The Awakening (2011)

mars 15, 2012

Jag har redan redogjort att jag är måttligt peppad på James Watkins ny-version av The Woman in Balck. Eftersom jag gillar att sätta mig på tvären, så har jag grävt fram en annan ny brittisk spökfilm som jag sett istället. The Awakening är Nick Murphys långfilmsdebut. Han har tidigare gjort BBC-serierna Occupation och Primeval. Även hans debutfilm är finansierad av BBC. Det är på många sätt en väldigt klassisk brittisk spökhistoria, men med lite moderniserade influenser. Filmen har lyckats attrahera en imponerande skådespelarensemble: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona), Dominic West (The Wire) och Imelda Staunton (fantastisk i Vera Drake). The Awakening är inspelad i en jävligt snygg blå/grå-skala och mestadels i riktiga miljöer (något som brittiska spökfilmer traditionellt varit väldigt bra på). Dataeffekter hålls även till minimum. Det är i grund och botten en väldigt manusdriven och karaktärstung historia, mer av ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm (även detta något som brittiska spökhistorier varit väldigt duktiga på). Detta betyder dock inte att The Awakening inte är läbbig, för det är den. Det finns en handfull extremt välorkestrerade jump scares i den här filmen. I slutänden så är detta en väldigt ambitiös haunted house-film, med några brister. Den har även en ganska provokativ underton som jag kommer att återkomma till. Men först handlingen…

Florence Cathcart (en otroligt karismatisk och övertygande Rebecca Hall) är en akademiskt utbildad ung kvinna i mellankrigstidens England. Hon har skrivit en bok om varför den andliga världen inte finns och är en stenhård ateist (provocerande för många). Hennes akademiska expertis och intelligens har medfört att folk kontaktar henne när de vill motbevisa övernaturliga fenomen. Tidigt i filmen knackar en viss Robert Mallory (West, också bra här) på hennes dörr. Han är lärare på en internatskola för pojkar i norra England och både barnen och personalen är övertygade om att ett verkligt spöke huserar i de gamla lokalerna. Florence bestämmer sig för att anta utmaningen och reser till skolan. Väl där träffar hon snart en äldre hushållerska vid namn Maud (den otroliga Staunton). Det visar sig att hon är ett stort fan av Florence och den person som övertalat skolledningen att kontakta den unga akademikern. En pojke har dött på skolan och alla är övertygade att det är vålnadens förtjänst. Florence lyckas snart bevisa att så inte är fallet. Men skolan väcker en ångest hos den unga kvinnan. Hennes fästman dog i första världskriget och Florences ensamhet börjar bli outhärdlig. Samtidigt börjar det inträffa märkliga fenomen. I ett dockhus börjar någon arrangera de små dockorna i situationer som verkligen pågår i olika delar av den enorma skolbyggnaden. Florence får allt svårare att rationalisera bort de övernaturliga incidenterna. Slutligen visar det sig att allt som pågår på skolan har starka kopplingar till hennes eget förflutna…

Att beskriva handlingen i The Awakening på det sättet som jag gjort ovan är bara att skrapa på ytan. Det är en rik och komplex historia Murphy och hans medförfattare Stephen Volk (The Guardian och Gothic) skrivit. I grund och botten så är det en film om ensamhet. Alla karaktärer har förlorat någon, i kriget eller i de epidemier som spreds i England under mellankrigstiden. Det är den ensamheten och saknaden som medför att människor börjar se spöken. Det finns en psykologisk ambivalens i manuset, i förhållande till de övernaturliga fenomenen, som är tilltalande (trots att det i filmens värld verkligen finns spöken). På detta planet känns The Awakening lite influerad av Kiyoshi Kurosawas Kairo. Men andra influenser är ännu starkare. Murphy och Volk har själva sagt att de är stora fans av The Devil`s Backbone, Barnhemmet och The Others. Några av filmens alla twists är uppenbarligen influerade av dessa spanska spökfilmer och en lånar de även från M. Night Shyamalans The Sixth Sense. Här kommer vi till lite av filmens problem. Medan manusets karaktärsstudier fungerar (mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser), så känns spökhistoriens upplösning lite onödigt komplicerad. Det finns så många vändningar att den här filmen verkligen kräver en hel del av sin tittare. Detta är inte nödvändigtvis dåligt, men blir i vissa stunder lite snurrigt. Alla trådar knyts inte heller riktigt ihop när The Awakening är slut. Dock hade jag ett annat, och större, problem med den här filmen. Florence känns som en jävligt progressiv karaktär i en extremt patriarkal tid och hennes andliga uppvaknande (insikten att det finns spöken!) hade jag lite svårt för. Detta känns märkligt bakåtsträvande. Där Guillermo del Toro ofta använder sig av det fantastiska för att understödja karaktärernas kritik mot den rådande samtiden, så gör The Awakening precis tvärt om. Florences progressivitet är uppenbarligen fel och hon tvingas in i ledet av folk som tror på andar. Samtidigt så är detta ett ärkebrittiskt tema i landets spökhistorier (tänk M.R James tex) så jag kanske hänger upp mig för mycket på det.

The Awakening är en ambitiös och, faktiskt, ganska originell brittisk spökfilm. Den ger dig inga enkla lösningar och trots att jag anser att filmens dramaelement fungerar bättre än själva spökhistorien så är den ändå otroligt sevärd. Samtidigt så lyckas den också leverera några riktigt jävla läskiga scener som faktiskt klarar av att påverka den mest härdade skräckfilmskonsumenten.

