För er som inte känner till termen hentai så är det japansk pornografisk manga eller anime. Här i väst så är genren mest förknippad med demoner som våldtar unga tjejer. Denna subgenre är endast en liten del av hentai-utbudet och har sina kulturella förklaringar. Det är i Japan förbjudet att avteckna manliga könsorgan i bild, vilket medförde att tecknarna började föra in demoner i sin historier eftersom en tentakel inte nödvändigtvis behöver vara en penis. Hur som helst så ursäktar det inte subgenrens perversa sidor och sexet är nästan alltid förknippat med våld och död. Jag måste erkänna att mina kunskaper om genren är extremt bristande och att jag blir ganska äcklad av den. Ändå såg jag flera av de animes som bygger på Urutsukudoji-mangan när jag var yngre. Jag slukade all typ av animerad film från japan under den här perioden och gillade mest serien för att den var jävligt edgy. Däremot missade jag La Blue Girl helt. Det var inte fören nu nyligen som jag såg ett avsnitt av animen. Skillnaden jämfört med Urutsukudoji är att La Blue Girl innehåller mycket humor och inte helt är på allvar. Vad kan man då förvänta sig av den live action-film som bygger på La Blue Girl?

Filmen börjar med en tillbakablick som beskriver den uråldriga striden mellan två ninjaklaner; Miroku och Shikima. De senare kallade på demoner för att hjälpa dom att vinna striden mot Miroku-klanen, men en ung kvinnlig ninja lyckades besegra demonerna och förpassa dom till en annan dimension. Vi hoppar nu fram till modern tid där Shikima lyckats öppna en portal till vår värld och skicka hit en demon för att leta upp arvtagarna till Miroku-klanen. En av dessa är Miko (väldigt söta Saya Hidaka), en gymnasietjej som ska spendera helgen med sina två kompisar i den ena tjejens lägenhet eftersom det är föräldrafritt. Men demonen hinner före och besätter Mikos vän. Vad som nu följer är mängder av omotiverade lesbiska scener, tentakler som glider in mellan ben och pillar på tuttar i närbild och spontan nakenhet. Miko inser slutligen vad det är som händer och beger sig tillsammans med sin syster Miyu (Megumi Takahashi) in i Shikimas dimension för att besegra demonen. Detta visar sig inte vara så lätt som de trodde eftersom demonen är väldigt pilsk…

Att mangans skapare Toshio Maeda (tillika skapare av Urutsukudoji) skrivit manus till La Blue Girl: Revenge of the Shikima Realm borde ju båda gott (i alla fall om man tycker att källmatrialet är något att ha). Tyvärr är den här filmen så jävla billig att den helt omöjligt kan göra mangan (eller animen för den delen) rättvisa. Specialeffekterna är helt jävla horribla. Extremt tattiga datoreffekter blandas med nakna unga tjejer som ligger insvepta i tentakler som de uppenbart styr med sina egna händer! Fightingkoreografin är också jävligt löjlig och jag ska inte ens gå in på Mikos och Miyus ninjakostymer. I grund och botten så är detta en mjukporrfilm, med en plot som bara är en förevändning för att visa lite tentakelsex. I motsats till mangan/animen så är allting också helt humorbefriat vilket inte hjälper filmen alls. Att det finns så lite gore i filmen är också lite märkligt eftersom serien är jävligt våldsam. De hade väl helt enkelt inte råd med mer än en avbiten hand…

La Blue Girl: Revenge of the Shikima Realm följdes av ytterligare två live action-filmer. Den absolut största behållningen med dom är att Saya Hidaka återkommer i rollen som Miko. Annars är det samma skit om och om igen. Inte ens om du är ett fan av mangan/animen (varför du nu skulle vara det) ska du plocka upp den här. Om nu inte gummitentakler och nakna japanska skolflickor är din grej…

Här följer en trailer så ni kan kan se exakt hur billig denna straight to video-produktion är. Plus att ni får en glimt av ninjakostymerna…

Bloodsucking Freaks (1976)

oktober 28, 2010

När jag tänker på det som amerikanerna brukar kalla för grindhouse, så tänker alltid direkt på den här filmen. Joel M Reeds film hette ursprungligen The Incredible Torture Show, men är mer känd som Bloodsucking Freaks. När den först släpptes 1976 lyckades protester från organisationen Women Against Pornography få filmen tillbakadragen från biograferna och den amerikanska granskningsnämnden för film (MPAA) förbjöd sedan den helt. När Troma köpte rättigheterna till The Incredible Torture Show 1980 bytte de dels titeln för att undvika associationer med skandalfilmen, dels lovade de MPAA att klippa i den. Lloyd Kaufman körde dock en fuling och satte ”R”-stämpeln på den utan att utföra ett enda klipp. När detta upptäcktes blev Troma stämda av MPAA. Alla dessa turer runt Bloodsucking Freaks har gett den ett ganska imponerande rykte inom trashfilmskretsar. Jag har faktiskt ingen aning om den versionen jag har är klippt eller inte, men ärligt talat bryr jag mig inte heller. Det jag såg var mer än tillräckligt.

