Obs! Innehåller spoilers om du inte sett Female Prisoner Scorpion: Beast Stable.

Nu har vi kommit fram till den slutgiltiga filmen i den ursprungliga Female Prisoner: Scorpion-cykeln. Detta blev den sista filmen där Meiko Kaji spelade Nami Matsushima; alltså Sasori (Matsu the Scorpion). Grudge Song blev även den enda filmen i serien som hon inte gjorde tillsammans med regissören Shunya Ito. Han hoppade av inspelningen pga artistiska skillnader och ersattes av Yasuharu Hasebe; en stabil hantverkare på Toei Studion. Hasabe hade gjort sig känd för att göra extremt exploativa och sleazy rullar (han skulle senare regissera Okasu! och Assault! Jack the Ripper) och det märks i Grudge Song. Filmen kom samma år som Female Prisoner Scorpion: Beast Stable, men det hade lika gärna kunnat vara år mellan dom. På nästan alla punkter är Grudge Song den mest konventionella filmen av de fyra i serien. De tidigare Sasori-rullarna har alltid försökt göra något nytt (i alla fall på det estetiska planet). Antagligen är filmens raka karaktär främst en konsekvens av Hasebes regi. Men man börjar ju undra varför Ito hoppade av projektet. Jag har letat som fan efter en bra förklaring, men tyvärr inte hittat någon. Det enda jag hört var ett rykte att Toei bantade budgeten för varje ny Scorpion-film (vilket jag inte lyckats bekräfta). Vi kan bara spekulera…

Matsu (Meiko Kaji en sista gång) är fortfarande på flykt från snuten. Den sociopatiska inspektör Kodama (Yumi Kanei) har fått i uppdrag att plocka in vår vackra antihjältinna och han lyckas spåra henne till ett företag som sysslar med bröllopsarrangemang. Polisen springer på Matsu när hon håller på att sätta upp en klänning och flera av dom dör innan de lyckas få på henne handbojor. Men på väg till polisstationen lyckas hon fly igen fast denna gång skadar snuten henne ordentligt. Matsu bryter sig in på en strippklubb och hittas av Teruo Kudo (Masakazu Tamura); en ljustekniker som förbarmar sig över henne. Han gömmer henne och ser till så hon blir återställd. När Teuro inser att Matsu har en konflikt med polisen så bestämmer han sig för att slå sig ihop med den unga kvinnan. Teuro är nämligen gammal vänsteraktivist och blev torterad av Kodama för att han skulle avslöja sina kamrater. Paret inleder även självklart en kärleksrelation. De skrider till verket för att hämnas på Tokyopolisen. Men relationen kommer snart få sig en rejäl törn i sidan…

Grudge Song tar det slutgiltiga steget och blir en ren actionfilm. Visst slutar filmen återigen i ett kvinnofängelse, men resten av tiden är det hög fart och utdragna strider mellan de två huvudpersonerna och polisen. Inget fel i det eftersom Hasabe hanterar den mer ”realistiska” stilen (mycket handhållen kamera) bra. Realismen präglar även karaktären Matsu. Hon framstår mycket mer som en psykopat i den här filmen, jämfört med Itos tidigare filmer där hon nästan skildrats som en övernaturlig varelse. Detta påverkar inte Meiko Kajis skådespeleri. Hon hanterar denna inkarnation av karaktären lika bra som alla de tidigare. Annars försöker Hasabe ibland att kopiera de surrealistiska delarna av Itos stil. Även detta funkar bra (i de få scener han gör det). Hela slutet är mycket snyggt (först scenen vid galgen i solnedgång och sedan den i teatern), men jag är glad att Hasabe använder denna estetik så sparsmakat. På denna punkt påminner Grudge Song om den första filmen i serien; Female Prisoner #701: Scorpion. Annars fläskar han på ganska rejält med sleaze. Scenerna från strippklubben och en utdragen våldtäktsscen illustrerar detta. Inte så konstigt eftersom regissören senare skulle bli ett stort namn inom Pink Cinema-genren.    

