Giallo a Venezia (1979)

mars 31, 2010

Mario Landis sena giallo är ganska mytomspunnen. Den kom i en tid när genren var stendöd; Mario Bava var sjuk, Argento höll på med ockulta historier om häxor och alkemister, Fulci gjorde zombiefilmer, Martino hakade på kannibaltrenden plus lite annat… Hur gör man en giallo 1979 så att någon uppmärksammar den? Man fläskar på med brutalt våld och perversitet så man spricker. Giallo a Venezia har ryktet om sig att vara en av de sjukaste filmer som gjorts, eller i alla fall den sjukaste giallon. Den sägs vara en orgie i sadistiskt våld och sex, gärna i kombination. Stämmer detta? Ja, tyvärr.

Ett ungt par hittas döda vid en kanal i Venedig och inspektör De Paul ska utreda vad som verkligen hänt. Paret identifieras snart som Flavia och Fabio. Genom förhör så börjar deras relation nystas upp. Fabio var en pundare som tillfredsställde sig med att förnedra Flavia bla. genom våldtäkter på allmänna platser och sexuell misshandel. I en påfrestande scen (och det finns en del sådana i den här filmen) tvingar han den unga kvinnan att förföra ett gäng byggjobbare som sedan våldtar henne. De Pauls utredning leder snart till Marzia (Mariangela Giordano från Burial Ground), en kvinna som verkar känna till en hel del om det döda unga paret. Marzia får hotfulla telefonsamtal (klassisk giallostyle!) från hennes avundsjuka exknull. Även en ung konstnär som var förälskad i Flavia dyker upp i utredningen. Samtidigt blir det uppenbart för De Paul att det springer runt en kvinnohatande seriemördare i Venedig. Var det han som dödade paret? Och varför dränktes Flavia först och blev sedan uppdragen på land?

Jag måste erkänna att Giallo a Venezia har en ganska bra historia. Mysteriet runt vem och hur det unga paret mördades är en konsekvent röd tråd genom filmen. I slutet när man får reda på hur allt hänger ihop så blir man faktiskt överraskad. Ett stort problem för filmen är dock Landis fullkomliga avsaknad av stil och musiken, som är skittråkig hissmusik. Visuell stil och bra musik som ackompanjerar de extravaganta bilderna är ju annars två av genrens kännetecken. Detta ser mer ut som Argentos filmer på denna sidan av 2000-talet, nämligen gjort för tv.

Nästa problem är att det i grund och botten är en mjukporrfilm. Leonora Fani (som spelar Flavia) tillbringar 85% av sin tid på duken naken. Mariangela Giordano har också sin beskärda del knullande. Detta är en sak, men i princip allt sex i Giallo a Venezia är sammankopplat med våld och förnedring. Visst finns det mycket sexualiserat våld i giallogenren. Filmerna utforskar ofta relationen mellan sex och våld och lyckas vara både tankeväckande (frågor var gränsen mellan njutning och smärta går) och provocerande (man testar sig vad man pallar se). Men här går det för långt. Det är bara en provokation.

I en väldigt grafisk scen mördas en prostituerad genom att stickas upprepande gånger i underlivet. Och i Mariangela Giordanos dödsscen ligger hon naken, fastspänd på ett bord medan mördaren långsamt sågar av hennes ben. När hon svimmar av smärtan slår han henne i ansiktet tills hon vaknar innan han fortsätter. Ni hör själva hur det låter. Jag är väldigt härdad och jag hade VÄLDIGT svårt att se den scenen. Det är så absurt att jag nästan tror att Landi försöker visa prov på svart humor. Om detta är sant så funkar det inte. Giallo a Venezia är en grotesk film gjord av en filmskapare som endast vill chocka dig.

