Mutant (1984)

mars 30, 2011

Jag hade väl inte riktigt kallat monsterna i den här filmen för mutanter. Titeln känns mer som ett försök att göra den mer intressant än vad den egentligen är. Nej, Mutant (inte att blanda ihop med Corman-produkten från 1982) är en gammal hederlig zombiefilm. Va, ännu en jävla zombiefilm? tänker kanske någon. Det blir den sista på ett tag. Jag lovar. Men hur många zombiefilmer har infekterade som kan smälta människor med händerna? De kanske är mutanter ändå? Den här filmen är även känd som Night Shadows (kanske en mer passande titel) och skulle ursprungligen regisseras av The House on Sorority Rows Mark Rosman. Han blev snart ersatt av b-films skådespelaren turned director John ‘Bud’ Cardos (som bla varit med i Al Adamsons Satan`s Sadists). I samma vända tvingades manusförfattarna att skriva om stora delar av handlingen och deras ursprungliga mutanter förvandlades allt mer till zombies. Sedan ändrades filmens titel till Mutant för att profitera på framgångarna med Alien. Rollistan fylldes även av tidstypiska b-kändisar (Wings Hauser, Lee Montgomery, Bo Hopkins) och fula specialeffekter. Jag låter positiv eller hur?

Josh (Hauser) och Mike (Montgomery) är två bröder från storstan som åker iväg för att tillbringa lite kvalitetstid ihop i den amerikanska södern. Snart hamnar de på kant med några rednecks som prejar av deras bil från vägen och bröderna tvingas att ta sig till fots till närmsta stad. De har knappt anlänt förrän de hittar ett lik. Mike kallar dit sheriffen (Hopkins), men då är liket ersatt av en liten gul pöl. I och med att Josh och Mike bråkat med traktens lokala busar så uppmanar sheriffen bröderna att lämna staden i gryningen. Han fixar rum åt dom hos en äldre tant. Under natten försvinner dock lillebrorsan Mike. Josh tvingas stanna kvar för att leta efter honom och träffar snart attraktiva Holly (Jody Medford från Chained Heat). Hon berättar för honom att folk i staden uppvisat symptom på något typ av virus. Sedan verkar de försvinna. Samtidigt tar sheriffen med sig prover på den gula sörjan till sin gamla flamma, Dr. Myra Tate (Jennifer Warren), som försöker analysera vad det är för någonting. Spåren leder snart till ett företag som dumpar kemikalier i trakten. Avfallet gör folk sjuka vilket medför att de förvandlas till zombies som utsöndrar en frätande vätska från händerna! I filmens final översvämmas staden av de muterande levande döda och Josh och Holly måste barrikadera sig i ett hus (endast beväpnade med molotovcocktails) för att överleva…

Visst låter det jävligt klassiskt? Att zombierna utsöndrar en frätande vätska från händerna finns bara med i handlingen för att fräta bort lik så att ingen av huvudkaraktärerna misstänker något förrän vi kommer till finalen (alltså de är till för att fräta bort plotholes!). Utöver detta faktum så görs det ingenting annat med denna superförmåga för att berika historien. Filmen är förvånansvärt fattig på gore och det förekommer i princip inga specialeffekter alls förrän slutstriden. Manusförfattarna har hävdat att anledningen till detta är att filmen inte skulle handla om splatter utan istället fokusera på stämning. Det tror jag inte det minsta på. Uppenbarligen satte budgeten rejäla fälleben i vägen för ”visionen”. Att Mutant led av pengabrist är genomgående. Visst händer det att man ser en och annan boom mic i lågbudgetskräckfilm, men att delar av kameraställningen som monterats på en bil under en körscen syns var något helt nytt för mig. Dock så har filmen en ganska märklig (och förvånande) styrka. Jag hade absolut ingen aning vilka av huvudpersonerna som skulle dö och vilka som skulle överleva. Att filmen inte tänker spela efter Hollywoods dramaturgiska regler etableras ganska tidigt genom att Josh hittar en död liten flicka. Jag var faktiskt genuint förvånad över att vissa av huvudkaraktärerna (som jag var helt övertygad skulle överleva) dog, nästan lite i förbifarten. Tyvärr så kan denna smått intressanta aspekt inte kompensera för all övrig inkompetens…

