The Awakening (2011)

mars 15, 2012

Jag har redan redogjort att jag är måttligt peppad på James Watkins ny-version av The Woman in Balck. Eftersom jag gillar att sätta mig på tvären, så har jag grävt fram en annan ny brittisk spökfilm som jag sett istället. The Awakening är Nick Murphys långfilmsdebut. Han har tidigare gjort BBC-serierna Occupation och Primeval. Även hans debutfilm är finansierad av BBC. Det är på många sätt en väldigt klassisk brittisk spökhistoria, men med lite moderniserade influenser. Filmen har lyckats attrahera en imponerande skådespelarensemble: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona), Dominic West (The Wire) och Imelda Staunton (fantastisk i Vera Drake). The Awakening är inspelad i en jävligt snygg blå/grå-skala och mestadels i riktiga miljöer (något som brittiska spökfilmer traditionellt varit väldigt bra på). Dataeffekter hålls även till minimum. Det är i grund och botten en väldigt manusdriven och karaktärstung historia, mer av ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm (även detta något som brittiska spökhistorier varit väldigt duktiga på). Detta betyder dock inte att The Awakening inte är läbbig, för det är den. Det finns en handfull extremt välorkestrerade jump scares i den här filmen. I slutänden så är detta en väldigt ambitiös haunted house-film, med några brister. Den har även en ganska provokativ underton som jag kommer att återkomma till. Men först handlingen…

Florence Cathcart (en otroligt karismatisk och övertygande Rebecca Hall) är en akademiskt utbildad ung kvinna i mellankrigstidens England. Hon har skrivit en bok om varför den andliga världen inte finns och är en stenhård ateist (provocerande för många). Hennes akademiska expertis och intelligens har medfört att folk kontaktar henne när de vill motbevisa övernaturliga fenomen. Tidigt i filmen knackar en viss Robert Mallory (West, också bra här) på hennes dörr. Han är lärare på en internatskola för pojkar i norra England och både barnen och personalen är övertygade om att ett verkligt spöke huserar i de gamla lokalerna. Florence bestämmer sig för att anta utmaningen och reser till skolan. Väl där träffar hon snart en äldre hushållerska vid namn Maud (den otroliga Staunton). Det visar sig att hon är ett stort fan av Florence och den person som övertalat skolledningen att kontakta den unga akademikern. En pojke har dött på skolan och alla är övertygade att det är vålnadens förtjänst. Florence lyckas snart bevisa att så inte är fallet. Men skolan väcker en ångest hos den unga kvinnan. Hennes fästman dog i första världskriget och Florences ensamhet börjar bli outhärdlig. Samtidigt börjar det inträffa märkliga fenomen. I ett dockhus börjar någon arrangera de små dockorna i situationer som verkligen pågår i olika delar av den enorma skolbyggnaden. Florence får allt svårare att rationalisera bort de övernaturliga incidenterna. Slutligen visar det sig att allt som pågår på skolan har starka kopplingar till hennes eget förflutna…

