När det kommer till intressanta filmböcker (med fokus på genre eller regissör) så finns det nog inget förlag som är bättre än FAB Press. Spana in deras hemsida så fattar ni. En av deras största bedrifter är denna djupgående och fantastiska bok skriven av Midnight Eye-grundaren Tom Mes. Efter att Mes skrev sin grymma bok om legenden Shinya Tsukamoto gav han sig i kast med att skriva Agitator, en bok om en av de mest intressanta just nu levande regissörerna; Takashi Miike. Jag kommer aldrig glömma min första Miike-film. Det var Fantastisk Filmfestival för ett gäng år sedan och jag och min dåvarande flickvän hade fripass. Vi snackade med en av arrangörerna om vilken film vi borde se. Han sa; är ni inte äckelmagade så ska ni gå på Visitor Q. Ni har nog aldrig sett något liknande. Självklart blev vi aspeppade direkt. Inte långt efter filmens introscen började folk lämna biografen. Det var nog tur för dom eftersom det blev så mycket värre sedan. De som var kvar vred på sig som om de ville sjunka ner genom sätena, inte alla så klart men en ansenlig del. Vad jag inte fattade var varför ingen skrattade. Miike hade ju gjort en hysteriskt rolig, och otroligt nattsvart, film om japanska tabun (speciellt sexuella sådana). Vad Miike nog missade lite var att han inte bara bröt mot tabun i Japan utan i hela jävla världen. Jag står fortfarande idag vid mitt ord; Visitor Q är en hysteriskt rolig film. Om man är på rätt nivå med humorn.

I alla fall så blev detta början på min och Miikes kärleksaffär. Jag har verkligen försökt spåra så många av hans filmer som möjligt, vilket är extremt svårt. Miike är en av världens mest produktiva regissörer (gör så mycket som fyra filmer vissa år). MÅNGA av dessa når aldrig utanför Japan. Självklart blir kvalitén lite skiftande med den takten Miike jobbar, men det intressanta är att jag aldrig sett en av hans filmer som inte har något (och vid det här laget har jag sett jävligt många). Han rör sig ledigt mellan storproduktioner på bio, TV, lågbudget på bio och stright to DVD. Miike själv har sagt att man inte har rätt att kalla sig regissör när man inte utför sitt yrke. Precis som vilket jobb som helst alltså. Du är ju bara rörmokare när du jobbar och inte när du är ledig. Detta är bara ett bevis på Miikes radikala inställning till filmskapande. Ett annat är att när hans Dead or Alive blev en stor hit i Japan, så ville filmbolaget att Miike skulle göra en uppföljare. Miike hatar uppföljare och behöll därför endast filmens titel till uppföljaren (och trean), castade samma två skådisar i huvudrollerna (Riki Takeuchi och Sho Aikawa) och skrev sedan helt nya historier som inte har något alls att göra med ursprungsfilmen. I trean finns det tom flashbacks innan slutstriden från de tidigare två delarna som om det var en sammanhängande serie! Miike är en sann postmodern filmskapare, grymt medveten om mediets konventioner och begränsningar. Han bryter mot dessa konstant. Han räds inte att ta upp ämnen som homosexuell kärlek, illegala immigranters utsatthet i Japan eller kvinnors kamp mot mäns bild av dom. Och det är alltid grymt underhållande, smart och träffar dig som en jävla bilkrasch när han gör det.

Mes bok (som nu är inne på sin tredje utgåva där han försöker hålla jämna steg med den produktiva regissören) skriver inte bara utförligt och detaljerat om alla Miikes filmer (från stright to video-yakuzarullarna till den internationella uppmärksamheten med Audition, Ichi the Killer och Sukiyaki Western Django), utan innehåller även intressanta och djupgående analyser av Miikes centrala teman och filosofi. Utöver detta så får du en väldigt bra biografi över regissören (om hans arbetarklassuppväxt i Osaka), en grymt intressant intervju Mes gjort med Miike (som nästan lite provokativt uppför sig som arketypen av en väluppfostrad japan) plus Miikes egna dagbok från inspelningen av Ichi the Killer (som skrevs som en följetong i en japansk filmtidning). Allt detta är otroligt bra läsning.

Vare sig du är ett fan av Miike eller bara lite intresserad av hans filmer så är Agitator – The Cinema of Takashi Miike för dig. Är du det sistnämnda så kommer du lätt att bli det förstnämnda efter att läst denna bok. Och Miike återkommer snart här på bloggen…

Slutligen vill jag tacka Johan på Mean Streets (RIP) som fick mig att inse Miikes storhet.

Jag kunde inte hålla mig. Här är slutet på Dead or Alive. Jag vet att det inte är lämpligt att lägga upp slut på filmer folk inte sett, men jag brukar visa detta när någon undrar vad grejen är med Takashi Miike. Hans filmer är så fyllda av sådana här fantastiska scener att det nästan är värt att spoila en film för att fatta han storhet.

Och nej, det finns inga hintar tidigare i filmen vad ljusbollen är för något… 🙂

Visst är jag ett fan av Clive Barker; både när det gäller hans litteratur och hans filmer. År 1997 fick han i uppdrag av BBC att göra en TV-serie som handlar om skräckfiktion; både inom litteratur, film, konst och musik. Den kan väl jämföras med Skräckministeriet som SVT körde. Tv-serien var en mindre hit och därför släpptes denna snygga coffee table-bok som ett komplement till serien. A-Z of Horror är Barkers personliga val; vad han tycker har varit relevant för skräckfiktionens utveckling och vad som har influerat honom personligen. Utöver detta så har Stephen Jones skrivit ett gäng kortare filmrecensioner. Som uppslagsverk är boken lite förvirrande eftersom Barker själv har namngett de olika kapitlen; tex så står A för American Psycho (och omfattar alla amerikanska seriemördarfilmer och litteratur) och C står Chaos villket omfattar H.P Lovecraft. Men visst är det en gedigen och ganska intressant introduktion till skräckfiktion, kryddad med Barkers egen snygga konst. Dock kanske inte så överraskande.

Roligt är att Tom Savini har fått ett helt eget kapital. Denna extremt inflytelserika specialeffektsmakare har ju faktiskt bidragit till att göra skräckfilmen mer grafisk och inom detta område var han en sann pionjär.  En annan rolig grej är att Barker har ett helt kapitel om clowner; lite av en personlig fixering. Här går han igenom mordiska clowner i film och litteratur. Även det asgryma hiphopkollektivet Gravediggaz (som var delaktiga i att mynta begreppet horrorcore) får utrymme vilket är skitkul. Annars är inget nytt under solen; Lovecraft, Poe, zombies, Dracula, japanska monster, Giger, Freddy, Jason osv. En originell aspekt i boken är att Barker har med den österrikiska 1700-tals skulptören Franz Xaver Messerschmidt (en person som i alla fall jag inte kände till). Han skulpterade ansikten i stunder av skräck eller smärta och hans skulpturer är verkligen groteska på ett nästan vackert sätt.

Clive Barker`s A-Z of Horror är en snygg bok med mycket färgglada bilder och lite text. På egna ben står den kanske lite svagt, men som komplement till BBC-serien fungerar den utmärkt. Och vilken skräckkonnässör vill inte ha den liggande på soffbordet? 🙂

Spana in BBC-serien (de flesta delar ligger på youtube):

Den här boken har betytt galet mycket för mig. Den är utgiven 1993 och jag köpte den nog ett eller två år år efter. Jag var ung och glodde på jävligt mycket skräck; det var Nightmare on Elm Street och Fredagen den 13:de för hela slanten. Plötsligt fick jag syn på den här boken. Cult horror films? Vilka menar dom? Jag bläddrade lite. Attack of the 50 foot Woman och Plan 9 from Outer Space kände jag till, men jag hade inte brytt mig om att försöka leta upp dom. Var inte så lockad av amerikanskt drive in trams. Jag ville ha min skräck på allvar, eller i alla fall mestadels på allvar. Sedan upptäckte jag alla de andra filmerna i boken. Vad är detta? Mexikanska vampyrfilmer? Brittisk woman in prison? Och jättemycket italienskt? Jag visste inte att italienarna hade gjort skräckfilm. Detta blev början på en lång bitterljuv kärleksaffär som varar än idag.