Mutant är en ganska märklig film. Det är en zombiefilm utan gore vilket omöjligt kan fungera. Det blir helt enkelt tråkigt. Att den sedan lyckas förvåna genom att döda av karaktärer som den framställt som huvudpersoner gör den bara ännu märkligare…

Väldigt tidstypisk 80-tals trailer…

Under 70-talet (fram till början av 80-talet) så var skräckfilmer med Don`t i titeln väldigt populära i USA; Don`t Answer the Phone, Don`t be Afraid of the Dark, Don`t Go In the Woods, Don`t Go Near the Park, Don`t Go In the House, Don`t Open the Door, Don`t Open the Window osv. Det är lite oklart hur den här lite märkliga trenden började, eftersom filmerna självklart inte har någonting med varandra att göra. Konceptet parodierades av Edgar Wright i hans hysteriskt lustiga fejktrailer Don`t till Tarantinos och Rodriguez Grindhouse. Vilken film var då den första Don`t-rullen? Ingen aning, men det kan eventuellt vara SF Brownriggs mentalsjukhusskräckis från 1973. Don`t Look in the Basement är även känd som The Forgotten och (lustigt nog) Don`t Go In the Basement. Texas-födda Brownrigg hade jobbat ett tag i olika ljudteam på en massa lokala lågbudgetproduktioner innan han regisserade den här debuten. Filmen blev en drive in-hit, men Brownrigg gjorde bara en handfull filmer till (bla ovan nämnda Don`t Open the Door) fram tills sin död 1996. Don`t Look in the Basement måste nog räknas som hans mest kända film och några få därute vill tillskriva den statusen som klassiker. Är den någonting att ha, då?

Don`t Look in the Basement utspelar sig helt och hållet på ett isolerat mentalsjukhus ute på landsbygden. Vi får skifta bekantskap med de intagna patienterna som alla är ganska slitna stereotyper. Vi har den knäppa gamla tanten som talar i gåtor, den krigsskadade soldaten, den unga attraktiva tjejen som är nymfoman, domaren som tog sitt jobb på för stort allvar och nu dömer alla, den stora, dumma killen som inte känner sin egen styrka och en handfull till. Dr. Stephens (Michael Harvey), klinikens överhuvud, driver ett alternativt terapeutiskt program som går ut på att vanföreställningarna ska uppmuntras till den gräns att patienten tvingas ta itu med dom. Denna fullständiga idioti leder till att Dr. Stephens redan i filmens början hetsar domaren (Gene Ross) så långt att han blir nedhuggen med en yxa. Snart anländer den unga sjuksköterskan Charlotte (väldigt söta Playboy-modellen Rosie Holotik) för att börja arbeta på kliniken. Hon möter Dr. Masters (Annabelle Weenick) som nu tagit över efter Dr. Stephens olycka. Masters förklarar att personalen inte bara bor på kliniken utan även inte låser sina dörrar eftersom igen hierarki ska uppstå mellan personal och patienter. Snart börjar lik dyka upp lite överallt…

Det första man märker är vilken jävla ful film Brownrigg knåpat ihop. Don`t Look in the Basement ser inte bara väldigt billig ut utan klippningen är också lat och ganska inkompetent. Detta hade inte behövt vara ett hinder om det fanns någon originalitet eller en intressant historia. Det finns det inte. Samtliga skådespelare spelar över å det grövsta och deras karaktärer är sinnessjukt (ursäkta lustigheten) endimensionella. Hela handlingen byggs upp mot en plottwist i slutet som kan vara den mest förutsägbara någonsin. Jag såg den komma bara en kvart in i filmen och jag är övertygad om att bara genom att läsa min beskrivning av handlingen ovan så kan ni också luska ut den. När väl det stora avslöjandet ska komma så drar Brownrigg ut på det alldeles för länge. Det verkar som om att han försöker skapa spänning, men det blir riktigt pinsamt eftersom alla som är över fem år redan för LÄNGE SEDAN lagt alla pusselbitarna på plats. Allt kryddas också (såklart) med lite tuttar och litervis med blod…

Don`t Look in the Basement är en ful, tråkig, förutsägbar och fullständigt meningslös film. Att den blev en stor hit i drive-in biografer visar bara hur jävla dumma amerikaner är… 😉

Bolaget marknadsförde filmen genom att hävda att det fanns en koppling till Last House On the Left (som de tom visar klipp ur i början av trailern!). Det finns ingen sådan koppling…

