Necronomicon (1993)

januari 21, 2012

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör, med väldigt olika resultat. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Annonser

Guinea Pig (1985)

oktober 26, 2010

Nu var det dags för ännu en japansk gorefilm som är gjord straight to video, fast denna är lite mer mytomspunnen än Naked Blood. Filmen jag pratar om är såklart Guinea Pig (även känd med undertiteln Devils Experiment). Det är lite svårt att få grepp om hur många filmer det faktiskt finns i den här serien, men ska jag tro imdb så är det minst sex stycken. Hur som helst så är filmerna i serien några av de mest förbjudna i världen (hur man nu mäter det). Om ni inte känner till Guinea Pig (vilket jag tvivlar) så kan jag berätta att det är ett gäng fejkade snuff-filmer som är gjorda i en ”dokumentär” stil (i alla fall de två första, som är dom jag sett). Detta betyder att det inte finns någon handling överhuvudtaget; bara förnedring, tortyr och brutalt våld.

Konceptet är inte nytt. Redan 1976 köpte producenten Allan Shackleton in c-filmen Slaughter (regisserad av schlockmästarna Michael och Roberta Findlay), för att sedan i slutet klippa in en scen där den påstådda inspelningen av filmen avbryts och en tjej i filmcrewet mördas av de övriga som jobbar med Slaughter. Filmen fick namnet Snuff och är det första försöket, som jag känner till, att göra en kvasidokumentär snuff-rulle. Den första Guniea Pig-filmen känns starkt influerad av denna bisarra våldtäkt på en redan rutten film.

Satoru Oguras groteska våldsorgie är dock lite mer genomtänkt än Snuff. Den dokumentära formen han valt passar nollbudget filmen bra (den är bara 42 min) och är även ett ganska smart sätt att marknadsföra den på. Guinea Pig inleds med en text som såklart hävdar att filmen är verklig och att någon mottog den på posten. Vad som sedan följer är tre män (alternativt fyra med den som filmar) som torterar en ung tjej. Allt är inspelat med en vanlig hemvideokamera och illusionen upprätthålls ganska bra (bortsett från ett tillfälle när Ogura inte kunde hålla sig och filmar från tjejens ögonperspektiv). Filmen kan därför även ses som en föregångare till dagens ”subjektiv-kamera-fejkad-dokumentär”-skräckfilmer (REC, Paranormal Activity osv).

När förövarna ska använda ett nytt tillhygge på kvinnan står detta utskrivet på skärmen och i vissa scener står det även utskrivet tex hur många gånger de slagit henne eller hur varmt vattnet är som de häller på henne. Detta ”vetenskapliga” (och ihärdiga) tillvägagångssätt är faktiskt en av filmens allra mest stötande aspekter. Detta knyter även Guniea Pig till en annan genre (som italienarna var mästare på), nämligen Mondo. Men om det finns några filmer som Ogura har influerat starkt så är det de moderna tortyr-skräckfilmerna (Saw, Hostel osv) . Och de älskar vi ju alla eller hur?

Nu kanske någon tänker; shit, jag måste se denna jätte influensrika och mytomspunna film! Jag har ett tips till dig; GÖR INTE DET! Det finns folk som hävdar att Guinea Pig är en konstfilm, eftersom det är en skräckfilm strippad från allt förutom den rena skräcken. Detta stämmer inte. Guinea Pig är ren och skär pornografi. Fast knullet är ersatt med våld. Det är så meningslöst och så jävla frånstötande att jag undrar vem den här filmen är gjord för. Min starkaste gissning är att den inte är gjord för någon alls utan att den bara ska chocka vem som än råkar springa på den. Det finns INGA förmildrande omständigheter för Guinea Pig. Detta är helt meningslöst skit…

Visst är den inte lika välgjord som uppföljaren Guinea Pig 2: Flowers of Flesh and Blood (som är mer av samma vara), men vad spelar det för roll? Jag har ingen förståelse för den här filmen överhuvudtaget. Att den sedan har influerat den subgenre inom skräck som jag hatar mest av allt, nämligen tortyrfilmerna, gör inte det hela bättre. Undvik den här med näbbar och klor.

