Jean Rollin (1938-2010 RIP) var lite av ett franskat original. Sedan slutet av 70-talet regisserade han märkliga vampyrfilmer i gränslandet mellan hemmavideo, snusk och konst. Rollin varvade detta med att göra regelrätt porrfilm. The Grapes of Death är en av de filmer han gjorde som skiljer sig lite från mallen. Det är en zombiefilm. Musiken skrevs av Philippe Sissman som aldrig hade gjort något filmsoundtrack tidigare (eller efter för den delen). Rollin jobbade med flera olika ”kompositörer” under produktionerna med sina skumma lågbudgetfilmer, men för mig är Sissmans soundtrack lite extra minnesvärt. Inte för att det är bra. Det låter som om ditt småsyskon har fått tag på en Casio-synt. Men det är just det som är grejen. Musiken passar The Grapes of Death helt galet bra; barnslig, naiv och hur jävla märklig som helst. Precis som Rollins filmer i allmänhet alltså…

The Untold Story (1993)

februari 24, 2011

Denna film har jag tänkt se länge. Ofta när man ser listor över de mest grafiska filmerna genom tiderna så brukar The Untold Story vara med på ett hörn. I och med att jag är en trogen skräckfilmsbrukare så har jag nog den omedvetna inställningen (likt många andra) att om jag inte blir rädd av en film så kan jag i alla fall äcklas. Man testar helt enkelt sig själv och vad man pallar att se. Folk hävdar ofta att denna Hong Kong-film är väldigt bra på just äcklet. The Untold Story sägs bygga på ett verkligt kriminalfall. Det tror jag sådär på. När jag researchade det så hittade jag (inte helt förvånande) ingenting om fallet. Vad som däremot borde tala till den här filmens fördel (i åtminstone någon utsträckning) är att Anthony Wong Chau-Sang (som spelar seriemördaren) vann pris för bästa manliga huvudroll på Hong Kong Film Awards. Så även om filmen är skit så kan jag åtminstone njuta av en bra rollprestation. Dock blev jag lite skeptisk när jag samtidigt upptäckte att The Untold Story har Danny Lee i en av huvudrollerna och att han även är medregissör till filmen. För ganska många år sedan så var jag helt torsk på Hong Kong-action. Danny Lee var en evig sidekick i många av dessa filmer (The Killer, City on Fire för att nämna några). Inget fel på dessa (de båda jag nämner är tex två av de bästa actionrullarna genom tiderna), men vad fan vet han om skräckthrillers? Som ni förstår så tog jag mig an The Untold Story med ganska blandade känslor…

Historien skildras ur två perspektiv. Dels får vi följa den psykotiske Wong Chi Hang (Wong Chau-Sang). Dels så hittar en grupp unga poliser, med den äldre inspektör Lee (Danny Lee) som mentor, en påse med kroppsdelar på en strand. Chi Hang är en notorisk mahjong-fuskare och The Untold Story börjar med att han brutalt mördar en motståndare efter att denna anklagat honom för just fusk. Chi Hang flyr nu från det kinesiska fastlandet till den självständiga provinsen Macau. Där dyker han upp som ägaren för en restaurang, med förändrat utseende och under nytt namn. Chi Hang anställer en ny kock, men hamnar snart på kant med honom också och han mördar och styckar honom. Det är nu vi förstår att psykopaten maler ner kroppar och serverar dom till gästerna i form av köttfärs i dumplings. Samtidigt upptäcker polisen under sina efterforskningar att en hel familj är försvunnen och tar sig till den restaurang som ägdes av dom. Gissa vem som äger den nu? Chi Hang hävdar bestämt att han köpte restaurangen av fadern och att familjen emigrerat till Kanada. Inspektör Lee börjar självklart misstänka att den nervösa mannens historia inte riktigt stämmer och beordrar de unga snutarna att hålla ett öga på honom. När Chi Hang försöker slänga familjens id-kort i en soptunna (varför behöll han dessa överhuvudtaget?) så bestämmer Lee att det är dags att slå till. Psykopaten grips, men vägrar erkänna vad han gjort med familjen. Polisen börjar nu att systematiskt tortera Chi Hang (är det verkligen helt okej i Macau?) för att få honom att berätta historien (därav filmens titel) vilket han slutligen gör. Vad som faktiskt hände med familjen är inte speciellt förvånande…

