The Church (1989)

april 30, 2010

Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Michele Soavi. Han har verkligen varit den sista kreativa utposten för italiensk skräckfilm. Stagefright är helt fantastisk och Dellamorte Dellamore kan vara en av de senaste decenniernas bästa filmer. Soavis stora problem är verkligen att han har varit lärjunge hos Dario Argento. Två av hans filmer är en konsekvens av lärjunge/mentor relationen; The Sect och den här. Till båda har Argento skrivit manus. The Church är lätt den bästa av dom, men problemet återstår. Soavi har för mycket respekt för sin läromästare. Han vill fullfölja manuset till punkt och pricka. Problemet är att Dario Argento aldrig skrivit speciellt bra manus. Hans styrka ligger istället i hur han valt att gestalta dom och hur han valt att gestalta andras manus. Vad vi får här är Argento utan Argento ersatt med pretto. Detta klär inte Michele Soavi.

The Curch har verkligen en fantastisk estetik (Soavis styrka), men när det kommer till innehåll faller den tyvärr platt. Historien är helt enkelt så absurd (och framförs på ett sådant sätt) att it dosen`t make any sense. Sammanfattar vi den så var korsriddarna onda och det fanns en hednisk sekt som motsatte sig dom. Dessa blev massmördade och på platsen där detta utfördes byggdes en katedral. I källaren finns en grav och bryter du upp den så blir konsekvensen Fellini-liknande hallucinationer där ungar ligger krökta över kyrkbänkar och spelar trumpet! Utöver detta så får du en hel drös andra fantastiska bilder plus, tyvärr, en känsla av meningslöshet. En massa människor blir instängda i katedralen (bla. en skolklass) när några arkeologer bryter upp upp graven och det är dessa som börjar lida av de här hallucinationerna och av en massa tattiga goreeffekter. Det är i princip allt den här filmen innehåller i fråga om plot. Scenen med bikerparet som klättrar ner i tunnelbanegången, och möter tåget, är nog favoriten när det kommer till filmens icke så trovärdiga övervåld. Det är inte roligt. Det ser inte bra ut. Det fyller ingen funktion i handlingen. Specialeffekterna i denna scen gör nästan ont att se. Soavi har helt enkelt inte vågat begränsa Argento.

Jag förnekar absolut inte att Soavi gjorde galet kul och ambitiösa italienska skräckfilmer i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Vem mer gjorde sådana då? Ingen. Men detta fråntar inte den unkna känslan efter The Church. Denna filmen hade grov potential! Och denna potential var Soavis förtjänst. Tyvärr var han vid detta tillfället lite för kedjad för att verkligen kunna förvalta den väl. Ett plus får filmen i alla fall för en ung Asia Argento i en viktig och lite speciell roll.

Jag tror jag kommer att göra folk förbannade med den här texten. Jag vet att The Church har många fans. Jag förstår även varför folk gillar den. Men sorry, it dosen`t make my motor running. Ångrar jag att jag såg den? Absolut inte. Jag köpte den skitbilligt när jag var i Milano och betraktar den som ett kap. Men är den värd att leta upp? Nix…

Vixens: Lara Wendel

april 29, 2010

Denna tyskfödda aktris slog igenom i Tonino Valeriis grymma giallo My Dear killer. Efter det var hon med i en poliziotteschi regisserad av legendaren Fernando Di Leo; La Mala Ordina. Båda dessa filmer gjorde Lara 1972, endast 7 år gammal. Man kanske trodde att karriären skulle sluta där, men icke. År 1974 var hon med i en av de allra bästa italienska skräckfilmerna genom tiderna (den jag brukar nämna de gånger jag inte nämner The House With Laughing Windows);  Francesco Barillis fantastiska The Perfume of the Lady in Balck. Efter detta väckte Lara enorm kontrovers när hon var med i den absurda Satan`s Wife. Men inte ens detta var hennes mest kända roll. Titta på bilden ovan. Vart kommer den ifrån? Jo, Dario Argentos Tenebre. Lara Wendel kommer för evigt bli ihågkommen som Maria; den snygga dottern till författaren Peter Neals fastighetsägare som av misstag hamnar i mördarens källare och aldrig hinner berätta var den ligger. Efter Tenebre hann Wendel även med att jobba med Lamberto Bava i giallon Morirai a Mezzanotte, med Lucio Fulci (i The Red Monks, en remake av Mario Bavas Lisa and the Devil som han producerade) och slutligen med Uberto Lenzi i La Casa 3. Däremellan klämde Lara även in Zombie 5: Killing Birds. Vi kan helt enkelt konstatera att hon jobbat med alla relevanta italienska exploitationregissörer. Därför är Lara Wendel en sann bortglömd prinsessa av trashfilm.

Det finns vissa filmer som är unika. De korsar gränserna för sin egen genre och blir något mer, något som inte riktigt går att definiera. Kanske ett drama om småstadsliv och de udda karaktärer som bor där. Kanske en betraktelse över den ultimata uppoffringen för konsten. Kanske en kritik av kärnfamiljens tryckande och förintande kontroll. Kanske en uppgörelse med Italiens förflutna och den tystnad som rådde vid fascisternas repression. Kanske bara ren och skär mystik; ockult och sekulär på samma gång. Med ett brinnande hat för den katolska kyrkan. Ni som sett det sidhuvud jag haft på bloggen kanske har undrat vad det föreställer. Jo, det var Pupi Avatis The House With Laughing Windows. Det låter som en giallo. De hade ju liknande titlar. Men Avatis film lånar bara grundformen från denna populära italienska subgenre och blir sedan något helt annat. Allt det jag beskrivit ovan. Kanske.

Men vi börjar med regissören; Pupi Avati. Han är ju trots allt ganska känd. I alla fall inom kultureliten. Han har varit nominerad till guldpalmen i Cannes tre gånger och till guldlejonet i Venedig två gånger. År 2008 vann han lilla guldlejonet för Giovanna’s Father. Han har blivit känd för sina hjärtliga komedier om människor på den italienska landsbygden. House With Laughing Windows är också en varm film om människor på den italienska landsbygden, bland annat. Om ni hittat till den här bloggen så tror jag inte att ni främst är intresserade av guldlejonvinnare. Vem är då denna Avati? Det rör sig egentligen inte om en Avati utan två; Pupi och hans bror Antonio. De båda är stora skräckfilmsfantaster och har skrivit några av de bästa italienska skräckmanusen genom tiderna. Deras historier är ofta kryptiska, mystiska och väldigt ORIGINELLA. Det är sant. Jag använder det förbjudna ordet som börjar med O. Bröderna Avati har skrivit Zeder, Macabro och detta mästerverk. Zeder är en otroligt bra spökfilm med en av de enskilt läskigaste scenerna som italiensk skräckfilm någonsin skapat (kameran i kistan för er som sett den). Den regisserades också av Pupi. Den andra är en makaber ockult historia som utspelar sig i New Orleans och som omfattar en död mans kroppsdel. Den är regisserad av Lamberto Bava (likt jag skrev i min recension av A Blade in the Dark). Nu är vi äntligen framme vid den tredje filmen.

Stefano är en ung konservator som anländer till en liten by i norra Italien. I byns gamla kyrka har man hittat en väggmålning av den kände lokala konstnären Legnani. Målningen har varit övermålad och Stefanos uppgift är att exponera den utan att den blir skadad. Målningen föreställer St. Sebastianos lidande och den misstänks vara Legnanis sista innan han försvann. Ingen vet vad som drabbade honom. Konstnären var dock känd för att måla av människor i ögonblick av smärta och död. Snart börjar mystiska händelser drabba Stefano. Han hör historier från byborna om ett hus som konstnären målade. Huset har skrattande munnar för fönsterna. Stefano tror att om han hittar huset så kommer allting att klarna. Samtidigt hittar han ett gammalt ljudband som kan vara konstnärens inspelning. Bandet är makabert och djupt obehagligt. Konstnären pratar om färger som blod och blod som färger. Det låter som om han dör eller dödar. Stefano vet inte. I ärlighetens namn så borde han inte önskat att han ville veta…

På många sätt är House With Laughing Windows en kryptisk film. Den delar ut information i små portioner och det känns hela tiden som att gåtan blir allt större och större. Men den har en tydlig lösning. En grymt chockerande sådan. Jag har fortfarande svårt att se de sista minuterna på filmen trots att jag vid det här laget nog sett den fem-sex gånger. Likt brukligt för den genre som House With Laughing Windows har sin grund i så har den en twist på slutet. Trots att jag inte räknar den här filmen som en giallo så har den ändå den bästa, mest genomtänkta och framför allt mest obehagliga twist jag någonsin sett i genren. Jag vet hur filmen slutar men själva manuset är så otroligt bra att upplösningen fungerar gång på gång. Det räcker inte att historien är fruktansvärt välskriven, Avati bygger upp en sådan fantastisk dramaturgi och fullföljer slutet så bra att det ALDRIG slutar vara spännande. Fråga mig. Jag vet.

När folk får reda på att jag är intresserad av italiensk genrefilm frågar de mig vad de ska se. Jag brukar säga Deep Red och Suspiria. När folk frågar mig vilken den bästa italienska filmen är säger jag oftast The House With Laughing Windows.

Trailer: Kolla bara hur filmen marknadsfördes. Det finns nästan ingen dialog. En liten varning måste dock utfärdas om du inte sett filmen.

När det kommer till intressanta filmböcker (med fokus på genre eller regissör) så finns det nog inget förlag som är bättre än FAB Press. Spana in deras hemsida så fattar ni. En av deras största bedrifter är denna djupgående och fantastiska bok skriven av Midnight Eye-grundaren Tom Mes. Efter att Mes skrev sin grymma bok om legenden Shinya Tsukamoto gav han sig i kast med att skriva Agitator, en bok om en av de mest intressanta just nu levande regissörerna; Takashi Miike. Jag kommer aldrig glömma min första Miike-film. Det var Fantastisk Filmfestival för ett gäng år sedan och jag och min dåvarande flickvän hade fripass. Vi snackade med en av arrangörerna om vilken film vi borde se. Han sa; är ni inte äckelmagade så ska ni gå på Visitor Q. Ni har nog aldrig sett något liknande. Självklart blev vi aspeppade direkt. Inte långt efter filmens introscen började folk lämna biografen. Det var nog tur för dom eftersom det blev så mycket värre sedan. De som var kvar vred på sig som om de ville sjunka ner genom sätena, inte alla så klart men en ansenlig del. Vad jag inte fattade var varför ingen skrattade. Miike hade ju gjort en hysteriskt rolig, och otroligt nattsvart, film om japanska tabun (speciellt sexuella sådana). Vad Miike nog missade lite var att han inte bara bröt mot tabun i Japan utan i hela jävla världen. Jag står fortfarande idag vid mitt ord; Visitor Q är en hysteriskt rolig film. Om man är på rätt nivå med humorn.

I alla fall så blev detta början på min och Miikes kärleksaffär. Jag har verkligen försökt spåra så många av hans filmer som möjligt, vilket är extremt svårt. Miike är en av världens mest produktiva regissörer (gör så mycket som fyra filmer vissa år). MÅNGA av dessa når aldrig utanför Japan. Självklart blir kvalitén lite skiftande med den takten Miike jobbar, men det intressanta är att jag aldrig sett en av hans filmer som inte har något (och vid det här laget har jag sett jävligt många). Han rör sig ledigt mellan storproduktioner på bio, TV, lågbudget på bio och stright to DVD. Miike själv har sagt att man inte har rätt att kalla sig regissör när man inte utför sitt yrke. Precis som vilket jobb som helst alltså. Du är ju bara rörmokare när du jobbar och inte när du är ledig. Detta är bara ett bevis på Miikes radikala inställning till filmskapande. Ett annat är att när hans Dead or Alive blev en stor hit i Japan, så ville filmbolaget att Miike skulle göra en uppföljare. Miike hatar uppföljare och behöll därför endast filmens titel till uppföljaren (och trean), castade samma två skådisar i huvudrollerna (Riki Takeuchi och Sho Aikawa) och skrev sedan helt nya historier som inte har något alls att göra med ursprungsfilmen. I trean finns det tom flashbacks innan slutstriden från de tidigare två delarna som om det var en sammanhängande serie! Miike är en sann postmodern filmskapare, grymt medveten om mediets konventioner och begränsningar. Han bryter mot dessa konstant. Han räds inte att ta upp ämnen som homosexuell kärlek, illegala immigranters utsatthet i Japan eller kvinnors kamp mot mäns bild av dom. Och det är alltid grymt underhållande, smart och träffar dig som en jävla bilkrasch när han gör det.

