera sin roll som greven. Dock så känns Francos film galet mycket billigare än Hammers alster. Miljöer och kostymer fungerar bra, men de få specialeffekter som förekommer får Hammer att framstå som Industrial Light and Magic. Musiken är dock mycket effektiv, men så är den skriven av duktige Bruno Nicolai (Caligula bla). Skådespelarna är genomgående mycket bra. Sämst i ensemblen är (lite förvånande) Klaus Kinski. Rollen som Renfield borde ju passa honom som handen i handsken, men han ser mest uttråkad ut (alternativt bakfull). Dålig regi, kanske? Filmen lider även av fruktansvärda ”natt för dag”-effekter som blir riktigt irriterande i längden. Överhuvudtaget så är Count Dracula förvånansvärt lam. Franco drar inte nytta av historiens makabra (och sexuella) moment till fullo. Detta är lite förvånande och medför att filmen faktiskt är jävligt tråkig.

Jag vet inte riktigt vad som hände här. Franco; kungen av perversion och sadism har gjort en filmatisering av Bram Strokers historia som är lamare än romanen! Ni kan med all rätt hoppa över den här filmen och om ni vill se en trogen filmatisering (som är mycket mer underhållande) se Bram Stokers Dracula istället.

Hittade bara en tysk trailer, men det är väl okej eftersom filmen faktiskt är en tredjedel tysk…

Vampyrer har aldrig fått min motor running. När det kommer till Universals klassiker så har jag alltid föredragit James Whales Frankenstein före Tod Brownings Dracula. Jag går inte igång på Hammers Dracula-rullar med Christopher Lee. Jag är inget fan av Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula. Tony Scotts The Hunger är överskattad. Om jag ska räkna upp de vampyrfilmer som jag gillar så ryms de på en enstaka hand; Kathryn Bigelows Near Dark är bra, likt Abel Ferraras The Addiction och tv-filmen The Night Stalker (som jag tjatar om hela tiden numera). Även Guillermo del Toros Cronos är väldigt bra. Fright Night och From Dusk Till Dawn är underhållande. Även vissa av Jean Rollins (RIP) vampyrfilmer kan vara ganska sevärda (dock långt ifrån alla!). Jag är även ett fan av True Blood, fast det beror nog främst på allt annat freaky de kastar in i den serien och inte nödvändigtvis för att den innehåller vampyrer. Det stora problemet med subgenren är att vampyren ska vara en symbol för förbjuden sexualitet. Detta var provokativt typ 1930 och har ingen giltighet idag. När denna aspekt av mytologin ska utforskas i moderna vampyrfilmer stannar regissörerna ofta vid skitnödiga metaforer och utvecklar temat väldigt sällan bortom dessa. Eller så fläskar de på med naket och knullande så det kommer ut ur öronen på en. Visst hade det varit kul att se en vampyrrulle som verkligen tar tag i det här med förbjudet sex på ett seriöst, psykologiskt sätt?

Kommer ni ihåg i min recension av Calvaire där jag frågade mig vad fan belgisk skräckfilm var för något? Jag skäms verkligen eftersom jag helt glömde bort att en av min favoritfilmer faktiskt är från Belgien och att den med all rätta kan kallas för skräck. Den är regisserad av Harry Kumel som är en märklig man. Han blev först känd som surrealist och gjorde en hel mängd kortfilmer och dokumentärer. Sedan gjorde han ett fåtal långfilmer. En av dessa var Malpertuis. Denna bisarra filmatisering av Jean Rays roman, har inte bara Orson Welles i en roll utan vissa hävdar även att det är en av de bästa belgiska filmerna genom tiderna. Hur som helst floppade den rejält när den kom och Kumel började istället jobba för tv och som lärare på den holländska filmhögskolan. Detta är jävligt synd eftersom Kumel inte bara är en fantastisk historieberättare med en utpräglad visuell stil. Han är även jävligt duktig på att skildra sina karaktärers psyken med ganska enkla medel och därmed göra dom jävligt mångsidiga. En annan förmåga Kumel besitter är att få ganska vardagliga situationer att kännas fantastiska och tvärt om; att få det fantastiska att kännas vardagligt. Båda dessa förmågor drar han fram och maxar i Daughters of Darkness (originaltitel: Les lévres rouges vilket betyder ”de röda läpparna”), en vampyrfilm som inte alls nödvändigtvis handlar om vampyrer.