Jag måste även nämna de politiska dimensionerna i Grudge Song. Inte sedan Itos första film har polismakten skildrats som så fascistoid som den här gången. Att Teruo är en gammal vänsteraktivist som torterats av snuten bidrar till filmens patos. Det intressanta med manuset är att i början får man ett intryck av att Matsu har radikaliserats. Men i filmens slut fattar man att hon har sina helt egna regler och förvridna moral. Trots detta så är Grudge Song ändå en väldigt stark kritik av den japanska poliskåren. Medan snutarna i Female Prisoner #701: Scorpion främst var korrumperade pga av sitt samröre med yakuzan, så framställs denna gång istället hela poliskåren som extremt rutten och maktfullkomlig. Poliserna i Grudge Song begår övergrepp efter övergrepp utan att någonsin straffas för det. Tills de träffar Matsu the Scorpion…

Jag måste erkänna att jag gillar Grudge Song bättre än Beast Stable. Visst börjar konceptet kännas lite smått daterat vid det här laget, men Hasabe lyckas med bedriften att tillföra serien något nytt; både i fråga om stil och karaktärer. Det är helt logiskt att serien slutligen blir renodlad action (något som Ito flörtade med flera gånger i sina tre filmer). Likt jag skrivit innan så är detta dock inte den sista filmen som bygger på Tooru Shinoharas manga. Vi säger nu farväl till Meiko Kaji och när jag återkommer till Matsu the Scorpion så kommer det vara i en helt ny inkarnation…

Läs om Female Prisoner #701: Scorpion

Läs om Female Convict Scorpion: Jailhouse 41

Läs om Female Prisoner Scorpion: Beast Stable

Läs om seriens musik

Läs om Meiko Kaji

Trailern verkar ha lite märkliga censurklipp (och fokuserar ovanligt mycket på den ganska korta fängelsebiten i slutet av filmen), men är fortfarande lika snygg som andra japanska exploitationtrailers från 70-talet!

Annonser

American Samurai (1992)

september 7, 2010

Innan jag snöade in på skräck glodde jag på mycket actionfilm. Det var i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Straight to video-marknaden var enorm och b-action regissörerna började konkurrera med varandra om vem som kunde göra de mest våldsamma filmerna med ord som ninja eller samurai i titeln. Min farsa älskade all actionfilm; om det var storproduktioner eller cheesy b-film brydde han sig inte om. Jag var egentligen alldeles för ung för att glo på de flesta av de här filmerna, men farsan brydde sig inte och lät mig gärna kolla. Det var då jag såg mina första filmer av Sam Firstenberg. Mannen har en imponerande repertoar av VÄLDIGT ostig action. Han är inte bara regissören bakom American Ninja och American Ninja 2: The Confrontation (mer om den serien en annan gång), han gjorde även Delta Force 3: The Killing Game och Cyborg Cop-filmerna. Tack vare Fristenberg blev både Michael Dudikoff och David Bradley några av stright to video-marknadens största actionstjärnor.

Visst är David Bradley med den här gången också. American Samurai har den lustiga alternativtiteln Ninja: American Samurai (kaka på kaka?). Bradley är Andrew Collins en amerikan tränad i Japan till svärdmästare. Redan sen han var liten har han dock drabbats av sin halvbrors (Mark Dacascos i en tidig roll) avundsjuka. När brorsan blir vuxen går han med i yakuzan, mördar brödernas läromästare (och tillika sin far) och stjäl familjesvärdet. Andrew sätter fart efter den utflippade brodern och möter snart en attraktiv fotograf. Tillsammans spårar de svärdet till en underjordisk kampsportsturnering i Turkiet. Här möts kämpar från hela världen i beväpnad arenafighting till döden. Andrews bror Kenjiro är mästare. Nu måste Andrew själv ge sig in i turneringen för att vinna tillbaka svärdet.