Cult Horror Films är skriven som ett uppslagsverk. Filmerna är i bokstavsordning och innehåller lite produktionsfakta, alternativa titlar, synopsis av handlingen (som avslöjar samtliga slut) plus en liten analys av tema och subtext. Boken försöker inte på något sätt vara i närheten av heltäckande utan är istället ett högst personligt urval. Som tur är befinner vi oss i goda händer eftersom Welch Everman är en sann entusiast. Hans analyser är inte så revolutionerande (lite väntat: denna är kvinnofientlig, denna är konservativ…), men de tar som tur är inte upp speciellt mycket plats. Vad han saknar i analyser ”utanför boxen” tar han igen i en stor mängd faktakunskap (enda märkliga är att han har noll koll på giallo-genren). Cult Horror Films är full av roliga anekdoter. Everman har även ett bra sinne för humor och sänker säkert några av de mest bisarra filmerna i boken. Hans beskrivning av Olvidio Assonitis Beyond the Door är fan historisk!

Boken har även en riktigt bra bredd med en stor mängd riktiga rariteter. Jag har verkligen försökt se ALLA de filmer jag läste om och tyckte verkade intressanta. Har tyvärr inte lyckats på långa vägar (trots att jag även hittat en hel del). Högst upp på listan ligger antagligen den mexikanska vampyrfilmen Mary, Mary, Bloody Mary (1975) med Cristina Ferrare och John Carradine. Om det är någon som sett den så skriv gärna en kommentar om vad du tyckte. Den verkar vara hur cool som helst. Även den filippinska Brides of Blood (1968) och den amerikanska giallo-influerade Communion aka Alice, Sweet Alice (1976) ligger högt.

Idag finns det säkert mycket bättre introduktionsböcker till genren än Cult Horror Films, men det spelar ingen roll eftersom detta var min introduktion. Kan fortfarande komma på mig själv med att plocka fram den, slå upp en sida på måfå och läsa om någon film. Jag har fortfarande ganska gott om tid att se dom alla…

En antologi om skräcklitteratur (och till viss del skräckfilm) från 1992, vad har den att ge? En bra introduktion om inget annat. Jan Broberg var en av förgrundsgestalterna i Svenska Deckarakademin och deltar även i juryn, men han visar sig även ha ett annat intresse; skräcklitteratur. Här blandas det friskt. De nödvändiga hörnstenarna får såklart var sin artikel; Matthew Lewis, E T A Hoffman, Mary Shelly, Edgar Allan Poe, Bram Stoker, H P Lovecraft, Shirley Jackson, Ray Bradbury… Man har även en ”modern” twist med King, Koontz och Straub. Man missade väl precis Poppy Z. Brite med några få år, men var fan är Clive Barker? Jag är medveten om att detta ska vara en allmän introduktion, men om man ändå lägger ner lite energi på att få bredd så kan man väl inte bara skita i Barker?

Vad får vi utöver detta? Några småkassa texter om skräckfilm (som mest är med för att fylla utrymmet på denna tunna bok), två ganska bra texter om C R Maturin och M R James (som i alla fall jag inte var bekant med) plus en jävligt skitnödig text av Stig Larsson (utan E, alltså inte Millenium-författaren utan VD-författaren). Om vi stannar kvar en stund vid den sista texten; jag har aldrig sett maken av analt psykologiserande (nu överdriver jag, men bara nästan). Jag hatar när man försöker intellektualisera känslan av skräck. Olika saker skrämmer olika människor. Visst finns det en materiell grund för våra rädslor. I stora drag skräms inte arbetarklassen av samma saker som medelklassen. Arbetarklassen garvar oftare åt mycket skräckskildringar, medan medelklassen skälver. Nu är detta en granska grov generalisering (och väldigt långt bort från min poäng), men vi kan konstatera att det är våra erfarenheter som reglerar vad vi blir rädda för. I och med att det är våra erfarenheter som skapar våra rädslor (och ev. styrkor) så finns det även en massa unika fobier, neuroser, fixidéer ovan på detta. Skräckupplevelser är därför något högst personligt; det som skrämmer mig skrämmer inte dig helt enkelt.