När jag ser The Untold Story så får jag jävligt starka vibbar av Wes Cravens The Last House on the Left. Inte för att den här filmen har något som helst med rape and ravange att göra, utan likheterna återfinns mer i struktur och manus. Likt Cravens klassiker så innehåller den här filmen snutar som ska fungera som comic relief. Skillnaden är att de unga poliserna i The Untold Story är trettio resor VÄRRE än Kling och Klang i Cravens film! Den ena av dom raggar på Lee:s (eventuellt) prostituerade kvinnliga sällskap i tid och otid. Den andra är klumpig och slår sig hela tiden. Och tjejen i gänget fjäskar för inspektören konstant och mobbas av de andra för att hon har små bröst! (hur gamla är dom; tretton?) Dessa scener är fan och med outhärdliga. Den extremt glättiga humorn varvas med Chi Hangs perspektiv. Precis som i Last House… så blir filmen nu nattsvart, pervers och galet brutal. Det finns flera riktigt chockerande scener. En av de värsta är ett väldigt kladdigt självmordsförsök där en karaktär försöker såga av sig vristen på en avklippt rostig burk (och när pulsådern exponeras biter han av den!). En annan snuskigt obehaglig scen återfinns i slutet (när själva titelhistorien berättas). Chi Hang mördar familjens fyra väldigt små barn. De gråter och ser verkligen helt jävla skräckslagna ut. Du får se alla morden utom det sista. Jag höll fan på att stänga av…

Jag har inte skrivit en rad om vad jag tyckte om själva filmen. Vad tror ni? Jag gillar Last House… för att det är en originell exploitationfilm som faktiskt grundade en ny genre. Den lyckas även förmedla hämndens bitterljuva känsla på ett ganska tvetydigt sätt. The Untold Story däremot är en nästan obehagligt schizofren film som tror att den båda klarar av att vara komisk och frånstötande på samma gång. Att den tror det gör den bara ännu mer frånstötande. Och den är redan helt galet äcklig från första början. Hur är då Anthony Wong Chau-Sang i rollen som mördaren, kanske någon undrar? Helt jävla fantastisk. Fast vad hjälper det?

En av de dummaste trailers jag sett i hela mitt liv. Tror filmbolaget att jag vill se en film bara för att de hittar på en massa fejkade citat från recensioner som inte finns? För övrigt så ljuger den eftersom Danny Lee inte alls skrivit manuset…

Barbarian Queen (1985)

februari 21, 2011

Efter Deathstalker så fick Roger Corman mersmak på sword and sorcery-genren. En av den filmens mest populära aspekter var Lana Clarksons barbystade amazonkvinna Kaira. Corman ville exploatera Clarksons popularitet ytterligare, men det fanns ett problem. Kaira dog ju i Deathstalker. Inga problem för Corman! Han skapade bara en ny serie där Clarkson återigen spelar en exakt likadan karaktär fast nu med ett annat namn. Som regissör valde Corman denna gång argentinaren Hector Olivera. Han hade tidigare gjort actionxploitation-rullen Cocaine Wars och den mer barnvänliga fantasyfilmen Wizards of the Lost Kingdom åt producenten plus att Olivera även hade varit medproducent till Deathstalker. Han verkade helt enkelt vara ganska lämpad för jobbet. Clarkson parades nu ihop med flera fotomodeller (alla beredda att klä av sig) som tillsammans fick utgöra en klan av amazonkvinnor. Söta Dawn Dunlap fick spela hennes lillasyster (som en kontrast mot tuttbrudarna, kan man misstänka). Som ni förstår så skulle Barbarian Queen bli ännu mer exploativ än Deathstalker.

Barbarian Queen sätter tonen direkt. Dunlaps karaktär Taramis är ute i skogen och plockar blommor till sin systers bröllop när hon angrips av den onde kung Arrakurs (Armando Capos) trupper och våldtas. Sedan angriper soldaterna byn, mördar majoriteten, trashar Ametheas (Clarksons) bröllop och tar till fånga överlevarna plus barbarprinsessans krigarpojkvän Argan (Frank Zagarino). Tillsammans med två överlevande kvinnor beger sig nu Amethea mot huvudstaden för att befria det som återstår av hennes folk. På vägen lyckas de hitta Taramis som nu är helt traumatiserad av den behandlingen hon fått utstå. Våra amazonkvinnor kommer snart i kontakt med en motståndsrörelse som bekämpar kung Arrakur. De är dock försvagade efter upprepade attacker från armén. Dock så hjälper de våra hjältinnor in i huvudstaden genom de hemliga tunnlar de känner till. Väl där får Amethea reda på att Argan lever och tvingats till ett liv som gladiator. Men problem uppstår eftersom Taramis får syn på kung Arrakur och frivilligt ger sig till honom. Detta leder till att de andra kvinnorna tillfångatas. Kommer de kunna utstå tortyren och befria de andra?

Trots att Barbarian Queen har samma manusförfattare som Deathstalker (Howard R Cohen), så är det en mycket mer sammanhängande historia som presenteras den här gången. Detta är i ärlighetens namn lite tråkigt. Mycket av underhållningen i Deathstalker kom från det faktum att den var så galet osammanhängande och knäpp. Barbarian Queen försöker istället vara en b-kopia av en seriös sword and sorcery-film. Detta betyder dock inte att den saknar underhållande stunder. Clarkson och hennes amazonkvinnor kivas ofta som brudar i en amerikansk high school-komedi. Överhuvudtaget köper man inte alls att de är krigarkvinnor från någon svunnen tid. Jämfört med Deathstalker så saknar den här filmen mycket av den förras gore och specialeffekter. Budgeten var antagligen lägre. Detta tar dock Corman och Olivera igen med att höja sleazefaktorn rejält. Så snabbt någon av kvinnorna hamnar i en strid så slits deras topp av och ofta slutar striden med en våldtäkt. Detta är så frekvent förekommande att det blir helt omöjligt att ta på allvar. Antagligen så är den extremt banala historien skriven som en transportsträcka mellan dessa scener. Självklart blir det också ganska tråkigt i slutändan…

Jämfört med Deathstalker så faller Barbarian Queen lite platt. Den är inte lika utflippad och försöker kompensera detta med ännu mer naket och ännu mer sexualiserat våld. Självklart så har inte detta samma underhållningsvärde. Filmen är dock helt omöjlig att ta på allvar och är på många sätt en typisk Corman-produkt från 80-talet. Har du inte sett någon av dessa så kan du lika gärna börja med den här. Och visst finns det en uppföljare…

Trailern visar EXAKT vad det är för typ av film…

Jane Jensen är kultur!

februari 19, 2011

Jag har ofta tänkt att jag borde skriva mer om tv/datorspel här på bloggen. Anledningen till detta är att jag stör mig jävligt mycket på alla åsikter om att tv-spel inte är kultur (som uttrycks i tid och otid). Samma människor säger även ofta att exploitationfilm inte är kultur och där finns det alltså en gemensam nämnare. Det är jävla snobberi som inte har något med verkligheten att göra. Guillermo del Toro tycker å andra sidan att tv-spel är framtidens berättarmedium och han håller nu på att utveckla ett sådant själv (kallat Insane). Om jag hade skrivit om interaktiv populärkultur så hade jag självklart inte fokuserat på Super Mario Bros. Det finns mycket mer, eller mindre, bortglömda spel som hade passat den här bloggen som handen i handsken.

En spelskapare som jag absolut skulle ha nämnt är Jane Jensen. Hon jobbade på Sierra (numera i konkurs) och bidrog till flera av deras främsta spelserier (framförallt Kings Quest). Om ni inte vet vilka Sierra var så kan jag berätta att de var störst (tillsammans med Lucasarts) på äventyrsspel i början av 90-talet. Vi snackar om PC-spel som är jävligt manustunga och där man styr huvudpersonen genom att klicka sig fram i miljöer med musen. Överallt hittar man föremål och du kan bara ta dig vidare genom att kombinera föremål med miljöerna (eller varandra) i mer eller mindre logiska pussel. Jensen gjorde ett starkt avtryck på genren genom sin serie om Gabriel Knight. Han drev ett antikvariat i New Orleans och blev inkastad i flera ockulta mysterier. Tre spel blev det; Gabriel Knight: Sins of the Fathers, The Beast Within: A Gabriel Knight Mystery och Gabriel Knight 3: Blood of the Sacred, Blood of the Damned. Jag har bara spelat de första två (och endast klarat det andra), men jag kan berätta för er att det är galet välskrivna och sjukt spännande ockulta thrillers lätt värdiga att mätas med Ninth Gate eller Arturo Pérez-Revertes Dumasklubben.

