Vad krävs för att göra en bra haunted house-film? Ganska mycket, tror jag, om vi betraktar hur många sådana som spottats ut. Hur många av dessa är då bra? Inte så värst många. Jag har redan tagit upp två av de absolut bästa yttringarna i genren här på bloggen; Dan Curtis suggestiva Burnt Offerings och den fantastiska brittiska tv-filmen The Woman in Black. Och nä, jag är INGET fan av Poltergeist (filmen som bevisar att den här genren inte endast kan förlita sig på specialeffekter). Jag tycker att James Wans Insidious slår Poltergeist rejält på fingrarna vilken dag som helst (sorry filmitch). Vilka filmer ur den här genren finns då kvar som är värda att nämna? Robert Wises The Haunting måste såklart tas upp. Den är helt briljant, men det kan diskuteras om det verkligen är en skräckfilm. Peter Medaks The Changeling är väl också okej. Och sedan så har vi The Legend of Hell House. Det är inte den läskigaste haunted house-filmen (det priset går absolut till The Women in Black). Det är inte den mest konstnärliga (där vinner The Haunting). Fortfarande så är nog The Legend of Hell House min personliga favorit i genren. Varför, undrar ni kanske? Jo, för att den tar tillvara på något centralt i den klassiska spökhistorien (och detta är utan tvekan en spökhistoria); nämligen att det övernaturliga används för att förklara karaktärers psyken. Få haunted house-filmer har gjort detta så tillfredsställande som The Legend of Hell House (notera nu att jag är tveksam till om man verkligen kan räkna The Haunting som övernaturlig). Filmen är inte bara en skräckhistoria. Det är även ett starkt karaktärsdrama.

The Legend of Hell House är regisserad av John Hough och bygger på en roman av Richard Matheson (mest känd för I Am Legend, men även manusförfattare till The Night Stalker och The Night Strangler). Hough hade tidigare regisserat den hårda crime-rullen Eyewitness och den intressanta Twins of Evil åt Hammer. Efter The Legend of Hell House åkte han till Hollywood vilket tyvärr innebar att kvalitén på hans filmer sjönk rejält. Han började med barn/ungdomsrullar (originalversionen av Escape to Witch Mountain och Biggles) för att sedan gå tillbaka till skräckfilm. De senare kan delas in i två kategorier; intressanta men misslyckade (The Incubus och The Watcher in the Woods) och rent jävla horribla (American Gothic och Howling IV: The Original Nightmare). Houghs gjorde aldrig en så bra film som The Legend of Hell House igen. Historien backas upp av ett kompetent gäng skådespelare; Rody McDowall (Apornas Planet), Clive Revill (Avanti!) och Gayle Hunnicutt (Scorpio). Men showen stjäls av Pamela Franklin som den clairvoyanta Florance Tanner. På många sätt är hon filmens egentliga huvudperson och den unga skådespelerskan får verkligen briljera. Detta är överlägset Franklins bästa rollprestation någonsin. McDowall är också mycket minnesvärd som den enda överlevande från den förra expeditionen till djävulshuset. Hans extremt labila psyke yttrar sig i cyniska spetsfundigheter som fungerar som en subtil comic relief. Houghs stora styrka är att han lyckas berätta historien i ett så högt tempo. Det händer något hela tiden. Det imponerande är att han gör detta utan att kompromissa med karaktärsutvecklingen. Men mer om det nedan. Nu kommer vi till själva handlingen och den är verkligen klassisk…

