När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Annonser

Dust Devil (1992)

februari 18, 2012

Senast jag skrev om Richard Stanley så sa jag att han hade grym potential. Hur står sig då hans drömprojekt jämfört med Hardware? Dust Devil är en jävligt konstig film. Den blandar fantastisk kvalité med trash, och regissören skäms inte för någon av uttrycksformerna. Detta gör sydafrikanen till en Dario Argento-figur (vilket inte är så konstigt eftersom det är hans favoritregissör). Extremt väl genomförda konstnärliga visioner blandas med gore och haltande skådespel. Stanley hade även andra problem. När den här filmen först var klar så hatade den amerikanska distributören Miramax resultatet. De klippte ner Dust Devil med över 30 minuter. Samtliga övernaturliga aspekter fick stryka på foten och Zakes Mokaes roll minimerades (provocerande eftersom han är en svart huvudperson i en film som utspelar sig i Afrika). Detta ledde till en lång konflikt mellan Stanley och bolaget. Slutligen lyckades han samla ihop tillräckligt med egna pengar för att klippa om filmen som den var tänkt från början. Det är denna final cut jag sett. Vad jag hört om den ursprungliga bioversionen är att den känns som en väldigt stympad film. Inte så konstigt kanske, eftersom Dust Devil förlitar sig tungt på långa stämningsskapande scener. Manuset har två inspirationskällor. Dels grundar det sig på mardrömmar Stanley hade när han var yngre och dels är den influerad av en verklig seriemördare som härjade i södra Namibia (runt den lilla staden Bethany). Och det är i just Namibia större delen av den här filmen är inspelad. Inspelningen hade stora problem med regionens sandstormar. Filmens producent JoAnne Sellar lyckades även gå vilse i öknen när hon letade efter inspelningsplatser. Alla dessa historier runt Dust Devil har gett den ett ordentligt kultfölje.

Wendy (ganska attraktiva Chelsea Field) flyr från sin våldsamma make (Rufus Swart) och börjar köra mot den namibiska gränsen. Hon vill ut ur Sydafrika och se havet. Samtidigt så mördas en kvinna på en gård och hela stället bränns ner. Snuten Ben Mukurob (Zakes Mokae) utreder mordet och besväras av de rituella målningar som gjorts med kvinnans blod inne i det nedbrända huset. Samtidigt plågas han av fruktansvärda mardrömmar som omfattar den kvinna som lämnade honom. Ben väljer motvilligt att kontakta en schaman (som bor i en övergiven drive-in biograf) för att få reda på mer om symbolernas innebörd. Han lär sig att de rituella målningarna pekar mot en Nhadiep, en demon som kan anta vilken form som helst (alltså en shapeshifter). Enligt legenderna så färdas den med vinden och jagar de oälskade och de som inte har något att leva för. Just nu så är varelsen försvagad och har svårt att bryta sin mänskliga form (spelad av duktiga Robert John Burke). Den behöver döda för att öka sin kraft. På väg genom öknen träffar Wendy varelsen och ger den lift. Mannen har en märklig dragningskraft på henne och de slutar som älskare. Inte långt efter bevittnar varelsen när Wendy överväger att ta livet av sig och han börjar tveka om han ska att döda henne. Märkliga saker händer snart i deras omgivning. Samtidigt lyckas Ben springa på Wendys make, som begett sig iväg för att hitta sin fru, och dessa slår sig ihop eftersom polisen förstått att kvinnan kommer att leda honom till varelsen. Allt kulminerar på en dammig gata, i en övergiven spökstad, mitt i den namibiska öknen.

Dust Devil är en poetisk övernaturlig thriller med en stark stämning av den afrikanska kontinenten. Filmen tjänar extremt mycket på att vara inspelad på plats och naturbilderna tar ibland andan ur en. Stanley är noga med att etablera en realistisk kontext för sin skräckhistoria och filmen lyckas (med små medel) skildra kontinentens rasmotsättningar och även ge en känga åt Afrikas koloniala historia. I början av filmen var jag lite förvånad att så många av karaktärerna är vita, men efter hand så förstod jag att detta har en poäng. Alla européer i Dust Devil är extremt ensamma människor, utan någon livslust, och detta gör att Nhadiep dras till dem. Men Dust Devil är även en western. Referenserna till denna genre är många. I filmens slut ställs till exempel Mokaes polis mot den övernaturliga varelsen i den folktomma staden. Båda bär hatt och trenchcoat och scenen är som hämtad ur en random western. Denna originella genremix gör Dust Devil väldigt unik. Vissa scener i filmen är även så vackra att de blir rörande. De är så fyllda till bredden med mystik och symbolik att de känns genom hela kroppen. Stanley framstår här som en väldigt karismatisk och spirituellt sofistikerad sektledare. Det låter som om jag älskar den här filmen, eller hur? Nästan. Dust Devil har även ganska stora brister. Det märkas att filmen har klippts om flera gånger. Dramaturgin har blivit lite lidande på vägen (det fattas fortfarande runt en kvart från råklippningen). I vissa partier tar sig Stanley tid att etablera hur karaktärer möts och skapa en känsla av att resa in i det okända. Men framåt slutet så händer saker väldigt snabbt och karaktärer möts av en slump som kanske inte känns så trovärdig. Nästa problem är skådespeleriet. Fantastiskt duktiga skådespelare ställs bredvid folk som är ganska horribla. Absolut sämst är rättsmedicinaren som säger sina repliker så otroligt styltigt att det hörs att hon har haft svårt att memorera dem. Zakes Mokae är tyvärr också ganska svajig. I vissa scener är han riktigt bra, medan han i nästa stund i princip stakar sig. Det känns därför som om vissa scener hade mått bäst av en omtagning och det verkar som om produktionsbolaget hetsade Stanley att avsluta filmen snabbt. Vad jag läst så var det även bråk mellan Stanley och Miramax runt casting och vilka skådespelare som skulle få olika roller. Som tur är så är Robert John Burke riktigt bra i rollen som den övernaturliga varelsen och Chelsea Field fungerar också helt ok (och hon var inte Stanleys val som Wendy). I slutändan så är Dust Devil (precis som Hardware) en skum mix mellan högt och lågt. Den går från konstfilm till gore och sleaze på några sekunder och kryddar allt med westernposer. Någonstans så förstår jag att Miramax gick in med saxen för detta är absolut inte en kommersiellt gångbar film. Men samtidigt så är den märkligt fascinerande och ibland tom rörande…