Nu kommer jag fram till den egentliga anledningen till varför jag valde att skriva om detta. Efter sju år så är nämligen Jensen slutligen klar med sitt nya spel. Det är återigen en ockult thriller, denna gång kallad Gray Matter. Spelet handlar om Samantha, en gatumagiker, som flyttar till Oxford och kommer i kontakt med en neurolog vid namn David. Han forskar i det paranormala och introducerar Sam för Daedalus-klubben; en hemlig sammanslutning av illusionister fast beslutna om att bevara kårens hemligheter. Detta leder in Sam på kollisionskurs med övernaturliga krafter. Spelet har fått halvljumna recensioner. Jensens manus hyllas, men spelmekaniken och grafiken kritiseras. Den gamla skolans äventyrsspel passar helt enkelt inte in i tider av Modern Warfare och mördade talibaner. Själv hade jag kunnat döda för att få spela Gray Matter och det kanske jag måste göra eftersom jag inte äger en PC som klarar av att köra det (och därför spelar på PS3; en konsol Gray Matter INTE kommer till)… 😉

Vixens: Pamela Franklin

februari 17, 2011

Söta Pamela Franklin slog igenom som den eventuellt hemsökta flickan Flora i Jack Claytons klassiker The Innocents. Hon genomlevde sedan några år som barnskådespelerska innan hon 18 år gammal (kanske lite förvånande) valde att spela den kidnappade tjejen i Natt utan Nåd; en jävligt krävande rollprestation där hon förnedrades av självaste Marlon Brando. Denna något exploativa roll ledde Franklin vidare till Robert Fuests fantastiska skräckthriller And Soon the Darkness två år senare. Nu spenderade den unga skådespelerskan ett gäng år i skräckgenren. Hon medverkade i Bert I. Gordons trashiga ockulta skräckfilm Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot Orson Welles. Sedan var hon mediet Florence i John Houghs originella haunted house-rulle The Legend of Hell House. Efter den klassikern parades hon ihop med Gordon igen i den konstiga monsterfilmen The Food of the Gods. Resten av sin karriär arbetade Franklin med TV. Vi lyfter på hatten för denna skådespelerska som visade oss att en märklig skräckfilm inte behöver innebära en dålig rollprestation! Men egentligen är det synd att duktiga Franklins karriär aldrig lyfte mer än vad den gjorde…

Dark Waters (1993)

februari 15, 2011

Den här filmen ska inte blandas ihop med Hideo Nakatas fantastiska spökfilm från 2002. Dark Waters är en rysk/italiensk/engelsk samproduktion. Titeln är en ordagrann översättning av den ryska originaltiteln; Temnye Vody. Antagligen för att undvika förvirring med Nakatas film (eller dess amerikanska remake) så kallas den här filmen ofta också för Dead Waters. Förvirrade? Värre ska det bli. Regissören Mariano Baino är italienare, men majoriteten av skådespelarna och filmteamet är britter och ryssar. Filmen är även inspelad på engelska. Varför har den då rysk originaltitel? Eftersom den är inspelad i Ukraina med mestadels ukrainska pengar (verkar det som). Den här filmens kosmopolitiska karaktär påminner om de italienska skräckfilmerna från 60- och 70-talet (när italienska studios spelade in sina filmer över hela Europa tom i Köpenhamn!). Och det är precis så Dark Waters känns; inte som en produkt från 90-talet utan som en gammal italiensk skräckfilm från dess gyllene era.

Michele Soavis Dellamorte Dellamore kallas ofta för den sista stora italienska skräckfilmen. Om det stämmer, så kan Dark Waters vara den näst sista. Det är ingen tvekan om vilka idoler Baino har. Han lyckas referera Dario Argento flera gånger om (både Suspiria och Inferno) och varvar detta med referenser till flera andra stora italienska klassiker; Pupi Avatis The House with Laughing Windows, Francesco Barillis The Perfume of the Lady in Black och det finns tom vibbar av Luigi Bazzonis Footprints här. Men tro inte att Dark Waters blir ett lapptäcke av idéer som inte riktigt går ihop med varandra. Baino lyckas göra stölderna till sina egna. Det centrala som han lärt sig från sina läromästare är att bilder, musik och stämning går före en logisk historia. Effektivt har han lyckats återskapa den känsla av surrealism som medförde att nackhåren reste sig när jag såg Inferno för första gången. Men samtidigt så har inte Baino fått till allt. Mer om det sedan. Ni kanske undrar vad Dark Waters handlar om?

