Takashi Miike behöver ingen närmare presentation här på bloggen. Mannen skiter ju som bekant ur sig filmer som om det inte fanns någon morgondag. Stilen på dessa rullar och deras genrer skiljer sig brett åt; yakuza, skräckfilm, konstfilm, barnfilm, komedier, historiska dramer och tom musikaler! Inte konstigt att Miike hunnit arbeta med en hel uppsjö olika musiker till sina extremt skiftande projekt. Här nedan följer bara ett första axplock.

Dead or Alive

Koji Endo är en av de musiker Miike kollaborerat mest med. Till DOA valde han en tung metallåt till filmens intro för göra denna rock n roll- doftande yakuzarulle rättvisa.

Ichi the Killer

Denna gång valde Miike Karera Musication och Seiichi Yamamoto; två musiker med liten erfarenhet av filmmusik. Soundtracket blev elektroniskt och helknäppt!

Visitor Q

Miike avslutar sin nattsvarta komedi om mediasamhälle och familj (som för övrigt måste vara DEN ALLRA KNÄPPASTE FILM han gjort) med den vackra Bubbles of Water framförd av Real Time.

Doppelganger (1993)

augusti 29, 2010

Och nu mina damer och herrar ska vi recensera en film med Drew Barrymore! Jag skojar inte. En 18-årig Drew Barrymore var med i denna pretentiösa exploitationrulle. Det är vida känt att Drew inte mådde så bra under den här perioden av sitt liv och jag kan lätt tänka mig att hon skulle vilja stryka den här filmen från sitt CV. Doppelganger är regisserad av den israeliska regissören Avi Nesher som mest gjort väldigt trashig b-film. På senare tid har han lustigt nog gjort en helomvändning och är nu lite av en festivalfavorit i sitt hemland. Vad är då Doppelganger för typ av film? Det är en skräckfilm som ser ut som en random tv-film från 90-talet. Om vi bortser från allt naket, blod och gore då såklart.

Holly Gooding (Drew Barrymore) flyttar till Los Angeles efter att ha råkat ut för traumatiska händelser i New York. Hennes familj har blivit mördad och hon var misstänkt för brotten. Hon blir rumskamrat med Patrick Highsmith (George Newbern), en aspirerande författare. Holly är väldigt labil efter händelserna i New York, men trots detta dras Patrick till henne. De två inleder en kärleksrelation. Plötsligt börjar folk dö runt omkring Holly och hon förföljs av allt mer makabra och surrealistiska drömmar. Har hon personlighetsklyvning? Är hon besatt? Eller förföljs hon av en ond dubbelgångare? Patrick börjar allt mer tro på det senare alternativet efter att han angripits av en exakt kopia av Holly. Nu måste han rädda henne från den onda tvillingens planer.

Det är en jävligt sleazy film Nesher har kokat ihop där det främsta syftet verkar vara att spela på unga Drew Barrymores sexappeal. Annars märks det tydligt att han förtittat sig på Brian De Palmas thrillers. Doppelganger lyckas med en del av sina många surrealistiska scener, men filmen har flera enorma problem. Den tappar fullständigt fart en bit in. Den har en grav identitetskris och kan inte bestämma sig för om den ska vara en regelrätt thriller, en spökhistoria eller pretentiöst (och andligt) mumbo jumbo. Att den är ful hjälper inte heller. Ibland får man intrycket att det är en Danielle Steel-filmatisering man glor på. Slutet innehåller rikligt med gore, men är så märkligt och oförståeligt att jag hade blivit lack om det inte redan var så att jag tappat intresset för länge sedan. I slutet framstår inte Nesher som De Palma utan i stället som en obegåvad kusin till M. Night Shyamalan (och det är fan illa!)

Kul som kuriosa, men hopplös som film. Trots några bra scener så rekommenderar jag den främst till folk som vill se en naken Drew Barrymore söla ner sig med blod. Om nu det är din grej. Ska du se den så spola efter halva filmen fram till slutet och förundras över hur knäppt det är. Även om du hade sett hela hade du inte fattat så värst mycket vad det är som händer.

