Paperhouse (1988)

april 27, 2011

Ni kanske vet vem Bernard Rose är. Denna brittiska regissör gjorde en av 90-talets bästa skräckfilmer; Candyman (efter Clive Barkers novell The Forbidden). Det var en sällsam skräckrulle. Den lekte med urbana vandringssägner och våra förväntningar om hur sådana ska sluta. Få genrefilmer på denna sidan av 70-talet är så komplexa och vågar skapa så många lager. Men nog om Candyman (har ni inte sett den så gör det nu!). Innan Rose kom till Hollywood så valde han att filmatisera Catherine Storrs ungdomsroman Marianne Dreams. Storr var känd för sina makabra ungdomsböcker och detta var hennes kronjuvel. Marianne Dreams är en extremt mörk bok djupt nere i skräck- och fantasyträsket. Författarinna gillade inte Rose filmatisering. Hon störde sig på slutet (det finns en till filmatisering för er som är intresserade). Men för att få reda på var i skillnaderna ligger så får ni leta upp boken själva… 😉

Bernard Rose har en jävligt stor styrka. Hans förmåga är att han kan vrida en dramaturgiskt enkel historia några extra varv och skapa en sällsam komplexitet. Titta bara på hans hyllade Ludwig van Beethoven-biografi Min odödliga kärlek eller någon av alla hans Leo Tolstoy-filmatiseringar. Eftersom han är van att jobba med filmatiseringar av skriftliga källor så har han hittat sin filmiska form i texten. Rose skär bort barlast i romaner/noveller och försöker istället hitta visuella övergångar där bilder och klippning ersätter det skrivna ordet. Denna förmåga kan eventuellt göra honom till världens bästa regissör att filmatisera romaner. Jag hade velat se honom tackla Brott och straff eller Processen. Men det kanske kommer. Poängen är att Rose är en av få regissörer (men absolut inte den enda!) som är otroligt duktig på att filmatisera romaner/noveller och samtidigt vara väldigt trogen ursprungskällan. Hur gick det då för Marianne Dreams?

Anna (Charlotte Burke) är en busig elvaårig ”pappas flicka”. Hennes mamma (Glenne Headly) är alltid upptagen och farsan är i Afrika för att jobba. Anna börjar drömma sig bort. Hon ritar ett hus på en grässtäpp. Sedan ritar hon en pojke i fönstret som vinkar åt henne. Snart börjar Anna svimma. Plötsligt befinner hon sig i sin teckning. Hon ser det sneda huset framför sig och i fönstret sitter en pojke. När Anna vaknar upp inser hon att hon måste rita mer. Ju mer hon ritar desto sjukare blir hon och slutligen utvecklar flickan hög feber. Men varje gång hon somnar är hon tillbaka på grässtäppen. Slutligen vågar hon gå in i huset och uppför trappan. Pojken i fönstret kallar sig Marc (Elliott Spiers) och är sur över att han inte kan använda sina ben. Anna ritade ju dom aldrig! Flickan blir mer och mer febrig och återkommer allt mer till världen i teckningen. Hon berättar för Marc att hon saknar sin pappa och så snabbt hon har yttrat orden så hör hon sitt namn ropas över kullarna. Pappa är där. Men han är blind eftersom han aldrig ser Anna. Problem uppstår när Annas teckning (som blir mer och mer nedkladdad) kastas i papperskorgen. Hon lyckas hitta den i en soptunna, men nästa gång hon somnar är världen inte sig lik…

Jag måste börja med det som är dåligt. Charlotte Burke är en alldeles för kass skådespelerska för att bära upp Paperhouse. Detta är jävligt synd eftersom i princip hela filmen kretsar runt henne. Det finns även andra skådespelarinsatser som är svaga (som Glenne Headly). Om man bortser från detta faktum så är Paperhouse den vackraste, mest fantastiska och mest tankeväckande filmen som någonsin gjorts i dark fantasy genren. Det handlar inte bara om hur Rose väljer att berätta Storrs historia. Filmen har även en helt otrolig scenografi som är grymt influerad av tysk expressionism. Gillar ni The Cabinet of Dr. Caligari och har letat efter en film som kan axla dess mantel så har ni hittat rätt! Även musiken av Stanley Myers och Hans Zimmer gifter sig med bilderna och bidrar till denna helt fantastiska drömvärld! Jag vet att jag ofta skriver upp filmer jag gillar lite för mycket. Denna gång ska jag försöka att inte göra det (vilket är galet svårt, så ni får ursäkta mig). Jag kommer bara att säga en sak till. Gillar du Pans Labyrint, så kommer du att gilla Paperhouse. Det är en lika fantastisk film…

