Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

Det har varit mycket film på Trash is King! det senaste året. Studier medför att jag inte hinner läsa så mycket genreromaner och kombinerat med jobb (och kass ekonomi) medför min utbildning att jag inte konsumerar så mycket annan kultur. Därför tänkte jag nu göra en lite annorlunda lista. Jag har alltid spelat en hel del tv- och datorspel (i perioder). Interaktiv underhållning har stigit rejält i status de senaste åren och blivit folklig; både yngre och vuxna spelar i allt större utsträckning. Samtidigt så har kvalitén på själva spelen ökat avsevärt och spelindustrin omsätter nu lika mycket pengar som Hollywood. Självklart så är jag mest intresserad av skräckspel och har därför nu knåpat ihop en lista över de skräckspel som JAG finner läbbigast. Det finns ingen inbördes ordning.

Silent Hill 2

(Playstation 2, 2001)

Vi börjar med en odiskutabel klassiker. Två år innan så hade Konami skrivit om premisserna för skräckspel genom att introducera mörka psykologiska element i genren, men det klaffade inte fullständigt förrän i uppföljaren. James resa genom Silent Hill för att hitta sin döda fru innehåller tärande skuld, en flyende verklighetsuppfattning och våldsamma sexualiserade neuroser. Silent Hill-serien har på senare år tappat flås rejält. Men det spelar ingen roll. Detta är fortfarande ett helt fantastiskt spel. Antagligen ett av de bästa någonsin.

 

Prisoner of Ice

(PC, 1995)

Vi har tidigare diskuterat att stämningen från HP Lovecrafts berättelser är svår att fånga på film. I datorspel verkar det dock vara lättare (kanske för att den interaktiva underhållningen egentligen ligger närmare litteraturen i möjligheter att bre ut historier och bygga upp karaktärer). Infogrames gjorde en hel del Lovecraft-spel på 90-talet (tex Alone in the Dark och Shadow of the Comet). Starkast intryck gjorde dock det här spelet. Kanske är det för att handlingen är influerad av At the Mountains of Madness (min favorit bland Lovecrafts noveller). Eller så är anledningen att det här gamla äventyrsspelt fullständigt sätter både mystiken och stämningen hos den legendariska författaren.

Amnesia – The Dark Descent

(PC, 2010)

Nu dags för något lite nyare. Och skånskt! Frictional Games är en liten oberoende spelstudio med högsäte i Helsingborg. De har tidigare gjort sig kända för Penumbra-serien. De spelen var helt okej (utifrån resurser), men de kunde inte förbereda någon på denna fasansfulla best. Du vaknar upp i ett slott med minnesförlust. Nu måste du pussla ihop vem du är och vad som händer. Problemet är att du inte är ensam. Briljant spelmekanik (du måste gömma dig i mörkret för dina demoner, men gömmer du dig för länge får du panik), den bästa användningen av ljud i något skräckspel någonsin och en fascinerande liten historia gör det här spelet till en omedelbar klassiker. Spela bara inte det mitt i natten med hörlurar på. Jag gjorde det en gång och kommer aldrig att göra det igen…

 

Fatal Frame II – Crimson Butterfly

(Playstation 2, 2003)

  När man pratar om de mest skrämmande tv-spelen genom tiderna så kommer detta Tecmo-spel alltid på tal. Fatal Frame II (Project Zero II i vissa delar av världen) är ännu ett exempel på när allt faller på plats i en uppföljare. Det första spelet introducerade en smart spelmekanik; för att fånga vålnaders själar så måste du låta de komma så nära din kamera som möjligt innan du trycker av. Uppföljaren tar denna grundidé, skruvar upp den till hundra och för in en fruktansvärt skrämmande historia. Mycket läskigare än många asiatiska spökfilmer (som spelet hämtar inspiration från) och med flera fruktansvärt deprimerande slut (beroende av hur du spelat) så är det här spelet ett måste för skräckfans.

