I Walked with a Zombie (1943)

december 19, 2011

Redan året efter Cat People gjorde Jacques Tourneur sin nästa skräckfilm. RKO sparade verkligen inte på tiden och Val Lewtons skräckdivision sket ur sig filmer i en rasande fart. Och då blev ändå inspelningen av I Walked with a Zombie försenad pga Cat Peoples oväntade popularitet. Det sägs att Val Lewton ogillade Inez Wallace ursprungliga utkast till manuset och därför bad han de båda manusförfattarna Curt Siodmak och Ardel Wray (som jobbade i skift och aldrig träffades) att föra in element från Charlotte Brontes klassiska roman Jane Eyre i handlingen. Och visst finns det likheter mellan I Walked with a Zombie och Brontes roman. Guvernanten (här sjuksköterskan) som kommer till en överklassfamilj, som ruvar på hemligheter som omfattar en sinnessjuk hustru (här eventuellt en zombie), och blir kär i maken. Det går dock inte att kalla Tourneurs film för en filmatisering av Brontes roman. Det är bara vissa trådar som lånas och skillnaderna är alldeles för stora. I Walked with a Zombie följer den tradition inom skräckfilmen som startades på 30-talet av White Zombie och dess informella uppföljare Revolt of the Zombies. Likt jag varit inne på tidigare så definieras pre-Romero zombiegenren av ockultism och exotisering av livet i kolonierna i Karibien. Flera av dessa filmer bär även rasistiska drag där häxkonster kopplas till de svarta slavarna och där dessa utgör en hotbild mot den vita mannen. Därför är det så otroligt befriande att se en film ur den här (utdöda) genren som är så intelligent. I Walked with a Zombie är inte bara Tourneurs allra bästa RKO-film, utan antagligen min favoritskräckfilm bland de som kom ut innan 1950.

Jag har redan varit inne och nosat på handlingen. Betsy Connell (Frances Dee) är en ung kanadensisk sjuksköterska som svarar på en jobbannons. En plantageägare i Karibien vill ha en privat sjukvårdare åt sin fru. Betsy beger sig till ön och möter redan på båten dit sin blivande arbetsgivare; Paul Holland (Tom Conway igen). Han är en tungsint och ångestfylld man. På plantaget bor även Pauls yngre halvbror Wesley (James Ellison) som är raka motsatsen till den tungsinte äldre mannen. Men Betty inser snart att även Wesley döljer ett inre mörker; ett mörker som han konstant försöker dränka i alkohol. Vad är det egentligen som hänt de båda bröderna? Redan första natten på plantaget får dock Betsy annat att tänka på. En kvinna i vit klänning drar runt på godset och försvinner upp i ett torn. Betsy följer efter vålnaden och blir inträngd i ett hörn när kvinnan plötsligt dyker upp ur skuggorna bakom henne. Den vackra vålnaden är blek och okontaktbar. Bröderna dyker dock upp till Betsys räddning och hon har blivit introducerad till sin patient. Husläkaren är övertygad om att fru Holland fått en hjärnskada efter en tropisk sjukdom, men bland tjänstefolket tisslas och tasslas det om att frun i huset dog och återuppstod. Betsy får en idé om ett kontroversiellt botemedel. Om magi verkligen har skapat fru Hollands tillstånd, så kanske den även kan bota henne? Driven av en osjälvisk kärlek till Paul, och med instruktioner från tjänstefolket, beger sig sjuksköterskan ut på jakt efter voodoo-kulten. Direktiven leder henne till en vägkorsning mitt i natten. Där möter hon korsningarnas väktare…

Hur ska jag egentligen kunna hitta rätt ord för att beskriva denna fantastiska film? I vilken ände ska jag börja? Vi kan starta med handlingen. I Walked with a Zombie är lika mycket en ockult thriller som det är en skräckfilm. Tourneur behärskar mysterieformen väldigt bra, vilket pekar framåt mot hans senare film-noirs (som tex den fantastiska Out of the Past). Det finns inte heller några enkla lösningar i den här filmen. Tourneur skriver dig inte på näsan och mycket av tolkningen hur allt hänger ihop i slutändan lämnas åt tittaren. Trots att filmen är under 70 minuter så känns ändå historien galet mer mångbottnad än många moderna Hollywood-filmer som klockar in på två timmar. En annan aspekt som är viktig att ta upp är hur intelligent I Walked with a Zombie undviker genrens traditionella rasistiska fallgropar. Brödernas moder (som är starkt troende kristen) ser ner på den svarta befolkningen på ön och försöker att kontrollera dem med okonventionella metoder. Detta slår tillbaka på hennes familj och henne själv. Annars så är Betsys relation till sina svarta arbetskamrater skildrad med väldigt mycket värme, vilket var mycket ovanligt för tidsperioden. Men hur fungerar I Walked with a Zombie som skräckfilm då? Förvånansvärt bra om vi betänker hur välfungerande övriga delar är. Visuellt är den riktigt creepy (vilket nog bilderna vittnar om). Tre skräckscener sticker ut som extremt effektiva; Betsys första möte med fru Holland uppe i tornet, när Betsy beger sig för att hitta voodookulten och när väktaren kommer till plantaget för att hämta fru Holland. Tourneur väljer, smart nog, att inte använda sig av jump scares här (som han uppfann i Cat People), utan anstränger sig istället för att skapa en obehaglig atmosfär. Filmen är full oroväckande bilder och ockult symbolik och visuellt så har Tourneur överträffat sin förra film med hästlängder. I Walked with a Zombie har en ganska säregen stämning som suger dig in i dess värld; en värld fylld av voodoo och förbjuden kärlek…

Jag tror ni förstår min poäng: I Walked with a Zombie är en odiskutabel skräckklassiker och har hyllats som en sådan med all rätt! RKO spöade Universal med hästlängder och lyckades göra en film som inte bara är konstnärligt intressant, utan även mer mystisk och gåtfull än något konkurrenterna hade spottat ur sig (undantaget skulle eventuellt vara The Old Dark House). Dessa styrkor medför att I Walked with a Zombie fortfarande känns ganska modern idag. En väldigt unik film, som du som skräckintresserad inte har råd att missa!

Trailern spoilar tyvärr lite för mycket av handlingen, men är värd att se om du främst vill se filmen för dess stämning…

Zombiefilmer pre-George Romero har vissa gemensamma drag. Ofta rotar de sig i voodoo-lore istället för i virusspridning och kannibalism. Ofta så är dessa filmer heller inte så bra. Visst finns det klassiker i den gamla zombiegenren som Jacques Tourneurs RKO-producerade I Walked with a Zombie, men de flesta filmerna är rent ut sagt skit. Två år innan Night of the Living Dead gav sig brittiska Hammer själva in i zombieleken och producerade en film som mycket väl kan vara den felande länken mellan den äldre tidens koloniala rädslor riktade mot Haiti och Romeros post-apokalyptiska visioner. Det är voodoo involverat, men samtidigt så kommer zombierna upp ur ärkebrittiska kyrkogårdar och har en fallenhet för att röra sig i flock. Regissör till The Plague of the Zombies är John Gilling. Han gjorde även The Flesh and the Fiends (med Peter Cushing och Donald Pleasence) och The Night Caller (med John Saxon), bortsett från ett gäng äventyrsfilmer och lite prestigelösa filmer åt Hammar. Bland de senare kan vi nämna The Shadow of the Cat, The Reptile och en av studions mumie-uppföljare (nämligen The Mummy’s Shroud). Manuset till The Plague of the Zombies skrevs av en annan inte speciellt anmärkningsvärd Hammar-medarbetare; Peter Bryan (bla The Brides of Dracula och The Hound of the Baskervilles). Hur blev dessa bådas take på zombiegenren då?

