Likt utlovat kommer jag nu att skriva om en av de bästa filmserierna genom tiderna; Female Prisoner: Scorpion! Under åren 1972-1973 gjordes fyra filmer i denna fantastiska japanska serie. Två om året alltså! Filmerna var Female Prisoner #701: Scorpion, Female Convict Scorpion: Jailhouse 41, Female Prisoner Scorpion: Beast Stable och Female Prisoner Scorpion: #701’s Grudge Song. De tre första filmerna regisserades av Shunya Ito och den sista av Yasuharu Hasebe. Serien bygger på en manga av Tooru Shinohara och räknas till Pink Violence-subgenren. I stora drag var det en subgenre som blandade snusk och våld (genomfört och utfört av kvinnor) och som utvecklades ur mjukporrgenren Pink Cinema. Nu är kanske inte Female Prisoner: Scorpion-filmerna det bästa exemplet på subgenren eftersom de lika mycket är women in prison-rullar som Pink Violence-filmernas mer traditionella rape and revange-teman. Snusket varierar också ganska mycket mellan de fyra olika filmerna.

Serien blev i alla fall väldigt populär och det har faktiskt gjorts fler filmer om Nami Matsushima/Matsu the Scorpion. Redan 1977 kom New Female Prisoner Scorpion: #701 och året efter kom ”uppföljaren” New Female Prisoner Scorpion: Special Cellblock X. Båda dessa regisserades av Yutaka Kohira. På 90-talet återupplivades Matsu igen först i en straight to video-rulle 1991, sedan i Sasori in U.S.A (1997) och de två relaterade Scorpion och Scorpion 2 (båda 1998). Den senaste inkarnationen kom så sent som 2008 och heter kort och gott Sasori. Men vi sparar dessa spin-offs till en annan gång. Varför kallar jag då de senare filmerna för spin-offs? Eftersom de fyra första filmerna känns mer sammanhängande. Tre av dom har också Ito som regissör. Han skulle även regissera Grudge Song, men hoppade av pga av bråk om kreativ frihet och finansiering. Och så spelas Matsu the Scorpion av den fantastiska Meiko Kaji i de fyra första filmerna…

Nu kommer jag äntligen fram till själva filmen. Nami Matsushima (Meiko Kaji såklart!) är en ung kvinna som blir kär i en äldre snut, Sugimi (Isao Natsuyagi). Han tar hennes oskuld och hon lovar honom evig kärlek. Men när hon får reda på att han är korrupt och jobbar för yakuzan låter han henne bli våldtagen. Namis hämndbegär driver henne till mordförsök på den fd. pojkvännen. Detta misslyckas dock och hon hamnar i ett stenhårt fascistiskt japanskt fängelse där grov misshandel, sexuell tortyr och informella avrättningar hör till vardagen. Driven av sitt hämndbegär utvecklar Nami en nästan övernaturlig vilja att överleva. Hon blir allt hårdare och hårdare. Hon tar inte skit från någon; medfångar, fångarnas egen sedlighetsrot (självklart tillsatt av ledningen och korrupta som fan!), fångväktarna eller ens fängelseledningen.

Alla som skadar henne planerar hon metodiskt sin hämnd mot och genomför den. Hon får öknamnet Matsu the Scorpion. Men snart kommer hennes situation försvåras ytterligare. Yakuzan och Sugimi ser henne som ett hot och vill röja henne ur vägen. De kontaktar en medfånge till Matsu; Katagiri (Rie Yokoyama). Hon har kopplingar till yakuzan och ska se till att Matsus död ser ut som en olycka. När fängelseledningen försöker knäcka Matsu genom kollektiv bestraffning (eftersom hon gjort fängelsedirektören blind på ena ögat!) pushar de slutligen fångarna för långt och ett uppror startar. Katagiri ser sin chans och försöker vända mobben mot Matsu…

Female Prisoner #701: Scorpion är mycket mer en renodlad women in prison-film jämfört med de tre kommande i serien (bortsett från slutet som jag inte kommer att spoila). Men vilken estetiskt fulländad women in prison-film det är! Itos öga för det visuella är helt fantastisk och han verkar vara väldigt förtjust i japansk scenkonst eftersom filmen ofta (medvetet) ser ut att utspela sig på en teaterscen. Detta sätt att förstärka dramatiken i vissa scener fungerar helt utmärkt och är otroligt snyggt. När Matsu är i strid mot en medfånge i en dusch förändras fångens ansikte så hon ser ut som en demon och blir upplyst av en stark spot. Scenen är både helt knäpp och riktigt cool! Våldet är rikligt, brutalt och väldigt stiliserat. Filmen innehåller även en del sleaze, men aldrig så mycket att det tar fokus från själva historien.