Att beskriva handlingen i The Awakening på det sättet som jag gjort ovan är bara att skrapa på ytan. Det är en rik och komplex historia Murphy och hans medförfattare Stephen Volk (The Guardian och Gothic) skrivit. I grund och botten så är det en film om ensamhet. Alla karaktärer har förlorat någon, i kriget eller i de epidemier som spreds i England under mellankrigstiden. Det är den ensamheten och saknaden som medför att människor börjar se spöken. Det finns en psykologisk ambivalens i manuset, i förhållande till de övernaturliga fenomenen, som är tilltalande (trots att det i filmens värld verkligen finns spöken). På detta planet känns The Awakening lite influerad av Kiyoshi Kurosawas Kairo. Men andra influenser är ännu starkare. Murphy och Volk har själva sagt att de är stora fans av The Devil`s Backbone, Barnhemmet och The Others. Några av filmens alla twists är uppenbarligen influerade av dessa spanska spökfilmer och en lånar de även från M. Night Shyamalans The Sixth Sense. Här kommer vi till lite av filmens problem. Medan manusets karaktärsstudier fungerar (mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser), så känns spökhistoriens upplösning lite onödigt komplicerad. Det finns så många vändningar att den här filmen verkligen kräver en hel del av sin tittare. Detta är inte nödvändigtvis dåligt, men blir i vissa stunder lite snurrigt. Alla trådar knyts inte heller riktigt ihop när The Awakening är slut. Dock hade jag ett annat, och större, problem med den här filmen. Florence känns som en jävligt progressiv karaktär i en extremt patriarkal tid och hennes andliga uppvaknande (insikten att det finns spöken!) hade jag lite svårt för. Detta känns märkligt bakåtsträvande. Där Guillermo del Toro ofta använder sig av det fantastiska för att understödja karaktärernas kritik mot den rådande samtiden, så gör The Awakening precis tvärt om. Florences progressivitet är uppenbarligen fel och hon tvingas in i ledet av folk som tror på andar. Samtidigt så är detta ett ärkebrittiskt tema i landets spökhistorier (tänk M.R James tex) så jag kanske hänger upp mig för mycket på det.

The Awakening är en ambitiös och, faktiskt, ganska originell brittisk spökfilm. Den ger dig inga enkla lösningar och trots att jag anser att filmens dramaelement fungerar bättre än själva spökhistorien så är den ändå otroligt sevärd. Samtidigt så lyckas den också leverera några riktigt jävla läskiga scener som faktiskt klarar av att påverka den mest härdade skräckfilmskonsumenten.

Det är en otroligt snygg film med en tilltalande underton av melankoli. Detta kommer tyvärr inte riktigt fram i trailern…

Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Dust Devil (1992)

februari 18, 2012

Senast jag skrev om Richard Stanley så sa jag att han hade grym potential. Hur står sig då hans drömprojekt jämfört med Hardware? Dust Devil är en jävligt konstig film. Den blandar fantastisk kvalité med trash, och regissören skäms inte för någon av uttrycksformerna. Detta gör sydafrikanen till en Dario Argento-figur (vilket inte är så konstigt eftersom det är hans favoritregissör). Extremt väl genomförda konstnärliga visioner blandas med gore och haltande skådespel. Stanley hade även andra problem. När den här filmen först var klar så hatade den amerikanska distributören Miramax resultatet. De klippte ner Dust Devil med över 30 minuter. Samtliga övernaturliga aspekter fick stryka på foten och Zakes Mokaes roll minimerades (provocerande eftersom han är en svart huvudperson i en film som utspelar sig i Afrika). Detta ledde till en lång konflikt mellan Stanley och bolaget. Slutligen lyckades han samla ihop tillräckligt med egna pengar för att klippa om filmen som den var tänkt från början. Det är denna final cut jag sett. Vad jag hört om den ursprungliga bioversionen är att den känns som en väldigt stympad film. Inte så konstigt kanske, eftersom Dust Devil förlitar sig tungt på långa stämningsskapande scener. Manuset har två inspirationskällor. Dels grundar det sig på mardrömmar Stanley hade när han var yngre och dels är den influerad av en verklig seriemördare som härjade i södra Namibia (runt den lilla staden Bethany). Och det är i just Namibia större delen av den här filmen är inspelad. Inspelningen hade stora problem med regionens sandstormar. Filmens producent JoAnne Sellar lyckades även gå vilse i öknen när hon letade efter inspelningsplatser. Alla dessa historier runt Dust Devil har gett den ett ordentligt kultfölje.

