Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Hardware (1990)

november 7, 2011

När Richard Stanley lämnade sitt hemland Sydafrika och hamnade i ett regnigt London i mitten av 80-talet styrdes hans steg en natt mot King`s Cross. Där låg biografen The Scala Cinema och den kvällen visade de ett maraton med Dario Argentos filmer. Stanley gick in och satt kvar hela natten tills den sista filmen, Tenebre, var slut. Man kan lätt påstå att Argentos filmer förändrade Stanleys liv. Han hade tidigare regisserat några kortfilmer, men kände sig nu redo att skriva sin första långfilm. Den filmen blev Hardware. Denna märkliga och starka debut gick inte förbi ouppmärksammat. Palace Pictures (som varit med och producerat Hardware) gav Stanley två år senare en större budget så att han kunde realisera sitt drömprojekt; Dust Devil. Den filmen var dels influerad av Stanleys egna mardrömmar som ung och dels av en verklig seriemördare som härjade i Namibia; en mördare som polisen inte kunde gripa och som skapade lokala legender. Dust Devils amerikanska distributör, Miramax, var inte nöjada med Stanleys två timmars film utan klippte ner den till under 90 min. Stanley blev rasande, men samtidigt gick den brittiska finansiären Palace Pictures under och det dröjde många år innan Stanley själv, och med hjälp av egna pengar, lyckades släppa filmen som den var tänkt från början. Trots sina konflikter med Hollywood så blev han ändå erbjuden att filmatisera 1996 års version av H.G Wells The Island of Dr. Moreau. Men snart uppstod problem igen. Efter bara fyra dagar så tröttande New Line Cinema på att bråka med Stanley (som vägrade att kompromissa sin vision) och sparkade honom. John Frankenheimer togs istället in för att avsluta jobbet och Stanleys manus skrevs om. Resten av fiaskot är känt. Stanley bestämde sig nu för att aldrig mera arbeta i Hollywood. Han tackade nej till nya filmer som han erbjöds och återgick till att göra kortfilm, märkliga ockulta dokumentärer och konstfilm. Hur står sig då hans mest kända film idag?

Vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Jorden är förstörd av kärnvapenkrig, men civilisationen består. Folk trängs i enorma megastäder för att skydda sig mot radioaktiviteten från öknarna runt omkring. Filmen börjar med att en ökenvandrande nomad hittar söndersprängda delar av en maskin i ödemarken. Han tar med sig delarna in i storstaden för att sälja till en skrothandlare. Där möter han Moe (Dylan McDermott från The Messengers), en annan skrotsamlare, som köper komponenterna av honom. Moes flickvän Jill (Stacey Travis från bla Dracula Rising) är skulptör och han tänker ge dom till henne i julklapp. Jill bor i ett enormt höghus som är skyddat som en bunker. Alla dörrar är av stål och kontrolleras elektroniskt. Mitt emot henne bor en pervers granne (William Hootkins) som spionerar på den unga kvinnan med en nattkikare när hon knullar. Han avlyssnar även Jills lägenhet och ringer snuskiga samtal till henne. Men detta är Jills minsta problem. Efter att hon svetsat fast skrotet hon fick av Moe på en skulptur inser han snart att det inte är vilka metalldelar som helst. De tillhör en myndighetsframställd stridsrobot; en robot som har en förmåga att återuppbygga sig själv och hitta el för att ladda upp sina batterier. Snart finner sig Jill isolerad i lägenheten tillsammans med mördarroboten som övertagit elnätet och låst alla dörrar. Det blir en kamp för överlevnad samtidigt som roboten går bärsärkagång och slaktar alla som försöker ta sig in till henne…