Överhuvudtaget är det en väldigt symbolisk film. Kritiken av den japanska statens repressiva institutioner (polis, fängelse, domstolar) som fascistiska är genomgående och i en fantastisk scen dödar Matsu en polis och hans blod bildar den japanska flaggan på ett vitt lakan som hänger i bakgrunden! Filmen är verkligen en produkt av sin tid; våldsam och sleazy populärkultur med tydliga politiska ambitioner. Matsu är nog den hårdaste kvinnan i filmhistorien och hela karaktären är enormt feministisk. Imponerande eftersom filmen kommer från Japan; ett av de mest patriarkala länderna i världen! Glömde jag nämna att Meiko Kaji är helt fantastisk i huvudrollen? 🙂

Inte min absoluta favorit bland Female Prisoner: Scorpion-filmerna, men fortfarande en av de bästa exploitationfilmerna som gjorts. Den är genreöverskridande, skitsnygg, välspelad, har fantastisk musik och är hur cool som helst! Behöver du fler argument?

Läs mer om Meiko Kaji.

Lyssna på den grymma musiken från serien!

Den coola trailern! Och ja, allt som står i den stämmer….

Det var ett tag sedan jag recenserade en bok här på bloggen. Jag har haft lite kasst med tid den gångna veckan och haft jävligt dåligt med tid den senaste månaden. Har helt enkelt inte hunnit läsa så mycket. Men min jakt på bra modern skräcklitteratur har fortsatt och nu är jag klar med Peter Straubs Ghost Story. Denna roman från 1979 listas ofta som Straubs bästa och fick mycket bra recensioner när den kom. Boken filmatiserades även 1981 med Fred Astaire i huvudrollen. Den dyker även upp när folk listar bra moderna skräckromaner. Straub är annars mest känd för att vara polare med Stephen King och att tillsammans med honom skrivit The Talisman och Black House. Rent litterärt förstår man varför dessa två författare funkar ihop. De är ganska lika. Båda skriver oftast berättelser som utspelar sig i amerikanska småstäder och fokuserar lika mycket på att skildra småstadslivet som på själva skräcken. När det övernaturliga väl anländer påverkar det alla karaktärernas liv och hotar slutligen att förinta hela staden. Exakt det här händer i Ghost Story.

Romanen utspelar sig i den lilla amerikanska staden Milburn. Där träffas regelbundet ett sällskap äldre män; Ricky, Sears, Lewis och John Jaffrey. De kallar sin herrklubb för The Chowder Society. Vi förstår att en femte medlem i sällskapet, Edward, har dött. Det verkar föreligga mystiska omständigheter runt dödsfallet. The Chowder Society hanterar traumat efter vännens död genom att börja berätta spökhistorier för varandra. Samtidigt förstår vi att de fyra äldre männen plågas av återkommande mardrömmar och nattliga övernaturliga besök. Trots att männen inte vill erkänna det för varandra, och sig själva, förstår alla att något (eller någon) hemsöker dom. De bestämmer sig för att kontakta Don, Edwards brorson. Denna är en skräckförfattare och de äldre männen ser stora likheter mellan hans debutroman The Nightwatcher och sina egna makabra visioner och drömmar. Kanske Don vet något som kan hjälpa dom? Samtidigt terroriseras Milburn av en varelse som angriper boskap i stadens utkanter och tömmer dom på blod. Självklart hänger allt detta ihop. Snart kommer Milburn att drabbas av den värsta snöstormen i mannaminne vilket kommer medföra att staden blir helt isolerad. Samtidigt börjar alltfler invånare se gamla vänner och bekanta som sedan länge varit döda…

Visst låter handlingen som ganska typisk för Stephen King? Skillnaden skulle vara att Milburn ligger i delstaten New York och inte i Maine. Det är kanske inte så konstigt att King i sin fackbok om skräckfiktionen, Danse Macabre, listar Ghost Story som en av 1900-talets bästa skräckromaner. Problemet är att King är mycket bättre på att skriva den här typen av historier. Straub komplicerar allting så fruktansvärt mycket. Det finns galet många olika trådar i Ghost Story. Man får intrycket att författaren ska få allting att komma ihop i slutändan, men detta är nästan omöjligt och flera av sidohistoriernas upplösningar är inte det minsta tillfredsställande. Andra stora frågor lämnas helt obesvarade. Ett annat problem är att den här boken innehåller så fruktansvärt många karaktärer. Straub växlar hela tiden mellan dom vilket innebär att ingen av karaktärerna utvecklas fullt ut så att de verkligen blir intressanta. Det blir även ganska rörigt att hålla reda på alla Milburns invånare. I själva förklaringen av det övernaturliga verkar Straub haft inställningen att less is more. Problemet är dock att hans huvudkaraktärer ändå kläcker ganska långsökta teorier om vad det är som händer. Dessa ska fungera som förklaringar, vilket jag hade väldigt svårt att köpa. Varför inte bara skriva en rak spökhistoria?