Eternal Darkness – Sanity`s Requiem

(Gamecube, 2002)

Här har vi ännu ett spel med kopplingar till Lovecrafts värld, men denna gång så har Cthulhu-mytologin mest fungerat som inspirationskälla. Alexandra Rovias åker till sin farfars herrgård i Rhode Island efter att han blivit mördad. Snart hittar hon en uråldrig bok klädd i människoskin. Alexandra läser i den och hittar skildringar av när människor genom historien stridit mot De äldre. I spelet bekantar du dig med karaktärer från flera olika tidsepoker; en romersk legionär, en kambodjansk slavflicka, en franciskanermunk under medeltiden, en reporter under första världskriget, en kanadensisk brandman i Kuwait under Gulfkriget osv. Alla dessa fyller en roll som brickor i de uråldriga krafternas spel. Hela tiden står din psykiska hälsa på spel. När mätaren sjunker i botten blir det allt svårare att skilja på fantasi och verklighet (spelet hävdar tex att din tv är sönder!). Eternal Darkness är den där moderniserade uppdateringen av Lovecraft jag alltid drömt om…

  ———————————————————————————————–

Mer eller mindre nyutkommet:

Siren: Blood Curse

(Playstation 3, 2008)

Det hävdas ofta att det inte produceras så mycket bra skräckspel till den här generationen spelkonsoler. Jag känner mig tvingad att motbevisa detta med två exempel. Det första spelet är skapat Keiichiro Toyama (mannen bakom Silent Hill-serien) och är egentligen en remake av hans egna Forbidden Siren (och uppföljaren) som släpptes till Playstation 2. Originalspelen var intressanta, men hade enorma brister. Alla dessa är åtgärdade i denna fantastiska remake. Jag får fortfarande gåshud om jag råkar höra spelets musik…

Dead Space

(Playstation 3/Xbox 360, 2008)

Vad får man om man blandar Alien och Event Horizon? Dead Space såklart! EA Redwood lyckades skapa en mindre modern skräckklassiker (och samtidigt återuppfinna survival horror-genren) med sitt spel om en räddningsexpedition som hittar det försvunna rymdskeppet USG Ishimura. Fantastisk användning av ljud och så läbbigt att snubben i tv-spelsaffären frågade mig om jag verkligen var säker på att jag ville köpa det (de hade visst fått en hel del klagomål). Har dock inte spelat uppföljaren, så där kan jag inte riktigt uttala mig.

De drivs ofta av eldsjälar och fantaster. De letar upp de bästa kopiorna av försvunna filmer för att ge oss den absolut bästa utgivningen. De samlar ihop bortglömda regissörer, skådespelerskor och skådespelare för att göra nya intervjuer och kommentatorsspår. Märkligt nog lyckas de också tjäna (lite) pengar på det. Ibland. Detta är en lista över mina favorit DVD-bolag. De förtjänar att hyllas.

Anchor Bay Entertainment

Jag vet att de bytt logga till en ny, men jag föredrar den gamla (den är mindre ful). Kanske det största bolaget i världen som specialiserar sig på skräck, exploitation och kult. Var tidiga med schyssta utgåvor av tex Dario Argento, Phantasm, Blood on Satans Claw och mycket annat. Ger även ut andra typer av udda filmer och animation. Ägs av Starz Media som även äger tex Manga Entertainment.

Blue Underground

Startades av William Lustig (regissör till Maniac) efter att han slutade på Anchor Bay (där han gjorde extramaterial när hans filmkarriär var slut). Mycket fokus på italiensk exploitation, men bolaget låter sig verkligen inte begränsas av länder. De har gett ut mängder av Jess Franco, Bigas Lunas Anguish och allt kul av Larry Cohen.

Code Red DVD

En ganska ny uppstickare i branschen. Code Red ger verkligen ut de filmer som de själva vill se i schyssta utgåvor! Det är mycket udda snusk (tex Alice in Wonderland), Ted V Mikels och bortglömda slashers (som Boarding House). Allt är sprängfyllt med extremt intressant extramaterial.

