Hur kan man ta en film med titeln Invasion of the Blood Farmers på allvar? Ska det vara en skräckkomedi? Eller kanske en homage till 50- och 60-talets b-filmer? Hur det än må vara så måste man erkänna att filmbolagen var ganska duktiga på att marknadsföra dessa dive in z-filmer genom småprovocerande och fartfyllda affischer. Spana in den ovan. Man blir lätt lurad att det åtminstone är en gorefest man kommer få beskåda. Hur står det då till med filmens mer grafiska och sleazy sidor? Vi kommer återkomma till detta. Invasion of the Blood Farmers är skriven och regisserad av Ed Adlum. Hans enda andra bedrift är att ha producerat och skrivit den fruktansvärda yeti-filmen Shriek of the Mutilated. Detta borde få vilken varningsklocka som helst att börja ringa, men Trash is King! är inte den som låter sig skrämmas bort. Trots att jag var tveksam till att den här filmen skulle vara den där dolda lågbudgetpärlan jag letat efter, så tänkte jag att det ändå fanns en god chans att jag kunde bli underhållen. Är Invasion of the Blood Farmers så dålig att den blir bra? Nej, det är den absolut inte.

Hur kan en film med så lite handling vara så förvirrande? Att lyckas med detta måste vara Adlums stora bragd. Filmen börjar med en massa flumsnack om druider och vi får sedan se en blodig man stapla in på en bar (belägen på den amerikanska landsbygden) och dö. Dr. Roy Anderson (Norman Kelley) kommer snart över ett provrör med den döda mannens blod och upptäcker det reproducerar sig självt utan att sluta. Vid sin sida så har Dr. Anderson sin assistent Don (Bruce Detrick), som tillika dejtar hans dotter Jenny (Tanna Anderson). Den unge mannen tror att blodet kan användas för att bota blodsjukdomar. Märkligt nog ställer sig ingen av dom frågan var fan det kommer ifrån från första början. Vi lär oss snart att ett gäng druidbönder (vissa iklädda i svarta bödelkåpor) kidnappar folk från trakten för att tömma dom på blod. Allt i syfte att återuppliva sin döda (eller sovande?) drottning (Cynthia Fleming). Vad har det självförökande blodet med allt det här att göra då? Ingen jävla aning. Hur som helt blir druiderna nervösa när de får reda på att Dr. Anderson och Don har ett provrör med det och de hämnas genom att döda och äta Jennys hund. Det verkar som om blodet på något sätt kan förinta dom. Efter den här incidenten så händer i princip ingenting under resten av filmen. Folk sitter och pratar och några karaktärer som vi aldrig sett tidigare mördas av druidbönderna. Slutligen så tar druiderna sitt förnuft till fånga och inser att Dr. Anderson faktiskt kan utgöra ett hot. De kidnappar honom och Jenny. Kommer Don att hinna rädda dom innan det är för sent? Bryr du verkligen dig?

Invasion of the Blood Farmers är ett riktigt lågvattenmärke. Förutom att vara sjukt billig, inkompetent klippt och extremt dåligt spelad så innehåller den inget gore eller sleaze överhuvudtaget. Jag tror att filmen inte har en enda specialeffekt. Alla dödsfall sker utanför bild. Det finns alltså INGEN behållning med den här filmen. Jag uppskattar dålig film väldigt mycket. Dålig står absolut inte i motsättning till underhållande och några av de absolut roligaste filmer som gjorts är inte komedier utan misslyckade genrefilmer. Men Invasion of the Blood Farmers är inte underhållande. Den är förvirrande, lam och fruktansvärt tråkig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga mer.

På samma sätt som jag har svårt att välja ut EN favoritfilm, så har jag även svårt att lista vilken den absolut sämsta filmen genom tiderna är. Men jag kan avslöja så här mycket; Invasion of the Blood Farmers är en stark kandidat till den posten…

Likt affischerna så var även många trailers som marknadsförde dessa drive in-rullar välgjorda. Denna får filmen att verka väldigt magstark. Låt dig inte luras!

Hur kan man ta en film på allvar med titeln Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama? Det är såklart inte meningen att du ska göra det heller. Detta stycke 80-tals sleaze/skräckkomedi (parodi?) får oundvikligen sin mesta uppmärksamhet från att en av huvudrollerna spelas av Linnea Quigley. Hon var en av de stora b-films stjärnorna i USA under 80-talet och början av 90-talet. Förutom rollen som Linda Blairs lillasyster i Savage Streets (som jag recenserade här), så var Quigley även med i b-skräck som Don`t Go Near the Park, Silent Night, Deadly Night, Creepozoids, Hollywood Chainsaw Hookers, Pumpkinhead II: Blood Wings (för att nämna några). Hennes två största roller var nog i Night of the Demons (vars uppföljare jag recenserat) och i Return of the Living Dead. Detta säger en del om Quigleys val av roller och just pga detta så har hon fått ett ganska ordentligt kultfölje. Den här filmen är regisserad av David DeCoteau som bla har The Brotherhood-serien på sin meritlisa plus en hel del Puppet Master-uppföljare och en massa annat straight to DVD/video-trash. Vad kunde dessa två prestera ihop, då?