I den lilla engelska staden Cornwall dör folk under mystiska omständigheter. Dr. Tompson (Brook Williams) misstänker att de smittats av någon tidigare okänd sjukdom. Problemet är bara att han inte tillåts obducera något av liken. Snart anländer hans mentor Professor James Forbes (André Morell) tillsammans med sin söta dotter Sylvia (Diane Clare från The Haunting). Hon är gammal klasskamrat med Dr. Tompsons fru Alice (vackra Jacqueline Pearce) och Sylvia anser att hon beter sig märkligt. Alice skadade sig för ett tag sedan och verkar märkligt avskärmad sedan dess. Det visar sig snart att Cornwalls patriark, Clive Hamilton (John Carson), sysslar med voodoo och har lagt en förbannelse över stackars Alice. Men det är inte våra huvudpersoners enda problem. När Tompson och Forbes slutligen bestämmer sig för att olagligt gräva upp en nyligen avliden bybos grav för att genomföra en obduktion, så upptäcker de att graven är tom. Runt en övergiven gruva utanför staden smyger levande döda runt i skogarna. De är i Hamiltons våld och Alice, som blir allt sjukare, riskerar att bli hans nästa offer…

John Gilling spelade in The Plague of the Zombies och The Reptile samtidigt och båda filmerna återanvänder mycket rekvisita och kulissbyggen. Om du inte ser filmerna efter varandra så tänker du absolut inte på det. The Plague of the Zombies fungerar faktiskt ganska bra på egna meriter. Vissa går så långt att de kallar den för Hammers bästa 60-talsfilm. Jag hade kanske inte sträckt mig ända dit, men filmen har onekligen många styrkor. Flera scener är faktiskt riktigt snygga, minnesvärda och småläbbiga. När Sylvia för första gången får se en zombie vid gruvan och Tompsons dröm, där de döda reser sig ur jorden på kyrkogården, hör till dessa. Dramaturgin är välfungerande och Gilling berättar (den ganska enkla) historien så den aldrig blir tråkig. Filmen är förvånansvärt brutal för sin tid (trots att våldsscenerna inte är särskilt många) och en minnesvärd halshuggning sticker ut. Musiken, skriven av James Bernard, fungerar även den fint och har en bra balans mellan exotiskt trumspel och skräckfilmsstråkar. Samtidigt så är The Plague of the Zombies lite för ytlig (ett ganska vanligt problem Hammer ofta drogs med, i mina ögon). Den saknar det där lilla extra. När filmen var slut tänkte jag; jaha, det var småkul, men var det allt? Manuset är lite för enkelt och man saknar någon vändning under filmens sista halva. Likt flera av bolagets rullar så känns slutet också lite framstressat. Förstå mig rätt nu; The Plague of the Zombies är absolut ingen dålig film. Den är faktiskt väldigt underhållande. Men fantastisk är den absolut inte…

Trots att jag gett den här filmen både ris och ros, så måste jag ändå poängtera att The Plague of the Zombies antagligen är en av de absolut bästa pre-Romero zombiefilmerna. Om detta säger mer om kvalitén på genren innan Night of the Living Dead omkullkastade alla spelregler eller inte, får ni dock avgöra själva…

Zombiesminkningen fungerar också bra som ni ser i trailern…

Deadgirl (2008)

juni 12, 2011

Det finns folk som hävdar att nyare skräckfilm också kan vara bra. Jag som gillar mitt 70- och 80-tal känner mig smått skeptisk. Det hade dock varit roligt att bli motbevisad. Därför har jag på senare tid spanat in lite nyare filmer som verkat intressanta. Jag blev inte jätteövertygad av den mexikanska We Are What We Are. Nu har turen kommit till en ganska ambitiös amerikansk lågbudgetrulle. Filmskaparna kommer alla ursprungligen från Troma. Manusförfattaren Trent Haaga har tidigare spelat i bla Terror Firmer och Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV (som han även skrev). En av regissörerna, Gadi Harel, jobbade också på Terror Firmer. Det är bara Marcel Sarmiento (filmens andra regissör) som inte har någon Troma-koppling. Men tro inte att Deadgirl är någon humoristisk och äckellustig splatterfest. Det är istället en nattsvart, pervers och väldigt originell tolkning av zombiegenren. Visst märks det att Haaga och Harel jobbat på Troma tidigare. De har tagit med sig bolagets förmåga att provocera och chocka. För Deadgirl är faktiskt jävligt provocerande. Att allt spelas på blodigt allvar (nästan helt utan humor) förstärker filmens makabra tema. Och trots att det inte är speciellt lyckat i slutändan så måste ändå filmen räknas som ett helt okej försök.