Njuta Films/Studio S Entertainment

Klart vi måste hylla våra egna hjältar! Ger idag ut filmer (oklippta!) som för 20 år sedan var totalförbjudna i vårt avlånga land. Bolagen får dela plats eftersom de verkar knutna till varandra och båda distribuerar filmer från danska Another World Entertainment (fast självklart med svensk översättning). Deras katalog är grymt imponerande och innehåller allt från skräck, kult, bortglömda klassiker och udda action.

Shameless Screen Entertainment

Eftersom jag (som ni säkert vet vid det här laget) är ett stort fan av italienska genrefilmer så får ännu ett amerikanskt bolag som fokuserar mycket på just dessa vara med på den här listan. Shameless blandar friskt landets klassiker av Lucio Fulci, Umberto Lenzi och Sergio Martino med väldigt udda rullar från den italienska bakgården.

————————————————————————————————

För lyxliraren:

Arrow Films

Brittiska Arrow Films har främst gjort sig kända för sina fantastiskt påkostade Blueray-utgåvor av exploitationfilm. Men de har även en gedigen DVD-katalog bestående av allt från Island of Death och Martin till japansk gore.

Det var helt oundvikligt att den här listan skulle komma förr eller senare. På många sätt var det Dario Argento som fick mig att börja älska skräckfilm på riktigt. Trots att han fallit från sin tron, så har han skapat ett gäng riktigt originella och visionära skräckfilmer under 70-talet och början av 80-talet. Nu är det dags att kora the best of the best. För ovanlighetens skull så HAR den här listan en inbördes ordning. Detta är i mitt tycke Argentos bästa filmer.

Plats fem: The Bird with the Crystal Plumage

I sin debutfilm från 1970 skapade Argento alla de kännetecken som sedan skulle återkomma i otaliga framtida italienska skräckthrillers. Visst var det Mario Bava som formellt skapade giallo-genren, men det var Argento som gav den dess identitet. Ofta glöms det dock bort hur bra den här filmen faktiskt är. Ta bara scenen med mordförsöket i konstgalleriet (och hur Tony Musantes minnen av händelsen lurar honom) eller hur filmens titel på ett fyndigt sätt samspelar med gåtans lösning.

Plats fyra: Four Flies on Grey Velvet

I mitt tycke den allra bästa filmen i Argentos djurtrilogi. Har tyvärr länge varit väldigt svår att få tag på pga strul med rättigheterna, men de som tagit sig tid att spåra den har blivit rikligt belönade. Filmen innehåller ett av Argentos bästa manus och även en av hans bästa plot twists. Stilmässigt så är filmen den felande länken mellan hans tidigare giallos och Deep Red.

Plats tre: Suspiria

Argentos absolut mest kända film som alltid förekommer på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna. Denna märkliga och surrealistiska häxsaga (som han skrev ihop med Daria Nicolodi) är sannerligen en unik filmupplevelse. Någon sa om den här filmen att Argento får skräckgenren att framstå som en konstig, sekulariserad religion. Det sätter fingret på det speciella med den värld som vi får en inblick i här.

Plats två: Inferno

Den andra filmen i Argentos Three Mothers-trilogi har ofta kritiserats för att den knappt har en handling och är flummig. Men jag älskar den här filmen! Argento bryter skräckgenrens ramar och skapar en väldigt fascinerande konstfilm. Jag tror att det är så man ska se den här filmen. Det är en resa som du inte nödvändigtvis behöver förstå, utan endast åker med på. Musiken är även helt fantastisk.

Guldmedalj: Deep Red

Detta var nog inte särskilt oväntat. Jag har redan skrivit en lång hyllning till den här filmen och sagt allt jag ville säga där. Den absolut bästa italienska giallon någonsin, en av de bästa italienska filmerna genom tiderna och en av mina absoluta favoritfilmer.

————————————————————————————————————

Andra åsikter:

Här tänkte jag egentligen lista vilken jag anser vara Argentos absolut sämsta film, men det var alldeles för svårt att välja mellan Phantom of the Opera och The Card Player. Istället så får ni ett hysteriskt underhållande avsnitt av The Cinefiles där Argentos filmer diskuteras. Jag tycker faktiskt synd om Edwin Samuelson här.