På beskrivningen ovan så är det lätt att få intrycket att Hardware är din typiska mördarrobotfilm; typ som den sista kvarten i Terminator utdragen i 90 min. Och det stämmer till viss del, men det finns mycket mer här. Stanley investerar sjukt mycket mer i bakgrunden till sin framtidsvärld än vad som är nödvändigt i den här typen av film. Han jobbar även mycket med detaljer och miljöer. Detta är en förvånande styrka. Filmen är faktiskt också mycket vacker visuellt. Det märks att Stanley älskar Argento. Han arbetar mycket med färgfilter och spektakulär ljussättning. Men det är inte bara dessa aspekter som förvånar med Hardware. Filmen är en väldigt märklig blandning av trash och konstnärliga ambitioner. Sexet är sleazy, våldet är otroligt brutal och utdraget. Samtidigt så filosoferar Stanley över den malthusianska fällan, döden och människa kontra maskin. Ofta känns Hardware som en konstfilm för att i nästa scen låta en karaktär kapas på mitten av en elektrisk dörr. Den något märkliga relationen mellan Jill och mördarroboten är inget nytt. Liknande relationer har redan skildrats på film bättre (tex i Donald Cammells Demon Seed). Men Stanleys film är så utflippad och så märklig att den ändå blir underhållande. Regissören är rent ut sagt galen och det är en galenskap man gärna dyker ner i. Jill skildras även som en jävligt stark kvinna vilket är befriande. Finns det brister då? Visst finns det sådana. Skådespeleriet är rejält haltande och Stanley har en förmåga att försöka skriva dialog som han tror låter cool (vilket den inte riktigt gör). Några få scener blir därför riktigt töntiga med krystade poser och överdrivet mycket svordomar. Men dessa brister hindrar inte Hardware från att vara en stark och förvånansvärd visionär debut. Som en skräckdoftande sci-fi fungerar den absolut och med sin trashkonstnärliga ådra sticker den ut ur mängden. Både fans av cyberpunk och av ambitiösa lågbudgetskräckisar borde därför absolut ge den en chans.

Hardware blev Stanleys väg in i Hollywood, en väg som nästan direkt ledde till en återvändsgränd. Tyvärr ledde detta också till att denna lovande regissör nästan helt drog sig bort från långfilmen som medium. Hans största bedrift på senare år har varit att han hjälpte Nacho Cerda och Karim Hussain med manuset till den grymma The Abandoned. Nu verkar det dock som om Stanley eventuellt kan vara på väg tillbaka. Han har två filmer på gång; The Bones of the Earth (efter ett manus av ovan nämnda, och bortgångna, Cammell) och Vacation. Kommer dessa att bli av då? Vem vet?

Filmen marknadsfördes som en actionfilm, vilket den absolut inte är. Glömde att berätta att både Iggy Pop och Lemmy har små biroller!

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂

Cyborg 2 (1993)

januari 4, 2011

Den första Cyborg var en lågbudget kampsportsrulle med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen som utspelar sig i en post-apokalyptisk framtid. Den är som Van Damme-filmer från 80-talet brukar vara mest och egentligen verken tillräckligt exploativ eller obskyr för att intressera mig. Något helt annat måste sägas om uppföljaren. Det första man kan diskutera är om Cyborg 2 verkligen kan klassificeras som en uppföljare. Det finns en scen i den här filmen där några karaktärer refererar den första filmen i en mening och på en tv-skärm visas lite scener med Van Damme från Cyborg. Utöver detta finns det överhuvudtaget inga kopplingar mellan de båda filmerna. Medan den första filmen red på post-apokalysvågen som startades av Mad Max så är uppföljaren mer influerad av William Gibson, Blade Runner och cyberpunk i största allmänhet. Det verkar alltså inte ens som om filmerna utspelar sig i samma värld! Dock så har Cyborg 2 två aspekter som säljer den; Jack Palance i rollen som en cybernetisk motståndsledare som kämpar mot det onda storföretaget och (kanske främst) en 18-årig Angelina Jolie (i sin första långfilmsroll någonsin)!