Finns det då något som är positivt? De spökhistorier The Chowder Society berättar för varandra är faktiskt ganska läskiga och konstiga. De fungerar ypperligt just som kortare spökhistorier. Straub sabbar dock dom lite genom att väva ihop dom alla i den huvudsakliga handlingen. Boken är även väldigt spännande i perioder och han behärskar verkligen spänningslitteraturens mekanismer. I slutändan framstår Ghost Story som en ambitiös roman, skriven i en lite jobbig självmedveten stil, som du absolut kan sjunka ner i. Med sina nästan 560 sidor så är det ganska bra förströelse en sen höstkväll. Men förvänta dig inte någon modern skräckklassiker. Den har alldeles för många brister och är för rörig. Läs i så fall istället Varsel, Det eller Jurtjyrkogården av King. De är i samma stil, men mycket bättre än Ghost Story

För er som vill läsa den på svenska så heter den Gengångare.

Det slog mig precis att jag inte skrivit om en ENDA 60-tals film! Vilket land är bäst att börja snegla på när det kommer till film från detta årtionde? Italien såklart! Under denna period föddes verkligen den italienska skräckfilmen. Den var från början väldigt influerad av de brittiska Hammer-filmerna. I frontlinjen för denna ”första våg” (den sk. gotiska vågen) gick Mario Bava, Riccardo Freda och Antonio Margheriti (Bava gjorde även de allra första giallo-filmerna under detta årtionde; The Evil Eye och Blood and Balck Lace, men det är en annan historia). Hur som helst så släppte dessa italienare ifrån sig flera jävligt bra gotiska skräckfilmer; Black Sabbath, The Whip and the Body, Kill Baby, Kill! (regisserade av Bava), The Horrible Dr. Hichcock, The Ghost (gjorda av Freda) och Horror Castle, Castle of BloodThe Long Hair of Death (med Margheriti i registolen). Många av dessa filmer hade den brittiska skönheten Barbara Steele i huvudrollen. Hennes främsta film är självklart Bavas Black Sunday. Den kom 1960 och samma år kom även Piero Regnolis L`ultima preda del vampiro (översatt: vampyrens sista offer). Men den är mest känd som The Playgirls and the Vampire.

Regnoli var ingen total amatör i skräckgenren. År 1956 skrev han I Vampiri tillsammans med Riccardo Freda (som sedan denna började regissera och Mario Bava avslutade). I Vampiri räknas som den första italienska skräckfilmen någonsin. Regnoli fortsatte sedan länge som manusförfattare till genrefilm. Han skrev bland mycket annat Nightmare City åt Lenzi, Patrick Is Still Alive åt Landi, Burial Ground åt Bianchi och Demonia åt Fulci. I och med att han hade jobbat med Freda på hans vampyrfilm är det inte jätteoväntat att en av de få filmer han själv regisserade också blev en gotisk vampyrrulle. En ganska kitschig och campy sådan, fast kanske inte så extremt mycket som man tror av titeln. Ploten är grymt simpel. Fem tjejer som showdansar och deras manager söker tillflykt i ett gammalt slott när deras väg blockeras av ett ras. På slottet bor greve Kernassy (Walter Brandi). Han reagerar väldigt starkt när han ser en av flickorna, Vera (Lyla Rocco), och börjar fråga ut henne om hennes bakgrund. På grund av Vera låter han dom övernatta i slottet. Men under natten försvinner en av tjejerna för att nästa morgon hittas död. Detta leder till avslöjanden om vampyrer och reinkarnation.

The Playgirls and the Vampires handling är grymt förutsägbar. Det finns en liten twist, men den är ganska ointressant. Humorn och tramset är faktiskt förvånansvärt nedtonat och uttrycks mest genom tjejernas manager (Alfredo Rizzo). Filmen är nästan helt blodlös. Vi får istället lite ”sexiga” dansnummer och en lite oväntad nakenscen (som jag tänker måste orsakat uppståndelse på den tiden). Något som däremot är helt okej är atmosfären. Slottet ser gotiskt ut och det svartvita fotot lyckas faktiskt ibland vara ganska stämningsfullt.

Filmen är bättre än vad man tror den är, men i slutändan bara förutsägbar och ointressant. Men som ett exempel på att det inte bara var Bava, Freda och Margheriti som gjorde gotisk skräck i Italien på 60-talet så är den såklart ovärderlig…

En sista lustig grej är att ploten i den här filmen är nästan exakt samma som i en annan italiensk vampyrfilm från samma år; Renato Polsellis The Vampire and the Ballerina, men mer om det en annan gång!

Av alla Miikes filmer så är denna min favorit. Gozu är en av hans mer personliga filmer. Likt Audition, Izo, Visitor Q och de andra filmerna han har gjort i samma liga så är det ett extremt självrefererande verk. Fast absolut inte på ett dåligt sätt. Miike kan film och han kan framför allt genrefilm. Här leker han med de allmänna konventionerna och våra föreställningar. Framför allt så har Gozu referenser till två genrer (som Miike är väl bevandrad i), nämligen yakuza-rullen och skräckfilmen. Dessa konventioner vänder Miike ut och in på. Slutligen är inte filmen igenkännbar som en genreprodukt, eller knappt ens en film. Gozu är verkligen filmisk självförstörelse.