Sorority Babes… handlar om tre collagetöntar (varav en är Andras Jones från det urusla Sega CD-spelet Night Trap) som bestämmer sig för att smyga in på en invigningsrit som hålls på det sorority där alla de heta och populära brudarna är med. Grabbarna får bevittna lite spanking och avklädning innan de blir avslöjade. De två tjejerna som vill gå med i studentföreningen tvingas nu av de äldre att följa med de tre snubbarna till ett köpcentrum för att sno en bowlingtrofé. När de kommer tillbaka med den får de slutligen bli medlemmar. Vad de inte vet är att sorority-brudarnas sadistiska ledare Babs (Robin Stille) pappa äger köpcentret. Babs och hennes kompisar tar sig också in på köpcentret för att ställa till djävulskap för de nya rekryterna och töntarna. Inne i köpcentret träffar gänget hårdrocksbruden Spider (Quigley) som är i full färd med att bryta upp bowlinghallens kassaapparat (plus även lite filippermaskiner). Men Spider är deras minsta problem eftersom gänget snart har sönder en bowlingtrofé som har varit fängelse åt en sadistisk liten djävul (som snackar med en svart soulröst!). Nu är de fast i köpcentret medan djävulen förvandlar allt fler av brudarna till dåligt sminkade klassiska skräckmonster. Andras Jones karaktär Calvin har inget val än att alliera sig med Spider. Gissa vad det leder till?

Budgeten här var nog så låg att skådespelarna fick ta med sina egna kläder till inspelningen (jag tänker mig att Linnea Quigley alltid går klädd i nitar, en sönderriven magkort t-shirt och rosa tights). Skådespeleriet är extremt styltigt och dialogen full av extremt pubertal humor. Quigley ska spela en stenhård, streetwise brud. Hon är inte speciellt trovärdig och skriker mest fram sina repliker genom sammanbitna tänder. I alla fall så verkar Quigley ha ganska kul medan hon gör det. Tro inte att du får se några goreeffekter eller specialeffekter överhuvudtaget (djävulen ser ut som en inköpt leksak). Filmen försöker röra sig i gränslandet mellan komedi och parodi. När collagetjejerna blir besatta förvandlas de till Frankensteins brud, en Romero-zombie och en blandning av Vampira och en dominata. Om DeCoteau hade kört mer på den linjen så hade Sorority Babes… utan problem kunnat bli en ren parodi på genren (vilket nog funkat helt ok). Nu har filmen svårt att bestämma sig för vad den ska vara; en skräckkomedi, en parodi eller en splatterfilm (utan splatter)? Det mest imponerande är att trots allt sleaze så behåller Linnea Quigley sin kläder på under hela filmen (en av de få gånger jag sett det hända).

Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama är din typiska nollbudget skräckkomedi från 80-talet, influerad av tidsperiodens collage- och highschool-komeditrend. Jag måste erkänna att jag är lite svag för genren och hade kul medan jag såg den. Det finns absolut sämre alternativ än den här filmen (om vi pratar inom samma skola). Men du ska absolut veta vad du ger dig in på…

Tack till plox för mitt recensionsex!

Det lustiga är att den lilla gummi-djävulen inte har samma röst i trailern som i den slutgiltiga filmen. Hyrde de in en tjock, svart snubbe för att göra honom ballare?

Det slog mig precis att jag inte skrivit om en ENDA 60-tals film! Vilket land är bäst att börja snegla på när det kommer till film från detta årtionde? Italien såklart! Under denna period föddes verkligen den italienska skräckfilmen. Den var från början väldigt influerad av de brittiska Hammer-filmerna. I frontlinjen för denna ”första våg” (den sk. gotiska vågen) gick Mario Bava, Riccardo Freda och Antonio Margheriti (Bava gjorde även de allra första giallo-filmerna under detta årtionde; The Evil Eye och Blood and Balck Lace, men det är en annan historia). Hur som helst så släppte dessa italienare ifrån sig flera jävligt bra gotiska skräckfilmer; Black Sabbath, The Whip and the Body, Kill Baby, Kill! (regisserade av Bava), The Horrible Dr. Hichcock, The Ghost (gjorda av Freda) och Horror Castle, Castle of BloodThe Long Hair of Death (med Margheriti i registolen). Många av dessa filmer hade den brittiska skönheten Barbara Steele i huvudrollen. Hennes främsta film är självklart Bavas Black Sunday. Den kom 1960 och samma år kom även Piero Regnolis L`ultima preda del vampiro (översatt: vampyrens sista offer). Men den är mest känd som The Playgirls and the Vampire.

Regnoli var ingen total amatör i skräckgenren. År 1956 skrev han I Vampiri tillsammans med Riccardo Freda (som sedan denna började regissera och Mario Bava avslutade). I Vampiri räknas som den första italienska skräckfilmen någonsin. Regnoli fortsatte sedan länge som manusförfattare till genrefilm. Han skrev bland mycket annat Nightmare City åt Lenzi, Patrick Is Still Alive åt Landi, Burial Ground åt Bianchi och Demonia åt Fulci. I och med att han hade jobbat med Freda på hans vampyrfilm är det inte jätteoväntat att en av de få filmer han själv regisserade också blev en gotisk vampyrrulle. En ganska kitschig och campy sådan, fast kanske inte så extremt mycket som man tror av titeln. Ploten är grymt simpel. Fem tjejer som showdansar och deras manager söker tillflykt i ett gammalt slott när deras väg blockeras av ett ras. På slottet bor greve Kernassy (Walter Brandi). Han reagerar väldigt starkt när han ser en av flickorna, Vera (Lyla Rocco), och börjar fråga ut henne om hennes bakgrund. På grund av Vera låter han dom övernatta i slottet. Men under natten försvinner en av tjejerna för att nästa morgon hittas död. Detta leder till avslöjanden om vampyrer och reinkarnation.

The Playgirls and the Vampires handling är grymt förutsägbar. Det finns en liten twist, men den är ganska ointressant. Humorn och tramset är faktiskt förvånansvärt nedtonat och uttrycks mest genom tjejernas manager (Alfredo Rizzo). Filmen är nästan helt blodlös. Vi får istället lite ”sexiga” dansnummer och en lite oväntad nakenscen (som jag tänker måste orsakat uppståndelse på den tiden). Något som däremot är helt okej är atmosfären. Slottet ser gotiskt ut och det svartvita fotot lyckas faktiskt ibland vara ganska stämningsfullt.

Filmen är bättre än vad man tror den är, men i slutändan bara förutsägbar och ointressant. Men som ett exempel på att det inte bara var Bava, Freda och Margheriti som gjorde gotisk skräck i Italien på 60-talet så är den såklart ovärderlig…

En sista lustig grej är att ploten i den här filmen är nästan exakt samma som i en annan italiensk vampyrfilm från samma år; Renato Polsellis The Vampire and the Ballerina, men mer om det en annan gång!

Zebraman (2004)

maj 3, 2010

Vi återkommer till Takashi Miike snabbare än väntat! Det blir till en av hans lättsammaste och mer kommersiellt gångbara filmer (tillsammans med The Bird People in China, The Happiness of the Katakuris och en handfull till). Samtidigt är det kanske även en av regissörens mest obskyra filmer, om man ser till hans egen repertoar. År 2004 gjorde Miike fyra filmer. Förutom den här kom även uppföljaren till hans TV-projekt Part-time Detective (som jag inte sett), hans surrealistiska kortskräckfilm Box (som var med i antologifilmen Three Extremes) och hans väldigt personliga, och knepiga, Izo (som jag har lite svårt för). Som ni fattar så har Miike en otrolig bredd i all sin produktionshets. Zebraman är egentligen en barnfilm. En väldigt bisarr sådan. Men det är även en renodlad superhjältefilm samtidigt som det är en renodlad superhjältefilmsparodi. Som ni fattar så krävs det en man som Miike för att få detta att gå ihop.

Shinichi Ichikawa är en misslyckad lärare (som inte får någon respekt av ungarna) och ett fullständigt fiasko som familjefar. Han har även en lite osund fixering vid en kortlivad TV-serie som lades ner efter bara några få avsnitt; Zebraman. Ingen kommer ihåg denna Power Rangers-liknande serie utom Shinichi. Ju mer nere han blir av sitt tragiska liv desto mer flyr han in i Zebramans värld. Det går så långt att han syr sig en egen Zebraman-dräkt och börjar springa runt på nätterna för att skydda mobbade barn från deras plågoandar. Problemet är att Zebraman i Shinichis tappning får stryk av ungarna! Men han kommer snart ställas inför ett större hot. Utomjordiska gröna slemhjärnor invaderar Tokyo och det finns ingen räddning. Förutom…

Låter det som trams? Det är det! Hysteriskt roligt trams. Jag älskar verkligen Miikes humor. Den pendlar mellan sandlådenivå, parodi och absurd vuxen svart humor. Jag säger bara; ZEBRANURSE (uttalat med japansk brytning såklart)!!! Under en strid med några tattiga krabbmonster blir Zebramans arm avsliten. Han kallar då på sin sjuksköterska som fäster den igen med en jättespruta! Du måste se det med egna ögon. Överhuvudtaget är Zebraman ovanligt edgy för att vara en barnfilm. Det intressanta är att den hela tiden håller sig mitt emellan den seriösa superhjältefilmen och den rena parodin. Med van hand växlar Miike mellan dessa båda och det är imponerande att det aldrig blir fullständigt trams av det hela, trots att han ofta är farligt nära.

Zebraman är helt enkelt en as kul b-film där Miike gör helt fantastiska saker med en minimal budget. Kan du inte göra de datoranimerade utomjordingarna snygga för att du inte har råd? Gör dom då så fula som möjligt och gör roliga poänger av det! Filmen blev en ganska stor hit i Japan och nu verkar det som om uppföljaren är på väg;  Zebraman 2: Attack on Zebra City. Eftersom Miike hatar uppföljare kan jag knappt vänta att se vad han kommer att göra av det här…

Werewolf Shadow (1971)

april 4, 2010

Kom precis på att jag inte recenserat en enda spansk skräckfilm. Så kan vi inte ha det. Spanjorerna har en lång, stolt tradition av skräckrullar. På denna sidan av 2000-talet har det skapats en ny skräckfilmsvåg i Spanien, centrerad runt Barcelona och Katalonien. En anledning är filmbolaget Filmax som konstant trollar fram cash åt unga regissörer. Den andra anledningen är att den amerikanska exploitationgurun Brian Yuzna (Bride of Re-animator , The Dentist, Society) flyttat dit och startat produktionsbolaget Fantastic Factory. Den nya vågens regissörer är bla. Jaume Balaguero (Darkness, Från Andra Sidan, REC), Juan Antonio Bayona (Barnhemmet), Nacho Cerda (Aftermath, och den grymt underskattade The Abandoned). Även Guillermo del Toro har valt att dra nytta av den här strukturen och spelat in två filmer i Katalonien. Jag misstänker att allt detta måste ha en koppling till den fantastiska filmfestivalen i Sitges utanför Barcelona, men har ingen aning.

Nu svävade jag ut lite. I alla fall så har skräckfilmstraditionen i Spanien hållits levande sen 60-talet. Och vem var det som startade den? Paul Naschy! Hans egentliga namn var Jacinto Molina Alvarez och han började sin karriär som spansk mästare i tyngdlyftning. Men Alvarez hade en hopplös dragning till skräckfiktionen (uppvuxen med skräckserier som han var) och snart debuterade han som manusförfattare och skådespelare med det internationellt gångbara namnet Paul Naschy. Han skrev och spelade i ett helt gäng corny skräckpastischer, men var absolut mest populär för sina varulvsfilmer. Filmerna handlar oftast om olika generationer av den adliga släkten Daninsky som har drabbats av en varulvsförbannelse. Det lustiga var att släkten i Naschys manus från början skulle vara spansk, men Francos filmcensur tillät inte att spanjorer var varulvar så det ändrades till att släkten var polsk! Många av de spanska skräckfilmerna under 60- och 70-talet hade en dold kritik av fascismen (kanske tydligast i Amando de Ossorios Tombs of the Blind Dead och en tradition som många moderna spanska regissörer fortsatt med), men i Werewolf Shadow ser vi inga spår av något sådant.

Filmen, som även är känd som The Werewolf Versus the Vampire Woman, har vissa kvaliteér. Det finns en drömlik atmosfär över den och den använder slowmotion på ett mycket snyggt sätt. Tyvärr är ploten förutsägbar och stinker corny dive in-trams. Två unga tjejer, Elvira och Genevieve, reser runt på den franska landsbyggden för att leta efter en uråldrig vampyrprinsessas grav. De håller på att skriva en uppsats om denna mytologiska varelse och försöker hitta bevis för hennes eventuella existens. Snart stöter de på greve Daninsky (Naschy) som bjuder in dom till sitt slott, men självklart ruvar han på en mörk hemlighet. Lika självklart så blir Daninsky och Elvira kära, medan Genevieve lyckas återuppväcka vampyren genom att skära sig vid hennes grav och droppa blod på likets läppar. Nu byggs resten av filmen upp till slutstriden mellan Daninskys varulv och vampyrprinsessan.

Låter det småtöntigt? Visst är det. Töntigheten blandas med mycket naket och rikliga mängder blod, men den tar verkligen över mot slutet. Allt är så fruktansvärt förutsägbart och det känns som om man redan sett den här filmen trettiotusen gånger innan. Fast bättre utförd. Samtidigt så finns det någon typ av charm över att man faktiskt vågade göra så här töntiga filmer. Du måste nog bara ha sjukt låga förväntningar…

På tal om töntigt. Här är trailern 🙂 :