Hammer Films var sannerligen den brittiska skräckfilmens pånyttfödelse på 50-talet. Genom att plocka upp gamla skräckikoner som Universal slängt in i sina filmer under 30-talet och fylla sina filmatiseringar med blod i strålande Technicolor, skapade det brittiska bolaget sig en nisch internationellt. The Curse of Frankenstein, Horror of Dracula och The Mummy blev alla stora hits och gjorde Peter Cushing och Christopher Lee till världsstjärnor. Jag är egentligen inget jättefan av bolagets filmer. Tycker att flera av deras mest kända titlar är lättsmält spökhuset på Gröna Lund-underhållning. Men ju mer åren gick desto mer vågade Hammer att experimentera; både med mer intressanta teman och mer provocerande bilder. Jag kan dock förstå varför det finns folk som gillar de gamla Hammer-rullarna. De har absolut en charm. Det finns en viss stilisering som är unik för bolaget. Till exempel så spelade de in (i alla fall i början) alla utomhusscener i studio, vilket skapar en ganska speciell atmosfär. En av dessa riktigt stora Hammer rullar är The Devil Rides Out. Den regisserades av Terence Fisher (som fick äran att göra alla deras storfilmer) och byggde på en roman av Dennis Wheatley. Jag är inte alls förtjust i den filmen, trots att jag kan se att den har kvalitéer. När Hammer började gå knackigt i mitten av 70-talet vände man sig igen till Wheatleys romaner. Resultatet blev To the Devil a Daughter; deras sista film (om man inte räknar att bolaget på senare tid köpts upp och återuppstått).

Regissör för denna film blev Peter Sykes. Han hade tidigare regisserat en av Hammers mer intressanta filmer; Demons of the Mind år 1972. Självklart är Christopher Lee med och den andra huvudrollen spelas av en väldigt ung Nastassja Kinski. Många ansåg henne alldeles för ung för rollen (som är väldigt vågad) och filmen väckte därför ganska mycket kontrovers när den släpptes. Kinski spelar Catherine, en ung nunna som faller under inflytande av fader Michael (Christopher Lee). Denna präst blev utesluten ur katolska kyrkan och Catherines far (Denholm Eliott) börjar ana ”oråd” (det finns en liten twist kopplad till farsan). Han kontaktar John Verney (Richard Widmark), en författare av ockult litteratur och snart avslöjar denna att fader Michael driver en satanistisk sekt och att han vill använda unga Catherine för att återföda demonen Astaroth! Vad som sedan följer tar staka influenser från Rosmarys Baby, men är så mycket mer trashigt och spekulativt jämfört med den slipade Polanski.

To the Devil a Daughter har inte setts på med så blida ögon. Filmen har ett oförtjänt rykte om att vara en av Hammers sämsta. Visst är slutet märkligt abrupt. Det ryktas om att cashen tog slut och att man därför valde en billigare avslutning (som omfattar en sten och är riktigt lustig) istället för den spektakulära man ursprungligen planerat. Det är svårt att inte jämföra To the Devil a Daughter med The Devil Rides Out. Båda bygger ju på romaner av Wheatley och har ganska lika historier. Men där den senare är mer överlastad med skumma bilder så är denna mer stram och har mer strukturen av en konventionell thriller, kryddad med lite ockultism och övernaturligheter. Detta fungerar mycket bra. Att Sykes fläskar på med både gore och naket gör det till en ganska underhållande soppa. Men visst är slutet nästan komiskt och gör inte riktigt resten av filmen rättvisa.

På många sätt är To the Devil a Daughter den perfekta Hammer-filmen för de som inte gillar Hammer. Den framstår som en underhållande och trashig ockult thriller i motsats till bolagets mer traditionella (och naiva) monsterhistorier. Me like!

Efter ett längre uppehåll från bloggen är jag nu redo att börja skriva igen. Ber om ursäkt för att jag inte skrivit något förklarande inlägg varför jag legat nere, men jag har verkligen inte pallat. Min farsa blev jävligt sjuk under sommaren och det tog upp jävligt mycket tid och energi. Nu har lusten att skriva om populärkulturens mörka baksidor återfunnit sig. Hoppas ni hittar tillbaka hit.