Vixens: Pam Grier

oktober 30, 2010

Pam Grier var den mesta och hetaste blaxploitationstjärnan. Vid 21 års ålder fick hon en liten roll i Russ Meyers Beyond the Valley of the Dolls. Det var här hon blev upptäckt av Roger Corman och blev castad i de women in prison-rullar som han producerade; The Big Doll House, Women in Cages och The Big Bird Cage. Två av dessa filmer regisserades av Jack Hill och när han hakade på blaxploitation-trenden tog han Grier med sig och gav henne en mängd minnesvärda huvudroller. Hon blev legendarisk som Coffy och Foxy Brown; två av de coolaste kvinnliga karaktärerna någonsin. Under sin blaxploitation-karriär jobbade hon med flera andra legendarer, som tex Fred Williamson i Bucktown. Grier hann även vara med i uppföljaren till den första svarta Dracula-filmen; Scream Blacula Scream. Under 80- och 90-talet varvade hon b-film med mindre roller i större filmer tills Tim Burton gav henne en hyllningsroll i Mars Attack och Quentin Tarantino gav henne huvudrollen i Jackie Brown. Ett grymt avslut på en grym karriär!

Bloodsucking Freaks (1976)

oktober 28, 2010

När jag tänker på det som amerikanerna brukar kalla för grindhouse, så tänker alltid direkt på den här filmen. Joel M Reeds film hette ursprungligen The Incredible Torture Show, men är mer känd som Bloodsucking Freaks. När den först släpptes 1976 lyckades protester från organisationen Women Against Pornography få filmen tillbakadragen från biograferna och den amerikanska granskningsnämnden för film (MPAA) förbjöd sedan den helt. När Troma köpte rättigheterna till The Incredible Torture Show 1980 bytte de dels titeln för att undvika associationer med skandalfilmen, dels lovade de MPAA att klippa i den. Lloyd Kaufman körde dock en fuling och satte ”R”-stämpeln på den utan att utföra ett enda klipp. När detta upptäcktes blev Troma stämda av MPAA. Alla dessa turer runt Bloodsucking Freaks har gett den ett ganska imponerande rykte inom trashfilmskretsar. Jag har faktiskt ingen aning om den versionen jag har är klippt eller inte, men ärligt talat bryr jag mig inte heller. Det jag såg var mer än tillräckligt.

Det sägs att Reed var influerad av Don Edmonds exploitationklassiker Ilsa: She Wolf of the SS och Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks när han gjorde Bloodsucking Freaks. Han ska även ha sett en riktig S&M-balett där dansöserna hade varit nakna som kittlade hans fantasi. Det som är lite unikt med den här filmen är att det är en av få filmer som hyllar den franska teatern Grand Guignol. Teatern låg i Pigalle i Paris och mellan 1897 och 1963 blev den världskänd genom sina enaktspjäser som skildrade realistisk tortyr och våld på scenen. I Bloodsucking Freaks så har teaterdirektören Sardu (Seamus O’Brien) öppnat upp sin egen Grand Guignol i SoHo (New York). Han driver teatern tillsammans med sin dvärghantlangare Ralphus (Luis de Jesus). Tortyren och stympningen av de nakna, unga kvinnorna som utförs på scen är dock inga specialeffekter utan högst verkliga.

Sardu och Ralphus är två utpräglade sadister som driver slavhandel med unga kvinnor i teaterns källare och sätter upp föreställningarna för sin egna perversa njutnings skull! De lägger ner mycket tid på att införa en slavmentalitet hos de unga kvinnorna grundad i bestraffning och belöning (ni som sett The Story of O vet vad jag snackar om). De kvinnor som gör motstånd bryts ned psykiskt och låses sedan in i en bur i källaren där de ges människokött att äta! Filmens minimala handling går ut på att en teaterkritiker (Alan Dellay) dissar Sardu varpå denne sedan kidnappar honom och ska använda honom i sin ultimata föreställning; en S&M-balett. Han kidnappar även balettdansösen Natasha D’Natalie (söta Viju Krem som ärligt talat ser sjukt hög ut genom hela filmen). Natashas pojkvän försöker utreda hennes försvinnande tillsammans med en korrumperad polis, vilket självklart leder dom till Sardus teater…

