Och nu var det återigen dags för lite skräckserier! Det lilla svenska seriebolaget Denzin Comics gav 2006 ut den här miniserien ursprungligen publicerad som fyra delar av Dark Horse Comics. Jag är lite osäker på om Denzin lyckats ge ut något mer, men det är hur som helst ett ganska intressant val för ett förstasläpp. Djävulens fotspår innehåller inte bara miniserien utan även en prolog (släppt i Dark Horse-analogin Reveal), ett galleri med arbetsskisser och (fejkade?) faktautdrag ur böcker om demonologi som beskriver legenderna bakom de demoner som förekommer i serien. Det är en ganska komplett liten bok alltså. Scott Allie har författat den och han har tidigare gjort mängder med jobb åt Dark Horse (bla några HP Lovecraft-historier och bidragit till deras Star Wars-serie). Illustratörerna har tidigare tecknat serieversionen av Buffy the Vampire Slayer. Skaparna är alltså inte främmande för skräckgenren och just Lovecrafts arv vilar tungt över Djävulens fotspår. Både Clive Barker och Alan Moore talar sig varma för serien på omslaget. Men är den verkligen något att ha?

Lite lagom lovecraftianskt så utspelar sig Djävulens fotspår i Ipswich, Massachusetts. Huvudpersonen är en ung man vid namn Brandon Waite. Den senaste tiden så har hans familj drabbats av märkliga sjukdomar och incidenter. Brandon blöder näsblod konstant. Hans flickvän Sarah är sjuk hela tiden. Och Brandons storebror Dexter skulle precis få sitt första barn när hans fru upptäcker att bebisen försvunnit från hennes mage! Familjen får dock ingen hjälp och ingen förståelse från folk runt omkring. Brandons och Dexters far föll nämligen på med svartkonst och resten av stadens befolkning hatar dom för det. Fadern invigde Brandon i magins värld och lärde upp honom i det ockulta fram tills sin död för två år sedan. Men ju äldre Brandon blev desto mer förstod han att hans far gjorde detta endast för att kunna experimentera på sin egen son. Den unge mannen misstänker hur som helst att det är mörka krafter som förbannat familjen. Han använder nu (motvilligt) sina omfattande kunskaper i det ockulta för att efterforska vad det kan vara som drabbat dom. Det visar sig snart att Brandons far ingick i ett kontrakt med mörka krafter. Spåren pekar mot en huvudlös demon som kalls Erissa Jonna…

Vi kan direkt konstatera att Djävulens fotspår är en ganska typisk historia för den ockulta genren. Vi snackar alltså om förbannelser inom släkten, återuppståndelse från det döda, ritualer och uråldriga demoner. Historien saknar originaliteten från tex Hellblazer eller Preacher. Detta betyder dock inte att den är dålig, kanske bara lite förutsägbar. Vad som däremot höjer historien avsevärt är utdragen om demonologi. Legenderna om Erissa Jonna och Idpa (den andra demonen i historien) ger faktiskt jävligt mycket kött på benen åt ploten och sände kalla kårar längst med min ryggrad. Dock borde Denzin lagt dessa texter först i boken (istället för efter miniserien) eftersom de då hade bidragit till historien på ett helt annat sätt. Något som dock är positivt är att det svenska förlaget tryckt serien i svart vitt. Jag har sett den färglagda amerikanska tryckningen och måste erkänna att historien gör sig bättre utan färg. Den blir helt enkelt läbbigare. Denzin borde dock ha sett över sin översättning en extra gång eftersom den inte alltid känns helt klockren.

Djävulens fotspår är kanske inte världens mest spännande historia, men den fungerar för stunden. När jag läst klart den kände jag mig dock ganska mätt på Brandon Waite och var inte speciellt nyfiken på vad som hände med honom sedan. Är du extremt törstande efter ockulta skräckserier (och kan din Hellblazer utantill) så kan den vara värd att plocka upp…

Annonser

Som läsare av bloggen säkert känner till så började jag plugga på universitetet i höstas. Det innebär att jag har jävligt lite tid att läsa annat än kurslitteratur. Därför har mina bokrecensioner blivit lite lidande här på bloggen. Men trots detta har jag lyckats ta mig igenom en roman (som i och för sig inte är så tjock). Jag plockade upp den här boken på en loppmarknad ute på Österlen för ett tag sedan och blev ganska peppad när jag hittade den. Boken är Fruarna i Stepford. Den är skriven av Ira Levin (1929-2007) som är absolut mest känd som författaren bakom Rosemarys Baby. Han har även skrivit The Boys from Brazil och Sliver (som också filmats) plus en hel del pjäser. Jag har inte läst någon av hans andra böcker, men gick igång lite på Fruarna i Stepford eftersom folk brukar hävda att det är en ganska bra skräckroman. Boken har (som ni säkert känner till) filmatiserats två gånger; en gång 1975 och igen 2004. Jag har faktiskt lyckats undvika båda filmerna så jag hade inga förutfattade meningar om boken innan jag började läsa den. Det enda jag visste var att den typ handlade om hemmafruar i suburbia som ersätts med robotar. Eller nåt…

