Horror Express (1972)

januari 6, 2011

Det är få skräckfilmer som kan skryta med en så här bra cast; Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas plus den italienska exploitationbaben Helga Line. Visst skriker kombinationen Lee och Cushing både Hammer och Amicus, men det är helt okej eftersom det är dessa produktionsbolags filmer som den spanska regissören Eugenio Martín vill hylla. Denna spansk/engelska samproduktion kan mycket väl anses som slutet på den skräckvåg som Hammer startade, trots att de inte alls var involverade i Horror Express. Filmen fångar helt enkelt bolagets sätt att närma sig skräck på ett mycket bra sätt och förstärker detta genom att placera två av deras allra största galjonsfigurer i huvudrollerna. Martín gjorde länge mer eller mindre bra skräck (bla Psykomania), men Horror Express är antagligen hans kronjuvel. Det är en sällsam film som faktiskt lyckas vara brobyggare mellan två generationer. Den första generationen jag syftar på är självklart Hammer-generationen och den andra är den italienska exploitationgenerationen som vill se ALLT (och då menar jag verkligen ALLT) visualiserat. Horror Express lyckas tillfredsställa båda dessa grupper utan att verken vara för lik Hammers filmer eller bli en en manifestation i gore och snusk.

Professor Alexander Saxton (Lee) har gjort utgrävningar i Kina och hittat en märklig förfrusen kropp. Han packar ner den i en låda som han ska transportera med sig på transsibiriska järnvägen för att föra kroppen till London. Redan på tågstationen i Peking går allt åt helvete eftersom en tjuv försöker bryta upp kedjorna och dör när han får se lådans innehåll. Tjuvens ögon är uppspärrade och pupillerna helt vita. Självklart blir polisen intresserad av vad det är som händer och bestämmer sig för att åka med tåget till Moskva. Saxton träffar en brittisk läkare vid namn Wells (Cushing) som delar kupé med den märkliga Natasha (Line). Samtidigt börjar en snygg, ung grevinna (Silvia Tortosa) att flörta med honom. Snart kommer det här gänget att få stora problem eftersom den mumifierade kroppen lyckas fly från sitt fängelse och fortsätter sin mordturné på tåget. Att skjuta ner den verkar inte heller hjälpa eftersom döda människor med vita pupiller fortsätter att dyka upp i kupéerna…

Visst låter det lite banalt? I början så verkar detta vara en typisk monsterfilm från slutet av 50-talet (stämplad med Hammers logga). Men allt förändras jävligt snabbt och fortsätter konstant att förändras tills den här 90 minuters filmen är över. Detta är Horror Express stora styrka; manusets alla vändningar och historiens intensitet. Ena stunden är det en monsterfilm, för att i nästa ögonblick bli en whodunit, för att växla ännu en gång och få en sci-fi bakgrund och för att slutligen landa i en zombiefilm. Det fascinerande är att övergångarna inte känns det minsta krystade och tempot är helt galet högt (utan att det blir förvirrande heller). Men visst är förklaringen till var själva monstret kommer ifrån jävligt corny och visst haltar skådespeleriet ibland ganska rejält. Detta spelar dock ingen roll eftersom Horror Express vinner i det långa loppet på sitt snillrika manus och sitt helt fantastiska utförande. Ingen kan tycka att den här filmen är tråkig! Mycket creed måste ges till Martíns helt fantastiska regi, som både lyckas få den här löjliga historien att bli ganska spännande och engagerande. Det intressanta är att han inte heller använder någon flashig visuell stil, utan endast förlitar sig på klassiskt historieberättande och väl utförda manusvändningar. Därför är Horror Express i slutändan så jävla lyckad. Den tar inte bara det bästa från Hammers rebots av klassiska monsterhistorier, utan även en stor del från American International Pictures skräck/melodram-hybrider och kryddar det med lagom mycket 70-tals modernt gore!

Jag läser ofta att Horror Express är en bortglömd skräckklassiker och jag förstår verkligen varför folk tycker det. Själv hade jag kanske inte kallat den för klassiker, men det är en konstant underhållande film som är utförd på ett ganska imponerande sätt. Den perfekta skräckfilmen att visa för en filmälskare som inte gillar skräckfilm!

Trailern avslöjar den första vändningen i manus, men det är den första bland många…

Även denna film är public domain (förvånansvärt många intressanta skräckfilmer är det) och kan ses här:


Annonser

The H-Man (1958)

november 23, 2010

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av gamla japanska monsterfilmer. Visst är jag medveten om att de har ganska många fans därute, men själv har jag aldrig riktigt förstått charmen. När jag var liten såg jag två Godzilla-rullar och tycke de var småkul. När jag sedan blev äldre försökte jag mig på att se några till och det var inte så där jätteball. Nu gör jag ett nytt försök genom att kolla på The H-Man. Den har ju trots allt vissa aspekter som talar till dess fördel. Den är regisserad av Ishiro Honda som gjorde den allra första Godzilla-filmen 1954 och flera av dess uppföljare. Den handlar inte om en ”jättestor” snubbe i en gummidräkt som slår sönder en kartong-modell av Tokyo. Det finns bra en typ av monster i den här filmen och de är inte på människornas sida. Glömde jag säga att den även är producerad av Toho (om ni nu skulle kunna tänka er något annat)? Men det finns även helt andra intressanta (och generella) aspekter med de japanska monsterfilmerna som går bortom deras omedelbara underhållningsvärde. De är ett talande uttryck för den fixering vid apokalyps och världens undergång som finns så starkt i den japanska otaku-subkulturen. Takashi Murakami har spårat detta till ett aldrig läkande sår hos japanerna som ständigt visar sig i populärkulturen. Rötterna hittar vi i USAs bombning av Hiroshima och Nagasaki och det enorma trauma detta orsakade landet. Och vad är ett bättre exempel på detta uttryck än The H-Man?

Titeln betyder inte att japanerna inte kan stava till He-man utan ”H” är (som bekant) den kemiska beteckningen för väte. Filmen börjar med en enorm vätebombsexplosion på japanskt vatten. Sedan får vi följa en knarkaffär som går fel och som leder till att en av kurirerna bokstavligt talat smälter i regnet. Polisinspektör Tominaga (Akihiko Hirata från Godzilla) tror självklart inte att busen gått upp i rök, utan att han slängt sina kläder på gatan (av någon okänd anledning) och smitit. Han söker därför upp den försvunne mannens flickvän Chikako (Yumi Shirakawa från Radon; en annan av Hondas monsterrullar), som jobbar som sångerska på en nattklubb kontrollerad av yakuzan. Hon har såklart inte sett sin snubbe. Snart hamnar hon själv i trubbel eftersom hennes arbetsgivare vill komma åt det heroin som den försvunne pojkvännen flummat bort. Samtidigt kontaktas Tominaga av den unge Dr. Masada (Kenji Sahara, som typ varit med i samtliga av Hondas monsterfilmer). Han hävdar att provsprängningen skapade märkliga mutationer; levande vätskor som kan smälta allt dessa rör vid och anta mänskliga gestalter (någon koppling till filmens titel må tro?). Masada tar även med Tominaga till ett sjukhus där två överlevare återfinns som lyckades undkomma varelserna ute till havs efter att dessa förintat en hel båtbesättning. Tominaga tror fortfarande inte på historien om väte-männen. Det gör dock Chikako som ser sin pojkväns kumpan försvinna i tomma intet. Filmen kulminerar i att varelserna angriper centrala Tokyo inklusive den nattklubb Chikako jobbar på…

Förstår ni nu vad jag menar med att The H-Man är ett bra exempel på japanernas oläkta sår efter atombomberna? Precis som alla liknande filmer är den väldigt kritisk mot atomkraft, men den visar även ett scenario där japanerna faktiskt klarar av att avvärja hotet från atombomben. Detta måste ha haft ett enormt terapeutiskt värde för en civilbefolkning som fick två sådana bomber släppta i skallen. Hur är The H-Man som film då? Förvånansvärt brutal för sin tid faktiskt. Honda visar hur flera människor smälter efter sin kontakt med väte-männen. Detta sker med ganska snabba klipp, men måste ändå ha ansetts som vågat 1958. Utöver detta så har filmen ett bra tempo och det mest intressanta är att huvudpersonerna inte stöter på monstren förrän efter 45 min (i en film som är under 90 min)! Innan har vi bara fått se dom i en flashback. När de väl dyker upp trycker Honda gasen i botten och filmens sista del är riktigt intensiv. Även specialeffekterna är helt ok för sin tid och speciellt trickfilmningen med vätskor som rinner uppför väggar och i tak är tillfredsställande. Det finns dock ett stort jävla problem med den versionen jag såg; den engelska dubbningen. Herregud, det låter ju som ett gäng amerikaner som på rasistiskt manér försöker härma japaner som snackar engelska! Det blir ren och skär camp och det är faktiskt lite svårt att bedöma filmen rättvist eftersom de fäller skämt ibland när de japanska skådespelarna ser helt seriösa ut. Och sen så är ju även hela historien lite tramsig, eller hur?

The H-Man är faktiskt en av de bättre japanska monsterfilmer jag sett (vilket inte säger mycket i och för sig). Den är absolut inte tråkig och har ett högt tempo. Att historien är väldigt simpel och ganska löjlig är väl något man får ta. Men om du vill se den, hitta den för guds skull med japanskt tal!

Det enda klippet från filmen jag hittade (som inte var en tattig fan-trailer) var detta lite halvt meningslösa. Ingen H-Man här inte. Istället får vi se när Tominaga och resten av polisen slår till mot nattklubben där Chikako jobbar för att gripa yakuzan. Det enda jag känner när jag ser klippet är; fan, varför är inte min utgåva så här snyggt restaurerad?


Roger Corman är sannerligen den amerikanska b-films kungen (kanske i konkurrens med Herschell Gordon Lewis och Al Adamson, men i fråga om kvantitet är Corman oöverträffad). Mest känd är han såklart för den oväntade hiten Little Shop of Horrors och sina inte helt litterärt korrekta filmatiseringar av Edgar Allan Poe med Vincent Price i huvudrollen. Roger Corman blev verkligen till en kostnadseffektiv industri. Han var mästare att köpa in sig på dekorer byggda för andra filmer och spela in några egna där medan allt revs runt omkring. Corman-industrin har även fostrat flera stora amerikanska regissörer och skådespelare; Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, James Cameron, Jack Nicholson mfl. Jag har aldrig varit ett större Roger Corman-fan. Jag tycker att hans filmer (de han regisserat själv i alla fall) är lite för tillrättalagda och, faktiskt, tråkiga. Men på 80-talet hände något. Corman började ställa krav på obligatoriskt våld+sex i de filmer han producerade…

Humanoids from the Deep är en av dessa filmer. När Barbara Peeters var klar med filmen tittade Corman på den. Han tyckte den innehöll för lite snusk och våld så han beordrade henne att spela in scener med gore och naket. När Peeters vägrade sparkade Corman henne och anställde Jimmy T. Murakami för att genomföra jobbet. Vi kan lätt konstatera att det märks extremt mycket att de här scenerna i filmen är inspelade av en helt annan regissör. Humanoids from the Deep är därför en ganska märklig film. Om ni inte redan fattat det på titeln så är det en monsterfilm om några amfibieliknande varelser som terroriserar en liten amerikansk kuststad.

Handlingen är klyschig som in i bomben. Visst börjar det med några isolerade försvinnanden och dödsfall som ingen vet vad de beror på. Visst uppdagas det att ett stort företag dumpar kemikalier i vattnet som orsakar mutationer. Visst hålls det i slutet en fest i den lilla staden som monsterna kraschar i stort antal och därmed slutligen avslöjar sig och tystar skeptikerna. Det är en monsterfilm enligt formulär 1A. Förutom en grej. Den här filmen är jävligt sleazy. Monsterna våldtar nämligen unga kvinnor. Detta är milt sagt ganska oväntat och första gången det händer så är det en smärre chock. Jag trodde först bara tjejens kläder revs sönder på lämpliga ställen i själva striden med monstret (vilket redan höjde sleazefaktorn rejält), men detta räckte uppenbarligen inte för Corman. Monsterna våldtar stadens unga kvinnor för att fortplanta sig vidare. Detta resulterar i en inte så lite Alien-influerad födelsescen…

Vad mer finns att säga om den här filmen bortsett från den uppskruvade sleazefaktorn? Monsterdesignen är inget vidare. Man ser alldeles för mycket av dom och de ser extremt plastiga ut (våldtäktsscenerna kräver ju faktiskt att man ser varelserna). Skådespelarna är, rent ut sagt, skitruttna. Inte för att det är en stor grej i en sådan här film, men det gör verkligen ont att se vissa av dom in action. Det är okej med gore, men inget speciellt anmärkningsvärt. Många människor vevas bara ner av amfibiemännen vilket ser ganska löjligt ut. Längden på filmen är i alla fall bra. Den klockar in på runt 80 min och man hade nog inte pallat en minut till.

Humanoids from the Deep är i slutändan en ganska knäpp och absurd film. Den har absolut ett kuriosavärde, men någon vidare bra monsterfilm är det inte. Vissa kanske tom. kallar den för underhållande. Om man är lagd på det hållet…