Jag har gett en hel del utrymme till scream queens här på bloggen. Självklart så ska dessa duktiga och legendariska aktriser hyllas, men nu är det dags att lyfta fram snubbarna! Valen här är mina personliga. Eftersom det var skitsvårt att endast välja fem stycken skådespelare så fick jag kompromissa mycket med mig själv. Ändå har jag försökt få med lite bredd (tex i fråga om vilka genrer skådespelarna mest bidragit till). Som vanligt så finns det ingen inbördes ordning.

Giovanni Lombardo Radice  

Säregen italiensk skådespelare som gjorde sig en kariärr genom att spela perversa och grymt excentriska karaktärer i splatter- och gorefilmer. Han har jobbat tillsammans med Lucio Fulci, Umberto Lenzi, Michele Soavi och Lamberto Bava (för att nämna några). Hatar idag dessa insatser och vill knappt snacka om dom.

John Carradine

Denna amerikanska skådespelare föddes i New York 1906 som Richmond Reed Carradine. Han började i Hollywood-storfilmer, men blev på äldre dagar synonym med kultskräck. Ett tag kändes det som att han verkligen var med i ALLA amerikanska exploitationfilmer (och även en hel del europeiska)! En riktig legendar som gick ur tiden 1988.

Fred Williamsson

Ännu en stor amerikansk b-filmsskådis. Williamsson började som en amerikansk fotbollsstjärna, men blev snart ett av de allra mest kända ansiktena inom den framväxande blaxploitationgenren i början av 70-talet. Hans framgångar ledde honom till Italien där han var med i mängder av krigs- och postapokalypsrullar i slutet av 70-talet och under hela 80-talet. Williamsson spelade alltid sina roller med glimten i ögat och är därför otroligt minnesvärd.

Udo Kier

Han är ett enormt fan av skräckfilm. Han har spelat i exploitationfilmer i hela världen sedan början av 70-talet. Han är tysk och föddes som Udo Kierspe 1944. Behöver han verkligen en närmare presentation? Kier är fortfarande verksam i genrefilm och är idag en livs levande legend.

Sonny Chiba

  I mitt tycke; världens absolut coolaste kung fu-stjärna! Sadaho Maeda föddes i Japan 1939 och kommer alltid att bli ihågkommen som Terry i The Streetfighter. Men han gjorde även mängder med andra kampsportsfilmer. Med ett extremt karismatiskt spel och sin säregna fightingstil slog han sig in i miljoner exploitationfans hjärtan.

————————————————————–

Får absolut inte glömmas bort:

Franco Nero

Jag tänke från början endast ha med en italiensk skådespelare, men Franco Nero (Francesco Sparanero) är helt enkelt omöjlig att sålla bort. Denna fantastiska skådis gjorde sig ett namn som leading man i mängder av spaghetti westerns. Och så var han Django! Hur kan man hålla en sådan insats borta från den här listan?

Lovecrafts inflytande på skräckkultur är fullständigt odiskutabelt (läs min recension av Fallet Charles Dexter Ward för mer utsvävningar på detta ämne). Filmatiseringarna av den amerikanska skräckförfattarens noveller följer dock väldigt sällan originalmanuskripten. Regissörer och manusförfattare låter sig istället ofta influeras av historierna. Ingen värdering läggs här i hur lika filmerna är originalhistorierna. Jag är istället intresserad av hur bra de är på att fånga Lovecrafts stämningar och teman (och jag har läst majoriteten av hans verk, så jag borde ha koll på vad jag snackar om).

From Beyond (1986)

När man tänker på Lovecraft-filmatiseringar så tänker man oundvikligen på Brian Yuzna och Stuart Gordon. Paret tar sig extremt stora friheter med novellerna, men likt jag nämnt tidigare så tycker jag att de fångar en central aspekt hos Lovecraft. Den amerikanska författarens verk är faktiskt spektakulär trash. Yuzna och Gordon kryddar historierna med naket och gore vilket uppdaterar dom för vår tid. Jag hade svårt att välja mellan den här filmen och Dagon (alternativt Necronomicon). Slutligen bestämde jag mig för Gordons film, eftersom den helt enkelt är mer intressant och han är en bättre regissör.

