Vixens: Helga Liné

juni 29, 2011

Den vackra rödtoppen Helga Liné föddes i Berlin den 14e juli 1932. Under andra världskriget skickades hon till Portugal (likt många andra tyska barn) och där inledde hon först en karriär som dansare och akrobat på en cirkus. Liné blev sedan rekryterad till modellsvängen vilket medförde att hon även kom i kontakt med filmbranschen. Hon började skådespela på 40-talet och fick först mindre roller. En stor vändpunkt i Linés karriär kom inte förrän 1961 när hon var med i Eugenio Martins Conqueror of Maracaibo. Tillsammans med den spanska regissören så skulle tyskan göra några av sin mest minnesvärda roller. Efter ytterligare några äventyrsfilmer blev Liné slutligen castad i Alberto De Martinos The Blancheville Monster (aka Horror). Den italienska filmindustrin hade under denna period mycket samarbete med den spanska. Många italienare valde att spela in sina filmer i grannlandet. Martinos skräckfilm förde fram den rödhåriga tyskan som en potentiell italiensk genreikon. Och så blev det. Liné gjorde nu ett gäng sword and sandals (bla Triumph of the Ten Gladiators och Hercules and the Tyrants of Babylon för att nämna några) och följde upp dessa med en hel drös spion- och äventyrsfilmer (där Umberto Lenzis fumetti-filmatisering Kriminal kan ha varit höjdpunkten). Men Liné kommer att bli bäst ihågkommen för sina roller i skräckgenren. Hon spelade mot Barbara Steele i The Faceless Monster och mot Carroll Baker i So Sweet… So Perverse. Liné gjorde även My Dear Killer och den spanska The Dracula Saga genom vilken hon mötte legendaren Paul Naschy (som hon sedan passade på att göra två filmer med). Liné jobbade även med den duktige Amando de Ossorio i When the Screaming Stops. Ju mer åren gick desto mer trashiga filmer började Liné medverka i. Jag nöjer mig med att nämna Exorcism’s Daughter, The Vampires’ Night Orgy och Black Candles. Nu får det räcka med namedropping! Som ni förstår så har fröken Liné haft en galet imponerande karriär och vi kommer självklart att återkomma till denna donna. Vi avslutar med att konstatera att när hon 1972 återförenades med Eugenio Martin, så gjorde hon den antagligen bästa filmen i hela sin karriär; Horror Express. I alla fall av de jag sett hittills…

Annonser

Macabro (1980)

juni 27, 2011

Det är väldigt svårt att missa att jag inte är sen att hylla bröderna Pupi och Antonio Avatis intressanta experiment i skräckgenren. Den första av dom är som bekant regitalangen och manusen skrev de båda ihop. Har ni inte läst mina hyllningar till The House With Laughing Windows och Zeder så gör det först innan vi fortsätter. Klara? Bra!!! Som bekant så gjorde bröderna inte så många skräckfilmer och den här gången är de endast skyldiga till manuset. I registolen sitter istället Mario Bavas son Lamberto. År 1980 så hade Lamberto Bava regisserat en TV-film och var nu beredd att gå i sin farsas fotspår. Hans nästa film (och första långfilm) skulle bli ett bidrag till skräckgenren. Lyckligtvis så fick han kontakt med bröderna Avati och de producerade ännu ett av sina originella manus (Lambertos eget bidrag till manuset ska ha varit litet). Resultatet blev Macabro (aka Macabre). Det sägs att Pupi Avati blev influerad att skriva historien när han läste en tidningsartikel om ett verkligt brott. Filmen har ofta (med goda belägg) kallats för en italiensk tolkning av Hammers skräckfilmer (tänk Demons of the Mind). Dock är det självklart mer utflippat, våldsamt och galet än något de halvt välartade britterna kunde knåpa ihop. Mer punk helt enkelt. Men hur fungerar egentligen kombinationen lill-Bava och bröderna Avati? Jag kommer återkomma till det.