Wendy (ganska attraktiva Chelsea Field) flyr från sin våldsamma make (Rufus Swart) och börjar köra mot den namibiska gränsen. Hon vill ut ur Sydafrika och se havet. Samtidigt så mördas en kvinna på en gård och hela stället bränns ner. Snuten Ben Mukurob (Zakes Mokae) utreder mordet och besväras av de rituella målningar som gjorts med kvinnans blod inne i det nedbrända huset. Samtidigt plågas han av fruktansvärda mardrömmar som omfattar den kvinna som lämnade honom. Ben väljer motvilligt att kontakta en schaman (som bor i en övergiven drive-in biograf) för att få reda på mer om symbolernas innebörd. Han lär sig att de rituella målningarna pekar mot en Nhadiep, en demon som kan anta vilken form som helst (alltså en shapeshifter). Enligt legenderna så färdas den med vinden och jagar de oälskade och de som inte har något att leva för. Just nu så är varelsen försvagad och har svårt att bryta sin mänskliga form (spelad av duktiga Robert John Burke). Den behöver döda för att öka sin kraft. På väg genom öknen träffar Wendy varelsen och ger den lift. Mannen har en märklig dragningskraft på henne och de slutar som älskare. Inte långt efter bevittnar varelsen när Wendy överväger att ta livet av sig och han börjar tveka om han ska att döda henne. Märkliga saker händer snart i deras omgivning. Samtidigt lyckas Ben springa på Wendys make, som begett sig iväg för att hitta sin fru, och dessa slår sig ihop eftersom polisen förstått att kvinnan kommer att leda honom till varelsen. Allt kulminerar på en dammig gata, i en övergiven spökstad, mitt i den namibiska öknen.

Dust Devil är en poetisk övernaturlig thriller med en stark stämning av den afrikanska kontinenten. Filmen tjänar extremt mycket på att vara inspelad på plats och naturbilderna tar ibland andan ur en. Stanley är noga med att etablera en realistisk kontext för sin skräckhistoria och filmen lyckas (med små medel) skildra kontinentens rasmotsättningar och även ge en känga åt Afrikas koloniala historia. I början av filmen var jag lite förvånad att så många av karaktärerna är vita, men efter hand så förstod jag att detta har en poäng. Alla européer i Dust Devil är extremt ensamma människor, utan någon livslust, och detta gör att Nhadiep dras till dem. Men Dust Devil är även en western. Referenserna till denna genre är många. I filmens slut ställs till exempel Mokaes polis mot den övernaturliga varelsen i den folktomma staden. Båda bär hatt och trenchcoat och scenen är som hämtad ur en random western. Denna originella genremix gör Dust Devil väldigt unik. Vissa scener i filmen är även så vackra att de blir rörande. De är så fyllda till bredden med mystik och symbolik att de känns genom hela kroppen. Stanley framstår här som en väldigt karismatisk och spirituellt sofistikerad sektledare. Det låter som om jag älskar den här filmen, eller hur? Nästan. Dust Devil har även ganska stora brister. Det märkas att filmen har klippts om flera gånger. Dramaturgin har blivit lite lidande på vägen (det fattas fortfarande runt en kvart från råklippningen). I vissa partier tar sig Stanley tid att etablera hur karaktärer möts och skapa en känsla av att resa in i det okända. Men framåt slutet så händer saker väldigt snabbt och karaktärer möts av en slump som kanske inte känns så trovärdig. Nästa problem är skådespeleriet. Fantastiskt duktiga skådespelare ställs bredvid folk som är ganska horribla. Absolut sämst är rättsmedicinaren som säger sina repliker så otroligt styltigt att det hörs att hon har haft svårt att memorera dem. Zakes Mokae är tyvärr också ganska svajig. I vissa scener är han riktigt bra, medan han i nästa stund i princip stakar sig. Det känns därför som om vissa scener hade mått bäst av en omtagning och det verkar som om produktionsbolaget hetsade Stanley att avsluta filmen snabbt. Vad jag läst så var det även bråk mellan Stanley och Miramax runt casting och vilka skådespelare som skulle få olika roller. Som tur är så är Robert John Burke riktigt bra i rollen som den övernaturliga varelsen och Chelsea Field fungerar också helt ok (och hon var inte Stanleys val som Wendy). I slutändan så är Dust Devil (precis som Hardware) en skum mix mellan högt och lågt. Den går från konstfilm till gore och sleaze på några sekunder och kryddar allt med westernposer. Någonstans så förstår jag att Miramax gick in med saxen för detta är absolut inte en kommersiellt gångbar film. Men samtidigt så är den märkligt fascinerande och ibland tom rörande…

