När jag recenserade Don`t Look in the Basement, så berättade jag om den lite märkliga trenden som fanns inom amerikansk lågbudgetskräck (under ett antal år) som innebar att man slängde in uppmaningar att inte göra saker i titeln. Jag nämnde då även att de här olika filmerna inte hade någonting med varandra att göra (varken när det kommer till tema eller subgenre). Don`t Go in the House är såklart en av dessa filmer. Och den har såklart ingen relation till Don`t Look in the Basement. Istället så representerar den en väldigt speciell period för amerikanska slashers. Efter att Halloween populariserat genren och Fredagen den 13:e visade att det fanns fantasisummor att tjäna på billiga kopior så övermättades marknaden med slashers under de första åren på 80-talet. Bortsett från de större bolagen som försökte att tjäna så mycket pengar som möjligt genom minsta insats (och istället lägga cash på marknadsföring), så fanns det även riskkapitalister som var beredda att lägga till lite pengar till oprövade regissörer som var beredda att göra en slasher. Flera av dessa debuter hade förvånansvärt mycket gemensamt. Ofta buntas de ihop under benämningen gritty. Ordagrant så betyder det kornig, men en bättre svensk definition är nog skitig. Det som knyter dessa slashers samman är en väldigt låg budget, att de är inspelade i riktiga miljöer (inga pengar till kulisser här inte), att de nästan känns dokumentära/naturalistiska, att de är perverterade (våldet är stört och brutalt) och att de fullständigt saknar humor och spelas upp på blodigt allvar. William Lustigs Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut samma år som Maniac och har förvånansvärt mycket gemensamt med Lustigs film. Precis som Lustig så fick regissören Joseph Ellison också väldigt mycket kritik för att hans film var störd och manschauvinistisk. Och likt många av sina kollegor från den här perioden inom slasherfilmen så gjorde Ellison knappt några andra filmer överhuvudtaget. Han hade börjat som springpojke på en massa exploitationrullar och skrev manuset ihop med bla Joe Masefield (som sedan skulle jobba med ljudeffekter i Evil Dead). Hur överensstämmer filmen med sitt rykte?

Donny Kohler (Dan Grimaldi) är en märklig arbetarklassgrabb. Han arbetar på en återvinningsstation med att bränna sopor och filmen börjar med att Donnies kollega antänds i en arbetsplatsolycka. Istället för att hjälpa honom tittar Donny istället fascinerat på medan mannen brinner. Vi förstår väldigt snabbt att killen inte haft en så enkel uppväxt. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin sadistiska morsa (Ruth Dardick) och hör röster. En dag när Donny kommer hem, så hittar han sin mamma död i en fåtölj. Han blir först glad, men drabbas snart av ett hämndbegär. Aldrig har han satt sig upp emot henne och nu kommer han aldrig att få en möjlighet att göra det heller. Rösterna i Donnies huvud börjar messa. Han ska skada henne. Donny klär ett rum i huset med metall och fäster en kedja i taket. Han hänger upp mamman och bränner sönder henne med den eldkastare han använder på jobbet. Men rösterna i hans huvud är fortfarande inte nöjda. Varenda kvinna representerar hans mor och hämnden tar aldrig slut. Donny börjar nu att kidnappa unga tjejer, klä av dom nakna, hänga upp dom och bränna sönder dom. De förkolnade liken klär han upp fint och förvarar i ett rum tillsammans med sin brända mor. Snart börjar han även hallucinera att de döda kropparna springer runt i huset. Mitt i allt det här glömmer Donny att gå till jobbet och hans arbetskamrat Bobby (Robert Osth) börjar undra vart han tagit vägen. Han är den enda som bryr sig om den märkliga mannen och vill hjälpa honom att leva lite. Bobby tar sig an Donny och ett tag verkar han nästan botad. Men nya incidenter uppstår som leder fram till filmens väldigt väntade final (som förövrigt är exakt samma som i Maniac och otaliga andra liknande filmer).

Det finns en väldigt intressant aspekt av Don`t Go in the House. När man tänker tillbaka på filmen så inser man att man faktiskt knappt får se något våld alls. Ändå minns man filmen som extremt sjuk och brutal. Ellison väljer att bara visa oss ett mord, men han gör det så detaljerat att bilden stannar kvar i våra huvuden under resten av filmen. Vi ser Donnies första offer hänga naken i en kedja i det eldsäkra rummet. Hon har har panikångest och skriker. Donny kommer in i sin flamsäkra dräkt och bränner henne med eldkastaren. Kameran klipper inte bort utan vi får se henne brinna och skrika (en enkel men förvånansvärd effektiv specialeffekt). Denna scen är så fullständigt jävla sjuk och frånstötande att den präglar hela resten av filmen. Den gjorde mig rent ut sagt illamående. Det är kombinationen av ”originaliteten” i hans sätt att döda henne, det sexualiserade i att hon är naken, hennes ångest och det faktum att kameran inte klipper bort som gör scenen så fruktansvärt stark. Annars så är Don`t Go in the House inget att hänga i julgranen. Den är kort (runt 80 min) och filmen känns fragmenterad och ofullständig. I grund och botten så är det exakt samma historia som i Maniac, men Ellison saknar Lustigs känsla för märkligt poetiska stämningar och klaustrofobi. Sedan så är Dan Grimaldi ABSOLUT INGEN Joe Spinell (som är den enskilt största anledningen till att Lustigs film är så jävla bra). Det är dock intressant att grundhistorierna är så lika. De båda regissörerna verkar inte ha känt till varandras filmer. Antagligen så var både Ellison och Lustig influerade av mammakomplexen i Psycho fast de försökte skildra dom på mest tänkbara exploativa sätt. Båda filmerna innehåller också Tales from the Crypt-influerade moraliska twists i slutet, som kan ses som varianter på Hitchcocks egna sluttwist. Fast detta är heller inget nytt, likt jag skrivit tidigare.