Joanna är en ung fotograf som flyttar med sin man Walter och deras två barn till det perfekta medelklassområdet Stepford. De har knappt fått in flyttkartongerna förrän nyfikna hemmafruar kommer och ringer på. Joanna och Walter stör sig på dom eftersom de är ett modernt och jämställt par som delar på hushållssysslor. Övriga kvinnor i kvarteret lägger all sin tid på att pedantiskt hålla hemmen fläckfria. Joanna träffar snart Bobbie som också flyttat till Stepford med sin man och stör sig på idealen. Hon är impulsiv och rapp i käften. Samtidigt blir Walter inbjuden till områdets herrklubb. Joanna hatar konceptet, men Walter går dit för att kolla läget och säger att om han inte får någon behållning av det så kan de i alla fall skratta sedan åt frimurarnas bravader. Samtidigt börjar Bobbie bli mer och mer paranoid. Hon börjar misstänka att kvinnorna i Stepford drogas genom vattnet för att bli lydiga hustrur. Joanna tycker självklart att det låter helt absurt. Men så en dag slutar Bobbie att ringa henne. När Joanna träffar sin vän så är hon helt förändrad och lägger ner all sin tid på hemarbete. Samtidigt så börjar Walter att besöka klubben allt oftare. Joanna börjar nu misstänka att herrklubben har något att göra med kvinnornas förändrade beteende…

Fruarna i Stepford är ganska klassisk kritik riktad mot medelklassens suburbia; hur folk tvingas in i dess inskränkta mallar och dess patriarkala strukturer. Detta känns inte speciellt fräscht och har gjorts många gånger förr (Revolutionary Road, någon?) Som skräckhistoria så är boken ganska ambivalent. Allt skildras ur Joannas perspektiv och historien lämnar det ganska öppet om allting är en konsekvens av sinnessjukdom eller om det verkligen finns en konspiration. Även slutet är ganska tillfredsställande (fast lite abrupt) eftersom det inte ger några enkla förklaringar. Som läsare har man svårt att tro på den väldigt fantastiska konspirationsteorin, men samtidigt så händer vissa saker som är svåra att förklara endast med att Joanna håller på att bli knäpp. Det är en helt okej realiserad paranoia-thriller som delar ganska mycket med Rosemarys Baby (filmen i alla fall). Dock så blir boken aldrig riktigt spännande utan lunkar mest på i en stilla takt. Som karaktärsskildring är den också i tunnaste laget. Joanna är lite av en schablon; en ung, medveten och handlingskraftig kvinna. Jag fattar att Levins syfte inte var att göra några psykologiska djupdykningar utan att skriva spänningslitteratur. Lite mer kött på benen hade jag dock förväntat mig, eftersom Joannas eventuella psykiska ohälsa får stor plats i handlingen.

Fruarna i Stepford är helt okej spänningslitteratur med drag av skräckroman. Visst är historien och karaktärsskildringarna ganska tunna, men det tar inte bort det faktum att boken är ganska kul. Ett varningens finger måste dock resas för den utgåva jag läste (Wahlström & Widstrands från 1973). Översättningen är helt fruktansvärd! Man märker att det är en jävla budgetutgåva som inte korrekturlästs ordentligt. Undvik den.

Kolla omslaget på boken ovan. Galet fult, va? Det ska visst vara ett ganska generiskt dark fantasy-omslag, men för mig hade det lika gärna kunnat vara en Harlequin-roman. Jag blev grymt avtänd när jag fick den här boken i present. Hade heller aldrig hört talas om författarinnan Caitlin R. Kiernan. Men efter bara en snabb koll på nätet så fattade jag att hon var kompis med Neil Gaiman. Han hade kontaktat henne för att hon skulle börja skriva manus till The Dreaming; en serie som var en spin-off på Gaimans egna The Sandman (som jag nämnt i min recension av Death – The High Cost of Living). Med Kiernan (och hennes medförfattare Peter Hogan) lyfte The Dreaming och vann mycket i fråga om cred och popularitet.

Samtidigt hade Kiernan redan etablerat sig som novellförfattarinna inom sci-fi. Med sina romaner Silk och Threshold slog hon även igenom inom dark fantasy-genren. Till hennes andra framstående verk räknas också Murder of Angels och The Daughter of Hounds. Flera av hennes romaner och noveller har vunnit sci-fi/fantasy/skräck-priser. När jag läste allt detta så ökade mitt intresse för The Red Tree. Detta var tills jag fick syn på en intervju med Kiernan. Där säger hon att hon absolut INTE är en skräckförfattarinna! Jag hade fått The Red Tree beskriven för mig som en skräckroman. Dark fantasy har aldrig lockat mig (är inte alls förtjust i Gaimans romaner) och sci-fi tröttnade jag på redan i slutet av tonåren. Nu var jag ju på jakt efter bra moderna skräckromaner och jag var helt övertygad om att The Red Tree skulle göra mig besviken.

Om vi tittar på min jakt efter bra nyare skräckromaner så har mycket som jag läst varit grava besvikelser. Vissa moderna klassiker (som Ghost Story) var inget vidare och hajpade nya böcker (En hjärtformad ask) gav mig bara en dålig smak i flabben. Vad skulle då en roman från 2009, skriven av en författarinna som säger sig inte skriva skräck, kunna erbjuda? Om jakten på bra modern skräcklitteratur hade ett mål, en slutpunkt, då hade jag kunnat sluta leta nu. The Red Tree är inte bara en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst, det är helt enkelt en av de bästa skräckromaner jag läst i hela mitt liv. Det finns en replik mellan de två huvudkaraktärerna i boken som ger mig seriösa kalla kårar när jag tänker på den, varenda jävla gång (här i min lite fria översättning):
– Vem gjorde detta mot dig?
– Det var männen. Männen som hade hammare…

The Red Tree är meta och samtidigt en hyllning till de mest klassiska skräckförfattarna. Likt hos Edgar Allan Poe så är den helt och hållet ett byggd runt ett subjektivt berättande och likt hos H.P Lovecraft så är det en nedskriven journal. The Red Tree (får vi reda på i bokens förord av förläggaren) är den sista bok skriven av författarinnan Sarah Crowe innan (vad vi antas tro) hon dog. Boken består av den dagbok som hon började föra när hon flyttade från Atlanta (efter att ett längre förhållande tagit slut) till en isolerad farm ute i skogen i Rhode Island. Redan tidigt hittar Sarah både en gammal skrivmaskin och ett manuskript i källaren. Manuskriptet är en ofärdig avhandling som husets förra hyresgäst skrev på när han tragiskt nog tog livet av sig. Denna professor i folklore valde just den här farmen pga ett stort träd som växer på tomtens utkanter. Trädet är omspunnet av vandringssägner och ju mer Sarah läser desto mer fixerad blir hon vid trädet. Hon börjar lägga in hans manuskript i sin dagbok (vilket medför att han står som medförfattare till The Red Tree). Men det är ju trots allt ett helt vanligt gammalt träd Sarah ser genom sitt köksfönster. Oväntat hyr ägaren till gården plötsligt ut vinden till en ung konstnärinna; Constance. Denna unga kvinna pendlar mellan en öppenhet mot Sarah och en total slutenhet där hon låser in sig i sin vindsvåning och målar. Constance verkar även hysa en stark fascination för trädet. De två inleder en sexuell relation. Samtidigt börjar Sarah att plågas av allt märkligare och mer skrämmande mardrömmar, likt beskrivet i den oavslutade avhandlingen…

The Red Tree är i främsta hand en psykologisk skräckhistoria och mil från tex. Stephen Kings eller Dean R. Koontz berättande. Sarahs psyke väs ihop med läst folklore och eventuella övernaturliga incidenter. Kiernan använder verkligen bokens metaaspekt till fullo. Hon avbryter till exempel dagbokinlägg hastigt och mystiskt, vilket får oss att undra vad som får Sarah att sluta skriva. Detta skapar en enorm spänning. Boken är även fylld till bredden med litterära referenser till Kiernans inspirationskällor; redan nämnda Poe och Lovecraft är bara två bland många. Det blir dock aldrig överbelastat. Historien är alltid i fokus. Jag störs inte heller av det, eftersom det trots allt är en författarinnas dagbok jag läser.

En djupdykning i ett extremt trasigt psyke. En lesbisk kärlekshistoria. En spökhistoria som verkligen är less is more. Och en av de absolut mest skrämmande böcker jag någonsin läst. The Red Tree är allt detta. Du får absolut inte missa den!

Nu var det tillbaka till serietidningshörnan igen. Denna gång kollar vi närmare på en av de mest inflytelserika serieförfattarna genom tiderna; Neil Gaiman. Visst har han på senare tid blivit mer känd som romanförfattare (Stardust, American Gods, Neverwhere, Coraline) och manusförfattare (Stardust, Neverwhere, MirrorMask, Beowulf). Han är helt enkelt en av de största profilerna inom dark fantasy. Men likt alla Gaiman-fans vet så skrev han sina bästa historier i serietidningen The Sandman. Gaiman kom in i seriesvängen genom sin goda vän Alan Moore (som är britt, precis som han själv). År 1989 började DC Comics – Vertigo ge ut hans The Sandman. Serien handlar om Dream (Morpheus för vissa), som personifierar alla drömmar. Han är en del av The Endless som gestaltar olika mänskliga tillstånd och känslor. På olika sätt påverkar dessa väsen människorna och historierna i The Sandman pendlar mellan The Endless domäner (som ligger bortom vårt förstånd) och människor i olika tidsepoker. Historierna är mörka och behandlar ångestladdade och existentiella ämnen. Redan innan The Sandman slutade 1996 så räknades den som en modern serieklassiker.