Hell House är mytomspunnet och räknas som ett Mount Everest bland hemsökta hus. Fastigheten byggdes av en man vid namn Emeric Belasco och legenderna berättar att han var aktiv inom alkemi och det ockulta. År 1929 uppdagades ett massmord i Hell House. I samma vända försvann Belasco och hittades aldrig igen. Flera utredningar har tidigare försökt genomföras i huset, men de har alltid slutat i galenskap och brutal död. Nu har ett nytt team satts ihop. Ansvarig för undersökningen är parpsykologen Lionel Barrett (Revill). Han har även med sig sin fru Ann (Hunnicutt), men deras relation är frostig och konfliktfylld. Benjamin Fischer (McDowall) övertalas också att delta. Men frågan är hur mycket han verkligen övertalats eller hur mycket han har en dödsönskan. Som den enda överlevaren från den senaste expeditionen till Hell House så har han grundläggande kunskap om vad som kan möta dom där, men samtidigt så är han så psykiskt instabil att han riskerar att äventyra hela operationen. Gruppen kompletteras slutligen av den unga, självsäkra Florance Tanner. Hon har en stor tilltro till sina synska förmågor och hamnar snart i konflikt med Fischer som också är synsk. Tanner hävdar nämligen att en ande tagit kontakt med henne. Och det är inte Belasco. Resten av gruppen ställer sig i början skeptisk, men efter ett poltergeist-fenomen vid middagsbordet börjar vissa i gruppen anse att Tanner själv framkallar de övernaturliga händelserna. Den unga flickan anstränger sig nu allt hårdare för att få kontakt med anden. Hon blottar sig fullständigt för att bevisa att hennes kritiker har fel. Det skulle hon aldrig ha gjort…

Om vi bortser från den redan nämnda skildringen av Tanners karaktärsförändring (och även Fischers) så innehåller The Legend of Hell House en historia som är lite lagom off. Handlingen byggs upp mot en ”plottwist” som är fruktansvärt märklig och samtidigt smått otippad i sin självklarhet. När huvudpersonerna börjar dö så blir filmen helt enkelt mer drömlik, samtidigt som de paranormala incidenterna blir allt fler. Denna övergång är en av filmens mest fascinerande sidor; förändringen från en ganska torr och krass brittisk realism till något riktigt utflippat och konstigt. Hough behöver inte ens använda sig av avancerade specialeffekter för att åstadkomma denna förvandling. Han kastar endast runt oss i den märkliga värld som skapas i Hell House, där logiskt tänkande och förväntningar får läggas åt sidan och lik hittas i garderoben (eller i kapellet, om vi ska vara bokstavliga). Det är ärligt talat svårt att förklara denna transformation. Första gången jag såg filmen så tyckte jag mest att den andra halvan var märklig, Men sedan växer den på en. Jag såg om filmen igen och började identifiera Houghs och Mathesons syften. Hell House tar helt enkelt över huvudpersonernas hela världsbild och på många sätt så känns förändringen som en trovärdig skildring av begynnande sinnessjukdom. Kanske mest för att den sker så subtilt. Sedan spelar det ingen roll om sinnessjukdomen tar sig uttryck i tilltro till konstiga maskiner, promiskuösa utsvävningar eller en vilja att ha rätt. Vilket uttryck sinnessjukdomen tar sig hos de olika karaktärerna är väldigt individuellt. Vad som händer under filmens sista tredjedel blir helt enkelt mer intressant om du verkligen försökt att förstå dig på karaktärerna från början.

Jag är helt övertygad om att The Legend of Hell House inte är för alla. Vill du blir skrämd så ska du nog se The Women in Black istället. Men denna film erbjuder något som vi aldrig ser i spökhusfilmer. Den förklarar inte bara hemsökelsen genom karaktärerna, utan de bidrar även själva till hemsökelsen i någon utsträckning genom sina nedbrutna psyken. The Haunting är uppbyggd på ett likande sätt, men där har i princip alla incidenter psykologiska förklaringar. Här suddas slutligen gränsen mellan karaktärerna och huset ut. The Legend of Hell House kan nog uppfattas som ganska konstig första gången du ser den (jag tyckte det), men ge den en chans till. Se om den och reflektera över karaktärernas utveckling. Gör du det så är jag helt övertygad om att du har hittat en av de allra mest intressanta haunted house-filmer som finns. Jag återkommer i alla fall till The Legend of Hell House gång på gång…