Jag är ett fan av Richard Stanley, men samtidigt medveten om att det är en regissör som du antagligen älskar eller hatar. Någonstans är jag övertygad om att han är lite knäpp och allt beror på om du anser att han är det på ett bra sätt eller ett dåligt. Vill du se någon av hans filmer så hade jag nog rekommenderat dig att se Hardware först. Gillar du den så är du redo för Dust Devil

Trailer för Stanleys omklippta version. Musiken bidrar sjukt mycket till filmens stämning…

Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Cult of the Cobra (1955)

februari 11, 2012

Jag har märkt att 50-talet varit lite av ett svart hål här på bloggen. Detta kanske inte är så konstigt eftersom majoriteten av mina favofilmer gjordes under 70- och 80-talet. Dock betyder det inte att det inte gjordes några obskyra rullar (som passar Trash is King!) under detta årtionde. Cult of the Cobra kanske inte tillhör de allra mest udda genreyttringarna från 50-talet, men filmen är sannerligen bortglömd. Den fungerade lite som konstgjord andning för Universals skräckdivision. Under 50-talet så hade studion tappat sin forna glans. Universal var en gång i tiden bidragande till att forma den moderna skräckgenren (genom filmer som tex Tod Brownings Dracula, James Whales Frankenstein och Karl Freunds The Mummy), men framåt 40-talet så började bolaget långsamt att tappa flås (George Waggners epokavgörande varulvsfilm är undantaget). De grävde ner sig i allt mer spekulativa uppföljare ju längre tiden gick och blev omsprungna av sina kreativa efterföljare. I ett sista desperat försök att återvinna sin skräck-cred så sneglade Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör satte de Francis D. Lyon, en ganska tråkig gun for hire. Målet var att göra en lite sexig skräckfilm om exotism och förbjuden kärlek. Och om en vacker kvinna som kan förvandla sig till ett djur…

Sex amerikanska soldater, som varit stationerade i Stilla havet, har permission i Indien. Andra världskriget är slut och de har lite tid att roa sig innan det är dags att resa hem. De drar runt och beter sig allmänt svinigt mot befolkningen. När de träffar en ormtjusare, får de höra talas om en hemlig sekt som dyrkar kvinnor som kan förvandla sig till ormar. Soldaterna försöker övertala ormtjusaren att ta med dem på en av sektens ritualer, men han vågar inte. Slutligen erbjuder de honom en massa pengar (the american way!) och den fattiga mannen viker sig. Men soldaterna måste lova att vara väldigt diskreta. Detta skiter de såklart fullständigt i. Så snabbt en kvinna i helkroppsstrumpa dansar upp ur en korg börjar en av soldaterna att fotografera allting från under sin kåpa. Sekten kommer på amerikanerna och soldaternas lösning är att de misshandlar alla som är där och sätter fyr på templet! Innan de lyckas fly skriker dock sektledaren att de är förbannade och att de alla kommer dö. Redan natten efter så kommer en orm in i en av soldaternas rum och biter ihjäl honom. De övriga fem åker tillbaka till USA och börjar leva civila liv. Historien kretsar nu runt två av dem; Paul (Richard Long från House on Haunted Hill) och Tom (Marshall Thompson från bla Fiend Without a Face). Dessa är rumskamrater och snart flyttar en mystisk kvinna in i lägenheten mittemot. Hon heter Lisa Moya (genreaktrisen Faith Domergue) och Tom blir störtförälskad i henne. Men Lisa stöter bort honom och självklart ruvar hon på en ganska uppenbar hemlighet. Hon är utsänd av sekten och kan förvandla sig själv till en orm. Snart börjar de återstående soldaterna att dö och Paul (den enda sympatiska karaktären i hela filmen) börjar misstänka att Lisa har en koppling till dödsfallen. Tom vägrar dock att lyssna och Lisa själv börjar få tvivel eftersom hon förälskat sig i honom…