En av de mest populära karaktärerna i Sandmans universum, och tillika en av The Endless, var Morpheus storasyster; Death. Hon antog formen av en tonårig, söt gothflicka med en enorm utstrålning och en smittande flickaktig glädje. Death blev så populär att det gjordes två spin-offs med henne. Death – The High Cost of Living var den första av dom. Den publicerades först i tre delar 1993 (och följdes 1996 av Death – The Time of Your Life) och samlades sedan i en graphic novel. Handlingen utgår från att att döden en gång varje århundrade antar mänsklig form och rör sig bland människorna (för att förstå de som hon tar livet av). Vi möter Sexton Furnival, en ung deprimerad kille som går till en soptipp för att ta livet av sig. Självmordsförsöket misslyckas och han möter Death. Tillsammans med henne återvinner han livsglädjen och de två drar runt i New York och lever livet. Men snart har de Mad Hettie efter sig, en hemlös kvinna som anser att döden stulit hennes hjärta och en blind man som kallas Eremiten och som tillsammans med sin lärjunge Theo vill komma åt den Ankh Death bär om halsen. Eremiten tror att den som stjäl Deaths smycke kommer att få evigt liv. Samtidigt börjar Sexton bli kär i den flicka som han vägrar tro är döden…

De som har läst Gaimans The Sandman kommer absolut att känna igen sig här. Gaiman har en stark fascination för utslagna människor och i hans bild av marginaliserade finns där en hel värld av magi och ockultism. Han är även fruktansvärt duktig på att skriva extremt mångsidiga karaktärer med väldigt enkla medel. Det finns inget svart eller vitt i Gaimans värld. Folk drivs bara av motiv som inte går att förena. Makthunger bestraffas alltid också. Death själv är en otroligt charmig karaktär som det är omöjligt att ogilla (Gaimans poäng). Vi förstår verkligen varför Sexton blir kär i henne. Albumet innehåller även Death Talks about Life; en broschyr Gaiman gjorde i serieform (tecknad av David McKean) för att informera om HIV och säkert sex. Denna är grymt underhållande, men utökar inte den ganska magra grundhistorien speciellt mycket.

Death – The High Cost of Living är lite tunn (mer en novel än en roman), men samtidigt en mycket bra historia. På många sätt är den en perfekt introduktion till Sandmans universum. Och så innehåller den ju en av de charmigaste karaktärerna i seriehistorien…

Det var ett tag sedan jag recenserade en bok här på bloggen. Jag har haft lite kasst med tid den gångna veckan och haft jävligt dåligt med tid den senaste månaden. Har helt enkelt inte hunnit läsa så mycket. Men min jakt på bra modern skräcklitteratur har fortsatt och nu är jag klar med Peter Straubs Ghost Story. Denna roman från 1979 listas ofta som Straubs bästa och fick mycket bra recensioner när den kom. Boken filmatiserades även 1981 med Fred Astaire i huvudrollen. Den dyker även upp när folk listar bra moderna skräckromaner. Straub är annars mest känd för att vara polare med Stephen King och att tillsammans med honom skrivit The Talisman och Black House. Rent litterärt förstår man varför dessa två författare funkar ihop. De är ganska lika. Båda skriver oftast berättelser som utspelar sig i amerikanska småstäder och fokuserar lika mycket på att skildra småstadslivet som på själva skräcken. När det övernaturliga väl anländer påverkar det alla karaktärernas liv och hotar slutligen att förinta hela staden. Exakt det här händer i Ghost Story.

Romanen utspelar sig i den lilla amerikanska staden Milburn. Där träffas regelbundet ett sällskap äldre män; Ricky, Sears, Lewis och John Jaffrey. De kallar sin herrklubb för The Chowder Society. Vi förstår att en femte medlem i sällskapet, Edward, har dött. Det verkar föreligga mystiska omständigheter runt dödsfallet. The Chowder Society hanterar traumat efter vännens död genom att börja berätta spökhistorier för varandra. Samtidigt förstår vi att de fyra äldre männen plågas av återkommande mardrömmar och nattliga övernaturliga besök. Trots att männen inte vill erkänna det för varandra, och sig själva, förstår alla att något (eller någon) hemsöker dom. De bestämmer sig för att kontakta Don, Edwards brorson. Denna är en skräckförfattare och de äldre männen ser stora likheter mellan hans debutroman The Nightwatcher och sina egna makabra visioner och drömmar. Kanske Don vet något som kan hjälpa dom? Samtidigt terroriseras Milburn av en varelse som angriper boskap i stadens utkanter och tömmer dom på blod. Självklart hänger allt detta ihop. Snart kommer Milburn att drabbas av den värsta snöstormen i mannaminne vilket kommer medföra att staden blir helt isolerad. Samtidigt börjar alltfler invånare se gamla vänner och bekanta som sedan länge varit döda…

Visst låter handlingen som ganska typisk för Stephen King? Skillnaden skulle vara att Milburn ligger i delstaten New York och inte i Maine. Det är kanske inte så konstigt att King i sin fackbok om skräckfiktionen, Danse Macabre, listar Ghost Story som en av 1900-talets bästa skräckromaner. Problemet är att King är mycket bättre på att skriva den här typen av historier. Straub komplicerar allting så fruktansvärt mycket. Det finns galet många olika trådar i Ghost Story. Man får intrycket att författaren ska få allting att komma ihop i slutändan, men detta är nästan omöjligt och flera av sidohistoriernas upplösningar är inte det minsta tillfredsställande. Andra stora frågor lämnas helt obesvarade. Ett annat problem är att den här boken innehåller så fruktansvärt många karaktärer. Straub växlar hela tiden mellan dom vilket innebär att ingen av karaktärerna utvecklas fullt ut så att de verkligen blir intressanta. Det blir även ganska rörigt att hålla reda på alla Milburns invånare. I själva förklaringen av det övernaturliga verkar Straub haft inställningen att less is more. Problemet är dock att hans huvudkaraktärer ändå kläcker ganska långsökta teorier om vad det är som händer. Dessa ska fungera som förklaringar, vilket jag hade väldigt svårt att köpa. Varför inte bara skriva en rak spökhistoria?

Finns det då något som är positivt? De spökhistorier The Chowder Society berättar för varandra är faktiskt ganska läskiga och konstiga. De fungerar ypperligt just som kortare spökhistorier. Straub sabbar dock dom lite genom att väva ihop dom alla i den huvudsakliga handlingen. Boken är även väldigt spännande i perioder och han behärskar verkligen spänningslitteraturens mekanismer. I slutändan framstår Ghost Story som en ambitiös roman, skriven i en lite jobbig självmedveten stil, som du absolut kan sjunka ner i. Med sina nästan 560 sidor så är det ganska bra förströelse en sen höstkväll. Men förvänta dig inte någon modern skräckklassiker. Den har alldeles för många brister och är för rörig. Läs i så fall istället Varsel, Det eller Jurtjyrkogården av King. De är i samma stil, men mycket bättre än Ghost Story

För er som vill läsa den på svenska så heter den Gengångare.

När det kommer till intressanta filmböcker (med fokus på genre eller regissör) så finns det nog inget förlag som är bättre än FAB Press. Spana in deras hemsida så fattar ni. En av deras största bedrifter är denna djupgående och fantastiska bok skriven av Midnight Eye-grundaren Tom Mes. Efter att Mes skrev sin grymma bok om legenden Shinya Tsukamoto gav han sig i kast med att skriva Agitator, en bok om en av de mest intressanta just nu levande regissörerna; Takashi Miike. Jag kommer aldrig glömma min första Miike-film. Det var Fantastisk Filmfestival för ett gäng år sedan och jag och min dåvarande flickvän hade fripass. Vi snackade med en av arrangörerna om vilken film vi borde se. Han sa; är ni inte äckelmagade så ska ni gå på Visitor Q. Ni har nog aldrig sett något liknande. Självklart blev vi aspeppade direkt. Inte långt efter filmens introscen började folk lämna biografen. Det var nog tur för dom eftersom det blev så mycket värre sedan. De som var kvar vred på sig som om de ville sjunka ner genom sätena, inte alla så klart men en ansenlig del. Vad jag inte fattade var varför ingen skrattade. Miike hade ju gjort en hysteriskt rolig, och otroligt nattsvart, film om japanska tabun (speciellt sexuella sådana). Vad Miike nog missade lite var att han inte bara bröt mot tabun i Japan utan i hela jävla världen. Jag står fortfarande idag vid mitt ord; Visitor Q är en hysteriskt rolig film. Om man är på rätt nivå med humorn.

I alla fall så blev detta början på min och Miikes kärleksaffär. Jag har verkligen försökt spåra så många av hans filmer som möjligt, vilket är extremt svårt. Miike är en av världens mest produktiva regissörer (gör så mycket som fyra filmer vissa år). MÅNGA av dessa når aldrig utanför Japan. Självklart blir kvalitén lite skiftande med den takten Miike jobbar, men det intressanta är att jag aldrig sett en av hans filmer som inte har något (och vid det här laget har jag sett jävligt många). Han rör sig ledigt mellan storproduktioner på bio, TV, lågbudget på bio och stright to DVD. Miike själv har sagt att man inte har rätt att kalla sig regissör när man inte utför sitt yrke. Precis som vilket jobb som helst alltså. Du är ju bara rörmokare när du jobbar och inte när du är ledig. Detta är bara ett bevis på Miikes radikala inställning till filmskapande. Ett annat är att när hans Dead or Alive blev en stor hit i Japan, så ville filmbolaget att Miike skulle göra en uppföljare. Miike hatar uppföljare och behöll därför endast filmens titel till uppföljaren (och trean), castade samma två skådisar i huvudrollerna (Riki Takeuchi och Sho Aikawa) och skrev sedan helt nya historier som inte har något alls att göra med ursprungsfilmen. I trean finns det tom flashbacks innan slutstriden från de tidigare två delarna som om det var en sammanhängande serie! Miike är en sann postmodern filmskapare, grymt medveten om mediets konventioner och begränsningar. Han bryter mot dessa konstant. Han räds inte att ta upp ämnen som homosexuell kärlek, illegala immigranters utsatthet i Japan eller kvinnors kamp mot mäns bild av dom. Och det är alltid grymt underhållande, smart och träffar dig som en jävla bilkrasch när han gör det.

Mes bok (som nu är inne på sin tredje utgåva där han försöker hålla jämna steg med den produktiva regissören) skriver inte bara utförligt och detaljerat om alla Miikes filmer (från stright to video-yakuzarullarna till den internationella uppmärksamheten med Audition, Ichi the Killer och Sukiyaki Western Django), utan innehåller även intressanta och djupgående analyser av Miikes centrala teman och filosofi. Utöver detta så får du en väldigt bra biografi över regissören (om hans arbetarklassuppväxt i Osaka), en grymt intressant intervju Mes gjort med Miike (som nästan lite provokativt uppför sig som arketypen av en väluppfostrad japan) plus Miikes egna dagbok från inspelningen av Ichi the Killer (som skrevs som en följetong i en japansk filmtidning). Allt detta är otroligt bra läsning.

Vare sig du är ett fan av Miike eller bara lite intresserad av hans filmer så är Agitator – The Cinema of Takashi Miike för dig. Är du det sistnämnda så kommer du lätt att bli det förstnämnda efter att läst denna bok. Och Miike återkommer snart här på bloggen…

Slutligen vill jag tacka Johan på Mean Streets (RIP) som fick mig att inse Miikes storhet.

Jag kunde inte hålla mig. Här är slutet på Dead or Alive. Jag vet att det inte är lämpligt att lägga upp slut på filmer folk inte sett, men jag brukar visa detta när någon undrar vad grejen är med Takashi Miike. Hans filmer är så fyllda av sådana här fantastiska scener att det nästan är värt att spoila en film för att fatta han storhet.

Och nej, det finns inga hintar tidigare i filmen vad ljusbollen är för något… 🙂

Nu vill jag inte gå in på en diskussion om serier är litteratur eller inte. Serier i samlad form är grafiska romaner. Punkt. Det kommer inte att finnas en enskild serieavdelning här på bloggen. Jag läste mycket serier när jag var yngre (big fan of Gaimans Sandman och Death plus fan av Hellblazer och Preacher). Nu för tiden läser jag serier mer sällan. Men jag blir glad när något bra kommer min väg. Och vem håller inte fanan högt i Sverige om inte Galago! Jag diggar dom som fan. De vågar. Vågar vara politiska. Vågar ge unga svenska serietecknare utrymme. Vågar vara provocerande. Nu ger de sig på manga. Skräckmanga dessutom, vilket passar trash is king som hand i handsken!

Junji Ito verkar vara ganska stor inom skräckmanga. Han har även gjort Gyo och Tomie. Den första har jag inte hört talas om, men Tomie känner jag till ganska väl. Jag har inte läst mangan, men jag har sett de japanska straight to video-filmerna. Jag måste erkänna att dessa varierar i kvalité. Åtminstone är de alltid intressanta. Flera japanske regissörer (bla. The Grudge-regissören Takashi Shimizu) har gjort sina egna tolkningar av Tomie-sagan. Filmerna känns mer som en antologi än uppföljare och det doftar Tales from the Crypt, fast med exakt samma grundhistoria.

Nu har Galago berikat oss med Uzumaki – Spiralerna och släpper alltså Junji Ito på svenska. Är det bra? Ja, som fan! Uzumaki handlar om byn Kurozu som drabbas av sällsamma händelser. Huvudpersonen Kirie ser först inte förändringen tills hon uppmärksammas på den av sin pojkvän Shuichi. Vad är förändringen? Det verkar ligga en förbannelse över Kurozu, en förbannelse som omfattar spiraler. Överallt där Kirie och Shuichi vänder sig dyker det upp spiraler och med dom följer makabra förvandlingar och död. I byn börjar spiralerna dyka upp överallt; i krukmakarens verk, i flickornas hår, i fyrens ljus… Alla som skådar in i spiralerna blir som galna och börjar skapa egna spiraler och sprider därigenom förbannelsen vidare.

Uzumaki – Spiralerna är uppbyggd som ett gäng avslutade skräckhistorier. Varje del avslutas med ond bråd död. Det är en mycket effektiv form, värdig gamla spökhistorier. Och flera av historierna är riktigt bra och läbbiga. Den mest minnesvärda är Sniglarna som handlar om tönten Katayama och hans mobbare Tsumura. Katayama börjar bara komma till skolan när det regnar och blir allt trögare och långsammare. Tsumura har allt mer kul åt detta. Slutligen försvinner den mobbade pojken helt under en regnperiod. Alla undrar vart han tagit vägen. När han slutligen dyker upp igen är han förvandlad till en enorm snigel! Byn hanterar problemet genom att låsa in honom i en bur. Men nu börjar Tsumuras inställning förändras. Han besöker buren allt mer. Snart börjar även han försvinna under regnperioderna…

Junji Itos skräck är så långt bort du kan komma från hämndfulla japanska flickspöken med hår för ansiktet. Han jobbar mer med förstärkningar av vardagsrädslor och väver ihop dessa till en smått genial samling skräcknoveller. Åter igen har ett litet radikalt förlag, som inte vill spela efter reglerna, gjort en STOR kulturgärning. Jag kan knappt bärga mig inför del 2…

Visst är jag ett fan av Clive Barker; både när det gäller hans litteratur och hans filmer. År 1997 fick han i uppdrag av BBC att göra en TV-serie som handlar om skräckfiktion; både inom litteratur, film, konst och musik. Den kan väl jämföras med Skräckministeriet som SVT körde. Tv-serien var en mindre hit och därför släpptes denna snygga coffee table-bok som ett komplement till serien. A-Z of Horror är Barkers personliga val; vad han tycker har varit relevant för skräckfiktionens utveckling och vad som har influerat honom personligen. Utöver detta så har Stephen Jones skrivit ett gäng kortare filmrecensioner. Som uppslagsverk är boken lite förvirrande eftersom Barker själv har namngett de olika kapitlen; tex så står A för American Psycho (och omfattar alla amerikanska seriemördarfilmer och litteratur) och C står Chaos villket omfattar H.P Lovecraft. Men visst är det en gedigen och ganska intressant introduktion till skräckfiktion, kryddad med Barkers egen snygga konst. Dock kanske inte så överraskande.

Roligt är att Tom Savini har fått ett helt eget kapital. Denna extremt inflytelserika specialeffektsmakare har ju faktiskt bidragit till att göra skräckfilmen mer grafisk och inom detta område var han en sann pionjär.  En annan rolig grej är att Barker har ett helt kapitel om clowner; lite av en personlig fixering. Här går han igenom mordiska clowner i film och litteratur. Även det asgryma hiphopkollektivet Gravediggaz (som var delaktiga i att mynta begreppet horrorcore) får utrymme vilket är skitkul. Annars är inget nytt under solen; Lovecraft, Poe, zombies, Dracula, japanska monster, Giger, Freddy, Jason osv. En originell aspekt i boken är att Barker har med den österrikiska 1700-tals skulptören Franz Xaver Messerschmidt (en person som i alla fall jag inte kände till). Han skulpterade ansikten i stunder av skräck eller smärta och hans skulpturer är verkligen groteska på ett nästan vackert sätt.

Clive Barker`s A-Z of Horror är en snygg bok med mycket färgglada bilder och lite text. På egna ben står den kanske lite svagt, men som komplement till BBC-serien fungerar den utmärkt. Och vilken skräckkonnässör vill inte ha den liggande på soffbordet? 🙂

Spana in BBC-serien (de flesta delar ligger på youtube):

Finkultur eller trash? Lovecraft, likt ett kärt barn, har många namn. Vi kan utan svårigheter konstatera att när författaren först publicerades på 20- och 30-talet så fanns hans eventuella status som finkultur inte ens på kartan. H.P Lovecrafts noveller publicerades i kioskantologier som Weird Tales och Astounding Stories. Dessa publikationers främsta syfte var underhållning och chockeffekt. Lovecraft var även en ganska medelmåttig författare rent tekniskt. Hans miljöbeskrivningar (och särskilt hans beskrivningar av arkitektur, som han var intresserad av) kan pågå outhärdligt länge. Han använder alldeles för många adjektiv, vilket medför att språket inte alltid flyter. Han var även en märklig och motsägelsefull person. Han var en öppen rasist, en hopplös romantiker, verkade ha stora problem med sina sexuella relationer och det ryktas att han tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Ändå så har Howard Phillips Lovecraft blivit extremt inflytelserik, medan ingen knappt minns Lord Dunsanys litteratur (en av Lovecrafts stora inspirationskällor). Varför? Lovecraft bygger upp en värld i sina böcker som han nästan verkar tro på själv; myten om Cthulhu och de äldre.

Det är just den mytologin som Lovecraft skapat som lever vidare; de äldre som ligger i sin uråldriga dvala under jorden men ändå påverkar svaga människors öden, boken Necronomicon skriven av den galna araben Abdul Alhazred och Cthulhu som ligger död men drömmande i den sjunkna staden R`lyeh. Lovecrafts universum är fascinerande, gotiskt och skrämmande. Det lever vidare i populärkulturen genom tex. August Derleths böcker (bara början på en massa moderna inkarnationer), inom TV-spel (Eternal Darkness, Alone in the Dark mfl.) och film (Necronomicon, The Call Of Cthulhu, Re-Animator, The Beyond plus oräkneliga andra).