Rickie (Shiloh Fernandez) och JT (Noah Segan) är två arbetarklassgrabbar i high school-ålder som bor i en liten amerikansk småstad. En varm sommardag skolkar de från skolan för att istället dricka öl. Killarna bestämmer sig för att bryta sig in i det enorma övergivna mentalsjukhuset i stadens utkant. Väl inne så stöter de på en vakthund och blir jagade djupt ner in i gångarna under sjukhuset. I ett pannrum gör de en makaber upptäckt. Fastkedjad på en brits (och insvept i gammal plast) ligger en naken ung kvinna (Jenny Spain). Killarna tror först att hon är död, men tycker det är märkligt att kroppen inte ruttnat eftersom dörren till pannrummet var ordentligt igenrostad. Men så börjar tjejen plötsligt att röra på sig. Rickie vill släppa henne fri, medan JT ser en chans att leva ut sina sadistiska sexuella fantasier på den fängslade kvinnan. Detta leder till en konflikt mellan de två vännerna. JT visar sig vara värsta sociopaten och hotar Rickie så att han inte berättar om tjejen eller försöker släppa henne fri. Hans våldsamma sexualitet leder snart till att han bryter nacken på kvinnan under en våldtäkt. Det är nu killarna inser att tjejen inte kan dö. Men Rickie har även annat att tänka på. Han är förälskad i sin barndomsvän Joann (väldigt söta Candice Accola). Hon ignorerar dock honom fullständigt. Problemet är att JT har insett att han kan skapa fler slavar genom att låta den döda kvinnan bita flickor. Joann hamnar i hans blickfång…

Som ni säkert förstår så skildrar Deadgirl en väldigt provocerande sexualitet med tillhörande makabra fantasier. Jenny Spain är otroligt utsatt i sin roll och får dra ett enormt lass. Hon ligger naken och fastkedjad hela filmen. Eftersom hon är levande död så har hon inget språk, utan får uttrycka alla känslor med ögonen. Överhuvudtaget så är skådespelarinsatserna (oftast) över medel för den här typen av filmer. Allt kryddas också med väldigt grafiskt gore. Deadgirl lyckas verkligen vara en originell variant på ett väldigt klassiskt zombietema. Genom att göra något så förbjudet som att sexualisera genren, blir filmen en frisk fläkt. Och det är just på idéstadiet Deadgirl fungerar allra bäst. Dialogen är tyvärr ofta inget vidare och leder till ofrivilligt fnissande. Framåt slutet av filmen börjar också vissa karaktärer att bete sig väldigt märkligt och ologiskt. Detta leder till att hela slutet är rejält konstruerat och helt beroende av en massa slumpfaktorer som inte känns helt tillfredsställande. Trots dessa brister så lyckas Deadgirl ändå med det den försöker göra; nämligen att chocka och provocera. Den här filmen är verkligen inte för alla och jag kan tänka mig att många inte kommer att palla att sitta igenom den. Känner du dig osäker, så ska du nog hoppa över.

Bättre som idé än i själva utförandet, lyckas Deadgirl ändå vara en originell, provocerande och intressant variant på zombietemat. Klart sevärd om du känner att du orkar ta dig genom den. Akta bara så du inte tar dig vatten över huvudet…

Trailern gör faktiskt filmen rättvisa. Det är i grund och botten en kärlekshistoria…

Mutant (1984)

mars 30, 2011

Jag hade väl inte riktigt kallat monsterna i den här filmen för mutanter. Titeln känns mer som ett försök att göra den mer intressant än vad den egentligen är. Nej, Mutant (inte att blanda ihop med Corman-produkten från 1982) är en gammal hederlig zombiefilm. Va, ännu en jävla zombiefilm? tänker kanske någon. Det blir den sista på ett tag. Jag lovar. Men hur många zombiefilmer har infekterade som kan smälta människor med händerna? De kanske är mutanter ändå? Den här filmen är även känd som Night Shadows (kanske en mer passande titel) och skulle ursprungligen regisseras av The House on Sorority Rows Mark Rosman. Han blev snart ersatt av b-films skådespelaren turned director John ‘Bud’ Cardos (som bla varit med i Al Adamsons Satan`s Sadists). I samma vända tvingades manusförfattarna att skriva om stora delar av handlingen och deras ursprungliga mutanter förvandlades allt mer till zombies. Sedan ändrades filmens titel till Mutant för att profitera på framgångarna med Alien. Rollistan fylldes även av tidstypiska b-kändisar (Wings Hauser, Lee Montgomery, Bo Hopkins) och fula specialeffekter. Jag låter positiv eller hur?