Jag är ett fan av Richard Stanley, men samtidigt medveten om att det är en regissör som du antagligen älskar eller hatar. Någonstans är jag övertygad om att han är lite knäpp och allt beror på om du anser att han är det på ett bra sätt eller ett dåligt. Vill du se någon av hans filmer så hade jag nog rekommenderat dig att se Hardware först. Gillar du den så är du redo för Dust Devil

Trailer för Stanleys omklippta version. Musiken bidrar sjukt mycket till filmens stämning…

Cult of the Cobra (1955)

februari 11, 2012

Jag har märkt att 50-talet varit lite av ett svart hål här på bloggen. Detta kanske inte är så konstigt eftersom majoriteten av mina favofilmer gjordes under 70- och 80-talet. Dock betyder det inte att det inte gjordes några obskyra rullar (som passar Trash is King!) under detta årtionde. Cult of the Cobra kanske inte tillhör de allra mest udda genreyttringarna från 50-talet, men filmen är sannerligen bortglömd. Den fungerade lite som konstgjord andning för Universals skräckdivision. Under 50-talet så hade studion tappat sin forna glans. Universal var en gång i tiden bidragande till att forma den moderna skräckgenren (genom filmer som tex Tod Brownings Dracula, James Whales Frankenstein och Karl Freunds The Mummy), men framåt 40-talet så började bolaget långsamt att tappa flås (George Waggners epokavgörande varulvsfilm är undantaget). De grävde ner sig i allt mer spekulativa uppföljare ju längre tiden gick och blev omsprungna av sina kreativa efterföljare. I ett sista desperat försök att återvinna sin skräck-cred så sneglade Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör satte de Francis D. Lyon, en ganska tråkig gun for hire. Målet var att göra en lite sexig skräckfilm om exotism och förbjuden kärlek. Och om en vacker kvinna som kan förvandla sig till ett djur…

Sex amerikanska soldater, som varit stationerade i Stilla havet, har permission i Indien. Andra världskriget är slut och de har lite tid att roa sig innan det är dags att resa hem. De drar runt och beter sig allmänt svinigt mot befolkningen. När de träffar en ormtjusare, får de höra talas om en hemlig sekt som dyrkar kvinnor som kan förvandla sig till ormar. Soldaterna försöker övertala ormtjusaren att ta med dem på en av sektens ritualer, men han vågar inte. Slutligen erbjuder de honom en massa pengar (the american way!) och den fattiga mannen viker sig. Men soldaterna måste lova att vara väldigt diskreta. Detta skiter de såklart fullständigt i. Så snabbt en kvinna i helkroppsstrumpa dansar upp ur en korg börjar en av soldaterna att fotografera allting från under sin kåpa. Sekten kommer på amerikanerna och soldaternas lösning är att de misshandlar alla som är där och sätter fyr på templet! Innan de lyckas fly skriker dock sektledaren att de är förbannade och att de alla kommer dö. Redan natten efter så kommer en orm in i en av soldaternas rum och biter ihjäl honom. De övriga fem åker tillbaka till USA och börjar leva civila liv. Historien kretsar nu runt två av dem; Paul (Richard Long från House on Haunted Hill) och Tom (Marshall Thompson från bla Fiend Without a Face). Dessa är rumskamrater och snart flyttar en mystisk kvinna in i lägenheten mittemot. Hon heter Lisa Moya (genreaktrisen Faith Domergue) och Tom blir störtförälskad i henne. Men Lisa stöter bort honom och självklart ruvar hon på en ganska uppenbar hemlighet. Hon är utsänd av sekten och kan förvandla sig själv till en orm. Snart börjar de återstående soldaterna att dö och Paul (den enda sympatiska karaktären i hela filmen) börjar misstänka att Lisa har en koppling till dödsfallen. Tom vägrar dock att lyssna och Lisa själv börjar få tvivel eftersom hon förälskat sig i honom…

Rent tekniskt så är Cult of the Cobra välgjord. Den är snyggt filmad och har några imponerande scener för sin tid (som bilkraschen). Filmen är även ganska fartfylld och historien rör sig i ett bra tempo. Men manuset är en stor jävla klyscha. Hela filmens grundkoncept är stulet rakt av från Cat People och allting blir därför väldigt förutsägbart. Där Jacques Tourneur lyckades utvinna märklig poesi ur det här konceptet och säga någonting om kvinnlig sexualitet i 40-talets USA, så har Lyon inga sådana intressen överhuvudtaget. Istället så fläskar han på rejält med sentimentalitet. Det finns även andra stora skillnader. I Cat People så är Simone Simons kattkvinna filmens huvudperson, medan det i Cult of the Cobra istället är de grymt osympatiska soldaterna. Detta skapar ganska stora problem med identifikationen. Du bryr dig helt enkelt inte om de lever eller dör. Det finns inte heller samma ambivalens runt de övernaturliga elementen. Vi vet i princip omedelbart att Faith Domergue kan förvandla sig till en orm och att det bara är en tidsfråga innan huvudpersonerna förstår detta. Trots att filmen har en större budget och är mer tekniskt imponerande så känns den ändå som en fattigmanskopia av en bättre film. Framförallt så förstår jag hur bra Tourneurs film faktiskt är när jag tvingas jämföra de båda. Det finns dock ändå ett underhållningsvärde i Cult of the Cobra. Den fungerar som tidsfördriv och är absolut inte tråkig. Men den är även ett sorgligt monument över hur fattiga Universal var på idéer under 50-talet…