För inte så länge sedan gjorde jag en topplista med bra, lite mer udda zombierullar. Detta innebar tyvärr att jag gravt diskriminerade en av mina favoritfilmer genom tiderna; George Romeros Dawn of the Dead. Jag är även ett stort fan av Day of the Dead (Night of the Living Dead är mest intressant eftersom den startade genren), men Romeros andra zombiefilm har en extra stor plats i mitt hjärta. Den känns episk på ett sätt som de andra filmerna inte riktigt når upp till. Den har imponerande specialeffekter av Tom Savini. Den är en perfekt allegori över konsumtionssamhället och även en fascinerande vision om kapitalismens och varuekonomis sammanbrott. Den är både tragisk och jävligt spännande. Men allt det här vet ni redan. 😉

Och nu var det återigen dags för lite skräckserier! Det lilla svenska seriebolaget Denzin Comics gav 2006 ut den här miniserien ursprungligen publicerad som fyra delar av Dark Horse Comics. Jag är lite osäker på om Denzin lyckats ge ut något mer, men det är hur som helst ett ganska intressant val för ett förstasläpp. Djävulens fotspår innehåller inte bara miniserien utan även en prolog (släppt i Dark Horse-analogin Reveal), ett galleri med arbetsskisser och (fejkade?) faktautdrag ur böcker om demonologi som beskriver legenderna bakom de demoner som förekommer i serien. Det är en ganska komplett liten bok alltså. Scott Allie har författat den och han har tidigare gjort mängder med jobb åt Dark Horse (bla några HP Lovecraft-historier och bidragit till deras Star Wars-serie). Illustratörerna har tidigare tecknat serieversionen av Buffy the Vampire Slayer. Skaparna är alltså inte främmande för skräckgenren och just Lovecrafts arv vilar tungt över Djävulens fotspår. Både Clive Barker och Alan Moore talar sig varma för serien på omslaget. Men är den verkligen något att ha?

Lite lagom lovecraftianskt så utspelar sig Djävulens fotspår i Ipswich, Massachusetts. Huvudpersonen är en ung man vid namn Brandon Waite. Den senaste tiden så har hans familj drabbats av märkliga sjukdomar och incidenter. Brandon blöder näsblod konstant. Hans flickvän Sarah är sjuk hela tiden. Och Brandons storebror Dexter skulle precis få sitt första barn när hans fru upptäcker att bebisen försvunnit från hennes mage! Familjen får dock ingen hjälp och ingen förståelse från folk runt omkring. Brandons och Dexters far föll nämligen på med svartkonst och resten av stadens befolkning hatar dom för det. Fadern invigde Brandon i magins värld och lärde upp honom i det ockulta fram tills sin död för två år sedan. Men ju äldre Brandon blev desto mer förstod han att hans far gjorde detta endast för att kunna experimentera på sin egen son. Den unge mannen misstänker hur som helst att det är mörka krafter som förbannat familjen. Han använder nu (motvilligt) sina omfattande kunskaper i det ockulta för att efterforska vad det kan vara som drabbat dom. Det visar sig snart att Brandons far ingick i ett kontrakt med mörka krafter. Spåren pekar mot en huvudlös demon som kalls Erissa Jonna…

Vi kan direkt konstatera att Djävulens fotspår är en ganska typisk historia för den ockulta genren. Vi snackar alltså om förbannelser inom släkten, återuppståndelse från det döda, ritualer och uråldriga demoner. Historien saknar originaliteten från tex Hellblazer eller Preacher. Detta betyder dock inte att den är dålig, kanske bara lite förutsägbar. Vad som däremot höjer historien avsevärt är utdragen om demonologi. Legenderna om Erissa Jonna och Idpa (den andra demonen i historien) ger faktiskt jävligt mycket kött på benen åt ploten och sände kalla kårar längst med min ryggrad. Dock borde Denzin lagt dessa texter först i boken (istället för efter miniserien) eftersom de då hade bidragit till historien på ett helt annat sätt. Något som dock är positivt är att det svenska förlaget tryckt serien i svart vitt. Jag har sett den färglagda amerikanska tryckningen och måste erkänna att historien gör sig bättre utan färg. Den blir helt enkelt läbbigare. Denzin borde dock ha sett över sin översättning en extra gång eftersom den inte alltid känns helt klockren.