Josh (Hauser) och Mike (Montgomery) är två bröder från storstan som åker iväg för att tillbringa lite kvalitetstid ihop i den amerikanska södern. Snart hamnar de på kant med några rednecks som prejar av deras bil från vägen och bröderna tvingas att ta sig till fots till närmsta stad. De har knappt anlänt förrän de hittar ett lik. Mike kallar dit sheriffen (Hopkins), men då är liket ersatt av en liten gul pöl. I och med att Josh och Mike bråkat med traktens lokala busar så uppmanar sheriffen bröderna att lämna staden i gryningen. Han fixar rum åt dom hos en äldre tant. Under natten försvinner dock lillebrorsan Mike. Josh tvingas stanna kvar för att leta efter honom och träffar snart attraktiva Holly (Jody Medford från Chained Heat). Hon berättar för honom att folk i staden uppvisat symptom på något typ av virus. Sedan verkar de försvinna. Samtidigt tar sheriffen med sig prover på den gula sörjan till sin gamla flamma, Dr. Myra Tate (Jennifer Warren), som försöker analysera vad det är för någonting. Spåren leder snart till ett företag som dumpar kemikalier i trakten. Avfallet gör folk sjuka vilket medför att de förvandlas till zombies som utsöndrar en frätande vätska från händerna! I filmens final översvämmas staden av de muterande levande döda och Josh och Holly måste barrikadera sig i ett hus (endast beväpnade med molotovcocktails) för att överleva…

Visst låter det jävligt klassiskt? Att zombierna utsöndrar en frätande vätska från händerna finns bara med i handlingen för att fräta bort lik så att ingen av huvudkaraktärerna misstänker något förrän vi kommer till finalen (alltså de är till för att fräta bort plotholes!). Utöver detta faktum så görs det ingenting annat med denna superförmåga för att berika historien. Filmen är förvånansvärt fattig på gore och det förekommer i princip inga specialeffekter alls förrän slutstriden. Manusförfattarna har hävdat att anledningen till detta är att filmen inte skulle handla om splatter utan istället fokusera på stämning. Det tror jag inte det minsta på. Uppenbarligen satte budgeten rejäla fälleben i vägen för ”visionen”. Att Mutant led av pengabrist är genomgående. Visst händer det att man ser en och annan boom mic i lågbudgetskräckfilm, men att delar av kameraställningen som monterats på en bil under en körscen syns var något helt nytt för mig. Dock så har filmen en ganska märklig (och förvånande) styrka. Jag hade absolut ingen aning vilka av huvudpersonerna som skulle dö och vilka som skulle överleva. Att filmen inte tänker spela efter Hollywoods dramaturgiska regler etableras ganska tidigt genom att Josh hittar en död liten flicka. Jag var faktiskt genuint förvånad över att vissa av huvudkaraktärerna (som jag var helt övertygad skulle överleva) dog, nästan lite i förbifarten. Tyvärr så kan denna smått intressanta aspekt inte kompensera för all övrig inkompetens…

Mutant är en ganska märklig film. Det är en zombiefilm utan gore vilket omöjligt kan fungera. Det blir helt enkelt tråkigt. Att den sedan lyckas förvåna genom att döda av karaktärer som den framställt som huvudpersoner gör den bara ännu märkligare…

Väldigt tidstypisk 80-tals trailer…

Messiah of Evil (1973)

oktober 12, 2010

Jag har i mina tidigare recensioner av The Sentinel, Devil Times Five och (framförallt) Let`s Scare Jessica to Death hyllat amerikansk skräckfilm från det tidiga 70-talet. Jag har då nämnt den friktion som uppstod mellan Hollywood och de lågbudgetproduktioner som kritiserade storbolagssystemet och hur dessa ”b-filmer” slutligen påverkade Hollywoods teman och estetik. Messiah of Evil tillhör dessa säregna lågbudgetrullar. Filmen är även känd som Dead People (en titel jag egentligen tycker är mer passande, men det är väl en smaksak) och den är skapad av det äkta paret Willard Huyck och Gloria Katz. Huyck regisserade Messiah of Evil medan de skrev manuset ihop.

Paret skulle sedan bli nära knutna till självaste George Lucas. Tillsammans med honom skulle de skriva American Graffiti, Indiana Jones and the Temple of Doom och, på 90-talet, Radioland Murders. Men de kommer nog att bli bäst ihågkomna som personerna bakom Howard the Duck, ett av filmhistoriens största fiaskon (som Lucas producerade). Om vi bortser från det faktum att jag tycker den sistnämnda filmen är underhållande och fått oförtjänt mycket skit, så kan vi i alla fall konstatera att paret Huyck & Katz inte precis är några duvungar i filmbranschen. Vad kunde de då göra inom skräckgenren något år före sina framgångar? En av de märkligaste amerikanska skräckfilmer som någonsin gjorts är svaret…

Messiah of Evil börjar med en otroligt stämningsfull mordscen (med riktigt bra musik) innan vi får träffa vår berättare och huvudperson; spelad av Marianna Hill (senare i Gudfadern del II). Hon åker till den lilla isolerade västkuststaden Point Dune för att hitta sin far; en konstnär som den senaste tiden skickat märkliga brev till henne. Redan på bensinstationen som hon stannar på utanför samhället märker hon att folk beter sig märkligt. Killen som jobbar på macken skjuter ut mot mörkret och natten fylls av ylanden. Hon upptäcker snart att ingen vill kännas vid hennes far så hon bestämmer sig för att flytta in i hans övergivna strandvilla under tiden som hon försöker få reda på vad som hänt med honom. Snart springer hon på en märklig kringresande trio bestående av en ung man vid namn Thom (Michael Greer), en före detta strippa (snygga Anitra Ford från The Big Bird Cage) och den söta Toni (evigt hippie-typecastade Joy Bang). Thom har ett säreget intresse för gamla legender och det verkar som om Point Dune ruvar på en ovanligt makaber sådan. Trion house crashar huvudpersonens pappas villa och visar ingen större vilja att lämna den. Samtidigt verkar staden märkligt övergiven. Tills invånarna börjar dyka upp på stranden för att stirra ut över havet…

Jag vill faktiskt inte avslöja mer av handlingen än så här, men jag kan berätta att Messiah of Evil är en väldigt originell och tillfredsställande skräckfilm. Jag brukar tjata om en sak som denna film har. Något som är bristvara (och något som speciellt många andra skräckfilmer saknar). Jag pratar om stämning. Villan vid stranden är fylld av den försvunna konstnärens verk. Miljön är surrealistisk och extremt stiliserad. Jag kan inte låta bli att få vibbar av Susperia. Detta handlar inte endast om hur Huyck & Katz använder sig av dekor och oväntade ljussättningar. De jobbar även med både skuggor och bildkompositioner på ett helt fantastiskt sätt.

Vissa scener sticker ut; filmens intro, scenen när folk hoppar in genom takfönstret och (framför allt) scenen med Toni i biografen. Denna scen borde visas på filmundervisningar som ett exempel på hur man skapar spänning med enkla medel. Visst är den tungt influerad av Hitchcocks Fåglarna, men sättet som regissören använder sig av ljus och färger på får den att mer kännas som något som just Argento hade kunnat knåpa ihop. Jag måste erkänna att jag tycker att den här scenen tillhör en av de absolut mest minnesvärda i den amerikanska skräckfilmshistorien. Kanske inom skräckfilmsgenren överhuvudtaget…

Messiah of Evil är även en ovanligt litterär film. Vi leds av huvudpersonens berättarröst genom historien och hennes betraktelser är märkligt poetiska och kryptiska. Historien är inte alltid helt lättydig och lämnar mycket av tolkningarna åt åskådaren. Nu kanske vissa hade kallat detta för en spoiler, men det finns en sak jag känner att jag måste avslöja om filmen. Tycker inte alls att en kännedom om detta förstör filmen, eftersom Messiah of Evil förlitar sig på en polttwist i slutet som inte riktigt är relaterad till den här aspekten av filmens handling.

Men om du känner att du inte vill veta något alls om filmens tema innan du ser den (förutom det jag skrivit ovan) så sluta läs nu (och hoppa till nästa stycke): Messiah of Evil är en zombiefilm. Typ. Samtidigt så är den så mycket mer än det. Att kalla filmen endast för en zombiefilm är helt enkelt en grav förminskning av den. Men visst finns det levande döda som äter människokött. Messiah of Evil är helt enkelt en av de mest okonventionella och märkliga zombiefilmer som gjorts.

Jag undrar; VARFÖR HAR JAG INTE SETT MESSIAH OF EVIL TIDIGARE??? Det är en helt unik skräckfilm. Visst märks det att budgeten är fruktansvärt låg och visst blir den nästan för kryptisk ibland. Men detta fråntar inte det faktum att Messiah of Evil inte bara är en av de bästa amerikanska skräckfilmerna från 70-talet utan även en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna överhuvudtaget! En sorgligt bortglömd pärla som du måste se…

Jag hittade ingen trailer, men jag hittade hela filmen istället eftersom den är public domain. Du kan se den här nedanför. Gör det!

Denna italienska zombiefilm, regisserad av spanjoren Jorge Grau och inspelad i England är även känd under titeln The Living Dead at Manchester Morgue. Vad har den här filmen gemensamt med Night of the Living Dead, Dawn of the Dead (originalet och remaken), Day of the Dead, Diary of the Dead, 28 dagar/veckor senare, Return of the Living dead 3, Nightmare City, City of the living Dead, REC och Zombieland? Förutom att de alla uppenbart är zombiefilmer, så är de även de absolut bästa i genren. Let Sleeping Corpses Lie är mycket bättre än flera på den listan.

Det är en sällsam film, väldigt otypisk för genren. Grau använder zombierna väldigt sparsmakat. Den har mer karaktären av ett mordmysterium. Den är väldigt kuslig. Den tar sin tid att bygga upp sin plot. Den har bra skådespelarinsatser. Samtidigt utnyttjar den de konventioner som Romero gav genren med sin Night of the Living Dead; vanliga människor som hamnar i en pressad belägringssituation, känslan av apokalyps, de politiska dimensionerna som kritiserar den kapitalistiska samtiden osv. Let Sleeping Corpses Lie drar nytta av dessa konventioner på ett fruktansvärt bra sätt.

George (Ray Lovelock i en väldigt bra rollprestation) åker iväg från London på sin hoj för att hälsa på några vänner ute på landsbygden i norra England. På en bensinstation blir hans motorcykel påkörd av en nervös ung kvinna. Den går sönder och George kräver skjuts, men kvinnan har bråttom till sin syster som är heroinist. Den unga kvinnan ska försöka övertala henne att ta in på behandlingshem. George hakar på, men de åker vilse på vägen. Medan han går iväg för att fråga om vägen stannar kvinnan i bilen. Hon angrips av en man som kommer upp ur floden, men kommer undan. George hittar några tjänstemän från jordbruksdepartementet som testar en ny maskin. Den dödar insekter med ultravågor genom att göra dessa så aggressiva att de angriper och äter varandra. Samtidigt får systern och hennes make också besök av en man som staplar ut ur skogen…

Detta är bara filmens första 20 minuter och det är en ganska handlingstung film. Filmens budskap är tydligt ekologiskt. Grau poängterar detta snyggt redan i filmens inledande montage där han klipper mellan bilder från ett förorenat London och den vackra naturen i norra England. Nu ska inte ens denna natur få vara orörd utan saboteras genom jordbruksdepartementets experiment. Landsbyggsscenariot används även väldigt effektivt och filmen är mycket snygg.

Jag är helt enkelt avundsjuk på de som får uppleva Let Sleeping Corpses Lie för första gången!

Hittade inget bra klipp från filmen på youtube och trailern är så jävla töntig så jag inte ville lägga upp den här. Se filmen istället.