Självklart hittar jag inga klipp från den här filmen, men det finns lite bilder ovan ni kan kolla på. Vad är förresten grejen med japaner och våld mot ögon??? Såg Guinea Pig 2: Flowers of Flesh and Blood också, men jag vet i fan om jag är peppad på att recensera den…

Naked Blood (1995)

oktober 23, 2010

Hisayasu Sato verkar vara en djupt störd man. Han har länge verkat inom den japanska straight to video-marknaden och regisserat en hel drös av filmer som blandar S&M med brutalt, detaljerat våld. Hans budgetar är ofta fruktansvärt små och hans filmer sträcker sig sällan över 70 min. Mest känd måste han absolut vara för The Bedroom, en film han gjorde 1992 och där han gav en av rollerna åt Issei Sagawa. Denna japanska utbytesstudent pluggade i Frankrike och den 11 juni 1981 bjöd han hem sin holländska kursare, Renée Hartevelt, på middag. Issei mördade kvinnan och åt upp delar av henne (och passade även på att ha sex med liket).

Han blev gripen och sedan friad pga av en teknikalitet. Det är alltså igen tvekan om att det var han som utförde dådet (han har tom erkänt). Och denna man gav Sato en roll i en film! Man kan verkligen undra om allt står rätt till här i världen (eller i Japan åtminstone). Samtidigt så är Sato så jävla utflippad att hans filmer blir intressanta eftersom de inte riktigt liknar något annat. Regissören Shinya Tsukamoto brukar ofta kallas för Japans David Cronenberg. Jag tycker inte detta riktigt stämmer. Tsukamotos filmer är alldeles för arty. Jag ger hellre denna titel till Hisayasu Sato. Han gör explotitationfilm med en manisk fixering vid förändringar av den mänskliga kroppen (både sexuellt och genom olika ingrepp) och dess skörhet. Samtidigt är han galet mycket mer pervers än vad den tidiga Cronenberg någonsin var…

På många sätt är Naked Blood en ganska typisk Sato-film. Den handlar om en briljant ung kille som lyckas utveckla ett serum som medför att när människor känner smärta så börjar hjärnan producera endorfiner. Hans mamma är forskare och håller på att experimentera med en ny medicin på tre unga kvinnor. Sonen tar sig till anläggningen och injicerar sin världsförbättrarmedicin i kvinnornas dropp. Sedan filmar han kvinnorna under de 48 timmar det tar för hans serum att börja verka. Effekten är inte vad den unga forskaren tänkt sig. Den ena kvinnan inser att hon får kickar av att skada sig (och självskadebeteendet går jävligt långt).

Den andra kvinnan älskar att äta och råkar skära sig när hon ska tillaga bläckfisk. Detta ger henne en sådan kick att hon sticker ner sin hand i frityroljan och sen börjar äta på den! Den tredje kvinnan får huvudpersonen kontakt med och genom att dissa henne får han följa med henne hem. Det visar sig att hon har problem med sömnlöshet och använder en virtual reality-maskin (det är 90-tal!) för att komma in i dvala. Hon kopplar även in maskinen till en kaktus eftersom ”det är den enda växten som inte pratar, eftersom den alltid sover”. Hur som helst hittar denna tjej helt andra sätt att få utlopp för sin smärta/njutning, nämligen mord…

