Womens Prison Massacre (1983)

september 7, 2010

Jag funderade länge på om Womens Prison Massacre (aka Emanuelle fuga dall`inferno) förtjänade en Il Maestro-post. Den beskrivs av vissa som en av de mest underhållande exploitationrullar som någonsin gjorts och det är tveklöst Bruno Matteis bästa film. Men som jag redan beskrivit är jag inte ett jättefan av Mattei och det tar faktiskt emot lite att placera honom på samma tron som Avati, Roeg, Miike, Fulci osv. Detta betyder inte på något sätt att Womens Prison Massacre är dålig (den är verkligen riktigt kul!), utan endast att det är en fantastisk exploitationfilm, men en exploitationfilm som saknar det där lilla sista ”extra”.

Filmad samtidigt som Matteis Violence in a Women’s Prison (i princip en remake av hans egna Womens Camp 119) och med samma cast; blev dessa två filmer de sista i den informella italienska Black Emanuelle-cykeln. Denna cykel hade främst tre kännetecken. Laura Gemser spelade den svarta Emanuelle. Filmerna var väldigt influerade av Mondo-genren (alltså fantasifulla och kvasirealistiska blandningar av sex och våld). Den överväldigande majoriteten regisserades av Joe D`Amato. Mattei övertog både Gemser och Black Emanuelle-karaktären, men dissade Mondo-prylen och gjorde istället två women in prison-rullar med den indonesiska skönheten. Womens Prison Massacre skrevs av Matteis mest frekventa samarbetspartner; Claudio Fragasso (Troll 2, för er som inte vet). Denna kombo var helt oslagbar.

Laura Gemser är Emanuelle (igen!) och denna gång var hon nära att sätta dit en korrupt politiker. Hon blev dock utmanövrerad och hamnar själv i ett kvinnofängelse pga ett brott hon inte har begått (vilket förklaras genom en jävligt stämningsfull öppningsscen). Vad som följer nu är en ganska ordinär women in prison-rulle men med alla dess rätta ingredienser; tortyr bland medfångar, slagsmål i duschar, sexuellt sadistiska vakter osv. När man tror att man vet precis vad man ska förvänta sig av Womens Prison Massacre så vänder den upp och ner på manuset.

Ett gäng manliga, förrymda fångar bryter sig in i fängelset och tar alla som gisslan (inklusive de kvinnliga vakterna!). Filmen utvecklas nu till en terror-film och männen börjar förnedra kvinnorna. Medan polisen belägrar fängelset planerar de kvinnliga fångarna där inne sin hämnd. Slutet är ett typexempel på hur du kan göra jävligt mycket med din film samtidigt som du har extremt lite pengar; det är actionfyllt, smart klippt för att dölja budgetbrister och väldigt väl utfört rent dramaturgiskt. Mattei och Fragasso är i sitt esse.

Detta är inte bara en galet mycket bättre film än Violence in a Women’s Prison, det är på många punkter en perfekt exploitationfilm. Den innehåller helt enkelt alla de rätta ingredienserna och dessa är så väl utförda (trots uppenbara budgetproblem) att du garanterat blir underhållen till slutet. Mattei och Fragasso snor friskt från andra filmer, men lyckas ändå sammanföra allt till en imponerande helhet. Speciellt vändningen med belägringen av kvinnofängelset är inte bara överraskande, utan förändrar även hela filmens karaktär (precis när den börjar bli förutsägbar). Detta kan vara världens bästa WIP-film, samtidigt som det är världens bästa terror-film! Det säger en hel del.

Gillar du exploitationfilm och är trött på att du aldrig ser något som görs rätt, då är detta filmen för dig. Du får allt du förväntar dig (och antagligen en hel del du inte förväntar dig). Allt är fruktansvärt kompetent utfört. Min enda invändning är att filmens första scen (i teatern) lovar något mer. Det där som lyfter en bra film upp till skyarna. Om Womens Prison Massacre hade lyckas återknyta till den helt fantastiska stilen i filmens början hade den varit en helt oslagbar klassiker inom genren. Nu lyckas den tyvärr inte göra detta och blir därför bara en jävligt bra genre-film. Men ska du endast se en film av Bruno Mattei så är det denna…

Trailern är tyvärr censurerad på youtube, så ni får nöja er med dessa scener. Har jag glömt berätta att musiken funkar galet bra?!

Annonser

Likt utlovat kommer jag nu att skriva om en av de bästa filmserierna genom tiderna; Female Prisoner: Scorpion! Under åren 1972-1973 gjordes fyra filmer i denna fantastiska japanska serie. Två om året alltså! Filmerna var Female Prisoner #701: Scorpion, Female Convict Scorpion: Jailhouse 41, Female Prisoner Scorpion: Beast Stable och Female Prisoner Scorpion: #701’s Grudge Song. De tre första filmerna regisserades av Shunya Ito och den sista av Yasuharu Hasebe. Serien bygger på en manga av Tooru Shinohara och räknas till Pink Violence-subgenren. I stora drag var det en subgenre som blandade snusk och våld (genomfört och utfört av kvinnor) och som utvecklades ur mjukporrgenren Pink Cinema. Nu är kanske inte Female Prisoner: Scorpion-filmerna det bästa exemplet på subgenren eftersom de lika mycket är women in prison-rullar som Pink Violence-filmernas mer traditionella rape and revange-teman. Snusket varierar också ganska mycket mellan de fyra olika filmerna.

Serien blev i alla fall väldigt populär och det har faktiskt gjorts fler filmer om Nami Matsushima/Matsu the Scorpion. Redan 1977 kom New Female Prisoner Scorpion: #701 och året efter kom ”uppföljaren” New Female Prisoner Scorpion: Special Cellblock X. Båda dessa regisserades av Yutaka Kohira. På 90-talet återupplivades Matsu igen först i en straight to video-rulle 1991, sedan i Sasori in U.S.A (1997) och de två relaterade Scorpion och Scorpion 2 (båda 1998). Den senaste inkarnationen kom så sent som 2008 och heter kort och gott Sasori. Men vi sparar dessa spin-offs till en annan gång. Varför kallar jag då de senare filmerna för spin-offs? Eftersom de fyra första filmerna känns mer sammanhängande. Tre av dom har också Ito som regissör. Han skulle även regissera Grudge Song, men hoppade av pga av bråk om kreativ frihet och finansiering. Och så spelas Matsu the Scorpion av den fantastiska Meiko Kaji i de fyra första filmerna…

Nu kommer jag äntligen fram till själva filmen. Nami Matsushima (Meiko Kaji såklart!) är en ung kvinna som blir kär i en äldre snut, Sugimi (Isao Natsuyagi). Han tar hennes oskuld och hon lovar honom evig kärlek. Men när hon får reda på att han är korrupt och jobbar för yakuzan låter han henne bli våldtagen. Namis hämndbegär driver henne till mordförsök på den fd. pojkvännen. Detta misslyckas dock och hon hamnar i ett stenhårt fascistiskt japanskt fängelse där grov misshandel, sexuell tortyr och informella avrättningar hör till vardagen. Driven av sitt hämndbegär utvecklar Nami en nästan övernaturlig vilja att överleva. Hon blir allt hårdare och hårdare. Hon tar inte skit från någon; medfångar, fångarnas egen sedlighetsrot (självklart tillsatt av ledningen och korrupta som fan!), fångväktarna eller ens fängelseledningen.

Alla som skadar henne planerar hon metodiskt sin hämnd mot och genomför den. Hon får öknamnet Matsu the Scorpion. Men snart kommer hennes situation försvåras ytterligare. Yakuzan och Sugimi ser henne som ett hot och vill röja henne ur vägen. De kontaktar en medfånge till Matsu; Katagiri (Rie Yokoyama). Hon har kopplingar till yakuzan och ska se till att Matsus död ser ut som en olycka. När fängelseledningen försöker knäcka Matsu genom kollektiv bestraffning (eftersom hon gjort fängelsedirektören blind på ena ögat!) pushar de slutligen fångarna för långt och ett uppror startar. Katagiri ser sin chans och försöker vända mobben mot Matsu…

Female Prisoner #701: Scorpion är mycket mer en renodlad women in prison-film jämfört med de tre kommande i serien (bortsett från slutet som jag inte kommer att spoila). Men vilken estetiskt fulländad women in prison-film det är! Itos öga för det visuella är helt fantastisk och han verkar vara väldigt förtjust i japansk scenkonst eftersom filmen ofta (medvetet) ser ut att utspela sig på en teaterscen. Detta sätt att förstärka dramatiken i vissa scener fungerar helt utmärkt och är otroligt snyggt. När Matsu är i strid mot en medfånge i en dusch förändras fångens ansikte så hon ser ut som en demon och blir upplyst av en stark spot. Scenen är både helt knäpp och riktigt cool! Våldet är rikligt, brutalt och väldigt stiliserat. Filmen innehåller även en del sleaze, men aldrig så mycket att det tar fokus från själva historien.

Överhuvudtaget är det en väldigt symbolisk film. Kritiken av den japanska statens repressiva institutioner (polis, fängelse, domstolar) som fascistiska är genomgående och i en fantastisk scen dödar Matsu en polis och hans blod bildar den japanska flaggan på ett vitt lakan som hänger i bakgrunden! Filmen är verkligen en produkt av sin tid; våldsam och sleazy populärkultur med tydliga politiska ambitioner. Matsu är nog den hårdaste kvinnan i filmhistorien och hela karaktären är enormt feministisk. Imponerande eftersom filmen kommer från Japan; ett av de mest patriarkala länderna i världen! Glömde jag nämna att Meiko Kaji är helt fantastisk i huvudrollen? 🙂

Inte min absoluta favorit bland Female Prisoner: Scorpion-filmerna, men fortfarande en av de bästa exploitationfilmerna som gjorts. Den är genreöverskridande, skitsnygg, välspelad, har fantastisk musik och är hur cool som helst! Behöver du fler argument?

Läs mer om Meiko Kaji.

Lyssna på den grymma musiken från serien!

Den coola trailern! Och ja, allt som står i den stämmer….

Om Bruno Mattei är Italiens Ed Wood så är Jess Franco Spaniens. Kanske han tom. hade kunnat göra anspråk på titeln Ed Wood den II. Fast i så fall är han jävligt mycket mer snuskig och pervers jämfört med det amerikanska originalet. Hur som helst så är Franco en riktig legend inom den globala exploitationindustrin. Han började som en sann auteur på 60-talet. Hans filmer var billiga, men extremt stiliserade, egna och populärkulturellt balla. Några exempel är The Awful Dr. Orlof, The Diabolical Dr. Z, Succubus, 99 Women, Marquis de Sade: Justine och Venus in Furs. Som ni säkert märker så började snusket leta sig in Francos filmer redan i slutet av 60-talet. Värre skulle det bli.

Regissören hade sedan några års framgångsrikt samarbete med skådespelerskan Miranda Soledad. På 70-talet hände tre saker i Francos liv; 1. Han träffade Lina Romey som blev hans musa (och som han hänger ihop med än idag) 2. Han blev fixerad vid in-zoomningar och ut-zoomningar 3. Han insåg att man kunde klippa om en film till 10 andra och slutade därmed bry sig. Med den sista punkten i bagaget är det inte konstigt att Franco sedan blev en pionjär inom straight to video-marknaden. Han har helt enkelt regisserat hur många filmer som helst och skaffat sig ett småfanatiskt följe. Jag tänker absolut inte leka Franco-expert eftersom jag bara sett ett 10-tal av hans filmer. Men jag vet vad jag tycker om det jag sett i alla fall…

Barbed Wire Dolls aka Frauengefängnis är en av Francos många women in prison-rullar och (suprise! suprise!) Lina Romey är med i den. Hon spelar Maria, en 21-årig tjej som hamnar i ett extremt fascistiskt fängelse (det vet vi eftersom direktören läser böcker om Tredje Riket!) för att hon dödat sin farsa när han försökte våldta henne. Farsan spelas av Franco själv och jag kommer återkomma till den scenen. I alla fall så var dödsfallet egentligen en olycka, men den kvinnliga fängelsedirektören (Monica Swinn,en annan Franco-favorit) hade en affär med Marias farsa och var sur för att han ville knulla dottern. Hon har därför sett till att Maria hamnar i hennes finka, så hon kan förnedra och tortera henne. Väl i fängelset träffar Maria en grupp kvinnliga fångar med den söta Martine Stedil i spetsen (åter igen; en Franco-regular). Kvinnorna utsetts för en kontinuerlig sexuell förnedring och planerar såklart sin flykt. Jag vet rent ärligt inte vad jag ska skriva mer om filmens plot…

Barbed Wire Dolls är en sjukt sleazy film, tom för en genre som är sleaze personifierat. Tjejerna är nakna mest hela tiden och är de inte det så har de fängelsedräkten uppknäppt så de visar busken. Till och med vissa kvinnliga vakter patrullerar fängelset barbröstade! Franco zoomar in i de kvinnliga könsorganen under sexscenerna och cementerar, för de som inte redan visste, sin roll som ful gubbe. Men den här filmens stora problem är att den är SÅ JÄVLA DÅLIG. Uppenbarligen är budgeten lika med noll eftersom det inte finns en enda specialeffekt i hela filmen (inte ens blod när folk blir skjutna!). När Maria hittar en råtta i sin mat zoomar Franco in på den och den är uppenbart gjord av gummi.

Den engelska dubbningen är en av de sämsta någonsin eftersom det ibland hörs dialog när karaktärerna inte rör sina läppar. Detta medför att man i vissa scener knappt har någon aning om vilken karaktär som säger vad. Och så var det den där scenen där Franco spelar Romeys farsa och försöker våldta henne. Det är en drömscen med softat filter och plinkande piano på soundtracket. Efter ett tag så ska scenen gå i slowmotion, men det är helt uppenbart att den inte gör det utan att det bara är Franco och Romey som låtsas röra sig i slowmotion! Det är sjuk pinsamt. Turen i oturen är att Barbed Wire Dolls bara är 80 min, så den hinner inte bli tråkig…

Så dålig att det blir humor. Eller bara så dålig att den är dålig. Det beror på dina preferenser. Eller så kan du se en bra women in prison-film istället, som House of Whipcord tillexempel.

Och återigen; NEJ det går knappt inte att hitta några bilder från den här filmen som inte innehåller naket (inte så konstigt eftersom skådespelarna har kläder på sig i max 2 minuter totalt).

En av filmens bästa scener. Allvar…

House of Whipcord (1974)

april 14, 2010

Nu är det dags för en film ur en subgenre jag inte skrivit om här på bloggen innan; women in prison. För er som inte känner till women in prison-filmer, så gjordes de från typ mitten av 70-talet till en bra bit in på 80-talet. Jag tror de från början var rip offs på den då populära australiensiska tv-serien Kvinnofängelset (fast med rejäla doser våld och sex), alternativt att de utvecklades parallellt med nazisexploitation-filmerna. Jag kan faktiskt inte säga säkert. I alla fall så är det precis vad det låter som. Unga, snygga kvinnor i fängelse. Huvudpersonen är ofta oskyldigt dömd eller har hamnat på kåken av en olycklig slump. Väl där inne brukar hon möta lesbiska medfångar, sadistiska vakter (både manliga och kvinnliga) som älskar att bruka sexualiserat våld, en korrupt fängelseledning och drabbas av grov förnedring. Subgenren har ofta anklagats för att vara extremt manschauvinistisk och ofta är detta med all rätt. Däremot så blir det intressant när en women in prison-rulle faktiskt vill säga något om vårt samhälle och därför har valt subgenrens form. Så är fallet med House of Whipcord.

Detta inlägg i genren är regisserat av den brittiska exploitationkungen Pete Walker. Han var verksam i flera genrer; crime, skräck, slashers och gjorde den brittiska Texas Chainsaw Massacre-rip offen Frightmare. Tillsammans med Norman J. Warren dominerade han den, lilla, brittiska exploitationscenen på 70- och början av 80-talet. House of Whipcord är skriven av David McGillivray (som även skrev manus till några av Norman J. Warrens bästa filmer). Walker och McGillivray hade ett flertal framgångsrika samarbeten (redan nämnda Frightmare var ett av dom). Om man läser Steve Chibnalls bok Making Mischief: Cult films of Pete Walker får man intrycket att McGillivray hade intressanta politiska och samhällskritiska ambitioner med sina manus, medan Walker mest ville provocera och visa nakna kvinnor och brutalt våld. Om det var så möts sannerligen dessa båda åskådningar i House of Whipcord.

Filmen börjar med texten: This film is dedicated to those who are disturbed by today’s lax moral codes and who eagerly await the return of corporal and capital punishment (författad av Walker och enligt honom ironisk, dock verkar McGillivray inte varit så road av den). Ann-Marie (spelad av den snygga Penny Irving) är en ung fransk tjej som försöker lyckas som modell i det frisläppta swinging London. En kväll på en fest träffar hon Mark (med efternamnet E. Desade, borde ringt en varningsklocka!) och de börjar dejta. Snart bjuder Mark ut Ann-Marie till sin familjs hus på landsbygden så att hon kan träffa hans föräldrar. Hon följer med och de åker till ett isolerat, enormt komplex. Stället visar sig vara ett privat fängelse styrt av den sadistiska fångvaktaren Walker (den fantastiska Pete Walker favoriten Sheila Keith) och drivet av en gammal domare och hans fru, som var fängelsedirektör. De anser att sed och moral har förfallit i England och bestraffar därför unga kvinnor som brutit mot sedligheten. Ann-Marie har uppträtt naken offentligt och det var därför Mark lurat dit henne. Fängelsets regler är enkla; En förbrytelse och du hamnar i isolering. Två förbrytelser och du blir piskad. Tre förbrytelser och du hängs…

House of Whipcord är en djupt svart och obehaglig film. McGillivray lyckas skriva flera sympatiska karaktärer bland de intagna kvinnorna, som han i nästa stund dödar. Filmen visar verkligen igen nåd. Den är även djupt kritisk mot den engelska överklassen; mot deras konservatism och deras kontroll över rättssystemet. Fängelset i House of Whipcord skildras som en överklassutopi, styrd av fascistiska snutar, där dessa kan leva ut sina perversioner på de lägre klasserna. Det finns en oförutsägbarhet över House of Whipcord som man sällan ser i den här typen av filmer. Ännu ett bevis på McGillivrays briljans.

Är det en underhållande film? Nej, absolut inte. Men vill du se något magstarkt, provocerande och väldigt oförutsägbart så kan kanske House of Whipcord vara för dig.

Trailern som faktiskt ger en ganska bra bild av filmen: