Gott nytt år!

december 31, 2010

Trash is Kings första år går mot sitt slut. Jag är faktiskt lite förvånad över hur många människor som är intresserade av att läsa mitt raljerande om fulkultur. Tack till er alla och till era uppmuntrande ord och vettiga kommentarer! Följ med mig in i 2011 där jag kommer att fortsätta gräva mig djupare ner i den populärkulturella soptunnan och (antagligen) hitta både ruttna fiskhuvuden och oslipade diamanter.

Gott nytt år på er allihopa!

…och vi syns igen på måndag den 3 januari.

Deathstalker (1983)

december 30, 2010

Fulci regisserade Conquest, men det var inte bara italienarna som red på den sword and sorcery-våg som skapades efter Conan Barbaren. Roger Corman såg också sin möjlighet att tjäna lite stålar. Redan tre år innan hade han fattat att tuttar kombinerat med omotiverat våld säljer på VHS-marknaden (se Humanoids From the Deep). Nu ville Corman producera den b-fantasy rulle som skulle få John Milius film att gå och kamma sig. Han anställde James Sbardellati (som sedan skulle bli en ganska framgångsrik assisterande regissör i Hollywood) och Howard R. Cohen (som bla skrivit och regisserat Saturday the 14th). Planen var att skapa en ännu drygare huvudperson än Schwarzeneggers Conan. Det lyckades. Rick Hill som Deathstalker beter sig inte bara som en surf-snubbe från Kalifornien; han våldtar även brudar på rullande band! Och detta är vår hjälte. Uppenbarligen så tjänade Deathstalker in så pass mycket pengar att Corman gav klartecken åt tre filmer till. Utöver dessa fick Lana Clarkson (som spelar Deathstalkers kvinnliga kompanjon) en helt egen spin-off serie kallad Barbarian Queen och som varade i två filmer (eller kanske tills hon blev mördad av Phil Spector?). Om det är något Corman kan (förutom att göra inkorrekta Edgar Allen Poe-tolkningar) så är det att tjäna pengar…

Att beskriva handlingen i den här filmen är ganska svårt eftersom Deathstalker består av en timme och sjutton minuter ganska osammanhängande scener. Om du tyckte Conquest var tunn på plot, så är det ingenting jämfört med den här filmen. Rick Hills barbar dödar skurkar och knullar kvinnor. I en av sina räder får han höra talas om ett mytologiskt svärd. Den som besitter detta blir i princip oövervinnerlig (typ). En ond trollkarl (Bernard Erhard) håller i en tävling där krigare ska slåss till döden. Syftet med denna tävling är lite oklart, men Deathstalker bestämmer sig trots allt för att delta. På vägen dit träffar han Lana Clarksons grymt heta krigarkvinna vars dräkt, bestående av läderremmar, blottar hennes bröst (ni hör själva hur det låter). Den mest farliga deltagaren i trollkarlen Munkars tävling verkar vara en enorm grisman. Vi vet att han är hård eftersom han misshandlar folk med deras egna armar efter att han slitit av dom! Deathstalker ställs såklart mot grismannen i turneringen och…han gör i princip inget motstånd alls… Samtidigt så finns en märklig ”sidohistoria” om en snubbe som befrias från en förbannelse (där han var ett troll) och följer med Deathstalker på resan. Snubben verkar vara tänkt att fungera som comic relief, men glöms snabbt bort i manuset. Överhuvudtaget så är manuset till Deathstalker helt galet osammanhängande. Det är inte ofta jag säger detta, men det finns ABSOLUT INGEN HISTORIA I DEN HÄR FILMEN. Och det är fan en bedrift att lyckas åstadkomma detta!

Deathstalker är helt sinnessjukt stympad. Det verkar fattas hur många scener som helst, vilket gör historien helt jävla obegriplig. Men vad är poängen med Deathstalker då, kanske någon undrar? Att visa tuttar och sexualiserat våld såklart! På den fronten ”lyckas” filmen. Detta är ren exploitation. Visst verkar stora delar av handlingen fattas, men vad spelar det för roll? Deathstalker är en jävligt självmedveten film. Corman tvingade Sbardellati och Cohen att skära bort all barlast och leverera den mest exploativa tolkningen av sword and sorcery jag sett. I jämförelse med sina italienska genresyskon så lyckas den här filmen dock aldrig bli tråkig. Deathstalker är helt enkelt ren underhållning. Ingen historia. Inget sammanhang. Ingen poäng. Bara barbarvåld och sex. Det är helt omöjligt att tycka detta är bra, men det är i alla fall ärligt. Tempot är skyhögt och jag lovar att ni får exakt allt som ni förväntar er av den här filmen. Jämfört med de italienska inkarnationerna i samma genre så är Deathstalker grymt mycket mer underhållande. Den behöver helt enkelt inga ursäkter för att vara en exploaterande b-fantasy…

På många sätt är detta den typiska b-filmen som man inte kan göra annat än skratta åt. Men samtidigt så har den en sådan fart och energi vilket medför att det är svårt att värja sig mot den. Deathstalker är helt enkelt jävligt osammanhängande, jävligt dum och hur jävla kul som helst!

Trailern får den (såklart!) att se ut som en grymt seriös fantasy-film, förutom att de säger ”awsome magic” …

Vixens: Erin Marie Hogan

december 28, 2010

Snygga Erin Marie Hogan är det amerikanska straight to DVD-bolaget The Asylums stora stjärna. Denna 25-åring var med i deras största succé någonsin; Paranormal Entity. Den filmen gav oss allting vi inte fick i Paranormal Activity (likt jag skrev i min recension). Utöver denna kvalitets rip-off så har Hogan även varit med i 6 Guns; The Asylums egna take på Spaghetti Western-genren. Även den filmen var regisserad av Paranormal Entity-regissören Shane Van Dyke och hans egna pappa spelar huvudrollen. Båda dessa är släkt med den legendariska Dick Van Dyke, men det är en annan historia! År 2008 var Hogan med i lågbudget skräckisen Academy of Doom, en film som tyvärr inte fått någon distributör än men det bevisar att Hogan är beredd att tänka utanför The Asylum-boxen (som mest består av avdankade Hollywood b-skådisar). Utöver dessa har hon varit med i en hel drös kortfilmer. Hogan är ett helhjärtat fan av skräckgenren och har åkt på olika conventions långt innan hon blev skådis. Därför är hon ett starkt språkrör för den moderna lågbudgetskräcken och om den här tjejen spelar sina kort rätt, så kan hon verkligen bli en ny scream queen. Hennes engagemang för genren (och skådespeleri) går helt enkelt bortom The Asylum. Vi väntar med spänning på vad Erin Marie Hogan kommer att hitta på härnäst…

Eftersom julen nalkas med stormsteg tänkte jag inte vara sämre än många andra bloggar och recensera en julfilm. Psykotronisk Videoblogg snodde min ursprungsidé och skrev om Silent Night, Deadly Night. Först tänkte jag skriva om den hysteriska uppföljaren (som i HYSTERISKT DÅLIGA!), men sedan kom jag på att det faktiskt är mer ball att skriva om en bra film. Så se detta som min julklapp till er. Silent Night, Bloody Night blandas ofta ihop med ovan nämnda tomteslasher. Men låt er inte bli förvirrade. Detta är något helt annat. Denna lilla lågbudgetskräckis regisserades av Theodore Gershuny (som är mest känd som regissör och manusförfattare till flera avsnitt av Tales From the Darkside) och den skrevs av Jeffrey Konvitz (som även skrev manuset till The Sentinel utifrån sin egna roman). Huvudrollen spelas av snygga Mary Woronov (som var ihop med Gershuny under den här tiden och var med i flera av hans filmer). Även b-films legenden John Carradine dyker upp på ett hörn (känner ni inte till honom så kolla upp hans repertoar på imdb, den är grymt imponerande!). Trots att Silent Night, Bloody Night uppenbart gjordes för fikapengar så har den en väldigt stor plats i skräckfilmshistorien. Jag ska snart förklara varför.

Samma år (1974) kom Bob Clarks eminenta Black Christmas ut. Den räknas ofta av skräckfans som den första slashern, i motsats till filmteori som brukar lista John Carpenters Halloween som det första uttrycket för genren (trots att den kom ut 4 år senare). Clark hävdar gärna att det var han som gav Carpenter idén till sin klassiker (Carpenter var ett stort fan av Black Christmas). Men man kan ju undra varifrån Clark själv fick inspiration till sin proto-slasher. Åtta månader före Black Christmas kom Silent Night, Bloody Night ut (efter att ha legat på hyllan i två år). Det är jävligt svårt att ignorera likheterna mellan filmerna; att de båda utspelar sig under julen, mördarens störda telefonsamtal, den subjektiva kameran som glider runt i det gamla huset osv. Men om Black Christmas inte riktigt känns som en slasher (pga sin långsamma uppbyggnad och fokuset på relationerna mellan karaktärerna), så gör Silent Night, Bloody Night det ännu mindre. Visst påminner själva morden väldigt mycket om subgenren, men det fokuseras alldeles för mycket på handlingen i Gershunys film. Ibland gränsar den till spökhistoria. Vi kan i alla fall konstatera att om inte Silent Night, Bloody Night skapat slashergenren så har den i alla fall starkt influerat den.

Den amerikanska småstaden East Willard ruvar på en hemlighet. Denna hemlighet har i decennier dolts av hela stadens äldre generation. Allt rör ett hus kallat The Butler House. På julafton för ett gäng år sedan brann husets ägare, Wilford Butler, upp. Händelsen sågs som en olycka och utredes aldrig. Sedan dess har fastigheten stått tom. Nu är det julafton igen och Butler House ska säljas av den nuvarande ägaren, Wilfords barnbarn Jeffrey (James Patterson). Hans advokat (Patrick O’Neal) dyker upp med sin älskarinna för att se till att affären går igenom och passar samtidigt på att spendera julen i huset. Samtidigt flyr en psykopat från ett mentalsjukhus. Alla som kommer i närheten av The Butler House slaktas. Ovetande om detta springer Diane (Mary Woronov), som är dotter till stadens borgmästare, på Jeffrey Butler. Vad gör han i East Willard? Vad har morden för relation till den hemlighet staden ruvar på? Och vad hände egentligen med Wilford Butler? Lösningen är mer makaber än vad Diane någonsin kunde tänka sig…

Låter handlingen lite klyschig? Jag lovar er att den absolut inte är det! Utifrån grundpremisserna är det en ovanligt märklig historia Konvitz och Gershuny knåpat ihop. Allt kommer ihop i slutet och filmen förlitar sig på en väldigt knäpp plottwist. Jag ska absolut inte avslöja den, men jag kan säga så mycket att allt inte är vad det verkar i East Willard (om ni nu skulle fått för er något annat). Silent Night, Bloody Night är ännu ett praktexempel på hur otroligt kreativa och originella amerikanska lågbudgetskräckfilmer var i början av 70-talet. Den här filmen kan absolut mäta sig med andra guldklimpar från perioden som Let`s Scare Jessica to Death och Messiah of Evil. Gershunys film liknar inte riktigt något annat som finns där ute. Visst är verken klippningen eller kameraarbetet perfekt, men detta kompenseras upp av några riktigt välgjorda och coola scener. Mordet som begås i mörkret är ett exempel. En annan är den långa (och väldigt makabra) sepiafärgade flashback som kommer i slutet av filmen och förklarar vad som hände i huset för alla dessa år sedan. Scenen är både utdragen och högst obehaglig. Överhuvudtaget så har Silent Night, Bloody Night en märklig stämning. Filmen kryper sig på dig och du kommer att minnas den långt efter att den slutat. Det är något lätt stört med hela historien som gör den jävligt obehaglig. Lågbudgetformen bidrar faktiskt till att göra det ännu mer effektivt eftersom filmens skitiga och opolerade yta förstärker den störa historien. Detta är sannerligen amerikansk skräck beyond Hollywood!

Av någon helt oförståelig anledning så har Silent Night, Bloody Night bara 5.1 i betyg på imdb. Detta är skandal och kan innebära att filmen är en av de mest underskattade skräckfilmerna någonsin! Eftersom filmen är public domain så har jag lagt upp den här nedanför. Se den över jul och avgör själva vad ni tycker!

God Jul!

ps. Jag tar lite julledigt nu så återkom måndagen den 27 december.

Först trailern! Den får filmen att verka högst konventionell, men ger en ganska bra bild av lågbudgetkänslan. Skådespelarna är inte alltid 100%, men det har ni nog överseende med vid det här laget…

Och nu filmen!

Vampyrer har aldrig fått min motor running. När det kommer till Universals klassiker så har jag alltid föredragit James Whales Frankenstein före Tod Brownings Dracula. Jag går inte igång på Hammers Dracula-rullar med Christopher Lee. Jag är inget fan av Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula. Tony Scotts The Hunger är överskattad. Om jag ska räkna upp de vampyrfilmer som jag gillar så ryms de på en enstaka hand; Kathryn Bigelows Near Dark är bra, likt Abel Ferraras The Addiction och tv-filmen The Night Stalker (som jag tjatar om hela tiden numera). Även Guillermo del Toros Cronos är väldigt bra. Fright Night och From Dusk Till Dawn är underhållande. Även vissa av Jean Rollins (RIP) vampyrfilmer kan vara ganska sevärda (dock långt ifrån alla!). Jag är även ett fan av True Blood, fast det beror nog främst på allt annat freaky de kastar in i den serien och inte nödvändigtvis för att den innehåller vampyrer. Det stora problemet med subgenren är att vampyren ska vara en symbol för förbjuden sexualitet. Detta var provokativt typ 1930 och har ingen giltighet idag. När denna aspekt av mytologin ska utforskas i moderna vampyrfilmer stannar regissörerna ofta vid skitnödiga metaforer och utvecklar temat väldigt sällan bortom dessa. Eller så fläskar de på med naket och knullande så det kommer ut ur öronen på en. Visst hade det varit kul att se en vampyrrulle som verkligen tar tag i det här med förbjudet sex på ett seriöst, psykologiskt sätt?

Kommer ni ihåg i min recension av Calvaire där jag frågade mig vad fan belgisk skräckfilm var för något? Jag skäms verkligen eftersom jag helt glömde bort att en av min favoritfilmer faktiskt är från Belgien och att den med all rätta kan kallas för skräck. Den är regisserad av Harry Kumel som är en märklig man. Han blev först känd som surrealist och gjorde en hel mängd kortfilmer och dokumentärer. Sedan gjorde han ett fåtal långfilmer. En av dessa var Malpertuis. Denna bisarra filmatisering av Jean Rays roman, har inte bara Orson Welles i en roll utan vissa hävdar även att det är en av de bästa belgiska filmerna genom tiderna. Hur som helst floppade den rejält när den kom och Kumel började istället jobba för tv och som lärare på den holländska filmhögskolan. Detta är jävligt synd eftersom Kumel inte bara är en fantastisk historieberättare med en utpräglad visuell stil. Han är även jävligt duktig på att skildra sina karaktärers psyken med ganska enkla medel och därmed göra dom jävligt mångsidiga. En annan förmåga Kumel besitter är att få ganska vardagliga situationer att kännas fantastiska och tvärt om; att få det fantastiska att kännas vardagligt. Båda dessa förmågor drar han fram och maxar i Daughters of Darkness (originaltitel: Les lévres rouges vilket betyder ”de röda läpparna”), en vampyrfilm som inte alls nödvändigtvis handlar om vampyrer.

Stefan (John Karlen) och Valerie (Danielle Ouimet) är ett ungt, snyggt nygift par som anländer till den belgiska kuststaden Ostend. Det är vinter och turistorten är är väldigt tom på folk. Paret ska fortsätta till England för att berätta för Stefans mor att de gift sig, men Stefan är nervös. Tidigt förstår vi att han har en makaber och pervers sida. När paret vandrar runt mellan kanalerna i Ostend ser de polis bära bort en död ung flicka. Stefan vill få en glimt av liket och när Valerie vägrar misshandlar han henne. Paret tar in på ett vackert gammalt hotell vid stranden och när de framåt kvällen ska ha sex så tar Stefan fram sitt skärp. Valerie intalar sig dock att hon är lycklig. Det visar sig snart att det unga paret inte är ensamma på hotellet. En attraktiv medelålders grevinna (den fantastiska Delphine Seyrig från bla. Borgarklassens diskreta charm) och hennes vackra unga assistent Ilona (Andrea Rau) har också checkat in.

Grevinnan är ungrare och heter Elizabeth Báthory. Receptionisten hävdar att hon varit på semester i Ostend 40 år tidigare (när han var en liten pojke) och noterar att hon knappt åldrats alls. Stefan menar att han måste blanda ihop hennes med någon annan. Báthory dras till det unga paret, men dyker bara upp i hotellbaren nattetid. Särskilt Valerie verkar falla henne i smaken. Detta gör Ilona svart av avundsjuka och hon försöker förföra Stefan. Han tacklas dock med sina egna problem; nämligen ”modern” i England som säger att ”hon” saknar honom så mycket. Vad som följer är sexualiserat våld, en märklig relations rektangel och slutligen död. Men vad kommer hända när solen går upp?

Låter beskrivningen ovan kryptisk? Det är inte så konstigt eftersom handlingen i Daughters of Darkness är ett ganska komplicerat nät av relationer. Det är skitsvårt att göra filmen rättvisa utan att skriva för mycket och gräva ner sig över huvudet i den mångbottnade historien. När jag såg filmen för första gången tänkte jag; shit, detta är den vampyrfilm jag alltid velat se! Men är det verkligen en vampyrfilm? Det är nog upp till betraktaren. Kumel har den väldigt goda smaken att lämna den frågan väldigt öppen. En av karaktärerna dör tex genom att spetsas genom hjärtat. Men var hon verkligen en vampyr? Vem vet? Förvänta er inte några huggtänder alltså.

Vad Kumel istället lägger fokus på är att skildra relationerna mellan tre väldigt sköra individer. Över dessa ställer sig grevinnan som en nästan övermäktig patriark som spelar ut dom mot varandra. Det tåls att sägas igen att Seyrig är helt jävla fantastisk i den här filmen! Kumel instruerade henne att hon skulle spela Báthory som om hon vore Marlene Dietrich och hon lyckas. Karaktären uppvisar ett förföriskt och graciöst lugn värdigt den tyska skådespelerskan. Men det är inte bara skådespelarinsatserna som är imponerande. Kumel briljerar även på det estetiska planet. Filmen är förföriskt vacker och det är fascinerande hur han leker med vampyrmytens symboler. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle säga detta, men Daughters of Darkness är en jävligt sexig film.

Jag är medveten om att många säkert hade kallt Daughters of Darkness för långsam, pretentiös och anmärkt på att den främst är ett stört relationsdrama. Men för mig spelar det ingen roll. Detta är den bästa vampyrfilm jag någonsin sätt!

Filmens musik är gjord av François de Roubaix och är väldigt bra. Istället för trailern så kommer här istället en låt från soundtracket..


Äckelhundens utmaning!

december 18, 2010

Anders på Film- och Musikbloggen har tvingat in mig i äckelhundsutmaningen. Detta innebär att jag måste ge arton svar på sex frågor och sedan skicka stafettpinnen vidare till tre andra bloggare. Im game!

3 TV-program jag kollar på:

Walking Dead för helvete!

– Debatt på SVT eftersom det är humor. Belinda; du är fan dum i huvudet.

– Mycket fotboll, särskilt Barca just nu.

3 saker jag gjort idag:

Varit nere på Gustav Adolfs Torg och sett Nour El-Refei i glasburen (inte nödvändigtvis för Nours skull, utan främst för mina julklappsinköps skull).

– Druckit lite för mycket Spitfire.

– Spelat Yakuza 3 på PS3 (jävla drog).

3 saker jag längtar efter:

CSN plus lön.

– Den dag när jag har fixat till min fula tatuering på högerarmen.

– MFF i Champions League.

3 saker på min önskelista:

– Mass Effect 2 på Playstation 3!

– Fred på jorden.

– Att Belinda får kicken från SVT:s Debatt.

3 saker att hata:

Att alla ska spy galla över muslimer bara för att en jävla idiot försökte spränga sig i luften på Drottninggatan (kom ihåg att jag är skåning).

– Rika och intoleranta svin.

– Min jävla förkylning.

3 måsten för en hårdrockare:

Att knulla med en groupie (det var dock inte en groupie till den här bloggen).

– Att försöka skapa en spontan moshpit när Eat the Rich med Motorhead kommer på.

– Att bråka på skolgården (på mellanstadiet) om Metallica eller Iron Maiden är det bästa bandet. Det slutade för övrigt med slagsmål…

Och pinnen går vidare till:

Blue Rose Case

Rörliga bilder och tryckta ord

Psykotronisk Videoblogg

Godnatt!

The Night Strangler (1973)

december 16, 2010

OBS! Innehåller spoilers om du inte sett The Night Stalker.

Nu är det dags för den andra tv-filmen om journalisten Carl Kolchak som hela tiden råkar springa på det ockulta. The Night Strangler kom året efter The Night Stalker och denna gång satte Dan Curtis sig själv i registolen. Richard Matheson återkommer också som manusförfattare. Likt jag tidigare skrivit så planerade Curtis, Matheson och Rice ytterligare en tv-film med Kolchak kallad The Night Killer. I den skulle Kolchak flytta till New York och staden skulle drabbas av en serie mord. Journalisten skulle då upptäcka att Janos Skorzeny (vampyren från den första filmen) inte är död utan följt efter Kolchak till östkusten. Nu blev det så att The Night Killer aldrig gjordes, utan ABC bestämde sig istället att göra en tv-serie om Kolchak utan upphovsmännens inblandning. Det sägs att de två tv-filmerna om Carl Kolchak är några av de mest sedda tv-filmerna i USA:s historia. Med denna information är det lite märkligt att tv-serien floppade och lades ner efter bara en säsong. Men mer om det en annan gång. Curtis är en jävligt duktig regissör. Vad kunde han tillföra detta nya Kolchak-fall?

I Seattle härjar en ny seriemördare och offren är återigen unga kvinnor. Samtidigt så har Kolchaks gamla chefredaktör Tony Vincenzo (Simon Oakland) blivit förflyttad till staden för att driva en lokal tidning. En kväll när han är på krogen springer han på en berusad och småknäpp Carl Kolchak (den fantastiska Darren McGavin) som trakasserar besökare med sina bevis på och historier om hur polisen i Las Vegas la locket på att en vampyr härjat i staden. Vincenzo förbarmar sig över Kolchak och ger honom ett jobb på den nya tidningen. Journalisten blir såklart intresserad av morden och börjar efterspaningar. Det visar sig att förövaren är ofantligt stark och har brutit nacken på sina offer när han ströp dom. Små nålstick har också hittats på kvinnornas nackar. Det mest oroväckande är dock att ett ögonvittne säger att mördaren såg ut som ett ruttnande lik! Kolchak kommer snart i kontakt med Louise (snygga Jo Ann Pflug), en magdanserska/psykologistudent (???) som jobbade på samma klubb som ett av mordoffren. Han använder henne som lockbete för att lura fram mördaren. Spåren leder Kolchak ner i Seattles kloaksystem där mördaren byggt sig en fristad…

Lite förvånande så använder sig Curtis mer av humor den här gången. The Night Strangler är ofta på gränsen till ren komedi och särskilt Kolchaks och Vincenzos eviga bråkande spelas upp som comic relif. Detta betyder dock inte att filmen inte är läskig, för det är den! I början påminner den väldigt mycket om The Night Stalker och hela grundupplägget är i princip identiskt. Men sedan visar Curtis att han kan det här med skräck. Filmens slut (när Kolchak hittar mördarens makabra fristad i underjorden) är riktigt suggestivt till exempel. Även Mathesons manus måste berömmas eftersom han hittar på en originell och ganska märklig bakgrundshistoria åt mördaren. The Night Strangler är helt enkelt en väldigt stabil och klassisk skräckfilm. Lite synd är dock att Curtis och Matheson bantant ner de intressanta noir elementen från den första filmen. Samtidigt är dessa ersatta med en mer intressant historia och ett bättre slut. Jag har svårt att bestämma mig för vilken av filmerna jag gillar mest, men om jag skulle vara tvungen att välja så hade det nog blivit den första. I och med att grundpremissen är väldigt lik i båda, så är det nog mest en fråga om vilken man ser först. Så ni fattar att ni absolut måste se The Night Strangler också?!

Trots att jag inte gillar The Night Strangler lika mycket som The Night Stalker så är det en nödvändig film att se för alla skräckfans. Det är helt jävla fantastiskt att det i USA gjordes sådan kvalitativ skräck för tv! Båda Kolchak-filmerna spöar mycket annat i genren med hästlängder…

Filmen intro…

Horror Hotel (1960)

december 13, 2010

För inte så länge sedan skrev jag om den fantastiska amerikanska tv-filmen The Night Stalker. Den regisserades av John Llewellyn Moxey. Innan han åkte över Atlanten, så gjorde Moxey mycket tv-produktioner i Storbritannien. Horror Hotel (även känd som The City of the Dead) var hans första biofilm. Den producerades av Vulcan och var bolagets första skräckfilm. Sedan skulle den brittiska studion byta namn till Amicus Productions och bli en av Hammers största konkurrenter under 60- och 70-talet. Amicus lyckades inte bara få Vincent Price att ställa upp i en av sina filmer (den underskattade Madhouse), utan lurade även frekvent över Hammer-favoriterna Peter Cushing och Christopher Lee (The Skull, The House That Dripped Blood och I, Monster för att nämna några). Ännu mer intressant är att väldigt många av Amicus manus skrevs av duktiga skräckförfattaren Robert Bloch (mannen bakom Psycho). Som ni förstår så var bolaget inte en tattigare version av Hammer utan stod stabilt på egna ben. Horror Hotel är just en av deras filmer med Christopher Lee. Hur lyckades då Moxey och Vulcan/Amicus med sin allra första utflykt i skräckterritorium?

Nan (Venetia Stevenson) läser en kurs om häxor på collage och ska precis skriva en stor uppsats. Hon frågar sin professor Alan Driscoll (en Christopher Lee i sitt esse) om var hon kan få fram fakta om häxprocesser och han tipsar den unga studenten om Whitewood, en liten stad i New England där den berömda häxan Elizabeth Selwyn brändes på bål. Nans bror Richard (Dennis Lotis) är också akademiker, men tror inte på det ockulta. Han är dock skeptisk till att lillasystern ska spendera ett gäng veckor i en isolerad by mitt ute i ingenstans. Nan har dock bestämt sig och ger sig iväg trots sin brors protester. På de ringlande och dimmiga landsvägarna som leder till Whitewood stöter Nan på en märklig liftare. Denna väluppfostrade, äldre gentleman försvinner plötsligt när Nan parkerar utanför Raven Inn. Värdshuset drivs av Mrs Newless (en väldigt karismatisk Patricia Jessel). Hon är märklig och sträng. Nan inser snart att verken värdinnan eller någon annan i byn vill prata med henne. Men sedan träffar hon en gammal, blind präst (Norman Macowan) som inte vågar lämna sin kyrka eftersom häxorna är efter honom…