Ska du bara se en av det tidiga 80-talets gritty slashers så ska du absolut välja Maniac. Men trots att Don`t Go in the House är en mycket sämre film så är den intressant ur ett filmtekniskt perspektiv. Ellison lyckas prägla hela sin film av EN ENDA SCEN och det är en ovanligt nasty sådan. Rekommenderas annars endast för fans av extremt spekulativa och exploativa slashers.

Trailern är ovanligt lam för den här typen av grindhousefilmer…

Annonser

Det var skitsvårt att välja mellan den här filmen och Deathdream. Båda är helt fantastiska utifrån sina egna meriter och tillhör regissören Bob Clarks absolut bästa. Slutligen bestämde jag mig dock för Black Christmas (och återkommer till Deathdream igen i något annat sammanhang). Varför då? Kanske för att filmvetare brukar definiera den som världens första slasher. Kanske för att filmen innehåller de absolut läskigaste telefonsamtalen som någonsin hörts i en skräckfilm. Eller så är det kanske bara för att det inte riktigt finns någon annan slasher som liknar den. Det kan verkligen diskuteras om den här filmen skapade genren (och just detta diskuteras mycket). Låt oss bara konstatera att den är unik. Black Christmas är en slasher som lägger de första 45 minuterna på att etablera karaktärerna och deras relationer. Visst gjorde Carpenter något liknade i Halloween fyra år senare, men hans och Debra Hills manus framstår som ytligt bredvid Roy Moores. Clarks film handlar främst om de unga kvinnorna som bor på studentboendet, medan Halloween egentligen handlar om Michael Myers. Mördaren i Black Christmas framstår verkligen som den ultimata ondskan. Vi får höra hans perverterade röst, men vi ser knappt honom. Han har ingen bakgrundshistoria, ingen mask, ingenting. Han representerar helt enkelt alla våra rädslor för mordiska psykopater. Avsaknaden av mänskliga attribut gör honom till ett av filmhistoriens allra mest obehagliga monster och när han ställs mot realistiskt skildrade karaktärer så blir effekten desto större. Samtidigt så skapades en av filmhistoriens allra största skräckklassiker…

Men låt oss återgå till Bob Clark själv. Han föddes i New Orleans och är antagligen mest känd för Porkys-filmerna och A Christmas Story. Men innan han kvalificerade in i Hollywoods b-komedi lag, så gjorde han några helt fantastiska lågbudgetskräckfilmer. Två av dessa har nämnts ovan (båda producerades med kanadensiska pengar). Den tredje är den märkliga (ganska barnvänliga) zombiefilmen Children Shouldn’t Play with Dead Things. Cineaster brukar även hylla honom för Murder by Decree, som är ännu en film där Sherlock Holmes (denna gång spelad av Christopher Plummer) paras ihop med Jack the Ripper. Tragiskt nog omkom Clark i en bilolycka i Kalifornien 2007. Innan hans död så hade dock hans karriär gått ner sig rejält. Från att ha varit en lågbudgetregissör som lyckats i Hollywood blev han istället en föredetting som regisserade skit som tex Superbabies: Baby Geniuses 2. Trots att Porkys har ett kultfölje och trots att A Christmas Story ofta visas i USA runt jul så har Clark aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är tyvärr mest ihågkommen för sina senare (och kassa) filmer. Jag minns dock helst Clark som mannen som antagligen gjorde den bästa Sherlock Holmes-filmen någonsin och två av de mest intressanta skräckfilmerna som kom från den amerikanska kontinenten under hela 70-talet. Nu ska vi prata om en av dessa…

Black Christmas börjar med en PoV-kamera som närmar sig ett studentboende för kvinnor. Det är juletid och tjejerna ska åka iväg för att fira högtiden med sin släkt. Men en del av studenterna har inte lyckats komma iväg. Jessica (Olivia Hussey) har det struligt med sin pojkvän Peter (Keir Dullea) och måste stanna för att få en möjlighet att träffa honom. Barb (en ung Margot Kidder) har sina egna problem. Hennes mamma förkastar henne och Barb tar därför sin tillflykt till flaskan. Samtidigt så klättrar inkräktaren upp på vinden och snart börjar telefonen att ringa. Tjejerna svarar, men i början så är det tyst i andra ändan av luren. Snart blir samtalen allt mer makabra. När Jessica väl plockar upp den ringande telefonen så möts hon inte av en, utan flera röster som pratar samtidigt. Grisljud blandas med små barn som skriker. Samtalet avsluts med ”jag kommer att döda dig”. Chockad noterar Jess en sak som de störda rösterna sa. Den på andra sidan luren verkar veta att hon är gravid med Peters barn. Samtidigt hittar kommissarie Fuller (legenden John Saxon) en ung flickas lik i en park. Det är dock inte hans enda problem eftersom en av tjejerna från studentboendet också saknas. Jess lyckas träffa Peter och berättar för honom att hon kommer att genomföra en abort. Han tar det inte bra. Så snabbt hon är tillbaka hemma så börjar samtalen igen. Mer barnskrik i luren. Mannen på vinden söker sig allt längre ner i huset och slutligen förstår tjejerna att samtalen kommer från en av studentboendets andra telefoner. Men då är det redan för sent…

Roy Moores manus ger lätt intrycket av att Black Christmas är en klassisk whodunit, men låt dig inte luras av detta. Filmen innehåller inte några enkla lösningar. Det är främst Jess som är huvudpersonen och den enorma psykologiska påfrestning hon upplever runt den oönskade graviditeten samspelar med hotet mot hennes eget liv. Psykopaten på vinden riskerar att bli den ultimata aborten. Men det är Margot Kidder som stjäl showen genom sin gestaltning av en tragisk ung tjej. Hon växlar mellan att vara omotiverat aggressiv och fyllepatetisk på ett jävligt trovärdigt sätt. Dessa två karaktärer och deras brustna psyken är navet i Black Christmas. Lägg också till Keir Dullea som den känslokalla esteten Peter och du får en strålande ensemble. Detta är verkligen filmens styrka. I motsatts till sina senare genresyskon från 80-talet så är Black Christmas lika mycket ett drama som det är en slasher. Filmen är långsam och morden är ganska få. Men när inkräktaren från vinden slutligen slår till så blir effekten desto större. Det finns ett gäng grymt minnesvärda (och obehagliga) scener i Black Christmas. Den mördade tjejen (med en plastpåse över huvudet) som inkräktaren förvarar i en gungstol på vinden är en sådan scen. Mordet i sängen, med glassfigurerna bredvid, är en annan. Men Black Christmas behöver egentligen inte någon imponerande estetik för att vara läskig. Det räcker med de där jävla telefonsamtalen. Herregud, vilken sjuk jävel kom på dom egentligen? Om du har hört dom en gång så kan du ALDRIG glömma dom igen!