Elizabeth (attraktiva Louise Salter) bor i London och får på sin fars dödsbädd reda på att han under tjugo års tid skickat pengar till en församling som ligger på en rysk ö. Det visar sig även att Elizabeth föddes på ön, en födsel som ledde till hennes mors död. Hon minns dock ingenting från de sju första åren av sitt liv. Elizabeth börjar brevväxla med en ung aspirerande nunna i församlingen, Theresa (Anna Rose Phipps), som övertalar henne att komma till klostret. Medan Elizabeth beger sig ut på den ryska landsbygden så upptäcker Theresa att nunnorna genomför någon typ av ritual i katakomberna under klostret. Denna upptäckt leder till att hon mördas. Samtidigt anländer Elizabeth i en by vid kusten. Det är storm och hon behöver hitta någon som kan föra henne till ön, men ingen är villig. Folk verkar vara rädda. Till slut hittar Elizabeth en kapten som är beredd att ta henne i sin båt för en ansenlig summa pengar. När Elizabeth väl anländer i klostret så bestämmer hon sig för att stanna ett tag och ta reda på vad som döljer sig i hennes förflutna. Hon blir tilldelad en ung nunna vid namn Sarah (Venera Simmons) som ska visa henne runt under hennes vistelse. Elizabeth börjar nu plågas av fruktansvärda mardrömmar. Hon märker även snart att flera av öns invånare är blinda. När hon hittar ett foto på sin mor (där hon håller Elizabeth som liten) förstår hon att hennes far ljugit för henne. Upptäckten leder till att hon nu svävar i livsfara. Men Sarah har en egen hemlighet som måste avslöjas. Detta händer i filmens ockulta final.

Förvänta er inte att ni kommer att förstå hur allting hänger ihop i slutet av Dark Waters. Filmen är tung på symbolik och inte villig att förklara speciellt mycket. Överhuvudtaget så innehåller manuset ganska lite dialog. Detta är dock inget större problem eftersom Baino skickligt ersätter plot med stämning. Det är en visuellt mycket attraktiv film han knåpat ihop, som använder sig av sin stämning och sina bilder för att föra in dig i en mardrömsliknande värld. Dock så måste jag ta upp filmens två stora brister. För det första är inte musiken tillräckligt bra för att göra de makabra bilderna rättvisa. Min andra stora kritik är att filmen, förvånansvärt nog, nästan saknar gore. Här visar Baino att han inte förstått sina läromästare till fullo. Styrkan med Dario Argentos två första Mother-filmer (och de andra filmerna jag nämnt) är att det brutala och makabra våldet är en del av den surrealistiska helheten. Det får de italienska filmerna från 70-talet att nästan framstå som ockult opera. Avsaknaden av extravagant gore får Dark Waters istället att verka lite pretentiös och långsam. Missförstå mig inte. Det finns några riktigt våldsamma scener i den här filmen. Dock är det lite för glest mellan dom. Denna avsaknad borde ersatts av en bättre uppbyggd handling, men nu känns det istället nästan som att kolla på en censurklippt svensk VHS-utgåva av Suspiria från 80-talet. Det är coolt, men inte helt tillfredsställande…

Dark Waters är en klart sevärd skräckfilm. Har du abstinens och saknar Argentos ockulta period så är den här filmen nog något av det närmsta du kan komma i fråga om stil, bilder och stämning. Det som dock stör mig är att Dark Waters lätt hade kunnat bli helt fantastisk, i stället för den helt okej film som den nu är…

Filmens trailers var i helt katastrofal kvalité, så jag lägger upp den här scenen istället. Hitta Argento-referensen! 🙂

Som läsare av bloggen säkert känner till så började jag plugga på universitetet i höstas. Det innebär att jag har jävligt lite tid att läsa annat än kurslitteratur. Därför har mina bokrecensioner blivit lite lidande här på bloggen. Men trots detta har jag lyckats ta mig igenom en roman (som i och för sig inte är så tjock). Jag plockade upp den här boken på en loppmarknad ute på Österlen för ett tag sedan och blev ganska peppad när jag hittade den. Boken är Fruarna i Stepford. Den är skriven av Ira Levin (1929-2007) som är absolut mest känd som författaren bakom Rosemarys Baby. Han har även skrivit The Boys from Brazil och Sliver (som också filmats) plus en hel del pjäser. Jag har inte läst någon av hans andra böcker, men gick igång lite på Fruarna i Stepford eftersom folk brukar hävda att det är en ganska bra skräckroman. Boken har (som ni säkert känner till) filmatiserats två gånger; en gång 1975 och igen 2004. Jag har faktiskt lyckats undvika båda filmerna så jag hade inga förutfattade meningar om boken innan jag började läsa den. Det enda jag visste var att den typ handlade om hemmafruar i suburbia som ersätts med robotar. Eller nåt…