Jane (Bernice Stegers) har suttit ett gäng år på mentalinstitution. Medan hon var på en booty call med sin älskare så dog hennes lilla son. Att Jane och mannen även var med i en bilolycka när hon skyndade hem till olycksplatsen förvärrade allt ytterligare. Nu släpps Jane från psyket och väljer att flytta in i ett gammalt hus i New Orleans; samma hus där hon och älskaren hade träffats år tidigare. Den gamla fastighetsägarinnan är död och huset ses nu om av hennes blinda son, Robert (Stanko Molnar), som reparerar saxofoner som extraknäck. Den yngre mannen börjar snart dras till Jane, men hon skrämmer honom. Jane ruvar på en hemlighet. Terapisessionerna verkar inte ha haft någon större effekt på den trasiga kvinnan eftersom hon bär med sig sin älskarens huvud i en väska! Jane förvarar det i ett frysfack om dagarna för att det inte ska ruttna och plockar fram skallen om nätterna för att knulla med den! Ju närmare Robert kommer detta avslöjande ju mer börjar Jane att tappa greppet om verkligheten. Allt kulminerar en helg när Janes dotter Lucy (Veronica Zinny) kommer på besök och vi får en liten övernaturlig twist på slutet.

Låter historien enkel? Det är den inte. Det finns fler spår som jag absolut inte vill gå in på eftersom de är rejäla spoilers. Handlingen är verkligen Macabros styrka. Bröderna Avati har återigen vävt ihop en jävligt originell skräckhistoria. Någon kallade filmen för en blandning av Tennessee Williams och Edgar Allan Poe. Referenserna är talande. Tempot är långsamt och det är lika mycket fokus på drama som på skräckelement. Det finns några scener med gore, men de är få. Istället står relationen mellan Jane och Robert i centrum. Samtidigt lägger historien stor vikt på hur det förflutna hinner i kapp Jane, likt en förbannelse (ett ganska klassikt Poe-tema). Slutscenen har fått kritik från vissa håll. Den övernaturliga twisten sägs förstöra den psykologiska skräcken. Jag tycker att de som hävdar det har fel. För mig bidrar slutet till ytterligare ett lager i filmen och ställer mycket av det vi sett tidigare på ända. Men den här filmen har ett stort problem; Lamberto Bava. Hans regi är alldeles för grovhuggen och icke-subtil. Skådespelarna spelar över, filmen brister på det visuella planet och historien rör sig framåt i en ryckig takt. Bava lyckas tragiskt nog med att förvandla den intressanta historien till ost. Detta är sorgligt eftersom Macabro förtjänar en mycket bättre regissör. Man kan tyvärr bara drömma om hur fantastisk den här filmen hade varit med Pupi Avati själv i registolen…

Macabro är en galet originell skräckfilm som tyvärr faller lite pga utförandet. Den är absolut sevärd, men blir tyvärr alldeles för campy för att bli riktigt skrämmande. Detta är synd eftersom filmen hade kunnat vara så mycket mer. Att det är Lamberto Bavas bästa film någonsin är dock odiskutabelt…

Som ni kan se på trailern så är filmen ganska ful…

Vi fortsätter nu med musik från Takashi Miikes filmer! Den japanska knäppskallens hoppande mellan genrer har medfört att hans filmer har extremt skiftande soundtracks. Ofta är kompositörerna lika experimentella som Miike själv och det finns verkligen hur många minnesvärda soundtracks som helst att gräva fram.

Deadly Outlaw: Rekka

Joe Yamanaka är en av Miikes återkommande kompositörer. Här är hans hårda och fantastiska soundtrack till en av regissörens märkligaste actionfilmer.

Izo

Till denna personliga och filosofiska film valde Miike den japanska protestsångaren Kazuki Tomokawas musik. Tomokawa är själv med i Izo och framför sina låtar på plats.

The Happiness of the Kutakuris

Detta är Miikes enda renodlade musikal (ja, han har gjort en sådan också!). Självklart är det ingen Singing in the Rain utan en skräckkomedi. Miike fick sin trogna samarbetspartner Koji Endo och animekompositören Koji Makaino att skriva grymt svängig musikalmusik!