Rent tekniskt så är Cult of the Cobra välgjord. Den är snyggt filmad och har några imponerande scener för sin tid (som bilkraschen). Filmen är även ganska fartfylld och historien rör sig i ett bra tempo. Men manuset är en stor jävla klyscha. Hela filmens grundkoncept är stulet rakt av från Cat People och allting blir därför väldigt förutsägbart. Där Jacques Tourneur lyckades utvinna märklig poesi ur det här konceptet och säga någonting om kvinnlig sexualitet i 40-talets USA, så har Lyon inga sådana intressen överhuvudtaget. Istället så fläskar han på rejält med sentimentalitet. Det finns även andra stora skillnader. I Cat People så är Simone Simons kattkvinna filmens huvudperson, medan det i Cult of the Cobra istället är de grymt osympatiska soldaterna. Detta skapar ganska stora problem med identifikationen. Du bryr dig helt enkelt inte om de lever eller dör. Det finns inte heller samma ambivalens runt de övernaturliga elementen. Vi vet i princip omedelbart att Faith Domergue kan förvandla sig till en orm och att det bara är en tidsfråga innan huvudpersonerna förstår detta. Trots att filmen har en större budget och är mer tekniskt imponerande så känns den ändå som en fattigmanskopia av en bättre film. Framförallt så förstår jag hur bra Tourneurs film faktiskt är när jag tvingas jämföra de båda. Det finns dock ändå ett underhållningsvärde i Cult of the Cobra. Den fungerar som tidsfördriv och är absolut inte tråkig. Men den är även ett sorgligt monument över hur fattiga Universal var på idéer under 50-talet…

Det är svårt att rekommendera Cult of the Cobra. Vi du se någon av Universals gamla skräckfilmer så hade jag nog tipsat om James Whales The Old Dark House från 1932. Den har något som Cult of the Cobra saknar, nämligen originalitet…

Filmens bästa scen är absolut själva ritualen i början. Den lyckas vara både absurd och ganska stämningsfull…

The Vault of Horror (1973)

februari 7, 2012

Jag tycker att jag tjatar en hel del om det brittiska skräckbolaget Amicus Productions här på bloggen. Men ändå har jag inte recenserat en enda av de antologifilmer som gjorde dem kända. Sju stycken blev det totalt (om jag inte räknat fel) mellan åren 1965 till 1973. The Vault of Horror är alltså sen i denna cykel och kom samma år som en annan av bolagets antologiskräckisar; From Beyond the Grave. Samma år kom även en TREDJE antologifilm som hette Tales That Witness Madness. Den kan eventuellt vara en ÅTTONDE antologifilm från Amicus, men fans debatterar om bolaget verkligen låg bakom den filmen eller inte. Hur som helst så var det brittiska filmbolaget pionjärer inom den här formen av skräckfilm. Flera gånger filmatiserade de historier från dåtidens stora skräckserietidningar. Året innan så hade Amicus gjort den allra första filmatiseringen av historier från Tales from the Crypt. Även The Vault of Horror var en serietidning som gavs ut av EC. Den publicerades första gången i början av 50-talet och återutgavs under 60- och 70-talet. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, skrev om historierna för vita duken. Han hade tidigare skrivit manuset till bolaget första antologifilm; Dr. Terror`s House of Horrors. Regissör blev en riktig genreveteran. Roy Ward Baker började hos konkurrenten Hammer där han bland annat gjorde Scars of Dracula och The Vampire Lovers. Han var även regissören bakom Quatermass and the Pit som byggde på den kultiga sci fi-serien. Men Bakers största bedrift var nog att regissera den antagligen bästa antologifilmen som Amicus lyckades spotta ur sig; Asylum. Man kan säga att det var lite av ett dream team som fick äran att förvalta EC:s arv den här gången.