The Call of Cthulhu (2005)

Andrew Lemans film skiljer sig från Yuzna och Gordons tolkningar av Lovecraft. Han försöker istället filmatisera novellen som om den hade filmatiserats när den skrevs, alltså 1926. Detta är därför en stumfilm och Leman fångar tidsandans estetik på ett helt fantastiskt sätt. Lovecraft-fans anser ofta detta vara den bästa filmatiseringen som någonsin gjorts av författarens verk.

The Haunted Palace (1963)

Roger Cormans filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward åt American International Pictures marknadsfördes som om det var Edgar Allan Poe som skrivit ursprungskällan. Marknadsföringsknepet kom till pga Cormans framgångsrika Poe-adaptioner med Vincent Price. Även den här gången slog han ihop sig med den karismatiska skådespelaren och Price är riktigt bra i de dubbla rollerna som Ward och förfadern Joseph Curwen. En väldigt underhållande och rolig film!

The Resurrected (1992)

Ännu en filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward. Denna gång regisserad av Dan O`Bannon och vi får Chris Sarandon i den dubbla rollen som Ward/Curwen. Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om den här filmen. I mitt tycke den absolut bästa Lovecraft-filmatiseringen någonsin. Se omedelbart (men läs romanen först)!

The Dunwich Horror (1970)

Svårt att undvika att ha med ytterligare en Lovecraft-filmatisering från American International Pictures på den här listan. Skillnaderna mellan Daniel Hallers film och Cormans från 1963 hade inte kunnat vara större. Det lustiga är att den är ganska trogen novellen, men alla utsvävningar är galet exploativa. Den felande länken mellan The Haunted Palace och Yuzna och Gordon.

———————————————————

Det bästa och det sämsta:

Re-Animator (1985)

Det är omöjligt att skriva om Lovecraft-filmatiseringar (hur inkorrekta de än må vara) utan att nämna Gordons och Yuznas splatterklassiker. Denna film går helt enkelt bortom sin inspirationskälla och blir en av de mest inflytelserika gorefilmerna genom tiderna. Lovecraft hade varit stolt. Och Jeffrey Combs for president!

Cthulhu (2007)

Om vi bortser från att Dan Gildarks film har Tori Spelling i en liten biroll, så uppvisar den totalt motsatt inställning till Lovecraft jämfört med Re-Animator. Visst är filmen snygg och smått mystisk, men LOVECRAFT VAR FAN OCH MED INTE PRETENTIÖS! Gildark har totalt missförstått den stora skräckförfattaren och därför blir det ganska pinsamt.

För ett tag sedan så fick jag en förfrågan av Sofia om jag inte kunde göra en topplista med Jack the Ripper-skildringar. Nu är det dags! Eftersom igen någonsin gripits för Jack the Rippers brott (som begicks i Whitechapel, London, 1888) så har det skapats utrymme för manusförfattare och regissörer att spekulera hej vilt om vad det faktiskt var som drev denna kändisseriemördare. Jag kommer här inte att gå in på filmskaparnas förklaringar till våldsdåden (sparar det till framtida recensioner) utan listar istället de fem mest underhållande filmerna på temat Jack the Ripper.

Jack the Ripper (1976)

Exploitationlegendaren Jess Franco har såklart gjort en egen tolkning av Englands mest kända seriemördare genom tiderna. Han jobbade denna gång med en helt okej budget och fick självaste Klaus Kinski att spela mördaren. Franco slängde in rikligt med gore, men Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen. Dock en pärla för fans av trash.

From Hell (2001)

Hughes-brödernas filmatisering av Alan Moores grafiska roman är en katastrof som adaption. Om vi släpper Moore för en stund och betraktar filmen för sig själv, så tycker jag att den fått oförtjänt mycket skit. Johnny Deep gör det han ska (i en väldigt typisk roll), Heather Graham fungerar bra (och är grymt attraktiv) som horan Mary och filmen är så far out att den faktiskt blir kul. Mycket bättre än ryktet säger.