Naked Blood är regissören trogen och inte längre än 76 min. Samtidigt händer så mycket i filmen att den känns längre (dock inte överlång). Trots den uppenbart låga budgeten, så är goreeffekterna mycket övertygande (bortsett från en scen i slutet där sminkningen glöms bort). Filmen är verkligen magstark. Tjejen som börjar äta upp sig själv äter även upp sin egen klitoris med kniv och gaffel. Men tro inte att den här filmen endast är gore i en timme och en kvart. Sato flummar ut rejält i känslomässiga relationer mellan en människa och en kaktus, folk som lyckas färdas mellan dimensioner genom relativitetsteorin och S&M-kärlek. Det ser extremt billigt ut, men det är svårt att inte dras med i den sinnessjuka berg och dalbana som Naked Blood är. På grund av den korta längden så känns filmen ofta som världens mest knäppa och perversa Tales from the Crypt-avsnitt. Men du måste gardera dig. Filmen är verkligen riktigt sinnessjuk…

Vad mer kan jag säga om Naked Blood? Den är skitknäpp. Jag kan faktiskt inte ens rekommendera den för fans av den unge Cronenberg. Detta är verkligen acquired taste. Är den bra? Jag vet inte. Den är intressant. Kanske till och med originell. Men det får du faktiskt själv avgöra.

Jag hittade inget klipp på youtube som inte var censurerat. Tittar ni på bilderna ovan fattar ni att det finns ett visst fokus i de bilder och klipp folk lägger upp från filmen. Detta fokus är gore…

Nu skriver jag igen om en uppföljare utan att ha skrivit om originalfilmen. Det skiter jag i eftersom jag nyligen såg om Night of the Demons 2 på en repig (och oklippt) VHS och blev grymt sugen på att skriva några rader om den. Denna film är grov nostalgi för mig. Länge hade jag den som en guilty pleasure. För att kort ge lite sammanhang så kom den första Night of the Demons 1988, regisserades av Kevin Tenney (Witchboard-filmerna) och den kan väl sägas ha en liten fan skara som vill kultförklara den. Filmen berättade hur Angela Franklin (Amelia Kinkade) först blev besatt av demonen i Hullhouse och blev DEMON-ANGELA (med ett stort fokus på det första ordet). I tvåan så är redan Angela etablerad som en het demonprinsessa som kläcker ur sig dryga oneliners på löpande band. Här försöker man få oss att tro att hon är en skräckikon, i bästa Freddy och Jason stil! Visst lät idén bra på pappret? En kvinnlig Freddy som växlar mellan het gothlook och olika typer av skabbiga demoniska former? Tyvärr blev det bara en film till och den gick straight to video. Sen var Angela bortglömd (i alla fall tills 2009 då det kom en tattig remake på den första filmen).

Nu ska vi i alla fall snacka om Night of the Demons 2. Om ni tycker regissören till den första filmen verkar ointressant så vänta bara tills ni hör vad Brian Trenchard-Smith (som regisserat denna) har gjort mer. Förutom Jason Blade-rullarna Day of the Panther och Strike of the Panther (en VÄLDIGT kortlivad australiensisk kung-fu serie!), så är hans mest kända filmer nog straight to video-fiaskona Leprechaun 3 och Leprechaun 4: In Space! Blir ni peppade på att se den här filmen? Jag fattar om ni inte är det; Night of the Demons 2 är på nästan alla punkter den typiska dåliga amerikanska splatterfilmen (vilket innebär trams, tarmar och naket!). Det är just detta som är charmen med den.

Handlingen denna gång kretsar runt Angelas syster Melissa (kallad Mouse för att hon är en tönt). Hon går på en katolsk friskola och alla är taskiga mot henne, utom Bibi (snygga Cristi Harris). På halloween bestämmer Bibis populära kompisgäng att lura med sig Mouse till Hullhouse för leka satanister och spela henne ett spratt (utan Bibis vetskap såklart). Allt går fruktansvärt fel och Angela släpps åter fri. Vännerna lyckas dock fly från demonhuset och ta sig tillbaka till festen på den katolska skolan. Angela har dock följt med och börjar förvandla eleverna till demoner åt höger och vänster. Det krävs en ockultintresserad nörd beväpnad med en super soaker fylld med heligt vatten och en kung-fu nunna för att driva dom tillbaka. Och självklart att Mouse vänder sig mot sin demonsyrra…

