Somos lo que hay har skapat ganska mycket buzz bland genrefans den senaste tiden. Jag känner inte att min roll främst är att skriva om nyare skräckfilm, men likt A Serbian Film så är den här mexikanska filmen svår att ignorera. Vissa recensenter (som fokuserar på skräckgenren) har hävdat att den här filmen ”gör för kannibalfilmen vad Låt den rätte komma in gjorde för vampyrfilmen”. Sådana uttalanden gör ju en fantast intresserad. Mexikansk skräckfilm för mig är främst camp; som när wrestlingledender möter skräckfigurer/mytologiska varelser (tex Santo vs. las mujeres vampiro från 1962). Eller så snackar vi om de LSD-trippar som tex Juan Lopez Moctezumas (Alucarda, Mansion of Madness) eller Chano Uretas (Braniac) tog. Vi har även de filmer som knäppskallen Alejandro Jodorowsky spelade in i Mexiko. Inte att förglömma heller är Guillermo del Toros fantastiska vampyrfilm Cronos (som den här filmen har en märklig koppling till, se nedan). Mitt intryck av landets skräckfilmshistoria är alltså minst sagt splittrad. Jag måste erkänna att Jorge Michel Graus debutfilm är ganska befriande i sammanhanget. Det är verkligen ingen dålig film. Den är smått unik. Kanske bara lite överskattad…

I Mexico Citys förortsslum bor en familj som inte är som alla andra. Filmen börjar med att fadern kollapsar i ett köpcentrum och dör. Händelsen leder till att den redan ansträngda relationen mellan de två bröderna Alfredo (Francisco Barreiro) och Julian (Alan Chavez) förvärras ytterligare. Den förste är försiktig och tillbakadragen. Den senare är en utåtagerande våldspsykopat. Familjen behöver ett nytt överhuvud och brödernas syster Sabina (Paulina Gaitan) försöker hjälpa Alfredo till makten. Familjen är nämligen ingen vanlig familj. De är rituella kannibaler organiserade efter ett strikt patriarkalt mönster och någon måste föra hem mat till bordet. Mamman har dock svårt att acceptera Alfredo som sitt nya överhuvud eftersom hon tycker att pojken är en vekling. Ännu värre blir det när Alfredo och Julian tar med en prostituerad hem. Det var antagligen genom att äta horors smittade kött som fadern dog. Maktkampen inom familjen kommer att leda till att två poliser hamnar dom på spåren och det kommer att få förödande konsekvenser för alla inblandade…

Det finns en extremt märklig scen i We Are What We Are. När pappan hamnar på bårhuset så lånar Grau både skådespelare och dialog rakat av från del Toros Cronos. Jag tror att det ska föreställa en hyllning, men blir tyvärr distraherande eftersom scenen inte riktigt passar med den övriga tonen i We Are What We Are och känns väldigt ryckt ur sitt sammanhang. Om vi bortser från den konstigheten hur är då filmen i övrigt? Inte riktigt en skräckfilm precis. We Are What We Are framstår mer som ett mörkt, modernt fantasydrama. Att det finns en familj ritualistiska kannibaler i ett modernt Mexico City framställs som helt självklart tex. Annars så är det mycket fokus på maktkampen och relationerna inom familjen. Dessa är filmens drivkraft och framställs på ett intressant sätt. Särskilt systern Sabinas motiv är dunkla och mångfasetterade. Hon är den som egentligen drar i trådarna bakom kulisserna och spelar ut de båda bröderna mot varandra. De scenerna är filmens absoluta styrka. Grau visar inte mer gore än vad han behöver och filmen är märkligt smakfull trots sitt tema. So far so good, men We Are What We Are dras med andra problem. Dramaturgin haltar rejält under filmens sista halva och slutet är inte bara överkonstruerat utan kommer också väldigt plötsligt. Det känns som om all den tid Grau lagt på karaktärsutveckling aldrig får sin utdelning. Att han avrundar allting med en skräckfilmsdoftande sista scen känns också väldigt malplacerat i förhållande till hur filmen framställt karaktärerna tidigare.

Nej, någon kannibalfilmens Låt den rätte komma in är inte We Are What We Are. Historien är för svag och filmen är lite för slarvig. Det betyder dock inte att Grau inte gjort en intressant film. We Are What We Are är smått originell och ibland faktiskt ganska rörande. Klart sevärd alltså så länge du inte förväntar dig några storverk. Framförallt så kan det vara värt att hålla ögonen på vad Grau kommer göra härnäst…

Trailern är väldigt skräckfilmig…

Last Cannibal World (1977)

januari 14, 2011

Nu var det äntligen dags för en kannibalfilm! För er som inte är så bevandrade i denna subgenre så kan jag berätta att den utvecklades ur de italienska mondo-filmerna. Mondo var så kallade mockumentarys som presenterades som resereportage. Regissörerna sade sig resa runt i världen för att leta efter kulturellt betingat våld och sex. Filmerna blandade ofta verkliga dokumentära klipp med regisserade partier och fejkat gore. Ofta skildrades ursprungsbefolkningarna i olika länder (de som lever under mer eller mindre primitiva förhållanden) och genren anklagades ofta för rasism (med all rätt!). Ur dessa infödingsskildringar växte den italienska kannibalgenren fram i slutet av 70-talet. Den första filmen som räknas till genren är Umberto Lenzis The Man from the Deep River som kom redan 1972, men kannibalfilmens glansperiod infann sig från slutet av 70-talet till början av 80-talet. Genren blandade ofta in ”dokumentära” partier i handlingen (eller i alla fall så valdes en visuell stil som såg dokumentär ut), som en homage till den subgenre som filmerna utvecklats ifrån. Världens mest kända kannibalfilm använde sig tex av denna stil på ett väldigt effektivt sätt. Den filmen är Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. På många sätt är den en perfekt representant för genren eftersom den så tydligt visar vad kannibalfilmerna ville röra upp för känslor.

Genren definierade sig själv ofta som skräck, men dess poäng har aldrig varit att skrämma dig. Istället är filmerna ett test i uthållighet, där du som publik utmanar dig själv i hur mycket äckligheter du pallar att se. För er som inte sett något ur genren så måste jag faktiskt resa ett varningens finger eftersom kannibalfilmerna är några av de mest extrema filmer som någonsin gjorts. Det absolut värsta med dom är deras nästan ritualiserade dödande av djur. Detta är en av kvarlevorna från mondo-filmerna och självklart fullständigt oförsvarbart. Ibland får det faktiskt motsatt effekt eftersom det verkliga dödandet bara visar hur fejk filmernas specialeffekter är i jämförelse. Så var dock inte fallet med Cannibal Holocaust. Deodatos film kändes smärtsamt realistisk, mycket tack vare den dokumentära stilen och väldigt välgjort gore (för en gångs skull). Vad folk ofta inte vet är att Cannibal Holocaust inte är Deodatos enda försök i genren. År 1977 gjorde han Last Cannibal World (aka Jungle Holocaust) och 1985 gjorde han den märkliga genrekompotten Cut and Run (där en av ingredienserna är just kannibalfilm). Idag ska vi prata om den första filmen, nämligen Last Cannibal World.

Ploten är välkänt genreterritorium. I Filipinernas djungel letar ett företag efter olja. Snart tappar styrelsen kontakt med expeditionen. Robert (Massimo Foschi från Investigation of a Citizen Above Suspicion) och Rolf (Ivan Rassimov som nästan varit med i samtliga italienska exploitationfilmer) är två spekulanter som flyger ut i djungeln för att hitta det försvunna lägret. Men deras flygplan får problem och kraschar. När de väl lokaliserar expeditionens tältläger så är alla människor borta. Snart attackeras de av en aggressiv stam ur ursprungsbefolkningen. Robert och Rolf blir separerade och den förre förs till en grotta. Där blir han utsatt för tortyr och förnedring av infödingarna. Samtidigt inser han att dom är kannibaler och att han kan vara nästa huvudrätt på menyn! Han blir dock utsläppt ur sitt fängelse av en snygg infödingskvinna (den burmesiska skådespelerskan Me Me Lai som spelade samma roll i flera kannibalrullar). Kvinnan har börjat intressera sig för den konstiga bleka mannen. Paret flyr snart med stammen hack i häl. Robert har dock påverkats av sin omgivning och börjar spontanvåldta sin kvinnliga kompanjon. I en grotta i djungeln hittar de en sjuk Rolf som lyckats gömma sig för kannibalerna. Men kommer trion att lyckas fly tillbaka till civilisationen?

Last Cannibal World innehåller kannibalgenrens alla klassiska teman. Huvudpersonen måste tex själv bli en vilde för att överleva i en ogästvänlig miljö. Samtidigt tar filmen även upp subgenrens eviga fråga. Bara för att västvärlden har den mest avancerade civilisationen så betyder det väl inte automatiskt att vi har rätt? På denna punkt är kannibalfilmerna mycket mer sympatiska än den genre de föddes ur. I Last Cannibal World så tränger sig västvärlden allt längre och längre in i djungeln i sin jakt på olja och får vad dom förtjänar när de ignorerar att det redan finns ett folk som bor i regionen. Samtidigt så ska man akta sig för att dra på för stora växlar när det kommer till den här subgenren. Filmernas främsta syfte är att äckla. På denna front är Deodato en mästare! Det finns något skitigt och realistiskt över hans kannibalfilmer som ingen annan regissör i genren lyckas kopiera. Lenzis genreförsök känns tex mer som färgglada och perversa serietidningar. Inget fel i det. Jag tycker att hans Cannibal Ferox är ganska underhållande. Men poängen är att den filmen representerar något helt annat. När jag ser Last Cannibal World så känner jag ett äckel som jag aldrig upplever när jag ser Lenzis kannibalfilmer. Det finns helt enkelt en känsla av realism hos Deodato. Speciellt ritualerna och våldet skildras nästan dokumentärt vilket bidrar till filmens styrka. Kombinationen av kamerafilter, klippning, miljöer och regi bidrar till att göra Last Cannibal World till en högst obehaglig och minnesvärd film. Om Cannibal Holocaust är världens bästa kannibalfilm, då håller den här starkt andraplatsen. Jag önskar dock att Deodato hade hållit sig uteslutande till den här genren (bortsett från några få undantag). Ni som sett Bodycount förstår nog vad jag menar…

Utifrån genrens förutsättningar så är det här en helt fantastisk film. Men den stora frågan är vad du faktiskt tycker om själva genren. Last Cannibal World är en brutal, makaber, realistisk, ångestladdad och spy-framkallande film. Om du har abstinens efter Cannibal Holocaust då är detta den perfekta medicinen. Om du däremot känner dig det minsta osäker på om du pallar att se den här filmen, då ska du nog avstå…

Last Cannibal World finns i Noble Entertainment-boxen Cannibal -The Collection.

Även trailern spelar det dokumentära kortet. Berättarrösten sabbar dock allt… 🙂

ps. En varning måste utfärdas om jävligt brutalt våld riktat mot djur!