När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Annonser

Det var skitsvårt att välja mellan den här filmen och Deathdream. Båda är helt fantastiska utifrån sina egna meriter och tillhör regissören Bob Clarks absolut bästa. Slutligen bestämde jag mig dock för Black Christmas (och återkommer till Deathdream igen i något annat sammanhang). Varför då? Kanske för att filmvetare brukar definiera den som världens första slasher. Kanske för att filmen innehåller de absolut läskigaste telefonsamtalen som någonsin hörts i en skräckfilm. Eller så är det kanske bara för att det inte riktigt finns någon annan slasher som liknar den. Det kan verkligen diskuteras om den här filmen skapade genren (och just detta diskuteras mycket). Låt oss bara konstatera att den är unik. Black Christmas är en slasher som lägger de första 45 minuterna på att etablera karaktärerna och deras relationer. Visst gjorde Carpenter något liknade i Halloween fyra år senare, men hans och Debra Hills manus framstår som ytligt bredvid Roy Moores. Clarks film handlar främst om de unga kvinnorna som bor på studentboendet, medan Halloween egentligen handlar om Michael Myers. Mördaren i Black Christmas framstår verkligen som den ultimata ondskan. Vi får höra hans perverterade röst, men vi ser knappt honom. Han har ingen bakgrundshistoria, ingen mask, ingenting. Han representerar helt enkelt alla våra rädslor för mordiska psykopater. Avsaknaden av mänskliga attribut gör honom till ett av filmhistoriens allra mest obehagliga monster och när han ställs mot realistiskt skildrade karaktärer så blir effekten desto större. Samtidigt så skapades en av filmhistoriens allra största skräckklassiker…

Men låt oss återgå till Bob Clark själv. Han föddes i New Orleans och är antagligen mest känd för Porkys-filmerna och A Christmas Story. Men innan han kvalificerade in i Hollywoods b-komedi lag, så gjorde han några helt fantastiska lågbudgetskräckfilmer. Två av dessa har nämnts ovan (båda producerades med kanadensiska pengar). Den tredje är den märkliga (ganska barnvänliga) zombiefilmen Children Shouldn’t Play with Dead Things. Cineaster brukar även hylla honom för Murder by Decree, som är ännu en film där Sherlock Holmes (denna gång spelad av Christopher Plummer) paras ihop med Jack the Ripper. Tragiskt nog omkom Clark i en bilolycka i Kalifornien 2007. Innan hans död så hade dock hans karriär gått ner sig rejält. Från att ha varit en lågbudgetregissör som lyckats i Hollywood blev han istället en föredetting som regisserade skit som tex Superbabies: Baby Geniuses 2. Trots att Porkys har ett kultfölje och trots att A Christmas Story ofta visas i USA runt jul så har Clark aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är tyvärr mest ihågkommen för sina senare (och kassa) filmer. Jag minns dock helst Clark som mannen som antagligen gjorde den bästa Sherlock Holmes-filmen någonsin och två av de mest intressanta skräckfilmerna som kom från den amerikanska kontinenten under hela 70-talet. Nu ska vi prata om en av dessa…

Black Christmas börjar med en PoV-kamera som närmar sig ett studentboende för kvinnor. Det är juletid och tjejerna ska åka iväg för att fira högtiden med sin släkt. Men en del av studenterna har inte lyckats komma iväg. Jessica (Olivia Hussey) har det struligt med sin pojkvän Peter (Keir Dullea) och måste stanna för att få en möjlighet att träffa honom. Barb (en ung Margot Kidder) har sina egna problem. Hennes mamma förkastar henne och Barb tar därför sin tillflykt till flaskan. Samtidigt så klättrar inkräktaren upp på vinden och snart börjar telefonen att ringa. Tjejerna svarar, men i början så är det tyst i andra ändan av luren. Snart blir samtalen allt mer makabra. När Jessica väl plockar upp den ringande telefonen så möts hon inte av en, utan flera röster som pratar samtidigt. Grisljud blandas med små barn som skriker. Samtalet avsluts med ”jag kommer att döda dig”. Chockad noterar Jess en sak som de störda rösterna sa. Den på andra sidan luren verkar veta att hon är gravid med Peters barn. Samtidigt hittar kommissarie Fuller (legenden John Saxon) en ung flickas lik i en park. Det är dock inte hans enda problem eftersom en av tjejerna från studentboendet också saknas. Jess lyckas träffa Peter och berättar för honom att hon kommer att genomföra en abort. Han tar det inte bra. Så snabbt hon är tillbaka hemma så börjar samtalen igen. Mer barnskrik i luren. Mannen på vinden söker sig allt längre ner i huset och slutligen förstår tjejerna att samtalen kommer från en av studentboendets andra telefoner. Men då är det redan för sent…

Roy Moores manus ger lätt intrycket av att Black Christmas är en klassisk whodunit, men låt dig inte luras av detta. Filmen innehåller inte några enkla lösningar. Det är främst Jess som är huvudpersonen och den enorma psykologiska påfrestning hon upplever runt den oönskade graviditeten samspelar med hotet mot hennes eget liv. Psykopaten på vinden riskerar att bli den ultimata aborten. Men det är Margot Kidder som stjäl showen genom sin gestaltning av en tragisk ung tjej. Hon växlar mellan att vara omotiverat aggressiv och fyllepatetisk på ett jävligt trovärdigt sätt. Dessa två karaktärer och deras brustna psyken är navet i Black Christmas. Lägg också till Keir Dullea som den känslokalla esteten Peter och du får en strålande ensemble. Detta är verkligen filmens styrka. I motsatts till sina senare genresyskon från 80-talet så är Black Christmas lika mycket ett drama som det är en slasher. Filmen är långsam och morden är ganska få. Men när inkräktaren från vinden slutligen slår till så blir effekten desto större. Det finns ett gäng grymt minnesvärda (och obehagliga) scener i Black Christmas. Den mördade tjejen (med en plastpåse över huvudet) som inkräktaren förvarar i en gungstol på vinden är en sådan scen. Mordet i sängen, med glassfigurerna bredvid, är en annan. Men Black Christmas behöver egentligen inte någon imponerande estetik för att vara läskig. Det räcker med de där jävla telefonsamtalen. Herregud, vilken sjuk jävel kom på dom egentligen? Om du har hört dom en gång så kan du ALDRIG glömma dom igen!

Det fanns en historia som Bob Clark älskade att berätta. Efter att han regisserat Black Christmas så träffade han en ung John Carpenter:

Carpenter: Jag älskar verkligen din film! Ska du inte göra en uppföljare?

Clark: Nä, jag tror inte det.

Carpenter: Men om du hade gjort en uppföljare vad hade den då handlat om?