Jag vet att den här filmen är svår att hitta. Men du kanske ska ställa dig själv frågan; vill jag verkligen se detta? Fast med den ruttna tortytrenden som går i Hollywoodskräck för tillfället så vet man aldrig…

Åttiotalet i allmänhet, och det tidiga åttiotalet i synnerhet, var den amerikanska slasherfilmens guldålder. Förutom att alla högtidsdagar och särskilda dagar betades av (i god Halloween-, Fredagen den 13:de-anda), så gjordes det även en galet stor mängd små, nasty lågbudgetslashers. Jag har redan skrivit om Just Before Dawn. Andra var Maniac, The Prowler (aka Rosmary`s Killer), The Burning, Don`t Go Into the House, Hell Night…listan kan göras lång. Dessa filmer hade en särskild kvalitet och känsla; de var skitiga, oglorifierande och eftersom de var så lågbudget hade man inte särskilt mycket cash till ljussättning och dekorbyggen (istället filmades de i verkliga miljöer) vilket gav dom en obehagligt realistisk look. Nightmare in a Damaged Brain (även känd som Nightmares in a Damaged Brain eller bara Nightmare) tillhör denna första våg av amerikanska slashers. Trots att filmen är regisserad av en italienare, Romano Scavolini, så delar den denna trademarkade amerikanska lågbudgetskitighet med titlarna jag räknat upp ovan.

Nightmare in a Damaged Brain är en av de ursprungliga Video Nasties, vilket alltså innebar att man kunde hamna i fängelse om man sålde den i Storbritannien. För er som inte vet vad Video Nasties var, så blev det en betäckning på filmer som totalförbjöds av brittiska censurnämnden efter införandet av en lag, The Video Recordings Act, 1984. Med hemmavideons införande så spreds det en moralpanik, främst i västvärlden, om att våldsamma filmer nu blev mer tillgängliga för barn. Även Sverige fick sin beskärda del av moralpaniken förevigad genom programmet Studio S. Vissa av filmerna på Video Nasty-listan är verkligen bland de mest grafiskt våldsamma filmer som någonsin gjorts (tex. D`Amatos Antropophagus, Deodatos Cannibal Holocaust och Fulcis New York Ripper). Men många titlar var väldigt lama ur goresynpunkt, tex. så var Evil Dead med på listan. Hur står sig då Nightmare in a Damaged Brain? Kan den göra små barn till seriemördare? Om man får tro filmens handling, så visst. Ärligt talat tyckte jag Scavolinis slasher var ganska blodfattig. Detta var tills jag såg filmens sista scen.

Baird Stafford spelar George, en man med ganska grava psykiska problem. Han har återkommande mardrömmar i vilka han hittar ett avhugget huvud i sängen och hans psykologer tror att han lidit av ett enormt trauma i barndomen. George får en alternativ antipsykotisk medicin och beviljas permission. Snabbt avviker han från permissen och beger sig ut på en mordisk roadtrip. Målet verkar vara en familj i södra USA…

Låter handlingen komplicerad? Misstänkte det. Det är verkligen inte så mycket mer plot i den här filmen förutom det jag beskrivit, en liten plottwist mot slutet (som man ser komma på mils avstånd) och den ganska chockerande flashbacken i slutet som avslöjar vad det var för trauma som drabbade George i hans barndom. När det gäller den extremt blodiga flashbacken så kan Scavolini inte riktigt hålla sig under filmens gång utan klipper in enstaka snuttar ur den lite här och där. Detta tar tyvärr lite udden av slutscenen. Men visst är den fortfarande blodig och brutal. Hela filmen känns väldigt amatörmässig; klippningen är konstig, bilden är antingen för ljus eller för mörk och skådespelarna spelar ofta över så grovt att det nästan gör ont. Men Nightmare in a Damaged Brain har ändå….något… Jag brukar inte ha problem med att beskriva vad jag gillar och ogillar med filmer, men i detta fallet vet jag fan vad jag ska säga. Filmen har ”något” som håller mitt intresse uppe till slutet (trots att den i perioder känns mördande tråkig) och när den är slut så har den lyckats förmedla en ångest; en känsla av att känna sig skitig. Vad jag tror jag vill säga är att Nightmare in a Damaged Brain lyckas beröra mig på något konstigt sätt. Och jag gillar filmer som berör.