Joanna är en ung fotograf som flyttar med sin man Walter och deras två barn till det perfekta medelklassområdet Stepford. De har knappt fått in flyttkartongerna förrän nyfikna hemmafruar kommer och ringer på. Joanna och Walter stör sig på dom eftersom de är ett modernt och jämställt par som delar på hushållssysslor. Övriga kvinnor i kvarteret lägger all sin tid på att pedantiskt hålla hemmen fläckfria. Joanna träffar snart Bobbie som också flyttat till Stepford med sin man och stör sig på idealen. Hon är impulsiv och rapp i käften. Samtidigt blir Walter inbjuden till områdets herrklubb. Joanna hatar konceptet, men Walter går dit för att kolla läget och säger att om han inte får någon behållning av det så kan de i alla fall skratta sedan åt frimurarnas bravader. Samtidigt börjar Bobbie bli mer och mer paranoid. Hon börjar misstänka att kvinnorna i Stepford drogas genom vattnet för att bli lydiga hustrur. Joanna tycker självklart att det låter helt absurt. Men så en dag slutar Bobbie att ringa henne. När Joanna träffar sin vän så är hon helt förändrad och lägger ner all sin tid på hemarbete. Samtidigt så börjar Walter att besöka klubben allt oftare. Joanna börjar nu misstänka att herrklubben har något att göra med kvinnornas förändrade beteende…

Fruarna i Stepford är ganska klassisk kritik riktad mot medelklassens suburbia; hur folk tvingas in i dess inskränkta mallar och dess patriarkala strukturer. Detta känns inte speciellt fräscht och har gjorts många gånger förr (Revolutionary Road, någon?) Som skräckhistoria så är boken ganska ambivalent. Allt skildras ur Joannas perspektiv och historien lämnar det ganska öppet om allting är en konsekvens av sinnessjukdom eller om det verkligen finns en konspiration. Även slutet är ganska tillfredsställande (fast lite abrupt) eftersom det inte ger några enkla förklaringar. Som läsare har man svårt att tro på den väldigt fantastiska konspirationsteorin, men samtidigt så händer vissa saker som är svåra att förklara endast med att Joanna håller på att bli knäpp. Det är en helt okej realiserad paranoia-thriller som delar ganska mycket med Rosemarys Baby (filmen i alla fall). Dock så blir boken aldrig riktigt spännande utan lunkar mest på i en stilla takt. Som karaktärsskildring är den också i tunnaste laget. Joanna är lite av en schablon; en ung, medveten och handlingskraftig kvinna. Jag fattar att Levins syfte inte var att göra några psykologiska djupdykningar utan att skriva spänningslitteratur. Lite mer kött på benen hade jag dock förväntat mig, eftersom Joannas eventuella psykiska ohälsa får stor plats i handlingen.

Fruarna i Stepford är helt okej spänningslitteratur med drag av skräckroman. Visst är historien och karaktärsskildringarna ganska tunna, men det tar inte bort det faktum att boken är ganska kul. Ett varningens finger måste dock resas för den utgåva jag läste (Wahlström & Widstrands från 1973). Översättningen är helt fruktansvärd! Man märker att det är en jävla budgetutgåva som inte korrekturlästs ordentligt. Undvik den.

Folk vill gärna tillskriva Wes Craven en status som en av USA:s stora skräckmästare. Jag håller inte med. Jag tycker ofta att hans idéer är bättre än hans utförande när han väl ska realisera dom till filmer. Därför blir det en riktig utmaning att nu försöka vaska fram hans fem bästa filmer. Det finns ingen inbördes ordning.

Deadly Blessing (1981)

En ung Sharon Stone och en hel del kreativ imput gör denna film (trots enorma brister) ganska underhållande. Att den utspelar sig i en Amish-liknande sekt gör bara allt roligare.

The Last House on the Left (1972)

Det går inte att göra en lista över Cravens bästa filmer utan att ha med denna rape and revange-klassiker. Om man bortser från kling och klang-snutarna och det något överkonstruerade slutet, så är det faktiskt fortfarande en jävligt stark film.

The Serpent and the Rainbow (1988)

Antagligen min personliga favorit av alla Cravens filmer. Det är Haiti och det är voodoo och framförallt är det väldigt många minnesvärda scener. När det brinnande skeppet anländer i drömmen så är det bara toppen på isberget (en mycket bra jumpscare!)

New Nightmare (1994)

Kanske lite förvånande, men jag tycker att detta är Cravens bäst utförda Freddy Krueger-film. Visst la A Nightmare on Elm Street grunden, men den hade också galet många brister. Plus att den här filmens koncept kändes jävligt fräscht när den kom…

Deadly Friend (1986)

Lite väl mycket ”deadly” i Cravens titlar kanske, men jag kommer alltid ge den här filmen cred. Jag vet att den inte är bra, men den skrämde skiten ur mig när jag var liten. Ville aldrig ha några robotleksaker efter att jag sett den!