Man in the Attic (1953)

Här får vi självaste Jack Palance som den legendariska seriemördaren (i en väldigt kompetent prestation). Inga riktiga överraskningar, men en välgjord film och London skildras snyggt i svart-vitt.

Ripper (2001)

Nä, den här filmen utspelar sig inte i London i slutet av 1800-talet. Istället får vi en copycat som springer runt och mördar ungdomar på ett campus i USA. Egentligen inte speciellt bra alls och rejält skadad av Kevin Williamson-ironi. Det gore som visas är också väldigt lamt. Vad gör den på den här listan då? Filmen är så jävla dum att den faktiskt blir lite lustig.

A Study in Terror (1965)

I James Hills revisionistiska film jagar John Nevilles Sherlock Holmes självaste Jack the Ripper. Väldigt lam (om vi tänker på temat), men samtidigt en förvånansvärt välgjord och kul film.

————————————————-

Hedersomnämnande:

The New York Ripper (1982)

Lucio Fulcis film har egentligen inget alls gemensamt med Jack the Rippers brott. Filmen utspelar sig i 80-talets New York, seriemördaren pratar med Kalle Anka-röst och Jack the Ripper refereras knappt. Men i fråga om rent kvinnoförakt och brutalitet så är det nog den film som kommer närmast hans brott.

Vi vet alla att uppföljare ofta suger getpung. Låt oss därför dedicera en lista till de mest meningslösa uppföljarna i filmhistorien, Trash is king-style! Skräck/exploitation/b-filmer har dock ofta paketerats om och sålts igen med mängder med alternativa titlar (som ofta just hävdar att de är uppföljare till storfilmer). För att en film ska kvala in på den här listan SÅ MÅSTE FILMENS MEST KÄNDA TITEL ANSPELA PÅ ATT DET ÄR EN MENINGSLÖS UPPFÖLJARE! Självklart kan det även diskuteras vad som faktiskt är vissa filmers mest kända titlar (och det får ni gärna göra i kommentatorfunktionen). För en gångs skull var det inte alls svårt att klämma fram fem stycken (istället fick jag begränsa mig själv galet mycket). Kom med egna favoriter!

Exorcist II: The Heretic (1977)

Mytomspunnen meningslös uppföljare som fick William Peter Blatty att gå i taket. Inspelningen kantades av enorma problem (i ärlighetens namn; vilken uppföljare till Exorcisten har inte drabbats av problem?) och tittarna förväntade sig exorcism, men fick……ehm….insekter. Stora som små. Jag måste erkänna att jag inte tycker den är så dålig som ryktet säger…


Day of the Dead 2: Contagium (2005)

Det här är så jävla dumt att jag egentligen inte alls är sugen på att kommentera det, men okej då. Romero släppte rättigheterna till producenterna James Glenn Dudelson och Robert Franklin Dudelson så att de kunde skita ur sig den tattiga ”remaken” 2008. Men the Dudelsons slutade inte där. Sedan sket dom ur sig en prequel/uppföljare (???) till Steve Miners film som verken har något med den eller Romeros original att göra (den spelades in innan remaken). Och så finns det knappt några zombies i den här filmen! Förvirrande…

Howling II: Stirba – Werewolf Bitch (1985)

Sug på den titeln. Howling II är även känd med undertiteln ”…Your Sister Is a Werewolf”, men jag tycker den ovan är både roligare och mer talande för filmen. Joe Dante gjorde en av de bästa varulvsfilmerna någonsin och vad får vi i uppföljaren? En uråldrig varulvssekt i Transylvanien! Sybil Danning som springer runt med tuttarna i vädret och är titelns bitch! Och Christopher Lee. Skumt. Fan vad han måste behövt pengar…

Terminator 2 (1990)