Det är svårt att rekommendera Cult of the Cobra. Vi du se någon av Universals gamla skräckfilmer så hade jag nog tipsat om James Whales The Old Dark House från 1932. Den har något som Cult of the Cobra saknar, nämligen originalitet…

Filmens bästa scen är absolut själva ritualen i början. Den lyckas vara både absurd och ganska stämningsfull…

The Vault of Horror (1973)

februari 7, 2012

Jag tycker att jag tjatar en hel del om det brittiska skräckbolaget Amicus Productions här på bloggen. Men ändå har jag inte recenserat en enda av de antologifilmer som gjorde dem kända. Sju stycken blev det totalt (om jag inte räknat fel) mellan åren 1965 till 1973. The Vault of Horror är alltså sen i denna cykel och kom samma år som en annan av bolagets antologiskräckisar; From Beyond the Grave. Samma år kom även en TREDJE antologifilm som hette Tales That Witness Madness. Den kan eventuellt vara en ÅTTONDE antologifilm från Amicus, men fans debatterar om bolaget verkligen låg bakom den filmen eller inte. Hur som helst så var det brittiska filmbolaget pionjärer inom den här formen av skräckfilm. Flera gånger filmatiserade de historier från dåtidens stora skräckserietidningar. Året innan så hade Amicus gjort den allra första filmatiseringen av historier från Tales from the Crypt. Även The Vault of Horror var en serietidning som gavs ut av EC. Den publicerades första gången i början av 50-talet och återutgavs under 60- och 70-talet. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, skrev om historierna för vita duken. Han hade tidigare skrivit manuset till bolaget första antologifilm; Dr. Terror`s House of Horrors. Regissör blev en riktig genreveteran. Roy Ward Baker började hos konkurrenten Hammer där han bland annat gjorde Scars of Dracula och The Vampire Lovers. Han var även regissören bakom Quatermass and the Pit som byggde på den kultiga sci fi-serien. Men Bakers största bedrift var nog att regissera den antagligen bästa antologifilmen som Amicus lyckades spotta ur sig; Asylum. Man kan säga att det var lite av ett dream team som fick äran att förvalta EC:s arv den här gången.

Fem män träffas i en hiss. De vill åka till olika våningar, men hissen för ner dem i ett källarvalv. Där finns konjak framdukad på ett bord och fem fåtöljer. Männen slår sig ner och börjar prata. De kommer snart fram till att de alla plågats av fruktansvärda mardrömmar den senaste tiden och de börjar att återge dessa drömmar för varandra. I den första historien så letar Harold (Daniel Massey) efter sin försvunna syster. En privatdetektiv lyckas hitta henne och så snabbt Harold känner till var hon befinner sig mördar han mannen. Han åker till den lilla staden och börjar fråga efter systern. Men invånarna verkar vara rädda. De hävdar att något kommer fram så snabbt det blir mörkt. Nästa historia berättas av Arthur (skräckveteranen Terry-Thomas från bland annat de båda Dr. Phibes-filmerna). Han är en sjuklig pedant och hackar konstant på sin yngre och osäkra hustru bara hon flyttar en tidning. Slutligen får hon flipp. Sedan är det Sebastians tur (Curd Jurgens från The Mephisto Waltz). Han arbetar som illusionist och drömmer att han under en resa till Indien får se världens mest fantastiska trolleritrick. Sebastian går till extremer för att lära sig trickets hemlighet vilket får förödande konsekvenser. Maitland (Michael Craig) har också en mardröm han vill berätta om. I den planerar han och en vän ett försäkringsbedrägeri. Maitland ska ta ett Romeo och Julia-gift som får honom att bli skendöd. När han begravts ska vännen gräva upp honom och de ska dela på livförsäkringen. Men vännen har såklart inga planer på att hjälpa honom upp ur graven. Slutligen är det Moores tur (Tom Barker, alltså Dr. Who). Han är en konstnär och i drömmen bor han på Haiti. Moore får reda på att han blivit blåst på pengar av sin agent i maskopi med en galleriägare och en konstkritiker. Han uppsöker en voodoo-präst för att utkräva hämnd. Denna ger honom en förmåga att döda folk genom att måla deras porträtt och sedan förstöra dem.

The Vault of Horror är inte Amicus bästa antologifilm. Ramhistorien är alldeles för svag och vissa av berättelserna är lite för underutvecklade. Inte så konstigt eftersom filmen endast är lite över 80 min och klämmer in hela fem historier. Sämst är den om mannen som blir levande begravd. Den hade behövt en extra twist och känns ärligt talat ganska plump. Baker och Subotsky var dock så rutinerade att de sparade den absolut bästa historien till sist. Berättelsen om konstnären som använder voodoo för att hämnas på sina fiender är både ganska fyndig och välkonstruerad. Det är nog även den längsta historien av alla fem. Detta betyder dock inte att The Vault of Horror på något sätt är dålig. Likt övriga antologifilmer från Amicus så har den en ganska ”mysryslig” stämning. Skådespeleriet är mestadels bra och när det inte är det så är det i alla fall alltid charmigt. Särskilt Terry-Thomas är minnesvärd i en roll som han spelar över på helt rätt sätt. Lite oväntad brutalitet släng också in med effektivt resultat. Det är traditionella moralhistorier där de dåliga människorna får vad de förtjänar; vare sig det är av övernaturliga krafter eller ödets ironi (och ibland även av en sund portion svart humor). Väldigt många anser att detta är en av Amicus allra bästa antologifilmer, så felet kanske ligger hos mig. Mitt problem är att jag jämför de alla med Asylum och den triumferar med sin extremt välskrivna och oförutsägbara ramhistoria (signerad den fantastiska Robert Bloch, alltså författaren till Psycho). The Vault of Horrors största brist är just dess ramhistoria. Jag genomskådade den redan efter den första berättelsen och tyvärr så tror jag att ni också redan gjort det bara genom att läsa min beskrivning ovan…

Är du nyfiken på Amicus antologifilmer (och det borde du vara) så är The Vault of Horror en perfekt ände att börja i. De har gjort flera av världens allra bästa bidrag till denna subgenre (om man nu kan kalla skräckantologier för en genre) och de står sig starkt i konkurrensen med Mario Bavas Black Sabbath och George Romeros Creepshow. Om du ser denna före Asylum så är nog chansen stor att du kommer att gilla den mer än mig…

Trailern spoilar i princip allt som går att spoila i filmen. Lustigt att musiken har tagits från Asylum. Douglas Gamley skrev ju soundtracks till båda filmerna…

Motel Hell (1980)

januari 2, 2012

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…

The Leopard Man (1943)

december 30, 2011

Nu har turen kommit till Jacques Tourneurs sista RKO-skräckis. Efter den enorma succén med Cat People ville Val Lewton göra ännu en film på kattema. Inspiration fann han i författaren Cornell Woolrichs roman Black Alibi (en författare som Hitchcock senare också skulle filmatisera när han gjorde Fönstret åt gården). Lewton anlitade återigen manusförfattaren Ardel Wray (I Walked with a Zombie) för att adaptera denna historia om ett gäng mord i en amerikansk/mexikansk gränsstad för vita duken. Märkligt nog så finner vi även här en ganska stor inspirationskälla för Paul Schraders remake av Cat People från 1982 (trots att den här filmen inte har någonting med de båda ursprungliga Cat People-filmerna att göra). Detta kan tyckas märkligt, men egentligen så sätter Schrader fingret på något centralt. The Leopard Man riktar sig till samma publik som såg Cat People och leker med deras förväntningar. Filmen är mycket mer effektiv om du först sett Tourneurs förra kattfilm och då framstår The Leopard Man nästan som meta. Hela plottwisten spelar på vad vi förväntar oss av en film vid namn The Leopard Man och vänder upp och ner på dessa förväntningar. Och visst finns det en svart panter i den här filmen också. Det är tom samma svarta panter som Lewton och Tourneur använde i Cat People. Hur står sig då The Leopard Man i den stenhårda konkurrensen med Tourneurs båda övriga RKO-skräckfilmer? Ganska bra. Som skräckfilm så känns den nog mest modern av samtliga RKO-rysare. Samtidigt så är filmen mer än skräckthriller än en renodlad skräckfilm. Men jag återkommer till detta. Nu tar vi handlingen…

Kiki Walker (attraktiva Jean Brooks från The Seventh Victim) är en nattklubbssångerska i en liten amerikansk stad som ligger på gränsen till Mexiko. Hennes manager Jerry Manning (Dennis O`Keefe) anser att Kiki behöver krydda sitt uppträdande, så han hyr en svart panter som hon ska uppträda med på scen. Men redan första kvällen går allt åt helvete. Pantern sliter sig från sitt koppel och flyr. Snart dyker liket av en ung flicka upp. Hennes kropp har klösmärken och intill hittar polisen spår av katthår. Hela den lilla staden går ihop för att hitta det förrymda kattdjuret innan det dödar igen, men pantern går inte att finna nånstans. Snart dyker ännu ett lik upp. Och ännu ett. Manning börjar dock tvivla på att det är pantern som är skyldig till dödsfallen. Han konsulterar både indianen som äger pantern och en forskare (James Bell). Morden sker på öppna platser där kattdjuret inte borde känna sig trängt och alla offren är unga kvinnor. Gamla indianlegender talar om att människor kan förvandlas till kattdjur, men är verkligen svaret så enkelt? Eftersom både Manning och Kiki anser sig skyldiga till att pantern flydde (och vill rentvå sina namn) börjar de att gillra en fälla. De vill fånga in den verkliga mördaren…

Jag nämnde ovan att The Leopard Man känns väldigt modern. Detta beror nog mest på att filmen har en hög bodycount. Tourneur lägger mycket kraft på att bygga upp mordscenerna och trots att man inte får se själva morden så hade upplägget fungerat i en modern slasherfilm. Med briljant regi och ett öga för detaljer lyckas Tourneur göra flera av dödsögonblicken minnesvärda. Bäst är scenen med den unga tjejen som blivit utelåst. Medan familjen försöker få upp den låsta dörren angrips hon på andra sidan och vi hör hennes skrik. Sedan flyter blodet in under dörren och in i huset. Överhuvudtaget så delar The Leopard Man mycket stämning med regissörens två tidigare skräckfilmer. Konstraster mellan ljus och mörker används mycket effektfullt (särskilt i filmens slutscener) och öknen runt den lilla staden ser hotfull och extremt ogästvänlig ut. Trots att historien kanske är den minst komplexa av de tre filmerna, så innehåller nog The Leopard Man den enskilt bästa dialogen. Ardel Wray fick hjälp att skriva repliker av Edward Dein (senare regissör av The Leech Woman) och det märks att dialogen är genomarbetad. Den är förvånansvärd befriad från den lite teatraliska sentimentalitet som präglade många av tidens filmer och bidrar nog också till filmens moderna känsla. Tyvärr så tycker jag inte riktigt att upplösningen mäter sig med resten av filmen. Den är absolut inte dålig (och känns helt logisk), men jag hade nog förväntat mig lite mer.