Det är ingen Maniac (min favorit av det tidiga 80-talets skitiga amerikanska slashers) och den är absolut inte för alla smaker. Men jag måste erkänna att jag gillar den; trots helt galet stora brister.

Den här boken har betytt galet mycket för mig. Den är utgiven 1993 och jag köpte den nog ett eller två år år efter. Jag var ung och glodde på jävligt mycket skräck; det var Nightmare on Elm Street och Fredagen den 13:de för hela slanten. Plötsligt fick jag syn på den här boken. Cult horror films? Vilka menar dom? Jag bläddrade lite. Attack of the 50 foot Woman och Plan 9 from Outer Space kände jag till, men jag hade inte brytt mig om att försöka leta upp dom. Var inte så lockad av amerikanskt drive in trams. Jag ville ha min skräck på allvar, eller i alla fall mestadels på allvar. Sedan upptäckte jag alla de andra filmerna i boken. Vad är detta? Mexikanska vampyrfilmer? Brittisk woman in prison? Och jättemycket italienskt? Jag visste inte att italienarna hade gjort skräckfilm. Detta blev början på en lång bitterljuv kärleksaffär som varar än idag.

Cult Horror Films är skriven som ett uppslagsverk. Filmerna är i bokstavsordning och innehåller lite produktionsfakta, alternativa titlar, synopsis av handlingen (som avslöjar samtliga slut) plus en liten analys av tema och subtext. Boken försöker inte på något sätt vara i närheten av heltäckande utan är istället ett högst personligt urval. Som tur är befinner vi oss i goda händer eftersom Welch Everman är en sann entusiast. Hans analyser är inte så revolutionerande (lite väntat: denna är kvinnofientlig, denna är konservativ…), men de tar som tur är inte upp speciellt mycket plats. Vad han saknar i analyser ”utanför boxen” tar han igen i en stor mängd faktakunskap (enda märkliga är att han har noll koll på giallo-genren). Cult Horror Films är full av roliga anekdoter. Everman har även ett bra sinne för humor och sänker säkert några av de mest bisarra filmerna i boken. Hans beskrivning av Olvidio Assonitis Beyond the Door är fan historisk!

Boken har även en riktigt bra bredd med en stor mängd riktiga rariteter. Jag har verkligen försökt se ALLA de filmer jag läste om och tyckte verkade intressanta. Har tyvärr inte lyckats på långa vägar (trots att jag även hittat en hel del). Högst upp på listan ligger antagligen den mexikanska vampyrfilmen Mary, Mary, Bloody Mary (1975) med Cristina Ferrare och John Carradine. Om det är någon som sett den så skriv gärna en kommentar om vad du tyckte. Den verkar vara hur cool som helst. Även den filippinska Brides of Blood (1968) och den amerikanska giallo-influerade Communion aka Alice, Sweet Alice (1976) ligger högt.

Idag finns det säkert mycket bättre introduktionsböcker till genren än Cult Horror Films, men det spelar ingen roll eftersom detta var min introduktion. Kan fortfarande komma på mig själv med att plocka fram den, slå upp en sida på måfå och läsa om någon film. Jag har fortfarande ganska gott om tid att se dom alla…

Exploitationrullar från 60-, 70- och 80-talet har fucking awsome musik. Jag kommer inte skriva så mycket om artisterna här utan istället uppmärksamma två av de bästa exemplen genom deras musik; Goblin (Dario Argentos husband) och Fabio Frizzi (som gjorde soundtrack till Lucio Fulcis filmer). Njut.

Synd bara att jag hatar italiensk fotboll…

Goblin:

Deep Red – ett av världens bästa soundtracks (och en av världens bästa filmer!)

Suspiria – åter igen, fantastiskt jävla soundtrack (och en av världens näst bästa filmer!)

Tenebre – 80-talet låter uppenbarligen precis som 70-talet (och en av världens bästa slashers!)

Bonus: Justice samplar Goblin! Grymt!

Phenomena – Nu är 80-talet här på riktigt! Grovt överskattad film. Ett plus: en söt, ung Jennifer Connelly.

Fabio Frizzi:

Zombie Flesheaters (aka Zombi 2) – Frizzis fantastiska soundtrack till Fulcis överskattade zombiefilm.

City of the Living Dead – Frizzi återanvänder (bra!), Fulci återanvänder inte (galet bra!)

The Beyond – Frizzi at his best! Fulci at his best! Antagligen världens näst bästa soundtrack…

Bonus: En version till av Frizzis Voci dal Nulla från The Beyond (denna gång med massiv kör!)

Denna italienska zombiefilm, regisserad av spanjoren Jorge Grau och inspelad i England är även känd under titeln The Living Dead at Manchester Morgue. Vad har den här filmen gemensamt med Night of the Living Dead, Dawn of the Dead (originalet och remaken), Day of the Dead, Diary of the Dead, 28 dagar/veckor senare, Return of the Living dead 3, Nightmare City, City of the living Dead, REC och Zombieland? Förutom att de alla uppenbart är zombiefilmer, så är de även de absolut bästa i genren. Let Sleeping Corpses Lie är mycket bättre än flera på den listan.

Det är en sällsam film, väldigt otypisk för genren. Grau använder zombierna väldigt sparsmakat. Den har mer karaktären av ett mordmysterium. Den är väldigt kuslig. Den tar sin tid att bygga upp sin plot. Den har bra skådespelarinsatser. Samtidigt utnyttjar den de konventioner som Romero gav genren med sin Night of the Living Dead; vanliga människor som hamnar i en pressad belägringssituation, känslan av apokalyps, de politiska dimensionerna som kritiserar den kapitalistiska samtiden osv. Let Sleeping Corpses Lie drar nytta av dessa konventioner på ett fruktansvärt bra sätt.

George (Ray Lovelock i en väldigt bra rollprestation) åker iväg från London på sin hoj för att hälsa på några vänner ute på landsbygden i norra England. På en bensinstation blir hans motorcykel påkörd av en nervös ung kvinna. Den går sönder och George kräver skjuts, men kvinnan har bråttom till sin syster som är heroinist. Den unga kvinnan ska försöka övertala henne att ta in på behandlingshem. George hakar på, men de åker vilse på vägen. Medan han går iväg för att fråga om vägen stannar kvinnan i bilen. Hon angrips av en man som kommer upp ur floden, men kommer undan. George hittar några tjänstemän från jordbruksdepartementet som testar en ny maskin. Den dödar insekter med ultravågor genom att göra dessa så aggressiva att de angriper och äter varandra. Samtidigt får systern och hennes make också besök av en man som staplar ut ur skogen…

Detta är bara filmens första 20 minuter och det är en ganska handlingstung film. Filmens budskap är tydligt ekologiskt. Grau poängterar detta snyggt redan i filmens inledande montage där han klipper mellan bilder från ett förorenat London och den vackra naturen i norra England. Nu ska inte ens denna natur få vara orörd utan saboteras genom jordbruksdepartementets experiment. Landsbyggsscenariot används även väldigt effektivt och filmen är mycket snygg.

Jag är helt enkelt avundsjuk på de som får uppleva Let Sleeping Corpses Lie för första gången!

Hittade inget bra klipp från filmen på youtube och trailern är så jävla töntig så jag inte ville lägga upp den här. Se filmen istället.