Djävulens fotspår är kanske inte världens mest spännande historia, men den fungerar för stunden. När jag läst klart den kände jag mig dock ganska mätt på Brandon Waite och var inte speciellt nyfiken på vad som hände med honom sedan. Är du extremt törstande efter ockulta skräckserier (och kan din Hellblazer utantill) så kan den vara värd att plocka upp…

Top 5: Bra zombiefilmer

mars 21, 2011

Nu kommer vi till en genre många håller väldigt kär. När jag tänker på zombiefilm så tänker jag inte främst på I Walked with a Zombie eller The Serpent and the Rainbow. Bara för att en film har zombies med så är det inte automatiskt en zombiefilm. Jag hade kanske kallat de två nämnda filmerna för ockulta (och grundade i haitisk voodoo-lore). Tycker att zombiegenren skapades av George A Romero när han 1968 regisserade Night of the Living Dead. Genren definieras av (för mig i alla fall) att samhället faller samman, kampen för överlevnad under dessa förhållanden och mer eller mindre fokus på gruppdynamik. Och många zombies såklart! Jag har försökt utesluta mer kända filmer vilket betyder att Romero tyvärr har fått stryka på foten. Även Dawn of the Dead (2004), 28 dagar senare, 28 veckor senare, REC, Braindead och Shaun of the Dead är mycket bra filmer, men de får ge vika för annat. Och trots att jag tycker att Re-Animator är galet underhållande, så passar den inte definitionen helt. Däremot så hade tex Quién puede matar a un niño? passat in. Den har alla genrens kännetecken (trots att ungarna inte käkar upp de stackare som dom mördar). Men den har redan hamnat på en annan lista. Som vanligt så är ordningen ingen särskild.

Rabid (1977)

Denna tidiga ansträngning av David Cronenberg är hans take på zombiegenren. Porrskådisen Marilyn Chambers är med om en motorcykelolycka och opereras med experimentell plastikkirurgi vilket får henne att utveckla en smak för blod. Hennes offer uppvisar rabiesliknande symptom och snart hotas hela Montreal. Välgjord och intressant.

Let Sleeping Corpses Lie (1974)

Jag har redan skrivit en recension av spanjoren Jorge Graus fantastiska zombiefilm, men det känns som om ingen sådan här lista är komplett utan den. Även känd som The Living Dead at Manchester Morgue.

Return of the Living Dead III (1993)

Det var ett svårt val att välja mellan Dan O`Bannons första film i serien och del 3. Eftersom jag tycker att den tredje delen är väldigt underskattad så fick den komma med på listan. Brian Yuzna har regisserat och detta är absolut hans bästa film. Och det är en tragisk kärlekshistoria full med gore!

Nightmare City (1980)

Denna flummiga zombiefilm av Umberto Lenzi är inte bara en av hans bästa filmer utan den är även riktigt underhållande. Lämna bara logiken vid dörren när du ser den. Jag säger som Tarantino; Springande zombies är inget nytt. Lenzi gjorde det redan 1980!

Tombs of the Blind Dead (1971)

Spanska regissörer verkar kunna göra bra zombiefilm (REC någon?). Amando de Ossorio gjorde fyra filmer om levande döda, blinda korsriddare som återuppstår. Den första är bäst och är en märklig blandning av trash, gore och scener som nästan liknar konst. En riktig klassiker och korsriddarzombisarna ser helt fantastiska ut!

——————————————–

Hedersomnämnande:

Deathdream (1974)

Denna film är även känd som Dead of Night och The Night Andy Came Home. Anledningen till att den hamnade utanför listan är att filmen egentligen skiljer sig för mycket från de definitioner som sattes upp ovan (vilket även fantastiska Messiah of Evil gör och därför missar den också listan). Bob Clarks anti-krigs film om en levande död soldat som kommer hem från Vietnam är dock helt jävla fantastisk och förtjänar ett hedersomnämnande.

The Guardian (1990)

mars 18, 2011

Jag vet att det har varit (förvånansvärt) mycket 90-tals film den senaste tiden här på bloggen. Det är ett årtionde som jag egentligen hatar när det kommer till genrefilm. Trash is king lovar att bättra sig på den fronten i framtiden. Men idag ska vi snacka om en ganska bortglömd film av William Friedkin. Jag kan direkt avslöja för er att detta inte är någon ny Exorcisten. För mig är Friedkin grovt överskattad. Han gjorde en och en halv bra film. The French Connection är helt jävla fantastisk. Exorcisten är riktigt väl utförd, men haltar väldigt mycket. Dess största bedrift var att den lyckades bli den första skräckfilmen som var nominerad till en Oscar för bästa film. Jag har inte läst William Peter Blattys roman (och kan därför inte jämföra), men stör mig på att filmen i princip är reklam för katolska kyrkan. Detta betyder dock inte att Exorcisten är en dålig film. Jag spyr bra på det övertydliga budskapet (och har därför svårt för den). Efter denna dundersuccé har Friedkin inte gjort speciellt mycket skräckfilm alls. Han regisserade ett avsnitt av 80-tals versionen av The Twilight Zone och det är allt. Hur blev då hans återkomst med The Guardian?

Det första ni måste känna till om den här filmen är att den hade jävligt mycket problem på manusstadiet. Det ryktas om att flera av författarna gick i väggen när de försökte sammanställa Dan Greenburgs roman till en fungerande film. Slutligen hoppade Freidkin in själv och det verkar som om filmen skrevs färdigt medan den filmades. Det märks (men mer om det sedan). Universal trodde uppenbarligen The Guardian skulle sälja bara genom att de smällde upp namnet på snubben som regisserat Exorcisten på affischen. Detta medförde att jävligt mycket pengar lades på specialeffekter. Det var nu nästa problem uppstod. The main attraction, nämligen det levande trädet, pajade under inspelningen och det nya effektteamet gjorde lite förändringar som peppade Freidkin att skriva om manuset ännu en gång. Det var så filmens slut skapades. Som ni säkert förstått vid det här laget så är The Guardian en jävligt sabbad film. Det är förvånande att Universal inte bara la locket på hela skiten. Men det är väl logiken bakom profitmaximering; städa upp din sabbade vara så du åtminstone kan sälja den till någon (och få tillbaka en bråkdel av insatsen). Denna någon är uppenbarligen jag…

Phil (b-skådisen Dwier Brown) och hans flickvän Kate (grymt attraktiva Bond-bruden Carey Lowell från Licence to Kill) är ett yuppiepar som flyttar från Chicago till Kalifornien. Han är fotograf och hon är inredningsarkitekt och de ska ha en unge. I filmens början så ser vi hur ett annat par får sin bebis bortförd av en barnflicka som sedan erbjuder den till ett skumt träd ute i skogen. En text berättar för oss att druider brukade offra barn. Hur som helst så bestämmer sig våra huvudpersoner för en särskild barnflicka, men hon råkar ut för en dödlig olycka (en helt hysterisk scen!) så företaget skickar någon annan. Hon heter Camilla (Jenny Seagrove från Local Hero) och verkar helt perfekt. Den unga engelska kvinnan gör allt för Phil och Kate; lagar mat, tar hand om gäster, vill aldrig vara ledig och behandlar deras lilla unge som sin egen (allt ett yuppiepar i karriären kan begära!). Men hon är nästan för bra. När en av deras vänner gör närmanden så får han först kalla handen och när han sedan följer efter Camilla ut i skogen så ser han henne praktiskt taget ha sex med ett träd. Sedan mördas han av präriehundar. Ni hör väl hur det låter?

När The Guardian kom ut så blev den totalsågad. Jag brukar inte lägga så mycket värde vid filmrecensioner i mainstreampressen, men i det här fallet förstår jag verkligen deras argument. Filmen är jävligt sönder. I princip helt jävla idiotisk. Allvarligt talat värre än vanligt. Det finns flera argument för detta. Scenen när Camilla försöker ta parets unge ur kuvösen är ett exempel. Phil smäller till henne och sedan flyr han och Kate FRÅN ETT SJUKHUS FULLT MED FOLK (DE RINGER INTE POLISEN) OCH ÅKER HEM BARA SÅ ATT DE KAN ATTACKERAS AV DE DÄR JÄVLA PRÄRIEHUNDARNA! En annan fullständigt absurd aspekt är hur den här druidkvinnan har lyckats stjäla barn i (eventuellt) hundratals år utan att någon brytt sig speciellt mycket. Och hur fan hittade hon ett magiskt, levande träd i just Kalifornien (som i princip inte har någon jävla skog alls)? Samtidigt är det just sådana här märkligheter som gör The Guardian så himla underhållande. Det är en b-film med en alldeles för stor budget. Enstaka scener är även extremt välgjorda och (faktiskt) genuint läskiga. Totalupplevelsen är därför splittrad på gränsen till psykotisk. Det verkar ändå som om Freidkin var medveten om att hela projektet var kört för han fläskar på rejält med naket och gore (speciellt mot slutet vilket gör det hela ännu mer uppenbart). Jenny Seagrove har nog lika mycket tid utan kläder som med (hon är ju druid och dom beter sig väl så) och goreeffekterna är kanske inte jättefrekventa, men när de väl kommer så fläskas det på rejält. Det magiska trädet däremot får sin motsvarighet i Evil Dead 2 att framstå som din värsta mardröm…