Det går inte att missta en film med en sådan här titel för något annat än en ovanligt sleazy giallo. När man sedan upptäcker att Strip Nude for Your Killer är skriven och regisserad av den pålitlige trashleverantören Andrea Bianchi (Burial Ground: The Nights of Terror) så blir det svårt att ta filmen på allvar. Bianchi är ju inte precis känd för någon finess eller originalitet utan istället för att fylla sina filmer med ovanligt obskyra element och (ofrivillig) humor. Strip Nude for Your Killer är inget undantag. Dess kombination av naket, sex och våld hade kunnat vara provocerande på pappret, men i Bianchis händer så blir det istället corny och så osmidigt exploativt att det är omöjligt att inte skratta. Men vad kan man egentligen förvänta sig av en film med en sådan titel? (en titel som faktiskt är en någorlunda trogen översättning från italienska; Nude per l`assassino). Inte någon Giallo a Venezia i alla fall. Absolut roligast i sammanhanget är att Bianchi fick den vackra gialloprinsessan Edwige Fenech att spela huvudrollen (här i en ovanligt snygg och klädsam frisyr). Och Fenech får spendera en nästan komiskt stor del av den här filmen avklädd eller halvt avklädd. Men med vilken ursäkt till handling kan man egentligen knyta ihop detta spektakel? Med en ovanligt dum sådan, tro mig.

När en fotomodell dör under en icke-auktoriserad abort i Milano försöker gynekologen att täcka sina spår. Han mördas snart av en figur iklädd en motorcykelhjälm och ett läderställ. Modellagenturen Albatross (där den döda fotomodellen arbetade) börjar snart drabbas av fler mord. Magda (Fenech) är en ung fotograf på agenturen och hon startar sina egna efterforskningar i vem det är som angriper deras modeller. Vid sin sida så har hon sin fotografkollega och älskare Carlo (Nino Castelnuovo). Självklart blir han snart misstänkt eftersom hans kvinnosyn inte är den bästa och han behandlar Magda som skit. Andra potentiella förövare återfinns i modehusets ledning. Modellmamman Gisella Montani (Amanda) styr Albatross med järnhand, medan hennes perverse och äcklige make (Franco Diogene) jagar de unga flickorna. I vanlig ordning är alla misstänkta tills motsatsen bevisats (alltså tills de själva mördas). Ploten är ovanligt tunn för genren och mördarens motiv är ännu mer osannolika än vanligt när de väl avslöjas i slutet.

Strip Nude for Your Killer är ingen vidare representant för genren. Bianchis giallo saknar en utpräglad visuell stil och trots att den antagligen slår rekord i red herrings så är ramhistorien VÄLDIGT svag. Berto Pisanos musik är i alla fall helt okej. Avskanden av stil och innehåll försöker Bianchi kompensera med snusk. Och det finns gott om sådant i den här filmen. Vissa (kvinnliga) karaktärer har i princip aldrig kläder på sig och alla män beter sig som riktiga jävla svin. Carlo är ett bra exempel på detta. Han dejtar Magda, men knullar samtidigt wannabe-modeller med löften om jobb. Att han även misshandlar Fenech karaktär gör allt så jävla mycket värre. Vår manliga hjälte, mina damer och herrar! Skrattet fastnar i halsen helt enkelt. På den här fronten levererar Strip Nude for Your Killer precis vad du förväntar dig, plus lite till. Filmen hamnar alltså på det översta trappsteget på sexistskalan (och när det gäller sena giallos så betyder det MYCKET). Fenech gör ett helt okej jobb som vanligt, men många av de andra skådespelarna är skyldiga till grovt överspel (inget som är främmande för genren heller). Franco Diogene står ut som ovanligt plump och överdriven. Du kommer att glömma bort detaljer ur den här filmen en timme efter att du sett den.