Den regissören som har drivit samma projekt, och som man kommer att tänka på, är oundvikligen David Lynch. Båda dessa regissörer greppar en enorm populärkulturell förståelse och spelar på våra fördomar om den, men Lynch framstår som torr bredvid Miike. Japanen har en strålande tramsig humor som starkt lyser igenom hans verk. En annan skillnad är att Lynch alltid är Lynch. Trots att han starkt refererar genrer så sätter han alltid en enormt egen prägel på dom. I motsats till Lynchs lustiga huset-speglar, som vi ser populärkulturen genom, så är Miike mer direkt. Gozu är en yakuza-film. Ibland. Gozu är även en skräckfilm. Ibland. Miike använder sig av genrefilm för att säga det han vill säga. Detta leder honom på sann koalitionskurs med filmkonsten.

Det är nästan omöjligt att återge handlingen i Gozu. Filmen har så galet många lager. Men jag ska dra början som sätter upp ramverket för handlingen. Yuta Sone spelar Minami en ung yakuza som hamnar på kollisionskurs med sina känslor. Hans mentor Ozaki (Sho Aikawa) har uppenbarligen blivit knäpp. I filmens början deltar båda på ett möte med klanens boss. Ozaki ser en kvinna med en Chihuahua utanför kaféet där mötet hålls. Hunden är en yakuza attack dog, säger han, specialtränad att döda yakuza. Han springer ut och slungar den lilla hunden i kopplet och slänger den slutligen i rutan. Bossen får spel och beordrar Minami att köra Ozaki till Nagoya där han ska avrättas. Detta är grymt problematiskt för Minami eftersom han är kär i sin mentor.

På väg till Nagoya dör Ozaki (när han ska försvara dom från en yakuza attack car). Minami är förkrossad. Han fortsätter dock till Nagoya. Väl framme så går han till ett fik för att ringa bossen och berätta om den olyckliga resan. När han kommer ut är Ozakis lik borta! Det är nu Minami slängs in i Nagoyas märkliga drömvärld full av ockultism, märkliga karaktärer och buddistisk religiös symbolik (i form av myten om den kohövdade demonen Gozu). Detta tvingar honom att konfrontera sin kärlek till Ozaki (som kompliceras ännu mer eftersom denna återuppstår som en kvinna!). Frågorna om genus och identitet blir allt mer komplicerade när filmen närmar sig sin upplösning…

Gozu är en typisk film som måste upplevas för att förstås. Om du är beredd att ta den resan så är du i strålande sällskap. Visst är det en knepig film som kräver att ses många gånger för att man ska kunna skapa ett sammanhang av den, men samtidigt är Miike på sitt allra lekfullaste humör här. Är du cineast så kommer du att uppskatta alla postmodernistiska lustigheter. Min favorit är nog när den amerikanska frun till rishandlaren ska prata japanska. Hon stammar sig fram genom meningarna samtidigt som hon tittar på väggen bortom Minami. När han följer hennes blick ser han att hon har texten skriven fonetiskt och uppsatt på väggen! Miike skojade här med den ryska skådespelerskan som var kass på japanskt uttal genom att han inkluderade vinkeln där man ser henne läsa sin repliker! Helt briljant!

Men du ska inte tro att Gozu någonsin blir parodi. Det är en fruktansvärt mörk film, i gränslandet mellan genrefilm och mardröm. Jag skrattar och sedan fastnar skrattet i halsen. Jag blir omskakad och åter klarvaket inkastad i Miikes absurda värld. Gozu är verkligen den fulländade cinematiska upplevelsen. Den är något så unikt som en film som innehåller ALLT! (utan att det känns krystat); humor, skräck, avsmak, underhållning, genusanalys, drömtydning, våld och en högst obehaglig födelsescen!

Vem ska se den här filmen? Alla som har ett intresse för filmkonsten! Gozu levererar på alla fronter och är ett sant postmodernt filmiskt mästerverk (filmen har faktiskt fått en hel del cred i den akademiska världen). På många sätt är detta en hyllning till filmkonsten och ett bevis på vad den kan vara. Tack för att du lär oss detta Takashi Miike…

Filmens titellåt……………..helt absurd 🙂

Den japanska trailern (som nästan är lika konstig som filmen)…

Hur ofta hör du talas om en grekisk exploitationfilm? Det är precis vad Island of Death är. Men det är inte vilken exploitationfilm som helst. Den är ganska mytomspunnen. Det sägs att regissören Nico Mastorakis gick och såg Tobe Hoppers Motorsågsmassakern och blev väldigt imponerad över att denna lilla lågbudgetskräckfilm hade spelat in så mycket cash. Om jag gör en film som är ännu mer extrem så kommer jag tjäna ännu mer pengar, tänkte han. Visst lyckades Mastorakis. Och då menar jag inte att han tjänade speciellt mycket pengar.