Det första man märker med Horror Hotel är det ursnygga svartvita fotot. Det dimminsvepta Whitewood med sina enstaka invånare som (likt zombies) traskar fram över det tomma torget är riktigt stämningsfullt. Handlingen känns dock ganska kliché och hela introt när Nan anländer till staden har man sett ett gäng gånger innan. Men sedan händer något. Ungefär mitt i Horror Hotel gör manuset en helomvändning. Det manusknep som används är snott rakt av från en annan väldigt känd skräckfilm (jag kommer inte att säga vilken eftersom jag inte vill sabba för er), men det fungerar exakt lika bra här! Plötsligt blir Horror Hotel intressant. Ju längre in man kommer desto märkligare blir den också och känns framåt slutet mer som en italiensk gotisk skräckfilm än en brittisk Hammerutmanare. Detta är ett bra betyg eftersom jag (som ni känner till vid det här laget) är ett jävligt stort fan av italiensk skräckfilm! Slutet är också ganska creepy i all sin enkelhet. Horror Hotel är helt enkelt 75 väldigt välgjorda och underhållande minuter.

Även om du tycker att det verkar småtrist i början så håll ut! Det vänder och du kommer komma ihåg filmen som en minnesvärd ockult thriller. Och självklart så kommer jag att återkomma till Amicus filmer…

Trailern är på gränsen till att avslöja för mycket, men klarar sig precis…

Horror Hotel är public domain och kan ses i sin helhet här

För er som inte känner till termen hentai så är det japansk pornografisk manga eller anime. Här i väst så är genren mest förknippad med demoner som våldtar unga tjejer. Denna subgenre är endast en liten del av hentai-utbudet och har sina kulturella förklaringar. Det är i Japan förbjudet att avteckna manliga könsorgan i bild, vilket medförde att tecknarna började föra in demoner i sin historier eftersom en tentakel inte nödvändigtvis behöver vara en penis. Hur som helst så ursäktar det inte subgenrens perversa sidor och sexet är nästan alltid förknippat med våld och död. Jag måste erkänna att mina kunskaper om genren är extremt bristande och att jag blir ganska äcklad av den. Ändå såg jag flera av de animes som bygger på Urutsukudoji-mangan när jag var yngre. Jag slukade all typ av animerad film från japan under den här perioden och gillade mest serien för att den var jävligt edgy. Däremot missade jag La Blue Girl helt. Det var inte fören nu nyligen som jag såg ett avsnitt av animen. Skillnaden jämfört med Urutsukudoji är att La Blue Girl innehåller mycket humor och inte helt är på allvar. Vad kan man då förvänta sig av den live action-film som bygger på La Blue Girl?

Filmen börjar med en tillbakablick som beskriver den uråldriga striden mellan två ninjaklaner; Miroku och Shikima. De senare kallade på demoner för att hjälpa dom att vinna striden mot Miroku-klanen, men en ung kvinnlig ninja lyckades besegra demonerna och förpassa dom till en annan dimension. Vi hoppar nu fram till modern tid där Shikima lyckats öppna en portal till vår värld och skicka hit en demon för att leta upp arvtagarna till Miroku-klanen. En av dessa är Miko (väldigt söta Saya Hidaka), en gymnasietjej som ska spendera helgen med sina två kompisar i den ena tjejens lägenhet eftersom det är föräldrafritt. Men demonen hinner före och besätter Mikos vän. Vad som nu följer är mängder av omotiverade lesbiska scener, tentakler som glider in mellan ben och pillar på tuttar i närbild och spontan nakenhet. Miko inser slutligen vad det är som händer och beger sig tillsammans med sin syster Miyu (Megumi Takahashi) in i Shikimas dimension för att besegra demonen. Detta visar sig inte vara så lätt som de trodde eftersom demonen är väldigt pilsk…

Att mangans skapare Toshio Maeda (tillika skapare av Urutsukudoji) skrivit manus till La Blue Girl: Revenge of the Shikima Realm borde ju båda gott (i alla fall om man tycker att källmatrialet är något att ha). Tyvärr är den här filmen så jävla billig att den helt omöjligt kan göra mangan (eller animen för den delen) rättvisa. Specialeffekterna är helt jävla horribla. Extremt tattiga datoreffekter blandas med nakna unga tjejer som ligger insvepta i tentakler som de uppenbart styr med sina egna händer! Fightingkoreografin är också jävligt löjlig och jag ska inte ens gå in på Mikos och Miyus ninjakostymer. I grund och botten så är detta en mjukporrfilm, med en plot som bara är en förevändning för att visa lite tentakelsex. I motsats till mangan/animen så är allting också helt humorbefriat vilket inte hjälper filmen alls. Att det finns så lite gore i filmen är också lite märkligt eftersom serien är jävligt våldsam. De hade väl helt enkelt inte råd med mer än en avbiten hand…

