Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Annonser

Vixens: Sue Bernard

januari 16, 2012

Russ Meyer hävdade ofta att han hade ett öga för kvinnor. Den åsikten kan man tycka vad man vill om, men fakta kvarstår: många av hans upptäckta skådespelerskor blev sedan stabila genreaktriser. Sue Bernard började sin karriär som 27-åring tillsammans med Tura Satana i Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hennes far var förintelseöverlevaren och kändisfotografen Bruno Bernard och hennes mor Ruth Brand, en teaterskådespelerska. Rollen i Meyers kultfilm gav henne både en karriär som utvikningstjej och exploitationaktris. Bernard var med i skräckthrillern The Witchmaker och den lesbiska sexploitationrullen That Tender Touch. Efter den bisarra musikalen The Phyx hamnade Bernard i Paul Hunts stenhårda western Machismo: 40 Graves for 40 Guns och Bert I. Gordons legendariska trashfest Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot både Orson Welles och duktiga Pamela Franklin. Bernard hann med en till väldigt intressant genrefilm innan hon 1974 gick i extremt tidig pension. År 1973 gjorde den underskattade skräckregissören Curtis Harrington The Killing Kind, som hon hade en roll i. Efter drygt 10 år inom b-filmssvängen tröttnade dock den karismatiska och söta Bernard på filmbranschen.

Vixens: Hayley Mills

december 16, 2011

Hayley Catherine Rose Vivien Mills är absolut mest känd för de filmer hon gjorde åt Disney när hon var ung. Mills hade ett femårigt kontrakt med studion och hon spelade bla de dubbla rollerna som tvillingarna Susan och Sharon i originalversionen av Föräldrafällan (1961). Men självklart är det inte därför Mills figurerar här på Trash is King! I 20-års åldern gjorde hon även några väldigt intressanta skräckfilmer. En av dessa är Sidney Gilliats läbbiga Endless Night, en filmatisering av en Agatha Christie-roman om ett ungt par som bygger sitt drömhus på mark som eventuellt kan ha en förbannelse vilande över sig. Mills var även med i Deadly Strangers, där hon spelar en ung kvinna som tvingas lifta med en man som antagligen är en rymling från en mentalklinik. Men hennes absolut bästa film är Boulting-brödernas enda skräckfilm; Twisted Nerve från 1968. Mills spelar här den attraktiva Susan Harper som börjar umgås med den märklige Martin vilket får förödande konsekvenser för alla. Mills träffade regissören Roy Boulting under inspelningen av brödernas The Family Way (1966) och chockade sin omgivning med att inleda en relation (och sedan gifta sig) med den 33 år äldre mannen. Trots att det ofta hävdas att den äldre regissören sabbade Mills karriär, så lyckades paret i alla fall skapa filmhistoria genom att göra en av de mest intressanta skräckfilmerna som någonsin kommit ur England. En stor anledning till att Twisted Nerve fungerar så bra är Mills extremt stabila (och sympatiska) skådespelarinsats.

Vixens: Tura Satana

november 9, 2011

Tura Satana är en av de allra mest ikoniska exploitationstjärnorna genom tiderna. Fast lustigt nog så var hon bara med i en handfull filmer. Hon föddes som Tura Luna Pascual Yamaguchi 1938 i Hokkaido, Japan. Hennes far var stumfilmsskådis av filippinskt ursprung och hennes mor var en cirkusartist med rötter hos Cheyenne-indianerna och i både Skottland och Irland. Familjen flyttade till USA när Tura var ung och deras ekonomiska situation försämrades drastiskt. I egenskap av japaner internerades dom i Manzanar-lägret (Lone Pine, Kalifornien) under Andra Världskriget. När de blev frisläppta flyttade familjen till Chicago. Nu började nästa tragiska period i Turas liv. I skolan blev hon mobbad pga sitt exotiska ursprung och som nioåring blev Tura tragiskt nog gruppvåldtagen på väg hem från skolan. Brottet den unga flickan utsattes för präglade henne starkt. Hon hamnade på glid och gick med i ett gäng. Redan i väldigt ung ålder började hon uppträda i burleskshower vilket sedan ledde in henne i en karriär som strippa. Samtidigt lade hon mycket tid på att träna kampsport. Under de följande 15 åren sökte Tura upp sina förövare en och en (som blivit friade i rättegången) och spöade skiten ur dom. Efter att hon slog igenom som skådespelerska i Billy Wilders Irma la Douce (där hon spelade horan Suzette) tog Turas liv nya intressanta och tragiska vändningar. Hon var ihop med Elvis Preslay ett tag och han friade till henne. Hon sa dock nej, men behöll hans ring! År 1973 blev hon attackerad av en förre detta älskare som sköt henne. Åtta år senare var hon med i en bilolycka och bröt ryggen. Det krävdes flera operationer för att återställa henne. Turas liv hade blivit en helt fantastisk film. Men hennes skådespelarkarriär då, undrar kanske någon? Tura är absolut mest känd som gängledaren Varla i Russ Meyers kultklassiker Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hon var sedan med i fyra filmer regisserade av den legendariska schlockmästaren Ted V. Mikels; The Astro-Zombies, The Doll Squad och, de väldigt sena uppföljarna, Mark of the Astro-Zombies och Astro Zombies: M3 – Cloned. Tyvärr så tog Turas tragiska och märkliga liv slut den 4:e februari i år då hon dog av hjärtsvikt. RIP.

Vixens: Florinda Bolkan

oktober 10, 2011

Denna brasilianska skådespelerska slog stort i den italienska filmindustrin. Florinda Soares Bulcão föddes 1941 i Uruburetama. Innan sitt genombrott jobbade hon för ett brasilianskt flygbolag och bodde även en tid i New York. År 1968 begav hon sig till Italien för att göra film (och överkomma sin blyghet). Bolkan började i sexualiserade komedier (Candy) och dramer av samma stuk (Metti, una sera a cena) innan hon gick vidare till tidiga italienska kriminalthrillers som tex Machine Gun McCain och Detective Belli (där Bolkan spelade mot Franco Nero) Dessa roller ledde henne till en huvudroll i den hyllade Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (som vann Oscar för bästa utländska film 1970). Hennes korta period som en A-klass skådis gav henne även en roll i Kärlek i Venedig. Snart hamnade hon dock i den framväxande giallovågen i början av 70-talet genom att spela i Lucio Fulcis två (tidiga) amitiösa giallos; A Lizard in a Woman`s Skin och Don`t Torture a Duckling. Bolkan gjorde en kort A-klass comeback i Vittorio De Sicas A Brief Vacation, innan hon återvände till exploitationträsket genom Flavia the Heretic. Efter denna nunsploitationklassiker var brasilianskan med i Luigi Bazzonis grymt underskattade Footprints. Hon fortsatte sedan att blanda ambitiösa lågbudgetfilmer med trash (som tex terrorfilmen The Last House on the Beach). Under 80-talet blev Bolkan känd för den svenska publiken som baronessan Olga Camastra i den grymma italienska maffiaserien Bläckfisken (som var en stor hit på SVT). Denna vackra skådespelerska visade på stor talang och rörde sig ledigt mellan högt och lågt, alltid med samma passion.

Vixens: Elsa Pataky

september 10, 2011

Den spanska aktrisen Elsa Pataky trädde fram som en habil genreaktris på 2000-talet. Hon föddes i Madrid 1976 och började med småroller i TV. Sedan var hon med i The Art of Dying, en seriemördarthriller från år 2000 som föregick den spanska skräckfilmsvågen. Efter flera roller i dramer och komedier så hamnade Pataky slutligen i Brian Yuznas spanskproducerade återupplivning av Re-Animator-varumärket; Beyond Re-Animator. Hon har även varit med i Panco Plazas misslyckade varulvs/drama-hybrid Romasanta. Och så var hon Emmanuelle Seigners lillasyster i Dario Argentos återkomst, Giallo. Pataky har på senare tid passat på att göra en hel del Hollywood-film och tyvärr så är dessa riktigt tråkiga. Vi får se om den här vackra spanjorskan återkommer till skräckgenren inom en överskådlig framtid.

Vixens: Marlene Clark

augusti 11, 2011

Vackra Marlene Clark är en doldis bland kvinnliga blaxploitationstjärnor, kanske för att hon lyckades bryta sig ur genrens begränsningar. Född 1949 i Kalifornien, men uppvuxen i Harlem New York, började Clark (likt flera av våra vixens) först som modell. Hon kom från ett arbetarklasshem. Pappan var bussförare och mamman arbetade i fabrik. Ändå lyckades unga Marlene komma in på collage. Det var där hon började skådespela. De första filmrollerna var små och utan erkännande, men Clark gick snart vidare till den framväxande svarta exploitationgenren. Innan hon hamnade där mellanlandade hon i en större actionfilm (Clay Pigeon) och i en mindre, sleazy skräckfilm (Night of the Cobra Woman). Hennes första mer uppmärksammade roll kom i den märkliga Beware! The Blob, en något sen uppföljare regisserad av Larry Hagman (vet ni inte vem det är så kolla upp omedelbart!). Som ung afroamerikansk skönhet var hon gjuten i blaxploitationgenren. Clark spelade mot Jim Brown i Slaughter, mot Duane Jones i den fascinerande vampyrfilmen Ganja & Hess och Calvin Lockhart i The Baron. Och så var hon den coola Muff i Jack Hills grymma The Jezebels. Clark hann även med en utflykt till England för att spela in den Amicus-producerade varulvsrullen The Beast Must Die. Hennes skräckfilmsrepertoar omfattar även Black Mamba och Lord Shango. Slutligen måste även nämnas att Clark hade en liten roll som sekreterare i Bruce Lee-klassikern Enter the Dragon! Clark förtjänar alltså att bli ihågkommen som en klart lysande stjärna på den populärkulturella himlen.

Vixens: Helga Liné

juni 29, 2011

Den vackra rödtoppen Helga Liné föddes i Berlin den 14e juli 1932. Under andra världskriget skickades hon till Portugal (likt många andra tyska barn) och där inledde hon först en karriär som dansare och akrobat på en cirkus. Liné blev sedan rekryterad till modellsvängen vilket medförde att hon även kom i kontakt med filmbranschen. Hon började skådespela på 40-talet och fick först mindre roller. En stor vändpunkt i Linés karriär kom inte förrän 1961 när hon var med i Eugenio Martins Conqueror of Maracaibo. Tillsammans med den spanska regissören så skulle tyskan göra några av sin mest minnesvärda roller. Efter ytterligare några äventyrsfilmer blev Liné slutligen castad i Alberto De Martinos The Blancheville Monster (aka Horror). Den italienska filmindustrin hade under denna period mycket samarbete med den spanska. Många italienare valde att spela in sina filmer i grannlandet. Martinos skräckfilm förde fram den rödhåriga tyskan som en potentiell italiensk genreikon. Och så blev det. Liné gjorde nu ett gäng sword and sandals (bla Triumph of the Ten Gladiators och Hercules and the Tyrants of Babylon för att nämna några) och följde upp dessa med en hel drös spion- och äventyrsfilmer (där Umberto Lenzis fumetti-filmatisering Kriminal kan ha varit höjdpunkten). Men Liné kommer att bli bäst ihågkommen för sina roller i skräckgenren. Hon spelade mot Barbara Steele i The Faceless Monster och mot Carroll Baker i So Sweet… So Perverse. Liné gjorde även My Dear Killer och den spanska The Dracula Saga genom vilken hon mötte legendaren Paul Naschy (som hon sedan passade på att göra två filmer med). Liné jobbade även med den duktige Amando de Ossorio i When the Screaming Stops. Ju mer åren gick desto mer trashiga filmer började Liné medverka i. Jag nöjer mig med att nämna Exorcism’s Daughter, The Vampires’ Night Orgy och Black Candles. Nu får det räcka med namedropping! Som ni förstår så har fröken Liné haft en galet imponerande karriär och vi kommer självklart att återkomma till denna donna. Vi avslutar med att konstatera att när hon 1972 återförenades med Eugenio Martin, så gjorde hon den antagligen bästa filmen i hela sin karriär; Horror Express. I alla fall av de jag sett hittills…

Vixens: Carroll Baker

maj 31, 2011

Carroll Baker kallas ibland för Queen of Giallo (jag hade nog hellre gett den titeln till Edwige Fenech). Det går dock inte att förneka att Baker gjorde ett enormt avtryck på genren och spelade i några av de bästa filmerna. Tösen har en annan sak som talar till hennes fördel (och nu bortser jag från utseende, icke-ytlig som jag är); hon är polskättlad! Vips väcktes den lilla patrioten i mig. Baker föddes 1931 som Karolina Piekarski i Johnstown, Pennsylvania. Hon slog igenom på 50-talet i Jätten och blev Oscarnominerad för sin roll i Elia Kazans Baby Doll. Dessa framgångar ledde till att Warner Bros försökte marknadsföra Baker som den nya Marilyn Monroe. Efter flera år i Hollywood (spelandes i allt från westerns och komedier till seriösa dramer) hamnade hon under 60-talet i en rättstvist med Paramount Pictures. Baker fick spel och flyttade till Italien. Det tog inte lång tid innan hon fick jobb i den växande italienska filmindustrin. Baker dök upp i den allra första vågen av gialli i slutet av 60-talet. Dessa var Romolo Guerrieris The Sweet Body of Deborah (med manus av Ernesto Gastaldi) och tre Umberto Lenzi-filmer; Orgasmo, So Sweet… So Perverse (även den av Gastaldi) och Paranoia (som skrevs av Marcello Coscia, mannen bakom Mario Bavas Black Sunday och den fantastiska zombiefilmen Let Sleeping Corpses Lie). Baker gjorde sedan en utflykt till Spanien där hon medverkade i Eugenio Martíns (Horror Express) paella-giallo The Fourth Victim. Baker blev nu en stor stjärna i Italien och hennes status som sexsymbol cementerades. Hon jobbade med Lenzi igen i Knife of Ice och hann även göra en western med Lee Van Cleef i förbifarten (den brittisk/spansk-producerade Captain Apache). Kanske mest minnesvärd (under sin italienska period) är dock Baker som den äldre, lesbiska häxan i Corrado Farinas grymt underskattade Baba Yaga. Jag utelämnar nu flera av de mer obskyra titlarna Baker var med i (får bli något för den här bloggen i framtiden!). För att göra historien kort så flyttade hon tillbaka till USA 1977 för att spela i den Andy Warhol-producerade Bad och där bor hon än idag. Carroll Bakers status som italiensk exploitationstjärna är odiskutabel och hon har fortfarande ett enormt följe världen över.

Vixens: Eri Otoguro

maj 5, 2011

Snygga Eri ”Elly” Otoguro börjar segla upp som en av Japans hetaste nya exploitationstjärnor. Hon föddes i Bangkok, Thailand, av japanska föräldrar och flyttade sedan hem. När Masayuki Ochiai skulle göra en remake på Banjong Pisanthanakuns och Parkpoom Wongpooms grymma thailändska spökfilm Shutter (i Japan och för Hollywoods räkning; konstigt va?) så fick Elly en mindre roll (kanske inte hennes mest underhållande stund). Efter denna storproduktion så lyckades hon dock bli en av de starkast lysande stjärnorna i den nya japanska gorevågen. Först var hon med Onechanbara – Zombie Bikini Squad (som blev känd i väst genom sitt Xbox-spel). Den filmen skrevs och regisserades av Yohei Fukuda (egentligen kameraman på bla Grotesque) och Elly spelar här Aya; den coola donnan iklädd i bikini och cowboyhatt (med en tribetatuering i svanken) som slaktar zombies på rullande band med två katanas! Hon tackade dock nej till uppföljaren för att istället vara med i Yoshihiro Nishimuras (Tokyo Gore Police) och Naoyuki Tomomatsus (Stacy) Vampire Girl vs. Frankenstein Girl där hon spelar Frankenstein-flickan Keiko. Vi ser fram emot fler överdrivna, hypervåldsamma och helt galna filmer med Elly i huvudrollen i framtiden!