Jag brukar inte gnälla på att film är sexistisk. I och med att jag kollar så mycket på exploitation så hade det varit svårt att gång på gång behöva påpeka detta. Det intressanta med dessa b-filmer är att de ofta har andra kvalitéer. De kan vara samhällskritiska, civilisationskritiska eller subversiva till exempel. Man får acceptera lite meningslöst naket (vilket många gånger krävdes av regissörerna för att få filmerna distribuerade) och, ofta kopplat till detta, tattig kvinnosyn. Problemet med Bloodsucking Freaks är att den inte har något annat ALLS förutom grovt våld mot nakna kvinnor.

I vissa scener försöker filmen vara rolig, vilket den misslyckas totalt med. Visst är Bloodsucking Freaks så absurd att man har lite svårt att ta hela spektaklet på allvar, men samtidigt så finns det en sådan utpräglad sadism i den här filmen att den lämnar en lite dålig eftersmak i käften. Trots att goreeffekterna ofta är av ganska oövertygande kvalitet, så är det hela filmens inramning som gör den provocerande. Sardu och Ralphus är så utpräglat sjuka att det inte finns någon underhållning i den här filmen. Hade den kört allt på blodigt allvar så hade det kunnat bli riktigt skrämmande, men Reed blandar allt med campy scener vilket medför att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt det man ser. Att den (såklart) ser jävligt billig ut och att skådespelarna är jävligt träiga (bortsett från Seamus O’Brien!) hjälper inte heller saken.

Denna film är på allvar en BDSM-fantasi riktat till folk som går i gång på sådant. Sådana filmer kan dock vara intressanta om de har karaktärer man bryr sig om (som tex i Reeds inspiration Ilsa: She Wolf of the SS). Då kan det perversa våldet framstå som ett hot vilket gör filmen spännande att se på. Det finns inget sådant i Bloodsucking Freaks. Det är bara en och en halv timme makabert våld mot unga kvinnor. Och jag går inte igång på sån skit…

Tromas titel är förövrigt missvisande eftersom det endast finns en bloodsucking freak i den här filmen…

Guinea Pig (1985)

oktober 26, 2010

Nu var det dags för ännu en japansk gorefilm som är gjord straight to video, fast denna är lite mer mytomspunnen än Naked Blood. Filmen jag pratar om är såklart Guinea Pig (även känd med undertiteln Devils Experiment). Det är lite svårt att få grepp om hur många filmer det faktiskt finns i den här serien, men ska jag tro imdb så är det minst sex stycken. Hur som helst så är filmerna i serien några av de mest förbjudna i världen (hur man nu mäter det). Om ni inte känner till Guinea Pig (vilket jag tvivlar) så kan jag berätta att det är ett gäng fejkade snuff-filmer som är gjorda i en ”dokumentär” stil (i alla fall de två första, som är dom jag sett). Detta betyder att det inte finns någon handling överhuvudtaget; bara förnedring, tortyr och brutalt våld.

Konceptet är inte nytt. Redan 1976 köpte producenten Allan Shackleton in c-filmen Slaughter (regisserad av schlockmästarna Michael och Roberta Findlay), för att sedan i slutet klippa in en scen där den påstådda inspelningen av filmen avbryts och en tjej i filmcrewet mördas av de övriga som jobbar med Slaughter. Filmen fick namnet Snuff och är det första försöket, som jag känner till, att göra en kvasidokumentär snuff-rulle. Den första Guniea Pig-filmen känns starkt influerad av denna bisarra våldtäkt på en redan rutten film.

Satoru Oguras groteska våldsorgie är dock lite mer genomtänkt än Snuff. Den dokumentära formen han valt passar nollbudget filmen bra (den är bara 42 min) och är även ett ganska smart sätt att marknadsföra den på. Guinea Pig inleds med en text som såklart hävdar att filmen är verklig och att någon mottog den på posten. Vad som sedan följer är tre män (alternativt fyra med den som filmar) som torterar en ung tjej. Allt är inspelat med en vanlig hemvideokamera och illusionen upprätthålls ganska bra (bortsett från ett tillfälle när Ogura inte kunde hålla sig och filmar från tjejens ögonperspektiv). Filmen kan därför även ses som en föregångare till dagens ”subjektiv-kamera-fejkad-dokumentär”-skräckfilmer (REC, Paranormal Activity osv).

När förövarna ska använda ett nytt tillhygge på kvinnan står detta utskrivet på skärmen och i vissa scener står det även utskrivet tex hur många gånger de slagit henne eller hur varmt vattnet är som de häller på henne. Detta ”vetenskapliga” (och ihärdiga) tillvägagångssätt är faktiskt en av filmens allra mest stötande aspekter. Detta knyter även Guniea Pig till en annan genre (som italienarna var mästare på), nämligen Mondo. Men om det finns några filmer som Ogura har influerat starkt så är det de moderna tortyr-skräckfilmerna (Saw, Hostel osv) . Och de älskar vi ju alla eller hur?

Nu kanske någon tänker; shit, jag måste se denna jätte influensrika och mytomspunna film! Jag har ett tips till dig; GÖR INTE DET! Det finns folk som hävdar att Guinea Pig är en konstfilm, eftersom det är en skräckfilm strippad från allt förutom den rena skräcken. Detta stämmer inte. Guinea Pig är ren och skär pornografi. Fast knullet är ersatt med våld. Det är så meningslöst och så jävla frånstötande att jag undrar vem den här filmen är gjord för. Min starkaste gissning är att den inte är gjord för någon alls utan att den bara ska chocka vem som än råkar springa på den. Det finns INGA förmildrande omständigheter för Guinea Pig. Detta är helt meningslöst skit…

Visst är den inte lika välgjord som uppföljaren Guinea Pig 2: Flowers of Flesh and Blood (som är mer av samma vara), men vad spelar det för roll? Jag har ingen förståelse för den här filmen överhuvudtaget. Att den sedan har influerat den subgenre inom skräck som jag hatar mest av allt, nämligen tortyrfilmerna, gör inte det hela bättre. Undvik den här med näbbar och klor.

Självklart hittar jag inga klipp från den här filmen, men det finns lite bilder ovan ni kan kolla på. Vad är förresten grejen med japaner och våld mot ögon??? Såg Guinea Pig 2: Flowers of Flesh and Blood också, men jag vet i fan om jag är peppad på att recensera den…

Jag får ibland höra skit om Don Coscarellis Phantasm. Detta skitsnack stämmer inte (rent objektivt); i alla fall inte om vi snackar om den första filmen. Fred Myrows och Malcoms Seagraves soundtrack är tex helt fantastiskt! Lyssna på ledmotivet. Visst var det tungt influerat av Robert Miles Tubular Bells från Exorcisten, men det flippade inte ut i psykedeliska gitarrer från 70-talet på samma sätt. Detta gör soundtracket till en klassiker. Avgör själv!

…och jag kommer att återkomma till Phantasm inom en jävligt snar framtid…

Naked Blood (1995)

oktober 23, 2010

Hisayasu Sato verkar vara en djupt störd man. Han har länge verkat inom den japanska straight to video-marknaden och regisserat en hel drös av filmer som blandar S&M med brutalt, detaljerat våld. Hans budgetar är ofta fruktansvärt små och hans filmer sträcker sig sällan över 70 min. Mest känd måste han absolut vara för The Bedroom, en film han gjorde 1992 och där han gav en av rollerna åt Issei Sagawa. Denna japanska utbytesstudent pluggade i Frankrike och den 11 juni 1981 bjöd han hem sin holländska kursare, Renée Hartevelt, på middag. Issei mördade kvinnan och åt upp delar av henne (och passade även på att ha sex med liket).

Han blev gripen och sedan friad pga av en teknikalitet. Det är alltså igen tvekan om att det var han som utförde dådet (han har tom erkänt). Och denna man gav Sato en roll i en film! Man kan verkligen undra om allt står rätt till här i världen (eller i Japan åtminstone). Samtidigt så är Sato så jävla utflippad att hans filmer blir intressanta eftersom de inte riktigt liknar något annat. Regissören Shinya Tsukamoto brukar ofta kallas för Japans David Cronenberg. Jag tycker inte detta riktigt stämmer. Tsukamotos filmer är alldeles för arty. Jag ger hellre denna titel till Hisayasu Sato. Han gör explotitationfilm med en manisk fixering vid förändringar av den mänskliga kroppen (både sexuellt och genom olika ingrepp) och dess skörhet. Samtidigt är han galet mycket mer pervers än vad den tidiga Cronenberg någonsin var…

På många sätt är Naked Blood en ganska typisk Sato-film. Den handlar om en briljant ung kille som lyckas utveckla ett serum som medför att när människor känner smärta så börjar hjärnan producera endorfiner. Hans mamma är forskare och håller på att experimentera med en ny medicin på tre unga kvinnor. Sonen tar sig till anläggningen och injicerar sin världsförbättrarmedicin i kvinnornas dropp. Sedan filmar han kvinnorna under de 48 timmar det tar för hans serum att börja verka. Effekten är inte vad den unga forskaren tänkt sig. Den ena kvinnan inser att hon får kickar av att skada sig (och självskadebeteendet går jävligt långt).

Den andra kvinnan älskar att äta och råkar skära sig när hon ska tillaga bläckfisk. Detta ger henne en sådan kick att hon sticker ner sin hand i frityroljan och sen börjar äta på den! Den tredje kvinnan får huvudpersonen kontakt med och genom att dissa henne får han följa med henne hem. Det visar sig att hon har problem med sömnlöshet och använder en virtual reality-maskin (det är 90-tal!) för att komma in i dvala. Hon kopplar även in maskinen till en kaktus eftersom ”det är den enda växten som inte pratar, eftersom den alltid sover”. Hur som helst hittar denna tjej helt andra sätt att få utlopp för sin smärta/njutning, nämligen mord…

Naked Blood är regissören trogen och inte längre än 76 min. Samtidigt händer så mycket i filmen att den känns längre (dock inte överlång). Trots den uppenbart låga budgeten, så är goreeffekterna mycket övertygande (bortsett från en scen i slutet där sminkningen glöms bort). Filmen är verkligen magstark. Tjejen som börjar äta upp sig själv äter även upp sin egen klitoris med kniv och gaffel. Men tro inte att den här filmen endast är gore i en timme och en kvart. Sato flummar ut rejält i känslomässiga relationer mellan en människa och en kaktus, folk som lyckas färdas mellan dimensioner genom relativitetsteorin och S&M-kärlek. Det ser extremt billigt ut, men det är svårt att inte dras med i den sinnessjuka berg och dalbana som Naked Blood är. På grund av den korta längden så känns filmen ofta som världens mest knäppa och perversa Tales from the Crypt-avsnitt. Men du måste gardera dig. Filmen är verkligen riktigt sinnessjuk…

Vad mer kan jag säga om Naked Blood? Den är skitknäpp. Jag kan faktiskt inte ens rekommendera den för fans av den unge Cronenberg. Detta är verkligen acquired taste. Är den bra? Jag vet inte. Den är intressant. Kanske till och med originell. Men det får du faktiskt själv avgöra.