Om vi bortser från lite svaga skådespelarinsatser så är Paperhouse en av de absolut bästa fantastiska filmerna som någonsin gjorts (där rök det!). Den är så full av kreativitet och skönhet att det är omöjligt att värja sig mot den. Neil Gaiman var nog grymt influerad av den här historien när han skrev Coraline, och trots att jag älskar Henry Selicks filmatisering så är detta fan och med bättre. Jag glömde säga en sak; se inte den här filmen med dina barn…

Annonser

Självklart var Roger Corman tvungen att skita ur sig ytterligare en barbarfilm med snyggot Lana Clarkson i huvudrollen. Howard R. Cohen återkom ännu en gång som manusförfattare (det sista manus han någonsin skrev) och som regissör valde Corman den gamle medarbetaren Joe Finley. Barbarian Queen II blev hans enda erfarenhet i registolen, men Finley gick vidare till att färglägga film i en massa storproduktioner (wow, vilken bedrift!). Trots att sju år har gått mellan filmerna så verkar Lana Clarkson inte ha åldrats en dag (hon var 30 när uppföljaren spelades in). Kommer ni förövrigt ihåg vad jag skrev om Clarksons karaktär i den första Barbarian Queen? Eftersom Clarkson dog i Deathstalker, så skapade Corman bara en ny karaktär åt henne som var exakt likadan i spin-offen. Det lustiga är att samma sak händer igen (Spoiler: trots att Amethea överlevde den förra filmen)! Varför inte bara göra en direkt uppföljare? Filmerna är ju ändå i princip likadana. Eller så var det knappt någon jävel som såg den första Barbarian Queen så Corman och Cohen kanske inte tyckte det spelade någon roll. Men varför då göra en uppföljare överhuvudtaget?

Clarkson är denna gång prinsessan Athalia. Hennes far är ute i krig och rykten går att han är död. Kungens rådgivare Ankaris (Alejandro Bracho) tar tillfället i akt och genomför en stadskupp. Han fängslar Athalia och planerar att göra sin bortskämda och sadistiska dotter Tamis (Cecilia Tijerina) till tronarvinge. I ett tornrum finns också en magisk spira och om Ankaris har den i sin ägo så kommer ingen kunna stoppa honom. Dock är det bara Athalia som vet den hemliga trollformeln som måste rabblas innan man kan röra vid artefakten. Den ondskefulla kuppmakaren försöker få prinsessan att avslöja orden, men hon vägrar. Slutligen bestämmer sig dock Ankaris att skita i spiran och avrätta Athalia. Men hon lyckas fly och möter snart en motståndsrörelse ute i skogen bestående av en massa amazonkvinnor. Samtidigt så drabbas befälhavare Aurion (Greg Wrangler) av kval. Han har alltid varit förälskad i Athalia, men har nu blivit lovad av Tamis att bli kung om han väntar på henne tills hon växt upp. Samtidigt använder den onda flickan sig av magi för att förändra sitt utseende och beger sig iväg efter Athalia för att lönnmörda henne…

Som ni säkert hör så är det lite mer handling den här gången. Barbarian Queen II verkar förövrigt även marginellt mer påkostad om man jämför med den första filmen (dock väldigt marginellt). Det finns i alla fall några få (tattiga) specialeffekter den här gången. Samtidigt så verkar antalet statister vara färre (så det går nog på ett ut). Våldtäkterna är inte lika frekventa som i den första filmen, vilket dock inte betyder att den här filmen är mindre sleazy. Clarksons topp åker av i tid och otid (en gyttjebrottningsscen fastnar i minnet) och Barbarian Queen II innehåller en exakt likadan scen som i den förra filmen; där Clarkson hänger fängslad, barbystad och plågas av fienden. Den absolut störigaste aspekten med Barbarian Queen II (bortsett från dess grymt töntiga undertitel) är karaktären Noki som spelas av Elizabeth A. Jaeger. Hon räddas från en våldtäkt av Athalia och hennes amazonkvinnor och slår sedan följe med dom. Nokis roll är att vara comic relief och man vill bara strypa henne. Hon ramlar och slår sig, springer in i saker, härmar de andra karaktärernas miner för att verka cool och dödar folk av misstag när de attackerar henne bakifrån eftersom hon inte kan hantera vapen. Noki är med alldeles för mycket vilket i princip gör filmen outhärdlig. Annars så är Barbarian Queen II i princip samma film som sin föregångare; trashig, corny, billig, med mycket tuttar och fullständigt inkompetent regi. Ganska kul alltså. 😉

Om den första filmen är din guilty pleasure så kan du med fördel se uppföljaren med. Det är faktiskt en lite snällare film Corman skiter ur sig den här gången. Dock är jag inte helt säker på att det något större fokuset på manus är till filmens fördel, eftersom historien i slutändan framstår som fullständigt osammanhängande och idiotisk. Fans av Cormans sword and sorcery-bedrifter och Lana Clarkson kommer dock att ha en fest när de ser den.