Detta är på allvar den här filmens mest kända titel. Kolla in affischen. Man måste bara älska det italienska exploitationmaskineriets gränslösa pengatörst och totala avsaknad av skam i kroppen! Bruno Mattei (här med regissöralias Vincent Dawn) och parhästen Claudio Fragasso sket ur sig den här filmen ETT ÅR innan Cameron släppte T2. Även känd som Shocking Dark och lustigt nog inte alls en rip-off på Terminator utan på Aliens. Fel Cameron-rulle, grabbar…

Game of Death II (1981)

Den första Game of Death har ett visst kuriosavärde eftersom det var det sista materialet som fanns med Bruce Lee efter hans död (som inte hade blivit släppt). Det blev även en underhållande kampsportsfilm. Game of Death II (även känd som Tower of Death) är däremot exakt samma sak igen; alltså återanvända klipp med Lee och en massa body doubles som inte alls liknar honom. Fast denna gång är det en katastrofal kampsportsfilm. Skamlös och pervers exploitation som sedan kopierades gång på gång i hela bruceploitation-genren som växte fram i Hong Kong.

——————————————-

Väldigt särskilt omnämnande:

Troll 2 (1990)

Denna film platsar inte på listan eftersom uppföljaren inte är meningslös, eller i alla fall inte mer meningslös än den första Troll. Claudio Fragasso hann alltså inte bara skriva Terminator II under 1990 utan han hann även regissera och skriva detta fenomen. Det lustiga är att MGM marknadsförde detta absurda stycke italiensk diarré till film som den officiella uppföljaren till deras Troll. Men jag ska inte uppehålla mig här. Har ni inte sett dokumentären Best Worst Movie så gör det genast!

Här har ni en hysteriskt rolig teaser för dokumentären:

Vi kan väl inte direkt påstå att vårt avlånga land har varit speciellt framträdande inom genrefilm. Både Danmark och Norge har mycket mer tradition av den här typen av filmer och om det finns någon genre där Sverige lyckats göra ett avtryck så är det inom sexploitation (som jag är väldigt ointresserad av). Därför är det lite av en utmaning (och jag gillar utmaningar) att försöka vaska fram fem filmer. Kom gärna med egna förslag nedan.

Thriller – en grym film (1974)

Bo Arne Vibenius rape and revange-rulle med Christina Lindberg i huvudrollen är antagligen den mest kända svenska exploitationfilmen genom tiderna. Självklart förtjänar den en plats på denna lista. Om man bortser från pornografiska inserts, världens långsammaste (och längsta) slowmotionscener och haltande skådespeleri så är det en förvånansvärt rå, stämningsfull och kreativ film Vibenius knåpat ihop. Slutet är (rent ut sagt) helt jävla fantastiskt. Men, Vibenius, man mixar inte heroin genom att ta det ur påsen med en sked och blanda ner det i ett glas med kallt vatten!

Månguden (1988)

Jonas Cornell lyckades med den märkliga bedriften att få regissera en ockult giallo för SVT i slutet av 80-talet. Lite blodfattig (antagligen pga formatet), men mördarens egna videofilmer av morden är obehagliga och realistiska. Historien är förvånansvärt bra och de (eventuella) övernaturligheterna är smakfullt nog väldigt nedtonande. Jag gillar denna skarpt.

Låt den rätte komma in (2008)

Vi har redan diskuterat detta här på bloggen. Jag älskar Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvist fantastiska roman. Enligt mitt tycke en av de absolut bästa svenska skräckfilmerna genom tiderna.

Mannekäng i rött (1958)

Här kan vi ha förklaringen till varför Månguden blev till. Arne Mattssons andra Hillmanthriller sägs inte bara ha influerat de tyska krimi-filmerna utan även självaste Mario Bava! Och visst finns det STORA likheter mellan Mattssons proto-giallo och Bavas egna Blood and Black Lace. Trots att de flesta morden sker off camera och att man bara vill strypa Nils Hallberg jobbiga comic relief-karaktär så går det ändå inte att ignorera att filmen har en fantastisk extravagant stil. Slutets plottwist har även kopierats i otaliga italienska giallos. Ett stycke sorgeligt bortglömd svensk filmhistoria.