Vixens: Asia Argento

mars 26, 2010

Visst är hon Dario Argentos dotter. Visst har hon varit med i/producerat/regisserat en massa pretentiöst skit. Och så var hon med i XXX om någon glömt bort det. Men Asia har gjort ett riktigt gediget arbete i de italienska exploitation rullarna: Lamberto Bavas underhållande Demons 2, Michele Soavis skumma The Church, för att inte tala om de gånger pappa Dario klätt av henne och förnedrat henne i sina egna filmer (vilket ger grymt kassa och obehagliga vibbar). Hur man än vänder och vrider på det är Asia en av den italienska alternativfilmens stora representanter. Bara hon officiellt hade tagit avstånd från pappas Phantom of the Opera så hade allt varit mumma…

Perfect Blue (1998)

mars 26, 2010

Jag är ingen större fan av 90-tals skräckfilm. Det som absolut dominerade decenniet var Kevin Williamson-ironi. Håller den idag? Nix. Visst är Scream (ettan för guds skull!) fortfarande underhållande. Visst är Faculty fortfarande charmig. Är de bra skräckfilmer? Absolut INTE! Nu i efter hand kan man lätt konstatera att 00-talet har varit ett MYCKET bättre decennium; de franska splatterfilmerna, de spanska spökfilmerna och tom. Argento har klämt ur sig några i alla fall okej filmer. På 90-talet fick vi ironiska Hollywood-slashers och början på den japanska spökvågen. Vi stannar kvar vid det sista. Jag gillade Ringu väldigt mycket när jag såg den första gången. Idag känns den filmen nästan som en klyscha. Fortfarande bra, men lite förstörd av alla krypande kvinnliga spöken med långt hår för ansiktet. En av 90-talets allra bästa skräckfilmer kommer i alla fall fortfarande från Japan och, hör och häpna, den är animerad!

För ett gäng år sedan hade jag en rejäl anime-period. Jag slukade allt; högt som lågt. Efter ett tag så insåg jag att bara för att det är japanskt och animerat så är det inte automatiskt intressant (jag var inte så gammal då). Men det jag lärde mig under slukar-perioden är att det finns jävligt intressanta regissörer inom animesvängen. Satoshi Kon är en av dom. Spana in hans serie Paranoia Agent eller filmen Tokyo Godfathers. Var dock inget stort fan av Millenium Actress eller, hans senaste, Paprika. Dock betyder inte detta att dessa två är ointressanta. Kon är alltid intressant. Han lyckas vara politisk och filosofisk samtidigt som han är populärkulturellt ”rätt”. Det känns aldrig krystat heller. Hans kronjuvel är en liten animerad slasher som heter Perfect Blue.

Mima är med i CHAM, ett J-POP tjejband, som är på gränsen till det stora genombrottet. Som frontfigur får hon all uppmärksamhet, något hon inte trivs med. Mima känner ångest inför att åter igen skutta runt på scenen i kortkort och sjunga CHAMs tuggummipop. Hon vill bli tagen på allvar. Därför hoppar hon av gruppen och söker lyckan som skådis istället. Mima ska spela en liten roll som en schizofren mördare i en japansk såpa. Fansen rasar.

Ganska snart dyker det upp en blogg på nätet där någon som utger sig för att vara Mima skriver hur mycket hon ångrar att hon svikit CHAM. Problemet är att bloggen även innehåller väldigt personliga detaljer ur Mimas liv. Samtidigt slår CHAM igenom på riktigt och det är då morden börjar. Alla som på något sätt är involverade i såpan Mima är med i börjar dö och Mima själv börjar ifrågasätta sitt förstånd; hon får besök av någon som ser ut precis som hon själv och bär hennes gamla CHAM-utstyrsel…

Det är en väldigt komplex och mångbottnad slasher Satoshi Kon har fått ihop. Perfect Blue har mer gemensamt med både Polanski och Hitchcock än Halloween. Allt kryddas med en rejäl dos surrealism. Sällan har jag sett en animerad film där jag känner så mycket för huvudkaraktären, och lider så mycket med henne, som här (Ghiblis Grave of the Fireflies skulle vara ett av de få andra exemplen). Speciellt en scen stannar i minnet. Manusförfattaren till såpan Mima är med i skriver en våldtäktsscen åt hennes karaktär. Mima vill verkligen inte göra den, men ändrar sig eftersom hon dels är extremt psykiskt nedbruten och dels desperat kämpar för att bli tagen på allvar och återvinna en identitet. Inom ramen för Perfect Blues handling så är ju våldtäkten fejkad. Den är en del av en inspelning med skådespelare. Men scenen är utdragen och Kon visar precis hur mycket Mima lider av att spela in den. Det ser ut som om hon blir våldtagen på riktigt och jag lider med henne. Kan knappt kolla på den scenen, så stark är den.

Som ni fattar är Perfect Blue en helt outstanding film och ett absolut måste. Gå bara inte in med inställningen ”hur läbbig kan en animerad slasher egentligen vara?” för då kan ni bli rejält tagna på sängen. Det är en mörk, deprimerande, våldsam och sällsamt vacker film Kon har gjort.

Catchig J-POP: Verklighetens CHAM spelar in en låt till Perfect Blue

Japanska trailern:

En svensk skräckroman från 2008 som inte är skriven av John Ajvide Lindqvist? Vad är detta? Klart jag ville spana in Amanda Hellbergs Styggelsen. Första intrycket var lite skumt; den såg väldigt tunn ut. Jag kollade närmare. Bara 168 sidor. Oh well, det här kommer gå snabbt. Och visst gjorde det. Jag läste ut Styggelsen på en kväll.

Boken är indelad i två delar. Den första delen börjar 1946 och följer tattarflickan Singa som åker runt med sin farsa och kör en fejkad ockult show på landsbygdsmarknader. På kvällarna är pappan full, medan Singa tacklas med sina verkliga synska förmågor. Livet är ganska tragiskt för flickan, som ni förstår. Men värre ska det bli. En medlem i en sekt ser en av Singas föreställningar och lurar till sig henne. Singa vet inte att sekten har fruktansvärda planer för henne…

Nästa del utspelar sig i nutid där 20-någonting åriga Maja jobbar för en städfirma. Hon städar på en vårdcentral nattetid. Väldigt snart börjar Maja få ockulta upplevelser. Hon hör röster. Hon ser saker. Någonting förföljer henne. Samtidigt får städfirman i uppgift att städa ut en äldre del av vårdcentralen, delen som är sjukhusets gamla flygel. Då börjar folk dö. Och dödsfallen har en koppling till Maja.

Amanda Hellberg har tidigare skrivit barnböcker och Styggelsen är hennes första roman. Jag måste erkänna att jag tyckte det var lite skum att kapitlen i boken var så jävla korta. Det tog halva boken innan jag fattade varför Hellberg har valt detta upplägg. I den inledande delen funkar det inte riktigt. Historien blir väldigt fragmenterad. Precis när karaktärerna börjar bli intressanta avslutar Hellberg kapitlet och byter perspektiv. Visst är Singas öde gripande, men man lider med henne mest pga de handlingar som hon utsätts för.

I nästa del blir det glasklart varför Hellberg valt den form hon valt. Tänk lite på det. Alla tidiga skräckförfattare skrev i novellform; Edgar Allan Poe, H P Lovecraft, tom. Henry James The Turn of the Screw är inte så jävla lång. Detta är ju formen för spökhistorier sen urminnes tider. Medan den första delen mest är tragisk så framstår del 2 av Styggelsen som värsta skräcknovellsamlingen. Varje möte med det ockulta som drabbar Maja känns som sin egen lilla avslutade skräckhistoria. Här träder Hellberg fram som en extremt klassisk skräckförfattarinna. Det är genuint obehagligt och hon använder novellformens snabba och abrupta avslutning på ett riktigt bra sätt.

Styggelsen blir därför lite av en mixed bag. Första delen funkar sådär (förutom att den etablerar en bakgrund). Del två är en samling mycket väl utförda skräcknoveller. Hur knyter man ihop säcken? Hellberg har svårt att göra detta. Slutet i boken är väldigt otillfredsställande. Det ryktas att detta är första boken i en serie, men det vet vi inte än så länge. Är Styggelsen värd att läsa? Absolut. Den är inte speciellt tjock…

Life in 8-bits…

mars 19, 2010

Jag lirar ganska mycket TV-spel i perioder. Är även uppvuxen med en Nitendo 8-bit och sen en Mega Drive.  Blir därför ganska road av den show James Rolfe på Cinemassacre gjort; The Angry Videogame Nerd. Visst är det ofta för mycket bajshumor, men det är inte det som är kul. Underhållningen kommer från när nörden går på ganska bisarra detaljer som man tog för givna när man var liten och spelade spelen. Varför snurrar Indy runt när han dör i Indiana Jones and the last Crusade på NES? Varför får man bara informationen ”you went east” i det gamla texäventyret The Count och förväntas skriva nya direktiv baserade på det? Hur dåliga var egentligen Zelda-spelen på CD-i (som typ ingen har spelat)? I svaren på dessa frågor är Rolfe faktiskt ganska kul. Och vilken jävla tv-spelssamling killen har!

En närbesläktad show är The Video Game Vault (båda ligger på Screwattack och verkar produceras i samarbete med Gametrailers). Denna har kortare avsnitt, snubben som har den är inte lika karismatisk som Rolfe och humorn tenderar mer åt Jackass-hållet. Men The Video Game Vault är nästan roligare än The Angry Videogame Nerd. Kommentarerna till spelen är ofta helt spot on! Kommer du ihåg Fester`s Quest som bra? Tänk om!

Nörden om Dracula-spel:

Video Game Vault om B.O.B:

Baby Blood (1990)

mars 18, 2010

Denna halvobskyra franska splatterfilm (jag säger halvobskyr eftersom Anchor Bay trots allt släppt den på DVD) kanske var lite före sin tid. I dag är vi bortskämda med de franska extreme wave-rullarna; Haute Tension, Them, Inside, Frontiere(s), Martyrs… Ett tag kändes det som om hälften av alla nya gorefilmer kom från Frankrike (tills regissörerna åkte till Hollywood och började göra skit). Baby Blood kom redan 1990 och enligt min kännedom gjordes det inte så mycket gorefilm i Frankrike under denna tid. Hade det gjorts fler och de alla varit som Baby Blood så vet jag fan om det blivit någon wave av det hela…

Yanka jobbar på en cirkus tillsammans med sitt svin till man när de en dag får tillskott i form av en gepard fångad i Afrika. Geparden slits sönder inifrån av….hmm….”något”.. som sen tar sig in i Yankas kärleksros. Hux flux blir Yanka gravid med…..hmmm….”något”.. som tvingar henne att ragga upp män, vara naken mest hela tiden och mörda dom för att tillfredsställa detta ”någots” behov av blod så att detta ”något” ska kunna växa och slutligen födas. Det var ett tag sedan jag såg den här filmen nu, men två hysteriska scener har fastnat i minnet: 1. En snubbe blir överkörd av en bil och går itu. 2. Slutet på en buss som är full med ett fotbollslag (kanske???) som gruppvåldtar Yanka (eller nåt sånt) tills ”något” kommer loss och har ihjäl alla. Strunt i samma jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om spektaklet.

Jag måste erkänna att jag såg den versionen som var dubbad till engelska och detta förbättrade inte riktigt filmens plot. Den framstod som en ren komedi. Jag vet inte om detta var regissören Alain Robaks syfte (har lite svårt att bedöma detta som sagt), men den engelska versionen är inget annat. Läste någonstans att rösten till ”något” (som är hysteriskt rolig och kallar Yanka för en massa skit hela tiden) görs av Gary Oldman i den engelska versionen. Jag har inte lyckats få detta bekräftat (visst låter det eventuellt lite som han…?), men eller hur hade det varit hysteriskt ball om det var sant? Hur som helst är Baby Blood väldigt rolig. Troligen på fel sätt, men ändå. Den har i alla fall en bra längd och mer eller mindre hemska specialeffekter. Sådant gör ju alltid en film bättre! Jag tror att ni får en bild av exakt hur den här filmen är och får ni det så stämmer det exakt också.

Fan, nu blev jag riktigt sugen på att se om den…