Ingen kan anklaga mig för att avslöja för mycket av handlingen eftersom alla kan tänka sig EXAKT hur den här filmen är. Det är en splatterkomedi som lånar friskt från Evil Dead-filmerna och andra (mer eller mindre) bättre filmer. Till dess fördel så måste det erkännas att trots att hela filmen är en enda stor kliché, så gör den trots allt allting rätt inom ramarna för denna kliché. Goreeffekterna är tex. väldigt imponerande och används väldigt flitigt. Filmen tar aldrig sig själv på minsta allvar heller, vilket faktiskt är lite befriande.

Det finns helt enkelt en charm. Eller……?? Nä. Den är verkligen skit. Inte jättekasst skit utan bara skit. Jag tror jag gillade den mest för att jag var svag för Cristi Harris…

En scen. Do I need to say more?

Society (1989)

maj 8, 2010

Brain Yuzna är lite av en modern amerikansk exploitation legend. Tillsammans med sin vän Stuart Gordon har han gjort en hel hög Lovecraft-filmatiseringar (som regissör, manusförfattare eller producent åt Gordon); From Beyond, Necronomicon, Dagon och självklart Re-Animator-filmerna. Utöver dessa tillkommer även Gordons egna Castle Freak till samlingen. Deras Lovecraft-filmer är extravaganta, innehåller mycket gore och sleaze och är grymt underhållande! Yuzna har även regisserat en hel del andra gore-rullar; The Dentist-filmerna, den grymma Return of the Living Dead 3, Faust: Love of the Damned, Rottweiler mfl. Nu senast flyttade Yuzna till Barcelona där han startade produktionsbolaget Fantastic Factory. Han har sagt att han vill att produktionsbolaget ska bli synonym med skräckgenren och att publiken ska veta vad de har att vänta av en Fantastic Factory-produktion (ungefär som brittiska Hammer fungerade en gång i tiden). Genom sitt produktionsbolag jobbar Yuzna nära det spanska bolaget Filmax, som varit en bärande faktor i den nya spanska skräckvågen. Yuznas inflytande på skräckgenren går helt enkelt inte att ignorera.

Men den här texten ska främst handla om den första film som Yuzna regisserade; den politiska gorefilmen Society. Bill (Billy Warlock från Baywatch!) bor med sina föräldrar och sin syster i ett överklassområde i Beverly Hills. Men han känner en märklig alienation mot sin familj. Han är helt enkelt inte som dom. Systerns pojkvän tar kontakt med Bill och berättar för honom om incest och hemliga sällskap i Beverly Hills som hans familj kan vara inblandad i. Sedan dör han i en trafikolycka. Allting verkar vara lite mer än bara ett sammanträffande. Samtidigt så fångar Bill glimtar av sina familjemedlemmar när de verkar vrida sina kroppar på märkliga sätt. Håller Bill på att bli knäpp? Eller är det något som inte stämmer med överklassen? Genom sina efterforskningar inser han slutligen att han är adopterad från ett arbetarklasshem. Bill beger sig till en posh fest som hans familj befinner sig på och det är här som det slutligen uppdagas vad överklassen verkligen är för något…

Likt brukligt för Brian Yuznas filmer så är inte skådespelarna något vidare. Men det spelar nästan ingen roll för Society har ett högt tempo och är så vrickad att man trots allt har jävligt roligt. Visst finns det ganska mycket barnslig humor här (något som Yuzna har svårt att avhålla sig ifrån) och vanligtvis har jag jävligt svårt för skräckfilmer som tramsar till det. Society lyckas dock vara så extremt vrickad att jag köper tramset. Det finns VÄLDIGT mycket gore i den här filmen. Det ser inte alltid speciellt bra ut, men det som missas i finess tar den lätt igen i kvantitet. Slutet är så utflippat och absurt att jag inte kan låta bli att garva. Yuzna trycker verkligen gasen i botten och tar i så han spricker. Visst finns det enorma skillnader mellan överklassen och oss vanliga människor. Detta lyckas Yuzna….ehhhhh…..milt sagt poängtera. 🙂