Fem män träffas i en hiss. De vill åka till olika våningar, men hissen för ner dem i ett källarvalv. Där finns konjak framdukad på ett bord och fem fåtöljer. Männen slår sig ner och börjar prata. De kommer snart fram till att de alla plågats av fruktansvärda mardrömmar den senaste tiden och de börjar att återge dessa drömmar för varandra. I den första historien så letar Harold (Daniel Massey) efter sin försvunna syster. En privatdetektiv lyckas hitta henne och så snabbt Harold känner till var hon befinner sig mördar han mannen. Han åker till den lilla staden och börjar fråga efter systern. Men invånarna verkar vara rädda. De hävdar att något kommer fram så snabbt det blir mörkt. Nästa historia berättas av Arthur (skräckveteranen Terry-Thomas från bland annat de båda Dr. Phibes-filmerna). Han är en sjuklig pedant och hackar konstant på sin yngre och osäkra hustru bara hon flyttar en tidning. Slutligen får hon flipp. Sedan är det Sebastians tur (Curd Jurgens från The Mephisto Waltz). Han arbetar som illusionist och drömmer att han under en resa till Indien får se världens mest fantastiska trolleritrick. Sebastian går till extremer för att lära sig trickets hemlighet vilket får förödande konsekvenser. Maitland (Michael Craig) har också en mardröm han vill berätta om. I den planerar han och en vän ett försäkringsbedrägeri. Maitland ska ta ett Romeo och Julia-gift som får honom att bli skendöd. När han begravts ska vännen gräva upp honom och de ska dela på livförsäkringen. Men vännen har såklart inga planer på att hjälpa honom upp ur graven. Slutligen är det Moores tur (Tom Barker, alltså Dr. Who). Han är en konstnär och i drömmen bor han på Haiti. Moore får reda på att han blivit blåst på pengar av sin agent i maskopi med en galleriägare och en konstkritiker. Han uppsöker en voodoo-präst för att utkräva hämnd. Denna ger honom en förmåga att döda folk genom att måla deras porträtt och sedan förstöra dem.

The Vault of Horror är inte Amicus bästa antologifilm. Ramhistorien är alldeles för svag och vissa av berättelserna är lite för underutvecklade. Inte så konstigt eftersom filmen endast är lite över 80 min och klämmer in hela fem historier. Sämst är den om mannen som blir levande begravd. Den hade behövt en extra twist och känns ärligt talat ganska plump. Baker och Subotsky var dock så rutinerade att de sparade den absolut bästa historien till sist. Berättelsen om konstnären som använder voodoo för att hämnas på sina fiender är både ganska fyndig och välkonstruerad. Det är nog även den längsta historien av alla fem. Detta betyder dock inte att The Vault of Horror på något sätt är dålig. Likt övriga antologifilmer från Amicus så har den en ganska ”mysryslig” stämning. Skådespeleriet är mestadels bra och när det inte är det så är det i alla fall alltid charmigt. Särskilt Terry-Thomas är minnesvärd i en roll som han spelar över på helt rätt sätt. Lite oväntad brutalitet släng också in med effektivt resultat. Det är traditionella moralhistorier där de dåliga människorna får vad de förtjänar; vare sig det är av övernaturliga krafter eller ödets ironi (och ibland även av en sund portion svart humor). Väldigt många anser att detta är en av Amicus allra bästa antologifilmer, så felet kanske ligger hos mig. Mitt problem är att jag jämför de alla med Asylum och den triumferar med sin extremt välskrivna och oförutsägbara ramhistoria (signerad den fantastiska Robert Bloch, alltså författaren till Psycho). The Vault of Horrors största brist är just dess ramhistoria. Jag genomskådade den redan efter den första berättelsen och tyvärr så tror jag att ni också redan gjort det bara genom att läsa min beskrivning ovan…

Är du nyfiken på Amicus antologifilmer (och det borde du vara) så är The Vault of Horror en perfekt ände att börja i. De har gjort flera av världens allra bästa bidrag till denna subgenre (om man nu kan kalla skräckantologier för en genre) och de står sig starkt i konkurrensen med Mario Bavas Black Sabbath och George Romeros Creepshow. Om du ser denna före Asylum så är nog chansen stor att du kommer att gilla den mer än mig…