Lite för action-fylld trailer om vi betraktar materialet…

Annonser

Madhouse (1974)

juli 27, 2011

Nu var det dags för lite brittisk skräck igen. Jag kom på mig själv med att ha recenserat alldeles för få filmer från den fantastiska Hammer-konkurrenten Amicus Productions (endast Horror Hotel har hittills fått den äran). Bolaget är mest kända för sina antologifilmer (tex The House That Dripped Blood, Asylum och The Vault of Horror för att nämna några), men denna gång ska vi titta närmare på en av deras reguljära långfilmer. Och den har Vincent Price i huvudrollen! Madhouse är en samproduktion mellan Amicus och American International Pictures och jag kan redan avslöja att den är bra. Regissören Jim Clark är egentligen klippare och är fortfarande verksam i Hollywood. Han har jobbat med filmer som The World is Not Enough, The Killing Fields och den där dåliga versionen av Schakalen med Bruce Willis och Richard Gere. Egentligen så har Clark inte alls regisserat speciellt många rullar själv. Madhouse blev visst ingen större hit, vilket nog satte käppar i hjulet för hans regikarriär. Detta är synd eftersom det är en både underhållande och förvånansvärt modern film som bärs upp av en helt fantastisk skådespelarensemble. Price backas av snygga Linda Hayden och självaste Peter Cushing. Självklart kan denna kombination inte bli dålig.

Vincent Price spelar en åldrande skräckskådespelare vid namn Paul Toombes (fyndigt!). Vi får tidigt bekanta oss med Madhouse meta-ambitioner eftersom Toombes är mest känd för att spela en rollfigur vid namn Dr. Death. Detta är en självklar referens till Price karaktär Dr. Phibes som han spelade i två filmer signerade Robert Fuest. Toombes har varit borta från rampljuset ett tag och spenderat tid på en mentalinstitution. Nu ska han dock vara frisk och får ett erbjudande att en sista gång spela karaktären som gjorde honom känd. Toombes beger sig till sitt hemland England för att börja inspelningen och träffar snart sin gamla vän (och tillika manusförfattaren bakom Dr. Death-filmerna) Herbert Fley (Cushing). Vännen oroar sig för Toombes. Han verkar fortfarande labil och det var ju hans blivande frus död som knäckte hans psyke; ett dödsfall som inte är fullt utrett än. Allt förvärras av att en figur i Dr. Death-utstyrsel plötsligt dyker upp och börjar mörda folk som är involverade i filmproduktionen. Dödsfallen är även kopior av morden i hans gamla filmer. Fleys oro är inte obefogad eftersom Toombs börjar misstänka att han har drabbats av en personlighetsklyvning efter traumat och därför själv är mördaren. Men är svaret verkligen så enkelt?

På flera plan lyckas Madhouse bli den film som Scream försökte vara, men aldrig blev. Vi pratar alltså om en meta-skräckfilm med en stor portion ironi och diskret humor. I motsats till Scream så går dock Madhouse inte vilse i den postmodernistiska labyrinten. Detta är är en riktig skräckfilm, fast den är lite mer medveten och lite fyndigare än genomsnittet. Skådespeleriet håller (såklart!) en genomgående hög klass och Price spelar ut hela sitt ångestfyllda känsloregister. Cushing fungerar också mycket bra i sin vanliga roll som förnuftets röst. Hayden spelar ett av mördarens offer och har inte så mycket screen time, men är som vanligt trevlig att titta på. Överhuvudtaget så är Madhouse ett väldigt stabilt hantverk och Clark framstår som värsta proffset (vilket han absolut inte var). Han navigerar sig igenom den självrefererande histoirien med van hand och lyckas tom ge oss ett småsorgligt slut. Madhouse är ännu en film som kan räknas till kategorin proto-slashers (alltså en slasher gjord innan slashergenren var född), men det är en charmigt ärkebrittisk sådan.

Madhouse visar exakt hur hög kvalité Amicus höll på sina produktioner. Medan Hammer fastnade lite i ett fack, så lyckades deras konkurrent konstant överraska med oväntade grepp och experimentlusta. Här har de lyckats göra den första meta-skräckisen jag känner till och de gjorde den 22 år innan Kevin Williamson blev hyllad som en postmodernistisk pionjär.