Det sägs att Reed var influerad av Don Edmonds exploitationklassiker Ilsa: She Wolf of the SS och Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks när han gjorde Bloodsucking Freaks. Han ska även ha sett en riktig S&M-balett där dansöserna hade varit nakna som kittlade hans fantasi. Det som är lite unikt med den här filmen är att det är en av få filmer som hyllar den franska teatern Grand Guignol. Teatern låg i Pigalle i Paris och mellan 1897 och 1963 blev den världskänd genom sina enaktspjäser som skildrade realistisk tortyr och våld på scenen. I Bloodsucking Freaks så har teaterdirektören Sardu (Seamus O’Brien) öppnat upp sin egen Grand Guignol i SoHo (New York). Han driver teatern tillsammans med sin dvärghantlangare Ralphus (Luis de Jesus). Tortyren och stympningen av de nakna, unga kvinnorna som utförs på scen är dock inga specialeffekter utan högst verkliga.

Sardu och Ralphus är två utpräglade sadister som driver slavhandel med unga kvinnor i teaterns källare och sätter upp föreställningarna för sin egna perversa njutnings skull! De lägger ner mycket tid på att införa en slavmentalitet hos de unga kvinnorna grundad i bestraffning och belöning (ni som sett The Story of O vet vad jag snackar om). De kvinnor som gör motstånd bryts ned psykiskt och låses sedan in i en bur i källaren där de ges människokött att äta! Filmens minimala handling går ut på att en teaterkritiker (Alan Dellay) dissar Sardu varpå denne sedan kidnappar honom och ska använda honom i sin ultimata föreställning; en S&M-balett. Han kidnappar även balettdansösen Natasha D’Natalie (söta Viju Krem som ärligt talat ser sjukt hög ut genom hela filmen). Natashas pojkvän försöker utreda hennes försvinnande tillsammans med en korrumperad polis, vilket självklart leder dom till Sardus teater…

Jag brukar inte gnälla på att film är sexistisk. I och med att jag kollar så mycket på exploitation så hade det varit svårt att gång på gång behöva påpeka detta. Det intressanta med dessa b-filmer är att de ofta har andra kvalitéer. De kan vara samhällskritiska, civilisationskritiska eller subversiva till exempel. Man får acceptera lite meningslöst naket (vilket många gånger krävdes av regissörerna för att få filmerna distribuerade) och, ofta kopplat till detta, tattig kvinnosyn. Problemet med Bloodsucking Freaks är att den inte har något annat ALLS förutom grovt våld mot nakna kvinnor.

I vissa scener försöker filmen vara rolig, vilket den misslyckas totalt med. Visst är Bloodsucking Freaks så absurd att man har lite svårt att ta hela spektaklet på allvar, men samtidigt så finns det en sådan utpräglad sadism i den här filmen att den lämnar en lite dålig eftersmak i käften. Trots att goreeffekterna ofta är av ganska oövertygande kvalitet, så är det hela filmens inramning som gör den provocerande. Sardu och Ralphus är så utpräglat sjuka att det inte finns någon underhållning i den här filmen. Hade den kört allt på blodigt allvar så hade det kunnat bli riktigt skrämmande, men Reed blandar allt med campy scener vilket medför att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt det man ser. Att den (såklart) ser jävligt billig ut och att skådespelarna är jävligt träiga (bortsett från Seamus O’Brien!) hjälper inte heller saken.

Denna film är på allvar en BDSM-fantasi riktat till folk som går i gång på sådant. Sådana filmer kan dock vara intressanta om de har karaktärer man bryr sig om (som tex i Reeds inspiration Ilsa: She Wolf of the SS). Då kan det perversa våldet framstå som ett hot vilket gör filmen spännande att se på. Det finns inget sådant i Bloodsucking Freaks. Det är bara en och en halv timme makabert våld mot unga kvinnor. Och jag går inte igång på sån skit…

Tromas titel är förövrigt missvisande eftersom det endast finns en bloodsucking freak i den här filmen…

Alla som har ett intresse för italiensk exploitation stöter förr eller senare på regissören Bruno Mattei (1931-2007, RIP). Mattei har kallats för Italiens Ed Wood (kanske lite orättvist eftersom den titeln borde tillfallit Matteis polare Troll 2-regissören Claudio Fragasso), och han har ett ganska stort följe som, lite fanatiskt, försöker spåra och se alla hans filmer. Detta är inte så lätt eftersom Mattei jobbade under ett 20-tal olika alias. Hans mer kända filmer omfattar; Virus aka Zombie Creaping Flesh, Women`s Prison Massacre aka Emanuelle fuga dall`ìnferno, Rats – Notte di terrore och Terminator 2 aka Shocking Dark. Mattei var en ”mästare” på att ta kända filmer och populära genrer och göra rip-offs på dessa fyllda med våld och sex. Om vi kollar på filmerna ovan så är den första hans rip off på Romeros Dawn of the Dead (han återanvänder tom. Goblins musik), den andra är en Black Emanuelle-film där han tom. fått låna Laura Gemser av Joe D`Amato (alltså en rip-off på en rip-off), den tredje filmen red på mördardjurvågen och post-apokalypsvågen och den sista säger sig själv (men det lustiga är att det inte är en rip-off på Terminator 2 utan på Aliens!) Jag måste rent ärligt erkänna att jag aldrig riktigt fattat grejen med Mattei. Visst är hans filmer, ofrivilligt, roliga tillsammans med några polare och lite bärs, men den fanatism som omger hans fans kan jag inte relatera till för fem öre.

Är Snuff killer – La morte in diretta aka Snuff Trap en rip-off? Klart det är! Det är en inte lite obvious rip-off av Joel Schumachers 8MM. Kommer ni ihåg den? Nicolas Cage är privatdetektiv som blir anställd av en rikemans änka för att ta reda på om den snuff-film hon hittat i sin mans kassaskåp är äkta eller inte. Snart slår han ihop sig med mamman till flickan som mördas på filmen och beger sig allt djupare ner i porrfilmsträsket där han möter en psykopatisk porregissör spelad av Peter Stormare. Ploten i Snuff killer är inte exakt likadan, men alla viktiga vändningar i handlingen från 8MM återfinns här också. Även dialogen är på sina ställen snodd rakt av från Schumachers film! Det Mattei inte stjäl från 8MM snor han från en annan film om undergroundporr; Paul Schraders Hardcore. Där letar en överklasspappa efter sin försvunna dotter i undergroundporr-kretsar i LA. I Snuff killer är det samma grej; en överklassmamma letar efter sin dotter som kidnappats av undergroundporrskapare i Paris. Detta leder henne på en resa runt Europa och snart misstänker hon att dottern kan ha mördats i en snuff-film. Hon får reda på att det finns en BDSM-regissör som kallar sig Dr. Hades och hör rykten att Hades gör snuff-film. Hon reser till Tyskland för att försöka få kontakt med regissören och erbjuda sig att vara med i dennas nya film…

Snuff killer är en jävligt sleazy film. Carla Solaro (som spelar mamman) klär av sig naken hela tiden och knullar med alla hon träffar i tid och otid. I princip är detta en mjukporrfilm med lite våld och BDSM-estetik inkastat. Våldet är väldigt lamt för den här typen av filmer och detta beror antagligen på Snuff killers extremt låga budget (filmen är självklart stright to DVD och riktade sig konstigt nog främst mot den ryska marknaden). Bilderna på kända platser från de olika europeiska städerna Solaro besöker i jakten på dottern är antagligen snodda från andra filmer (jag är övertygad att hela filmen endast är inspelad i Italien) och slutet är så off och malplacerat att jag är beredd att hålla med killen på imdb som tror att också det är snott från en annan av Matteis filmer. Ska man jämföra konsistensen på bajs så kan vi konstatera att Snuff killer är mycket roligare att kolla på än någon av Jess Francos stright to video-bedrifter de senaste 20 åren. Mattei (här med ett av sina alias; Pierre Le Blanc) har åtminstone ett driv i handlingen och Snuff killer har en ganska fungerande dramaturgi. Att den sedan ser ut som skit (inspelad med en halvtattig DVD-kamera) och att slutet är helt absurt får man liksom ta.

Okej, ska man se Snuff killer? Inte om du inte är en Bruno Mattei-fanatiker. Men om du skulle få för dig att göra det ändå så kan du veta att det är en av hans mer underhållande bedrifter bland allt det skit han gjorde de sista åren av sitt liv. Frågan är kanske varför du ska bry dig överhuvudtaget?

Och nej; det var helt omöjligt att hitta ett klipp från den här filmen och helt omöjligt att hitta en bild som inte innehöll naket.