Island of Death hamnade inte bara på video nasty-listan i Storbritannien utan blev även totalförbjuden i stora delar av världen. Idag säger Mastorakis att han ångrar att han gjorde filmen. Vad är det då med Island of Death som är så provocerande? Den innehåller inte speciellt mycket gore, så det är inte anledningen. Den innehåller inte mer sex än valfri sleazerulle. Faktumet är att det är en ganska knäpp film. Den är grymt moraliskt osmaklig. Jag är beredd att påstå att Island of Death innehåller majoriteten av alla moraliska osmakligheter som du kan komma på. Homofobi. Check. Våldtäkt. Check. Tidelag. Check. Fisa någon i huvudet. Check. Rasism. Check. Kvinnohat och kvinnoförnedring. Check. Incest. Check. Listan kan göras mycket lång. Allt detta uttrycks genom filmens två huvudpersoner, alltså de karaktärer vi får följa. Sällan har jag hatat huvudpersonerna i en film så mycket som här.

Vad fan är ploten då kanske någon undrar? Det börjar som en romantisk komedi. Christopher (Robert Behling som sedan tog livet av sig, antagligen pga den här filmen) och Celia (mycket söta och helt okända Jane Lyle) anländer på den undersköna grekiska ön Mykonos. Musiken är glad och de är kära. De letar efter ett värdshus och lyckas slutligen hyra en lägenhet av en grekisk kvinna. När Christopher ska ringa sin morsa från en telefonkiosk börjar vi ana att allt inte står rätt till. Medan mamman är i luren sätter han på Celia och säger till morsan att han vill att hon lyssnar medan de knullar.

Vi förstår snart att paret är två riktiga fullblodspsykopater som åker runt och mördar och våldtar alla de inte gillar. Detta omfattar homosexuella, lesbiska, narkomaner, promiskuösa kvinnor, svarta, greker (lite av ett problem eftersom de är på en grekisk ö) osv. Helt enkelt alla de anser perversa eller dumma i huvudet. Samtidigt visar paret själva tecken på strålande perversitet. Hack i häl efter sig har de en snut som jagat dom ända från London. Snart sätter Christopher och Celia sina planer i verket och börjar mörda öns invånare åt höger och vänster…

Island of Death är en riktigt trashig film. Mastorakis regi är inte speciellt kompetent (inte alls konstigt eftersom den mannen har gjort skit hela sitt liv). Karaktärernas handlingar är galet inkonsekventa och slutet är helknäppt och väldigt omotiverat (plus att det omfattar en förståndshandikappad och askåt grekisk fåraherde!). Visst lyckas filmen provocera. När jag såg den första gången så blev jag så lack att jag var tvungen att stänga av och ta en paus från den. Ibland känns det som om Mastorakis försöker vara rolig utan att lyckas och detta bidrar till provokationen. Samtidigt är Island of Death en väldigt unik och på många sätt originell film. En film man verkligen borde uppleva om man är ett genrefan.

Det ryktas om att det inte existerar en fullständigt oklippt utgåva av den här filmen. Jag har faktiskt ingen aning om de olika DVD-utgåvorna varierar, men Vipcos ska man nog undvika (eftersom de alltid är skit). Blir du inte bortskrämd av det du läst här, så tycker jag faktiskt att du ska ge Island of Death en chans. Den måste nog ändå räknas som en bortglömd exploitationklassiker (i ordets SANNA bemärkelse) och är som sagt en ganska unik filmupplevelse. Men är den bra? Går det att svara på den frågan?

Hittade ingen trailer, men här kommer en lite halvt meningslös scen från filmens början…

Vixens: Meiko Kaji

maj 20, 2010

Meiko Kaji är Japans mesta kvinnliga exploitationstjärna (den manliga titeln går såklart till Sonny Chiba och de två gjorde faktiskt Deadly Fight in Hiroshima tillsammans). Hon har var med i mängder och åter mängder av trashig alternativfilm (producerad av både Toho och Toei) och lyckades även kombinera detta med en sångkarriär vid sidan om. Meikos två absolut största bedrifter är som Matsu the scorpion (Female Prisoner: Scorpion-serien) och som Yuki (de två Lady Snowblood-filmerna). Hon har alltså spelat två av de hårdaste kvinnorna vi någonsin sett på film! Det som fascinerar är att Meiko är späd och söt och ändå köper man att hon är kall som sten och hård som få. Mycket av detta beror på hennes stora uttrycksfulla ögon. De kan verkligen utstråla ett enormt hat och samtidigt en nästan övermänsklig beslutsamhet. Meiko Kaji har en enorm plats i våra hjärtan. Vi skulle dock aldrig våga get on her bad side och sen träffa henne i en mörk gränd…

Giallo (2009)

maj 19, 2010

Varför skriver du aldrig om nya filmer? Kommer det inga balla filmer nuförtiden? Jag fick den frågan för inte så länge sedan av en polare som var inne på bloggen för första gången. Klart det kommer balla filmer hela tiden, men jag är egentligen intresserad av filmer som av olika anledningar glömts bort. Kanske beror det på manlig samlarmani (att hitta udda filmer för att bevisa för någon, sig själv, att man åstadkommer något). Mer troligt är att det kommer ur min starka fascination för populärkultur. Många av de filmer jag skrivit om har ju faktiskt påverkat den popkulturella sfären på olika sätt (under en viss period). Sedan har de försvunnit från radarn. Det är även mycket lättare att skriva om äldre film eftersom man har sammanhanget klart för sig under vilka former de skapades och vad de representerar. Detta är mycket svårare att göra med ny film. Plus då att nya filmer inte är bortglömda. Även om de är udda och försvinner i mängden så har ofta folk åtminstone hört talas om dom. Och det är väl inget kul att skriva om sådana filmer? 😉