Sounds of Silence (1989)

Jag vet att denna spökfilm från 1989 av Peter Borg (känd som mannen bakom Scorched Heat) inte är något vidare. Men den hamnar på den här listan av två anledningar; den är inspelad i Malmö och min polare spelade ett av spökbarnen.

——————————————————————-

Nödvändigt omnämnande:

Evil Ed (1995)

Riktigt dålig, inte det minsta rolig, men man måste beundra Anders Jacobsson för att åtminstone försöka göra en svensk splatterkomedi. Varför har ingen följt efter i hans fotspår?

Top 5: Bra zombiefilmer

mars 21, 2011

Nu kommer vi till en genre många håller väldigt kär. När jag tänker på zombiefilm så tänker jag inte främst på I Walked with a Zombie eller The Serpent and the Rainbow. Bara för att en film har zombies med så är det inte automatiskt en zombiefilm. Jag hade kanske kallat de två nämnda filmerna för ockulta (och grundade i haitisk voodoo-lore). Tycker att zombiegenren skapades av George A Romero när han 1968 regisserade Night of the Living Dead. Genren definieras av (för mig i alla fall) att samhället faller samman, kampen för överlevnad under dessa förhållanden och mer eller mindre fokus på gruppdynamik. Och många zombies såklart! Jag har försökt utesluta mer kända filmer vilket betyder att Romero tyvärr har fått stryka på foten. Även Dawn of the Dead (2004), 28 dagar senare, 28 veckor senare, REC, Braindead och Shaun of the Dead är mycket bra filmer, men de får ge vika för annat. Och trots att jag tycker att Re-Animator är galet underhållande, så passar den inte definitionen helt. Däremot så hade tex Quién puede matar a un niño? passat in. Den har alla genrens kännetecken (trots att ungarna inte käkar upp de stackare som dom mördar). Men den har redan hamnat på en annan lista. Som vanligt så är ordningen ingen särskild.

Rabid (1977)

Denna tidiga ansträngning av David Cronenberg är hans take på zombiegenren. Porrskådisen Marilyn Chambers är med om en motorcykelolycka och opereras med experimentell plastikkirurgi vilket får henne att utveckla en smak för blod. Hennes offer uppvisar rabiesliknande symptom och snart hotas hela Montreal. Välgjord och intressant.

Let Sleeping Corpses Lie (1974)

Jag har redan skrivit en recension av spanjoren Jorge Graus fantastiska zombiefilm, men det känns som om ingen sådan här lista är komplett utan den. Även känd som The Living Dead at Manchester Morgue.

Return of the Living Dead III (1993)

Det var ett svårt val att välja mellan Dan O`Bannons första film i serien och del 3. Eftersom jag tycker att den tredje delen är väldigt underskattad så fick den komma med på listan. Brian Yuzna har regisserat och detta är absolut hans bästa film. Och det är en tragisk kärlekshistoria full med gore!

Nightmare City (1980)

Denna flummiga zombiefilm av Umberto Lenzi är inte bara en av hans bästa filmer utan den är även riktigt underhållande. Lämna bara logiken vid dörren när du ser den. Jag säger som Tarantino; Springande zombies är inget nytt. Lenzi gjorde det redan 1980!

Tombs of the Blind Dead (1971)

Spanska regissörer verkar kunna göra bra zombiefilm (REC någon?). Amando de Ossorio gjorde fyra filmer om levande döda, blinda korsriddare som återuppstår. Den första är bäst och är en märklig blandning av trash, gore och scener som nästan liknar konst. En riktig klassiker och korsriddarzombisarna ser helt fantastiska ut!

——————————————–

Hedersomnämnande:

Deathdream (1974)

Denna film är även känd som Dead of Night och The Night Andy Came Home. Anledningen till att den hamnade utanför listan är att filmen egentligen skiljer sig för mycket från de definitioner som sattes upp ovan (vilket även fantastiska Messiah of Evil gör och därför missar den också listan). Bob Clarks anti-krigs film om en levande död soldat som kommer hem från Vietnam är dock helt jävla fantastisk och förtjänar ett hedersomnämnande.