Likt många skräckförfattare under sin tidsperiod skrev Lovecraft mest noveller. Endast några få av hans verk är kortare romaner. Fallet Charles Dexter Ward är den längsta av dom. På de flesta punkter är romanen en perfekt representant för Lovecrafts författarskap. Här återfinns flera av hans teman (släkten med den mörka hemligheten, den fysiska förvandlingen av människan som kommer i kontakt med det okända osv.), men även hans stilistiska grepp (handlingen som berättas genom genom ett vetenskapligt dokument, de rika beskrivningarna av miljöerna, det obeskrivliga när bymobben möter ondskan).  Berättaren är titelpersonens psykolog, Marinus Willett, som upptäcker att hans patient flytt från mentalsjukhuset. Efterforskningar börjas och snart avslöjar Willett att Ward hyst en osund fixering vid sin döda släkting Joseph Curwen. Denna hade kallat på de äldre för att få lycka och välstånd. Slutligen hade det lett till hans död. Den unge Charles Dexter Ward drivs inte av framgång utan blott den mer och mer osunda manin att förstå sin förfader. Detta leder oundvikligen till hans undergång…

Fallet Charles Dexter Ward är nödvändig läsning för den som är intresserade av skräckfiktion. Många plus till Vertigo Förlag, som förbättrar den gamla Delta-översättningen (där romanen heter Gengångaren) och tar Lovecraft på allvar, med alla brister detta innebär. Gunnar Gällmos översättning är inget annat än strålande och allt avrundas av ett grymt efterord av Hanna Hård. Och som svar på frågan om Lovecraft är finkultur eller trash så tror jag att det räcker att titta på de filmer som är influerade av hans verk. Stuart Gordon och Brian Yuzna har gjort Lovecraft mest rättvisa med de filmer dom gjorde; Re-Animator, Castle Freak, Necronomicon, Dagon… Varför? Eftersom de är extravaganta och chockerande. I motsats till alla skitnödigt pretentiösa Lovecraft-tolkningar som kommit så tror jag att det är dessa filmer som både hans läsare och Lovecraft själv hade uppskattat mest idag…

Vertigo har gjort en STOR kulturgärning!

Den här boken har betytt galet mycket för mig. Den är utgiven 1993 och jag köpte den nog ett eller två år år efter. Jag var ung och glodde på jävligt mycket skräck; det var Nightmare on Elm Street och Fredagen den 13:de för hela slanten. Plötsligt fick jag syn på den här boken. Cult horror films? Vilka menar dom? Jag bläddrade lite. Attack of the 50 foot Woman och Plan 9 from Outer Space kände jag till, men jag hade inte brytt mig om att försöka leta upp dom. Var inte så lockad av amerikanskt drive in trams. Jag ville ha min skräck på allvar, eller i alla fall mestadels på allvar. Sedan upptäckte jag alla de andra filmerna i boken. Vad är detta? Mexikanska vampyrfilmer? Brittisk woman in prison? Och jättemycket italienskt? Jag visste inte att italienarna hade gjort skräckfilm. Detta blev början på en lång bitterljuv kärleksaffär som varar än idag.

Cult Horror Films är skriven som ett uppslagsverk. Filmerna är i bokstavsordning och innehåller lite produktionsfakta, alternativa titlar, synopsis av handlingen (som avslöjar samtliga slut) plus en liten analys av tema och subtext. Boken försöker inte på något sätt vara i närheten av heltäckande utan är istället ett högst personligt urval. Som tur är befinner vi oss i goda händer eftersom Welch Everman är en sann entusiast. Hans analyser är inte så revolutionerande (lite väntat: denna är kvinnofientlig, denna är konservativ…), men de tar som tur är inte upp speciellt mycket plats. Vad han saknar i analyser ”utanför boxen” tar han igen i en stor mängd faktakunskap (enda märkliga är att han har noll koll på giallo-genren). Cult Horror Films är full av roliga anekdoter. Everman har även ett bra sinne för humor och sänker säkert några av de mest bisarra filmerna i boken. Hans beskrivning av Olvidio Assonitis Beyond the Door är fan historisk!

Boken har även en riktigt bra bredd med en stor mängd riktiga rariteter. Jag har verkligen försökt se ALLA de filmer jag läste om och tyckte verkade intressanta. Har tyvärr inte lyckats på långa vägar (trots att jag även hittat en hel del). Högst upp på listan ligger antagligen den mexikanska vampyrfilmen Mary, Mary, Bloody Mary (1975) med Cristina Ferrare och John Carradine. Om det är någon som sett den så skriv gärna en kommentar om vad du tyckte. Den verkar vara hur cool som helst. Även den filippinska Brides of Blood (1968) och den amerikanska giallo-influerade Communion aka Alice, Sweet Alice (1976) ligger högt.

Idag finns det säkert mycket bättre introduktionsböcker till genren än Cult Horror Films, men det spelar ingen roll eftersom detta var min introduktion. Kan fortfarande komma på mig själv med att plocka fram den, slå upp en sida på måfå och läsa om någon film. Jag har fortfarande ganska gott om tid att se dom alla…