The Leopard Man är ännu en väldigt lyckad skräckthriller av Lewton och Tourneur. Det är faktiskt förvånande hur psykologisk filmen i slutändan är (att säga mer är en spoiler). Den är mer spännande än Cat People, men kan inte riktigt mäta sig med med den mångbottnade och creepy I Walked with a Zombie. För att du ska få ut maximalt ur den kräver den dock att du ser Cat People först…

Trailern gör ett bra jobb med att marknadsföra filmens mysterieaspekter…

Cat People (1942)

december 13, 2011

Den första lågbudgetfilmen Jacques Tourneur gjorde åt RKO Radio Pictures skräckdivision blev även deras mest kända. Val Lewton och Tourneur hade träffats på inspelningen av den David O Selznick-producerade I skuggan av giljotinen (där Lewton ansvarade för vissa scener, medan Tourneur tillhörde andra teamet). Lewton (som precis fått jobbet att dra igång skräckproduktion som kunde konkurrera med Universal) värvade Tourneur som sin första regissör. Manuset skrevs av DeWitt Bodeen och det var hans första. Bodeen skulle skriva manus till flera av RKO-rysarna, som den grymma The Seventh Victim och uppföljaren The Curse of the Cat People. Historien är originell och helt uppenbart inspirationen för True Bloods werepanthers. Vi snackar alltså om ett släkte som kan förvandla sig till större kattdjur. Likt många andra så är min bild av mytologin väldigt präglad av Paul Schraders remake från 1982 med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell. Det var den av de båda filmerna jag såg först och 80-tals inkarnationen tog verkligen tillvara på historiens sexuella undertoner (till överdrift, vill vissa hävda). Alan Ormsbys och Schraders manus var inte bara influerat av Tourneurs film utan tog även in vissa (få) element från uppföljaren. Filmitch skrev i sin dubbelrecension av originalet och remaken att han förväntade sig sex och spänning av Tourneurs film, men att han inte fick något av det. Visst ter sig Cat People väldigt lam med dagens mått mätt, men jag tror faktiskt inte det var så den sågs när den kom. Det finns ju tom en nakenscen i filmen (när huvudpersonen sitter i badkaret) och detta var 1942! Den behandlar även kvinnlig sexualitet på ett förvånansvärt öppet sätt vilket nog fick både en och annan amerikansk sedlighetspolis att sätta popcornen i vrångstrupen. Men mer om det sedan. Jag tror att alla åtminstone har ett hum om handlingen…

Simone Simon spelar Irena Dubrovna, en serbisk immigrant i New York. Hon är en ensam kvinna som har en märklig fascination för en svart panter i stadens zoo. Irena besöker den dagligen och ofta målar hon tavlor med pantern som motiv. En dag träffar hon Oliver (Kent Smith från The Spiral Staircase) vid kattburen och han blir blixtförälskad i den vackra serbiskan. Men så snabbt Oliver försöker komma närmare Irena så stöter hon bort honom. Det visar sig tidigt att hon tror att hennes hemby fick en förbannelse lagd över sig, en förbannelse som kan förvandla henne till ett kattdjur. Enligt legenderna så händer metamorfosen när hon känner avundsjuka, när hon känner sig hotad eller om någon närmar sig henne sexuellt. Irena vågar därför inte släppa in Oliver in på livet. Trots detta (och eftersom han är galet förälskad i henne) gifter sig paret. Problem börjar dock hopa sig när Oliver umgås allt mer med sin snygga arbetskamrat Alice (Jane Randolph). Avundsjukan gror i Irena och Alice börjar känna sig allt mer förföljd. Oliver är övertygad om att hans hustru har psykiska problem och övertalar henne att börja gå till en psykolog (Tom Conway från I Walked With a Zombie), men snart blir doktorn också förälskad i den mystiska kvinnan. Självklart så förvandlas Irena verkligen till ett kattdjur och i filmens slut beger hon sig ut efter de som sårat henne….

Det finns ett stort problem när jag ser Cat People. Eftersom jag redan sett Schraders remake så är det ingen överraskning att Irena verkligen tillhör det mytomspunna kattfolket. Tourneur håller på det avslöjandet till filmens absolut sista akter och självklart så fråntar mina kunskaper om manuset väldigt mycket av spänningen. Utöver detta faktum så fokuserar Cat People förvånansvärt mycket på karaktärernas relationer. Filmen är mer ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm. Att manuset är en metafor för förtryckt kvinnlig sexualitet är omöjligt att undvika att läsa in och i dessa skildringar så är den förvånansvärt modern. Irena har full kontroll över sin sexualitet och låter inte någon man att bestämma villkoren. Konsekvensen för de som försöker blir förödande. Samtidigt uppvisar Tourneur en märkligt poetisk ådra i skildringen av relationen mellan kattkvinnan och den inburade pantern. Dessa scener är återkommande genom filmen och får sin utdelning i det tragiska och mångbottnade slutet. Det finns alltså flera styrkor i både manusets mångsidighet och regins kompetens. Men samtidigt så känns filmen mycket längre än sina 73 min. Det finns flera (långa) scener där Oliver och Irena försöker få bukt på sin frostiga relation och dessa scener börjar slutligen att kännas som deja vu. De bidrar inte nödvändigtvis till att handlingen förs framåt och känns smått överdramatiska ibland. Detta är synd eftersom grundhistorien både är unik och intressant.

Jag förstår varför Cat People är så populär. Som kvinnoskildring så var den långt före sin tid och historien är bra. Samtidigt så tar den lite för lång tid på sig att komma igång och plottwisten har blivit rejält spoilad av tidens gång. Detta är absolut inte min favorit bland Jacques Tourneurs RKO-filmer.

Majoriteten av scenerna kommer från filmens slut…

När man tänker på äldre spansk skräckfilm så tänker man oundvikligen på Paul Naschys filmer. Men vad folk ofta glömmer bort är att Spanien hade en stor skräckfilmsvåg under 60- och 70-talet. En sorgligt bortglömd talang från denna era är Narciso Ibáñez Serrador. Han ses nog som en doldis eftersom han endast regisserade två långfilmer. Annars har han mest jobbat med TV. Han har gjort TV-filmer (skräck som tex El Trapero och La Pesadilla) plus en jävla massa TV-serier. Ibáñez Serrador är absolut mest känd för den fantastiska (och kontroversiella) onda barn-rullen Who Can Kill a Child? från 1976. Har ni inte sett den så måste ni leta upp den. Det finns liksom ingen annan film som riktigt liknar den (och jag känner att jag måste skriva en ordentlig recension på den nån gång snart). The House That Screamed (La Residencia på spanska) var Ibáñez Serradors första biofilm och den har fått en del uppmärksamhet eftersom det ryktas att Dario Argento sagt att han gillar den. Vad som är ännu mer intressant är att det finns vissa (ytliga) kopplingar mellan Ibáñez Serradors film och Argentos egna Suspiria. Båda utspelar sig på internatskolor för flickor och i båda filmerna tvingas karaktärer att utreda ett gäng mystiska mord vilket får dem att avslöja skolornas hemligheter. Men där slutar likheterna. Ibáñez Serradors film är mycket mer jordnära än den operainfluerade och surrealistiska Suspiria. Om The House That Screamed verkligen influerat Argento eller inte låter jag därför vara osagt. Men det borde åtminstone (helt rättfärdigat) öka intresset för denna väldigt välgjorda film.

The House That Screamed utspelar sig på ett flickinternat i Frankrike någon gång under 1800-talet. Skolan riktar in sig på ”besvärliga” flickor (ni kan nog tänka er hur detta definierades under denna tid) och dit anländer unga Teresa (Cristina Galbó) tillsammans med en rik välgörare. Hon är faderslös och mamman är prostituerad. Den äldre mannen tycker synd om flickan och betalar internatavgiften så att hon kan få någonstans att bo och en utbildning. Men vad Teresa inte vet är att internatet får Lundsberg att framstå som en spa-semester! Skolan drivs av fru Fourneau (duktiga Lilli Palmer från bla The Boys from Brazil) och hon har utvecklat starkt auktoritära uppfostringsmetoder som omfattar grov pennalism. Isolering och piskstraff är vanliga vid överträdelser av skolans regler. Vid sin sida har hon Irene (Mary Maude från bla Crucible of Terror), en av eleverna som tagit begreppet kamratuppfostran till nya höjder. Fru Fourneau har även en tonårsson vid namn Luis (John Moulder-Brown) som bor på internatet och som hon inte låter träffa någon av flickorna eftersom ” de är dåliga för honom”. Han tillbringar sin tid med att spionera på tjejerna och även att inleda relationer med vissa av dem i smyg. Den hårda pennalismen ledder till att flera av tjejerna gör ansträngningar att fly från internatet. Men alla som försöker mördas brutalt. Mördaren städar sedan snabbt undan sina spår. När Teresa blir utsedd till Irenes nya hackkyckling tvingas även hon att göra ett försök att sticka…

Om man läser min beskrivning av handlingen ovan så låter det som ganska välkänt territorium, men den gör inte filmen rättvisa. Under den första timmen av The House That Screamed förekommer knappt några skräckscener alls. Istället så skildras livet, karaktärerna och relationerna på internatet med stor omsorg. Filmen framstår som en 1800-tals variant av Ondskan, fast med bara tjejer i rollerna. Detta känns som Ibáñez Serradors främste syfte med filmen. När skräcken börjar smyga sig på är den också fasligt kompetent utförd (och sker framför allt i perfekt lagom doser). Morden är extremt stiliserade och nästan vackra. Ibáñez Serrador använder klippning och slowmotion på innovativa sätt och fläskar inte på med gore, utan anstränger sig istället för att skapa ett rejält jävla obehag hos tittaren. Och de långa kameratagningarna längst mörka korridorer och in i kolsvarta dörrar fungerar. Det finns ett enormt krypande obehag i The House That Screamed som dels kommer från det faktum att vi bryr oss om den sympatiska Teresa och dels från regissörens extremt skickliga scenkompositioner. När ungefär en halvtimme återstår av filmen gör Ibáñez Serrador ett grymt vågat drag med handlingen. Det är inte unikt, men få som försökt sig på det har lyckats. Spanjoren tillhör den lyckade kategorin och allt i filmen omkullkastas. Scenen är en brygga till förklaringen bakom vad som faktiskt pågår på internatet och trots att filmen både har drag av en pre-giallo och en pre-slasher så är inte själva mördarens identitet det mest intressanta. Istället så är det motivet. Förklaringen är enkel, men blir ändå i Ibáñez Serradors händer riktigt jävla obehaglig. The House That Screamed är på flera plan det perfekta äktenskapet mellan drama och skräck. Allt från kameraarbete och musik till skådespeleri och iscensättande skriker kompetens och kvalité (om ni ursäktar ordvitsen).

The House That Screamed är en otroligt sevärd långfilm från en regissör som tyvärr regisserade alldeles för få. Det är även en film som borde tilltala folk som inte är genrefans. Den är tragisk och rörande, men lyckas också vara ordentligt läbbig. Jag tycker dock att Who Can Kill a Child? är ännu bättre!