Välgjord och underhållande trailer. Se den nu och se sedan filmen! Jag måste även nämna att trots att filmen är PG så är den ganska brutal och innehåller förvånansvärt mycket gore…

Jag är tillbaka i landet och tänkte egentligen skriva en filmrecension idag, men mina tankar skenar iväg på annat håll. I fredags så var jag i Italien och hängde med ett norskt par vid en pol. Vi nåddes då av nyheten om terrorattentatet i Oslo. Ni kan nog tänka er hur mina vänner från grannlandet reagerade. Jag brukar inte skriva om sådana händelser här på Trash is King! men det är nu svårt att låta bli. Medan säkerhetspoliserna i västvärlden fokuserat på en muslimsk minoritet, så har en högerextremist i lugn och ro kunnat planera antagligen det värsta terrordådet i Europa i modern tid. Det säger ganska mycket om samhällsklimatet just nu. Jag lider med de döda ungdomarna och känner en enorm solidaritet med de drabbade. Det var bara detta jag ville säga. Nästa gång är jag back on track och då är ämnet återigen skräpkultur.

Semester!!!

juli 12, 2011

Nu tar jag några veckors semester från bloggen! Jag har jobbat heltid och inte hunnit se/se om så mycket film den senaste tiden. Nu vill jag ta en paus och lägga min tid på att dricka öl i solen och hoppa på tåg ut i Europa.

Nya inlägg kommer att publiceras onsdagen den 27 juli (jag kommer försöka svara på kommentarer i den mån jag hinner). Ha en trevlig sommar!

Lovecrafts inflytande på skräckkultur är fullständigt odiskutabelt (läs min recension av Fallet Charles Dexter Ward för mer utsvävningar på detta ämne). Filmatiseringarna av den amerikanska skräckförfattarens noveller följer dock väldigt sällan originalmanuskripten. Regissörer och manusförfattare låter sig istället ofta influeras av historierna. Ingen värdering läggs här i hur lika filmerna är originalhistorierna. Jag är istället intresserad av hur bra de är på att fånga Lovecrafts stämningar och teman (och jag har läst majoriteten av hans verk, så jag borde ha koll på vad jag snackar om).

From Beyond (1986)

När man tänker på Lovecraft-filmatiseringar så tänker man oundvikligen på Brian Yuzna och Stuart Gordon. Paret tar sig extremt stora friheter med novellerna, men likt jag nämnt tidigare så tycker jag att de fångar en central aspekt hos Lovecraft. Den amerikanska författarens verk är faktiskt spektakulär trash. Yuzna och Gordon kryddar historierna med naket och gore vilket uppdaterar dom för vår tid. Jag hade svårt att välja mellan den här filmen och Dagon (alternativt Necronomicon). Slutligen bestämde jag mig för Gordons film, eftersom den helt enkelt är mer intressant och han är en bättre regissör.

The Call of Cthulhu (2005)

Andrew Lemans film skiljer sig från Yuzna och Gordons tolkningar av Lovecraft. Han försöker istället filmatisera novellen som om den hade filmatiserats när den skrevs, alltså 1926. Detta är därför en stumfilm och Leman fångar tidsandans estetik på ett helt fantastiskt sätt. Lovecraft-fans anser ofta detta vara den bästa filmatiseringen som någonsin gjorts av författarens verk.

The Haunted Palace (1963)

Roger Cormans filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward åt American International Pictures marknadsfördes som om det var Edgar Allan Poe som skrivit ursprungskällan. Marknadsföringsknepet kom till pga Cormans framgångsrika Poe-adaptioner med Vincent Price. Även den här gången slog han ihop sig med den karismatiska skådespelaren och Price är riktigt bra i de dubbla rollerna som Ward och förfadern Joseph Curwen. En väldigt underhållande och rolig film!

The Resurrected (1992)

Ännu en filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward. Denna gång regisserad av Dan O`Bannon och vi får Chris Sarandon i den dubbla rollen som Ward/Curwen. Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om den här filmen. I mitt tycke den absolut bästa Lovecraft-filmatiseringen någonsin. Se omedelbart (men läs romanen först)!

The Dunwich Horror (1970)

Svårt att undvika att ha med ytterligare en Lovecraft-filmatisering från American International Pictures på den här listan. Skillnaderna mellan Daniel Hallers film och Cormans från 1963 hade inte kunnat vara större. Det lustiga är att den är ganska trogen novellen, men alla utsvävningar är galet exploativa. Den felande länken mellan The Haunted Palace och Yuzna och Gordon.