Kontentan är i alla fall att The Gurdian är en grymt underhållande film. Den är påkostad och snygg, men samtidigt helt absurd. Det märkligaste av allt är att när Freidkin får fritt spelrum så lyckas han faktiskt skapa något genuint obehagligt. Men det blir såklart helt omöjligt att ta på allvar pga allt det andra. Glömde jag säga att Jenny Seagrove (av någon oförståelig anledning) är helt otrolig i sin roll?

Trailern får filmen att se ut som Handen som gungar vaggan. I jämförelse med The Gurdian så är det en Oscarkandidat! Inga magiska träd som pillar kvinnor på tuttarna och inga druider. 🙂

Vixens: Linnea Quigley

mars 16, 2011

Linnea Quigley kallas ofta ”Queen of the Bs”. Hon flyttade från Davenport (Iowa) till Kalifornien och började först som modell. Snart kom hon in i b-films industrin och blev den absolut största amerikanska exploitationstjärnan under 80- och början på 90-talet. Hennes första lite större roll kom i kalkonen Don`t Go Near the Park 1981. Sedan var hon med i slashern Graduation Day, lägenhetsskräckisen The Black Room och den fantastiskt underhållande vigilante-rullen Savage Streets. Quigley gjorde även en minnesvärd insats i Silent Night, Deadly Night där hon med tuttarna i vädret spetsas på renhorn av den psykotiska tomten. Efter det gjorde hon en av sina mest kända roller (som Trash) i Dan O`Bannons humoristiska zombieklassiker Return of the Living Dead. Det var den rollen som gjorde Quigley till en riktig b-films stjärna och hon började få allt större roller i allt mer trashiga filmer; Creepozoids, Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama, Hollywood Chainsaw Hookers, Vice Academy och Witchtrap för att nämna några. En annan mer uppmärksammad roll Quigley hann med var som Suzanne i Night of the Demons. Jag tror jag nöjer mig där eftersom tösen verkligen varit med i hur mycket skit som helst och fortfarande dyker upp i straight to DVD-produktioner. Utöver sin filmkarriär har Quigley hunnit med att skriva några böcker om b-films industrin och engagera sig i djurrättsfrågor.

Efter att filmitch tipsade mig om MR James noveller började jag att läsa lite om författaren. Det var då jag upptäckte att en av mina absoluta favoritskräckfilmer från 50-talet (Night of the Demon) bygger på en av hans noveller! Nu insåg jag att jag verkligen måste läsa James. Det har jag tyvärr inte hunnit än. Däremot så hittade jag en annan filmatisering som jag bara var tvungen att se. Under 60-talet började BBC att visa ett program för avant-garde dokumentärer kallat Omnibus. Lite förvånande dök en filmatisering av James upp som ett avsnitt i programmet 1968. Jonathan Miller regisserade novellen Oh, Whistle, And I’ll Come To You, My Lad nu kallad endast Whistle and I`ll Come to You. Filmatiseringen var endast 42 min lång, men fick en otrolig respons. Den var så väl mottagen att BBC några år senare skapade en hel serie som endast bestod av James-filmatiseringar kallad A Ghost Story for Christmas. Förra året fick Whistle and I`ll Come to You en remake på BBC Two med John Hurt i huvudrollen. Många britter kallar kortfilmen för TV-historia och dess genomslag går alltså inte att ignorera. Jag är den sista person som ifrågasätter brittisk TV:s förmåga att filma spökhistorier. Som ni kanske känner till så är en av mina absoluta favoritfilmer på spöktemat en brittisk TV-film; The Women In Black. Hur skulle då en kortfilm från slutet av 60-talet kunna mäta sig med denna?