Den amerikanska trailern försöker få filmen att se ut som en grindhouserulle. Det är den inte…

The Other Hell (1981)

november 19, 2011

Om vi snackar om de vildaste, mest utflippade italienska exploitationfilmerna då är Bruno Mattei kung. En total avsaknad av skam i kroppen och med en helvild fantasi lyckades Mattei göra de flesta genrer underhållande. Till sina roligaste filmer skrev han nästan alltid manus ihop med en annan trashlegend; Claudio Fragasso (mannen bakom Troll 2). Men allt det här har jag redan skrivit om tidigare. Nu ska vi kolla på hur Mattei hanterade nunsploitationgenren som var stor i Italien under 70-talet. The Other Hell är väldigt sen i relation till den här explotitationcykeln, men det har sina förklaringar (som jag återkommer till snart). Året innan gjorde Mattei (och Fragasso) en renodlad nunsploitationfilm; The True Story of the Nun of Monza. Kort efter gjorde de The Other Hell som blev en variation på temat. Det sägs att nunsploitationgenren kom till som en mix av Eriprando Viscontis film The Nun of Monza (1969) och Ken Russels The Devils (1971). Den första filmen är ett seriöst drama (influerat av verkliga händelser) som skildrar förtryckt sexualitet och sexuell sadism i ett kloster, medan den andra filmen är en egensinnig och konstnärlig odyssé som handlar om franska 1600-tals nunnor som kyrkan ser som ”besatta” (vilket innebär mycket gruppsex) och visar hur den religiösa auktoriteten hanterar detta (genom tortyr och sadism). Båda filmerna är riktigt bra och förtjänar sin plats i filmhistorien. Nunsploitationfilmerna utgick från dessa milstolpar, men hade som enda syfte att visa nunnor involverade i lesbiskt sex och pennalism. Det är inte så konstigt att den här subgenren växte sig så stor i just Italien. Landet är ju i princip katolicismens vagga. Men likt jag skrev ovan så är inte The Other Hell en renodlad yttring i genren. Istället så använder Mattei och Fragasso nunsploitationgenren som fond för att bygga sin egna variant av Dario Argentos ockulta skräckfilmer. Detta är alltså deras försök att göra en Suspiria eller Inferno! De har tom fått Claudio Simonetti och Goblin att skriva mycket av musiken. Hur fan lyckas de egentligen?!

Många gnäller över att Inferno är osammanhängande och saknar handling. Jag kan lova er att detta är ingenting jämfört med The Other Hell. Jag vet i fan vad den här filmen handlar om större delen av tiden. Under de sista 20 minuterna presenteras plötsligt bakgrundshistorien och Mattei och Fragasso förväntar sig att vi helt plötsligt ska bry oss om vad som händer. Den lilla handling som finns kan sammanfattas så här: I ett kloster löper abbedissan Vincenza (Franca Stoppi från Joe D`Amatos Beyond the Darkness) amok. Galen som en husmus kidnappar hon unga nunnor från sitt eget kloster, för ner dom i katakomberna och mördar dom (och hugger sönder deras könsorgan). Allt detta för att motverka att synden smittar övriga nunnor. Den katolska auktoriteten skickar en ung präst vid namn Valerio (Carlo de Mejo från The House by the Cemetery) till klostret för att utreda dödsfallen. Snart börjar alla möjliga övernaturligheter att hända. En hund dödar sin husse (i en scen som är en exakt kopia av hundattacken i både Suspiria och The Beyond). Den avsatta prästen som styrde över klostret antänds av en eldstad. Och i katakomberna verkar djävulen själv bo (och han har röd julgransbelysning till ögon). Fader Valerio gör lite halvhjärtade efterforskningar, men förstår ingenting (precis som publiken). Slutligen visar det sig att en viss maskerad, ung nunna (som bor på vinden) kan vara lösningen på gåtan. Men då har jag slutat bry mig för länge sedan. När zombierna kommer i filmens sista scener då gäspar jag bara högt och skakar på huvudet.

Visst kan italiensk genrefilm från 60- och 70-talet ofta vara bra märklig, men The Other Hell är fullständigt jävla osammanhängande. Jag är helt övertygad om att det klippts bort jävligt många scener från den här filmen. Ett bra exempel är när den äldre prästen (fader Inardo som spelas av Andrea Aureli) återvänder till klostret. Helt plötsligt så är hans ena hand ersatt av en krok! Varför då? Ingen vet! Flera av scenerna är ogenanta kopior av mycket bättre filmer. Hade Argento och Fulci en sådan här scen? Då måste vi ha det också! Vad har den med handlingen att göra då? Vem bryr sig?! Goblins halvhjärtade musik bidrar också till att The Other Hell känns som en fattigmans Suspiria. Både Argento och Fulci kunde i sina bästa stunder flippa ut i surrealistiska tendenser. Men dessa märkligheter speglade regissörernas värld och psyken. De var fascinerande för de gav inblick i något jävligt mörkt och förbjudet. The Other Hell bidrar inte med något eget utan försöker istället kopiera andras stilistik. Trots att detta är en av de filmer där Mattei och Fragasso jobbade med högst budget (vilket syns), så faller ändå spektaklet platt. Och lika ofta som man imponeras över ljussättning och kameraarbete, så stör man sig på Matteis inkompetens. I en film som inte ska tas på allvar så är detta inget problem, men när bebisen i en väldigt dramatisk scen helt uppenbart har ett platsöga (som Mattei även väljer att zooma in på) då är det svårt att inte skämmas där framför TV:n. Jag uppskattar Mattei och Fragasso för att de inte brukade ta sig själva på speciellt stort allvar. Här lyckas de göra precis motsatsen och resultatet blir riktigt pinsamt. The Other Hell är inte bara ett gäng ihopklippta scener som saknar början och slut, den är jävligt tråkigt också. Det är förvånansvärt tamt både på sleaze- och gorefronten. Vem fan gjorde dom den här filmen för egentligen?