En annan fråga jag fått är varför jag inte skrivit om Dario Argentos filmer. Det är en mycket bra fråga! Det har bara inte blivit av. Varje gång jag tänkt skriva om en Argento-rulle så har något annat dykt upp istället; en bra amerikansk lågbudgetskräckis, en udda och kontroversiell italiensk gorefilm eller whatever. De som följt bloggen fattar att jag älskar Argentos filmer. Det var ju för fan Suspiria som fick in mig på italiensk skräck från början! Och visst kommer det komma en Il Maestro-post om Deep Red. Det är ju helt oundvikligt.

I alla fall så tänkte jag nu göra det som båda dessa frågor siktar mot och skriva om en ny Argento-film. Föreläsningen om Argento sparar jag till en annan gång (och där kan vi verkligen konstatera att det finns galet mycket att säga!). Vad vi antagligen alla är överens om är att den gamla italienska skräckmästaren inte har varit sig lik de senaste årtiondena. Någonting har försvunnit. Fansen tvistar när det hände och jag är helt övertygad om att de flesta anser att Opera är hans sista stora film. Jag gillar Opera, men inte skitmycket. Själv hade jag sagt att Tenebre är den sista filmen från hans kreativa period. Och nä; jag är inget fan av Phenomena.

Däremot så tycker jag (håll i hatten) att han har blivit bättre och bättre de senaste åren igen. Sleepless tycker jag är en av hans mest underskattade filmer, någonsin. Visst är det en best of-giallo med mycket återanvända teman, men den är samtidigt både grymt underhållande och har några riktigt minnesvärda scener. Mother of Tears (håll i hatten igen!) gillade jag mycket. Visst funkar den inte alls som en uppföljare till Suspiria och Inferno. Klart att den hade sina brister (ärligt; vilken Argento-film har inte det?). Men ser man den för vad den är (en helt fristående film) så tycker jag att den är schysst. Var VÄLDIGT förtjust i hela slutet nere i katakomberna. Det kunde nästan mäta sig med de två tidigare delarna i serien! Gillade även hans del i Masters of Horror säsong 2; Pelts. Den var riktigt knäpp och absurd. Hade dock svårt för Jenifer från första säsongen (har läst serien den bygger på och den är så jävla mycket mer läskig) och The Card Player (som känns som CSI: Rom). Jag tror man bara måste acceptera att Argento gör andra typer av filmer i dag än han gjorde på 70- och början på 80-talet. Gör man det så kan man ha kul.

Nog raljerat om Darios ”andra period”. Nu ska vi hugga tänderna i Giallo! För det första så är titeln galet missvisande eftersom detta inte är någon giallo. Istället ska titeln tas ordagrant; alltså italienska för gul. Denna självrefererande smarthet är nog inte Argentos fel utan beror snarare på de två yankees som skrivit manuset åt honom (Jim Agnew och Sean Keller). Dock så har filmen en ganska imponerande rollista; Adrien Brody (hur coolt är inte det?), Emmanuelle Seigner (Polanskis fru) och Elsa Pataky (som mer och mer börjar framstå som en modern europeisk exploitationstjärna). Ännu mer imponerande skulle det varit eftersom mördaren skulle spelats av Vincent Gallo! Denna backade dock ur eftersom Dario, i vanlig ordning, erbjöd huvudrollen till Asia. Anledningen var visst att Gallo och Asia knullat någon gång för länge sedan. Synd, eftersom Gallo verkligen hade varit klippt och skuren för rollen. Asia hoppade sedan också av pga. graviditet.

Handlingen då? En seriemördare härjar i Milano. Han plockar upp unga, snygga kvinnor i sin taxi och håller de sedan fångna samtidigt som han torterar ihjäl dom. Linda (Seigner) är en flygvärdinna som återvänder hem för att umgås med sin syster; modellen Celine (Pataky). Efter att Celine deltagit i en modevisning tar hon en taxi och blir kidnappad av mördaren samtidigt som hon pratar med syrran i mobil. Linda agerar direkt och försöker ta reda på vad som har hänt. Hon kommer snart i kontakt med inspektör Avolfi (Brody), en excentrisk profiler som dedikerat sitt liv åt att jaga seriemördare. Självklart har han även ett mörkt förflutet. Nu börjar en kamp mot klockan för att hitta Celine innan hon blir nästa offer…

En vanlig kritik mot den här filmen som jag läst på flera ställen är att Argento här ska ha hoppat på den tortyr-trend som var populär i amerikansk skräckfilm för några år sedan (Saw och Hostel). Lustig kritik eftersom den här filmen, efter Argentos mått, innehåller ganska lite gore! Tyckte det här mer kändes som en tv-kriminalare, fast med lite sedvanligt knäppa Argento-flashbacks (det är även de som är mest våldsamma). Brody och Seigner är bra utifrån vad de har att jobba med (alltså trist dialog och endimensionella karaktärer). Pataky gör det hon ska göra (alltså vara snygg och skrika mycket). Filmen håller intresset uppe och Argento har ett bra tempo (rutinerad som han är). Det stora problemet ligger på manusfronten. Slutet är katastrof! Det finns ingen egentlig twist i filmen, men framåt slutet så får man intrycket att det kommer komma en sådan. Jag blev faktiskt lite förvånad och väntade mig nu något riktigt intressant. Istället löser sig allt av en slump! Detta känns verkligen grymt otillfredsställande och gjorde mig förbannad. Varför sjabbla bort en sådan uppbyggnad? Nu kanske du lär dig Argento att du ska skriva dina egna manus i fortsättningen…

Är du inget Argento-fan kommer du nog mest ryka på axlarna åt Giallo. Men om du är ett fan, så tycker jag absolut att du ska se filmen. Var bara beredd på att bli jävligt besviken i den sista scenen…

Conquest (1983)

maj 18, 2010

År 1981 kom Gudarnas krig (som Ray Harryhausen producerade och Desmond Davis regisserade). Året efter dök John Milius Conan Barbaren upp. Båda dessa filmer blev enorma succéer. Självklart såg det italienska exploitationmaskineriet sin möjlighet att casha in på trenden (som nu började kallas för sword and sorcery). Italienarna hade redan en lång erfarenhet av lågbudget fantasy med gladiatorfigurer eller mytologiska gestalter i huvudrollerna. Denna genre kallades för sword and sandal (eller peplum på italienska) och det gjordes hur många sådana filmer som helst under perioden 1957-1964. Nu ska inte denna text handla om peplum eftersom jag känner på mig att jag förr eller senare kommer återkomma till genren. I alla fall så hakade italienarna på sword and sorcery. Den första som hann skita ut en italiensk fantasyrulle med barbarer och trollkarlar var trashmästaren Joe D`Amato. Hans Ator the Invincible kom redan 1982, bara fem månader efter Conan Barbaren. Den italienska fulfantasy trenden skulle hålla i sig ända tills slutet av 80-talet.

Italienarna var ju mästare på att exploatera kända genrer och filmer, men samtidigt skruva upp våldet och öka mängden nakenhet. Problemet med Milius Schwarzenegger-film är att den redan är både rejält blodig och har en bra mängd naket. Hur toppar man det? Genom att anställa Lucio Fulci, The Godfather Of Gore! Fulci hade precis profilerat sig som Italiens mest grafiska regissör genom Manhattan Baby och New York Ripper. Från den senare drog han med sig Andrea Occhipinti och gav honom rollen som Ilias, en ung man från ett fredligt land som får en magisk pilbåge av gudarna. Hans mål är att besegra den onda trollkvinnan Ocron, spelad av Sabrina Siani som också var med i Ator och samtliga andra italienska fantasy-rullar från 80-talet. Här är hennes roll lite otacksam eftersom hon springer runt i en stålmask hela filmen så man inte ser hennes ansikte (i motsats till hennes tuttar då). Ocron omger sig även lämpligt nog med en massa ormar (något ni känner igen??).

På sin väg mot den onda häxan träffar Ilias barbaren Mace (Jorge Rivero), som slåss med två ben ihopsatta till en nunchuck och är en sann nihilist. Han skjuter bla. ner en hjälplös gubbe när han ska pröva Ilias pilbåge, samtidigt som denne ler och glad musik spelar (en mycket bisarr scen)! Djur verkar gilla Mace bättre eftersom han aldrig skadar dom. På vägen möter dessa två en massa mer eller mindre välgjorda varelser (inklusive zombies!) som de måste besegra för att ta sig fram till Ocron och Zora, den gud hon kallat på för att försvara sig mot profetian som säger att Ilias ska döda henne…

Visst fläskar Fulci på ganska bra med gore och sleaze. På specialeffektsfronten är speciellt en scen i början av filmen minnesvärd där en kvinna blir söndersliten av Ocrons Chewbacca-män (en mycket bra kombination av övertygande effekter och smart klippning). Goreeffekterna är dock ganska få totalt sett och utportionerade över filmen. De få kvinnor som finns med i Conquest springer runt med bar byst och Sabrina Siani har endast på sig en stålstring med taggar på könet genom hela filmen (bortsett från masken då). Jag tror inte det finns en enda scen i filmen som inte innehåller dimma, vilket blir väldigt distraherande i längden. Kanske är det så för att dölja att hela filmen är inspelad runt samma klippor vid en sjö. Manuset hade nog kunnat rymmas på en A4-sida och ändå känns mycket i den lövtunna ploten som utfyllnad. Överhuvudtaget är den här filmen jävligt billig. Budgeten bekostade nog bara de få effekterna och djurhudarna Ilias och Mace har på sig. Inte ens den annars stabile Claudio Simonetti (från Goblin) lyckas med musiken. Han skrev den nog i sömnen eftersom det ofta låter som om han har somnat på synten…