Det finns egentligen inte så mycket att säga om handlingen. Det är en väldigt rak och enkel historia som Miller berättar. Duktiga karaktärsskådespelaren Michael Hordern (Örnnästet och mycket annat) spelar en äldre professor som beger sig ensam på en semester vid den brittiska östkusten. Han tar in på ett värdshus och är inte nämnvärt intresserad av att socialisera med de andra gästerna. Professorn verkar något egen och när en man börjar konversera med honom vid frukosten får vi ett smakprov på hans hemmasnickrade filosofier och självgoda sätt. Den äldre mannen tror att han kan rationalisera bort allt som han inte kan förklara. Efter frukost börjar professorn lägga till sig med en vana som omfattar långa promenader längst med stranden. En dag hittar han en gammal förvuxen kyrkogård. Den ligger ut mot en ravin som sluttar ner mot havet. Längst ute ligger en ensam grav. Professorn upptäcker att halva graven rasat ner för ravinen och längst med den raserade sidan sticker lite ben ut. Men där finns även något annat. En flöjt. Nöjd med sitt fynd stoppar professorn ner den i fickan och återvänder till värdshuset. Väl på sitt rum betraktar han den murkna gamla träflöjten. Något verkar vara ingraverat på den. Med en penna stencilerar han över texten på ett papper. Den lyder kort; whistle and I`ll come. Utan en eftertanke blåser professorn i flöjten. Samma natt drabbas han av fruktansvärda mardrömmar…

Whistle and I`ll Come to You är en kort, enkel och fruktansvärd effektiv liten film. Trots sin korta speltid så är historien väldigt långsam (de första 20 minuterna) och överhuvudtaget så är dialogen sparsam. Trots detta så kunde jag inte slita blicken från vad jag såg. En stor anledning till detta är Horderns förtjänst. Sällan ser man en så intressant karaktär när det ges så lite material att jobba med till skådespelaren. Med sitt märkliga kroppsspråk och konstanta mummel ger Hordern den gamla professorn liv. Det är en helt galet bra skådespelarinsats. Under filmens sista halva så ville jag dock slita bort blicken, men kunde samtidigt inte (nu av helt andra anledningar). Miller fyller här den korta historien med knäppa phantasmagoriska bilder och spänningen blir i princip outhärdlig fram tills det ofrånkomliga slutet. Jag får gåshud bara när jag skriver detta! Filmens absolut största tillgång är det originella spöket. Jag har aldrig sett något liknande. Det är enkelt, helt sjukt fantasieggande och hur jävla effektivt som helst. Så mycket värre än något som några sminkörer eller specialeffektmakare hade kunnat skapa. Jag överdriver inte när jag säger att det känns som en mardröm; en lite sliten jämförelse som brukar slängas ut om både det ena och det andra. Fast om någon film förtjänar epitetet så är det Whistle and I`ll Come to You. David Lynch har inte knäppare fantasi. Det absolut märkligaste i sammanhanget (om man ska tro imdb) är att Miller aldrig gjorde någon annan film; verken före eller efter den här kortfilmen. Det känns som en mindre skandal!

BBC släppte denna eminenta lilla spökhistoria på DVD för några år sedan. Den utgåvan är utgången, så det enda sätt att se filmen är på nätet. Själv såg jag den på youtube, men den finns säkert även på andra ställen (så man slipper klicka var tionde minut) om man letar lite. Lägg 40 min av ditt liv på att se denna pärla. Jag är nu i alla fall helt övertygad om att brittiska spökhistorier som är filmade för TV aldrig kan vara dåliga.

Självklart var Roger Corman tvungen att skita ur sig ytterligare en barbarfilm med snyggot Lana Clarkson i huvudrollen. Howard R. Cohen återkom ännu en gång som manusförfattare (det sista manus han någonsin skrev) och som regissör valde Corman den gamle medarbetaren Joe Finley. Barbarian Queen II blev hans enda erfarenhet i registolen, men Finley gick vidare till att färglägga film i en massa storproduktioner (wow, vilken bedrift!). Trots att sju år har gått mellan filmerna så verkar Lana Clarkson inte ha åldrats en dag (hon var 30 när uppföljaren spelades in). Kommer ni förövrigt ihåg vad jag skrev om Clarksons karaktär i den första Barbarian Queen? Eftersom Clarkson dog i Deathstalker, så skapade Corman bara en ny karaktär åt henne som var exakt likadan i spin-offen. Det lustiga är att samma sak händer igen (Spoiler: trots att Amethea överlevde den förra filmen)! Varför inte bara göra en direkt uppföljare? Filmerna är ju ändå i princip likadana. Eller så var det knappt någon jävel som såg den första Barbarian Queen så Corman och Cohen kanske inte tyckte det spelade någon roll. Men varför då göra en uppföljare överhuvudtaget?

Clarkson är denna gång prinsessan Athalia. Hennes far är ute i krig och rykten går att han är död. Kungens rådgivare Ankaris (Alejandro Bracho) tar tillfället i akt och genomför en stadskupp. Han fängslar Athalia och planerar att göra sin bortskämda och sadistiska dotter Tamis (Cecilia Tijerina) till tronarvinge. I ett tornrum finns också en magisk spira och om Ankaris har den i sin ägo så kommer ingen kunna stoppa honom. Dock är det bara Athalia som vet den hemliga trollformeln som måste rabblas innan man kan röra vid artefakten. Den ondskefulla kuppmakaren försöker få prinsessan att avslöja orden, men hon vägrar. Slutligen bestämmer sig dock Ankaris att skita i spiran och avrätta Athalia. Men hon lyckas fly och möter snart en motståndsrörelse ute i skogen bestående av en massa amazonkvinnor. Samtidigt så drabbas befälhavare Aurion (Greg Wrangler) av kval. Han har alltid varit förälskad i Athalia, men har nu blivit lovad av Tamis att bli kung om han väntar på henne tills hon växt upp. Samtidigt använder den onda flickan sig av magi för att förändra sitt utseende och beger sig iväg efter Athalia för att lönnmörda henne…

Som ni säkert hör så är det lite mer handling den här gången. Barbarian Queen II verkar förövrigt även marginellt mer påkostad om man jämför med den första filmen (dock väldigt marginellt). Det finns i alla fall några få (tattiga) specialeffekter den här gången. Samtidigt så verkar antalet statister vara färre (så det går nog på ett ut). Våldtäkterna är inte lika frekventa som i den första filmen, vilket dock inte betyder att den här filmen är mindre sleazy. Clarksons topp åker av i tid och otid (en gyttjebrottningsscen fastnar i minnet) och Barbarian Queen II innehåller en exakt likadan scen som i den förra filmen; där Clarkson hänger fängslad, barbystad och plågas av fienden. Den absolut störigaste aspekten med Barbarian Queen II (bortsett från dess grymt töntiga undertitel) är karaktären Noki som spelas av Elizabeth A. Jaeger. Hon räddas från en våldtäkt av Athalia och hennes amazonkvinnor och slår sedan följe med dom. Nokis roll är att vara comic relief och man vill bara strypa henne. Hon ramlar och slår sig, springer in i saker, härmar de andra karaktärernas miner för att verka cool och dödar folk av misstag när de attackerar henne bakifrån eftersom hon inte kan hantera vapen. Noki är med alldeles för mycket vilket i princip gör filmen outhärdlig. Annars så är Barbarian Queen II i princip samma film som sin föregångare; trashig, corny, billig, med mycket tuttar och fullständigt inkompetent regi. Ganska kul alltså. 😉

Om den första filmen är din guilty pleasure så kan du med fördel se uppföljaren med. Det är faktiskt en lite snällare film Corman skiter ur sig den här gången. Dock är jag inte helt säker på att det något större fokuset på manus är till filmens fördel, eftersom historien i slutändan framstår som fullständigt osammanhängande och idiotisk. Fans av Cormans sword and sorcery-bedrifter och Lana Clarkson kommer dock att ha en fest när de ser den.

Eftersom trailern i vanlig ordning innehåller en massa bröst (och råkade vara flaggad på youtube av den anledningen) så får ni hålla till godo med den censurerade versionen…

Jane Jensen skrev några av det tidiga 90-talets bästa datorspel. Hon är framför allt intressant för fans av skräck. Hennes Gabriel Knight: Sins of the Fathers är en perfekt ockult thriller. Djupt manus, fantastiska karaktärer och (kanske framförallt i det här sammanhanget) helt jävla otrolig musik. Och nej; jag har inte klarat spelet än (är på dag 3 för närvarnade)…

Hittar ingen bra länk just nu, men spelet finns att ladda ner på nätet gratis (Sierra har gått i konkurs). Vad väntar du på? Om ni är nyfikna på hur Gabriel Knight ser ut så kolla på det här klippet nedanför (titta bara inte för länge eftersom den som lagt upp det spelar igenom halva spelet).