Det fanns en historia som Bob Clark älskade att berätta. Efter att han regisserat Black Christmas så träffade han en ung John Carpenter:

Carpenter: Jag älskar verkligen din film! Ska du inte göra en uppföljare?

Clark: Nä, jag tror inte det.

Carpenter: Men om du hade gjort en uppföljare vad hade den då handlat om?

Clark: Jag vet inte riktigt. Kanske att mördaren blev gripen och inlåst på en mentalinstitution. Flera år senare flyr han och återvänder till studentboendet på halloween…

Vi kan verkligen diskutera sanningshalten i Clarks historia, men den om något borde vara nog övertalning för att folk ska se den här filmen…

Och för helvete; se INTE remaken från 2006!

När jag recenserade Schock så skrev jag att jag ansåg Mario Bava vara smått överskattad. Visst var hans tekniska kunnande helt enormt. Mannen kunde ju skapa väldigt övertygande special effekter endast användande sig av en damsugare, en spegel och lite krut (eller något annat sådant MacGyver-aktigt)! Hans öga för det visuella är också inget att diskutera. Bavas filmer är alltid otroligt snyggt filmade, med en helt fantastisk känsla för färger och bildkompositioner. Men samtidigt så är han en typisk regissör som prioriterar det visuella spektaklet på innehållets bekostnad. Flera av hans filmer är helt enkelt lite tomma. En känsla infinner sig ofta; var det inte mer än såhär? Vad Bava verkligen behövde var originella koncept att jobba med. Visst kan detta sägas om alla regissörer, men få är nog så dåliga på dussinprodukter som han. Trots att han i princip uppfann den italienska gotiska skräckfilmen (med den fantastiska Black Sunday) och utvecklade genren genom flera följande filmer (tex Black Sabbath, Whip and the Body och Kill, Baby… Kill!), så blev det inte alls lyckat när han återkom till den här typen av film 1972 med Baron Blood. På samma sätt så uppfann Bava giallo-genren, men hans senare försök i genren (som tex Five Dolls for an August Moon) var inte något vidare. Att han hoppade så mycket mellan genrer kan faktiskt vara ett bevis på att han var medveten om sina begränsningar.

Bay of Blood (aka Twitch of the Death Nerve) är ett av Bavas originella koncept. Filmen bygger på en historia av Dardano Sacchetti (The Beyond) och manuset skrevs av regissören själv tillsammans med Filippo Ottoni (The Night Before Christmas) och Giuseppe Zaccariello (Tough to Kill). Filmen kallas ofta av filmvetare för den allra första slashern. Bay of Bloods status som filmen som startade en genre förstärktes ytterligare 1980 när Sean S. Cunningham tydligt lät sig influeras av Bavas film i Fredagen den 13:e och även Steve Miner kopierade några dödsscener rakt av i uppföljaren (utöver att han snodde Jasons maskering från en annan tidig italiensk slasher; Sergio Martinos Torso). Och visst är det tydligt att Bay of Blood är en slasher. Det finns inget mysterium att lösa runt mördarens (???) identitet, filmen har en hög body count och själva morden är originella och helt uppenbart själva filmens syfte. Dock kan det vara den slasher som skiljer sig allra mest från genren. Notera mina frågetecken ovan. Det är nämligen så att Bay of Blood inte innehåller en mördare utan flera stycken. Filmen känns ibland som en hypervåldsam och sleazy italiensk såpopera och är lika mycket ett drama som en renodlad slasherfilm. Överhuvudtaget så är filmen smått kryptisk i sina motiv. Bava-fans har länge diskuterat om filmen inte ska tolkas både övernaturligt och ekologiskt. Men mer om det sedan. Först den papperstunna handlingen…

Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Bay of Blood börjar med att den äldre, rullstolsbundna baronessan Federica Donati (Isa Miranda) mördas på ett ovanligt brutalt sätt (med en hängsnara) i sin herrgård. Vi förstår snart att mördaren är hennes make (Giovanni Nuvoletti) och att han försökte få dådet att se ut som ett självmord. Baronen blir dock själv mördad av Simon (Claudio Camaso), baronessans bastard till son som bor på ägorna, eftersom han bevittnade sin mors död. Samtidigt anländer Renata (Claudine Auger) och Albert (Luigi Pistilli) och deras två barn. Renata är baronens dotter och hon tror att hon är ensam arvtagerska till ägorna. Även en arkitekt (Chris Avram) och hans älskarinna (Anna Maria Rosati) dyker upp vid viken och dessa har en egen agenda (eller kanske flera?). Alla de här individerna (plus några till) blir involverade i blodiga dåd om ägornas framtid. Vissa vill exploatera viken och bygga ett modernt hotellkomplex där, medan andra vill bevara miljön som den är. Karaktärerna mördar varandra åt höger och vänster och hemliga allianser avslöjas hela tiden. När liken snabbt börjar staplas så undrar man hur Bava kommer klara av att fylla speltiden på lite under 90 min. Det finns ju knappt några karaktärer kvar! Då dyker det upp ett gäng tonåringar på semester (med den snygga Brigitte Skay i spetsen). De råkar springa rakt in i maktkampen om vikens framtid och blir själva lovligt byte. Denna märkliga såpaintrig spetsar Bava med riklig svart humor där filmens slut sticker ut som särskilt bisarrt.