Det onda amerikanska företaget Pinwheel vill utplåna sin största japanska konkurrent på den cybernetiska marknaden. Detta ska de göra genom att injicera ett flytande sprängmedel i en av sina kvinnliga cyborgs och sedan detonera henne på det japanska företagets bolagsstämma. För att testa sprängmedlet låter de en cyborg knulla med någon ont anande snubbe för att sedan explodera när hon får orgasm. Denna scen har ingen funktion i handlingen överhuvudtaget (förutom att visa sex då) eftersom cyborgen som ska detonera i Japan helt uppenbarligen inte ska sätta på alla medlemmarna i styrelsen utan utlösas med en fjärrkontroll! Hur som helst väljs Cash (Angelina Jolie) ut för uppdraget. Hon är deras absolut mest avancerade modell och innehar ett fullt mänskligt känsloregister. Problem uppstår dock för Pinwheel eftersom Cashs stridsinstruktur, människan Colson Ricks (Elias Koteas), blir kär i den snygga roboten och hjälper henne fly när han fattar att något lurt är på gång. På vägen assisteras de båda av Mercy (Jack Palance), en man som döljer sig bakom tv-skärmar och har en oplockad gås med Pinwheel. När företaget förstår att deras vandrande bomb smitit kontaktar de den psykotiske prisjägaren Danny Bench (grymt underskattade b-stjärnan Billy Drago) för att leta reda på det omaka kärleksparet. Men den viktigaste frågan kvarstår. Kommer Cash att detonera när hon får orgasm?

Cyborg 2 visar på de märkliga möten som kan uppstå mellan skådespelare i b-filmer; den enas karriär är på väg utför (Palance), medan den andras knappt har börjat (jag tror ni vet vem jag menar). Dessa omges av mängder av b-profiler och eviga birollsinnehavare. Förutom Drago och Koteas så är tex även Karen Sheperd (Terminator Woman), Allen Garfield (Avlyssningen) och den danska c-stjärnan Sven-Ole Thorsen med i Cyborg 2. Men hur fan är då själva filmen, kanske någon undrar? Hör och häpna; den är förvånansvärt bra! Visst finns det vissa pinsamt löjliga scener, men de är ganska få. Och visst är vissa skådespelare urkassa (jag tittar på dig Koteas), men det kompenseras upp av Billy Drago. Samtidigt så har filmen ett bra tempo och både scenografi och specialeffekterna fungerar helt okej (om man lägger på minnet att budgeten i den här filmen inte hade bekostat fröken Jolies skor i The Tourist). Kärlekshistorien är dock underutvecklad och ploten förutsägbar, men Cyborg 2 skryter i alla fall med en ganska bra William Gibson-stämning (i motsats till Johnny Mnemonic). Fast jag är jävligt svag för cyberpunk, så ni får nog ta mina ord med en nypa salt.

Cyborg 2 kan vara min stora guilty pleasure (och det säger en hel del om man reflekterar över den här bloggens innehåll!). Jag tycker det är en charmig och kul b-science fiction som lyckas hålla sig på rätt sida om gränsen ”skrattretande”. Men jag kan inte sticka under stol med att den här filmen är absolut mest känd för en helt annan aspekt. Så jag har en sista fråga till er. Tror ni man får se unga Angelinas tuttar?

Den enda trailer jag hittade är gjord efter att Jolie blev stjärna och därför lite tråkig. Men den fightscen jag tänkte lägga upp (och som var dubbad till tyska) gick inte att inbädda…

Night of the Comet (1984)

december 9, 2010

Thom Eberhardt har inte gjort några vidare vettiga filmer under sin karriär. Men visst träffar han rätt ibland. Naked Fear (hans senaste långfilm från 2007) är en exploativ och underhållande historia till exempel. Eberhardts mest kända bedrift måste dock vara Night of the Comet. Denna populärkulturella parentes har fått ett lite oförtjänt stort kultfölje. Visst är den en okej symbol för 80-talets lite absurda amerikanska trashfilmer, men främst höjer den sig över mittfåran genom att vara riktigt märklig både till struktur och tema. Att den även innehöll lite kultiga b-stjärnor som Mary Woronov (som jag skrivit om), Kelli Maroney (Fast Times at Ridgemont High) och Catherine Mary Stewart (Weekend at Bernie’s) hjälpte nog filmen på traven. Samtidigt är Night of the Comet även ett perfekt exempel på när alla genrer på 80-talet skulle korsbefruktas med den omåttligt populära high school-genren.