Society är inte Yuznas bästa film (Return of the Living Dead 3 får den äran), men den är underhållande på ett lite tramsigt sätt. Denna märkliga politiska gorefilm är faktiskt sevärd om du kan stå ut med tattiga rollprestationer och inte alltid helt övertygande goreeffekter. Skulls and Bones kan slänga sig i väggen. Vänta bara tills det hemliga sällskapet i Society avslöjas!

Trailern ger en bra bild av filmen och avslöjar inget:

Det finns vissa filmer som du aldrig riktigt glömmer. Ibland, när du minst anar det, dyker det upp en bild från filmen i ditt huvud och du känner hur håren på armarna en kort stund reser sig. The Beyond har två sådana bilder som som jag ser då och då; när Cinzia Monreale, i slowmotion, springer ut i dimman utanför Seven Doors Hotel och slutet när Catriona MacColl och David Warbeck står och stirrar ut över the sea of darkness. Dessa är bara två av alla de fantastiska bilder som Lucio Fulci (1927-1996) lyckas förmedla i sin surrealistiska skräckklassiker. The Beyond är en av tre filmer som Fulci gjorde som hyllningar till HP Lovecraft. De två andra är City of the Living Dead och House by the Cemetary. Om du läst Lovecraft så ska du inte förvänta dig att att filmerna tydligt visar att de är en del av Cthulu-myten. Fulci verkar mer vara intresserad att fånga stämningar hos Lovecraft än bygga vidare på den värld författaren skapade. Alla tre filmerna tillhör regissörens bästa, men The Beyond står lite över de andra. Det är svårt att förklara varför. Kanske för att den är mest lekfull. Kanske för att den är mest bisarr. Kanske för att den är full av märkliga infall.

I alla fall så kan man inte förneka att Sergio Salvatis fantastiska kameraarbete och Fabio Frizzis otroliga musik här klaffar fullständigt. Manuset, vars huvudskapare är veteranen Dardano Sacchetti, är faktiskt inte så fantastiskt. Istället är det vad Fulci väljer att göra med manuset som är intressant. Skär man bort alla surrealistiska förflyttningar genom tid och rum, märkligt betonade scener genom slowmotion, karaktärers drömlika beteenden vad finns då kvar? En historia om en ung kvinna som ärver ett hotell i Louisiana. Under renoveringsarbetet börjar folk dö och försvinna. Sedan upptäcker hon att en häxmästare blev dödad i huset på 20-talet vilket innebär att det dyker upp en massa levande döda och börjar ske övernaturliga fenomen. Att beskriva The Beyond på det här sättet är som att förklara Salvador Dalis tavla Drömmen med att; det är ett jättehuvud på styltor. The Beyond är helt och hållet en känsla, en stämning.

Jag läste någonstans att Fulci är som en porrfilmsregissör, men istället för att i tid och otid klippa in knull så klipper han in extremt våld. Jag fattar vad som menas med detta. Men att säga så är att missa poängen. Alla Fulcis filmer är inte som The Beyond (se bara den väldigt manustunga och logiska Seven Notes in Black som jag recenserat tidigare här på bloggen). Dock är det inte samma sak att rekommendera The Beyond som att rekommendera Dario Argentos Deep Red. Den senare har ett välskrivet och fyndigt manus, känns smart och alla kan hitta något i den att uppskatta. The Beyond står och faller med helheten. Båda två är dock fantastiska italienska genrefilmer (och två av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna) och likt alla dessa filmer väldigt våldsamma. Men när Argento använder våld för att skapa spänning, skapa identifiering och skildrar det nästan som konst, så gör inte Fulci det. Hans våld ÄR våld för våldets egen skull. Det är utdraget, helt absurt och väldigt groteskt. Det har en chockeffekt. Men det har även ett syfte i helheten; det bidrar till The Beyonds stämning. Det hjälper filmen att framstå som en modern arvtagare till den franska teatern Grand Guginol. The Beyond har nästan gått cirkeln runt; fulkultur så absurd, grotesk och vild att det nästan verkar vara finkultur.

Har den brister? Absolut. Trots alla min lovord så är det ändå en italiensk lågbudget splatterfilm (en med otroliga ambitioner, fast dock en sådan). Skådespeleriet är likt i alla dessa filmer långt ifrån klockrent (melodramatiskt och fult dubbat). Avsaknaden av fler än två riktiga spindlar i biblioteksscenen medför att Fulci väljer att slänga in en drös VÄLDIGT oövertygande mekaniska spindlar (väldigt oövertygande är nog bara förnamnet). Ibland dyker det upp karaktärer som bara försvinner ur handlingen innan man hinner blinka. Och varför envisas Warbeck med att fortsätta skjuta de återvändande döda i magen när han ser att de säckar ihop efter ett skott mot huvudet? The Beyond är inte den bästa av Fulcis gorefilmer att börja med. Det finns risk att du stör dig på allt detta ovan om du gör det. Alldeles för mycket för att verkligen uppskatta allt det som är fantastiskt. Har du inte sett någon av hans filmer starta istället med en av de andra två från Lovecraft-sviten. Gillar du den åtminstone lite så se då den andra. Gillar du den också lite så är du redo för The Beyond

…men egentligen skiter jag i vad du tycker eftersom för mig är The Beyond inte bara en av de absolut bästa skräckfilmerna genom tiderna, utan även en av mina absoluta favoritfilmer någonsin.

Njuta Films har släppt den på svensk DVD för er som är intresserade.

Nekromantik 2 (1991)

april 10, 2010

Nu är det snabba kast över världen. Tyskland nästa! Geografilektionen börjar med frågan; vem är Jörg Buttgereit? Svarade du; en av de mest kontroversiella regissörerna i Tyskland, så har du rätt. Hade jag haft ett pris att ge dig så hade du fått det. Nu får du nöja dig med en recension av hans film Nekromantik 2. När jag startade den här bloggen bestämde jag mig för att jag aldrig skulle skriva om en uppföljare utan att skriva om ursprungsfilmen först. Redan bryter jag mot det. Men skit i samma. För att förstå Nekromantik-filmerna måste du verkligen förstå Buttgereit.

I Linnie Blakes och Marcelle Perks texter i Alternative Europe så diskuterar skribenterna, både med sig själva och med Buttgereit, varför flera av hans filmer förbjudits i Tyskland och konfiskerats av staten. Regissören kommer från början ur punkscenen i Västberlin. Han regisserade bakgrundsprojektioner åt Einstürzende Neubautens livespelningar innan han gick vidare till avant garde-filmscenen. Någonting som Buttgereit vägrade acceptera, och som fortfarande IDAG är närvarande i det tyska samhället och den allmänna debatten, är skulden över och därmed oviljan att diskutera fascismen på 30- och 40-talet. Den radikala vänstern försökte ta tag i detta genom handling 1960 och 1970, men när RAF (Baader-Meinhof) slagits ner blev det tyst. I slutet av 80-talet hade vänstern slagits tillbaka så mycket att de ansåg att all skildring av fascistiskt våld inom konst riskerade att vara glorifierade. Det var i detta klimat Buttgereit blev verksam som regissör. Han vägrade att acceptera tystnaden som rådde utan fläskade ofta på med fascistisk estetik i kombination med ganska grova våldsskildringar. Vänstern hatade honom, men tyska staten hatade honom ännu mer. Nekromantik 2 blev förbjuden i Tyskland. Ett helt lands bearbetning av ett enormt trauma ledde till simpel censur av yttrandefriheten.