Trailern spoilar i princip allt som går att spoila i filmen. Lustigt att musiken har tagits från Asylum. Douglas Gamley skrev ju soundtracks till båda filmerna…

The Innkeepers (2011)

januari 24, 2012

Nu har jag äntligen sett den! Vi pratar såklart om Ti Wests nya film The Innkeepers. Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag ett stort fan av herr Wests The House of the Devil. Jag har tom gått så långt att jag kallat den för en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna som kommit ut på denna sidan av millennieskiftet (något som jag helhjärtat står för). I den filmen lyckades West inte bara att återskapa den visuella stilen från en amerikansk skräckfilm från sent 70-tal, han lyckades även fånga stämningen från denna guldålder perfekt. Men vad är det egentligen mer som gjorde The House of the Devil så jävla bra? West har förstått en väldigt central aspekt i skräckfilmshantverket, nämligen att uppbyggnaden är allt. Tänk på din absoluta favoritrysare och jag garanterar dig att den lägger väldigt mycket tid på uppbyggnad under filmens första del. Den etablerar karaktärerna. Den sätter dom i helt vardagliga situationer. Den skapar en känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Ofta är detta parti filmens allra bästa del. Väntan på att helvetet ska braka loss är oftast mycket värre än själva helvetet (tänk förhörsteknik eller tortyr). Ti West är något av en uppbyggnadsfundamentalist. I House of the Devil visste han att förklaringen bakom varför det läbbiga paret lurat Samantha till huset aldrig kunde mäta sig med det som vi i publiken fantiserat ihop i våra huvuden. Därför avklarade han denna förklaring väldigt snabbt och korthugget i filmens sista tio minuter. The Innkeepers fortsätter detta stora fokus på uppbyggnad och att med små medel få oss att fatta att allt kommer att gå åt helvete. Men West spelar även ett annat lite oväntat kort den här gången. Han kör mycket på humor. The Innkeepers är en skräckkomedi. I alla fall i början. Det är en subgenre som är galet svårt att behärska. Oftast blir det inte speciellt kul och det sabbar skräcken. Att West sätter Sara Paxton (Last House on the Left remaken) och Pat Healy (Ghost World) i dessa roller är inte heller så betryggande. Hur fan blev det då i slutändan?

Claire (Paxton) och Luke (Healy) arbetar på det gamla hotellet Yankee Pedlar Inn. Jobbet är tråkigt och de roar sig bäst de kan. Luke har byggt en hemsida tillägnad hotellets eventuella övernaturliga fenomen och Claire sticker ut och handlar kaffe när hon har tråkigt. Arbetsmoralen förbättras inte av att duon fått reda på att de snart blir arbetslösa. Yankee Pedlar Inn ska stängas och tomten ska bli parkeringsplats. Ägaren har stuckit till Barbados och de två uttråkade hotellarbetarna är tvungna att ensamma arbeta den sista helgen hotellet någonsin kommer att ta emot gäster. Dessa är dock få. En gammal alkoholiserad såpastjärna (den förre detta 80-tals baben Kelly McGillis i en fantastisk roll) har tagit ett rum och en småbarnsmamma som stuckit från sin make (och som personalen stör sig på) har tagit ett annat. För att få tiden att gå beslutar sig Claire och Luke för att genomföra en paranormal utredning av Yankee Pedlar Inn. Det är ju trots allt sista chansen. Skrönor har länge cirkulerat om att hotellet är hemsökt och Luke hävdar tom att han sett saker. Claire är avundsjuk och vill också springa på ett spöke. Ska man tro vandringssägnerna så heter gasten Madeline O’Malley. När hennes make aldrig dök upp på deras bröllop hängde sig Madeline i ett rum på tredje våningen. För att undvika dålig publicitet gömde den dåvarande hotellägaren hennes lik i källaren för att sedan smuggla ut det. Affären uppdagades och sedan dess så sägs en vålnad i bröllopsklänning vandra korridorerna på Yankee Pedlar Inn. Eftersom ingen övernaturlig incident någonsin inträffat när folk är i närheten, så bestämmer sig arbetskamraterna att sova i pass. Den som är vaken genomför EVP-sessioner (electronic voice phenomena för er som inte kollar på Ghost Hunters). Claire är grymt peppad och tar första passet. Tyvärr hör hon mest brus. Vad hon inte vet är att detta är början på en helg som kommer att förända hennes liv…