Tretton karaktärer hinner mördas innan Bay of Blood är slut (vilket är ett imponerande tempo på dödandet). Mellan dödsscenerna pressar Bava in en del sleaze (där Brigitte Skays skinny dipping är särskilt minnesvärd). Relationerna mellan karaktärerna (deras allianser med varandra och förräderi) är så invecklade att man går helt vilse i handlingen innan filmen är slut. Men det spelar ingen roll påstår många Bava-fans, eftersom relationerna inte är filmens poäng. En av filmens alternativa titlar är Ecology of a Crime och den uppskattas extra mycket av fansen. Dessa hävdar ofta att Bay of Blood egentligen har en övernaturlig twist. Det är viken själv som skapar konflikter mellan karaktärerna och får helt vanliga människor att bli mördare, eftersom den vill förhindra byggandet av hotellkomplext. Och visst har den här tolkningen poänger. Bava klipper in mycket omotiverade naturbilder innan morden och djur dyker ofta upp i samband med dom. Fansen tycker även att tolkningen förklarar filmens märkliga slut. Jag vet dock inte om jag köper den rakt av. Filmens italienska originaltitel är Reazione a catena vilket kort och gott betyder kedjereaktion. Därför tolkar jag Bavas makabra såpa som främst en svart komedi om hur människors girighet får konsekvenser som hela tiden slår tillbaka mot dom själva. Ingen som begår brott för att tillskansa sig ägorna skonas och jag tycker Bava understryker detta med sitt ironiska slut. Våldet blir som en kedjereaktion där en handling hela tiden leder till nästa.

Som ni förstår av de skilda analyserna ovan, så är Bay of Blood en förvånansvärt mångsidig film. Det är även en galet originell och fartfylld slasher med många minnesvärda scener. Därför står filmen starkt som en sann klassiker som du helt enkelt inte får missa!

Lyssna även på Stelvio Ciprianis fantastiska musik.

Njutafilms har släppt filmen i en schysst utgåva.

Väldigt tipstypisk, psykedelisk trailer under ytterligare en av filmens alla alternativtitlar; Carnage…

Inget år gjordes det så många slashers som 1981, kanske endast överträffat av 1982. Dessa första år på 80-talet var de amerikanska slasherfilmernas gyllene era. Stora studios gav sig in i leken för att de såg att genren alstrade en rejäl profit (som Paramount Pictures och deras Fredagen den 13:e) och varenda amatör gjorde en egen slasherrulle eftersom det var ett säkert kort för att få uppmärksamhet (och eventuellt fler regijobb). Amy Holden Jones var en av dessa amatörer och hennes karriär tog faktiskt fart efter The Slumber Party Massacre. Inte som regissör, men som manusförfattare (hon skrev bla remaken av The Getaway, Beethoven, Ett oanständigt förslag och The Relic). The Slumber Party Massacre var dock inte Jones manus utan skrevs av Rita Mae Brown. Titeln var ursprungligen Sleepless Nights och manuset var en tidig parodi på slashergenren (i Student Bodies anda). Det ryktas dock att producenterna inte var jätteförtjusta i humoraspekterna och sa åt Jones att tona ner dom. Jones hade tidigare jobbat som klippare på några Roger Corman-producerade filmer, men slapp det i fortsättningen eftersom The Slumber Party Massacre blev en mindre hit (det ryktas även att Corman såg till att den här filmen blev gjord). Filmen definieras ofta (märkligt nog) som en ”feministisk slasher”. Jag har lite svårt att förstå varför. Är det för att den är skriven och regisserad av två kvinnor? Jag kommer att återkomma till detta…

Handlingen är slasherminimalism. Trish (Michelle Michaels) är 18 år, med i dambasketlaget och hänger med de coola brudarna. Hennes föräldrar ska åka bort över helgen och Trish ska ordna ett pyjamasparty för sina väninnor. Hon bjuder även sin halvutstötta granne och lagkamrat Valerie (attraktiva Robin Stille/Rochelle från Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama), men hon vägrar komma eftersom Trish kompisar är taskiga mot henne. Tjejerna röker gräs, dricker öl och har två manliga klasskompisar som spionerar på dom genom fönstret. Låter som en helkväll! Problemet är dock att en psykopat (Michael Villella) har rymt från en mentalinstitution och springer runt tjejernas skola och mördar folk med en borrmaskin. Och han har förstått att Trish och tjejerna är ensamma hemma. Snart börjar töserna bete sig dumt, traska iväg själva till mörka platser (som garaget eller ut i trädgården) och borras ner av psykopaten. Valerie börjar snart misstänka att något är fel i grannhuset och beger sig dit med sin lillasyster Courtney (Jennifer Meyers). Men kommer de att lyckas stoppa pyjamaspartymassakern?

Som ni hör så hålls handlingen i The Slumber Party Massacre på en miniminivå (och är en ganska skamlös rip-off på Halloween). Ingen förklaring ges till varför psykopaten stalkar tjejerna eller varför han mördar överhuvudtaget. Jag tror det första mordet redan sker fem minuter in i filmen! Att allt går så snabbt medför att The Slumber Party Massacre bara är 77 minuter. Det märks att filmen var tänkt som en komedi från början eftersom den är lätt överlastad med ganska misslyckad svart humor. Det är nog även den film jag sett som har flest fejk-jump scares (ni vet sådana där man tror det är mördaren, men det visar vara någon annan). Särskilt Trish manliga granne finns bara med i handlingen så att han kan dyka upp inne i huset i tid och otid (helt oförståeligt). Filmens gore hålls på en mellannivå, inte lamt men heller inte något spektakulärt. På den fronten märks det att budgeten var ganska låg. En sak som sabbade ganska mycket för mig var att man DIREKT får se Michael Villellas ansikte. Han bär ingen mask utan ser ut som en helt vanlig snubbe i jeanskläder med en borrmaskin. Tyvärr blir han aldrig (pga detta) särskilt läskig heller. Vi måste även diskutera det där om filmens eventuella status som en ”feministisk salsher”. Man undrar om dom som hävdat det går på crack. Jones tar varenda chans hon kan att filma tösernas tuttar och i scenen där basketlaget duschar i idrottshallen låter hon kameran sänkas ner till Michaels nakna röv mitt under diskussionen! Ofta beter sig brudarna som dumma våp och gör helt orealistiska saker. Visst överkommer dom sina rädslor i slutet, men tyvärr är det alldeles för sent. The Slumber Party Massacre tillhör faktiskt den övre delen av sleazeskalan och ingen brud med en machete kan rädda detta.

Jag kom precis på att jag inte skrivit en enda rad om vad jag egentligen tycker om filmen. The Slumber Party Massacre är faktiskt ganska underhållande för vad den är; alltså en exploativ och ganska dum slasher. Det finns absolut mycket sämre val du kan göra om du vill se en slasher från det tidiga 80-talet. Men den är även mil ifrån genrens bästa uttryck.

Trailern är faktiskt ganska lustig. Filmen följdes (såklart) också av flera uppföljare.

Eftersom julen nalkas med stormsteg tänkte jag inte vara sämre än många andra bloggar och recensera en julfilm. Psykotronisk Videoblogg snodde min ursprungsidé och skrev om Silent Night, Deadly Night. Först tänkte jag skriva om den hysteriska uppföljaren (som i HYSTERISKT DÅLIGA!), men sedan kom jag på att det faktiskt är mer ball att skriva om en bra film. Så se detta som min julklapp till er. Silent Night, Bloody Night blandas ofta ihop med ovan nämnda tomteslasher. Men låt er inte bli förvirrade. Detta är något helt annat. Denna lilla lågbudgetskräckis regisserades av Theodore Gershuny (som är mest känd som regissör och manusförfattare till flera avsnitt av Tales From the Darkside) och den skrevs av Jeffrey Konvitz (som även skrev manuset till The Sentinel utifrån sin egna roman). Huvudrollen spelas av snygga Mary Woronov (som var ihop med Gershuny under den här tiden och var med i flera av hans filmer). Även b-films legenden John Carradine dyker upp på ett hörn (känner ni inte till honom så kolla upp hans repertoar på imdb, den är grymt imponerande!). Trots att Silent Night, Bloody Night uppenbart gjordes för fikapengar så har den en väldigt stor plats i skräckfilmshistorien. Jag ska snart förklara varför.

Samma år (1974) kom Bob Clarks eminenta Black Christmas ut. Den räknas ofta av skräckfans som den första slashern, i motsats till filmteori som brukar lista John Carpenters Halloween som det första uttrycket för genren (trots att den kom ut 4 år senare). Clark hävdar gärna att det var han som gav Carpenter idén till sin klassiker (Carpenter var ett stort fan av Black Christmas). Men man kan ju undra varifrån Clark själv fick inspiration till sin proto-slasher. Åtta månader före Black Christmas kom Silent Night, Bloody Night ut (efter att ha legat på hyllan i två år). Det är jävligt svårt att ignorera likheterna mellan filmerna; att de båda utspelar sig under julen, mördarens störda telefonsamtal, den subjektiva kameran som glider runt i det gamla huset osv. Men om Black Christmas inte riktigt känns som en slasher (pga sin långsamma uppbyggnad och fokuset på relationerna mellan karaktärerna), så gör Silent Night, Bloody Night det ännu mindre. Visst påminner själva morden väldigt mycket om subgenren, men det fokuseras alldeles för mycket på handlingen i Gershunys film. Ibland gränsar den till spökhistoria. Vi kan i alla fall konstatera att om inte Silent Night, Bloody Night skapat slashergenren så har den i alla fall starkt influerat den.

Den amerikanska småstaden East Willard ruvar på en hemlighet. Denna hemlighet har i decennier dolts av hela stadens äldre generation. Allt rör ett hus kallat The Butler House. På julafton för ett gäng år sedan brann husets ägare, Wilford Butler, upp. Händelsen sågs som en olycka och utredes aldrig. Sedan dess har fastigheten stått tom. Nu är det julafton igen och Butler House ska säljas av den nuvarande ägaren, Wilfords barnbarn Jeffrey (James Patterson). Hans advokat (Patrick O’Neal) dyker upp med sin älskarinna för att se till att affären går igenom och passar samtidigt på att spendera julen i huset. Samtidigt flyr en psykopat från ett mentalsjukhus. Alla som kommer i närheten av The Butler House slaktas. Ovetande om detta springer Diane (Mary Woronov), som är dotter till stadens borgmästare, på Jeffrey Butler. Vad gör han i East Willard? Vad har morden för relation till den hemlighet staden ruvar på? Och vad hände egentligen med Wilford Butler? Lösningen är mer makaber än vad Diane någonsin kunde tänka sig…

Låter handlingen lite klyschig? Jag lovar er att den absolut inte är det! Utifrån grundpremisserna är det en ovanligt märklig historia Konvitz och Gershuny knåpat ihop. Allt kommer ihop i slutet och filmen förlitar sig på en väldigt knäpp plottwist. Jag ska absolut inte avslöja den, men jag kan säga så mycket att allt inte är vad det verkar i East Willard (om ni nu skulle fått för er något annat). Silent Night, Bloody Night är ännu ett praktexempel på hur otroligt kreativa och originella amerikanska lågbudgetskräckfilmer var i början av 70-talet. Den här filmen kan absolut mäta sig med andra guldklimpar från perioden som Let`s Scare Jessica to Death och Messiah of Evil. Gershunys film liknar inte riktigt något annat som finns där ute. Visst är verken klippningen eller kameraarbetet perfekt, men detta kompenseras upp av några riktigt välgjorda och coola scener. Mordet som begås i mörkret är ett exempel. En annan är den långa (och väldigt makabra) sepiafärgade flashback som kommer i slutet av filmen och förklarar vad som hände i huset för alla dessa år sedan. Scenen är både utdragen och högst obehaglig. Överhuvudtaget så har Silent Night, Bloody Night en märklig stämning. Filmen kryper sig på dig och du kommer att minnas den långt efter att den slutat. Det är något lätt stört med hela historien som gör den jävligt obehaglig. Lågbudgetformen bidrar faktiskt till att göra det ännu mer effektivt eftersom filmens skitiga och opolerade yta förstärker den störa historien. Detta är sannerligen amerikansk skräck beyond Hollywood!