Är Nekromantik 2 fascistisk propaganda? Klart den inte är. Är den bättre än Nekromantik? Absolut inte. För er som inte vet, och inte kan läsa mellan raderna, så handlar Buttgereits Nekromantik-filmer om människor som hyser en ovanlig kärlek till de döda (likt det tyska folket??). Betty fortsätter att sörja sin döda (och numera ruttnande) Robert från ettan så mycket att hon gräver upp hans lik från kyrkogården. Men detta är bra en sidohistoria i den här filmen. Nekromantik 2 är nästan helt fristående (och nästan samma historia som föregångaren). Nu handlar det om Mark, som dubbar över röster i porrfilmer. Han träffar en ung kvinna som han vill ha ihop det med, men han kanske borde bli skeptisk när han inser att hon vill kolla på VHS-band med norrmän som klubbar ihjäl sälar. Tyvärr för honom blir han inte avskräckt…

Medan den första filmen var komprimerad, väldigt obehaglig och nästan hade en dokumentär kvalité så svävar Buttgereit ut i prettoland denna gång. Det märks att han vill göra en konstfilm. Men tyvärr är nästan allt redan sagt sen förra gången. Nekromantik 2 är LÅNGSAMMMM (inte långsam=bygga upp stämning utan långsam=känns som ett skolarbete där ingen vet när det är dags att avbryta scenen). Är den fortfarande provocerande, magstark och helt unik? Absolut! Du kan lika gärna börja med den här och sedan se föregångaren. Du kommer ändå tycka att den andra är bättre. Om du väljer att börja med tvåan så kommer den dock att spoila Nekromantiks extremt chockerande slut, eftersom du får se det i en ganska utdragen flashback.

Ska vara lite mer seriös nu; Nekromantik-filmerna är inte splatter. Jörg Buttgereit är verkligen hardcore och vet du inte vad du ger dig in på så kan du få en riktigt traumatiserande upplevelse. Seriöst. Jag hade ett hum om filmerna och jag blev ändå så pass omskakad att jag fortfarande idag har svårt att glömma dom. Dock är skillnaden att den första är intressant eftersom Buttgereits tematik och syfte är tydligare där, medan han leker Jean Rollin i uppföljaren.

Trailer:

Baby Blood (1990)

mars 18, 2010

Denna halvobskyra franska splatterfilm (jag säger halvobskyr eftersom Anchor Bay trots allt släppt den på DVD) kanske var lite före sin tid. I dag är vi bortskämda med de franska extreme wave-rullarna; Haute Tension, Them, Inside, Frontiere(s), Martyrs… Ett tag kändes det som om hälften av alla nya gorefilmer kom från Frankrike (tills regissörerna åkte till Hollywood och började göra skit). Baby Blood kom redan 1990 och enligt min kännedom gjordes det inte så mycket gorefilm i Frankrike under denna tid. Hade det gjorts fler och de alla varit som Baby Blood så vet jag fan om det blivit någon wave av det hela…

Yanka jobbar på en cirkus tillsammans med sitt svin till man när de en dag får tillskott i form av en gepard fångad i Afrika. Geparden slits sönder inifrån av….hmm….”något”.. som sen tar sig in i Yankas kärleksros. Hux flux blir Yanka gravid med…..hmmm….”något”.. som tvingar henne att ragga upp män, vara naken mest hela tiden och mörda dom för att tillfredsställa detta ”någots” behov av blod så att detta ”något” ska kunna växa och slutligen födas. Det var ett tag sedan jag såg den här filmen nu, men två hysteriska scener har fastnat i minnet: 1. En snubbe blir överkörd av en bil och går itu. 2. Slutet på en buss som är full med ett fotbollslag (kanske???) som gruppvåldtar Yanka (eller nåt sånt) tills ”något” kommer loss och har ihjäl alla. Strunt i samma jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om spektaklet.