Ojojoj. När jag satte mig ner med The Innkeepers så var jag verkligen nervös. Förväntningarna var skyhöga och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken. Herregud vad fel jag hade. Jag fullständigt älskar den här filmen! För mig så är The Innkeepers en näst intill perfekt mix av komedi, arbetsplatsrelationer, karaktärer och skräck. Jag är nästan chockad över hur rolig filmen är i början. Humorn grundar sig i karaktärernas personligheter och deras relationer. Den är väldigt jordnära. Sara Paxton framstår som värsta komiska talangen här! Hon gör även en hel del väldigt rolig fysisk komik och förstärker sin karaktärer med diskreta miner och små ljud. Även Healy är otroligt charmig och paret har en strålande kemi. Det är väldigt uppenbart varför West väljer att skildra karaktärerna på det här sättet i början. Humorn och charmen gör att vi bryr oss om dom. Därför framstår filmens sista hälft som så himla mycket mer tragisk. Här skiljer sig The Innkeepers väldigt mycket från The House of the Devil. West har investerat mycket tid i att skriva karaktärerna och de är (hör och häpna) realistiska. Det fascinerande med filmen är att vi endast får se spökena i några få scener. De figurerar knappt i bild överhuvudtaget. Åter igen så triumferar Wests fundamentalistiska inställning till uppbyggnad. Effekten av dessa få scener i slutet blir extremt stark. Jag skrek faktiskt rakt ut i luften under den sista scenen i källaren (och det gör jag otroligt sällan). Ett långt tag förväntade jag mig knappt att få se några spöken alls. Det blir nästan traumatiskt när vi väl står öga mot öga med dom. En kommentar om filmen som jag läst på flera ställen, och som är en anledning till att många ogillar den, är att folk anser att inget runt hemsökelsen förklaras. Jag hade samma känsla precis när The Innkeepers var slut: ”Shit va coolt, men de sista scenerna säger ju nada!” Sedan började jag fundera på det och insåg långsamt vilken briljant liten spökhistoria West skrivit. The Innkeepers fördummar inte sina tittare utan presenterar sin handling med små medel. Det är som ett litet pussel och ingen av pusselbitarna saknas såvitt jag kan se. Det finns egentligen bara en liten sak jag stör mig på i detta annars mycket solida bygge. En handling som utförs framåt slutet känns kanske inte helt trovärdig. Men detta är en mindre petitess i sammanhanget.

På nästan alla punkter så är The Innkeepers en mer välgjord film än The House of The Devil. Den har mer realistiska karaktärer, mer trovärdiga relationer och ett bättre manus. Samtidigt så är det två väldigt olika filmer. Syftet med den förra filmen var att fånga en tidsanda och en stämning. Nu har West istället skapat en hypermodern och nästan socialrealistisk spökhistoria. Ett fascinerande möte mellan en amerikansk independenttradition och skräckgenren. Resultatet är helt jävla fantastiskt! Detta är absolut en av de allra bästa moderna amerikanska skräckfilmerna och en av de bästa skräckkomedierna på jag vet inte hur länge…

Trailern har legat uppe här på bloggen tidigare och den får filmen att se galet mycket mer generisk ut än vad den är. Den borde mer marknadsförts som en independentfilm med spöken!

Necronomicon (1993)

januari 21, 2012

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör, med väldigt olika resultat. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Motel Hell (1980)

januari 2, 2012

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…