Eftersom trailern i vanlig ordning innehåller en massa bröst (och råkade vara flaggad på youtube av den anledningen) så får ni hålla till godo med den censurerade versionen…

Barbarian Queen (1985)

februari 21, 2011

Efter Deathstalker så fick Roger Corman mersmak på sword and sorcery-genren. En av den filmens mest populära aspekter var Lana Clarksons barbystade amazonkvinna Kaira. Corman ville exploatera Clarksons popularitet ytterligare, men det fanns ett problem. Kaira dog ju i Deathstalker. Inga problem för Corman! Han skapade bara en ny serie där Clarkson återigen spelar en exakt likadan karaktär fast nu med ett annat namn. Som regissör valde Corman denna gång argentinaren Hector Olivera. Han hade tidigare gjort actionxploitation-rullen Cocaine Wars och den mer barnvänliga fantasyfilmen Wizards of the Lost Kingdom åt producenten plus att Olivera även hade varit medproducent till Deathstalker. Han verkade helt enkelt vara ganska lämpad för jobbet. Clarkson parades nu ihop med flera fotomodeller (alla beredda att klä av sig) som tillsammans fick utgöra en klan av amazonkvinnor. Söta Dawn Dunlap fick spela hennes lillasyster (som en kontrast mot tuttbrudarna, kan man misstänka). Som ni förstår så skulle Barbarian Queen bli ännu mer exploativ än Deathstalker.

Barbarian Queen sätter tonen direkt. Dunlaps karaktär Taramis är ute i skogen och plockar blommor till sin systers bröllop när hon angrips av den onde kung Arrakurs (Armando Capos) trupper och våldtas. Sedan angriper soldaterna byn, mördar majoriteten, trashar Ametheas (Clarksons) bröllop och tar till fånga överlevarna plus barbarprinsessans krigarpojkvän Argan (Frank Zagarino). Tillsammans med två överlevande kvinnor beger sig nu Amethea mot huvudstaden för att befria det som återstår av hennes folk. På vägen lyckas de hitta Taramis som nu är helt traumatiserad av den behandlingen hon fått utstå. Våra amazonkvinnor kommer snart i kontakt med en motståndsrörelse som bekämpar kung Arrakur. De är dock försvagade efter upprepade attacker från armén. Dock så hjälper de våra hjältinnor in i huvudstaden genom de hemliga tunnlar de känner till. Väl där får Amethea reda på att Argan lever och tvingats till ett liv som gladiator. Men problem uppstår eftersom Taramis får syn på kung Arrakur och frivilligt ger sig till honom. Detta leder till att de andra kvinnorna tillfångatas. Kommer de kunna utstå tortyren och befria de andra?

Trots att Barbarian Queen har samma manusförfattare som Deathstalker (Howard R Cohen), så är det en mycket mer sammanhängande historia som presenteras den här gången. Detta är i ärlighetens namn lite tråkigt. Mycket av underhållningen i Deathstalker kom från det faktum att den var så galet osammanhängande och knäpp. Barbarian Queen försöker istället vara en b-kopia av en seriös sword and sorcery-film. Detta betyder dock inte att den saknar underhållande stunder. Clarkson och hennes amazonkvinnor kivas ofta som brudar i en amerikansk high school-komedi. Överhuvudtaget köper man inte alls att de är krigarkvinnor från någon svunnen tid. Jämfört med Deathstalker så saknar den här filmen mycket av den förras gore och specialeffekter. Budgeten var antagligen lägre. Detta tar dock Corman och Olivera igen med att höja sleazefaktorn rejält. Så snabbt någon av kvinnorna hamnar i en strid så slits deras topp av och ofta slutar striden med en våldtäkt. Detta är så frekvent förekommande att det blir helt omöjligt att ta på allvar. Antagligen så är den extremt banala historien skriven som en transportsträcka mellan dessa scener. Självklart blir det också ganska tråkigt i slutändan…

Jämfört med Deathstalker så faller Barbarian Queen lite platt. Den är inte lika utflippad och försöker kompensera detta med ännu mer naket och ännu mer sexualiserat våld. Självklart så har inte detta samma underhållningsvärde. Filmen är dock helt omöjlig att ta på allvar och är på många sätt en typisk Corman-produkt från 80-talet. Har du inte sett någon av dessa så kan du lika gärna börja med den här. Och visst finns det en uppföljare…

Trailern visar EXAKT vad det är för typ av film…

Deathstalker (1983)

december 30, 2010

Fulci regisserade Conquest, men det var inte bara italienarna som red på den sword and sorcery-våg som skapades efter Conan Barbaren. Roger Corman såg också sin möjlighet att tjäna lite stålar. Redan tre år innan hade han fattat att tuttar kombinerat med omotiverat våld säljer på VHS-marknaden (se Humanoids From the Deep). Nu ville Corman producera den b-fantasy rulle som skulle få John Milius film att gå och kamma sig. Han anställde James Sbardellati (som sedan skulle bli en ganska framgångsrik assisterande regissör i Hollywood) och Howard R. Cohen (som bla skrivit och regisserat Saturday the 14th). Planen var att skapa en ännu drygare huvudperson än Schwarzeneggers Conan. Det lyckades. Rick Hill som Deathstalker beter sig inte bara som en surf-snubbe från Kalifornien; han våldtar även brudar på rullande band! Och detta är vår hjälte. Uppenbarligen så tjänade Deathstalker in så pass mycket pengar att Corman gav klartecken åt tre filmer till. Utöver dessa fick Lana Clarkson (som spelar Deathstalkers kvinnliga kompanjon) en helt egen spin-off serie kallad Barbarian Queen och som varade i två filmer (eller kanske tills hon blev mördad av Phil Spector?). Om det är något Corman kan (förutom att göra inkorrekta Edgar Allen Poe-tolkningar) så är det att tjäna pengar…

Att beskriva handlingen i den här filmen är ganska svårt eftersom Deathstalker består av en timme och sjutton minuter ganska osammanhängande scener. Om du tyckte Conquest var tunn på plot, så är det ingenting jämfört med den här filmen. Rick Hills barbar dödar skurkar och knullar kvinnor. I en av sina räder får han höra talas om ett mytologiskt svärd. Den som besitter detta blir i princip oövervinnerlig (typ). En ond trollkarl (Bernard Erhard) håller i en tävling där krigare ska slåss till döden. Syftet med denna tävling är lite oklart, men Deathstalker bestämmer sig trots allt för att delta. På vägen dit träffar han Lana Clarksons grymt heta krigarkvinna vars dräkt, bestående av läderremmar, blottar hennes bröst (ni hör själva hur det låter). Den mest farliga deltagaren i trollkarlen Munkars tävling verkar vara en enorm grisman. Vi vet att han är hård eftersom han misshandlar folk med deras egna armar efter att han slitit av dom! Deathstalker ställs såklart mot grismannen i turneringen och…han gör i princip inget motstånd alls… Samtidigt så finns en märklig ”sidohistoria” om en snubbe som befrias från en förbannelse (där han var ett troll) och följer med Deathstalker på resan. Snubben verkar vara tänkt att fungera som comic relief, men glöms snabbt bort i manuset. Överhuvudtaget så är manuset till Deathstalker helt galet osammanhängande. Det är inte ofta jag säger detta, men det finns ABSOLUT INGEN HISTORIA I DEN HÄR FILMEN. Och det är fan en bedrift att lyckas åstadkomma detta!

Deathstalker är helt sinnessjukt stympad. Det verkar fattas hur många scener som helst, vilket gör historien helt jävla obegriplig. Men vad är poängen med Deathstalker då, kanske någon undrar? Att visa tuttar och sexualiserat våld såklart! På den fronten ”lyckas” filmen. Detta är ren exploitation. Visst verkar stora delar av handlingen fattas, men vad spelar det för roll? Deathstalker är en jävligt självmedveten film. Corman tvingade Sbardellati och Cohen att skära bort all barlast och leverera den mest exploativa tolkningen av sword and sorcery jag sett. I jämförelse med sina italienska genresyskon så lyckas den här filmen dock aldrig bli tråkig. Deathstalker är helt enkelt ren underhållning. Ingen historia. Inget sammanhang. Ingen poäng. Bara barbarvåld och sex. Det är helt omöjligt att tycka detta är bra, men det är i alla fall ärligt. Tempot är skyhögt och jag lovar att ni får exakt allt som ni förväntar er av den här filmen. Jämfört med de italienska inkarnationerna i samma genre så är Deathstalker grymt mycket mer underhållande. Den behöver helt enkelt inga ursäkter för att vara en exploaterande b-fantasy…

På många sätt är detta den typiska b-filmen som man inte kan göra annat än skratta åt. Men samtidigt så har den en sådan fart och energi vilket medför att det är svårt att värja sig mot den. Deathstalker är helt enkelt jävligt osammanhängande, jävligt dum och hur jävla kul som helst!