American Samurai producerades av bolaget Cannon Pictures som här i princip gjort om sin egna Bloodsport fast med vapen. Filmen ser dock proffsig ut och fighterna är välkoreograferade. De första 45 minuterna är bara en transportsträcka till den sista halvans Streetfighter-liknande arenaturnering. Och visst tänker man på tv-spel när man ser de tävlande i turneringen och deras olika fightingstilar (en nordisk viking, en cowboy, en afrikan i gepardutstyrsel etc). Men det finns en aspekt som skiljer American Samurai från många liknande filmer; den är förvånansvärt brutal och innehåller galet mycket gore. En varning måste dock utfärdas riktad mot den amerikanska R-utgåvan som är gravt nedklippt (såg den själv på oklippt polsk VHS). Annars uppvisar American Samurai strålande brutalitet som nästan är lite förvånande. Kolla bilderna så fattar ni.

Småtrist i början sedan ganska unik för att vara en amerikansk kampsportsfilm. American Samurai levererar på den exploativa fronten och kryddar sin extremt trista, strömlinjeformade handling med både sex och gore. Men visst är David Bradley en jävla träbock och ploten gjord tusentals gånger innan. Fans av exploitationfilm och japanska kampsportsrullar borde dock ändå slänga en blick…

Filmens grymt töntiga trailer.

The Streetfighter (1974)

juni 18, 2010

Jag har inte haft så mycket tid att uppdatera bloggen den senaste tiden. Jävla jobb tar upp all min tid och energi just nu. Men vilket bättre sätt att fira en ny recension, än att skriva om en genre jag inte skrivit om innan? Och att dessutom skriva om en av de absolut bästa filmerna NÅGONSIN i denna genre? Jag pratar såklart om Shigehiro Ozawas fantastiska kung-fu film Gekitotsu! Satsujin ken (vilket ordagrant ska betyda Clash! Killer Fist, typ), men som är mer känd här i väst som The Streetfighter. Detta är inte bara Ozawas bästa film, utan även den legendariska huvudrollsinnehavaren Sonny Chibas bästa film. Men mer om denna världens coolaste kung fu-skådis lite senare.

The Streetfighter är inte gjord i Hong Kong (vilket var genrens vagga) utan i Japan. Även denna film är producerad av Toei (Female Prisoner: Scorpion plus mycket, mycket annat) och likt troget för produktionsbolaget är detta en jävligt blodig historia. Här kan man se de stora skillnaderna mellan kampsportsfilmerna från Hong Kong kontra de från Japan. De första uppfattar jag som mer generiska, mindre blodiga och med ett extremt stort fokus på själva fighterna. De senare är mer genreöverskridande, innehåller mer gore och har historier utöver en ursäkt för att visa välkoreograferade slagsmål.

The Streetfighter skiner på alla dessa punkter ovan. Filmen var redan från början planerad som en del av en trilogi och följdes av Return of the Street Fighter och The Streetfighter’s Last Revenge (alla tre filmerna kom samma år). Ozawa har regisserat alla tre. Han regisserade även Sister Street Fighter, Fifth Level Fist; en spin-off på Sister Street Fighter-filmerna (som i sig är en spin-off på Ozawas egna rullar med Sonny Chiba). Utöver dessa filmer gjorde han även The Defensive Power of Aikido (även den med Chiba). Annars är det jävligt svårt att få kläm på den här mannen eftersom hans tidigare filmer är praktiskt taget okända i väst och det är omöjligt att hitta någon info om dom.

Terry (Chiba) är en streetwise, smådryg gatubuse som gör jobb åt högstbetalande. Vid sin sida har han Ratnose, sin roliga sidekick. Tillsammans räddar de en kampsportsmästare från galgen, bara för att själva hamna i onåd hos yakuzan för att ha vägrat kidnappa en miljonärsdotter (Yutaka Nakajima) vars far nyss dött. Under fritagningen av kampsportsmästaren råkade Terry döda dennas lillebror vilket medför att yakuzan lätt kan mobilisera denna mot Terry. I och med att den japanska maffian nu är emot Terry så ställer han sig på miljonärsdotterns sida. Vad som följer är några av de mest brutala och blodiga fighterna som man skådat i kung fu-filmens historia. Allt kulminerar på en tanker ute till havs där Terry ställs mot mannen han en gång räddat livet på…