Är du inne på genren och (av någon anledning) sugen på en ovanligt sleazy giallo så har du hittat rätt. Strip Nude for Your Killer är trogen Bianchis repetor; exploativ, over the top, dum och rolig (ibland). Men hur man än vänder och vrider på det så är det ingen bra film. Akta dig så inte skrattet fastnar i halsen bara. Som man så kan du få en överdos av manschauvinism.

Censurerad trailer. Tyvärr Bianchi, din film blir inte mer classy bara för att du har med ett citat av Markis de Sade. Tur att du har Edwige Fenech som kan kompensera upp för all din idioti…

Mina vänner…

juni 20, 2011

…jag har fortfarande lite svårt att hitta tillbaka till min vanliga uppdateringstakt. Jag är på jobbet igen och arbetar heltid och Mass Effect 2 är fortfarande en jävla drog. Nu ska jag fan och med skärpa mig! Det är varannan dag som gäller nu. Stenhårt!

Håll till godo så länge med en bild….på en zombie.

Dead & Buried (1981)

juni 15, 2011

Den här filmen minns jag starkt från min barndom. När farsan hängde vid actionhyllan i videobutiken, smet jag alltid in på skräckavdelningen för att snegla på VHS-omslagen. Av någon anledning gjorde omslaget till Död och begraven ett starkt intryck på mig. Jag tror jag förstår varför. Det är faktiskt ganska konstnärligt och har lite vibbar av Salvador Dali (inte för att jag visste vem fan det var, men man påverkas kanske alltid av snygg estetik). Hur som helst så glömde jag sedan bort filmen. Det var nog tur att jag aldrig hyrde den svenska VHS:en eftersom filmen antagligen var helt söndercensurerad. Min nyfikenhet väcktes igen för några år sedan när jag läste att Dead & Buried har ett följe och att den av vissa kallas för en av 80-talets bättre och mest glömda amerikanska skräckfilmer. Manuset är skrivet av Dan O`Bannon (efter annan förlaga), mannen bakom Alien och Return of the Living Dead, och Ronald Shusett (O`Bannons medförfattare till just Alien). Filmen är regisserad av den smått underskattade Gary Sherman. Han debuterade med den ganska originella underjordiska skräckisen Death Line (aka Raw Meat), regisserade exploitationklassikern Vice Squad och gjorde även bla Poltergeist III. Specialeffekterna är skapade av självaste Stan Winston. Vi snackar alltså om ett väldigt kompetent gäng…

Jag tror någon här kommer att lyncha mig om jag avslöjar för mycket om handlingen i Dead & Buried. En stor del av filmens spänning kommer nämligen från att man inte vet vad det är som händer och hela handlingen byggs upp till en (dålig) plottwist i slutet. Jag kan i alla fall avslöja att James Farentino spelar en viss Dan Gillis som är sheriff i den lilla kuststaden Potters Bluff. Filmen börjar med att en fotograf turistar i staden och möter en förförisk kvinna på stranden. Han börjar fotografera henne, men avbryts snabbt av en mobb bybor som fängslar honom med ett fiskenät, häller bensin på honom och sätter fyr! Sheriff Gillis utreder de allt mer frekventa morden på utbölingar och börjar misstänka att allt inte står rätt till i Potters Bluff. Ännu märkligare blir det när den mördade fotografen dyker upp igen i helt återställd form. Långsamt börjar paranoian få sitt grepp om Gillis. Finns det en konspiration i staden? Är hans fru (Melody Anderson) involverad? Och vad har stadens begravningsentreprenör William G. Dobbs (en väldigt bra Jack Albertson) med allting att göra? Allt avslöjas i filmens sista mer eller mindre chockerande scen (där chocken beror på om du är smartare än manusförfattarna eller inte).

Dead & Buried är lite som ett välgjort avsnitt av Tales from the Crypt utdraget till en och en halv timme. Det är stiliserat, extremt kompetent, spännande och ibland lite väl utdraget. Filmens gore är inte jättefrekvent, men när det kommer så är det grymt proffsigt och ganska originellt. Scenen med sprutan i ögat får mig fortfarande att darra till. Winstons effekter ser helt enkelt väldigt realistiska ut. Det finns även sköna små glimtar av svart humor här och där som fördjupar filmen. Många har kallat Dead & Buried för en zombiefilm för tänkande människor, men egentligen så har den mer gemensamt med Invasion of the Body Snatchers (fan, har jag sagt för mycket?). Fast med mer gore. Problemet är bara att filmen förlitar sig alldeles för mycket på twisten i slutet och den är absolut inte så smart som O`Bannon och Shusett tror. Slutscenen känns nästan självklar. Plottwisten är också av sådan karaktär att den absolut inte tål att tänkas på för mycket eftersom den då avslöjar enorma plotholes. M. Night Shyamalan tycker nog att den är helt briljant. Jag vet heller inte om jag ställer upp på att filmen är så originell som många hävdar. Välgjord, visst, men det är ganska traditionella paranoiaklyschor som avverkas här.

Dead & Buried är ett stabilt hantverk och faktiskt ganska spännande, men räcker absolut inte hela vägen fram. Om du håller tillbaka dina förväntningar så får du en underhållande b-film med en lite för stor budget. Men någon bortglömd amerikansk skräckklassiker hade jag absolut inte kallat detta.

Trailern avslöjar alldeles för mycket av handlingen och vältrar sig rejält i de snygga goreeffekterna. Glömde jag berätta att Robert Englund har en biroll?

Deadgirl (2008)

juni 12, 2011

Det finns folk som hävdar att nyare skräckfilm också kan vara bra. Jag som gillar mitt 70- och 80-tal känner mig smått skeptisk. Det hade dock varit roligt att bli motbevisad. Därför har jag på senare tid spanat in lite nyare filmer som verkat intressanta. Jag blev inte jätteövertygad av den mexikanska We Are What We Are. Nu har turen kommit till en ganska ambitiös amerikansk lågbudgetrulle. Filmskaparna kommer alla ursprungligen från Troma. Manusförfattaren Trent Haaga har tidigare spelat i bla Terror Firmer och Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV (som han även skrev). En av regissörerna, Gadi Harel, jobbade också på Terror Firmer. Det är bara Marcel Sarmiento (filmens andra regissör) som inte har någon Troma-koppling. Men tro inte att Deadgirl är någon humoristisk och äckellustig splatterfest. Det är istället en nattsvart, pervers och väldigt originell tolkning av zombiegenren. Visst märks det att Haaga och Harel jobbat på Troma tidigare. De har tagit med sig bolagets förmåga att provocera och chocka. För Deadgirl är faktiskt jävligt provocerande. Att allt spelas på blodigt allvar (nästan helt utan humor) förstärker filmens makabra tema. Och trots att det inte är speciellt lyckat i slutändan så måste ändå filmen räknas som ett helt okej försök.

Rickie (Shiloh Fernandez) och JT (Noah Segan) är två arbetarklassgrabbar i high school-ålder som bor i en liten amerikansk småstad. En varm sommardag skolkar de från skolan för att istället dricka öl. Killarna bestämmer sig för att bryta sig in i det enorma övergivna mentalsjukhuset i stadens utkant. Väl inne så stöter de på en vakthund och blir jagade djupt ner in i gångarna under sjukhuset. I ett pannrum gör de en makaber upptäckt. Fastkedjad på en brits (och insvept i gammal plast) ligger en naken ung kvinna (Jenny Spain). Killarna tror först att hon är död, men tycker det är märkligt att kroppen inte ruttnat eftersom dörren till pannrummet var ordentligt igenrostad. Men så börjar tjejen plötsligt att röra på sig. Rickie vill släppa henne fri, medan JT ser en chans att leva ut sina sadistiska sexuella fantasier på den fängslade kvinnan. Detta leder till en konflikt mellan de två vännerna. JT visar sig vara värsta sociopaten och hotar Rickie så att han inte berättar om tjejen eller försöker släppa henne fri. Hans våldsamma sexualitet leder snart till att han bryter nacken på kvinnan under en våldtäkt. Det är nu killarna inser att tjejen inte kan dö. Men Rickie har även annat att tänka på. Han är förälskad i sin barndomsvän Joann (väldigt söta Candice Accola). Hon ignorerar dock honom fullständigt. Problemet är att JT har insett att han kan skapa fler slavar genom att låta den döda kvinnan bita flickor. Joann hamnar i hans blickfång…