Clark: Jag vet inte riktigt. Kanske att mördaren blev gripen och inlåst på en mentalinstitution. Flera år senare flyr han och återvänder till studentboendet på halloween…

Vi kan verkligen diskutera sanningshalten i Clarks historia, men den om något borde vara nog övertalning för att folk ska se den här filmen…

Och för helvete; se INTE remaken från 2006!

Nu öppnar jag upp mig rejält för kritik. Roman Polanski är ju inte trash, skulle säkert många hävda. Visst är han inte det. Enligt mig så är han en av de absolut bästa regissörerna i världen (av de som fortfarande är verksamma) och många i kultureliten skulle säkert hålla med. Men Le Locataire är även i allra högsta grad en skräckfilm. I mitt tycke Polanskis allra bästa. Få regissörer behärskar den psykologiska skräcken lika bra som den polskfödda regissören (Hitchcock är undantaget och i mångt och mycket var han Polanskis läromästare). I flera av Polanskis skräckfilmer så finns en vag underton av ockultism (bortsett från Ninth Gate). Filmernas eventuella övernaturligheter är dock helt och hållet upp till tittaren. Är Rosemarys bebis verkligen djävulens son eller har den galna sekten fått henne att föda ett deformerat barn genom att tvinga i henne giftiga rötter? Blir Carole verkligen angripen av sin döda far eller är det den sexualneuros, som hon utvecklat som en konsekvens av våldtäkt och incest, som spökar? Svaren i Polanskis skräckfilmer är inte enkla och de hanteras med en sådan skicklighet att olika tittare får helt olika upplevelser beroende på vad deras grundinställning är. Men framför allt så är Polanski en helt fantastisk dramatiker som är fruktansvärt medveten om filmmediets ramar och han bryter mot dessa på ett diskret sätt för att framkalla spänning. I sina skräckfilmer leker han med subjektiviteten för att få oss att uppleva aldrig tidigare skådade känslor av paranoia. Vad händer i verkligheten och vad händer endast i karaktärens huvud? Vem är sjuk; huvudpersonen eller världen? Benhandlingen av dessa frågor är grunden till Polanskis fantastiska filmskapande. Han har helt enkelt regisserat några av de mest spännande filmer som någonsin gjorts och det är huvudpersonernas ambivalens som är central för denna spänning.

The Tenant (eller Hyresgästen på svenska) är en del av Polanskis lägenhetstrilogi. De övriga filmerna i denna informella serie är Repulsion (1965) och Rosemary`s Baby (1968). Det som knyter dessa tre filmer samman är att de alla handlar om karaktärer som isolerade i lägenheter utvecklar sjukliga känslor av paranoia. I Repulsion riktas paranoian mot alla som åtrår Catherine Deneuves vackra huvudperson. I Rosemary`s Baby är det Mia Farrows unga, gravida kvinna som utvecklar paranoia gentemot sin make och hans nya vänner. Och i The Tenant är det Polanskis blyga Trelkovsky som är övertygad att hans grannar drev den förra hyresgästen till självmord och nu är ute efter honom. Repulsion och The Tenant är samskrivna av Polanski och hans vän Gerard Brach. Dessa två skrev de flesta av regissörens allra bästa filmer ihop. Det är genomgående så fantastiska manus att jag NÄSTAN är beredd att förlåta Brach för Dario Argentos Phantom of the Opera. The Tenant är deras allra skarpaste manus och en helt unik blandning av psykologisk thriller, en skildring av en mans fall ner i sinnessjukdom och ren och skär jävla skräck. Det är fokuseringen på den andra aspekten som gör att den här filmen sticker ut jämfört med de övriga i lägenhetstrilogin. Jag är inte sinnessjuk (och har aldrig varit det heller så vitt jag vet), men The Tenant känns som en jävligt realistisk skildring av hur det går till när man utvecklar paranoid schizofreni. Men Polanski och Brach kan ändå inte helt slänga ut ockultismen genom dörren och filmens, helt otroliga, sista scen får oss att återigen tvivla…

Trelkovsky (regissören själv) är en polsk immigrant i Frankrike. Han bor i Paris och letar nu efter en ny hyreslägenhet. Filmen börjar med att han söker upp en viss Monsieur Zy (Melvyn Douglas) som satt ut en annons i tidningen om en ledig lägenhet. Vi förstår direkt att Trelkovsky är en timid och tillbakadragen man som underkastar sig andra människor och låter dom sätta sig på honom. Zy är väldigt skeptisk till den yngre mannen, men låter honom flytta in. Det finns dock ett stort problem. Den förra hyresgästen, Simone Choule, har inte riktigt flyttat ut än. Efter ett misslyckat självmordsförsök (där hon hoppade från ett fönster i lägenheten) så har hon nu hamnat i koma och ligger på sjukhuset. Fastighetsägaren Zy och de övriga hyresgästerna behandlar dock kvinnan som om hon redan vore död. Den makabra historien gör Trelkovsky intresserad och han söker upp Simone på sjukhuset. Där träffar han den snygga Stella (Isabelle Adjani) som är god vän med den döende kvinnan. Hon raggar upp polacken som tröst, men försvinner lika snabbt som hon dök upp. Simone dör några dagar senare och Trelkovsky får överta kontraktet. Snabbt upptäcker han att grannarna är smått nitiska. Trelkovsky får knappt flytta en stol utan att dom bankar i väggarna och klagar till Zy. Samtidigt så börjar han råka ut för allt märkligare incidenter. Bakom ett skåp hittar han en tand som är gömd i väggen. Folk går in på en gemensam toalett (som ligger rakt över gården) och står där i timmar. Helt orörliga. Grannarna börjar allt mer missta Trelkovsky för Simone Choule och vår huvudperson börjar bli övertygad att de försöker förvandla honom till den döda kvinnan. Han börjar rota i omständigheterna runt hennes självmord och hittar märkliga sammanträffanden. Paranoian sprider sig. Så en natt när han tittar ut genom fönstret så ser han självaste Simone stå inne på den gemensamma toaletten…

The Tenant är en helt perfekt film. Den blandar Hitchcock med Don`t Look Now och fyller hela spektaklet med en välbehövlig dos socialrealism och Freud. Likt jag skrev innan så är filmen främst en skildring av en mans nedgång i sinnessjukdom. Men vi kan inte endast nöja oss med detta. Fotot (signerat den svenska Bergmanfavoriten Sven Nykvist) bidrar till filmens estetiska dimensioner. The Tenant är otroligt vackert filmad och särskilt scenen i början sticker ut. Kameran sveper över gården till det hyreskomplex som Trelkovsky senare kommer att flytta in i (en inte helt odiskret referens till Hitchcocks Rear Window) och Nykvist förstärker dramatiken genom sina genomtänkta kontraster mellan ljus och mörker. Det finns flera scener i filmen där Polanskis karaktär tittar ut från lägenheten genom titthålet och dessa sekvenser är en triumf för Nykvists experiment med det subjektiva perspektivet. Såklart ligger The Tenants styrka inte endast i det visuella. Trelkovskys öde är ovanligt drabbande. Hans paranoia är extremt realistisk. Det manus som Polanski och Brach knåpat ihop öppnar upp för oändliga möjligheter till tolkning och de övernaturliga aspekterna lurar hela tiden runt hörnet. Tro mig, när jag säger att detta är en helt fantastisk film. I mitt tycke, en av de allra bästa någonsin…

The Tenant dominerar Roman Polanskis skräckrepertoar genom att uppvisa flest lager. Den är mer genomtänkt än Repulsion och mer komplex än Rosemary`s Baby. Detta är en av mina absoluta favoritfilmer…

Filmens riktiga trailer (det finns många hemmasnickrade varianter på youtube). Jag lovar dig att du inte behöver se någon annan!

Vad krävs för att göra en bra haunted house-film? Ganska mycket, tror jag, om vi betraktar hur många sådana som spottats ut. Hur många av dessa är då bra? Inte så värst många. Jag har redan tagit upp två av de absolut bästa yttringarna i genren här på bloggen; Dan Curtis suggestiva Burnt Offerings och den fantastiska brittiska tv-filmen The Woman in Black. Och nä, jag är INGET fan av Poltergeist (filmen som bevisar att den här genren inte endast kan förlita sig på specialeffekter). Jag tycker att James Wans Insidious slår Poltergeist rejält på fingrarna vilken dag som helst (sorry filmitch). Vilka filmer ur den här genren finns då kvar som är värda att nämna? Robert Wises The Haunting måste såklart tas upp. Den är helt briljant, men det kan diskuteras om det verkligen är en skräckfilm. Peter Medaks The Changeling är väl också okej. Och sedan så har vi The Legend of Hell House. Det är inte den läskigaste haunted house-filmen (det priset går absolut till The Women in Black). Det är inte den mest konstnärliga (där vinner The Haunting). Fortfarande så är nog The Legend of Hell House min personliga favorit i genren. Varför, undrar ni kanske? Jo, för att den tar tillvara på något centralt i den klassiska spökhistorien (och detta är utan tvekan en spökhistoria); nämligen att det övernaturliga används för att förklara karaktärers psyken. Få haunted house-filmer har gjort detta så tillfredsställande som The Legend of Hell House (notera nu att jag är tveksam till om man verkligen kan räkna The Haunting som övernaturlig). Filmen är inte bara en skräckhistoria. Det är även ett starkt karaktärsdrama.

The Legend of Hell House är regisserad av John Hough och bygger på en roman av Richard Matheson (mest känd för I Am Legend, men även manusförfattare till The Night Stalker och The Night Strangler). Hough hade tidigare regisserat den hårda crime-rullen Eyewitness och den intressanta Twins of Evil åt Hammer. Efter The Legend of Hell House åkte han till Hollywood vilket tyvärr innebar att kvalitén på hans filmer sjönk rejält. Han började med barn/ungdomsrullar (originalversionen av Escape to Witch Mountain och Biggles) för att sedan gå tillbaka till skräckfilm. De senare kan delas in i två kategorier; intressanta men misslyckade (The Incubus och The Watcher in the Woods) och rent jävla horribla (American Gothic och Howling IV: The Original Nightmare). Houghs gjorde aldrig en så bra film som The Legend of Hell House igen. Historien backas upp av ett kompetent gäng skådespelare; Rody McDowall (Apornas Planet), Clive Revill (Avanti!) och Gayle Hunnicutt (Scorpio). Men showen stjäls av Pamela Franklin som den clairvoyanta Florance Tanner. På många sätt är hon filmens egentliga huvudperson och den unga skådespelerskan får verkligen briljera. Detta är överlägset Franklins bästa rollprestation någonsin. McDowall är också mycket minnesvärd som den enda överlevande från den förra expeditionen till djävulshuset. Hans extremt labila psyke yttrar sig i cyniska spetsfundigheter som fungerar som en subtil comic relief. Houghs stora styrka är att han lyckas berätta historien i ett så högt tempo. Det händer något hela tiden. Det imponerande är att han gör detta utan att kompromissa med karaktärsutvecklingen. Men mer om det nedan. Nu kommer vi till själva handlingen och den är verkligen klassisk…

Hell House är mytomspunnet och räknas som ett Mount Everest bland hemsökta hus. Fastigheten byggdes av en man vid namn Emeric Belasco och legenderna berättar att han var aktiv inom alkemi och det ockulta. År 1929 uppdagades ett massmord i Hell House. I samma vända försvann Belasco och hittades aldrig igen. Flera utredningar har tidigare försökt genomföras i huset, men de har alltid slutat i galenskap och brutal död. Nu har ett nytt team satts ihop. Ansvarig för undersökningen är parpsykologen Lionel Barrett (Revill). Han har även med sig sin fru Ann (Hunnicutt), men deras relation är frostig och konfliktfylld. Benjamin Fischer (McDowall) övertalas också att delta. Men frågan är hur mycket han verkligen övertalats eller hur mycket han har en dödsönskan. Som den enda överlevaren från den senaste expeditionen till Hell House så har han grundläggande kunskap om vad som kan möta dom där, men samtidigt så är han så psykiskt instabil att han riskerar att äventyra hela operationen. Gruppen kompletteras slutligen av den unga, självsäkra Florance Tanner. Hon har en stor tilltro till sina synska förmågor och hamnar snart i konflikt med Fischer som också är synsk. Tanner hävdar nämligen att en ande tagit kontakt med henne. Och det är inte Belasco. Resten av gruppen ställer sig i början skeptisk, men efter ett poltergeist-fenomen vid middagsbordet börjar vissa i gruppen anse att Tanner själv framkallar de övernaturliga händelserna. Den unga flickan anstränger sig nu allt hårdare för att få kontakt med anden. Hon blottar sig fullständigt för att bevisa att hennes kritiker har fel. Det skulle hon aldrig ha gjort…

Om vi bortser från den redan nämnda skildringen av Tanners karaktärsförändring (och även Fischers) så innehåller The Legend of Hell House en historia som är lite lagom off. Handlingen byggs upp mot en ”plottwist” som är fruktansvärt märklig och samtidigt smått otippad i sin självklarhet. När huvudpersonerna börjar dö så blir filmen helt enkelt mer drömlik, samtidigt som de paranormala incidenterna blir allt fler. Denna övergång är en av filmens mest fascinerande sidor; förändringen från en ganska torr och krass brittisk realism till något riktigt utflippat och konstigt. Hough behöver inte ens använda sig av avancerade specialeffekter för att åstadkomma denna förvandling. Han kastar endast runt oss i den märkliga värld som skapas i Hell House, där logiskt tänkande och förväntningar får läggas åt sidan och lik hittas i garderoben (eller i kapellet, om vi ska vara bokstavliga). Det är ärligt talat svårt att förklara denna transformation. Första gången jag såg filmen så tyckte jag mest att den andra halvan var märklig, Men sedan växer den på en. Jag såg om filmen igen och började identifiera Houghs och Mathesons syften. Hell House tar helt enkelt över huvudpersonernas hela världsbild och på många sätt så känns förändringen som en trovärdig skildring av begynnande sinnessjukdom. Kanske mest för att den sker så subtilt. Sedan spelar det ingen roll om sinnessjukdomen tar sig uttryck i tilltro till konstiga maskiner, promiskuösa utsvävningar eller en vilja att ha rätt. Vilket uttryck sinnessjukdomen tar sig hos de olika karaktärerna är väldigt individuellt. Vad som händer under filmens sista tredjedel blir helt enkelt mer intressant om du verkligen försökt att förstå dig på karaktärerna från början.

Jag är helt övertygad om att The Legend of Hell House inte är för alla. Vill du blir skrämd så ska du nog se The Women in Black istället. Men denna film erbjuder något som vi aldrig ser i spökhusfilmer. Den förklarar inte bara hemsökelsen genom karaktärerna, utan de bidrar även själva till hemsökelsen i någon utsträckning genom sina nedbrutna psyken. The Haunting är uppbyggd på ett likande sätt, men där har i princip alla incidenter psykologiska förklaringar. Här suddas slutligen gränsen mellan karaktärerna och huset ut. The Legend of Hell House kan nog uppfattas som ganska konstig första gången du ser den (jag tyckte det), men ge den en chans till. Se om den och reflektera över karaktärernas utveckling. Gör du det så är jag helt övertygad om att du har hittat en av de allra mest intressanta haunted house-filmer som finns. Jag återkommer i alla fall till The Legend of Hell House gång på gång…

Lite för action-fylld trailer om vi betraktar materialet…

När jag recenserade Schock så skrev jag att jag ansåg Mario Bava vara smått överskattad. Visst var hans tekniska kunnande helt enormt. Mannen kunde ju skapa väldigt övertygande special effekter endast användande sig av en damsugare, en spegel och lite krut (eller något annat sådant MacGyver-aktigt)! Hans öga för det visuella är också inget att diskutera. Bavas filmer är alltid otroligt snyggt filmade, med en helt fantastisk känsla för färger och bildkompositioner. Men samtidigt så är han en typisk regissör som prioriterar det visuella spektaklet på innehållets bekostnad. Flera av hans filmer är helt enkelt lite tomma. En känsla infinner sig ofta; var det inte mer än såhär? Vad Bava verkligen behövde var originella koncept att jobba med. Visst kan detta sägas om alla regissörer, men få är nog så dåliga på dussinprodukter som han. Trots att han i princip uppfann den italienska gotiska skräckfilmen (med den fantastiska Black Sunday) och utvecklade genren genom flera följande filmer (tex Black Sabbath, Whip and the Body och Kill, Baby… Kill!), så blev det inte alls lyckat när han återkom till den här typen av film 1972 med Baron Blood. På samma sätt så uppfann Bava giallo-genren, men hans senare försök i genren (som tex Five Dolls for an August Moon) var inte något vidare. Att han hoppade så mycket mellan genrer kan faktiskt vara ett bevis på att han var medveten om sina begränsningar.

Bay of Blood (aka Twitch of the Death Nerve) är ett av Bavas originella koncept. Filmen bygger på en historia av Dardano Sacchetti (The Beyond) och manuset skrevs av regissören själv tillsammans med Filippo Ottoni (The Night Before Christmas) och Giuseppe Zaccariello (Tough to Kill). Filmen kallas ofta av filmvetare för den allra första slashern. Bay of Bloods status som filmen som startade en genre förstärktes ytterligare 1980 när Sean S. Cunningham tydligt lät sig influeras av Bavas film i Fredagen den 13:e och även Steve Miner kopierade några dödsscener rakt av i uppföljaren (utöver att han snodde Jasons maskering från en annan tidig italiensk slasher; Sergio Martinos Torso). Och visst är det tydligt att Bay of Blood är en slasher. Det finns inget mysterium att lösa runt mördarens (???) identitet, filmen har en hög body count och själva morden är originella och helt uppenbart själva filmens syfte. Dock kan det vara den slasher som skiljer sig allra mest från genren. Notera mina frågetecken ovan. Det är nämligen så att Bay of Blood inte innehåller en mördare utan flera stycken. Filmen känns ibland som en hypervåldsam och sleazy italiensk såpopera och är lika mycket ett drama som en renodlad slasherfilm. Överhuvudtaget så är filmen smått kryptisk i sina motiv. Bava-fans har länge diskuterat om filmen inte ska tolkas både övernaturligt och ekologiskt. Men mer om det sedan. Först den papperstunna handlingen…

Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Bay of Blood börjar med att den äldre, rullstolsbundna baronessan Federica Donati (Isa Miranda) mördas på ett ovanligt brutalt sätt (med en hängsnara) i sin herrgård. Vi förstår snart att mördaren är hennes make (Giovanni Nuvoletti) och att han försökte få dådet att se ut som ett självmord. Baronen blir dock själv mördad av Simon (Claudio Camaso), baronessans bastard till son som bor på ägorna, eftersom han bevittnade sin mors död. Samtidigt anländer Renata (Claudine Auger) och Albert (Luigi Pistilli) och deras två barn. Renata är baronens dotter och hon tror att hon är ensam arvtagerska till ägorna. Även en arkitekt (Chris Avram) och hans älskarinna (Anna Maria Rosati) dyker upp vid viken och dessa har en egen agenda (eller kanske flera?). Alla de här individerna (plus några till) blir involverade i blodiga dåd om ägornas framtid. Vissa vill exploatera viken och bygga ett modernt hotellkomplex där, medan andra vill bevara miljön som den är. Karaktärerna mördar varandra åt höger och vänster och hemliga allianser avslöjas hela tiden. När liken snabbt börjar staplas så undrar man hur Bava kommer klara av att fylla speltiden på lite under 90 min. Det finns ju knappt några karaktärer kvar! Då dyker det upp ett gäng tonåringar på semester (med den snygga Brigitte Skay i spetsen). De råkar springa rakt in i maktkampen om vikens framtid och blir själva lovligt byte. Denna märkliga såpaintrig spetsar Bava med riklig svart humor där filmens slut sticker ut som särskilt bisarrt.

Tretton karaktärer hinner mördas innan Bay of Blood är slut (vilket är ett imponerande tempo på dödandet). Mellan dödsscenerna pressar Bava in en del sleaze (där Brigitte Skays skinny dipping är särskilt minnesvärd). Relationerna mellan karaktärerna (deras allianser med varandra och förräderi) är så invecklade att man går helt vilse i handlingen innan filmen är slut. Men det spelar ingen roll påstår många Bava-fans, eftersom relationerna inte är filmens poäng. En av filmens alternativa titlar är Ecology of a Crime och den uppskattas extra mycket av fansen. Dessa hävdar ofta att Bay of Blood egentligen har en övernaturlig twist. Det är viken själv som skapar konflikter mellan karaktärerna och får helt vanliga människor att bli mördare, eftersom den vill förhindra byggandet av hotellkomplext. Och visst har den här tolkningen poänger. Bava klipper in mycket omotiverade naturbilder innan morden och djur dyker ofta upp i samband med dom. Fansen tycker även att tolkningen förklarar filmens märkliga slut. Jag vet dock inte om jag köper den rakt av. Filmens italienska originaltitel är Reazione a catena vilket kort och gott betyder kedjereaktion. Därför tolkar jag Bavas makabra såpa som främst en svart komedi om hur människors girighet får konsekvenser som hela tiden slår tillbaka mot dom själva. Ingen som begår brott för att tillskansa sig ägorna skonas och jag tycker Bava understryker detta med sitt ironiska slut. Våldet blir som en kedjereaktion där en handling hela tiden leder till nästa.

Som ni förstår av de skilda analyserna ovan, så är Bay of Blood en förvånansvärt mångsidig film. Det är även en galet originell och fartfylld slasher med många minnesvärda scener. Därför står filmen starkt som en sann klassiker som du helt enkelt inte får missa!

Lyssna även på Stelvio Ciprianis fantastiska musik.

Njutafilms har släppt filmen i en schysst utgåva.

Väldigt tipstypisk, psykedelisk trailer under ytterligare en av filmens alla alternativtitlar; Carnage…

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂

Alltid när någon säger ”gud vad jag är trött på amerikansk skräckfilm!” så brukar jag svara ”då borde du kolla på italiensk skräck från 70-talet”. Jag sticker inte under stol med att detta är den period som jag gillar allra mest från det land vars skräckproduktion jag värderar högst. Visst är folk bevandrade i Dario Argento, Lucio Fulci, Mario Bava, kanske tom Pupi Avati, men min smått osunda fixering vid italiensk skräckfilm har fått mig att gräva mig allt djupare ner i landets populärkulturella träsk. Och jag har hittat några riktiga guldklimpar. Luigi Bazzonis Footprints är en sådan film. Den har jag redan skrivit om och om jag hade skapat den här kategorin (Il Maestro/favoritfilmer) tidigare så hade den absolut platsat. Både Argento, Fulci, Avati och Martino har fått hedervärda omnämnanden som mästare här på bloggen (Bava kommer också dyka upp i den här kategorin snart). Men en av de allra bästa och mest originella italienska skräckfilmerna genom tiderna kommer inte från något av dessa kända namn. Francesco Barilli har bara regisserat två långfilmer (sedan har han gjort dokumentärer och tv-serier). The Perfume of the Lady in Black var hans första film. Hur kan han då platsa som en maestro?

Barilli låter sig tydligt influeras av andra regissörer, men inverterar de lånande idéerna till oigenkännlighet. Hans andra film, Pensione Paura från 1977, har tex tagit formen från giallo-genren. Barillis vision spelar på våra genreförväntningar och krossar dom fullständigt. På det planet är hans filmer nästan meta. I The Perfume of the Lady in Black lånar Barelli uppenbarligen inramningen från Roman Polanskis lägenhetssräckfilmer (Repulsion, Rosemary`s Baby och The Tenant), men där Polanski vill göra ockult ambivalenta psykologiska porträtt så använder Barelli premissen för att skapa övernaturlig konst. Själva historien är inte så relevant, utan istället vad händelserna i filmen säger om huvudpersonen. Och så använder Barelli sig av våld för att chockera. Detta kan tyckas vara ett klassiskt knep, men väldigt få har gjort det så konsekvent som han. Det finns bara EN riktigt grafisk scen i filmen och effekten är enorm. När jag ser The Perfume of the Lady in Black så undrar jag varför inte fler italienska regissörer gav sig in på det spännande fältet som vi kan definiera som ockulta thrillers. På rak arm så kommer jag bara på Aldo Lados Short Night of Glass Dolls (också en mycket bra film), Pupi Avatis Zeder, Sergio Martinos All the Colors of the Dark och (eventuellt) Dario Argentos Suspiria och Inferno (fast de är mer spektakel på thrilleraspekternas bekostnad). Men nu kanske ni undrar vad  The Perfume of the Lady in Black handlar om?

Den italienska genrefavoriten Mimsy Farmer (från bla 4 Flies on Grey Velvet och Autopsy) spelar Silvia Hatcherman, en ung industriell forskare som bor i ett vackert, barockt hyreshus. Hon rör sig i akademikerkretsar tillsammans med sin pojkvän Roberto (Maurizio Bonuglia) och världsvana som de är umgås paret med några exil-afrikaner. Silvias och Robertos rationalism ställs mot deras spiritualism. Vi förstår snart att den unga kvinnan har enorma emotionella problem som verkar vara relaterade till familjesituationen under hennes uppväxt och hennes mors (eventuella) självmord. Snart börjar Silvia plågas av märkliga drömmar och en liten flicka börjar dyka upp i hennes närhet. Barnet följs snart av en svartklädd kvinna. Samtidigt börjar vi ifrågasätta om Silvias märkliga grannar verkligen finns eller om de är en produkt av hennes brutna psyke. Silvia drömmer även att grannarna börjar mördas. Händer detta verkligen? Paranoian stegras med visionerna och slutligen befinner sig Silvia i ett surrealistiskt limbo. Hon börjar dock misstänka att ockulta krafter kan vara verksamma. Allt leder fram till filmens chockerande final där allt avslöjas. Eller inget…

Som ni kanske märker så är det ganska svårt att beskriva handlingen i The Perfume of the Lady in Black på ett vettigt sätt. En recensent på imdb skrev att filmen är som ett pussel som inte passar. Det är en väldigt talande beskrivning av Barillis märkliga vision. Filmen känns inte alls som en italiensk genreprodukt från 70-talet, utan överskrider genrens begränsningar. Det är helt enkelt den felande länken mellan de italienska genreregissörernas extravaganta stil och ren konstfilm. Men The Perfume of the Lady in Black har mer som talar talar till dess fördel. Skådespeleriet är långt över genomsnittet för den här typen av filmer. Farmer gör sin överlägset bästa insats någonsin och går runt som i ett avskärmat trans i de märkliga miljöerna (något som passar filmen fantastiskt bra). Scenografin är helt häpnadsväckande och Barilli är nästan bättre än självaste Argento i sitt användande av färger för dramatisk effekt. Nicola Piovanis fantastiska musik måste också nämnas. Den är obehaglig och vacker om vart annat och fullkomligt i tjänst hos Barillis vision. Egentligen är det inte så konstigt att Barilli bara regisserade två långfilmer. Han är alldeles för egen och konstnärlig för den miljö som han verkade inom (nämligen 70-talets exploitationscen). Sorgligt nog ledde detta även till att han aldrig fick den den uppmärksamhet som han förtjänar. Kommer ni ihåg min recension av Mariano Bainos Dark Waters? The Perfume of the Lady in Black är den filmen som Baino ville göra. Men han misstog avsaknad av våld och ett långsamt tempo för en historia, medan Barilli endast väljer den formen för att just berätta en historia. En ovanligt komplex sådan.

The Perfume of the Lady in Black är ingen lättsmält film. Den förtjänar att ses många gånger. Tycker du det är jobbigt att tolka symbolik så ska du nog hoppa över den här. Den som är beredd att investera tid i Barillis märkliga drömvärld kommer dock att bli rikligt belönad…

Några scener från filmen ackompanjerade av Nicola Piovanis musik. Jag glömde säga att det finns EN jumpscare i hela filmen och den är extremt smakfullt utförd. Du ser den absolut inte komma!

Läsare av bloggen vet att jag föredrar film från 70-talet. Utan att vara nitisk (det finns helt fantastisk film som inte är från detta årtionde) så tycker jag att den periodens rullar har en alldeles egen charm, stil och behandlar teman som få andra filmer vågat. När jag kollar tillbaka på mina Il Maestro-poster så ser jag att just 70-talet dominerar extremt mycket. Nu är det ändring på det! Självklart så har det gjorts helt fantastiska filmer under andra årtionden också. Men för att kunna beskriva vad jag gillar med dessa så måste jag nog först förklara vad som var så speciellt med 70-talet. Det var helt enkelt en tid av ifrågasättande. I USA utmanades bolagssystemet av extremt kreativa och samhällsskådande regissörer. De störde sig på (influerade av den nya franska vågen) att Hollywood inte längre klarade av att berätta historier som berörde. Samtidigt speglades den italienska populärkulturella filmindustrin av samhällets allt mer radikala klimat. Dessa regissörer hittade en helt egen fantastisk symmetri mellan kreativitet och samhällskommentar. Hur som helst etablerades en ny standard för vad det faktiskt är som skrämmer oss. James Whales Frankenstein var inte längre den ultimata mardrömmen utan istället så blev fascistoida seriemördare, kyrkans förhärskande symboler, kampen för rationalitet och den ångest som skapas hos människor som förvägras allt i vårt samhälle det nya monstret i garderoben. Väldigt få filmer före 1970 skrämmer faktiskt mig och det är det som är problemet. De är (oftast) sorgligt föråldrade…

Men där det finns regler finns det självklart också undantag. Klart det fanns regissörer före 1970 som var galet visionära. Eller så behandlade de bara tidslösa teman på ett helt fantastiskt sätt. Night of the Demon (aka Curse of the Demon) tillhör den senare kategorin. Jacques Tourneur var en fransman vars far nässlat sig in i Hollywood som regissör och manusförfattare. Snart kom Jacques själv in i branschen (kortfilm och diverse andra jobb) och började jobba för David O. Selznick som en del av hans andra team. Det var nu den unge fransmannen träffade Val Lewton. I början av 40-talet försökte RKO konkurrera med Universal om skräckfilmstronen och tillsatte en helt ny avdelning med Lewton som producent. De hade hittat rätt man för jobbet; en man med visioner. RKO blev kända under det kommande årtiondet för att producera originella och tankeväckande lågbudgetskräckisar. Lewton var arkitekten bakom detta och han gjorde Tourneur till sin mest framstående regissör. Fransmannen skapade sådana klassiker som Cat People (1942), I Walked With a Zombie (1943) och The Leopard Man (också 1943). Tourneur var helt enkelt den huvudsakliga anledningen till att RKO:s skräckavdelning lyfte. Efter Lewtons död åkte den franska regissören till England för att filmatisera legendaren MR James novell (som jag inte hunnit läsa något av än trots att jag antagligen sett varenda filmatisering) Casting the Runes till en spelfilm (den enda spelfilmsfilmatiseringen av James hittills). Det var då Tourneur bidrog till att skapa en av världens bästa (och mest läskiga) ockulta thrillers…

Professor Harrington (Maurice Denham) försöker avslöja en satanistisk sekt för att vara en bluff. Han är vetenskapsman och tror inte på magi och demoner, men hamnar snart i konflikt med sektens ledare Julian Karswell (Naill MacGinnis). Sedan dör Harrington och det sista han ser är den demon som jagar honom. Samtidigt anländer hans kollega från USA, Dr. Holden (Dana Andrews), och hans systerdotter Joanna (Peggy Cummins). Båda vill få reda på sanningen bakom Harringtons död. Men de har även en ganska skiftande inställning till det ockulta. Holden är professor i psykologi och anser att alla historier om demoner är någon typ av suggestion. Joanna däremot gräver djupare och hittar allt flera oförklarliga sammanträffanden. Snart möter båda dessa Karswell och hamnar på kollisionskurs med hans intressen att lägga locket på hela affären runt Harringtons död. Holden (som likt jag beskrev är en skeptiker) blir mer och mer övertygad om att Karswell lagt en förbannelse över honom och han börjar även uppleva allt märkligare incidenter. Samtidigt närmar sig det datum som Karswell uppgett för honom som den dag när demonen ska hämta honom. Allt kulminerar i det (som antagligen) är den svart vita erans allra obehagligaste, och mest minnesvärda, final…

Vad fan ska jag egentligen säga om Night of the Demon? Det är en helt jävla fantastisk film! Superbt manus, fantastiska skådespelare, helt jävla otroliga specialeffekter (för sin tid) och helt outstanding kompetens i regi. Jag kommer oundvikligen att tänka på Hammers Dennis Wheatley-filmatisering The Devil Rides Out. Men i jämförelse så känns den filmen (av Terence Fisher) som ett ganska tomt spektakel. Night of the Demon tar också sin ockultism på allvar, men lyckad även sammanföra denna med en helt fantastisk historia. I motsats till Fishers film så är Night of the Demon helt galet spännande och du har absolut ingen uppfattning om hur den kommer att sluta. Det är på många punkter den perfekta historien om rationalitet kontra mysticism och den enda som lyckats behandla detta ämne på samma djupgående sätt är Roman Polanski (Rosemary`s Baby, Ninth Gate). Tourneurs film är dock mycket mer en riktig skräckfilm (hur man nu väljer att definiera det). Trumfkortet är själva demonen. Jag kan garantera er att det är den absolut mest obehagliga demonen som jag sett porträtteras på film. Det handlar inte så mycket om hur den ser ut eller vad den gör, utan istället hur Tourneur introducerar den och väver in den i handlingen. Jag får fan gåshud bara när jag tänker på den!

Finns det någon film som förtjänar epitetet skräckklassiker så är det Night of the Demon. Det är antagligen världens mest raffinerade ockulta skräckfilm och fortfarande riktigt obehaglig idag. Den hopplöshet Tourneur skildrar kan lätt överföras till situationer vi fortfarande kan hamna i (byt ut demoner mot tex organiserad brottslighet). Men framför allt så är det en film som varnar oss för att vara allt för logiska och högfärdiga. Vi vet aldrig vad vi kan möta. Och detta kan omkullkasta hela vår världsbild…

Några ord måste även sägas om den amerikanska klippningen (Curse of the Demon). Det ryktas att den skiljer sig mycket från den brittiska, men jag har ingen aning eftersom jag inte sett den…


Visst kan man diskutera hur mycket en ”mästare” Don Coscarelli egentligen är. Förutom Phantasm-serien och (den i och för sig underhållande) b-films hyllningen BubbaHo-Tep, så är inte hans repertoar så mycket att hänga i julgranen. The Beastmaster? Survival Quest? Ni förstår min poäng. Samtidigt så har Coscarellis Phantasm-filmer byggt upp ett fanatiskt kultfölje och det kan inte ignoreras att de varit väldigt inflytelserika på amerikansk skräckfilm. Scarecrows (som jag skrev om för inte så länge sedan) känns tex verkligen som en film i Phantasms anda. Samtidigt så måste jag erkänna att när jag för första gången såg de fyra filmerna (Phantasm, Phantasm II, Phantasm III: Lord of the Dead och Phantasm IV: Oblivion), så var jag inte jätteimponerad. Visst tyckte jag att de var underhållande och visst anser jag att de är väldigt konsekventa uppföljare (att de börjar direkt efter den förra filmen och att skådespelarna återkommer i sina roller), men samtidigt så tyckte jag att Coscarelli komplicerade sin historia allt mer och mer vilket medförde att den i slutet var fullständigt oförståelig. Serien som helhet makes no fucking sense. Men ju fler av uppföljarna jag såg desto mer började jag längta tillbaka till den första filmen. När jag slutligen såg om den så började jag plötsligt känna att jag uppskattade den mer. När jag såg den tredje gången så växte den ytterligare. Idag tycker jag att Phantasm är en av de bästa amerikanska skräckfilmer som gjorts under 70-talet. Och då måste vi komma ihåg att den har hård konkurrens…

Innan vi fortsätter så måste jag dra filmens handling i korthet. Mike (A. Michael Baldwin) och Jody (Bill Thornbury) är två föräldralösa syskon som bor i en sömnig amerikansk småstad. Lillebrorsan Mike är livrädd att förlora Jody (precis som de båda förlorade sina föräldrar). Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar. När Jody ska besöka en väns begravning (som vi ser bli dödad i filmens början), följer Mike efter. Han stannar kvar på kyrkogården (kallad Morningside) efter ceremonin och blir vittne till en märklig incident. Begravningsentreprenören (den legendariska Angus Scrimm i en helt fantastisk roll) plockar upp kistan som om den vore gjord av papper och kastar den i en likbil. Detta blir början på en märklig historia som omfattar resor mellan dimensioner, reanimerade lik som återvänder som dvärgar i kåpor, mordiska robotsfärer (som borrar sig in i folks huvuden) och allt kan knytas till den bisarre begravningsentreprenören; kort och gott kallad The Tall Man. Mike och Jody hamnar i livsfara när de lyckas avslöja de märkliga händelserna i och runt Morningside. Tillsammans med sin vän Reggie (karismatiska Reggie Bannister) så måste de nu stoppa The Tall Man innan han kommer åt dom. Men händer verkligen allt det här på riktigt?

I motsats till de senare filmerna i serien (som är mer actionfyllda), så är Phantasm en ganska långsam historia. Den förlitar sig mer på snygga bilder och en drömsk stämning än den faktiska handlingen. Detta är verkligen filmens styrka. Historien är så lekfull, och full av märkliga infall, att Phantasm verkligen känns som en dröm. Jag skiter i vad Coscarelli säger; jag är helt övertygad om att den här filmen aldrig hade någon påtänkt uppföljare (det tog ju trots allt nio år innan Phantasm II kom ut). Det är just så jag tror man ska se den; som en helt fristående film som slutar där med The Tall Man i spegeln. Om du ser den på detta sätt framkommer filmens styrkor mycket tydligare. Den är faktiskt helt unik i sin atmosfär och gränsar nästan ibland till konstfilm. En konstfilm som körts genom en grindhouse-kvarn. Det är även en märkligt vacker film, där relationen mellan de två bröderna får mycket kött på benen genom väldigt enkla medel. Av någon anledning så är scenen där Mike springer efter Jody (när han åker iväg på sin moped) både minnesvärd och stark. Det är en kombination av bilder, musik och bra skådespeleri som gör scenen drabbande (och att man vet att Mikes rädslor att brodern ska lämna honom inte är obefogade). Phantasm är (lite märkligt nog) fylld av sådana här emotionella scener som fungerar. Lika mycket som det är en surrealistisk skräckfilm influerad av sci-fi, så är det en film om rädslan att bli lämnad ensam och hur man hanterar denna rädsla. Det blir en väldigt konstig och unik kompott.

Jag tycker gott du kan skippa uppföljarna, men den första Phantasm är en så pass unik film att den verkligen borde ses. Och har du redan sett den så tycker jag att den förtjänar att ses om. Om det är någon film som växer för varje gång man ser om den så är det den här. Don Coscarelli lyckades (endast 25 år gammal) att skapa en sällsam och känslomässigt drabbande liten lågbudgetskräckfilm; full av fantastiska bilder, unika infall och otrolig stämning.

Filmens trailer är faktiskt ganska bra och fokuserar mycket både på känslan av dröm och på mystiken…

Vampyrer har aldrig fått min motor running. När det kommer till Universals klassiker så har jag alltid föredragit James Whales Frankenstein före Tod Brownings Dracula. Jag går inte igång på Hammers Dracula-rullar med Christopher Lee. Jag är inget fan av Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula. Tony Scotts The Hunger är överskattad. Om jag ska räkna upp de vampyrfilmer som jag gillar så ryms de på en enstaka hand; Kathryn Bigelows Near Dark är bra, likt Abel Ferraras The Addiction och tv-filmen The Night Stalker (som jag tjatar om hela tiden numera). Även Guillermo del Toros Cronos är väldigt bra. Fright Night och From Dusk Till Dawn är underhållande. Även vissa av Jean Rollins (RIP) vampyrfilmer kan vara ganska sevärda (dock långt ifrån alla!). Jag är även ett fan av True Blood, fast det beror nog främst på allt annat freaky de kastar in i den serien och inte nödvändigtvis för att den innehåller vampyrer. Det stora problemet med subgenren är att vampyren ska vara en symbol för förbjuden sexualitet. Detta var provokativt typ 1930 och har ingen giltighet idag. När denna aspekt av mytologin ska utforskas i moderna vampyrfilmer stannar regissörerna ofta vid skitnödiga metaforer och utvecklar temat väldigt sällan bortom dessa. Eller så fläskar de på med naket och knullande så det kommer ut ur öronen på en. Visst hade det varit kul att se en vampyrrulle som verkligen tar tag i det här med förbjudet sex på ett seriöst, psykologiskt sätt?

Kommer ni ihåg i min recension av Calvaire där jag frågade mig vad fan belgisk skräckfilm var för något? Jag skäms verkligen eftersom jag helt glömde bort att en av min favoritfilmer faktiskt är från Belgien och att den med all rätta kan kallas för skräck. Den är regisserad av Harry Kumel som är en märklig man. Han blev först känd som surrealist och gjorde en hel mängd kortfilmer och dokumentärer. Sedan gjorde han ett fåtal långfilmer. En av dessa var Malpertuis. Denna bisarra filmatisering av Jean Rays roman, har inte bara Orson Welles i en roll utan vissa hävdar även att det är en av de bästa belgiska filmerna genom tiderna. Hur som helst floppade den rejält när den kom och Kumel började istället jobba för tv och som lärare på den holländska filmhögskolan. Detta är jävligt synd eftersom Kumel inte bara är en fantastisk historieberättare med en utpräglad visuell stil. Han är även jävligt duktig på att skildra sina karaktärers psyken med ganska enkla medel och därmed göra dom jävligt mångsidiga. En annan förmåga Kumel besitter är att få ganska vardagliga situationer att kännas fantastiska och tvärt om; att få det fantastiska att kännas vardagligt. Båda dessa förmågor drar han fram och maxar i Daughters of Darkness (originaltitel: Les lévres rouges vilket betyder ”de röda läpparna”), en vampyrfilm som inte alls nödvändigtvis handlar om vampyrer.

Stefan (John Karlen) och Valerie (Danielle Ouimet) är ett ungt, snyggt nygift par som anländer till den belgiska kuststaden Ostend. Det är vinter och turistorten är är väldigt tom på folk. Paret ska fortsätta till England för att berätta för Stefans mor att de gift sig, men Stefan är nervös. Tidigt förstår vi att han har en makaber och pervers sida. När paret vandrar runt mellan kanalerna i Ostend ser de polis bära bort en död ung flicka. Stefan vill få en glimt av liket och när Valerie vägrar misshandlar han henne. Paret tar in på ett vackert gammalt hotell vid stranden och när de framåt kvällen ska ha sex så tar Stefan fram sitt skärp. Valerie intalar sig dock att hon är lycklig. Det visar sig snart att det unga paret inte är ensamma på hotellet. En attraktiv medelålders grevinna (den fantastiska Delphine Seyrig från bla. Borgarklassens diskreta charm) och hennes vackra unga assistent Ilona (Andrea Rau) har också checkat in.

Grevinnan är ungrare och heter Elizabeth Báthory. Receptionisten hävdar att hon varit på semester i Ostend 40 år tidigare (när han var en liten pojke) och noterar att hon knappt åldrats alls. Stefan menar att han måste blanda ihop hennes med någon annan. Báthory dras till det unga paret, men dyker bara upp i hotellbaren nattetid. Särskilt Valerie verkar falla henne i smaken. Detta gör Ilona svart av avundsjuka och hon försöker förföra Stefan. Han tacklas dock med sina egna problem; nämligen ”modern” i England som säger att ”hon” saknar honom så mycket. Vad som följer är sexualiserat våld, en märklig relations rektangel och slutligen död. Men vad kommer hända när solen går upp?

Låter beskrivningen ovan kryptisk? Det är inte så konstigt eftersom handlingen i Daughters of Darkness är ett ganska komplicerat nät av relationer. Det är skitsvårt att göra filmen rättvisa utan att skriva för mycket och gräva ner sig över huvudet i den mångbottnade historien. När jag såg filmen för första gången tänkte jag; shit, detta är den vampyrfilm jag alltid velat se! Men är det verkligen en vampyrfilm? Det är nog upp till betraktaren. Kumel har den väldigt goda smaken att lämna den frågan väldigt öppen. En av karaktärerna dör tex genom att spetsas genom hjärtat. Men var hon verkligen en vampyr? Vem vet? Förvänta er inte några huggtänder alltså.

Vad Kumel istället lägger fokus på är att skildra relationerna mellan tre väldigt sköra individer. Över dessa ställer sig grevinnan som en nästan övermäktig patriark som spelar ut dom mot varandra. Det tåls att sägas igen att Seyrig är helt jävla fantastisk i den här filmen! Kumel instruerade henne att hon skulle spela Báthory som om hon vore Marlene Dietrich och hon lyckas. Karaktären uppvisar ett förföriskt och graciöst lugn värdigt den tyska skådespelerskan. Men det är inte bara skådespelarinsatserna som är imponerande. Kumel briljerar även på det estetiska planet. Filmen är förföriskt vacker och det är fascinerande hur han leker med vampyrmytens symboler. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle säga detta, men Daughters of Darkness är en jävligt sexig film.

Jag är medveten om att många säkert hade kallt Daughters of Darkness för långsam, pretentiös och anmärkt på att den främst är ett stört relationsdrama. Men för mig spelar det ingen roll. Detta är den bästa vampyrfilm jag någonsin sätt!

Filmens musik är gjord av François de Roubaix och är väldigt bra. Istället för trailern så kommer här istället en låt från soundtracket..