Av någon helt oförståelig anledning så har Silent Night, Bloody Night bara 5.1 i betyg på imdb. Detta är skandal och kan innebära att filmen är en av de mest underskattade skräckfilmerna någonsin! Eftersom filmen är public domain så har jag lagt upp den här nedanför. Se den över jul och avgör själva vad ni tycker!

God Jul!

ps. Jag tar lite julledigt nu så återkom måndagen den 27 december.

Först trailern! Den får filmen att verka högst konventionell, men ger en ganska bra bild av lågbudgetkänslan. Skådespelarna är inte alltid 100%, men det har ni nog överseende med vid det här laget…

Och nu filmen!

Bloody Moon (1981)

september 17, 2010

Nu var det dags för ännu en slasher som kom under genrens gyllene era i början av 80-talet. Fast denna är inte från USA utan producerad i Väst Tyskland. Vem är då skyldig till detta inlägg i genren som kommer från ett lite märkligt håll? Jo, ingen mindre än den spanska globetrottern och stright to video-pionjären Jess Franco. Likt jag nämnt tidigare så har den här mannen jobbat i samtliga exploitationgenrer som finns. Man kan lätt tänka sig att de amerikanska slasherframgångarna i början av 80-talet fick upp Francos ögon och att han därför ville sno åt sig en del av denna guldkalv. Likt jag redan klargjort så är inte Jess Franco riktigt mitt specialområde. Jag har sett runt tio av hans filmer och ska man tro hardcore Franco-fans så måste man nog sett ett femtiotal innan man får rätt att uttala sig. Samma gäng verkar hålla den här filmen ganska högt och hävdar att det är en stabil och underhållande slasher. Vi får väl se…

Bloody Moon utspelar sig på en språkskola i Spanien riktad till utländska elever. Dessa studenter består nästan uteslutande av unga fotomodeller som inte verkar så värst intresserade av att plugga. Men de kommer snart att få ett värre problem än underkänt. Självklart springer en mördare runt på skolan och har ihjäl töserna med diverse tillhyggen. Är det den missbildade Miguel (Alexander Waechter) som är mördaren (som vi vet dödat innan och precis släppts ut ur mentalsjukhuset)? Eller är det hans syster Manuela (Nadja Gerganoff) som jobbar på skolan, konspirerar mot den och har en incestuös relation till Miguel? Franco presenterar sin film som om vi i publiken ska gissa vem mördaren är. Låt dig inte luras. Det är faktiskt inte alls komplicerat. Bloody Moon har en hög bodycount och morden är riktigt blodiga (men effekterna kanske inte alltid är de bästa). Speciellt scenen där en av tjejerna binds fast vid en sten och sågs sönder av en bandsåg var nog starkt bidragande till att filmen blev en video-nasty i England. Franco gör även det förbjudna och dödar ett barn på ett väldigt brutalt sätt vilket nog också fick britterna att sätta teet i halsen.

Likt brukligt för regissören innehåller den här filmen mycket naket och sex. Och det är här vi kommer till problemets kärna (och då menar jag inte det faktum att filmen klyschigt nog dödar alla sexuellt frisläppta kvinnliga karaktärer); när inte psykopaten härjar i rutan så är den här filmen MÖRDANDE TRÅKIG. Bloody Moon är runt 90 min (lite beroende på vilken version du ser), men känns som 2,5 timme. I scenerna där flicksnärtorna pratar eller springer runt nakna på händer ingenting (förutom det faktum att de är nakna då). Det finns ingen framåtrörelse i den här filmen, inget tempo. Det känns som om alla scener håller på hur länge som helst. Att filmen är galet ful bidrar nog till detta eftersom du inte kan imponeras av något annat när skådespelarna pladdrar på (inte det minsta trovärdigt heller).

Jag tänker onekligen på Pieces (som jag recenserade för inte så länge sedan). Det är samma film som Bloody Moon, fast gjord RÄTT! Den är medveten om sina begränsningar, är fartfylld och tar sig inte på speciellt stort allvar. Francos slasher är den totala motsatsen till allt detta. För gorehundar och fans av regissören endast.

Till och med filmens trailer är riktigt grafisk och sleazy…

Pieces (1982)

september 1, 2010

Denna obskyra skräckfilm är märkligt nog lite smått känd. Kanske beror det på filmens nästan legendariskt exploaterande tagline; You don`t have to go to Texas for a chainsaw massacre! Vi kan i alla fall konstatera att Pieces håller vad den lovar. Den utspelar sig inte i Texas och vi får mängder av gore som utförs med en motorsåg. Filmen är konstigt nog en amerikansk/spansk-samproduktion, men sägs vara inspelad i USA. Anledningen till detta sägs vara Dick Randall, en amerikansk exploitationfilms producent med mycket kontakter i både Italien och Spanien. Randall skrev själv manuset till Pieces och det finns övertygande argument att bakom pseudonymen på hans medförfattare, John W. Shadow, gömde sig ingen mindre än trashkungen Joe D` Amato! I registolen satte Randall spanjoren Juan Piquer Simon som bland annat var medregissör och producent på Carlos Puertos underhållande Satans Blood.

Pieces är självklart en slasher, men med ett kryddmått gialloinfluenser. Ploten är lika klichéfylld som tokig. En seriemördare beväpnad med motorsåg härjar på ett collage. Han skär av kroppsdelar av kvinnor för att bygga ihop ett mänskligt pussel. I god gialloanda är detta relaterat till ett trauma i hans barndom. Snuten är trött på att det dyker upp lik överallt på universitetsområdet och bestämmer sig för att skicka in en polis undercover på skolan. Den snygga konstapeln Mary (Lynda Day George) hoppar in som den nya tennistränaren (trots att hon helt uppenbart inte kan spela tennis!). Hon slår ihop sig med en student vid namn Kendall (Ian Sera) som lyckades få en dejt dödad av psykopaten. Men vem på skolan är mördaren? Det är här manusförfattarna leker giallo igen, men tyvärr listade jag ut vem mördaren var efter bara två tredjedelar av filmen. Utöver detta slänger Randall och Simon in ett Tales from the Crypt-influerat slut och en Bruce Lee-imitatör (ja, Pieces blir under en kort stund en kung-fu film!).

Låter det övertygande? Grejen med Pieces är att det är en trashfilm gjort rätt. För det första är den föredömligt kort (under 90 min). Alldeles för många sådana här filmer dras ut till alldeles för lång speltid. Detta medför att man hinner tröttna innan eftertexterna rullar. För det andra har Pieces ett riktigt bra tempo. Simon kan uppenbarligen regissera film och den är så fartfylld att man nästan glömmer alla tokiga logiska luckor (och visst finns det drivor med sådana). Men framför allt tar sig inte Pieces på speciellt stort allvar. Den försöker inte vara något annat än vad den är; en fartfylld trashskräckis full med gore och lustiga infall.

Pieces är riktigt underhållande och på många sett ett skolexempel på hur man gör en sådan här film rätt. Bunkra upp med polare och öl en kväll och jag lovar att ni får en rejält underhållande stund och en hygglig skrattfest.

Väldigt rolig, och tidstypisk, trailer!

Unhinged (1982)

juni 1, 2010

Jag har redan klargjort min kärlek till amerikanska lågbudget slashers från det tidiga 80-talet. Det var verkligen subgenrens guldålder (sorry Carpenter). Men finns det en sol utan fläckar? Nix. Unhinged kan vara den fläcken. Det är en FRUKTANSVÄRT billig och amatörmässig film (inte ”80:s craze straight to video”-billig utan bara ganska kass). Den är regisserad av Don Gronquist som…ehhh…inte gjort något annat alls. Och den har med en del ”skådespelare” (notera verkligen dessa situationstecknen!) som inte heller har gjort något annat alls. Vad finns då kvar? Förutom en GALET lång bilscen där folk bara kör och pratar strunt? Jag återkommer till det…

Ploten är verkligen standard slasher-område. Tre heta tjejer är på väg till en rockfestival. De kraschar med bilen (efter den outhärdliga scenen där de bara kör och kör…) och vaknar upp på mrs. Penroses gods (en, faktiskt, ganska bra Virginia Settle). Vägen är blockerad och en av flicksnärtorna är skadad. Alltså (suprise!) kan inte töserna lämna godset. Mrs. Penrose har en dotter (Janet Penner) och deras relation är minst sagt komplicerad. Så snabbt den gamla haggan får chansen är hon på dottern att hon knullar runt och är oanständig (trots att dottern helt uppenbart har ett galet behov av att vara mamman till lags). Hur som helst verkar det som om Penrose-släkten förhalar flickorna när de vill lämna godset. Slutligen får en av dom spel och trotsar den dysfunktionella familjen. Snart är hon död. Vem är mördaren? Penrose-brodern som var deformerad och utslängd ur familjen? Är det verkligen så enkelt?

Unhinged är verkligen din traditionella 80-tals slasher. Den innehåller en hel del omotiverat naket och en mördare som springer runt och har ihjäl folk på (nästan) kreativa sätt. Fast problemet med den är att Gronquist knappt vet hur man gör film. Det finns överhuvudtaget inget tempo i filmen, ingen uppbyggnad, ingen utpräglad visuell stil. Den är bara billig. Skådespelarna är verkligen katastrof (förutom redan nämnda Virginia Settle) och ljudet är så burkigt att man ofta har svårt att höra replikerna. Om ni tittar på bilderna här så får man lätt intrycket att filmen innehåller mycket gore. Inte ens det får man. Budgeten är så galet låg att man får en och 1/2 gorescen och sen basta! Pengarna var nog slut…

Filmen har ett trumfkort; en schysst plottwist på slutet. Visst har samma manusknep används många gånger, men jag tror ändå att det var fräscht när Unhinged kom. Det intressanta är att slutet också är väl utfört, så man verkligen får en mindre chock när det kommer. Detta är lite imponerande. Men pallar du med att lida igenom klyschorna i Unhinged bara för slutet? Misstänkte nästan det…

Glömde jag att berätta att filmen även, av någon oförståelig anledning, blev en brittisk video nasty?

Det finns inga rolig klipp från den här filmen, men kolla in The Cinema Snobs recension. Den är kul!

Hell Night (1981)

maj 13, 2010

Nu var det dags igen för en amerikansk slasher från det tidiga 80-talet; denna gång med Linda Blair! Likt jag skrev i min recension av Nightmare in a Damaged Brain så var det tidiga 80-talet en guldålder för skitiga slashers från USA. Hell Night hör inte till de skitigaste (den ser faktiskt ganska proffsig ut). Den hör inte heller till de mest brutala, eller de bästa för den delen, från den här slashervågen. Har den några andra meriter förutom en 22-årig Linda Blair? Regissören Tom DeSimone var en bögporregissör som gick vidare till exploitation och skräck. Bortsett från Hell Night måste nog hans mest kända film vara Reform School Girls, en women in prison-rulle med Linda Carol och Sybil Danning. Jag har inte sett den filmen, men hört att den ska vara skit. Då är nog Hell Night bättre eftersom den inte är fullständigt skit…

Det här är en typisk sådan film som jag glorifierat pga. barndomsminnen. Jag minns när jag och farsan var i videobutiken och medan han stod och hängde i actionhyllan smet jag iväg och kollade på skräckavdelningen i smyg. Hell Nights omslag har fastnat i mitt minne. Kolla ovan; en snygg tecknad bild på en porträttlik och skräckslagen Linda Blair på andra sidan en stålgrind, sliten av två spöklika händer! Tyckte den såg hur cool ut som helst. Det tog många år innan jag slutligen såg filmen. Var det värt väntan då? Inte riktigt kanske.

Linda Blair spelar Marti Gaines som ska genomgå en invigningsrit för att bli en sorority girl. Riten ska ske i Garth Manor, ett gammalt hus där en man sägs ha mördat hela sin familj och sedan tagit livet av sig. Enligt vandringssägnen så ska en av hans söner (som är deformerad) ha överlevt massakern och vandrar nu husets korridorer. Marti och tre studenter till låses in i huset och ska stanna där över natten. Samtidigt tar några äldre studenter sig in på fastigheten för att rigga specialeffekter som ska skrämma slag på Marti och de andra. Det tar såklart inte lång tid innan folk börjar dö åt höger och vänster…

Låter det spännande? Hell Night är en väldigt typisk slasher som idag känns väldigt kliché. I och med att den är ganska tidig så uppfattades den antagligen som mer fräsch när den kom. Konventionerna för genren höll just på att skapas och var inte cementerade i sten som de är idag. Men inte ens med detta perspektiv tror jag den här filmen sågs som speciellt originell. Det gjordes mycket mer utmanande, och intressanta, slashers under de här åren. Hell Nights största trumfkort är det väldigt intensiva slutet. Filmen har ingen plottwist, utan det är bara det faktum att slutet görs rätt. De sista minuterna har en schysst intensitet och är egentligen mycket bättre utförda än resten av filmen (där mycket av dialogen känns som utfyllnad). Om ändå resten av filmen kunde varit likadan…

Linda Blairs karaktär kommer fram som sympatisk utan att vara en fullständig klyscha, men annars så finns det inte så mycket att hämta i Hell Night. Mest en film för Linda Blair-fantaster…

Åttiotalet i allmänhet, och det tidiga åttiotalet i synnerhet, var den amerikanska slasherfilmens guldålder. Förutom att alla högtidsdagar och särskilda dagar betades av (i god Halloween-, Fredagen den 13:de-anda), så gjordes det även en galet stor mängd små, nasty lågbudgetslashers. Jag har redan skrivit om Just Before Dawn. Andra var Maniac, The Prowler (aka Rosmary`s Killer), The Burning, Don`t Go Into the House, Hell Night…listan kan göras lång. Dessa filmer hade en särskild kvalitet och känsla; de var skitiga, oglorifierande och eftersom de var så lågbudget hade man inte särskilt mycket cash till ljussättning och dekorbyggen (istället filmades de i verkliga miljöer) vilket gav dom en obehagligt realistisk look. Nightmare in a Damaged Brain (även känd som Nightmares in a Damaged Brain eller bara Nightmare) tillhör denna första våg av amerikanska slashers. Trots att filmen är regisserad av en italienare, Romano Scavolini, så delar den denna trademarkade amerikanska lågbudgetskitighet med titlarna jag räknat upp ovan.

Nightmare in a Damaged Brain är en av de ursprungliga Video Nasties, vilket alltså innebar att man kunde hamna i fängelse om man sålde den i Storbritannien. För er som inte vet vad Video Nasties var, så blev det en betäckning på filmer som totalförbjöds av brittiska censurnämnden efter införandet av en lag, The Video Recordings Act, 1984. Med hemmavideons införande så spreds det en moralpanik, främst i västvärlden, om att våldsamma filmer nu blev mer tillgängliga för barn. Även Sverige fick sin beskärda del av moralpaniken förevigad genom programmet Studio S. Vissa av filmerna på Video Nasty-listan är verkligen bland de mest grafiskt våldsamma filmer som någonsin gjorts (tex. D`Amatos Antropophagus, Deodatos Cannibal Holocaust och Fulcis New York Ripper). Men många titlar var väldigt lama ur goresynpunkt, tex. så var Evil Dead med på listan. Hur står sig då Nightmare in a Damaged Brain? Kan den göra små barn till seriemördare? Om man får tro filmens handling, så visst. Ärligt talat tyckte jag Scavolinis slasher var ganska blodfattig. Detta var tills jag såg filmens sista scen.

Baird Stafford spelar George, en man med ganska grava psykiska problem. Han har återkommande mardrömmar i vilka han hittar ett avhugget huvud i sängen och hans psykologer tror att han lidit av ett enormt trauma i barndomen. George får en alternativ antipsykotisk medicin och beviljas permission. Snabbt avviker han från permissen och beger sig ut på en mordisk roadtrip. Målet verkar vara en familj i södra USA…

Låter handlingen komplicerad? Misstänkte det. Det är verkligen inte så mycket mer plot i den här filmen förutom det jag beskrivit, en liten plottwist mot slutet (som man ser komma på mils avstånd) och den ganska chockerande flashbacken i slutet som avslöjar vad det var för trauma som drabbade George i hans barndom. När det gäller den extremt blodiga flashbacken så kan Scavolini inte riktigt hålla sig under filmens gång utan klipper in enstaka snuttar ur den lite här och där. Detta tar tyvärr lite udden av slutscenen. Men visst är den fortfarande blodig och brutal. Hela filmen känns väldigt amatörmässig; klippningen är konstig, bilden är antingen för ljus eller för mörk och skådespelarna spelar ofta över så grovt att det nästan gör ont. Men Nightmare in a Damaged Brain har ändå….något… Jag brukar inte ha problem med att beskriva vad jag gillar och ogillar med filmer, men i detta fallet vet jag fan vad jag ska säga. Filmen har ”något” som håller mitt intresse uppe till slutet (trots att den i perioder känns mördande tråkig) och när den är slut så har den lyckats förmedla en ångest; en känsla av att känna sig skitig. Vad jag tror jag vill säga är att Nightmare in a Damaged Brain lyckas beröra mig på något konstigt sätt. Och jag gillar filmer som berör.

Det är ingen Maniac (min favorit av det tidiga 80-talets skitiga amerikanska slashers) och den är absolut inte för alla smaker. Men jag måste erkänna att jag gillar den; trots helt galet stora brister.