Stig Larssons text På mördarens sida argumenterar runt identifieringen med offer utifrån Brian de Palmas Dressed to Kill. Visst hävdar han att det finns ”propagandistiska” knep för att få publiken att känna det ena eller det andra, men allt utmynnar slutligen i en humanism där man identifierar sig med ”offret”. Detta är skitsnack! Det finns inga universella ”offer”. Skiftande erfarenheter medför att situationer, och skräckupplevelser, tolkas olika. I Deodatos House on the Edge of the Park har jag tex lättare att identifiera mig med förövarna än med offren, inte deras sjuka handlingar men med deras erfarenheter: hur de behandlas och ses ner på av överklassungdomarna, deras ilska, deras känsla att ge igen when the shit hits the fan. Utifrån detta så blir nästa fråga: ”Om jag kan relatera, tänk om jag kan göra samma sak?” Och det är här det blir skräck på riktigt. Poängen är att jag hatar psykologisering av skräck, men det har nog att göra med min inställning till psykologisering överhuvudtaget.

Tillbaka till Skräckens Ansikte. Det som skulle bli en allmän introduktion till skräcklitteratur blir i slutändan en blandad kompott; ganska förutsägbar, lite bra och lite skit. Vill du veta vad du ska läsa kan den vara värd att plocka upp på något antikvariat. Annars kan du lika gärna skita i det.

Alternative Europe – Eurotrash and exploitation cinema since 1945 är ett akademiskt verk där olika filmforskare analyserar filmer eller genrer som alla är knutna till alternativfilmen; italiensk nazisexploitation, franska surrealistiska vampyrfilmer, tysk splatter osv. De båda redaktörerna, Ernest Mathijs och Xavier Mendik, har tidigare publicerat sin texter i Necronomicon, en tjockare tidskrift som har haft samma ambitioner som den här boken; nämligen att visa på att exploitationfilm och ”b-film” har en plats inom den akademiska filmteorin. Filmerna analyseras utifrån den historiska kontext under vilken de skapades, vad de representerar för strömningar och vilken subtext som döljer bortom deras omedelbara roll som populärkulturella uttryck. Låter det lite skitnödigt? Visst blir det ibland så, men väldigt ofta är det även intressant som fan.

Skitnödigt blir det när någon akademiker som förläst sig på poststrukturalistisk teori (vilket i och för sig alla författare i boken gjort) greppar efter halmstrån i en film som uppenbarligen har väldigt lite att säga. Skitnödigheten framkommer även ibland som komisk, tex i Patricia MacCormacks intervju med Giovanni Lombardo Radice (ni vet snubben från bla. Cannibal Holocaust). Medan hon hyllar hans skådespelarinsatser och analyserar Cannibal Holocausts civilisationskritik, så svarar Radice med hur mycket han hatar filmen, att han bara var med i exploitationrullarna för pengar och att han helst vill glömma dom!

Skitnödighet till trots så är de flesta författarnas perspektiv sympatiska och flera av analyserna mycket relevanta att lyfta fram. I Violent Justice: Italian crime/cops films of the 1970s analyserar Christopher Barry det materiella sammanhanget och politiska läget i Italien som en grund för de italienska Poliziotteschi-filmerna som började massproduceras i landet efter framgångarna med Dirty Harry 1971. Barry skriver att filmerna säger mycket om den italienska samtiden under perioden och jag kan inte annat än hålla med. Till guldklipparna hör även texterna om Jörg Buttgereit (regisörren till Nekromantik-filmerna) och om vilka sår han river upp hos den tyska staten och i den allmänna debatten, sår av skuld för fascismen under andra världskriget.

Altenative Europe är helt enkelt en både viktig och intressant bok. Den gör sig inte speciellt bra för en genomläsning från första till sista sidan. Istället ska man nog dyka ner lite här och där där man är intresserad. Annars kan den bli lite svårtuggad.