Jag hittade inget klipp på youtube som inte var censurerat. Tittar ni på bilderna ovan fattar ni att det finns ett visst fokus i de bilder och klipp folk lägger upp från filmen. Detta fokus är gore…

Snapdragon (1993)

oktober 21, 2010

Visst tillhör jag den generationen snubbar som fick hormonrubbningar av att se Pamela Anderson i Baywatch. Men jag var ett gränsfall eftersom jag är så pass gammal att jag även minns när att Samantha Fox hängde på väggar i pojkrummen. Hur som helst var det bara en tidsfråga innan Pamela Anderson hamnade i en exploitationfilm. Efter de oväntade framgångarna med Paul Verhoevens kvasi-giallo Basic Instinct ville varenda litet b-bolag ha sin egen sexiga thriller som innehöll knullande varvat med våld. Detta gällde även det kortlivade Prism Entertainment Corporation. Under några år producerade de ett tjugotal filmer inom genrerna sleaze, skräck och actionxploitation. Snapdragon blev deras kronjuvel. De drog även det längsta strået bland alla dessa Basic Instinctripoffs, eftersom de trots allt fick med Pamela Anderson på tåget (i sin långfilmsdebut dessutom). Regissör blev Worth Keeter som endast gjort z-trash. Hans mest kända film måste vara LA Bounty som skrevs av Sybil Danning och även hade henne i huvudrollen. Om vi inte räknar hans regiinsatser i Power Rangers

Filmen börjar med att vi ser en liten västerländsk flicka kidnappas i Kina för att tvingas till prostitution (dessa onda kineser!). Sedan hoppas det fram i tiden till en tjock man som har sex med en foxy blondin (som vi självklart inte får se ansiktet på). Precis när han kommer fäller kvinnan ut ett rakblad hon haft under tungan och snittar hans hals. Det visar sig att detta inte var det första mordet och polisen Peckham (Chelsea Field från Dust Devil), som jobbar på fallet, misstänker att mördaren är en prostituerad. Samtidigt träffar hennes pojkvän, kriminalpsykologen David (Steven Bauer), en kvinna vid namn Felicity (Pamela Anderson). Hon har tappat minnet och David tar sig ann henne. Felicity förföljs nämligen av mardrömmar där hon dödar män hon knullar med genom att skära upp dom med ett rakblad hon gömmer under tungan (som vi nu får reda på kallas för en snapdragon). Utan att ägna minsta tanke åt att den unga kvinnan kan vara den psyksjuka mördaren inleder David helt ogenerat en relation med henne. Men självklart är det inte Felicity som snittar torskar utan hennes knäppa tvillingsyra. Detta resulterar i en fight när Pamela Anderson gör upp med sin stunt double.

Låter det lite bekant? Det finns vissa små likheter med Drew Barrymore-fiaskot Doppelganger som kom samma år. Men Avi Neshers film var en renodlad skräckfilm (som försökte vara lite originell) och innehöll åtminstone några scener med underhållande gore. Snapdragon är en straight to video-thriller, som innehåller lite tuttar och absolut inget gore. Det räcker inte att filmen är tråkig och ful; den är grymt förutsägbar också. Hela onda tvilling-twisten är gjord trettiotusen gånger innan och här sköts den inte bättre än de tidigare tjugoniotusenniohundranittionio gångerna. I och med att man sett glimtar av mördaren, ser att det är Pamela och fattar att den goda tjejen inte kan vara psykopaten (filmen är alldeles för feg för att våga sig på något sådant) så leder min genreskadade hjärna mig direkt in på onda tvilling-spår (jag borde kanske bli snut)! Problemet med den här filmen är att den inte ens är så dålig att den blir rolig. Bortsett från scenen i slutet när den onda tvillingen slår ner David lite omotiverat med en kung-fu pinne. De måste ju göra en referens tillbaka till Kina!

Snapdragon är en halvobskyr rippoff som borde falla i glömska. Jag fick den av en polare som hade köpt den BARA för att glo på Pamela Andersons sexscener (kom ihåg att detta var före internet) och jag fick ärva den i egenskap av konnässör av dålig film. Och dålig är den. Se den inte utan se om Basic Instinct istället. Eller varför inte random giallo…

Lusigt nog så var den enda scenen jag hittade filmens upplösning. Bortsett från kung-fu slaget så måste ni även notera den stora dramatiken som uttrycks genom filmens eminenta skådespelare. Och ja det finns en twist till efter den här scenen…

Female Prisoner: Scorpion

oktober 19, 2010

Här har ni mina recensioner av de fyra filmerna i den första Female Prisoner: Scorpion-cykeln samlade. Filmserien bygger på en manga av Tooru Shinohara. Meiko Kaji spelar Matsu the Scorpion och de första tre filmerna är regisserade av Shunya Ito, medan den sista är regisserad av Yasuharu Hasebe.