Mes bok (som nu är inne på sin tredje utgåva där han försöker hålla jämna steg med den produktiva regissören) skriver inte bara utförligt och detaljerat om alla Miikes filmer (från stright to video-yakuzarullarna till den internationella uppmärksamheten med Audition, Ichi the Killer och Sukiyaki Western Django), utan innehåller även intressanta och djupgående analyser av Miikes centrala teman och filosofi. Utöver detta så får du en väldigt bra biografi över regissören (om hans arbetarklassuppväxt i Osaka), en grymt intressant intervju Mes gjort med Miike (som nästan lite provokativt uppför sig som arketypen av en väluppfostrad japan) plus Miikes egna dagbok från inspelningen av Ichi the Killer (som skrevs som en följetong i en japansk filmtidning). Allt detta är otroligt bra läsning.

Vare sig du är ett fan av Miike eller bara lite intresserad av hans filmer så är Agitator – The Cinema of Takashi Miike för dig. Är du det sistnämnda så kommer du lätt att bli det förstnämnda efter att läst denna bok. Och Miike återkommer snart här på bloggen…

Slutligen vill jag tacka Johan på Mean Streets (RIP) som fick mig att inse Miikes storhet.

Jag kunde inte hålla mig. Här är slutet på Dead or Alive. Jag vet att det inte är lämpligt att lägga upp slut på filmer folk inte sett, men jag brukar visa detta när någon undrar vad grejen är med Takashi Miike. Hans filmer är så fyllda av sådana här fantastiska scener att det nästan är värt att spoila en film för att fatta han storhet.

Och nej, det finns inga hintar tidigare i filmen vad ljusbollen är för något… 🙂

Thundercats och jag

april 26, 2010

Jag är uppväxt på 80-talet och glodde på mycket tecknat när jag var liten. Jag såg He-Man and the Masters of the Universe och Robotech. Men min favoritserie var utan tvekan Thundercats. Kanske blev det så eftersom den inte gick på TV utan jag endast fick se den när farsan hyrde film på Kungsvideo (vissa barnfilmer var då gratis). Kanske är det pga att Kungsvideo endast hade de första avsnitten och jag aldrig fick reda på vad som hände sedan, trots att jag suktade efter det galet mycket. Kanske var det för att Thundercatflickan Wily Kit var det närmsta jag kom en första förälskelse. Jag har verkligen byggt upp en bild av Thundercats  som en animerad serie av grymt mycket högre kvalité än allt annat under den tiden. Nu ska jag slutligen se HELA. Jag kan knappt vänta…

Likt utlovat ska jag nu skriva om Freeway 2: Confessions of a Trickbaby; Matthew Brights uppföljare till den grymt bra Freeway. Det första vi kan konstatera när vi kollar på rollistan i Freeway 2 är att han inte lyckats samla ihop en lika imponerande ensemble som förra gången. Bright har dock ett trumfkort. Vicent Gallo är med och hans rollprestation är inget mindre än fantastisk. Huvudrollen spelas denna gång av Natasha Lyonne (från bla. American Pie) och hon har aldrig varit bättre. Även den helt okända Maria Celedonio gör en strong insats i den viktiga birollen som Cyclona. Det lustiga med Celedonio är att det står på imdb att hon var med i Daniel Fridells 30:de november! Det var år sedan jag såg den filmen och jag minns den knappt (av förståeliga anledningar), men jag tänker att detta kan väl inte vara samma person. Eller är det? Om någon har bättre koll så vill jag veta! Hur som helst så fattar man ganska snabbt varför Freeway 2 inte innehåller lika mycket kändisar som ettan; det är helt enkelt mer av allt denna gången.

Detta innebär att våldet är grövre och mer frekvent. Det finns rikligt med naket och knullande. Och om ni tyckte att den första filmen var skitig och skabbig, så är detta ingenting jämfört med Freeway 2! Medan Bright i ettan gjorde en hyllning till exploitationfilmen, så löper han här linan ut och faktiskt gör en egen. På alla fronter är uppföljaren mer utflippad än föregångaren. Mot slutet flummar Bright till det rejält och Freeway 2 blir rena rama surrealistiska skräcken. Det kommer nästan fram som en hyllning till Michele Soavi och jag är därför övertygad att Bright sett både Dellamorte Dellamore och The Church. Freeway 2 är inte ens en egentlig uppföljare (en av de alternativa titlarna är endast Confessions of a Trickbaby). Inga karaktärer återkommer och det är en helt fristående historia. Dock delar den skitmycket i fråga om tema med Brights förra film; huvudpersonen är en stenhård white trash-tjej, en stor del av filmen är grymt influerad av women in prison-subgenren, det är en roadmovie och, framför allt, så är det ännu en gång en nyversion av en klassisk saga. Denna gång är det Hans och Greta som avverkas, eller kanske mer Greta och Greta. Den centrala frågan blir väl; Är det bra??? Där kan jag svara med ett rungande JA! Frågan är om det inte tom. är bättre…

Crystal/White Girl (Lyonne) är en bulimisk hora som åker in i finkan för att ha misshandlat och rånat torskar. Hon delar cell med den psykopatiska flatan Cyclona (Celedonio) som sitter inne för att ha slaktat sin familj. Tillsammans flyr de båda från fängelset och beger sig mot Mexico. Cyclona vill att de tar sig till Syster Gomez (vem annars än Vincent Gallo!), en transsexuell nunna som driver ett barnhem fullt av godis och som för Cyclona representerar godheten på jorden. Det udda rymlingsparet blir snart ett riktigt par vilket leder till vissa problem för Crystal. Cyclona kan inte hålla sig från att mörda utan gör detta så snabbt hon får chansen. Snuten har alltså inga problem att följa dom eftersom de lämnar efter sig ett spår av döda kroppar. För er som kan er Hans och Greta så är det nog inte så svårt att luska ut vad Syster Gomez håller på med och hur hela historien slutar. Men jag lovar er; ni måste se det för att tro på det! Freeway 2 är så jävla vild och trippad att man nästan är helt slut när filmen är över. Och det är en fantastisk resa hela vägen.

Bright skriver inte Crystal med samma kärlek som han skrev Vanessa i den första Freeway, men det glömmer man bort ganska snabbt eftersom han trycker gasen i botten från början. Han lyckas även kompensera detta genom att göra de två tjejernas relation ganska rörande. Det finns några helt outstanding scener i den här filmen som verkligen lyckas chocka och andra som nästan är vackra i all sin groteska prakt. Jag kommer inte att spoila dessa åt er, eftersom dessa scener verkligen är en del av filmens poäng. Redan i den första filmen kritiserade Bright medelklassens hycklande moral och bröt ner den genom sin huvudperson. Denna gång drar viljan att bryta ner moralen flera steg längre och lyckas skapa en sann modern amerikansk alternativfilmsklassiker.

Det enda problemet är att han blev tvingad att klippa ner sin film ganska rejält för att den skulle få åldersgränsen R. Jag vet faktiskt inte om det verkligen existerar en helt oklippt utgåva av den här filmen. Men vad fan spelar det för roll när den klippta versionen är så jävla bra???

Scenen när Crystal och Cyclona träffar Syster Gomez första gången:

John Carpeter är inte bara en av de mest inflytelserika amerikanska skräckregissörerna genom tiderna (ni som inte sett Cigarette Burns, i Masters of Horror säsong 1, får bakläxa!), han har även skrivit musiken till nästan alla sina filmer själv (eller tillsammans med Alan Howarth). Ofta är det bara Carpenter och hans synth. Det är härligt på ett sådant där sätt som bara 80-talet kan vara och framkallar grova nostalgikänningar. Jag minns när man som liten var uppe alldeles för sent tillsammans med någon polare och såg de här filmerna på en lånad, repig VHS. Just då var Carpenters musik det läskigaste man någonsin hört…

Prince of Darkness:

The Fog:

Assault on precinct 13:

….och såklart…

Sjuttiotalet var en guldålder för skräckfilm från USA. Det fanns en enorm experimentlusta inom amerikansk film. Unga regissörer var trötta på Hollywoods tillrättalagda berättelser och traditionella bildspråk. Det intressanta är att de regissörer som valde att göra skräck fann en samstämdhet med flera europeiska regissörer som suddade ut gränserna mellan skräck och konst; i Italien, Frankrike, England och Belgien. Den här utvecklingen började i Europa redan i början av 70-talet. I de europeiska länderna under denna tid rådde starka radikala strömningar i samhällena som öppnade upp för regissörer med starka egna visioner. Kollar vi närmare på denna period inom amerikansk skräckfilm så hittar vi även där ett gäng ovärderliga guldklimpar; Last House on The Left, The Other, The Happiness Cage, Dead People………….och den här; filmen med en av historiens absolut fulaste affischer. Jag måste först och främst säga att affischen inte alls är representativ för filmen. Let`s Scare Jessica to Death kan nog vara min favorit bland alla amerikanska skräckfilmer. Genom tiderna.

Vad handlar den om då? Den sköra Jessica har varit intagen på mentalinstitution och när hon släpps bestämmer hennes man och hans vän att de ska flytta till ett lanthus, beläget på en liten ö utanför USA:s kust, och starta ett hippiekollektiv. De packar gitarrer och haschpipor och åker iväg till glad musik. Hur fan kan det här vara en skräckfilm undrar säkert någon? Jo, så snabbt den glada bohemtrion anländer på ön så börjar Jessica noja upp sig. Allt mer och mer. Saker runt omkring henne händer eller händer inte. Hon vet inte riktigt själv. Hon uppfattar det gamla huset som allt mer obehagligt. Plötsligt en dag dyker det upp en märklig rödhårig flicka. Jessicas man och hans vän tar emot henne med öppna armar, likt brukligt för hippies. Jessica själv är lite för labil för att verkligen kunna ta till sig flickan. Väldigt snart börjar hon känna ett obehag inför henne. Hon börjar tro att hon förför männen i kollektivet. Samtidigt börjar befolkningen i byn på ön bete sig allt märkligare. De har konstiga märken på kroppen som Jessica börjar lägga märke till. Är hon hemsökt? Är hon paranoid? Är hon både och? Om hon är hemsökt, vad fan är det som hemsöker henne?

Det finns ett stort problem med den här filmen. När det skrivs om den så avslöjas det ALLTID på tok för mycket. Det räcker att gå in på imdb och läsa sammanfattningen av handlingen för att få den förstörd. Jag hade den otroliga turen att knappt ha läst något om den alls. Det enda jag visste var att väldigt många ansåg den vara mycket bra. Vilken jävla tur jag hade. När allt börjar komma ihop i slutet av Let`s Scare Jessica to Death tänkte jag; du skojar med mig! DET DÄR?? Men jag köpte det rakt av och det intressanta är att ”avslöjandet” gör filmen ännu obehagligare. Det är den enda filmen jag sett i hela mitt liv där ”det där” fungerar. Det fungerar helt galet bra!

Men det finns vissa grundläggande förutsättningar som gör att hela Let`s Scare Jessica to Death fungerar galet bra. Det där som man ofta snackar om och som så få filmer VERKLIGEN har; stämning. Den gör även något annat som så få filmer VERKLIGEN gör; den skrämmer dig. Mig skrämde den från vettet. Jag är inte lättskrämd, i alla fall inte av skräckfilm. Jag såg den bara för några år sedan första gången, i vuxen ålder (alltså inte 18 bast utan vuxen ålder!) Let`s Scare Jessica to Death skrämde mig mig som fan. Den liksom tränger sig på dig, långsamt. Din värld blir Jessicas värld, genom hennes ögon. Och det är igen värld du vill befinna dig i. Det finns inget blod, ingen som hoppar fram ur garderoben och skriker. Bra hotfulla skuggor. Viskande röster i ditt huvud. Och en rödhårig flicka…

Jag kan nog skriva exakt hur mycket som helst om denna fantastiska lilla amerikanska lågbudgetfilm; en film med helt okända skådespelare och en regissör som aldrig gjorde något det minsta vettigt igen. Men nu får det räcka. Se Let`s Scare Jessica to Death så snabbt du bara kan. Innan någon idiot spoilar den för dig. Jag hoppas inte jag var den idioten…

Jag vägrar lägga upp trailern. Den är fantastisk och fångar filmens stämning på pricken, men visar alldeles för många centrala scener.

Freeway (1996)

april 21, 2010

Jag brukar ofta gnälla om hur lite roliga filmer det kom på 90-talet (jämför med 2000-talet då också). Speciellt inom alternativ/exploitation och skräck var det mesta ganska tråkigt. Kollar vi på vad som släpptes från USA så är det i princip öken. Men inga regler utan undantag, eller hur? Det krävdes ett gäng halvavdankade Hollywoodstjärnor, två flicksnärtor som sen blev rising stars (varav en av dom hastigt och lustigt dog) och en ganska knäpp manusförfattare/regissör för att fånga mitt intresse. Vi ska inte heller glömma att hela inramningen är tagen från den klassiska sagan om rödluvan och vargen. Välkomna till Freeway! Matthew Brights film är verkligen unik och toppas bara av dess egen uppföljare; Freeway 2 – Confessions of a Trickbaby. Hur som helst är detta fantastisk underhållning.

Vem är då mannen bakom två av de bästa filmerna från USA under hela 90-talet? Bright började som manusförfattare till, och skådespelare i, den något trippade musikalen Forbidden Zone. Denna film var regisserad av Richard Elfman som Bright var barndomskompis med (om ni gissar att Richard är bror till Danny så stämmer det!). Forbidden Zone byggde upp ett sant kultfölje och att hävda att den är obskyr är nog bara förnamnet. Efter det har Bright knappt gjort något alls. Förutom pärlorna Freeway och Freeway 2! Det hade varit jävligt intressant att veta under vilka omständigheter dessa två filmer kom till och varför Bright knappt gjort några fler. Han har ju dragit ihop en inte helt kass ensemble till Freeway; Kiefer Sutherland, Brooke Sheilds, Amanda Plummer plus en då 20-årig Reese Witherspoon och en 19-årig Brittany Murphy! De två sistnämnda var inte speciellt kända alls då, men visst är det imponerande? Och hur fan blev Oliver Stone involverad som producent av en så här pass obskyr rulle? Frågorna är många.

Som jag redan nämnt är Freeway en extremt skruvad, modern variant av rödluvan och vargen. Vanessa (Witherspoon) är en 15-årig white trash-tjej som bor med sin pundande morsa (Plummer) som gång på gång grips av snuten. Som om inte det räcker våldför sig morsans snubbe på henne och när hennes pojkvän blir mördad får Vanessa spel. Hon hatar den liberala socialarbetarkärringen som springer henne i hälarna och bestämmer därför för att åka och bo med sin mormor. På motorvägen går hennes bil sönder och hon plockas upp av en man vid namn Bob (Sutherland), en kurator som gör ett bra intryck på Vanessa. Hans efternamn är dock Wolverton (wolf någon???) och vad flickan inte vet är att han är den pedofil och seriemördare som härjar på motorvägen och som media skriver om. Kommer Vanessa att komma fram till mormors hus?

Freeway är en grov, våldsam och väldigt oförutsägbar film med helt fantastiska rollprestationer. Witherspoon lyser i huvudrollen som den extremt handlingskraftiga underklasstjejen som ser igenom alla medelklassmuppars lögner. Hon är helt enkelt hård som stryk! Sutherland går från att spela en känslig, välartikulerad akademiker till värsta fullblodspsykopaten på ett mycket övertygande sätt. Brittany Murphys rollprestation är också värd att nämna; hon spelar en mordisk flata som är helt väck i huvudet och verkar ha galet kul medan hon gör det. Freeway är en blandning av obskyr thriller, women in prison och saga. Bright slänger in fler svordomar i manuset än vad du hinner räkna och toppar det med explosioner av riktigt brutalt våld som överaskar dig. Den röda tråden i berättelsen är hans kärlek till karaktären Vanessa som han skildrar med en inte så liten del klassperspektiv.

När jag såg Freeway första gången garvade jag, chockades, garvade igen, blev berörd och höll stenhårt på Vanessa. Jag hoppas att du inser att du under inga omständigheter får missa den här filmen! Jag återkommer med en recension av Freeway 2

Varning utfärdas: Åter igen en jävla trailer som avslöjar alldeles för mycket (dock en ganska bra sådan)…

Nu var det dags för vår egen mesta exploitationstjärna. Christina Lindberg gick från utvikningsbrud och mjukporr……hela vägen till Japan! Först var hon med i pinky violence-klassikern Sex and Fury och sedan i den obskyra våltäktssleazerullen Sexresan Till Japan. Med dessa filmer, och sin sällsamma skönhet, skapade Christina ett buzz internationellt. Men detta var ingenting jämfört med det som skulle komma. När Christina var 24 år gammal var hon med i en av de mest mytomspunna exploitationfilmerna någonsin. Jag menar självklart Bo Arne Vibenius Thriller – en grym film. För evigt kommer hon att bli ihågkommen som Frigga/Madeleine/One Eye. Det är därför vi nu hyllar Christina Lindberg.