Det finns tre aspekter av The Streetfighter som bidrar till dess storhet; 1. Den förvånansvärt intressanta ploten (i alla fall under filmens första halva) 2. Det helt absurda over the top-våldet 3. Sonny Chiba och hans karaktär Terry. De två första talar för sig själva, men låt oss stanna vid den tredje aspekten. Chibas karaktär är verkligen en anti-hjälte; dryg, ovårdad, sexistisk och faktiskt…jävligt mänsklig. Chiba spelar honom extravagant och stortrivs i rollen. Sedan har vi Terrys fightingtkorreografi. Han slåss VERKLIGEN som han är. Medan Bruce Lee slogs graciöst och verkade lätt som en fjäder, så slåss Sonny Chiba istället som ett förståndshandikappat fyllo! Det intressanta är att man verkligen tror på att han är så grym som han är i filmen. Han pustar och stönar och rycker och svajar. Det är helt unikt och hur fett som helst!

The Streetfighter slutar med en cliffhanger, men låt inte detta avskräcka dig. Även om du inte ser de två (sämre) uppföljarna, så är detta fantastisk underhållning. Bara att se Sonny Chiba pusta fram rallarsvingar är värt din tid. Jag är inte jätteförtjust i kung-fu genren, men detta är antagligen det bästa jag sett därifrån.

ps. Självklart återkommer jag med längre utläggningar om legendaren Sonny Chiba.

Filmen är public domain och kan ses i sin helhet här.

Ms. 45 (1981)

maj 1, 2010

Abel Ferrara är en ganska unik amerikansk regissör. Kanske är anledningen till detta att hans filmer inte känns så amerikanska. Samtidigt är han en av de stora skildrarna av New York på film (tillsammans med Spike Lee, Martin Scorsese och Woody Allen då såklart). Ferrara är nog mest känd för den gryma Bad Lieutenant (Harvey Keitels bästa roll och har du inte sett den så ska du skämmas!) och den arty slashern The Driller Killer. Båda dessa filmer är ganska kännetecknande för regissören; brutala, pundiga och fulla av katolsk skuld. Ms. 45 skiljer sig lite från dessa två. Visst är det en formmedveten exploitationfilm, skriven av Ferraras eviga manusförfattare Nicholas St. John. Och visst har den sin beskärda del katolsk symbolik. Men innehållsmässigt så är det en radikalfeministisk våldsfantasi! Med en twist. Huvudrollen spelas av av den vackra Zoe Lund, Ferrars vän och medmausförfattare till Bad Lieutenant. Det finns mycket intressant att säga om denna kvinna, men det vi får vi spara till ett annat tillfälle. Hon spelar i alla fall Thana, en dövstum klädsömmerska på ett litet modehus i New York. Thana är blyg och tillbakadragen. Snart kommer hon få en helvetes jävla dag…

Först blir hon indragen i en gränd och våldtagen på väg hem från jobb. Sedan när hon väl kommer hem överaskas hon av en inbrottstjuv som våldtar henne igen! Detta får ju vem som helst att brista och Thana hugger ihjäl inbrottstjuven i raseri. Hon blir överraskad av sin egen handlingskraft och ilska. Nu börjar Thana komma ut ur sitt skal. Hon sexar till sig och börjar uppsöka platser som snygga, unga kvinnor inte vågar besöka nattetid. När någon försöker angripa henne skjuter hon ihjäl dom. Samtidigt återstår problemet med liket som ligger där hemma. Thana kommer fram till en bra lösning. Hon styckar snubben och lägger honom i frysen så länge! Ju fler våldtäktsmän hon dödar desto mer börjar hon hata män och snart skjuter hon ner snubbar som bråkar med sina flickvänner på gatan. Självklart är detta ohållbart…

Som ni fattar så är Ms. 45 en vigilante-rulle med väldigt starka feministiska undertoner (kanske mer övertoner). Zoe Lund är riktigt bra här. Med sitt dockansikte och stora uttrycksfulla ögon spelar hon den dövstumma Thana på ett mycket övertygande sätt. Hennes förvandling från tyst mus till sexig hämnare är övertygande, vilket sådana grepp väldigt sällan lyckas vara. Lund bär verkligen hela denna filmen på sina axlar och gör detta på ett helt strålande sätt. Överhuvudtaget så är Ms. 45 en ovanligt fokuserad film för att komma från Abel Ferrara. Den är rak och tight. Dess längd är även perfekt. Den klockar in på 80 min och det hade inte behövts en minut till. Det är faktiskt skönt att för en gångs skull slippa Ferraras flummiga utsvävningar, vilket det ibland kan bli lite för mycket av.