Det är en otroligt snygg film med en tilltalande underton av melankoli. Detta kommer tyvärr inte riktigt fram i trailern…

Annonser

The Innkeepers (2011)

januari 24, 2012

Nu har jag äntligen sett den! Vi pratar såklart om Ti Wests nya film The Innkeepers. Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag ett stort fan av herr Wests The House of the Devil. Jag har tom gått så långt att jag kallat den för en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna som kommit ut på denna sidan av millennieskiftet (något som jag helhjärtat står för). I den filmen lyckades West inte bara att återskapa den visuella stilen från en amerikansk skräckfilm från sent 70-tal, han lyckades även fånga stämningen från denna guldålder perfekt. Men vad är det egentligen mer som gjorde The House of the Devil så jävla bra? West har förstått en väldigt central aspekt i skräckfilmshantverket, nämligen att uppbyggnaden är allt. Tänk på din absoluta favoritrysare och jag garanterar dig att den lägger väldigt mycket tid på uppbyggnad under filmens första del. Den etablerar karaktärerna. Den sätter dom i helt vardagliga situationer. Den skapar en känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Ofta är detta parti filmens allra bästa del. Väntan på att helvetet ska braka loss är oftast mycket värre än själva helvetet (tänk förhörsteknik eller tortyr). Ti West är något av en uppbyggnadsfundamentalist. I House of the Devil visste han att förklaringen bakom varför det läbbiga paret lurat Samantha till huset aldrig kunde mäta sig med det som vi i publiken fantiserat ihop i våra huvuden. Därför avklarade han denna förklaring väldigt snabbt och korthugget i filmens sista tio minuter. The Innkeepers fortsätter detta stora fokus på uppbyggnad och att med små medel få oss att fatta att allt kommer att gå åt helvete. Men West spelar även ett annat lite oväntat kort den här gången. Han kör mycket på humor. The Innkeepers är en skräckkomedi. I alla fall i början. Det är en subgenre som är galet svårt att behärska. Oftast blir det inte speciellt kul och det sabbar skräcken. Att West sätter Sara Paxton (Last House on the Left remaken) och Pat Healy (Ghost World) i dessa roller är inte heller så betryggande. Hur fan blev det då i slutändan?

Claire (Paxton) och Luke (Healy) arbetar på det gamla hotellet Yankee Pedlar Inn. Jobbet är tråkigt och de roar sig bäst de kan. Luke har byggt en hemsida tillägnad hotellets eventuella övernaturliga fenomen och Claire sticker ut och handlar kaffe när hon har tråkigt. Arbetsmoralen förbättras inte av att duon fått reda på att de snart blir arbetslösa. Yankee Pedlar Inn ska stängas och tomten ska bli parkeringsplats. Ägaren har stuckit till Barbados och de två uttråkade hotellarbetarna är tvungna att ensamma arbeta den sista helgen hotellet någonsin kommer att ta emot gäster. Dessa är dock få. En gammal alkoholiserad såpastjärna (den förre detta 80-tals baben Kelly McGillis i en fantastisk roll) har tagit ett rum och en småbarnsmamma som stuckit från sin make (och som personalen stör sig på) har tagit ett annat. För att få tiden att gå beslutar sig Claire och Luke för att genomföra en paranormal utredning av Yankee Pedlar Inn. Det är ju trots allt sista chansen. Skrönor har länge cirkulerat om att hotellet är hemsökt och Luke hävdar tom att han sett saker. Claire är avundsjuk och vill också springa på ett spöke. Ska man tro vandringssägnerna så heter gasten Madeline O’Malley. När hennes make aldrig dök upp på deras bröllop hängde sig Madeline i ett rum på tredje våningen. För att undvika dålig publicitet gömde den dåvarande hotellägaren hennes lik i källaren för att sedan smuggla ut det. Affären uppdagades och sedan dess så sägs en vålnad i bröllopsklänning vandra korridorerna på Yankee Pedlar Inn. Eftersom ingen övernaturlig incident någonsin inträffat när folk är i närheten, så bestämmer sig arbetskamraterna att sova i pass. Den som är vaken genomför EVP-sessioner (electronic voice phenomena för er som inte kollar på Ghost Hunters). Claire är grymt peppad och tar första passet. Tyvärr hör hon mest brus. Vad hon inte vet är att detta är början på en helg som kommer att förända hennes liv…

Ojojoj. När jag satte mig ner med The Innkeepers så var jag verkligen nervös. Förväntningarna var skyhöga och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken. Herregud vad fel jag hade. Jag fullständigt älskar den här filmen! För mig så är The Innkeepers en näst intill perfekt mix av komedi, arbetsplatsrelationer, karaktärer och skräck. Jag är nästan chockad över hur rolig filmen är i början. Humorn grundar sig i karaktärernas personligheter och deras relationer. Den är väldigt jordnära. Sara Paxton framstår som värsta komiska talangen här! Hon gör även en hel del väldigt rolig fysisk komik och förstärker sin karaktärer med diskreta miner och små ljud. Även Healy är otroligt charmig och paret har en strålande kemi. Det är väldigt uppenbart varför West väljer att skildra karaktärerna på det här sättet i början. Humorn och charmen gör att vi bryr oss om dom. Därför framstår filmens sista hälft som så himla mycket mer tragisk. Här skiljer sig The Innkeepers väldigt mycket från The House of the Devil. West har investerat mycket tid i att skriva karaktärerna och de är (hör och häpna) realistiska. Det fascinerande med filmen är att vi endast får se spökena i några få scener. De figurerar knappt i bild överhuvudtaget. Åter igen så triumferar Wests fundamentalistiska inställning till uppbyggnad. Effekten av dessa få scener i slutet blir extremt stark. Jag skrek faktiskt rakt ut i luften under den sista scenen i källaren (och det gör jag otroligt sällan). Ett långt tag förväntade jag mig knappt att få se några spöken alls. Det blir nästan traumatiskt när vi väl står öga mot öga med dom. En kommentar om filmen som jag läst på flera ställen, och som är en anledning till att många ogillar den, är att folk anser att inget runt hemsökelsen förklaras. Jag hade samma känsla precis när The Innkeepers var slut: ”Shit va coolt, men de sista scenerna säger ju nada!” Sedan började jag fundera på det och insåg långsamt vilken briljant liten spökhistoria West skrivit. The Innkeepers fördummar inte sina tittare utan presenterar sin handling med små medel. Det är som ett litet pussel och ingen av pusselbitarna saknas såvitt jag kan se. Det finns egentligen bara en liten sak jag stör mig på i detta annars mycket solida bygge. En handling som utförs framåt slutet känns kanske inte helt trovärdig. Men detta är en mindre petitess i sammanhanget.

På nästan alla punkter så är The Innkeepers en mer välgjord film än The House of The Devil. Den har mer realistiska karaktärer, mer trovärdiga relationer och ett bättre manus. Samtidigt så är det två väldigt olika filmer. Syftet med den förra filmen var att fånga en tidsanda och en stämning. Nu har West istället skapat en hypermodern och nästan socialrealistisk spökhistoria. Ett fascinerande möte mellan en amerikansk independenttradition och skräckgenren. Resultatet är helt jävla fantastiskt! Detta är absolut en av de allra bästa moderna amerikanska skräckfilmerna och en av de bästa skräckkomedierna på jag vet inte hur länge…

Trailern har legat uppe här på bloggen tidigare och den får filmen att se galet mycket mer generisk ut än vad den är. Den borde mer marknadsförts som en independentfilm med spöken!

Full Circle (1977)

september 16, 2011

För inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng klassiker som verkligen är helt fantastiska. När man diskuterar bra haunted house-filmer så finns det dock en som ofta glöms bort; Full Circle (aka The Haunting of Julia). Denna film har ett ENORMT följe, men den kanske är bortglömd eftersom det är väldigt få som faktiskt sett den. Av någon märklig anledning så har Full Circle aldrig givits ut på DVD (bortsett från en tattig fransk bootleg), så den är väldigt svår att få tag på. Jag har själv varit på jakt efter den i åratal. Igår natt hittade jag slutligen en stream på nätet av filmens VHS-utgåva. Fan, vad det var värt väntan! Full Circle är en filmatisering av Peter Straubs roman Julia. Den är regisserad av britten Richard Loncraine och helt och hållet inspelad i England (trots att det är en kanadensisk/brittisk-samproduktion). Loncraine har på senare år fått ett mindre genombrott i Hollywood. Han har bla regisserat högbudgetfilmer som Wimbledon och Firewall. Full Circle är dock en av hans tidigaste bedrifter och huvudrollen spelas av självaste Mia Farrow. Antagligen så är den här filmen även hans allra bästa verk. Detta kan vara en av de mest unika, tragiska, mångbottnade och poetiska spökhistorier jag någonsin sett på film.

Julia Lofting (Farrow) tillhör en övre medelklassfamilj i London där även hennes distanserade make Magnus (Keir Dullea) och deras dotter Kate (Sophie Ward) ingår. Direkt i filmens början så drabbas familjen av en enorm tragedi. Kate sätter en bit äpple i fel strupe vid frukostbordet och dör i Julias armar. Den unga mamman har extremt svårt att acceptera att dottern är borta och tvingas gå i långvarig terapi. Under sina sessioner med psykologen inser Julia att det bara var pga Kate som hon och maken höll ihop. Därför lämnar hon honom omedelbart när hon skrivs ut ur sjukhuset och flyttar in i ett nytt hus. Magnus uppskattar dock inte detta. Han vill ha tillbaka henne och är beredd att utnyttja det faktum att Julia endast är villkorligt frigiven från institutionen för att få henne att flytta hem. Samtidigt så stöttas Julia i sitt beslut både av sin vän Mark (Tom Conti) och av Magnus syster. Systern är dock skeptisk till att Mark spenderar så mycket tid med Julia och hon börjar misstänka att de har en affär. Men har inte Magnus rätt? Är Julia verkligen botad från sitt trauma? Den unga kvinnan börjar nämligen få för sig att hon ser en blond liten flicka, först på en skoltrappa och sedan i en park. En flicka som snabbt försvinner. Märkliga saker börjar även hända i det hus Julia flyttat in i. Hon hör fotsteg när ingen borde vara där och ett element sätter hela tiden på sig självt. Plötsligt en dag ramlar en av Julias gäster ner för trappan. Blev kvinnan puttad? Julia börjar efterforska de konstiga incidenterna och hittar spår tillbaka till 40-talet. Vad har detta egentligen med henne och hennes dotter att göra?

Som ni säkert förstår på min beskrivning ovan så är Full Circle inte främst en spökhistoria. Det är ett drama om en ung mor som förlorat sin dotter och försöker hantera denna förlust. Harry Bromley Davenport (märkligt nog regissören till Xtro) och Dave Humphries (manusförfattare till Quadrophenia) har skrivit ett väldigt mångsidigt manus utifrån Straubs roman. Jag har inte läst just den här boken, men däremot andra av författaren och vet hur splittrade hans historier kan vara. Full Circle innehåller några teman som är återkommande i Peter Straubs romaner (att avslöja vilka dessa är skulle vara en fet spoiler), men de hanteras på ett så snyggt sätt att han själv aldrig hade kunnat producera det här manuset. Det är en ovanligt rik historia som inte skriver sina tittare på näsan. Men vad hade ett bra manus varit utan skådespelare som kan bära det på sina axlar? Även här levererar Full Circle. Det är genomgående helt fantastiska skådespelarprestationer, ända ner till minsta biroll. Mina lovord slutar dock inte där. Loncraine har lyckats skapa en otroligt vacker film som både är väldigt poetisk och samtidigt djupt tragisk och, i slutändan, riktigt jävla obehaglig. Allt från scenografi och kameraarbete till Colin Towns otroligt stämningsfulla musik skapar ett helgjutet verk som stannar i dina tankar långt efter att filmen är slut. Sällan fungerar manus, bilder, skådespeleri, musik och stämning så bra ihop i en skräckfilm. Ja, jag känner mig helt lyrisk.

Nu har jag verkligen hypat upp Full Circle, men det skiter jag i. Det är en helt fantastisk film. Den sista scenen har etsat fast sig djupt i min hjärna och kommer nog aldrig att försvinna. Och jag har en ny film till mina lista över de bästa jag någonsin sett.

Jag hittade ingen trailer för filmen (kanske inte så konstigt eftersom den inte är utgiven på DVD). Istället så får ni Colin Towns fantastiska musik. Efter improvisationen i början så kommer filmens titellåt, så lyssna på hela.

Full Circle är en film som jag verkligen vill analysera och diskutera. Det enda sättet att se den i dagsläget är streamen nedanför (om man inte hittar en begagnad VHS). Kan inte ni se den, så vi kan komma med våra tolkningar i kommentatorsfunktionen? En sådan diskussion behöver spoilers… 

Vad krävs för att göra en bra haunted house-film? Ganska mycket, tror jag, om vi betraktar hur många sådana som spottats ut. Hur många av dessa är då bra? Inte så värst många. Jag har redan tagit upp två av de absolut bästa yttringarna i genren här på bloggen; Dan Curtis suggestiva Burnt Offerings och den fantastiska brittiska tv-filmen The Woman in Black. Och nä, jag är INGET fan av Poltergeist (filmen som bevisar att den här genren inte endast kan förlita sig på specialeffekter). Jag tycker att James Wans Insidious slår Poltergeist rejält på fingrarna vilken dag som helst (sorry filmitch). Vilka filmer ur den här genren finns då kvar som är värda att nämna? Robert Wises The Haunting måste såklart tas upp. Den är helt briljant, men det kan diskuteras om det verkligen är en skräckfilm. Peter Medaks The Changeling är väl också okej. Och sedan så har vi The Legend of Hell House. Det är inte den läskigaste haunted house-filmen (det priset går absolut till The Women in Black). Det är inte den mest konstnärliga (där vinner The Haunting). Fortfarande så är nog The Legend of Hell House min personliga favorit i genren. Varför, undrar ni kanske? Jo, för att den tar tillvara på något centralt i den klassiska spökhistorien (och detta är utan tvekan en spökhistoria); nämligen att det övernaturliga används för att förklara karaktärers psyken. Få haunted house-filmer har gjort detta så tillfredsställande som The Legend of Hell House (notera nu att jag är tveksam till om man verkligen kan räkna The Haunting som övernaturlig). Filmen är inte bara en skräckhistoria. Det är även ett starkt karaktärsdrama.

The Legend of Hell House är regisserad av John Hough och bygger på en roman av Richard Matheson (mest känd för I Am Legend, men även manusförfattare till The Night Stalker och The Night Strangler). Hough hade tidigare regisserat den hårda crime-rullen Eyewitness och den intressanta Twins of Evil åt Hammer. Efter The Legend of Hell House åkte han till Hollywood vilket tyvärr innebar att kvalitén på hans filmer sjönk rejält. Han började med barn/ungdomsrullar (originalversionen av Escape to Witch Mountain och Biggles) för att sedan gå tillbaka till skräckfilm. De senare kan delas in i två kategorier; intressanta men misslyckade (The Incubus och The Watcher in the Woods) och rent jävla horribla (American Gothic och Howling IV: The Original Nightmare). Houghs gjorde aldrig en så bra film som The Legend of Hell House igen. Historien backas upp av ett kompetent gäng skådespelare; Rody McDowall (Apornas Planet), Clive Revill (Avanti!) och Gayle Hunnicutt (Scorpio). Men showen stjäls av Pamela Franklin som den clairvoyanta Florance Tanner. På många sätt är hon filmens egentliga huvudperson och den unga skådespelerskan får verkligen briljera. Detta är överlägset Franklins bästa rollprestation någonsin. McDowall är också mycket minnesvärd som den enda överlevande från den förra expeditionen till djävulshuset. Hans extremt labila psyke yttrar sig i cyniska spetsfundigheter som fungerar som en subtil comic relief. Houghs stora styrka är att han lyckas berätta historien i ett så högt tempo. Det händer något hela tiden. Det imponerande är att han gör detta utan att kompromissa med karaktärsutvecklingen. Men mer om det nedan. Nu kommer vi till själva handlingen och den är verkligen klassisk…

Hell House är mytomspunnet och räknas som ett Mount Everest bland hemsökta hus. Fastigheten byggdes av en man vid namn Emeric Belasco och legenderna berättar att han var aktiv inom alkemi och det ockulta. År 1929 uppdagades ett massmord i Hell House. I samma vända försvann Belasco och hittades aldrig igen. Flera utredningar har tidigare försökt genomföras i huset, men de har alltid slutat i galenskap och brutal död. Nu har ett nytt team satts ihop. Ansvarig för undersökningen är parpsykologen Lionel Barrett (Revill). Han har även med sig sin fru Ann (Hunnicutt), men deras relation är frostig och konfliktfylld. Benjamin Fischer (McDowall) övertalas också att delta. Men frågan är hur mycket han verkligen övertalats eller hur mycket han har en dödsönskan. Som den enda överlevaren från den senaste expeditionen till Hell House så har han grundläggande kunskap om vad som kan möta dom där, men samtidigt så är han så psykiskt instabil att han riskerar att äventyra hela operationen. Gruppen kompletteras slutligen av den unga, självsäkra Florance Tanner. Hon har en stor tilltro till sina synska förmågor och hamnar snart i konflikt med Fischer som också är synsk. Tanner hävdar nämligen att en ande tagit kontakt med henne. Och det är inte Belasco. Resten av gruppen ställer sig i början skeptisk, men efter ett poltergeist-fenomen vid middagsbordet börjar vissa i gruppen anse att Tanner själv framkallar de övernaturliga händelserna. Den unga flickan anstränger sig nu allt hårdare för att få kontakt med anden. Hon blottar sig fullständigt för att bevisa att hennes kritiker har fel. Det skulle hon aldrig ha gjort…

Om vi bortser från den redan nämnda skildringen av Tanners karaktärsförändring (och även Fischers) så innehåller The Legend of Hell House en historia som är lite lagom off. Handlingen byggs upp mot en ”plottwist” som är fruktansvärt märklig och samtidigt smått otippad i sin självklarhet. När huvudpersonerna börjar dö så blir filmen helt enkelt mer drömlik, samtidigt som de paranormala incidenterna blir allt fler. Denna övergång är en av filmens mest fascinerande sidor; förändringen från en ganska torr och krass brittisk realism till något riktigt utflippat och konstigt. Hough behöver inte ens använda sig av avancerade specialeffekter för att åstadkomma denna förvandling. Han kastar endast runt oss i den märkliga värld som skapas i Hell House, där logiskt tänkande och förväntningar får läggas åt sidan och lik hittas i garderoben (eller i kapellet, om vi ska vara bokstavliga). Det är ärligt talat svårt att förklara denna transformation. Första gången jag såg filmen så tyckte jag mest att den andra halvan var märklig, Men sedan växer den på en. Jag såg om filmen igen och började identifiera Houghs och Mathesons syften. Hell House tar helt enkelt över huvudpersonernas hela världsbild och på många sätt så känns förändringen som en trovärdig skildring av begynnande sinnessjukdom. Kanske mest för att den sker så subtilt. Sedan spelar det ingen roll om sinnessjukdomen tar sig uttryck i tilltro till konstiga maskiner, promiskuösa utsvävningar eller en vilja att ha rätt. Vilket uttryck sinnessjukdomen tar sig hos de olika karaktärerna är väldigt individuellt. Vad som händer under filmens sista tredjedel blir helt enkelt mer intressant om du verkligen försökt att förstå dig på karaktärerna från början.

Jag är helt övertygad om att The Legend of Hell House inte är för alla. Vill du blir skrämd så ska du nog se The Women in Black istället. Men denna film erbjuder något som vi aldrig ser i spökhusfilmer. Den förklarar inte bara hemsökelsen genom karaktärerna, utan de bidrar även själva till hemsökelsen i någon utsträckning genom sina nedbrutna psyken. The Haunting är uppbyggd på ett likande sätt, men där har i princip alla incidenter psykologiska förklaringar. Här suddas slutligen gränsen mellan karaktärerna och huset ut. The Legend of Hell House kan nog uppfattas som ganska konstig första gången du ser den (jag tyckte det), men ge den en chans till. Se om den och reflektera över karaktärernas utveckling. Gör du det så är jag helt övertygad om att du har hittat en av de allra mest intressanta haunted house-filmer som finns. Jag återkommer i alla fall till The Legend of Hell House gång på gång…

Lite för action-fylld trailer om vi betraktar materialet…

Shock (1977)

november 10, 2010

Mario Bava är en av de allra största inom italienska skräckfilm. Han började som kameraman (och sedan ansvarig för foto) i flera av de kommersiella produktioner som välde över landet på 50-talet. Det ryktas att han 1956 övertog regiarbetet av I Vampiri (den första italienska skräckfilmen) efter avhoppade Riccardo Freda. När Bava igen fick ryka in för att avsluta strulpellen Fredas Caltiki the Undying Monster 1959 blev produktionsbolaget Galatea Film så imponerade av hans slutresultat att de gav honom helt fria händer att göra sin regidebut. Resten är historia. Bava regisserade Black Sunday och skapade därigenom alla kännetecken för den italienska gotiska skräckvågen. Han fortsatte att jobba inom skiftande genrer och passade även på att regissera The Evil Eye (den första giallon), Bay of Blood (den första slashern), Planet of the Vampires (som antagligen influerade Ridley Scotts Alien) för att inte tala om den populärkulturella milstolpen Diabolik. Mannens inflytande går helt enkelt inte att ignorera! Jag kommer att återkomma till Mario Bava mycket, så jag sparar godbitarna till då.

Vad som kännetecknade hans produktioner var att att han kunde göra fantastiskt kreativa specialeffekter (och kameratrick) som möjliggjorde att filmerna spelades in för hälften av den budget som ursprungligen planerades. Detta gav honom ett gott rykte inom den italienska filmvärlden där snabba cash var kung. Hardcore Bava-fans brukar framhålla detta som ett exempel på hans geni. Här ställer jag mig lite kluven. Jag gillar verkligen Bava och förnekar absolut inte hans inflytande på filmmediet, men jag kan ibland tycka att hans filmer (lite trist) blir väldigt mycket yta framför innehåll. Detta betyder absolut inte att Bava inte har gjort helt fantastiska filmer också (tex så tycker jag att Kill Baby, Kill! och Bay of Blood är två av de bästa skräckfilmer som gjorts). Vad det däremot betyder är att vissa av hans hyllade filmer är lite överskattade. Shock är dock en film som inte ens Bava-fansen verkar ha så mycket övers för. Det var hans sista och regissören var väldigt sjuk när den gjordes. Därför sägs det att han lämnade över mycket av regiansvaret till sin son Lamberto (som även skrev stora delar av manuset tillsammans med Dardano Sacchetti, mannen bakom The Beyond). Visst köper jag detta eftersom Shock mer ser ut som en av lill-Bavas filmer än Marios. Men den viktiga frågan är; förtjänar denna spökfilm sitt dåliga rykte?

Dora (Daria Nicolodi i antagligen sin bästa roll) flyttar in i sitt gamla hem tillsammans med nya maken Bruno (John Steiner) och hennes lilla son Marco (David Colin Jr). Hon fick ett nervöst sammanbrott efter år av misshandel utförd av hennes sadistiska exmake Carlo (Nicola Salerno). Denne drunknade sedan till sjös. Väldigt snart får hon intryckt av att allt inte står rätt till med  sonen. Marco verkar prata med osynliga vänner, hysa en störd sexualiserad fixering vid henne och uttrycker mer och mer hat för styvfadern. När Bruno beger sig iväg på ett jobb (och Dora lämnas ensam med sonen) intensifieras hennes paranoia. En natt när Marco vill sova i hennes säng börjar han plötsligt ta på henne och Dora ser nu inte sin son utan istället Carlo. Hon är nu övertygad om att pojken är besatt av sin fars hämndfulla ande. Tror ni detta stämmer? Antagligen. Men fler lik ska ut ur garderoben innan Shock är slut…

På många plan är detta en väldigt klaustrofobisk film. Det finns få karaktärer och i princip hela filmen utspelar sig i och runt Dora och Carlos gamla hus. Likt jag redan nämnt saknar Shock mycket av Mario Bavas visuella extravagans utan berättas mer genom Lamberto Bavas raka stil. Detta betyder inte att Shock inte har ett gäng riktigt välkomponerade scener. Särskilt en scen sticker ut. Dora ser Marco i slutet av en korridor och pojken springer mot henne. Utan något klipp försvinner han in under bild i en sekund för att förvandlas till Carlo när han är framme vid sin mamma! Scenen är inte bara ett exempel på Bavas fantastiska sinne för enkla, effektiva specialeffekter utan är även just pga sin enkelhet riktigt jävla läbbig! Annars kan man kanske tycka att manuset i Shock inte är speciellt originellt. Slutet lånar även friskt från en ganska känd novell av Edgar Allen Poe. Men det är kryddat med alla de märkligheter som är typiska för de italienska genrefilmerna; sonens och mammans märkliga relation, trippade hallucinationer och utbrott av plötsligt (och färgglatt) brutalt våld.

Shock är helt enkelt en väldigt välberättad och ärkeitaliensk spökhistoria (vilket betyder att den går på crack!). Den här filmen har verkligen oförtjänt dåligt rykte och jag hade mer kul här än med flera av Mario Bavas ”bättre” filmer. Se den här filmen; om inget annat så för scenen där Marco kommer springande i korridoren!

Spana in filmens snygga trailer! Den visar mycket av handlingen, men spoilar inte slutet. Och så innehåller trailern den fantastiska scenen jag pratade om. Bandet Libra är förresten medlemmar från Goblin, om ni skulle missa det… 🙂

The Sentinel (1977)

september 12, 2010

Likt vi alla vet var 70-talet ett viktigt årtionde för amerikansk film. Många regissörer störde sig på det gamla bolagssystemet och försökte berätta historier som var mer socialrealistiska och utanför det traditionella Hollywoods kontroll. Inom skräckgenren yttrade detta sig genom att regissörer började göra filmer som överskred genrens normer. Vi fick filmer som Exorcisten, Don`t Look Now, The Other, Carrie och Omen (för att nämna några). Den amerikanska storbolagsskräckisen fick nytt liv tack vare den allmänna nytändningen inom Hollywood-systemet. Samtidigt är dessa 70-tals skräckfilmer på många sett den ultimata motsägelsen. De är å ena sidan visuellt och estetiskt nyskapande samtidigt som de även är djupt konservativa. Hippievågen under slutet av 60-talet blev uppenbarligen för provocerande för unga regissörer påväg upp i karriären och därför kännetecknas dessa estetiskt och tematiskt utmanande skräckfilmer av en lite märkligt kristen agenda. Regissörerna walked the walk, men they didn`t talk the talk. Om ni fattar vad jag menar.

The Sentinel är en typisk sådan film. Michael Winner hade precis slagit igenom på stor front i Hollywood tre år innan med den reaktionära Death Wish. Nu skulle han haka på den kristna skräcktrenden. Manuset var skrivet av Jeffrey Konvitz (mannen bakom den underskattade julslashern Silent Night, Bloody Night), fast denna gång var det en filmatisering av en av hans egna romaner. The Sentinel gör därför så mycket rätt (estetiskt), samtidigt som den gör allt fel (manusmässigt). Det går hur som helst inte att förneka att det är en galet kompetent film. Dock bara lite för tillrättalagd (om vi kollar på slutet). Den lyckades trots allt väcka lite ont blod när den kom. Winner fattade beslutet att ha med riktiga handikappade i slutet på filmen (när helvetets portar öppnas). Detta ligger helt i linje med tidens anda när filmen skapades (inga dyra dekorbyggen, skitigare, verkligare!), men samtidigt faller det lite platt eftersom filmens budskap är så jävla konservativt. Mer om det snart.

The Sentinel handlar om modellen Alison Parker (grymt attraktiva Cristina Raines). Hon har Jeff Goldblum som fotograf  och lever ett glättigt liv i New York. Men hon ha två problem; dels så vill hennes snubbe Michael (Chris Sarandon) att de gifter sig och flyttar ihop. Dels är hon traumatiserad efter en incident från barndomen. Hur som helst hittar Alison en grymt billig lägenhet som hon är redo att flytta in i. Ända problemet är att en märklig blind präst bor högst upp (som sitter i sitt fönster hela dagarna). Alison börjar snart genomleva riktigt makabra mardrömmar. Hon får allt svårare att skilja dröm från verklighet. Tur att hon har så trevliga grannar i alla fall….

Jag är jävligt kluven inför den här filmen. Hela uppbyggnaden är riktigt grymt utförd. Ofta är The Sentinel en djupt obehaglig film. Särskilt scenen där Alison möter sin döda far i lägenheten är väldigt minnesvärd och riktigt läbbig. Men hela filmens upplösning stinker kristet trams. Det blir lite svårt att ta resten på allvar när man sett slutscenen. Detta kan egentligen inte skyllas på Winner, vars regi, bilder och den stämning han skapar imponerar mycket. Felet måste istället spåras till Konvitz. Han lyckas bygga upp en ansats till en intressant historia (väldigt influerad av Polanskis lägenhetsskräckisar, men ändå). Han lyckas dock inte få ihop allt på ett bra sätt utan förfaller till väldigt tidstypiskt kristet trams.

The Sentinel är väldigt mycket en produkt av sin tid. Under större delen av filmen får man intrycket att den ligger långt över genomsnittet. Men när man sen sett klart den så vet man fan vad man ska tycka. Det är lite märkligt. The Sentinel lyckas vara både en hit och en kalkon samtidigt. Egentligen så borde jag säga till folk att stänga av när det är några minuter kvar. Men samtidigt så är filmen så galet spännande att man verkligen vill se hur allt hänger ihop. Ni får nog se den och skaffa er en egen uppfattning.

Trailern avslöjar alldeles för mycket. Se på egen risk!

Det är kul att skriva om filmer man älskar, roligare än att skriva om filmer som är halvt ointressanta bara för att man känner att man borde. Därför väljer jag nu att berätta lite om en av de ALLRA BÄSTA spökfilmerna jag sett i hela mitt liv; Herbert Wise The Woman in Balck. Jag fick tipset för några år sedan när jag hängde på DVD-Forum (tack!) och såg den första gången förra året. Fy fan vad det var värt väntan! Vem är Herbert Wise? En österrikiskt född TV-regissör som gjort mycket brittisk TV. Ja, detta är en TV-film! Den ser tom ut ganska mycket som en sådan. Blir ni skeptiska? Var för fan inte det! Denna filmen har två enorma styrkor: 1. Ett helt fantastiskt manus. 2. Det är en av de mest skrämmande filmer jag någonsin sett (den är VÄRRE än Let`s Scare Jessica to Death). Notera även här att jag såg den i vuxen ålder. Jag satt (på blodigt allvar) och höll händerna för ansiktet! Jag ville att den skulle ta slut! Så jävla läbbig tycke jag den var. Trots detta så har jag sett om den fyra gånger till…

The Woman in Black bygger på en roman av Susan Hill från 1983. Jag har inte haft äran att läsa den än, men räkna med att den i framtiden kommer att dyka upp i bokrecensions sektionen här på bloggen. Den har även blivit en extremt framgångsrik pjäs i England som hade urpremiär 1987. Det var pga av pjäsens framgångar som det bestämdes att den skulle filmas för TV. Det blev verkligen en ärkebrittisk spökfilm av denna ärkebrittiska spökhistoria. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Arthur Kidd är en ung jurist på väg upp i karriären som har ett perfekt liv, en vacker fru och en söt liten unge. En dag blir han kallad till sin chef på advokatfirman i London där han jobbar. Han får reda på att de har en bouppteckning att göra i den lilla staden Crythin Gifford på den brittiska östkusten. En äldre kvinna har dött och det verkar som om hon bodde ensam och isolerat. Kidd vill inte åka eftersom ärendet kommer ta en längre tid och han inte vill vara borta för länge från sin familj. Ärendet öppnar dock upp stora karriärs möjligheter så han kan slutligen inte tacka nej.

När han anländer till staden börjar han höra historier om den döda kvinnan. Den allmänna uppfattningen i byn är att hon var knäpp och Kidd får reda på att hon höll sig ensam i sitt hus. Den gamla kvinnans fastighet ligger isolerad på en ö som man endast kan nå när det är lågvatten. Kidd går på den döda kvinnans begravning. Den enda besökaren i kyrkan förutom han själv och en äldre herre från trakten, som han träffade på tåget på vägen till Crythin Gifford, är en kvinna i svart. Kidd påpekar det för den äldre mannen, men när denna tittar så är hon borta. Nästa dag blir Kidd körd till den döda kvinnans fastighet med häst och vagn. Kusken säger att han hämtar upp honom igen när högvattnet lagt sig. Kidd lämnas ensam på ön medan vattnet stiger runtomkring honom. Nu är han isolerad. Snart brakar helvetet loss och Kidds liv kommer aldrig att bli det samma…

Rent ärligt så får jag kalla kårar bara jag skriver om filmens handling och tänker tillbaka på den. The Woman in Balck har en fantastisk, och långsam, uppbyggnad. När det övernaturliga väl börjar så är skräckscenerna fruktansvärt välregisserade och upphör inte förrän filmen är slut. Du får knappt något jävla andrum! Det påminde mig lite om Ju-On (den japanska originalversionen av The Grudge), fast The Women in Balck har en mycket bättre historia att berätta. På tal om det här med den rena och skära skräcken som den här filmen framkallar så tror jag att den har ett av filmhistoriens bästa enskilda jump-scares. Kanske är denna scen även en av de enskilt mest skrämmande scener som någonsin filmats. Ni som sett filmen vet EXAKT vilken scen jag menar…

Inte en droppe blod och gjord för TV av en okänd regissör. Men samtidigt antagligen historiens bästa Haunted House-film. Behöver ni fler argument för att leta upp den???

Glömde jag nämna att musiken är riktigt stämningsfull??

En kort scen som inte säger så mycket alls, men ni kan se hur filmen ser ut i alla fall…

Burnt Offerings (1976)

mars 11, 2010

Det var ett tag sedan jag såg denna originella haunted house-film. Men jag måste ju börja med att recensera nåt eller hur? Hur som helst tillhör Dan Curtis film något av det absolut bästa som kommit i genren från USA. Trots att den börjar med att en lycklig amerikansk medelklassfamilj (med en odräglig unge) ska flytta in i ett gammalt hus och att ingenting verkar stå rätt till redan från början…

Familjen i detta fallet är Marian och Ben (Karen Balck och Oliver Reed, alltså igen dålig cast för en film från mitten av 70-talet!) tillsammans med skitunge till son och en cynisk, småbitter, rökande faster (Bette Davis från What ever happened to Baby Jane?). De ska hyra ett enormt gammalt hus på landsbygden över sommaren och redan när de träffar det märkliga syskonparet som äger fastigheten anar man oråd. Kanske för att brodern spelas av killen som spelade Pingvinen i den gamla Batman-serien från 60-talet eller bara på grund av det faktum att de snackar om huset som om det vore levande. Självklart låter inte familjen sig skrämmas (hade inte blivit så mycket till film om de packat ihop och åkt eller hur?) och går med på att hyra huset trots det konstiga tillägget i kontraktet; att de ska ta hand om syskonparets gamla mamma som bor i ett vindsrum…

Marian tar sig an den uppgiften, men märker ganska snabbt att den gamla kvinnan aldrig kommer ut när hon kommer med mat och knackar på dörren. Men inget är väl snett eftersom brickan med mat hon lämnar utanför dörren alltid är uppäten dagen efter? Samtidigt börjar Ben tacklas med ganska allvarliga aggressionsproblem som riktar sig mot deras son. Inte helt olikt The Shining börjar föräldrarnas personligheter förändras samtidigt som själva huset börjar se lite nyare och fräschare ut för varje dag som går…

Dan Curtis är lite av en dåldis i skräckfilmsgenren. Han jobbade mycket med TV där han bla. gjorde antologifilmen Triologi of Terror (1975). Jag har inte sett den men har hört mycket gott om den. En film som jag däremot sett är hans filmatisering av Henry James spökhistoria The Turn of The Screw (1974). Den har lite olyckligt hamnat i skymundan av den mest kända filmatiseringen av den boken; Jack Claytons The Innocents (1961). Dan Curtis har en sällsam förmåga att bygga upp en mycket tryckande och obehaglig stämning utan att sänka sig till billiga chockeffekter. I Burnt Offerings finns hela tiden en tryckande känsla av att något fruktansvärt kommer hända, vilket vi får vänta med ända tills det explosiva och mycket obehagliga slutet. Under tiden lyckas Curtis skapa några riktigt läbbiga skräckscener. De absolut bästa av dessa innehåller en viss chaufför som kör en likbil i Bens mardrömmar. När han börjar dyka upp runt huset mitt på ljusa dagen höll jag fan och med på att pissa på mig!

Jag kan varmt rekommendera Burnt Offerings. Filmen är verkligen en bortglömd pärla i haunted house-genren. Mycket bättre än Tobe Hoopers överskattade Poltergeist och mycket annat i genren! Här är en tv-spot: