Tack, ni trogna!

maj 17, 2012

Jag har jobbat, skrivit slutarbete och kollat på blockbusters den senaste tiden. Men sen kom jag ihåg bloggen. Efter inloggning så såg jag att Trash is King! fortfarande snittar på mellan 100 och 150 läsare per dag. Tack! Fan vad glad jag blir. När jag loggade in på mitt wordpress-konto insåg jag att jag verkligen behöver, och vill, skriva om exploitation igen.

Håll utkik efter nya inlägg!

Tyvärr orkar jag inte svara på de kommentarer som kommit in under tiden. Sorry…

Någon gång i vuxen ålder (jag är över 30 bast) så insåg jag att jag nog vill bli en grävande journalist. Min redaktion har gett mig en fet chans att förverkliga detta. Därför bygger jag just nu avancerade Excel-dokument och försöker att ta till mig stora kvantiteter data. Bloggen lider, tyvärr.

Jag kan inte säga annat än att jag uppdaterar när, mitt lite pressade schema, tillåter. Men jag kan i alla fall garantera er att jag älskar varenda stund av det.

Håll utkik efter nya uppdateringar här, när tid ges!

Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

The Awakening (2011)

mars 15, 2012

Jag har redan redogjort att jag är måttligt peppad på James Watkins ny-version av The Woman in Balck. Eftersom jag gillar att sätta mig på tvären, så har jag grävt fram en annan ny brittisk spökfilm som jag sett istället. The Awakening är Nick Murphys långfilmsdebut. Han har tidigare gjort BBC-serierna Occupation och Primeval. Även hans debutfilm är finansierad av BBC. Det är på många sätt en väldigt klassisk brittisk spökhistoria, men med lite moderniserade influenser. Filmen har lyckats attrahera en imponerande skådespelarensemble: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona), Dominic West (The Wire) och Imelda Staunton (fantastisk i Vera Drake). The Awakening är inspelad i en jävligt snygg blå/grå-skala och mestadels i riktiga miljöer (något som brittiska spökfilmer traditionellt varit väldigt bra på). Dataeffekter hålls även till minimum. Det är i grund och botten en väldigt manusdriven och karaktärstung historia, mer av ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm (även detta något som brittiska spökhistorier varit väldigt duktiga på). Detta betyder dock inte att The Awakening inte är läbbig, för det är den. Det finns en handfull extremt välorkestrerade jump scares i den här filmen. I slutänden så är detta en väldigt ambitiös haunted house-film, med några brister. Den har även en ganska provokativ underton som jag kommer att återkomma till. Men först handlingen…

Florence Cathcart (en otroligt karismatisk och övertygande Rebecca Hall) är en akademiskt utbildad ung kvinna i mellankrigstidens England. Hon har skrivit en bok om varför den andliga världen inte finns och är en stenhård ateist (provocerande för många). Hennes akademiska expertis och intelligens har medfört att folk kontaktar henne när de vill motbevisa övernaturliga fenomen. Tidigt i filmen knackar en viss Robert Mallory (West, också bra här) på hennes dörr. Han är lärare på en internatskola för pojkar i norra England och både barnen och personalen är övertygade om att ett verkligt spöke huserar i de gamla lokalerna. Florence bestämmer sig för att anta utmaningen och reser till skolan. Väl där träffar hon snart en äldre hushållerska vid namn Maud (den otroliga Staunton). Det visar sig att hon är ett stort fan av Florence och den person som övertalat skolledningen att kontakta den unga akademikern. En pojke har dött på skolan och alla är övertygade att det är vålnadens förtjänst. Florence lyckas snart bevisa att så inte är fallet. Men skolan väcker en ångest hos den unga kvinnan. Hennes fästman dog i första världskriget och Florences ensamhet börjar bli outhärdlig. Samtidigt börjar det inträffa märkliga fenomen. I ett dockhus börjar någon arrangera de små dockorna i situationer som verkligen pågår i olika delar av den enorma skolbyggnaden. Florence får allt svårare att rationalisera bort de övernaturliga incidenterna. Slutligen visar det sig att allt som pågår på skolan har starka kopplingar till hennes eget förflutna…

Att beskriva handlingen i The Awakening på det sättet som jag gjort ovan är bara att skrapa på ytan. Det är en rik och komplex historia Murphy och hans medförfattare Stephen Volk (The Guardian och Gothic) skrivit. I grund och botten så är det en film om ensamhet. Alla karaktärer har förlorat någon, i kriget eller i de epidemier som spreds i England under mellankrigstiden. Det är den ensamheten och saknaden som medför att människor börjar se spöken. Det finns en psykologisk ambivalens i manuset, i förhållande till de övernaturliga fenomenen, som är tilltalande (trots att det i filmens värld verkligen finns spöken). På detta planet känns The Awakening lite influerad av Kiyoshi Kurosawas Kairo. Men andra influenser är ännu starkare. Murphy och Volk har själva sagt att de är stora fans av The Devil`s Backbone, Barnhemmet och The Others. Några av filmens alla twists är uppenbarligen influerade av dessa spanska spökfilmer och en lånar de även från M. Night Shyamalans The Sixth Sense. Här kommer vi till lite av filmens problem. Medan manusets karaktärsstudier fungerar (mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser), så känns spökhistoriens upplösning lite onödigt komplicerad. Det finns så många vändningar att den här filmen verkligen kräver en hel del av sin tittare. Detta är inte nödvändigtvis dåligt, men blir i vissa stunder lite snurrigt. Alla trådar knyts inte heller riktigt ihop när The Awakening är slut. Dock hade jag ett annat, och större, problem med den här filmen. Florence känns som en jävligt progressiv karaktär i en extremt patriarkal tid och hennes andliga uppvaknande (insikten att det finns spöken!) hade jag lite svårt för. Detta känns märkligt bakåtsträvande. Där Guillermo del Toro ofta använder sig av det fantastiska för att understödja karaktärernas kritik mot den rådande samtiden, så gör The Awakening precis tvärt om. Florences progressivitet är uppenbarligen fel och hon tvingas in i ledet av folk som tror på andar. Samtidigt så är detta ett ärkebrittiskt tema i landets spökhistorier (tänk M.R James tex) så jag kanske hänger upp mig för mycket på det.

The Awakening är en ambitiös och, faktiskt, ganska originell brittisk spökfilm. Den ger dig inga enkla lösningar och trots att jag anser att filmens dramaelement fungerar bättre än själva spökhistorien så är den ändå otroligt sevärd. Samtidigt så lyckas den också leverera några riktigt jävla läskiga scener som faktiskt klarar av att påverka den mest härdade skräckfilmskonsumenten.

Det är en otroligt snygg film med en tilltalande underton av melankoli. Detta kommer tyvärr inte riktigt fram i trailern…

Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Jesus etc

mars 4, 2012

Planen var att den här bloggen inte skulle handla om musik utanför genrerna. Men jag gör ett undantag idag. Jag älskar Wilco. Jeff Tweedy har förföljt mig ända sedan Uncle Tupelo-tiden. Och Jesus etc är en av 2000-talets absolut bästa poplåtar.

Vad folk inte vet är att den här låten har en helt jävla otrolig svensk cover. Vi tackar David Sandström (ex-trummis i Refused) för detta stycke helt fantastiska musik. Detta är den stora svenska bortglömda covern!

…Kane Hodder och Lance Henriksen. Det var med skräckblandad förtjusning…

Hodder är den skådis som spelat Jason i flest filmer (från Friday the 13th part VII: The New Blood tom Jason X). Henriksen behöver nog ingen närmare introduktion. Båda är här i Malmö för Sci-fi-mässan nu i helgen.

Jag satte mig ner med dem för ett snack i Hiltons lobby (tack till min arbetsköpare för det). Hodder var precis som jag tänkte mig att han skulle vara. Det hade fastnat i mitt bakhuvud att han har ”Kill!” tatuerat på innerläppen. Han var först skeptisk till att visa mig tatueringen, men gav slutligen med sig. Efter det kommenterade han min snedda tatuering på vristen (som stack ut under tröjan): ”Vad fan har du tatuerat över där?” Hodder reser runt i Europa med ett filmteam från fearnet.com, som filmar allt han gör. Om den dokumentären någonsin släpps så kommer min intervju med honom att vara förevigad (jag är helt övertygad om att åtminstone ett litet klipp från intervjun kommer att vara med, eftersom han förvånade filmteamet med de historier han berättade när vi träffades). Hodder började som stuntman och fick allt fler roller ”eftersom i amerikansk film så spelas skurkar ofta av stuntmän”. Efter några mindre roller så gjorde han Prison (Renny Harlin skräckisen med Viggo Mortensen). Där kommer Hodder upp ur marken i slutet med helkropps make-up. Det var John Carl Buechler som gjorde special effekterna till den filmen och när han blev erbjuden att regissera Friday the 13th part VII så ville han ha Hodder i rollen som Jason. Hodder berättade att han blev jävligt sur när han inte fick spela den hockeymaskklädda seriemördaren i Freddy vs Jason. ”Det var inte mitt beslut att bli utbytt, utan någon annans. Jag fick inte någon bra ursäkt.”

Hodders favoriter bland alla Friday the 13th-filmerna är den första han gjorde (del 7) och Jason X. Han gillar den första för att han har nostalgiska känslor runt den och Jason X för att den hade högst budget (300 000 dollar enligt Hodder). Han säger att det var skumt att producenterna skickade Jason ut i rymden, men han gillade dödsscenen med nedfrysningen. Hodders absoluta favoritfilm genom tiderna är The Exorcist. Han tycker den håller än och han gillar Max von Sydow (Hodder är halvsvensk och har kusiner i Göteborg). Han sa även att det är kul att den tjejen som skrämde skiten ur honom när han var yngre numera är en väldigt god vän till honom (Linda Blair). När Hodder kommer tillbaka till USA så ska han börja spela in Hatchet III. Hodder har spelat mördaren Victor Crowley sen del ett, men den nya filmen ska inte regisseras av Adam Green. Jag berättade för honom att jag skrivit om Danielle Harris här på bloggen för inte så länge sedan (hon var med i Hatchet II och kommer att vara med i uppföljaren också) och Hodder sa att de nästan bor grannar i Los Angeles och är tighta.

Efter intervjun pratade vi mest om Malmö och Hodder frågade om min hemstad är en crime city. När jag berättade hur många mord som begåtts här sen i höstas tystnade han. Hans bild av Sverige hamnade nog lite på kant. Sedan berättade han om en snubbe i Illinois som mördade en släkting iklädd i Jason-utstyrsel och hur media pressat honom om ett uttalande. Jag höll med honom om att det är löjligt. Ungefär när Lance Henriksen kom ner från sitt hotellrum, så lyckades jag övertala Hodder och teamet att de inte skulle dricka öl nere i stan utan på Möllevången. Det är nu historien börjar bli lite märklig. Jag har haft en jävligt stark uppfattning om Lance Henriksen sedan innan. Jag trodde att han var lite pretto. Men Henriksens första kommentar till mig var: ”What`s up dude? Are you okey, man? I`m feeling great today” (samtidigt som han dunkade mig på axeln). När jag satte mig ner med Henriksen så blev det ingen intervju, det blev ett samtal.

Om du plockar upp random bok i intervjuteknik så brukar ett tidigt tips vara: bli inte kär i dina intervjupersoner! Henrikens är så sinnesjukt karismatisk att det var extremt svårt att undvika detta. Han lutade sig väldigt nära mig och frågade om vi verkligen inte skulle gå och ta samtalet över en öl. Sedan berättade han fantastiska saker. Vi pratade om Piranha 2- The Spawning och vad som hände efter att James Cameron fått sparken. De italienska producenterna hade så mycket problem med cash att garderoben drogs in. När Henriksen frågade dem om vilka kläder han skulle ha på sig under inspelningen så sa de att han fick fixa dem själv. Han köpte byxor och skjorta av en bartender (på Jamaica, där filmen spelades in). De vapen skådespelarna skulle använda räckte inte heller till. Inspelningen stannade av och Henriksen satte sig och täljde. Han har alltid gillat träarbete och skapade en pistolform ur en träbit. När Ovidio G. Assonitis såg den sa han att Henriksen skulle måla den svart. ”Men sen fick jag inte ta ut den ur pistolhölstret under hela inspelningen, eftersom då skulle folk se att det endast var en träkloss”.

Henriksen berättade även för mig hur han först fick rollen som Frank Black i Millenium. Hans agent hade gett honom manuset till de första avsnitten och Henriksen älskade det. Problemet var bara att agenten inte berättat för honom att detta skulle bli en tv-serie (tv var extremt ute i slutet av 90-talet). När Henriksen träffade Chris Carter (Arkiv X skapare) på ett fik, så tyckte Lance att Carter var jävligt jobbig. ”Jag frågade honom gång på gång: hur fan kan detta hålla för en hel serie? Det enda Chris svarade var: Tänk på det gula huset…” Henriksen säger att han älskade att göra serien. ”Det var grymt intressant att spela en karaktär som var smartare än mig”. Både han och Carter har länge velat att göra en avslutande långfilm, men studiorna i Hollywood är tyvärr inte lika intresserade…

Det finns så jävla mycket mer att säga från dessa två möten som jag inte orkar skriva nu. Det är kanske lättare om ni fråga. Jag hängde ändå med dem i nästan en och en halv timme…

När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.