Female Prisoner #701: Scorpion

Female Convict Scorpion: Jailhouse 41

Female Prisoner Scorpion: Beast Stable

Female Prisoner Scorpion: #701′s Grudge Song

Seriens musik

Huvudrollsinnehavaren Meiko Kaji

Calvaire (2004)

oktober 18, 2010

Visst har vi snackat om fransk extreme wave, men vad är Belgisk skräckfilm? Det som oundvikligen poppar upp är den fantastiska Man Bites Dog från 1992 (Rémy Belvaux RIP). Egentligen så är det inte en skräckfilm, men det är en sjukt originell och väldigt SKRÄMMANDE film. Annars får jag inga genreassociationer från detta splittrade lilla land. Därför var jag extra nyfiken på Calvaire. Titeln betyder svår prövning (alt. oskuldsprov) och båda dessa definitioner är talande för vad som drabbar huvudpersonen i denna smått surrealistiska hillbilly-skräck. Regissören Fabrice Du Welz har även gjort djungelskräckfilmen Vinyan. Denna har jag dock inte sett, så jag har tyvärr inget att jämföra med. Men jag kan berätta för er vad denna unga belgiska regissör gillar; Motorsågsmassakern och Deliverance! Låter väl inte helt fel kanske, eller hur?

Calvaire handlar om Marc (Laurent Lucas), en b-entertainer som utför gigg på ålderdomshem och andra kanske inte helt smickrande tillställningar. Det är julafton och efter ett uppträdande i södra Belgien beger han sig hem i sin van. Mitt ute på vischan (och mitt i ett enormt spöregn) får Marc problem med bilen. Men snart dyker en märklig man vid namn Boris upp (Jean-Luc Couchard). Han säger att han springer runt i skogen och letar efter sin försvunna hund. När han märker att Marcs bil strular tvingar han sig in i den och säger att han ska leda honom till någon som kan hjälpa honom. Marc hamnar nu på ett hotell mitt ute i ingenstans som drivs av en herr Bartel (Jackie Berroyer). Den äldre mannen ger ett sympatiskt intryck och lovar att hjälpa Marc med att reparera hans van. Bartel berättar även lite sorgset att hotellet inte får så mycket gäster längre sedan hans fru Gloria dog (som var en lokalt känd sångerska). Medan Marc tittar runt i bygden börjar han upptäcka märkliga saker. Bland annat springer han på ett gäng bondlurkar i full färd med att sätta på en gris (referens!). Bartel verkar även inte ha det minsta bråttom med att fixa Marcs bil. Samma kväll äter de två männen middag och den äldre mannen ber Marc sjunga för honom. Bartel intygar för Marc att han sjunger vackert PRECIS som hans fru. Snart så kommer hotellägaren att vara helt övertygad om att Marc ÄR hans fru och han kommer inte låta honom lämna hotellet för något i världen!

Likt ni säkert förstått vid det här laget så är Calvaire tungt influerad av de skräckfilmer där hotet kommer från degenererade och inavlade lantisar. Det är en hyllning till denna subgenre och Du Welz skäms inte för att fylla sin film med metadoftande direkta referenser. Calvaire har tom sin egen version av middagsscenen från Motorsågsmassakern! Men filmen försöker inte vara en trashig exploitationrulle, utan istället verkar det som om Du Welz mer riktar in sig på art house-publiken. Hans andra stora inspirationskälla är nämligen David Lynch. Särskilt scenen när lantisarna börjar festa på krogen (till märklig musik och med märklig klippning) påminner starkt om den amerikanska surrealisten. Men ni ska inte tro att regissören fegar ut på det groteska; Calvaire är en jävligt våldsam och grafisk film.

Hur går då bladningen av hyllning, seriös backwood-terror och pretentiösa tendenser ihop? Förvånansvärt bra faktiskt. Visst känns filmen väldigt långsam i vissa stunder, men när chockerna väl kommer blir de desto större (och de är rejäla!). I slutändan så har man överseende med filmens lite mer skitnödiga sidor och den framstår faktiskt som ett helt legitimt inlägg i genren. Ett väldigt eget inlägg i genren till och med. Men om vi ser på det från andra hållet så ger filmen faktiskt löften om att vara något mer, vilket den aldrig blir. Det är samma historia (om en medelklassman från storstaden som terroriseras av landsbygdens underklass) som vi egentligen sett flera gånger innan. Jag hade inte kallat detta för en besvikelse, men det är så det är. Calvaire har dock ett stort plus jag måste nämna; den har ett helt fantastiskt foto. De belgiska skogarna ser verkligen både utomjordiska ut och extremt hotfulla. Detta är något som hjälper filmen under dess långsammare partier.

Calvaire är en positiv överaskning. Filmen kanske inte fullt ut lyckas gå sin svåra balansgång (vilket främst illustreras i det något svaga slutet), men är ändå ett intressant experiment. Den är trots allt väldigt kompetent utförd och innehåller alla de ingredienser vi förväntar oss av en lantisskräckfilm. Gillar du subgenren och förtittat dig på Motorsågsmassakern, Deliverance och Just Before Dawn så ska du lätt spana in denna lite överambitiösa belgiska film.

Jag trodde faktiskt inte trailern skulle marknadsföra den så pass mycket som en skräckfilm (vilket den gör). Spana in den!

Syns på måndag!

oktober 14, 2010

Imorgon ska jag ut på äventyr. Kommer därför inte att uppdatera bloggen under de närmaste dagarna. Vi syns igen på måndag och sup inte för mycket under helgen (vilket jag nog kommer ha svårt att hålla själv).

Messiah of Evil (1973)

oktober 12, 2010

Jag har i mina tidigare recensioner av The Sentinel, Devil Times Five och (framförallt) Let`s Scare Jessica to Death hyllat amerikansk skräckfilm från det tidiga 70-talet. Jag har då nämnt den friktion som uppstod mellan Hollywood och de lågbudgetproduktioner som kritiserade storbolagssystemet och hur dessa ”b-filmer” slutligen påverkade Hollywoods teman och estetik. Messiah of Evil tillhör dessa säregna lågbudgetrullar. Filmen är även känd som Dead People (en titel jag egentligen tycker är mer passande, men det är väl en smaksak) och den är skapad av det äkta paret Willard Huyck och Gloria Katz. Huyck regisserade Messiah of Evil medan de skrev manuset ihop.

Paret skulle sedan bli nära knutna till självaste George Lucas. Tillsammans med honom skulle de skriva American Graffiti, Indiana Jones and the Temple of Doom och, på 90-talet, Radioland Murders. Men de kommer nog att bli bäst ihågkomna som personerna bakom Howard the Duck, ett av filmhistoriens största fiaskon (som Lucas producerade). Om vi bortser från det faktum att jag tycker den sistnämnda filmen är underhållande och fått oförtjänt mycket skit, så kan vi i alla fall konstatera att paret Huyck & Katz inte precis är några duvungar i filmbranschen. Vad kunde de då göra inom skräckgenren något år före sina framgångar? En av de märkligaste amerikanska skräckfilmer som någonsin gjorts är svaret…

Messiah of Evil börjar med en otroligt stämningsfull mordscen (med riktigt bra musik) innan vi får träffa vår berättare och huvudperson; spelad av Marianna Hill (senare i Gudfadern del II). Hon åker till den lilla isolerade västkuststaden Point Dune för att hitta sin far; en konstnär som den senaste tiden skickat märkliga brev till henne. Redan på bensinstationen som hon stannar på utanför samhället märker hon att folk beter sig märkligt. Killen som jobbar på macken skjuter ut mot mörkret och natten fylls av ylanden. Hon upptäcker snart att ingen vill kännas vid hennes far så hon bestämmer sig för att flytta in i hans övergivna strandvilla under tiden som hon försöker få reda på vad som hänt med honom. Snart springer hon på en märklig kringresande trio bestående av en ung man vid namn Thom (Michael Greer), en före detta strippa (snygga Anitra Ford från The Big Bird Cage) och den söta Toni (evigt hippie-typecastade Joy Bang). Thom har ett säreget intresse för gamla legender och det verkar som om Point Dune ruvar på en ovanligt makaber sådan. Trion house crashar huvudpersonens pappas villa och visar ingen större vilja att lämna den. Samtidigt verkar staden märkligt övergiven. Tills invånarna börjar dyka upp på stranden för att stirra ut över havet…

Jag vill faktiskt inte avslöja mer av handlingen än så här, men jag kan berätta att Messiah of Evil är en väldigt originell och tillfredsställande skräckfilm. Jag brukar tjata om en sak som denna film har. Något som är bristvara (och något som speciellt många andra skräckfilmer saknar). Jag pratar om stämning. Villan vid stranden är fylld av den försvunna konstnärens verk. Miljön är surrealistisk och extremt stiliserad. Jag kan inte låta bli att få vibbar av Susperia. Detta handlar inte endast om hur Huyck & Katz använder sig av dekor och oväntade ljussättningar. De jobbar även med både skuggor och bildkompositioner på ett helt fantastiskt sätt.

Vissa scener sticker ut; filmens intro, scenen när folk hoppar in genom takfönstret och (framför allt) scenen med Toni i biografen. Denna scen borde visas på filmundervisningar som ett exempel på hur man skapar spänning med enkla medel. Visst är den tungt influerad av Hitchcocks Fåglarna, men sättet som regissören använder sig av ljus och färger på får den att mer kännas som något som just Argento hade kunnat knåpa ihop. Jag måste erkänna att jag tycker att den här scenen tillhör en av de absolut mest minnesvärda i den amerikanska skräckfilmshistorien. Kanske inom skräckfilmsgenren överhuvudtaget…

Messiah of Evil är även en ovanligt litterär film. Vi leds av huvudpersonens berättarröst genom historien och hennes betraktelser är märkligt poetiska och kryptiska. Historien är inte alltid helt lättydig och lämnar mycket av tolkningarna åt åskådaren. Nu kanske vissa hade kallat detta för en spoiler, men det finns en sak jag känner att jag måste avslöja om filmen. Tycker inte alls att en kännedom om detta förstör filmen, eftersom Messiah of Evil förlitar sig på en polttwist i slutet som inte riktigt är relaterad till den här aspekten av filmens handling.

Men om du känner att du inte vill veta något alls om filmens tema innan du ser den (förutom det jag skrivit ovan) så sluta läs nu (och hoppa till nästa stycke): Messiah of Evil är en zombiefilm. Typ. Samtidigt så är den så mycket mer än det. Att kalla filmen endast för en zombiefilm är helt enkelt en grav förminskning av den. Men visst finns det levande döda som äter människokött. Messiah of Evil är helt enkelt en av de mest okonventionella och märkliga zombiefilmer som gjorts.

Jag undrar; VARFÖR HAR JAG INTE SETT MESSIAH OF EVIL TIDIGARE??? Det är en helt unik skräckfilm. Visst märks det att budgeten är fruktansvärt låg och visst blir den nästan för kryptisk ibland. Men detta fråntar inte det faktum att Messiah of Evil inte bara är en av de bästa amerikanska skräckfilmerna från 70-talet utan även en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna överhuvudtaget! En sorgligt bortglömd pärla som du måste se…

Jag hittade ingen trailer, men jag hittade hela filmen istället eftersom den är public domain. Du kan se den här nedanför. Gör det!