Trailern får den (såklart!) att se ut som en grymt seriös fantasy-film, förutom att de säger ”awsome magic” …

Conquest (1983)

maj 18, 2010

År 1981 kom Gudarnas krig (som Ray Harryhausen producerade och Desmond Davis regisserade). Året efter dök John Milius Conan Barbaren upp. Båda dessa filmer blev enorma succéer. Självklart såg det italienska exploitationmaskineriet sin möjlighet att casha in på trenden (som nu började kallas för sword and sorcery). Italienarna hade redan en lång erfarenhet av lågbudget fantasy med gladiatorfigurer eller mytologiska gestalter i huvudrollerna. Denna genre kallades för sword and sandal (eller peplum på italienska) och det gjordes hur många sådana filmer som helst under perioden 1957-1964. Nu ska inte denna text handla om peplum eftersom jag känner på mig att jag förr eller senare kommer återkomma till genren. I alla fall så hakade italienarna på sword and sorcery. Den första som hann skita ut en italiensk fantasyrulle med barbarer och trollkarlar var trashmästaren Joe D`Amato. Hans Ator the Invincible kom redan 1982, bara fem månader efter Conan Barbaren. Den italienska fulfantasy trenden skulle hålla i sig ända tills slutet av 80-talet.

Italienarna var ju mästare på att exploatera kända genrer och filmer, men samtidigt skruva upp våldet och öka mängden nakenhet. Problemet med Milius Schwarzenegger-film är att den redan är både rejält blodig och har en bra mängd naket. Hur toppar man det? Genom att anställa Lucio Fulci, The Godfather Of Gore! Fulci hade precis profilerat sig som Italiens mest grafiska regissör genom Manhattan Baby och New York Ripper. Från den senare drog han med sig Andrea Occhipinti och gav honom rollen som Ilias, en ung man från ett fredligt land som får en magisk pilbåge av gudarna. Hans mål är att besegra den onda trollkvinnan Ocron, spelad av Sabrina Siani som också var med i Ator och samtliga andra italienska fantasy-rullar från 80-talet. Här är hennes roll lite otacksam eftersom hon springer runt i en stålmask hela filmen så man inte ser hennes ansikte (i motsats till hennes tuttar då). Ocron omger sig även lämpligt nog med en massa ormar (något ni känner igen??).

På sin väg mot den onda häxan träffar Ilias barbaren Mace (Jorge Rivero), som slåss med två ben ihopsatta till en nunchuck och är en sann nihilist. Han skjuter bla. ner en hjälplös gubbe när han ska pröva Ilias pilbåge, samtidigt som denne ler och glad musik spelar (en mycket bisarr scen)! Djur verkar gilla Mace bättre eftersom han aldrig skadar dom. På vägen möter dessa två en massa mer eller mindre välgjorda varelser (inklusive zombies!) som de måste besegra för att ta sig fram till Ocron och Zora, den gud hon kallat på för att försvara sig mot profetian som säger att Ilias ska döda henne…

Visst fläskar Fulci på ganska bra med gore och sleaze. På specialeffektsfronten är speciellt en scen i början av filmen minnesvärd där en kvinna blir söndersliten av Ocrons Chewbacca-män (en mycket bra kombination av övertygande effekter och smart klippning). Goreeffekterna är dock ganska få totalt sett och utportionerade över filmen. De få kvinnor som finns med i Conquest springer runt med bar byst och Sabrina Siani har endast på sig en stålstring med taggar på könet genom hela filmen (bortsett från masken då). Jag tror inte det finns en enda scen i filmen som inte innehåller dimma, vilket blir väldigt distraherande i längden. Kanske är det så för att dölja att hela filmen är inspelad runt samma klippor vid en sjö. Manuset hade nog kunnat rymmas på en A4-sida och ändå känns mycket i den lövtunna ploten som utfyllnad. Överhuvudtaget är den här filmen jävligt billig. Budgeten bekostade nog bara de få effekterna och djurhudarna Ilias och Mace har på sig. Inte ens den annars stabile Claudio Simonetti (från Goblin) lyckas med musiken. Han skrev den nog i sömnen eftersom det ofta låter som om han har somnat på synten…

Vad lyckas då Fulci med? Några enstaka snygga naturscener. Utöver detta så känns Conquest som ett halvtråkigt beställningsjobb utan passion. Slutet är lite abrupt och flummigt. Det verkade även öppna upp för en uppföljare. Vi väntar än…

Trailern fläskar på rejält i god 80-tals anda. Det verkar nästan vara reklam för en helt annan film…