Vad lyckas då Fulci med? Några enstaka snygga naturscener. Utöver detta så känns Conquest som ett halvtråkigt beställningsjobb utan passion. Slutet är lite abrupt och flummigt. Det verkade även öppna upp för en uppföljare. Vi väntar än…

Trailern fläskar på rejält i god 80-tals anda. Det verkar nästan vara reklam för en helt annan film…



Roger Corman är sannerligen den amerikanska b-films kungen (kanske i konkurrens med Herschell Gordon Lewis och Al Adamson, men i fråga om kvantitet är Corman oöverträffad). Mest känd är han såklart för den oväntade hiten Little Shop of Horrors och sina inte helt litterärt korrekta filmatiseringar av Edgar Allan Poe med Vincent Price i huvudrollen. Roger Corman blev verkligen till en kostnadseffektiv industri. Han var mästare att köpa in sig på dekorer byggda för andra filmer och spela in några egna där medan allt revs runt omkring. Corman-industrin har även fostrat flera stora amerikanska regissörer och skådespelare; Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, James Cameron, Jack Nicholson mfl. Jag har aldrig varit ett större Roger Corman-fan. Jag tycker att hans filmer (de han regisserat själv i alla fall) är lite för tillrättalagda och, faktiskt, tråkiga. Men på 80-talet hände något. Corman började ställa krav på obligatoriskt våld+sex i de filmer han producerade…

Humanoids from the Deep är en av dessa filmer. När Barbara Peeters var klar med filmen tittade Corman på den. Han tyckte den innehöll för lite snusk och våld så han beordrade henne att spela in scener med gore och naket. När Peeters vägrade sparkade Corman henne och anställde Jimmy T. Murakami för att genomföra jobbet. Vi kan lätt konstatera att det märks extremt mycket att de här scenerna i filmen är inspelade av en helt annan regissör. Humanoids from the Deep är därför en ganska märklig film. Om ni inte redan fattat det på titeln så är det en monsterfilm om några amfibieliknande varelser som terroriserar en liten amerikansk kuststad.

Handlingen är klyschig som in i bomben. Visst börjar det med några isolerade försvinnanden och dödsfall som ingen vet vad de beror på. Visst uppdagas det att ett stort företag dumpar kemikalier i vattnet som orsakar mutationer. Visst hålls det i slutet en fest i den lilla staden som monsterna kraschar i stort antal och därmed slutligen avslöjar sig och tystar skeptikerna. Det är en monsterfilm enligt formulär 1A. Förutom en grej. Den här filmen är jävligt sleazy. Monsterna våldtar nämligen unga kvinnor. Detta är milt sagt ganska oväntat och första gången det händer så är det en smärre chock. Jag trodde först bara tjejens kläder revs sönder på lämpliga ställen i själva striden med monstret (vilket redan höjde sleazefaktorn rejält), men detta räckte uppenbarligen inte för Corman. Monsterna våldtar stadens unga kvinnor för att fortplanta sig vidare. Detta resulterar i en inte så lite Alien-influerad födelsescen…

Vad mer finns att säga om den här filmen bortsett från den uppskruvade sleazefaktorn? Monsterdesignen är inget vidare. Man ser alldeles för mycket av dom och de ser extremt plastiga ut (våldtäktsscenerna kräver ju faktiskt att man ser varelserna). Skådespelarna är, rent ut sagt, skitruttna. Inte för att det är en stor grej i en sådan här film, men det gör verkligen ont att se vissa av dom in action. Det är okej med gore, men inget speciellt anmärkningsvärt. Många människor vevas bara ner av amfibiemännen vilket ser ganska löjligt ut. Längden på filmen är i alla fall bra. Den klockar in på runt 80 min och man hade nog inte pallat en minut till.

Humanoids from the Deep är i slutändan en ganska knäpp och absurd film. Den har absolut ett kuriosavärde, men någon vidare bra monsterfilm är det inte. Vissa kanske tom. kallar den för underhållande. Om man är lagd på det hållet…

Female Prisoner: Scorpion-filmerna är nog den exploitationserie genom tiderna som ligger mig varmast om hjärtat. De har helt enkelt allt! Detta inkluderar även riktigt jävla bra musik. Många av filmernas sånger sjungs av Matsu/Scorpion själv, nämligen Meiko Kaji. Hennes röst är verkligen galet vacker! Som en hyllning hade Quentin Tarantino med en av hennes låtar från Female Prisoner: Scorpion på soundtracket till Kill Bill-filmerna. Låten heter Urami-Bushi och skrevs av seriens regissör (i alla fall till de tre första filmerna) Shunya Ito. Kill Bill: Vol 1 är även grymt influerad av denna fantastiska japanska filmserie. Jag tänkte köra en liten följetong här på bloggen om Female Prisoner: Scorpion-filmerna, vilket kommer omfatta en text om Meiko Kaji och såklart recensioner av alla fyra filmerna i serien. Håll ögonen öppna!

En version till 🙂