Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Det brinnande skeppet anländer

Jag har redan varit inne på att jag anser att Wes Craven är överskattad. I samma vända nämnde jag även att The Serpent and the Rainbow är min personliga favorit bland hans filmer. Det är en moderniserad version av 30- och 40-talets ockulta voodoo-filmer, fast eftersom den är inspelad 1988 (och regisserad av Craven) så blev denna utdöda subgenre uppdaterad med både mer naken hud och mer grafiskt våld. Filmen är faktiskt en av Cravens bäst realiserade visioner rent manusmässigt (kanske för att den bygger på en roman) och är idag tyvärr lite bortglömd. Huvudrollen, som den amerikanska antropologen som reser till Haiti för att studera voodoo, spelas även extremt stabilt av en då ganska okänd Bill Pullman. Och så innehåller den självklart zombies. Fast inte i Romero-tappning utan istället influerat av voodoo-lore (alltså som en besvärjelse över sina fiender för att göra dem till levande döda slavar). Filmen är känd för den minnesvärda repliken: ”Don’t let them bury me! I’m not dead!” (en ganska tydlig referens till Edgar Allan Poes Fakta i fallet Valdemar). Fast det är inte den scenen jag minns bäst.

Istället så kommer jag ihåg när Bill Pullman står på stranden och ser det brinnande skeppet anlända. Uppenbarligen tyckte producenterna och filmbolaget också om scenen eftersom de placerade den på filmaffischen. Det är en drömsekvens och när skeppet kommer fram till strandkanten reser sig ett förruttnat lik ur båten. Scenen är egentligen inte mer komplicerad än så. Vad tittaren inte vet är att Pullman drömmer och fram tills detta ögonblick i filmen så har de övernaturliga aspekterna mest hintats. Scenens styrka är att det är ett väldigt välkomponerat jump scare. Det ligger en mystik över The Serpent and the Rainbow och denna mystik får sitt fulla utlopp i denna surrealistiska sekvens. Man har en känsla att något kommer att förklaras när Pullman får se vad båten fraktar. Uppbyggnaden är långsam och nerverna är därför på helspänn. Istället så får vi en chock. Cravens makeup-avdelning måste även få cred eftersom liket ser rejält skabbigt ut. Scenen gav mig mardrömmar länge efter att filmen var slut och jag får fortfarande gåshud när jag kollar på filmaffischen eller DVD-omslaget.

Det var länge sedan jag såg om The Serpent and the Rainbow senast. Jag känner att det börjar bli dags. Eftersom så många år har gått sedan jag såg filmen sist är jag lite rädd att den är mycket sämre än jag minns den. Men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och åter igen sätta mig farmför denna film som gav mig mardrömmar när jag var yngre.

Eftersom jag inte hittade just den här scenen på nätet så får ni trailern istället.

Nazisterna försöker stjäla silverkorsen

Här är ett av mina mer obskyra barndomsminnen; Michael Manns The Keep från 1983. Känd som en av de filmer med sämst ljudmixning i filmhistorien och gjord långt innan Manns genombrott med Miami Vice och Heat, så är The Keep även en extremt märklig filmupplevelse. Det är en surrealistisk skräckhistoria om en nazistbataljon under andra världskriget som får order att försvara ett bergspass i Rumänien. De intar en uråldrig fästing för att använda som bas och snart börjar soldaterna att dö en efter en. I borgen lurar en uråldrig ondska som nu har släppts fri. Nazisterna tar dit en gammal judisk historiker från ett koncentrationsläger (spelad av självaste sir Ian McKellen) för att förklara de ockulta skrifterna som börjar dyka upp på väggarna. Samtidigt anländer också en SS-officer (Gabriel Byrne!) som är övertygad om att det finns en motståndsrörelse i byn nedanför slottet och att det är de som mördar de tyska soldaterna. Detta får honom att börja arkebusera bönder, vilket gör den övernaturliga kraften i borgen allt mer provocerad. Det låter bra på pappret eller hur? Allt snurras dock till av att det anländer ännu en övernaturlig varelse i byn för att göra upp med kraften i borgen. Varken denna varelse (som ser ut som en människa) eller slottets ondska förklaras heller. De har inga motiv, ingen bakgrund; de representerar bara en uråldrig kamp mellan gott och ont. Detta är lite trist. Och jag har inte ens gått in på hur malplacerad Tangerine Dreams musik är…

Trots stora brister och en rejäl portion flum så lyckas ändå Mann att klämma fram några väldigt stämningsfulla och märkliga skräckscener. Den jag minns allra starkast är nazisternas första möte med de ockulta krafterna i slottet. Två vakter är ensamma vid ingången till fästingen mitt i natten. En av vakterna är övertygad att de kors som sitter i stenväggarna är gjorda av silver och plötsligt börjar ett av dessa kors att lysa. Vakterna lyckas pilla ut det ur väggen och innanför muren finns ett utrymme. Den ena nazisten knyter nu fast den andra och han klättrar ner i håligheten. Där hittar han ännu ett kors. Men snart rasar väggen in och han beskådar en enorm sal innanför murarna. Långt nere på marken finns ett gäng stavar och plötsligt är det som om de alstrar någon form av energi. Vakten som hänger ner i utrymmet börjar skrika och hans kumpan börjar att dra upp honom. När kroppen dras ut genom hålet inser mannen att hans kumpan blivit kapad på mitten. En dimma drar förbi honom ner i salen. Detta är vårt första möte med de övernaturliga krafterna i The Keep och Mann lyckas använda sig av mystiken för att förstärka scenen. Vad var det egentligen nazistsoldaten såg där innanför muren? Eftersom vi inte förstår vad som händer så fyller vår fantasi i luckorna. Mann använder även gore på ett effektivt sätt. Jag förväntade mig inte alls den brutala behandling soldaten skulle få av kraften i slottet och det kommer som en mindre chock. Det är här i början The Keep fungerar allra bäst, när vi inte riktigt förstår vad som händer och kraften i skottet är mystisk. Senare i filmen så antar kraften skepnaden av ett monster och det ser ärligt talat ganska töntigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg filmen för första gången.

The Keep är absolut inte lika bra som jag minns den. Den är i ärlighetens namn ganska skum och inte helt kompetent utförd. Men i filmens början, när vi inte riktigt vet vad hotet är, så är den fortfarande rejält creepy.

Eftersom den här scenen kommer så tidigt i filmen, så kan du med gott samvete se den…

Sjuksköterskan i korridoren

Det är helt oundvikligt att jag skriver om den här klassiska scenen. Kolla vilken lista som helst över bästa skräckscenerna genom tiderna och du inser att sjukhussekvensen från William Peter Blattys The Exorcist III nästan alltid är med. Det är intressant att en film som var jävligt utskrattad på sin tid, bidragit med antagligen ett av filmhistoriens bästa jump scares. Men The Exorcist III är absolut inte så dålig som kritikerna hävdade när den kom ut och har fått ganska mycket återupprättelse på senare år. Eftersom William Friedkins första film var en sådan kritikerfavorit, sågades konsekvent alla uppföljare. Men det är inte den enda anledningen. Samtliga uppföljare till The Exorcist har även drabbats av konflikter mellan regissörer och filmbolag (oftast Warner Bros) som starkt påverkat slutresultaten. Att The Exorcist III överhuvudtaget blev av grundade sig i att William Peter Blatty (författaren till den ursprungliga romanen) hatade John Boormans Exorcist II: The Heretic så mycket. Nu skulle han filmatisera den riktiga litterära uppföljaren till sin roman från 1971, nämligen Legion (som han skrev 1983). Men snart hamnade han på kollisionskurs med Morgan Creek Productions. Först ändrade dom titeln på filmen till The Exorcist III, sedan krävde de en scen som faktiskt visade exorcism. Slutligen klippte de om delar av filmen. Blatty var inte nöjd och protesterade och det gjorde kritikerna också. Idag kan man tydligt se att filmen har brister, men när den samtidigt fungerar så fungerar den jävligt bra.

The Exorcist III var den första filmen i serien som jag såg. Jag kände till den första filmens rykte, men hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig av den här uppföljaren. Ung som jag var tyckte jag mest att den var pratig och konstig. Ärligt talat så var handlingen lite smått förvirrande och jag hade nog börjat tänka på annat. Då flyger jag plötsligt upp ur soffan. I en enda tagning (och med en perfekt bildkomposition) lyckades Blatty ge mig mardrömmar i månader efteråt. Geminimördaren dyker upp (insvept i lakan) ur det rum som sjuksköterskan precis var inne i. Han håller en häcksax i höjd med hennes hals och vi vet att när Blatty klipper bort, då har hennes huvud redan rullat. Jag har funderat mycket på vad som gör den här scenen så fruktansvärt effektiv. Det finns en central faktor. Allt utspelar sig i en enda tagning. I bakgrunden kallas en säkerhetsvakt in genom svängdörren och lämnar sedan bild. Kameran är placerad långt ner i korridoren och därför hör vi inte dialogen. Allt detta bidrar till att skapa en känsla av autenticitet. När den groteska, lakan-insvepta gestalten dyker upp (ackompanjerad av ett högt ljud) känns det nästan som om vi betraktar scenen genom en övervakningskamera. Det är oväntat, chockerande och mycket skickligt utfört. Och vi behöver inte ens se när han hugger till med häcksaxen…

Blattys film är värd att se bara för att få se den här scenen i sitt sammanhang. Den blir så mycket mer effektiv då. Därför rekommenderar jag alla som inte sett The Exorcist III att göra det (trots att slutet är ett riktigt bottennapp)…

Spoila absolut inte denna fantastiska jump scare för dig själv om du inte redan sett filmen!

Jason Voorhees kommer upp ur sjön

Nu är det dags för en riktigt klassisk scen. Jag tänkte först välja något mer originellt, men den här scenen går inte att ignorera. Den skrämde verkligen skiten ur mig som barn! Fredagen den 13:e var den första slashern jag någonsin såg och trots att jag redan då tyckte att filmen var lite småtråkig så var jag inte det minsta beredd på slutet. Jag hade tidigare sett både bilder på och hört talas om Jason. Därför blev jag lite besviken att han inte alls var med i filmen, utan att istället hans morsa var mördaren. Sean S. Cunningham var gammal polare med Wes Craven (de gjorde bla The Last House on the Left ihop) och det är vida känt att han var grymt influerad av Mario Bavas Bay of Blood när han skapade sin Halloween-kopia. Hur som helst så lyckades han ändå skapa skräckhistoria. Trots att seriens största ikon Jason inte dyker upp som antagonist förrän i uppföljaren (och inte börjar bära den beryktade hockeymasken förrän i del tre), så går den här filmens status inte att förneka. Jag tror att det främst beror på slutscenen…

Adrienne King flyter runt på sjön i en kanot. Hon har lyckats överleva massakern vid Crystal Lake och fru Voorhees är död. Alla hennes vänner är också döda. Den galna kvinnan höll dom alla ansvariga för sin sons drunkningsolycka trots att den inträffade för väldigt länge sedan. Nu sprider sig lugnet över den sista överlevaren. Hon flyter runt i båten med fingrarna i vattnet. Någonstans långt borta noterar hon att polisen anländer till kollot och går ur sitt fordon för att se vad det är som guppar ute på sjön. Med snutarna på stranden så är King slutligen lugn. Det finns inga hot kvar. Det är då vi för första gången får se Jason. Han kommer upp ur sjön bakom huvudpersonen. Han är täckt i sjögräs och rutten. Och han sliter ner vår huvudperson i vattnet. När jag såg den här scenen för första gången höll jag på att pissa på mig. Hela filmen så har monstret varit en helt verklig, och mänsklig, seriemördare. En tokig kvinna. Nu var hon död och det kunde inte finns fler hot. Det är då vi får en övernaturlig twist på allting och Fredagen den 13:e förvandlas till en högst obehaglig spökhistoria. Den son som moderns hela sinnessjukdom vilade på finns verkligen. Han har bott i den där jävla sjön sedan han drunknade och drar ner ont anande ungdomar i den. Det är nästan som en urban legend. Trots att jag inte alls är något fan av den här serien så måste jag erkänna att slutet är helt jävla briljant.

Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag reagerade när jag såg den här scenen för första gången som ung. Antagligen har jag förträngt det. Fortfarande när jag ser om den så får jag rysningar, något som ingen senare del i serien lyckats framkalla hos mig. Det räcker att se slutet på den första Fredagen den 13:e-filmen för att förstå varför serien blev så stor. Cunningham lyckades åtminstone göra något rätt. Han lät en död pojke (klädd i sjögräs) dyka upp när vi trodde att vi var säkra…

Nu tror jag i och för sig att varenda kotte redan sett den här filmen, men om du bott på Mars de senaste trettio åren så kan du lätt hoppa över den och bara se klippet nedan…

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Spöket i det rödtejpade rummet

När den nya(gamla) japanska spökvågen först fick sitt genomslag så var jag grymt peppad. Hideo Nakatas två paradfilmer The Ring och Dark Water är fortfarande helt fantastiska genrefilmer. Takashi Shimizus Ju-on aka The Grudge går heller inte av för hackor. Alla dessa filmer har sina egna extremt skrämmande scener som står starkt i konkurrensen. Men likt alla andra flugor så blev den japansk/asiatiska-spökvågen snart kliché. Kvinnor med svart hår för ansiktet, som kryper över golvet genom tillbakaspolade rörelser, blev till slut humormaterial åt Scary Movie 10. Det krävdes en riktig veteran inom japansk genrefilm för att lämna ett bestående intryck. Och vilket jävla intryck han lämnade…

År 2001 regisserade Kiyoshi Kurosawa en film vid namn Kairo. Filmen försvann fullständigt i mängden bland alla The Ring– och Ju-on-kopior som börjat komma från Asien under den här perioden. Kurosawa hade varit verksam sedan mitten av 70-talet och föregick den trendiga spökvågen (bla genom att regissera den fantastiska Cure ett år innan Nakata gjorde The Ring). Hollywood var sena i svängarna och det dröjde fem år innan Wes Craven skrev ett katastrofalt manus utifrån Kurosawas förlaga vid namn Pulse. Den filmen hade Kristen Bell i huvudrollen. Den är även ett fullständigt missförstånd av Kurosawas intelligenta och filosofiska manus. Kairo är unik. Det är en apokalyptisk historia där döda börjar komma tillbaka till vår värld närda av den ensamhet som den moderna storstaden och internetrelationerna skapat. Det är en tragisk, vacker, fascinerande och djupt skrämmande film han knåpat ihop. Och det finns en scen som sticker ut.

En av filmens karaktärer beger sig ut. Han ser en källardörr som är igentejpad med röd gaffa. Vad han inte vet är att folk kommit på att den röda tejpen håller spöken ute (eller inne i det här fallet). Så han river ner den och går in. Väl i källarutrymmet så finner han något som nästan ser ut som ett altare uppbyggt runt en soffa och rött klotter på väggen. Men plötsligt så hör han något bakom sig. Han stirrar nerför korridoren och ser någonting. Det börjar det röra sig i skuggorna och han är säker. En kvinnlig gestalt rör sig mot honom. Hon går som i slowmotion. Hon snubblar, men fortsätter. Han kastar sig mot soffan, backar och kryper in bakom den. Han tittar efter hennes fötter. Vad han inte vet är att hon håller på att krypa över den…

Det finns inte så mycket mer att säga om den här scenen. Det är en helt fantastiskt utförd skräcksekvens. Bilder, musik och klippning gifter sig till en helt otrolig helhet. Men det mest frånstötande är HUR SPÖKET FAKTISKT RÖR SIG! Jag är helt övertygad att om det verkligen finns spöken så rör de sig EXAKT så här…

Det gick inte att hitta en bild från den här scenen på nätet så bilden ovan är från ett annat tillfälle i Kairo. Dock rekommenderar jag dig inte att se klippet nedan om du inte redan sett filmen (gör det istället!)…

Cyklisten på den mörka vägen

Nu var det dags för en ny sektion här på bloggen. Precis som titeln antyder så kommer jag här att lista scener som verkligen fick mig att hoppa till, fick mina nackhår att resa sig eller bara framkallade ett rejält jävla äckel. Eftersom det inte är så mycket i skräckfilmsväg som skrämmer mig nu för tiden så kommer de flesta scener att vara tagna från filmer jag såg under mina yngre år. Men för att de ska kvala in i den här kategorin så måste de fortfarande framkalla ett obehag när jag ser dom i dag. De måste alltså verkligen etsat sig fast. Vi börjar med den absolut bästa scenen från det som kanske är John Carpenters sista bra film; den Lovecraft-doftande In the Mouth of Madness från 1994.

Sam Niell och Julie Carmen är påväg till Hobb`s End på jakt efter den försvunne författaren Sutter Cane. På en öde sträcka ser Carmens karaktär en ung kille cykla förbi. Hon börjar nästan somna vid ratten. Plötsligt får hon en känsla av deja vu. Längre fram på den mörka vägen ser hon en cykels reflexer igen. När cyklisten kommer närmare upptäcker hon att klädseln är samma som pojkens, men allt annat är fel. Hans ansikte är en likblek gammal mans. Hon skakar av sig obehaget och tar fram en karta för att se om de är på rätt väg. När hon fäster blicken på vägen igen är cyklisten precis framför motorhuven och hon kör rakt in i honom. Paret stannar bilen och springer fram till den skadade mannen. Han öppnar munnen och pratar med en pojkes röst. Carmens karaktär blir distraherad av ett ljud längre bort som låter precis som flärparna på mannens cykelhjul. När hon vänder sig om så står cyklisten upp och stirrar på henne, för att sedan cykla iväg.

Carpenter blandar i den här scenen två känslolägen som fungerar väldigt bra ihop; känslan av igenkännande och känslan av mardröm. Jag minns när jag var liten och vi åkte på ringlande vägar i Polen mitt i natten. Man kunde köra på en plats som var helt öde och plötsligt dök det upp en ensam cyklist eller fotgängare. När jag tittade på dessa genom bilfönstret så tyckte jag alltid att de såg obehagliga ut. Vad gjorde den här människan på en plats som denna egentligen? Fantasin börjde skena iväg. Carpenter tar dessa barndomsminnen och lägger en mardrömstwist på dom. Tänk om man var tvungen att stanna och ta kontakt med den där personen? Tänk om allting inte stod rätt till, men du ändå inte kunde sätta fingret på vad felet var? Det behöver inte hända något mer i den här scenen för att den ska fungera. Skräcken kommer från att något MÅSTE hända trots att det inte gör det. En fantastiskt välgjord skräcksekvens som fortfarande får nackhåren att resa sig på mig.

Likt alla sådana här sekvenser så fungerar de sämre när de är ryckta ur sitt sammanhang. Har ni inte sett filmen så ska ni nog avstå från att se klippet nedan.