———————————————————

Det bästa och det sämsta:

Re-Animator (1985)

Det är omöjligt att skriva om Lovecraft-filmatiseringar (hur inkorrekta de än må vara) utan att nämna Gordons och Yuznas splatterklassiker. Denna film går helt enkelt bortom sin inspirationskälla och blir en av de mest inflytelserika gorefilmerna genom tiderna. Lovecraft hade varit stolt. Och Jeffrey Combs for president!

Cthulhu (2007)

Om vi bortser från att Dan Gildarks film har Tori Spelling i en liten biroll, så uppvisar den totalt motsatt inställning till Lovecraft jämfört med Re-Animator. Visst är filmen snygg och smått mystisk, men LOVECRAFT VAR FAN OCH MED INTE PRETENTIÖS! Gildark har totalt missförstått den stora skräckförfattaren och därför blir det ganska pinsamt.

Cyklisten på den mörka vägen

Nu var det dags för en ny sektion här på bloggen. Precis som titeln antyder så kommer jag här att lista scener som verkligen fick mig att hoppa till, fick mina nackhår att resa sig eller bara framkallade ett rejält jävla äckel. Eftersom det inte är så mycket i skräckfilmsväg som skrämmer mig nu för tiden så kommer de flesta scener att vara tagna från filmer jag såg under mina yngre år. Men för att de ska kvala in i den här kategorin så måste de fortfarande framkalla ett obehag när jag ser dom i dag. De måste alltså verkligen etsat sig fast. Vi börjar med den absolut bästa scenen från det som kanske är John Carpenters sista bra film; den Lovecraft-doftande In the Mouth of Madness från 1994.

Sam Niell och Julie Carmen är påväg till Hobb`s End på jakt efter den försvunne författaren Sutter Cane. På en öde sträcka ser Carmens karaktär en ung kille cykla förbi. Hon börjar nästan somna vid ratten. Plötsligt får hon en känsla av deja vu. Längre fram på den mörka vägen ser hon en cykels reflexer igen. När cyklisten kommer närmare upptäcker hon att klädseln är samma som pojkens, men allt annat är fel. Hans ansikte är en likblek gammal mans. Hon skakar av sig obehaget och tar fram en karta för att se om de är på rätt väg. När hon fäster blicken på vägen igen är cyklisten precis framför motorhuven och hon kör rakt in i honom. Paret stannar bilen och springer fram till den skadade mannen. Han öppnar munnen och pratar med en pojkes röst. Carmens karaktär blir distraherad av ett ljud längre bort som låter precis som flärparna på mannens cykelhjul. När hon vänder sig om så står cyklisten upp och stirrar på henne, för att sedan cykla iväg.

Carpenter blandar i den här scenen två känslolägen som fungerar väldigt bra ihop; känslan av igenkännande och känslan av mardröm. Jag minns när jag var liten och vi åkte på ringlande vägar i Polen mitt i natten. Man kunde köra på en plats som var helt öde och plötsligt dök det upp en ensam cyklist eller fotgängare. När jag tittade på dessa genom bilfönstret så tyckte jag alltid att de såg obehagliga ut. Vad gjorde den här människan på en plats som denna egentligen? Fantasin börjde skena iväg. Carpenter tar dessa barndomsminnen och lägger en mardrömstwist på dom. Tänk om man var tvungen att stanna och ta kontakt med den där personen? Tänk om allting inte stod rätt till, men du ändå inte kunde sätta fingret på vad felet var? Det behöver inte hända något mer i den här scenen för att den ska fungera. Skräcken kommer från att något MÅSTE hända trots att det inte gör det. En fantastiskt välgjord skräcksekvens som fortfarande får nackhåren att resa sig på mig.

Likt alla sådana här sekvenser så fungerar de sämre när de är ryckta ur sitt sammanhang. Har ni inte sett filmen så ska ni nog avstå från att se klippet nedan.

The Dead Pit (1989)

juli 2, 2011

Brett Leonard är en lustig man. Han skapade sig en karriär genom att göra skräckthrillers om datorrädslor. Leonards mest kända film är utan tvekan The Lawnmower Man. Den blev hyllad för sina (för tiden) revolutionerande special effekter, men inte så mycket annat. Sedan regisserade han den digitala seriemördarrullen Virtuosity med Denzel Washington och behandlade ännu en gång rädslor kopplade datorteknologins utveckling. Efter Dean R. Koontz-filmatiseringen Hideaway blev Leonard snabbt en föredetting. Att han på senare år gjort filmer som Man-Thing och Highlander: The Source talar sitt tydliga språk; Leonard är en b-films regissör och inte en speciellt kompetent sådan. Men innan han fick jobba med Hollywoodstjärnor så gjorde han en liten film vid namn The Dead Pit. Det är nu vi riktar våra blickar mot denna debut. The Dead Pit är lite av en hybrid. Ta en del mentalsjukhusskräckis, två delar slasher och en del zombiefilm, rör ihop allt och toppa med lite haunted house-klyschor, tuttar och gore. Hur smakar det då? Ganska unket…

Filmen börjar med en flashback. Den briljante Dr. Colin Ramzi (Danny Gochnauer) genomför groteska experiment på patienter som är intagna på den mentalinstitution där han jobbar. Hans kollega, Dr. Swan (Jeremy Slate), bestämmer sig för att stoppa den galna doktorn och tar sig därför ner till den håla under sjukhuset där Dr. Ramzi huserar beväpnad med en revolver. Efter att han skjutit knäppskallen förseglar Swan det underjordiska rummet så att ingen någonsin ska hitta det. Vi hoppar nu framåt i tiden och en ny patient (stuntkvinnan Cheryl Lawson) anländer till kliniken. Den unga kvinnan har drabbats av minnesförlust och kallas därför kort och gott för Jane Doe. Redan samma dag som hon går in genom sjukhusgrindarna sker en jordbävning som självklart river murbruket som täcker den håla där Dr. Ramzi mördades. Den galna kirurgen återuppstår och börjar att ha ihjäl både personal och patienter på sjukhuset. Samtidigt uppvisar han en väldigt speciell dragning till Jane. Filmen kulminerar med att alla de personer som Ramzi mördat återuppstår och övertar sjukhuset. Det är nu upp till Jane och en annan patient att stoppa zombieinvasionen och Ramzi innan det är för sent…

Hur fungerar The Dead Pits subgenrekompott egentligen? Ganska dåligt. Det stora problemet är att INGENTING förklaras. Varför återuppstår Ramzis gamla försökskaniner som zombies? Varför återuppstår Ramzi själv före alla andra? Vad fan var det för jävla experiment han höll på med egentligen? Manusförfattarna var helt enkelt jävligt lata. Filmen blir därför ganska tråkig. Folk jagas av Ramzi. Folk jagas av zombies. VARFÖR? Ingen vet! Filmens gore är väl okej. Det ser bättre ut i vissa scener än i andra. Men nästa stora problem visar sig med skådespeleriet (som ofta blir riktigt pinsamt). Gochnauer som Ramzi är riktigt kass (men så har han också mycket pinsamma one liners att jobba med). Sämst är dock Joan Betchel som spelar en av sjuksköterskorna. Det gör ont när man hör henne försöka säga sina repliker. Vad är kontentan av allt det här? Jo, The Dead Pit är en dum, tråkig, ful och smått förvirrande film. Den har inga intressanta kvalitéer överhuvudtaget. Om något så bevisar den hur jävla ointressant Leonard är…

På pappret hade väl The Dead Pit kunnat vara okej, men Leonard är så kass att han lyckas sabba det lilla som finns där (alltså den småvågade genreblandningen). Denna filmen begår ett misstag som ingen exploitationfilm får göra. Den lyckas vara tråkig…

Placebohoe har också recenserat den här filmen.

Trailern är mycket mer intressant än filmen! Det enda positiva med The Dead Pit är miljöskildringen. Inte så konstigt kanske eftersom den spelades in i Agnew State Hospital, en riktig klinik med extremt utåtagerande patienter…