Mattei och Fragasso har gjort ett gäng filmer som är själva definitionen av so bad it`s good. Så är inte fallet här. The Other Hell är helt jävla oförståelig, inkompetent och pretentiös smörja. Om du ser den här filmen så kommer den att stjäla 90 min av ditt liv som du aldrig kommer att få tillbaka igen. Är det värt det?

Typ en trailer; nunnor, zombies och en massa skrik…

Carnival of Souls (1962)

oktober 3, 2011

Efter obskyra engelsk/kanadensiska spökfilmer som inte finns utgivna på DVD och psykedeliska italienska sexthrillers, så var jag sugen på att skriva om en klassiker. Carnival of Souls är den amerikanska lågbudgetfilmen som alltid hittar sin väg in på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna och trots att den floppade rejält när den först gick upp på bio så har den byggt upp ett rejält följe över åren. Dess kultstatus har förstärks av att regissören Herk Harvey och manusförfattaren John Clifford aldrig gjorde några andra långfilmer, verken före eller efter Carnival of Souls. Dessa båda var arbetskamrater på Centron Corporation, ett företag i Kansas som producerade utbildningsfilm och beställningsfilmer åt företag, där de arbetade som just regissör och manusförfattare. Carnival of Souls var deras fritidsprojekt och de samlade ihop pengar till filmen själva utan någon studioinblandning. Det sägs att budgeten endast låg på 30.000 dollar. Efter en misslyckad premiär föll filmen snabbt i glömska. Frekventa nattvisningar på kabel-tv under 80-talet medförde att många kritiker började hylla Carnival of Souls som en av de allra bästa amerikanska independentskräckisar som någonsin gjorts. Intresset för filmen väcktes igen 1998 när Wes Craven producerade en katastrofal ”remake” (som knappt har något med ursprungsfilmen att göra) och en helt ny publik började söka upp originalet och hylla den. Hur står sig då filmen idag?

På pappret är historien i Carnival of Souls enkel. Tre unga kvinnor är med om en bilolycka när de tävlar med några unga män som utmanar dom vid en stoppskylt. Föraren tappar kontrollen över fordonet på en bro och de rasar ner floden. Räddningstjänsten söker efter bilen, men strömmen är hård och polisen är övertygad om att den spolats iväg. Men efter tre timmar så dyker unga Mary (attraktiva Candace Hilligoss) upp ur floden. Hon minns ingenting av vad som hänt timmarna efter olyckan. Invånarna i den lilla staden i Kansas tycker att flickan verkar märkligt avskärmad efter incidenten. Mary vill inte umgås med någon och bestämmer sig snart för att flytta. Hon är utbildad organist och beger sig till Utah för att jobba för en liten församling. Mitt i natten på motorvägen, på väg mot sitt nya liv, passerar Mary ett enormt övergivet nöjeskomplex. Samtidigt så ser hon en märklig man skymta förbi i bilfönstret. Denna man kommer att börja förfölja henne och Mary inser snart att ingen annan ser honom. Men detta är inte hennes enda problem. En dag när hon är i en affär försvinner plötsligt allt ljud och det verkar som om ingen längre kan se Mary. Håller hon på att bli knäpp eller är det så att hon faktiskt är död? Mary känner en märklig dragning till den före detta karnevalen och beger sig dit. Kanske finns svaren där?

Med en behaglig längd på 78 min så blir Carnival of Souls aldrig utdragen. Harvey och Clifford lägger istället all energi på att underbygga den enkla historien och detta medför att Mary framstår som en ganska komplex karaktär. Filmen blir nästan lite av en karaktärsstudie över en ung kvinnas situation i början av 60-talet. Men det är inte därför filmen är känd (trots att huvudpersonens oväntade djup antagligen bidragit till kvalitetsstämpeln). Carnival of Souls känns inte som en amerikansk skräckfilm. I både stil, stämning och tempo ligger den närmare olika europeiska genreyttringar som tex fransmannens Georges Franjus Eyes Without a Face eller tysk expressionism som Robert Wienes The Cabinet of Dr. Caligari. Trots uppenbart låg budget (som främst visar sig i något vingligt skådespeleri och lite abrupt klippning) så är det en stark och kompromisslös konstnärlig vision Harvey visar upp. Och som en sådan så håller Carnival of Souls hela vägen. Det är inte så konstigt att filmen floppade i drive in-biograferna. Den är alldeles för sofistikerad och ambitiös för att passa i ett sådant sammanhang. Men är den läskig då? Absolut! Harveys ambition är att skapa mardrömslik konst och flera scener sticker ut. De dödas dans på karnevalen är en sådan scen. Genom att snabbspola filmen så får Harvey inte bara scenen att se överjordisk ut utan skapar sannerligen rejält jävla obehag. När själarna sedan upptäcker Mary och med hungriga blickar sätter fart efter henne så kommer den rena och skära skräcken. Trots budgetbrister triumferar alltså Carnival of Souls både som surrealistisk konst och som en väldigt obehaglig liten skräckhistoria.

På många sätt så är Carnival of Souls helt unik i det amerikanska skräckfilmsutbudet. Det är ett perfekt exempel på vad en duktig regissör kan åstadkomma när stora studios inte får en möjlighet att lägga näsan i blöt. Detta är sannerligen en skräckklassiker som förtjänar sitt rykte.

Man märker att trailern gjordes med drive in-biografer i åtanke. Den visar alldeles för mycket av filmen…

…så jag rekommenderar dig istället att se hela själv. Filmen är nämligen public domain.