Ms. 45 är helt en enkelt en av de absolut bästa vigilante-filmerna som finns där ute. Jämför vi den tex. med Savage Streets (som jag recenserat tidigare på bloggen) så är den mycket mer på allvar och en på alla sätt mer svart film (betyder dock inte att den är helt befriad från humor). Detta gör den absolut inte sämre. Som film håller den tom. bättre än Savage Streets (som är så extremt mycket en produkt av sin tid). Fast jag kan inte låta bli att tycka att Linda Blair-filmen är pytte lite mer underhållande…

Spana in trailern. Den spoilar absolut ingenting och är faktiskt ganska cool.

Savage Streets (1984)

april 2, 2010

Jag vet att jag mest skrivit om skräckfilm här på bloggen. Detta har aldrig varit min plan, utan har mest blivit så (baserat vad jag för tillfället sett/sett om). Självklart kommer jag skriva om all typ av trashfilm och alternativ(icke rumsren)kultur. Jag börjar nu med denna fantastiska amerikanska actionxploitation. Men att kalla den endast för detta är lite unfair; Savage Streets själ finns lika mycket i vigilantefilmerna och highschool drama som något annat. Regissören Danny Steinmann gjorde inte så mycket film överhuvudtaget, men han gjorde en av de absolut bästa Fredagen den 13:de-uppföljarna; Friday the 13th: A New Beginning. Tro inte på vad The Cinema Snob säger. Den är bra. I alla fall i Fredagen den 13:des värld. Men om den är bra så räcker det inte med att bara beskriva Savage Streets som bättre…

Vem spelar huvudrollen? Linda Blair! Ni vet; lilla flickan Regan från Exorcisten! Nu är hon 25 bast (men spelar en high school-tjej) och är så jävla cool! Ja, jag är svag för Linda Blair. Efter Excorcisten II: Kättaren (som blev ett oförtjänt stort fiasko) hade Linda inget val. Hon kom in i tonåren och enda möjligheten att få roller fanns inom exploitationgenren. Hon gjorde Hell Night (en nyligen omnämnd slasher) och sedan gjorde hon en film som räknas som en amerikansk grindhouseklassiker; Chained Heat. Det är en helt outrageous women in prison-rulle med knarkdealande fängelsedirektörer och lönnmördande plitar. Lägg till en stor dos lesbiska affärer och ultravåld och ni har ett vinnande recept. Nu var Linda fast i exploitationträsket och hennes nästa film blev denna pärla.

Savage Street handlar om två systrar; Brenda (Linda Blair) och Heather (Linnea Quigley). Heather är dövstum och nörden i systerskaran. Brenda är coolast på jorden och hänger med sitt brudgäng som kan woopa röv seriöst. Efter att Brenda jiddrat med ett gäng punkare, så våldtar de Heather på skoltoaletten. De nöjer sig inte med det. Ledaren kastar även ner Brendas bästa vän (som precis ska gifta sig) från en bro. Nu kräver Linda Blair hämnd. Hon plockar upp ett armborst och sen är vigilanteploten igång. Snubbarna mördas en efter en. Det tåls att sägas igen; Linda Blair kicks ass! Hennes repliker är helt fantastiska och hon rockar fett när hon springer runt i sitt enorma permanentade hår och sina åttiohippa dresser.

Savage Streets är nog världens mest underhållande vigilanterulle. Steinmanns regi är riktigt säker och han leder ploten med van hand. I slutet lyckas han tom. att göra hela spektaklet riktigt spännande! Vi bryr oss helt enkelt om Brenda och hennes brudar och vill såklart att de får sin hämnd.

Verkligen ett amerikanskt trashstorverk. Återbesök (och njut av) 80-talet och Linda Blair!

Trailern. Skit cool! Lyssna bara på filmens titellåt!