Stefan (John Karlen) och Valerie (Danielle Ouimet) är ett ungt, snyggt nygift par som anländer till den belgiska kuststaden Ostend. Det är vinter och turistorten är är väldigt tom på folk. Paret ska fortsätta till England för att berätta för Stefans mor att de gift sig, men Stefan är nervös. Tidigt förstår vi att han har en makaber och pervers sida. När paret vandrar runt mellan kanalerna i Ostend ser de polis bära bort en död ung flicka. Stefan vill få en glimt av liket och när Valerie vägrar misshandlar han henne. Paret tar in på ett vackert gammalt hotell vid stranden och när de framåt kvällen ska ha sex så tar Stefan fram sitt skärp. Valerie intalar sig dock att hon är lycklig. Det visar sig snart att det unga paret inte är ensamma på hotellet. En attraktiv medelålders grevinna (den fantastiska Delphine Seyrig från bla. Borgarklassens diskreta charm) och hennes vackra unga assistent Ilona (Andrea Rau) har också checkat in.

Grevinnan är ungrare och heter Elizabeth Báthory. Receptionisten hävdar att hon varit på semester i Ostend 40 år tidigare (när han var en liten pojke) och noterar att hon knappt åldrats alls. Stefan menar att han måste blanda ihop hennes med någon annan. Báthory dras till det unga paret, men dyker bara upp i hotellbaren nattetid. Särskilt Valerie verkar falla henne i smaken. Detta gör Ilona svart av avundsjuka och hon försöker förföra Stefan. Han tacklas dock med sina egna problem; nämligen ”modern” i England som säger att ”hon” saknar honom så mycket. Vad som följer är sexualiserat våld, en märklig relations rektangel och slutligen död. Men vad kommer hända när solen går upp?

Låter beskrivningen ovan kryptisk? Det är inte så konstigt eftersom handlingen i Daughters of Darkness är ett ganska komplicerat nät av relationer. Det är skitsvårt att göra filmen rättvisa utan att skriva för mycket och gräva ner sig över huvudet i den mångbottnade historien. När jag såg filmen för första gången tänkte jag; shit, detta är den vampyrfilm jag alltid velat se! Men är det verkligen en vampyrfilm? Det är nog upp till betraktaren. Kumel har den väldigt goda smaken att lämna den frågan väldigt öppen. En av karaktärerna dör tex genom att spetsas genom hjärtat. Men var hon verkligen en vampyr? Vem vet? Förvänta er inte några huggtänder alltså.

Vad Kumel istället lägger fokus på är att skildra relationerna mellan tre väldigt sköra individer. Över dessa ställer sig grevinnan som en nästan övermäktig patriark som spelar ut dom mot varandra. Det tåls att sägas igen att Seyrig är helt jävla fantastisk i den här filmen! Kumel instruerade henne att hon skulle spela Báthory som om hon vore Marlene Dietrich och hon lyckas. Karaktären uppvisar ett förföriskt och graciöst lugn värdigt den tyska skådespelerskan. Men det är inte bara skådespelarinsatserna som är imponerande. Kumel briljerar även på det estetiska planet. Filmen är förföriskt vacker och det är fascinerande hur han leker med vampyrmytens symboler. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle säga detta, men Daughters of Darkness är en jävligt sexig film.

Jag är medveten om att många säkert hade kallt Daughters of Darkness för långsam, pretentiös och anmärkt på att den främst är ett stört relationsdrama. Men för mig spelar det ingen roll. Detta är den bästa vampyrfilm jag någonsin sätt!

Filmens musik är gjord av François de Roubaix och är väldigt bra. Istället för trailern så kommer här istället en låt från soundtracket..


The Night Stalker (1972)

december 3, 2010

För inte så länge sedan recenserade jag The Reincarnation of Peter Proud och skrev då att den liknade en tattig tv-film. Vilket bättre tillfälle än nu att recensera en riktig tv-film? Jag har absolut inget emot skräck gjord för tv. Den brittiska The Woman In Balck är en av mina absoluta favoritskräckfilmer. Fast denna gång ska vi spana över Atlanten. USA under 70-talet var lite av en guldålder för skräck gjord för tv. En av de allra mest framträdande personerna i denna våg var Dan Curtis. Förutom att han gjorde den fantastiska Burnt Offerings, så blev han mest känd för sina tv-produktioner. Jag har redan nämnt Triology of Terror och hans filmatisering av The Turn of the Screw. Curtis gjorde även en tv-version av Dracula (med Jack Palance som greven!), Dead of Night och Scream of the Wolf. Han producerade även en hel del som tex The Night Stalker.

The Night Stalker bygger på en roman av Jeffrey Grant Rice som hette The Kolchak Papers. Den regisserades av John Llewellyn Moxey och manuset skrevs av Richard Matheson (författaren till I am Legend, Hell House och medförfattare till Rices bok). Efter att filmen gått på ABC blev bolaget så eld och lågor att de bad Rice, Matheson och Curtis att göra en tv-film till. Året efter kom The Night Strangler och denna gång regisserade Curtis själv. Gänget planerade en tv-film till (The Night Killer), men ABC sa att de istället ville göra en tv-serie. Curtis, Matheson och Rice var inte intresserade. ABC gjorde serien ändå och den fick namnet Kolchak: The Night Stalker. Rice stämde ABC eftersom han inte gett sitt medgivande att använda karaktärerna och vann. Trots att serien lades ner efter bara en säsong så har den ett extremt hängivet följe. Det gjordes tom en kortlivad remake (typ) av den kallad kort och gott Night Stalker (2005-2006). Men mer om det en annan gång! Jag kommer självklart att återkomma till Kolchak: The Night Stalker. Nu tillbaka till den första tv-filmen!

Carl Kolchak (Darren McGavin) är en karismatisk och snabbkäftad journalist som jobbar i Las Vegas. Den senaste tiden har staden skakats av ett gäng mord på unga kvinnor. Först verkar det inte finnas något samband mellan dåden, men ju mer Kolchak rotar i fallet desto märkligare fakta hittar han. Alla kvinnor har något som liknar bett på halsen och har tömts på stora mängder blod trots att inget sådant hittas på brottsplatsen! Journalisten är övertygad om att det är en psykopat, som tror att han är en vampyr, som ligger bakom. Polisen är dock fullständigt ointresserad av att lyssna på hans teorier. Rättsmedicinaren insisterar dock på att spår av saliv hittats runt såren på kvinnornas halsar. Samtidigt drabbas Las Vegas av en serie stölder där någon bryter sig in i blodbanker på sjukhus runt om i staden. När patrullerande snutar slutligen hittar en misstänkt man, så slänger han runt dom som trasdockor och springer sedan därifrån samtidigt poliserna skjuter 30 skott i honom! Nu blir polisledningen slutligen redo att lyssna på Kolchak…

The Night Stalker innehåller inget gore överhuvudtaget. Estetiskt sätt ser den ut som en billig tv-film från början av 70-talet (vilket den ju är!). The Night Stalker är även bra 75 min lång. Men vilken jävla film det är! Om jag hade definierat den så hade jag kallat The Night Stalker för en horror noir. Den känns verkligen så. Kolchaks hårdkokta berättarröst, de korrumperade poliserna, brotten där locket läggs på, de vackra damerna och förräderierna; allt bidrar till en strålande film noir stämning! Både manuset och skådespelarinsatserna är på topp. Särskilt Darren McGavin som Kolchak är både riktigt karismatisk och dryg. Man gillar honom, men stör sig samtidigt på hans självgodhet. McGavin spelar honom helt enkelt på ett alldeles strålande sätt. Jag brukar inte tycka vampyrer är speciellt läskiga, men Barry Atwater (som spelar Janos Skorzeny) lyckas i den här filmen. Överhuvudtaget omges vampyrmysteriet av en realism och presenteras som en deckare vilket bidrar till att göra The Night Stalker ohyggligt spännande. Vem fan trodde detta om en amerikansk tv-film från 1972?

The Night Stalker är helt enkelt fartfylld, välgjord och helt strålande underhållning. Självklart kommer mer utrymme avvaras här på bloggen både åt uppföljaren och tv-serien Kolchak: The Night Stalker. Håll ögonen öppna!

Några scener från filmens början. Bekanta er med Kolchak!