La Blue Girl: Revenge of the Shikima Realm följdes av ytterligare två live action-filmer. Den absolut största behållningen med dom är att Saya Hidaka återkommer i rollen som Miko. Annars är det samma skit om och om igen. Inte ens om du är ett fan av mangan/animen (varför du nu skulle vara det) ska du plocka upp den här. Om nu inte gummitentakler och nakna japanska skolflickor är din grej…

Här följer en trailer så ni kan kan se exakt hur billig denna straight to video-produktion är. Plus att ni får en glimt av ninjakostymerna…

Night of the Comet (1984)

december 9, 2010

Thom Eberhardt har inte gjort några vidare vettiga filmer under sin karriär. Men visst träffar han rätt ibland. Naked Fear (hans senaste långfilm från 2007) är en exploativ och underhållande historia till exempel. Eberhardts mest kända bedrift måste dock vara Night of the Comet. Denna populärkulturella parentes har fått ett lite oförtjänt stort kultfölje. Visst är den en okej symbol för 80-talets lite absurda amerikanska trashfilmer, men främst höjer den sig över mittfåran genom att vara riktigt märklig både till struktur och tema. Att den även innehöll lite kultiga b-stjärnor som Mary Woronov (som jag skrivit om), Kelli Maroney (Fast Times at Ridgemont High) och Catherine Mary Stewart (Weekend at Bernie’s) hjälpte nog filmen på traven. Samtidigt är Night of the Comet även ett perfekt exempel på när alla genrer på 80-talet skulle korsbefruktas med den omåttligt populära high school-genren.

Regina (Steward) är en hård brud som kan ta hand om sig. Hon jobbar extra på en biograf och innehar rekordet på arkadmaskinen i lobbyn. Just denna kväll ska en komet passera nära jorden och alla Los Angeles invånare är ute på gatorna för att bevittna spektaklet. Regina väljer istället att krypa ihop under en filt med snubben som jobbar i maskinrummet och hångla lite. Samtidigt bråkar Reginas lillasyster Samantha (Maroney) med tjejernas elaka styvmorsa, får på käften av henne och lämnar huset. Dagen efter när tjejerna vaknar så är alla människor borta och himmelen strålar i rött. På gatorna ligger bara kläder och damm. Regina och Samantha förstår snart att båda övernattat i rum gjorda av stål och att detta är anledningen till att de överlevt. Allt problematiseras ytterligare av att Reginas maskinistkompis mördas av en zombieliknande man. Vad fan var det som hände när kometen passerade? Finns det fler överlevare? Och vad håller de där märkliga vetenskapsmännen (med Mary Woronov i spetsen) egentligen på med?

Ni kanske tycker att handlingen låter underhållande, men Night of the Comet har flera helt enorma brister. En skum grej är att filmens intro är ganska suggestivt och presenteras lite allvarligt. Det är inte förrän under filmens andra halva som den blir rent och skärt trams. Detta är en lite märklig struktur som inte riktigt fungerar. Istället för att skrattet ska fastna i halsen och kryddas med allvar, så resulterar de barnsligt komiska momenten att man inte riktigt kan ta filmens allvarstyngda intro på allvar. Night of the Comet är även en märkligt barnvänlig film. Storyn är ju perfekt för att spetsa till med gore och sleaze, men detta händer aldrig. Det allra största problemet är dock att Eberhardt blandar genrer helt vilt. Först är det lite sci-fi. Sedan ställer filmen om till zombies och post-apokalyps. Samtidigt försöker den att vara en high-school komedi. Sedan ska det plötsligt bli en actionfilm. I början känns de huvudlösa impulserna Eberhardt uppvisar (att hoppa mellan genrer) som ganska underhållande och originella. Ju längre filmen går blir det dock mer och mer snurrigt. Spår i handlingen berörs bara väldigt ytligt (som hela zombie-grejen) för att sedan glömmas bort och ersättas av något annat. I slutändan är den här filmen helt obegriplig, men inte på ett underhållande sätt utan endast på ett väldigt förvirrande sätt.

Night of the Comet är film som inte liknar någon annan, men den missar sina chanser att underhålla och verkar i slutändan vara gjord av någon med ADHD. Lyssna inte på dom som försöker lura i er att detta är en av 80-talets stora kultfilmer, eftersom Night of the Comet inte är värd er tid…

Trailern är i alla fall ärlig. Den kan inte heller bestämma sig för vilken typ av film Night of the Comet är…