Jag måste erkänna att jag såg den versionen som var dubbad till engelska och detta förbättrade inte riktigt filmens plot. Den framstod som en ren komedi. Jag vet inte om detta var regissören Alain Robaks syfte (har lite svårt att bedöma detta som sagt), men den engelska versionen är inget annat. Läste någonstans att rösten till ”något” (som är hysteriskt rolig och kallar Yanka för en massa skit hela tiden) görs av Gary Oldman i den engelska versionen. Jag har inte lyckats få detta bekräftat (visst låter det eventuellt lite som han…?), men eller hur hade det varit hysteriskt ball om det var sant? Hur som helst är Baby Blood väldigt rolig. Troligen på fel sätt, men ändå. Den har i alla fall en bra längd och mer eller mindre hemska specialeffekter. Sådant gör ju alltid en film bättre! Jag tror att ni får en bild av exakt hur den här filmen är och får ni det så stämmer det exakt också.

Fan, nu blev jag riktigt sugen på att se om den…

Jag har ett stort fan av japansk exploitation; jag diggar 70-tals rullarna (Female Prisoner: Scorpion-filmerna, Lady Snowblood, de Sonny Chiba gjorde). Jag är gillar också Takashi Miike som fan. Denna filmskapartradition har konstant hållits levande sedan 60-talet i Japan. Ibland får även dessa filmer ett visst erkännande, som tex. Battle Royale fick för några år sedan. De flesta av dom får dock ganska begränsad spridning eftersom de endast släppas på DVD eller bara går en kort tid på, några få, biografer i landet. De japanska exploitationfilmerna har kommit in lite i en andra andning för tillfället, onekligen pga. Miikes framgångar på fantastiska filmfestivaler i väst, och 2008 kom det två grymt underhållande filmer; Machine Girl och Tokyo Gore Police.

I Tokyo Gore Police spelar Eihi Shiina (från Miikes grymma Audition) Ruka; en specialsnut i framtidens Tokyo vars uppgift är att jaga sk. engineers. Dessa genetiskt modifierade skurkar är ett stort hot, både mot befolkningen och mot Tokyos privatiserade polisstyrka (!). De kan nämligen inte dödas så lätt eftersom det växer ut vapen där man kapar en kroppsdel (!!), så enda sättet att ha ihjäl dom är total lemlästning (!!!). Detta är Rukas uppgift och hon är bra på det. Särskilt jagar hon en engineer som springer runt och mördar unga kvinnor. I filmen blandas det in mycket fejkade reklamfilmer (klart influerade av Verhoevens Starship Trooper) som ironiserar över fenomen i det samtida japanska samhället. Eller vad sägs om ett rakblad med rosa skaft som marknadsförs till alienerade japanska skolflickor som vill skära sig?

Självklart är filmens plot rent nonsens och den är grovt politiskt inkorrekt. Men vilken strålande jävla underhållning! Regissören Yoshihiro Nishimura har tidigare jobbat med specialeffekter, vilket märks eftersom han lyckas klämma fram riktigt smarta effekter på en uppenbarligen väldigt stram budget. Filmen har ett otroligt tempo och den musikvideoklippning som kännetecknar de moderna japanska exploitationrullarna. Den lilla substans som finns i Tokyo Gore Police är ganska sympatisk. Den kritiserar konstant privatiseringen av polisstyrkan och i slutändan visar sig polisen vara det största hotet eftersom de inför undantagstillstånd och organiserat massmord för att komma åt samtliga engineers (vilket kan vara vem som helst som bor i Tokyo)!

Tokyo Gore Police är strålande underhållning en fredagskväll, tillsammans med lite bärs och några goda vänner . Förutsagt att dessa vänner inte är äckelmagade eller skitnödigt politiskt korrekta. Och slutet hintar inte lite diskret om en uppföljare!

Njuta Films har släppt den på DVD.