———————————————————————

Bubblare:

Summer of Fear (1978)

Denna tv-film är även känd som Stranger in Our House. Visst har den också brister (börjar fan bli trött på att säga det nu), men den är även ännu ett bevis på den höga kvalitén som amerikansk tv-skräck höll under 70-talet. Plus att jag är lite svag för Linda Blair…

Hands of the Ripper (1971)

februari 9, 2011

Jag är inne på brittisk gotisk skräck just nu. Efter all trashig amerikansk lågbudgetskräck och extravaganta italienska gorerullar är det skönt med de engelska filmernas långsammare tempo. Nyligen skrev jag om den välgjorda The Asphyx och jag nämnde då att Hammer självklart influerade den brittiska skräckfilmen väldigt mycket. Jag har tidigare även skrivit om att studion förändrades ganska mycket på 70-talet (och sedan gick under). Hands of the Ripper är en av Hammers 70-tals filmer. Vad innebär det då? Mer grafiskt våld och mer naket än vad vi förväntar oss från studion. Hands of the Ripper är regisserad av Peter Sasdy. Likt flera av Hammers regissörer så gjorde han återkommande jobb åt dom. Förutom ett inlägg i deras Dracula-svit med Christopher Lee (Taste the Blood of Dracula) så gjorde han även Countess Dracula (ännu en Elizabeth Bathory-variation med Ingrid Pitt, som jag inte sett). Han hann även jobba för konkurrenterna och regisserade Doomwatch åt Taigon. I Hands of the Ripper försökte Sasdy (och Hammer) att kombinera ett öga för tidstypiska miljöer och stämningar, med en mer visuellt offensiv framtoning. Vi snackar alltså rejält blodiga och utflippade mord.

Manuset har en lite märklig referens till Jack the Ripper. I filmen så har han en dotter och precis i början mördar han mamman samtidigt som den lilla flickan tittar på. Hon får sedan leva med en bedragerska (Dora Bryan) som arrangerar fejkade seanser åt överklassen och passar även på att sälja flickan, Anna (Angharad Rees), till kåta torskar. En kväll deltar en psykologiprofessor vid namn John Pritchard (Eric Porter) i en seans med sin son. Efter seansen försöker förmyndaren sälja Anna till en slemmig politiker (Derek Godfrey), men något går fel och när politikern flyr så är den äldre kvinnan död. Flickan fängslas, men Dr. Pritchard förstår att något inte står rätt till med henne. Han skyddar henne i polisförhör och övertar sedan vårdnaden av Anna. Men psykologen har en baktanke med detta. Som fanatisk lärjunge till Sigmund Freud så tror han inte på att människor föds onda utan han är övertygad om att någonting hände Anna när hon var barn och att hon därför har utvecklat personlighetsklyvning. Men han får svårare och svårare att skydda flickan, eftersom så snabbt Anna ser något som gnistar så dödar hon…

I början så får man intrycket av att filmen ska bli ett mysterium där tittaren ska gissa om Anna verkligen utför dåden eller inte. Detta överges väldigt snart. Istället så fokuserar Hands of the Ripper på om Dr. Pritchard hinner stoppa flickan innan hon dödar igen. Hans besatthet framstår dock som lite ologisk eftersom han fortsätter att gömma sina hushållerskors lik samtidigt som Anna flippar ut gång på gång. Filmen är till bredden fylld av pop-psykologi, som känns jävligt ytlig och ska få manuset att verka mer genomtänkt än vad det egentligen är. Våldet är förhållandevis brutalt och färgstarkt och 1800-tals miljöerna fungerar bra. Skådespelarna är dock ganska träiga. Eric Porter är väldigt teatralisk och Angharad Rees ser mest söt och förvirrad ut. Överhuvudtaget så är filmen lite för pratig, men lyckas trots detta hålla ett helt okej tempo. Slutet är dock lite oförståeligt och väldigt abrupt.

Hands of the Ripper är trevlig underhållning. Visst är det ingen klassiker på något sätt, men den fungerar bra som tidsfördriv. Om du pallar svälja alla psykologiklyschor den försöker trycka ner i halsen på dig…

The Asphyx (1973)

februari 7, 2011

Det var inte bara Hammer och Amicus som gjorde gotisk skräck i England på 60- och 70-talet. Självklart medförde dessa två studios succéer en massa avyngling. Tigon gjorde några försök där de mest lyckade blev Piers Haggards grymt underskattade Blood on Satan`s Claw och Michael Reeves klassiker Witchfinder General. Ungefär samtidigt gav sig även Glendale in i leken. Deras första film, Crucible of Terror, blev ingen hit. Den lånade en del från både House of Wax och A Bucket of Blood (dock utan den förras stämning eller den senares humor) och kryddade allt med lite satanism. Med sitt andra försök i skräckgenren beslutade producenterna på Glendale att de behövde en mer originell historia. Som regissör valdes Peter Newbrook. Han filmade Crucible of Terror och hade en jävligt imponerande meritlista som kameraman. Förutom ett långt samarbete med David Lean, så jobbade han både på Lawrence of Arabia och The Bridge on the River Kwai. Newbrook kunde alltså det där med snygga bilder (vilket även Crucible of Terror vittnade om). Dock så blev den här filmen som han regisserade åt Glendale hans första och sista i registolen. Filmens namn är The Asphyx

Lyckades då det orutinerade manuscrewet (bortsett från Brian Comport, som tidigare bla skrivit Mumsy, Nanny, Sonny & Girly, men aldrig något igen efter den här filmen) leverera någon originalitet? Visst. The Asphyx är en ganska fräsch take på ”galna vetenskapsman”-historien. Robert Stephens (från bla Afraid of the Dark och mycket annat) spelar Sir Hugo Cunnigham, en vetenskapsman som i slutet av 1800-talet lyckas uppfinna en väldigt primitiv filmkamera. Under en båttur händer en fruktansvärd olycka och tragiskt nog drunknar Cunninghams blivande fru (Fiona Walker) och hans son (Ralph Arliss). Vetenskapsmannen lyckades dock av en slump filma händelsen. När Cunningham sedan tittar på bilderna ser han att något närmar sig de döende. Kan det vara den dödsande som finns beskriven i grekisk mytologi? Vad händer om Cunningham lyckas fängsla den? Erhåller man då evigt liv? Han upptäcker snart att när människor befinner sig i nära döden-situationer så dyker anden upp. Cunningham börjar nu organisera allt mer våghalsiga experiment i sitt labb för att hitta ett sätt att fängsla anden, bla genom att iscensätta halshuggningar med giljotin. Eftersom människan måste vara i verklig dödsfara för att anden ska visa sig (men såklart inte dö), så går inte dessa experiment alltid så bra. Problem uppstår när Cunnigham försöker ge sin dotter (Jane Lapotaire) evigt liv…

The Asphyx är den klassiska historien om vetenskapsmannen som leker gud och det straff han får betala för det. Filmen är väldigt välgjord, med trovärdiga tidstypiska kostymer och miljöer. Den är också ganska långsam och tar sig själv på allra största allvar. Men just dessa sista aspekter är nog anledningen till att The Asphyx fungerar så fruktansvärt bra. Manuset bygger verkligen upp Sir Cunnighams allt större besatthet på ett välgrundat sätt och de (mestadels) trovärdiga skådespelarna bidrar till att göra denna bisarra historia ganska trovärdig och logisk. Vi förstår verkligen det revolutionerande i hans upptäckt. Vem fan vill inte ha evigt liv? Samtidigt lider man med hans misslyckanden och är övertygad att om han bara prövar en gång till (precis som Cunningham själv tror) så kommer han att lyckas. Själva anden ser lite billig ut, men dess design (och framför allt skrik!) gör den tillräckligt makaber för att det ska funka. Filmen har även ett riktigt tillfredsställande (och jävligt ångestladdat) slut. Som tittare ångrar vi gravt att vi hoppades att Cunningham skulle kunna överkomma döden…

The Asphyx är kvalitativ, makaber och väldigt välgjord gotisk skräck. Den är mycket sparsmakad med sitt våld vilket medför att när det väl kommer träffar det tittaren så mycket hårdare (och The Asphyx räds inte det visuella våldet). Det finns ett mörker och en ångest i den här historien som är jävligt positiv för filmen och lite överraskande. The Asphyx hade lätt kunnat bli en dussinvara, men Newbrooks eleganta utförande och Comports välgrundade manus gör verkligen den här filmen till något speciellt. Sjukt att igen av dom någonsin gjorde en enda film igen…

Trailern fokuserar alldeles för mycket på själva anden och får filmen att se ut som en monsterfilm. Tro inte på den…