Regina (Steward) är en hård brud som kan ta hand om sig. Hon jobbar extra på en biograf och innehar rekordet på arkadmaskinen i lobbyn. Just denna kväll ska en komet passera nära jorden och alla Los Angeles invånare är ute på gatorna för att bevittna spektaklet. Regina väljer istället att krypa ihop under en filt med snubben som jobbar i maskinrummet och hångla lite. Samtidigt bråkar Reginas lillasyster Samantha (Maroney) med tjejernas elaka styvmorsa, får på käften av henne och lämnar huset. Dagen efter när tjejerna vaknar så är alla människor borta och himmelen strålar i rött. På gatorna ligger bara kläder och damm. Regina och Samantha förstår snart att båda övernattat i rum gjorda av stål och att detta är anledningen till att de överlevt. Allt problematiseras ytterligare av att Reginas maskinistkompis mördas av en zombieliknande man. Vad fan var det som hände när kometen passerade? Finns det fler överlevare? Och vad håller de där märkliga vetenskapsmännen (med Mary Woronov i spetsen) egentligen på med?

Ni kanske tycker att handlingen låter underhållande, men Night of the Comet har flera helt enorma brister. En skum grej är att filmens intro är ganska suggestivt och presenteras lite allvarligt. Det är inte förrän under filmens andra halva som den blir rent och skärt trams. Detta är en lite märklig struktur som inte riktigt fungerar. Istället för att skrattet ska fastna i halsen och kryddas med allvar, så resulterar de barnsligt komiska momenten att man inte riktigt kan ta filmens allvarstyngda intro på allvar. Night of the Comet är även en märkligt barnvänlig film. Storyn är ju perfekt för att spetsa till med gore och sleaze, men detta händer aldrig. Det allra största problemet är dock att Eberhardt blandar genrer helt vilt. Först är det lite sci-fi. Sedan ställer filmen om till zombies och post-apokalyps. Samtidigt försöker den att vara en high-school komedi. Sedan ska det plötsligt bli en actionfilm. I början känns de huvudlösa impulserna Eberhardt uppvisar (att hoppa mellan genrer) som ganska underhållande och originella. Ju längre filmen går blir det dock mer och mer snurrigt. Spår i handlingen berörs bara väldigt ytligt (som hela zombie-grejen) för att sedan glömmas bort och ersättas av något annat. I slutändan är den här filmen helt obegriplig, men inte på ett underhållande sätt utan endast på ett väldigt förvirrande sätt.

Night of the Comet är film som inte liknar någon annan, men den missar sina chanser att underhålla och verkar i slutändan vara gjord av någon med ADHD. Lyssna inte på dom som försöker lura i er att detta är en av 80-talets stora kultfilmer, eftersom Night of the Comet inte är värd er tid…

Trailern är i alla fall ärlig. Den kan inte heller bestämma sig för vilken typ av film Night of the Comet är…

Ice from the Sun (1999)

mars 15, 2010

Bara för att något är flummigt, så är det väl inte automatiskt bra? Hell no! När jag läser recensioner skrivna av folk som gillar Ice from the Sun, så verkar just flummet vara ett självändamål. ”Den är konstig och inte lik något annat du sett!” Visst är den det, men bra? Knappast. Jag gillar tex. David Lynch som fan, inte allt han har gjort, men mycket. Jag gillar inte Lynch bara för att hans filmer är konstiga och svåra att förstå sig på. Jag gillar Lynch pga. vilka känslor han förmedlar. Hur han porträtterar ångest. Det som skrämmer Lynch skrämmer även mig. Det är där jag och hans filmer ”klickar”. Jag och Ice from the Sun klickar inte och det enda Eric Stanze lyckas förmedla är en stank av skit!

Visst är det en lågbudgetfilm. Jag har sett många väldigt välgjorda lågbudgetfilmer. Jag hatar verkligen August Underground-filmerna. Jag förstår mig inte på dom, men det är jävligt välgjorda noll-budget filmer. De har rätt form för sin budget, välgjorda specialeffekter och ofta ganska imponerande rollprestationer av amatörer. Ice from the Sun har inget av detta. Den ser ut som skit (Stanze leker med jobbiga färgfilter på sin VHS-kamera hela tiden). Skådespelarna skådespelar inte alls utan säger bara sina repliker (dåligt dessutom plus att ljudet är så kasst att man ofta knappt hör något alls). Den försöker vara en episk Sci-Fi/Fantasy trots att budgeten inte ens bekostar e:et i EPISK. Den är så pretentiös att man vrider på sig av obehag. Och det värsta av allt; den är två timmar lång. Två jävla timmar!