Som ni säkert förstår så skildrar Deadgirl en väldigt provocerande sexualitet med tillhörande makabra fantasier. Jenny Spain är otroligt utsatt i sin roll och får dra ett enormt lass. Hon ligger naken och fastkedjad hela filmen. Eftersom hon är levande död så har hon inget språk, utan får uttrycka alla känslor med ögonen. Överhuvudtaget så är skådespelarinsatserna (oftast) över medel för den här typen av filmer. Allt kryddas också med väldigt grafiskt gore. Deadgirl lyckas verkligen vara en originell variant på ett väldigt klassiskt zombietema. Genom att göra något så förbjudet som att sexualisera genren, blir filmen en frisk fläkt. Och det är just på idéstadiet Deadgirl fungerar allra bäst. Dialogen är tyvärr ofta inget vidare och leder till ofrivilligt fnissande. Framåt slutet av filmen börjar också vissa karaktärer att bete sig väldigt märkligt och ologiskt. Detta leder till att hela slutet är rejält konstruerat och helt beroende av en massa slumpfaktorer som inte känns helt tillfredsställande. Trots dessa brister så lyckas Deadgirl ändå med det den försöker göra; nämligen att chocka och provocera. Den här filmen är verkligen inte för alla och jag kan tänka mig att många inte kommer att palla att sitta igenom den. Känner du dig osäker, så ska du nog hoppa över.

Bättre som idé än i själva utförandet, lyckas Deadgirl ändå vara en originell, provocerande och intressant variant på zombietemat. Klart sevärd om du känner att du orkar ta dig genom den. Akta bara så du inte tar dig vatten över huvudet…

Trailern gör faktiskt filmen rättvisa. Det är i grund och botten en kärlekshistoria…

För ett tag sedan så fick jag en förfrågan av Sofia om jag inte kunde göra en topplista med Jack the Ripper-skildringar. Nu är det dags! Eftersom igen någonsin gripits för Jack the Rippers brott (som begicks i Whitechapel, London, 1888) så har det skapats utrymme för manusförfattare och regissörer att spekulera hej vilt om vad det faktiskt var som drev denna kändisseriemördare. Jag kommer här inte att gå in på filmskaparnas förklaringar till våldsdåden (sparar det till framtida recensioner) utan listar istället de fem mest underhållande filmerna på temat Jack the Ripper.

Jack the Ripper (1976)

Exploitationlegendaren Jess Franco har såklart gjort en egen tolkning av Englands mest kända seriemördare genom tiderna. Han jobbade denna gång med en helt okej budget och fick självaste Klaus Kinski att spela mördaren. Franco slängde in rikligt med gore, men Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen. Dock en pärla för fans av trash.

From Hell (2001)

Hughes-brödernas filmatisering av Alan Moores grafiska roman är en katastrof som adaption. Om vi släpper Moore för en stund och betraktar filmen för sig själv, så tycker jag att den fått oförtjänt mycket skit. Johnny Deep gör det han ska (i en väldigt typisk roll), Heather Graham fungerar bra (och är grymt attraktiv) som horan Mary och filmen är så far out att den faktiskt blir kul. Mycket bättre än ryktet säger.

Man in the Attic (1953)

Här får vi självaste Jack Palance som den legendariska seriemördaren (i en väldigt kompetent prestation). Inga riktiga överraskningar, men en välgjord film och London skildras snyggt i svart-vitt.

Ripper (2001)

Nä, den här filmen utspelar sig inte i London i slutet av 1800-talet. Istället får vi en copycat som springer runt och mördar ungdomar på ett campus i USA. Egentligen inte speciellt bra alls och rejält skadad av Kevin Williamson-ironi. Det gore som visas är också väldigt lamt. Vad gör den på den här listan då? Filmen är så jävla dum att den faktiskt blir lite lustig.

A Study in Terror (1965)

I James Hills revisionistiska film jagar John Nevilles Sherlock Holmes självaste Jack the Ripper. Väldigt lam (om vi tänker på temat), men samtidigt en förvånansvärt välgjord och kul film.

————————————————-

Hedersomnämnande:

The New York Ripper (1982)

Lucio Fulcis film har egentligen inget alls gemensamt med Jack the Rippers brott. Filmen utspelar sig i 80-talets New York, seriemördaren pratar med Kalle Anka-röst och Jack the Ripper refereras knappt. Men i fråga om rent kvinnoförakt och brutalitet så är det nog den film som kommer närmast hans brott.

Som ni säkert märkt så har jag varit lite sämre på att uppdatera den senaste tiden. Skolan är slut för terminen och jag kände att jag behövde vara lite ledig från allt vad skrivande heter. Och så införskaffade jag Mass Effect 2 och blev fullständigt jävla hooked. Det spelet är den där vuxna och episka science fiction-sagan jag alltid önskat mig, men aldrig fått i filmform. Och det bästa är att det är dina handlingar som spelar roll i hur den utvecklas.

I alla fall så kommer jag nu hädanefter att försöka uppdatera bloggen i vanlig ordning (alltså varannan dag), om inget annat dyker upp.

När jag recenserade Schock så skrev jag att jag ansåg Mario Bava vara smått överskattad. Visst var hans tekniska kunnande helt enormt. Mannen kunde ju skapa väldigt övertygande special effekter endast användande sig av en damsugare, en spegel och lite krut (eller något annat sådant MacGyver-aktigt)! Hans öga för det visuella är också inget att diskutera. Bavas filmer är alltid otroligt snyggt filmade, med en helt fantastisk känsla för färger och bildkompositioner. Men samtidigt så är han en typisk regissör som prioriterar det visuella spektaklet på innehållets bekostnad. Flera av hans filmer är helt enkelt lite tomma. En känsla infinner sig ofta; var det inte mer än såhär? Vad Bava verkligen behövde var originella koncept att jobba med. Visst kan detta sägas om alla regissörer, men få är nog så dåliga på dussinprodukter som han. Trots att han i princip uppfann den italienska gotiska skräckfilmen (med den fantastiska Black Sunday) och utvecklade genren genom flera följande filmer (tex Black Sabbath, Whip and the Body och Kill, Baby… Kill!), så blev det inte alls lyckat när han återkom till den här typen av film 1972 med Baron Blood. På samma sätt så uppfann Bava giallo-genren, men hans senare försök i genren (som tex Five Dolls for an August Moon) var inte något vidare. Att han hoppade så mycket mellan genrer kan faktiskt vara ett bevis på att han var medveten om sina begränsningar.

Bay of Blood (aka Twitch of the Death Nerve) är ett av Bavas originella koncept. Filmen bygger på en historia av Dardano Sacchetti (The Beyond) och manuset skrevs av regissören själv tillsammans med Filippo Ottoni (The Night Before Christmas) och Giuseppe Zaccariello (Tough to Kill). Filmen kallas ofta av filmvetare för den allra första slashern. Bay of Bloods status som filmen som startade en genre förstärktes ytterligare 1980 när Sean S. Cunningham tydligt lät sig influeras av Bavas film i Fredagen den 13:e och även Steve Miner kopierade några dödsscener rakt av i uppföljaren (utöver att han snodde Jasons maskering från en annan tidig italiensk slasher; Sergio Martinos Torso). Och visst är det tydligt att Bay of Blood är en slasher. Det finns inget mysterium att lösa runt mördarens (???) identitet, filmen har en hög body count och själva morden är originella och helt uppenbart själva filmens syfte. Dock kan det vara den slasher som skiljer sig allra mest från genren. Notera mina frågetecken ovan. Det är nämligen så att Bay of Blood inte innehåller en mördare utan flera stycken. Filmen känns ibland som en hypervåldsam och sleazy italiensk såpopera och är lika mycket ett drama som en renodlad slasherfilm. Överhuvudtaget så är filmen smått kryptisk i sina motiv. Bava-fans har länge diskuterat om filmen inte ska tolkas både övernaturligt och ekologiskt. Men mer om det sedan. Först den papperstunna handlingen…

Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Bay of Blood börjar med att den äldre, rullstolsbundna baronessan Federica Donati (Isa Miranda) mördas på ett ovanligt brutalt sätt (med en hängsnara) i sin herrgård. Vi förstår snart att mördaren är hennes make (Giovanni Nuvoletti) och att han försökte få dådet att se ut som ett självmord. Baronen blir dock själv mördad av Simon (Claudio Camaso), baronessans bastard till son som bor på ägorna, eftersom han bevittnade sin mors död. Samtidigt anländer Renata (Claudine Auger) och Albert (Luigi Pistilli) och deras två barn. Renata är baronens dotter och hon tror att hon är ensam arvtagerska till ägorna. Även en arkitekt (Chris Avram) och hans älskarinna (Anna Maria Rosati) dyker upp vid viken och dessa har en egen agenda (eller kanske flera?). Alla de här individerna (plus några till) blir involverade i blodiga dåd om ägornas framtid. Vissa vill exploatera viken och bygga ett modernt hotellkomplex där, medan andra vill bevara miljön som den är. Karaktärerna mördar varandra åt höger och vänster och hemliga allianser avslöjas hela tiden. När liken snabbt börjar staplas så undrar man hur Bava kommer klara av att fylla speltiden på lite under 90 min. Det finns ju knappt några karaktärer kvar! Då dyker det upp ett gäng tonåringar på semester (med den snygga Brigitte Skay i spetsen). De råkar springa rakt in i maktkampen om vikens framtid och blir själva lovligt byte. Denna märkliga såpaintrig spetsar Bava med riklig svart humor där filmens slut sticker ut som särskilt bisarrt.

Tretton karaktärer hinner mördas innan Bay of Blood är slut (vilket är ett imponerande tempo på dödandet). Mellan dödsscenerna pressar Bava in en del sleaze (där Brigitte Skays skinny dipping är särskilt minnesvärd). Relationerna mellan karaktärerna (deras allianser med varandra och förräderi) är så invecklade att man går helt vilse i handlingen innan filmen är slut. Men det spelar ingen roll påstår många Bava-fans, eftersom relationerna inte är filmens poäng. En av filmens alternativa titlar är Ecology of a Crime och den uppskattas extra mycket av fansen. Dessa hävdar ofta att Bay of Blood egentligen har en övernaturlig twist. Det är viken själv som skapar konflikter mellan karaktärerna och får helt vanliga människor att bli mördare, eftersom den vill förhindra byggandet av hotellkomplext. Och visst har den här tolkningen poänger. Bava klipper in mycket omotiverade naturbilder innan morden och djur dyker ofta upp i samband med dom. Fansen tycker även att tolkningen förklarar filmens märkliga slut. Jag vet dock inte om jag köper den rakt av. Filmens italienska originaltitel är Reazione a catena vilket kort och gott betyder kedjereaktion. Därför tolkar jag Bavas makabra såpa som främst en svart komedi om hur människors girighet får konsekvenser som hela tiden slår tillbaka mot dom själva. Ingen som begår brott för att tillskansa sig ägorna skonas och jag tycker Bava understryker detta med sitt ironiska slut. Våldet blir som en kedjereaktion där en handling hela tiden leder till nästa.

Som ni förstår av de skilda analyserna ovan, så är Bay of Blood en förvånansvärt mångsidig film. Det är även en galet originell och fartfylld slasher med många minnesvärda scener. Därför står filmen starkt som en sann klassiker som du helt enkelt inte får missa!

Lyssna även på Stelvio Ciprianis fantastiska musik.

Njutafilms har släppt filmen i en schysst utgåva.

Väldigt tipstypisk, psykedelisk trailer under ytterligare en av filmens alla alternativtitlar; Carnage…