Vixens: Lina Romay

juni 24, 2010

Redan omnämnd flera gånger här på bloggen, så det är hög tid att Lina Romay fick bli en officiell vixen! Hon föddes som Rosa Maria Almirall i Barcelona och debuterade som aktris i Jess Francos The Erotic Rites of Frankenstein 1972, då 18 år gammal. Romay blev snabbt en av Francos favoritskådespelerskor och har verkligen gjort hur många roller som helst för den excentriske spanska regissören. Jag har ingen aning vilka filmer jag ska rekommendera, men vi kan väl lika gärna börja med Barbed Wire Dolls som jag recenserat tidigare här på bloggen. Jess Franco och Lina Romay blev snart ett par och de hänger ihop än idag. Franco har absolut inte skämts för att överexploatera Romay på film och hon gjorde sig känd för att spela oskuldsfulla flickor i hans tidiga filmer och hårda, sadistiska kvinnor när hon hade växt upp (antagligen en spegling av Francos egna perversioner). Romay är en av de absolut största exploitationstjärnorna, så ut med er och börja leta efter hennes och Francos filmer (och tipsa mig gärna om favoriter)!

Kolla omslaget på boken ovan. Galet fult, va? Det ska visst vara ett ganska generiskt dark fantasy-omslag, men för mig hade det lika gärna kunnat vara en Harlequin-roman. Jag blev grymt avtänd när jag fick den här boken i present. Hade heller aldrig hört talas om författarinnan Caitlin R. Kiernan. Men efter bara en snabb koll på nätet så fattade jag att hon var kompis med Neil Gaiman. Han hade kontaktat henne för att hon skulle börja skriva manus till The Dreaming; en serie som var en spin-off på Gaimans egna The Sandman (som jag nämnt i min recension av Death – The High Cost of Living). Med Kiernan (och hennes medförfattare Peter Hogan) lyfte The Dreaming och vann mycket i fråga om cred och popularitet.

Samtidigt hade Kiernan redan etablerat sig som novellförfattarinna inom sci-fi. Med sina romaner Silk och Threshold slog hon även igenom inom dark fantasy-genren. Till hennes andra framstående verk räknas också Murder of Angels och The Daughter of Hounds. Flera av hennes romaner och noveller har vunnit sci-fi/fantasy/skräck-priser. När jag läste allt detta så ökade mitt intresse för The Red Tree. Detta var tills jag fick syn på en intervju med Kiernan. Där säger hon att hon absolut INTE är en skräckförfattarinna! Jag hade fått The Red Tree beskriven för mig som en skräckroman. Dark fantasy har aldrig lockat mig (är inte alls förtjust i Gaimans romaner) och sci-fi tröttnade jag på redan i slutet av tonåren. Nu var jag ju på jakt efter bra moderna skräckromaner och jag var helt övertygad om att The Red Tree skulle göra mig besviken.

Om vi tittar på min jakt efter bra nyare skräckromaner så har mycket som jag läst varit grava besvikelser. Vissa moderna klassiker (som Ghost Story) var inget vidare och hajpade nya böcker (En hjärtformad ask) gav mig bara en dålig smak i flabben. Vad skulle då en roman från 2009, skriven av en författarinna som säger sig inte skriva skräck, kunna erbjuda? Om jakten på bra modern skräcklitteratur hade ett mål, en slutpunkt, då hade jag kunnat sluta leta nu. The Red Tree är inte bara en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst, det är helt enkelt en av de bästa skräckromaner jag läst i hela mitt liv. Det finns en replik mellan de två huvudkaraktärerna i boken som ger mig seriösa kalla kårar när jag tänker på den, varenda jävla gång (här i min lite fria översättning):
– Vem gjorde detta mot dig?
– Det var männen. Männen som hade hammare…

The Red Tree är meta och samtidigt en hyllning till de mest klassiska skräckförfattarna. Likt hos Edgar Allan Poe så är den helt och hållet ett byggd runt ett subjektivt berättande och likt hos H.P Lovecraft så är det en nedskriven journal. The Red Tree (får vi reda på i bokens förord av förläggaren) är den sista bok skriven av författarinnan Sarah Crowe innan (vad vi antas tro) hon dog. Boken består av den dagbok som hon började föra när hon flyttade från Atlanta (efter att ett längre förhållande tagit slut) till en isolerad farm ute i skogen i Rhode Island. Redan tidigt hittar Sarah både en gammal skrivmaskin och ett manuskript i källaren. Manuskriptet är en ofärdig avhandling som husets förra hyresgäst skrev på när han tragiskt nog tog livet av sig. Denna professor i folklore valde just den här farmen pga ett stort träd som växer på tomtens utkanter. Trädet är omspunnet av vandringssägner och ju mer Sarah läser desto mer fixerad blir hon vid trädet. Hon börjar lägga in hans manuskript i sin dagbok (vilket medför att han står som medförfattare till The Red Tree). Men det är ju trots allt ett helt vanligt gammalt träd Sarah ser genom sitt köksfönster. Oväntat hyr ägaren till gården plötsligt ut vinden till en ung konstnärinna; Constance. Denna unga kvinna pendlar mellan en öppenhet mot Sarah och en total slutenhet där hon låser in sig i sin vindsvåning och målar. Constance verkar även hysa en stark fascination för trädet. De två inleder en sexuell relation. Samtidigt börjar Sarah att plågas av allt märkligare och mer skrämmande mardrömmar, likt beskrivet i den oavslutade avhandlingen…

The Red Tree är i främsta hand en psykologisk skräckhistoria och mil från tex. Stephen Kings eller Dean R. Koontz berättande. Sarahs psyke väs ihop med läst folklore och eventuella övernaturliga incidenter. Kiernan använder verkligen bokens metaaspekt till fullo. Hon avbryter till exempel dagbokinlägg hastigt och mystiskt, vilket får oss att undra vad som får Sarah att sluta skriva. Detta skapar en enorm spänning. Boken är även fylld till bredden med litterära referenser till Kiernans inspirationskällor; redan nämnda Poe och Lovecraft är bara två bland många. Det blir dock aldrig överbelastat. Historien är alltid i fokus. Jag störs inte heller av det, eftersom det trots allt är en författarinnas dagbok jag läser.

En djupdykning i ett extremt trasigt psyke. En lesbisk kärlekshistoria. En spökhistoria som verkligen är less is more. Och en av de absolut mest skrämmande böcker jag någonsin läst. The Red Tree är allt detta. Du får absolut inte missa den!

Giallos har en speciell plats i mitt hjärta. Jag vet inte hundra vad det beror på. Kanske viljan till stilisering. Kanske de Agatha Chrisitie-doftande pusseldeckar-intrigerna. Kanske för att allt detta toppas av en betraktelse över människans allra mörkaste sexuella böjelser. Hur som helst var genren dominerande i Italien under början av 70-talet.

Från början var giallo en benämning på våldsamma b-kriminalromaner som såldes i varje italiensk kiosk. Giallo betyder gul och det var färgen på pappret i romanerna (gult papper är billigare än vitt). Det finns starka kopplingar mellan giallo-genren och den brittiska författaren Edgar Wallace. I Västtyskland började man filmatisera hans romaner. Det blev till blodiga och extremt stiliserade kriminalhistorier.

Mario Bava såg dessa filmer och ville göra något liknande i Italien. Den sista pusselbiten föll på plats för Bava när han såg svensken Arne Mattssons Mannekäng i rött. Redan innan det hade Bava blandat Hitchcock med Wallace i The Evil Eye. Genom Mattssons film hittade Bava sitt sammanhang (han lånade till och med modehus-miljöerna till Blood and Balck Lace). Detta blev startskottet för giallo-genren. Bortsett från att Bava startade den, så blev Dario Argento dess främsta utövare. Men giallos är inte lika med Argento (eller Bava för den delen). Väldigt många duktiga italienska regissörer hoppade på tåget, som tex Sergio Martino. Han gjorde sig främst känd för att göra filmer med den snygga Edwige Fenech. Genom henne blev genren synonym med sex.

The Strange Vice of Mrs. Wardh är Martinos absolut bästa giallo. På alla sätt är den det perfekta äktenskapet mellan sex, våld, stil och plot. Julie Wardh (Fenech) är gift med en diplomat i Rom. En kvinnomördare härjar och han kan (eller inte) ha en koppling till henne. Samtidigt plågas Mrs. Wardh av minnen av (och sin egen komplicerade attraktion till) ex-pojkvännen Jean (Ivan Rassimov). Deras förhållande var extremt sadistiskt och allt kompliceras av att Jean börjar dyka upp igen. Samtidigt inleder hon en kärleksaffär med en rik playboy (George Hilton). Mördaren kommer allt närmare Mrs. Wardh. Någon i hennes omgivning måste vara mördaren; Jean, älskaren eller kanske tom hon själv? Men om det är någon annan som är mördaren; vad fan är det han vill?

The Strange Vice of Mrs. Wardh är verkligen en perfekt giallo. Den har ett starkt fokus på kriminalhistorien (detta var innan Argento fick hegemoni inom genren med sin stil och sina Psycho-liknande handlingar). Martino skäms inte för sig. Filmen innehåller rika mängder sleaze och knullande. Framför allt springer Edwige Fenech runt naken mest hela tiden. Men tro inte att hon inte presterar på skådespelarplanet, för det gör hon. The Strange Vice of Mrs. Wardh kan vara hennes bästa roll någonsin.

Filmens plot är verkligen komplicerad och det finns mängder med red herrings (vilket innebär fintar riktade mot hur allting egentligen hänger ihop). Dessa är extremt effektiva och lurar den mest luttrade deckarälskaren. Och det är just vad den här filmen är; en väldigt klassisk pusseldeckare. Martino kryddar bara allt med sleaze (scenen med tjejerna i pappklänningar som börjar slåss sticker ut), 70-tals trendmedvetenhet och våld. Han paketerar allting i en jävligt attraktiv, stilistisk kostym. Trots alla tvära kast i slutet så är upplösningen väldigt tillfredsställande.

Mycket mer en kriminalare än många syskon inom genre. Men det är just därför som The Strange Vice of Mrs. Wardh skiner så starkt. Historien är helt enkelt väldigt bra. Visst blir sexet och Martinos gubbsjukhet ibland för mycket. Men bortse från det och fokusera på historien. Titta på bilderna och lyssna på musiken. Upplev helt enkelt den här filmen! Jag lovar att du kommer att bli överraskad. Och så har du Edwige Fenech att vila ögonen på…

Jag har lagt upp det här klippet tidigare, men det är MYCKET bättre än trailern. Det sätter Nora Orlandis musik och filmens fantastiska stil i fokus (och fångar känslan perfekt)!

Jag har redan klargjort min kärlek till Storbritannien. Nu kommer det till kläder. Så här står det till; jag är uppvuxen med paltor från Engelbrektsboden (ett lågprisvaruhus). Konstigt att jag blev modemedveten när jag fick lite cash? Englands subkulturer har alltid varit min melodi. Det spelar ingen roll om det var mods, skinhead, fotbollshuliganism, indie eller klubb. England är subkulturernas vagga och de har alla något att erbjuda. Därför snöade jag in på märken som Fred Perry, Ben Sherman, Pringle, Burberry och Stone Island. Varför? Eftersom arbetarklassen gjorde dom till sina. Det är snyggt, brittiskt och bättre än Engelbrektsboden! Fred Perry har verkligen blivit det nya white trash fin-märket i Sverige. Är det något fel på det? Nä, vi har bara hunnit ikapp. Generationen har talat.

The Streetfighter (1974)

juni 18, 2010

Jag har inte haft så mycket tid att uppdatera bloggen den senaste tiden. Jävla jobb tar upp all min tid och energi just nu. Men vilket bättre sätt att fira en ny recension, än att skriva om en genre jag inte skrivit om innan? Och att dessutom skriva om en av de absolut bästa filmerna NÅGONSIN i denna genre? Jag pratar såklart om Shigehiro Ozawas fantastiska kung-fu film Gekitotsu! Satsujin ken (vilket ordagrant ska betyda Clash! Killer Fist, typ), men som är mer känd här i väst som The Streetfighter. Detta är inte bara Ozawas bästa film, utan även den legendariska huvudrollsinnehavaren Sonny Chibas bästa film. Men mer om denna världens coolaste kung fu-skådis lite senare.

The Streetfighter är inte gjord i Hong Kong (vilket var genrens vagga) utan i Japan. Även denna film är producerad av Toei (Female Prisoner: Scorpion plus mycket, mycket annat) och likt troget för produktionsbolaget är detta en jävligt blodig historia. Här kan man se de stora skillnaderna mellan kampsportsfilmerna från Hong Kong kontra de från Japan. De första uppfattar jag som mer generiska, mindre blodiga och med ett extremt stort fokus på själva fighterna. De senare är mer genreöverskridande, innehåller mer gore och har historier utöver en ursäkt för att visa välkoreograferade slagsmål.

The Streetfighter skiner på alla dessa punkter ovan. Filmen var redan från början planerad som en del av en trilogi och följdes av Return of the Street Fighter och The Streetfighter’s Last Revenge (alla tre filmerna kom samma år). Ozawa har regisserat alla tre. Han regisserade även Sister Street Fighter, Fifth Level Fist; en spin-off på Sister Street Fighter-filmerna (som i sig är en spin-off på Ozawas egna rullar med Sonny Chiba). Utöver dessa filmer gjorde han även The Defensive Power of Aikido (även den med Chiba). Annars är det jävligt svårt att få kläm på den här mannen eftersom hans tidigare filmer är praktiskt taget okända i väst och det är omöjligt att hitta någon info om dom.

Terry (Chiba) är en streetwise, smådryg gatubuse som gör jobb åt högstbetalande. Vid sin sida har han Ratnose, sin roliga sidekick. Tillsammans räddar de en kampsportsmästare från galgen, bara för att själva hamna i onåd hos yakuzan för att ha vägrat kidnappa en miljonärsdotter (Yutaka Nakajima) vars far nyss dött. Under fritagningen av kampsportsmästaren råkade Terry döda dennas lillebror vilket medför att yakuzan lätt kan mobilisera denna mot Terry. I och med att den japanska maffian nu är emot Terry så ställer han sig på miljonärsdotterns sida. Vad som följer är några av de mest brutala och blodiga fighterna som man skådat i kung fu-filmens historia. Allt kulminerar på en tanker ute till havs där Terry ställs mot mannen han en gång räddat livet på…

Det finns tre aspekter av The Streetfighter som bidrar till dess storhet; 1. Den förvånansvärt intressanta ploten (i alla fall under filmens första halva) 2. Det helt absurda over the top-våldet 3. Sonny Chiba och hans karaktär Terry. De två första talar för sig själva, men låt oss stanna vid den tredje aspekten. Chibas karaktär är verkligen en anti-hjälte; dryg, ovårdad, sexistisk och faktiskt…jävligt mänsklig. Chiba spelar honom extravagant och stortrivs i rollen. Sedan har vi Terrys fightingtkorreografi. Han slåss VERKLIGEN som han är. Medan Bruce Lee slogs graciöst och verkade lätt som en fjäder, så slåss Sonny Chiba istället som ett förståndshandikappat fyllo! Det intressanta är att man verkligen tror på att han är så grym som han är i filmen. Han pustar och stönar och rycker och svajar. Det är helt unikt och hur fett som helst!

The Streetfighter slutar med en cliffhanger, men låt inte detta avskräcka dig. Även om du inte ser de två (sämre) uppföljarna, så är detta fantastisk underhållning. Bara att se Sonny Chiba pusta fram rallarsvingar är värt din tid. Jag är inte jätteförtjust i kung-fu genren, men detta är antagligen det bästa jag sett därifrån.

ps. Självklart återkommer jag med längre utläggningar om legendaren Sonny Chiba.

Filmen är public domain och kan ses i sin helhet här.

Torso (1973)

juni 11, 2010

Sergio Martino gjorde ett gäng fantastiska giallos i början på 70-talet. Hans The Strange Vice of Mrs. Wardh är en av mina absoluta favoriter inom denna brutala och stiliserade italienska subgenre. Även hans All the Colors of the Dark är riktigt bra. Kanske inte riktigt en giallo, men fortfarande en riktigt cool skräckfilm. Sedan har Martino avverkat nästan samtliga italienska genrer; poliziotteschi (Violent Professionals), sexkomedi (High School Girl), spaghettiwestern (Mannjana), kannibalfilm (Mountain of the Cannibal God), post-apokalyps (2019: After the Fall of New York) osv. Han är en sann produkt av den italienska populärkulturella filmindustrin. Martinos giallos gjorde sig lite kända för att innehålla rikliga mängder sleaze och knullande. Framförallt var det vackra Edwige Fenech Martino fokuserade sin kamera extra mycket på. Denna gång är hon inte med, men detta betyder inte att sleazefaktorn är låg i Torso

Filmen är även känd som The Bodies Presented Traces of Carnal Violence (en direktöversättning av filmens italienska titel) och det är en ganska otypisk giallo. Torso känns mer som en amerikansk slasher än en våldsam italiensk kriminalare med överkomplicerad plot. Visst finns det ett avslöjande i slutet som rör mördarens identitet, men denna plottwist får inte så mycket utrymme i Torso som i andra giallos. I stället fokuserar hela den sista tredjedelen av filmen på att Jane (Suzy Kendall från Argentos The Bird with the Crystal Plumage) är fast med mördaren i ett hus och att han leker katt och råtta med henne.

Annars är ploten lite av det vi förväntar oss. En kvinnomördare härjar och han dödar sexuellt frisläppta kvinnor. Ett gäng studenter, med Jane i spetsen, åker till ett hus på den italienska landsbygden. Där utforskar vissa av tjejerna sin sexualitet genom att pröva på att knulla andra brudar, medan mördaren spanar i buskarna. Det är inte så mycket mer utöver detta. Fast viss låter det mer som en amerikansk slasher än en giallo? Jag har därför mina starka misstankar att Martino var mer influerad av Mario Bavas Bay of Blood än av sina egna tidigare alster.

En lite intressant grej är att Torso är ganska lam på våldsfronten för att vara en giallo. Det finns en riktigt grafisk scen, medan det mesta andra döljs genom smart klippning. Martino vill tydligen kompensera detta genom att vrida upp sleazefaktorn ännu mer jämfört med sina tidigare filmer. Jag har inget emot naket på film, men här blir det nästan parodi. Alla tjejer ska springa runt nakna, till sensuell musik, mest hela tiden. Kendall är ganska bra som den blyga, oskuldsfulla tjejen. Annars är det lite som förväntat inom italienska genrefilm; fullträffar och bommar helt enkelt. Slutet är också lite abrupt och snabbt avklarat, vilket är lite av en besvikelse (om man då inte räknar hela den sista tredjedelen som slutet).

Om du är ett giallofan, så kan Torso vara lite kul eftersom den skiljer sig ganska mycket från andra filmer i subgenre. Den är mycket rakare och mindre långsökt. Men i grund och botten så är det en lite ointressant film. Snyggt utförd, men dock ointressant. Om inte tuttar på film är din melodi…

Njuta Films har gett ut den på svensk DVD.

Lustigt att trailern pushar Carlo Ponti-kopplingen. Annars är den EXTREMT tidstypisk…

Varing: Innehåller spoilers om du inte sett Female Prisoner #701: Scorpion!

Nu var det dags för Shunya Itos andra Female Prisoner: Scorpion-film! Exploitationmaskineriet på den japanska Toei-studion jobbade snabbt här eftersom uppföljaren kom samma år som Female Prisoner #701: Scorpion. Antagligen var det så att den här uppföljaren innehöll en massa scener och idéer som blev utelämnade ur den första filmen pga tids- och budgetskäl. Det märks, men mer om det sen. Den förra filmen var Itos regidebut och redan där lyckades han att skapa en fantastisk stämning och producera en väldigt egen stil. Uppföljaren känns ännu mer raffinerad på den fronten. Ito har helt enkelt växt lite. Meiko Kaji är självklart tillbaka som Nami Matsushima/Matsu the Scorpion. I slutet av förra filmen så fick hon ju, som bekant, sin hämnd och har nu åter igen hamnat i det helveteshål som är den japanska fängelsevärlden. Men denna kan ju självklart inte hålla henne speciellt länge. Snart ska hon ut på en roadtrip genom helvetet…

Matsu är inlåst i isolering efter hennes blodiga mordturné på Tokyos yakuza. Det är så illa nu att hon knappt får se solljus över huvudtaget. Men så anländer en byråkrat som chockas över den brutalitet den unga kvinnan utsätts för. Högre politiker ska besöka fängelset och byråkraten kräver att Matsu släpps ut under den formella ceremonin. Det skulle han inte krävt, eftersom Matsu passar på att angripa fängelsedirektören igen (som hon redan lyckats göra blind i den förra filmen)! Straffet blir ännu hårdare och fängelseledningen börjar diskutera hur de ska mörda Matsu. De letar efter rätt tillfälle. Fångarna arbetar i ett stenbrott och under transporten ut dit tänker fängelseledningen strida till verket. Men de borde lärt sig vid det här laget att inte jävlas med Matsu the Scorpion! Snabbt lyckas hon, tillsammans med medfångarna, att övermanna vakterna och ta kontrollen över fångtransporten. Nu är Matsu på flykt tillsammans med sex andra kvinnor och vad som följer är en riktigt trippad roadmovie. Hela tiden är polisen dom hack i häl. Problem uppstår snart inom gruppen eftersom psykopaten Oba (Kayoko Shiraishi) utmanar Matsu om ledarskapet…

Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 är inte en women in prison-film. Den börjar som en sådan, men förändras snabbt till en roadmovie när Matsu och medfångarna flyr. Allting är uppskruvat den här gången. Tempot är mycket högre. Våldet är mer brutalt. Surrealismen och de makabra elementen rikligare och konstigare. Toei fläskar helt enkelt på med allt de inte riktigt vågade ha med i den första filmen. Ito själv drar sig inte ens för att ha med lite ockultism mitt i allt det andra! Filmen har en mer konsekvent stil än Female Prisoner #701: Scorpion. I ettan använde sig Ito av sin säreget teatraliska stil för att göra vissa scener mer dramatiska. Denna gång känns stilen mycket mer genomgående och den genomsyrar hela filmen. Utöver detta förlänger Ito striderna. Ofta är Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 mycket nära den rena actionfilmen och den lyckas göra detta på ett stilistisk, fantastiskt och extremt väl koreograferat sätt. Helt enkelt hur ur coolt som helst. Speciellt filmens actionladdade, men sorgligt melankoliska, slut sticker ut.

Även Matsu har förändrats. I den första filmen fick vi se människan bakom hämndbegäret. Det kändes som om hon konstant försökte härda sig själv för att fokusera på målet. I uppföljaren säger Matsu knappt någonting alls. Hon är en ren och skär mördarmaskin. Detta ger Meiko Kaji ett enormt utrymme att uttrycka sig endast genom sitt ansikte och sin ögon. Hon göra detta på ett helt fantastiskt sätt. Karaktären har helt enkelt växt.

Female Convict Scorpion: Jailhouse 41 är helt enkelt fantastisk. Detta är absolut min favorit bland Female Prisoner: Scorpion-filmerna. Den enkla anledningen är att den innehåller ALLT man vill ha i en bra film; våld, spänning, stil och ockultism! Se, se, se……….och se igen!

Läs mer om serien och den första filmen!

Läs mer om musiken.

Läs mer om (den fantastiska) Meiko Kaji!

Vixens: Marisa Mell

juni 8, 2010

Marisa Mell har ofta kallats den vackraste kvinnan inom italienska film. Denna österrikiska skådespelerska föddes i Graz, men flyttade redan som ung till Italien för att delta i den populärkulturella explosion som skedde inom landets filmindustri på 60-talet. Hon gjorde minnesvärda roller i några av Umberto Lenzis tidiga filmer som giallon Seven Blood-Stained Orchids och poliziotteschin Gang War in Milan. Mell var även förförisk i Lucio Fulcis tidiga giallo One on Top of the Other aka Perversion Story. En annan av hennes minnesvärda roller var som Giuliana Caroli i den stenhårda poliziotteschin Beast with a Gun. I slutet av 70-talet hamnade hon i den italienska Exorcisten rip-off subgenren och avslutade sin karriär i Joe D`Amatos tragiska Quest for the Mighty Sword aka Ator III: The Hobgoblin. Hon dog i cancer urfattig 1992. Men Mell kommer alltid att bli bäst ihågkommen som den coola Eva Kant; snygg sidekick till Diabolik i Mario Bavas kultfilm med samma namn. Hon är helt enkelt tjejen som låg naken och hånglade med John Phillip Law medan de båda var täckta av pengar (kanske en av de mest minnesvärda scenerna i filmhistorien)!

Det är inte bara filmmusik som är relaterad till skräckfiktion. Jag lyssnar ganska mycket på hip hop och 1994 bildades en grupp som skulle bli ledande inom det som kom att kallas horrorcore. Gravediggaz kom ur New Yorks hip hop-scen och var inte precis några duvungar. I täten fanns Prince Paul (från De la Soul) och RZA (från Wu-Tang Clan). Övriga medlemar var Frukwan och Too poetic. Gravediggaz rap var starkt influerad av skräckfiktion och moderna (blodiga) amerikanska vandringssägner. Fyra plattor hann de med (den senaste från 2004). De är hur jävla bra som helst och det slutgiltiga beviset på att det inte endast är metal som har patent på skräckfiktionen.

Baba Yaga (1973)

juni 7, 2010

Det finns en handfull italienska serietidnings filmatiseringar. Den mest kända är onekligen Mario Bavas populärkulturella milstolpe Diabolik (har ni inte sett den så bums in i skamvrån). Vi har även Michele Soavis fantastiska Dellamorte Dellamore som bygger på en roman av Tiziano Sclavi. Han blev känd som mannen bakom serien Dylan Dog, så där finns i alla fall en koppling. Sedan finns även Piero Vivarellis Satanik. Italienska serier kallas för fumetto (ordagrant: rökmoln; snyftandes på pratbubblorna). De absolut mest kända serierna från Italien är de sk. fumetti neri. Dessa serier dök upp på 60-talet och hade alltid anti-hjältar i huvudrollen. Dessa vände sig emot systemet och bekämpade borgare, korrupta politiker och snutar. Den italienska erfarenheten av fascismen kombinerad med en växande rörelse inom den unga arbetarklassen skapade radikala seriehjältar på kollisionskurs med det kapitalistiska samhället. De mest kända av dessa serier var (självklart) Diabolik, Satanik och Kriminal.

Baba Yaga bygger också på en fumetti, fast en mer erotisk sådan. Serien heter Valentina och skapades av Guido Crepax. Filmen är regisserad av Corrado Farina som är mest känd för en dokumentär om just Crepax och en märklig anti-kapitalistisk version av Dracula; They Have Changed Their Face. I Baba Yaga spelas Valentina av den vackra franska skådespelerskan Isabelle De Funès och hon är (precis som i fumettin) en ung modefotograf i Milano. En kväll förändras hennes liv när hon får en skjuts av en äldre, rik kvinna (italienska kultfavoriten Carroll Baker, som är alldeles för ung för rollen). Efter mötet med kvinnan (Baba Yaga, vilket betyder häxa på ryska) så verkar Valentinas kamera besatt. Under en fotografering kollapsar modellen som om hon skadas av bilderna. Men när Valentina framkallar bilderna ser hon att modellen angrips av en S&M-klädd docka Baba Yaga har (men som nu växt till mänsklig storlek). Samtidigt plågas Valentina av märkliga och sexualiserade drömmar som omfattar den äldre kvinnan. Hon inser att hon börjar känna en attraktion till henne. Kommer Valentina klara att bryta häxans förbannelse? Eller kommer hon att sluta i det bottenlösa hål som finns i Baba Yagas hus?

Farinas film är bra märklig. Genom sin icke-linjära struktur och Valentinas allt större svårigheter att skilja dröm från verklighet bjuder han in oss på en hyfsad komplex resa. Samtidigt är det en väldigt snygg film, där speciellt drömscenerna sticker ut. Favoriten är nog den med Valentina, soldaterna och avrättningen på stranden. Dessa scener har verkligen en drömlik sensibilitet och lyckas ibland nästan se ut som tavlor i rörelse. Det är mycket naket i den här filmen, men det fyller en funktion. Baba Yaga fungerar verkligen hur bra som helst som en övernaturlig, erotisk fantasi med starka toner av S&M. Det är mycket fascinerande hur denna oerfarna regissör lyckas med konststycket att göra så fascinerande och stilistiskt fulländad erotik. Och kanske ett ännu större mysterium är varför han aldrig gjorde fler långfilmer efter den här…

Baba Yaga är ingen skräckfilm (trots att den absolut har drag av en sådan). Det är en sällsamt vacker och märklig film i gränslandet mellan exploitation, surrealism och konstfilm. Men allra främst är det erotik. Förvånansvärt intressant sådan. Jag sträcker mig tom. så långt att jag är beredd att säga att detta är en av de intressantare filmer som den italienska exploitationmaskinen slängde ur sig på 70-talet…

Trailern fångar filmens märkliga känsla och stil…