Vad handlar den om då undrar kanske någon? Nåt flum om en alternativ verklighet som är inkapslad i is, trollkarlar, folk som reser mellan dimensionera och mord. Jag har väldigt hög tolerans för dålig film. Jag ser nästan alltid filmer till slutet, oberoende av hur kassa jag tycker de är. Ice from the Sun stängde jag av efter en timme och 10 minuter, för att aldrig sätta på den igen. Kanske jag har helt fel. Kanske allt kommer ihop på ett grymt sätt i slutet. Kanske man ser poängen. Har ni sett hela filmen och tycker det kan ni skita i min åsikt. Alla ni andra; Beware!

Eric Stanze verkade lägga sina pretentiösa idéer på hyllan efter denna filmen eftersom han 2001 (???) regisserade en ”uppföljare” till I Spit on Your Grave som hette I Spit on Your Corpse, I Piss on Your Grave. Folk som försöker sälja in den filmen använder argumentet att den innehåller en riktig mastruberingsscen. Jag tycker det säger allt…  

Footprints (1975)

mars 13, 2010

När jag skulle skriva om den här filmen, en av de absolut bästa av den italienska exploitationcykeln från 60 till 70-talet, såg jag att Shameless slutligen släpper denna pärla på DVD. Footprints har varit väldigt svårtillänglig (letar du efter gamla kopior checka originaltiteln Le Orme istället). Det är en helt fantastisk film, ofta felaktigt definierad som en en giallo. Istället drar den mot både Sci-Fi, psykologisk thriller a la Polanski och renodlad surrealism. Footprints är regisserad av Luigi Bazzoni som även gjorde den mer kända giallon The Fifth Cord och utöver dessa två filmer, inte speciellt mycket annat alls. Jag har tyvärr inte haft äran att se The Fifth Cord, men är den ens i närheten av Footprints så är det sorgligt att detta (potentiella) geni inte var mer aktiv.

Huvudrollen spelas av Florinda Bolkan (Fulcis Woman in a Lizards Skin och tv-serien Bläckfisken). Hon är Alice, en kvinna som jobbar som översättare i FN-skrapan. En dag går hon till jobbet och sedan……minns hon ingenting. Kort efter får honom ett vykort från Garma en stad på en namnlös plats. Alice undrar om Garma hänger ihop med hennes drömmar där en astronaut lämnas på månen för att dö. Hon reser till Garma och träffar snart människor som säger att de känner henne men hävdar att hon är någon annan. Samtidigt fortsätter hon drömma om ett hus med en påfågel målad på rutan. Hon inser att hon måste hitta detta fönster för att få gåtans lösning. Men kan gåtan få en lösning?

Footprints känns smått influerad av Alan Resnais I fjol i Marienbad, men den skiljer sig eftersom den är mycket mer direkt, spännande och där Resnais film hintar om ett lösligt mysterium så finns det verkligen ett mysterium i Footprint. Dock kanske inte så lösligt. Regissören Bazzoni träder här fram som värsta slipade surrealisten som behärskar formen till fullo. Bilderna (de blå landskapen), musiken (helt fantastisk och stämningsfull) och de bisarra rymdhallucinationerna (med en galen Klaus Kinski i en biroll!) smälter samman till en sådan gjuten helhet att majoriteten av de italienska samtida regissörerna kan gå och kamma sig! Jag gillar filmer där man i slutet känner att mysteriet rent formmässigt är löst, trots att handlingens faktiska upplösning öppnar upp för miljoner tolkningar. Det är därför som Footprints är en av den italienska filmens bäst bevarade skatter. Se, se, se och se om igen så snabbt du får chansen.

Filmens fantastiska intro: