Almost Human (1974)

september 29, 2010

Jag har redan nämnt den här genren i min recension av Alternative Europe. Jag har även tillägnat en post åt genrens musik. Då nämnde jag den här filmen och Ennio Morricones coola musik. Vi pratar såklart om Milano Odia: La Polizia Non puó Sparare; mer känd som Almost Human. Filmen är en poliziotteschi regisserad av den italienska exploitationlegendaren Umberto Lenzi. Han tillhör sannerligen toppskiktet bland de regissörer som jobbade i den populärkulturella filmmarknaden som växte i landet från slutet av 60-talet till början av 80-talet. Därför har Lenzi arbetat inom en mängd olika genrer. Mest känd är han antagligen för den groteska Cannibal Ferox och för Tarantinos zombiefilmsfavorit Nightmare City. Men Lenzi gjorde sina allra bästa filmer inom poliziotteschi-genren. Hans bedrifter i genren omfattar bland annat Violent Naples, Gang War in Milan, Roma a Mano Armata och den här filmen. Frågan är om inte Almost Human är den allra bästa av dom.

Tomas Milian (en av de absolut BÄSTA italienska exploitationskådisarna) spelar Giulio Sacchi, en hunsad smågangster som gör jobb åt en av Milanos bossar. Han är både sociopat och småbriljant, dock med en lite för stor fallenhet för att ha ihjäl snutar i tid och otid. Hans medelklassflickvän Iona (vår egen Anita Strindberg) tror inte att Giulio kan göra något riktigt farligt. Detta misstag kommer hon få äta upp! Giulio har nämligen långtgående planer på att kidnappa dottern till Ionas chef (söta Laura Belli) och begära ut en enorm lösesumma. Han drar ihop några hejdukar och strider till verket. Allt går inte riktigt som kumpanerna trodde det skulle gå. De fattar inte att detta dock är precis vad Giulio tänkt sig hela tiden! Snart börjar nämligen liken att staplas. Inspektör Grandi (Henry Silva, en annan genrefavorit) sätts på fallet. Snart är han massmördarna på spåren. Men kommer han att hinna rädda rikemansdottern innan det är för sent?

Jag måste erkänna att jag aldrig varit något större fan av Lenzi. Hans regi känns ofta väldigt lat och filmerna är i de flesta fall variationer på teman som andra gjort mycket bättre. Detta var innan jag såg hans poliziotteschis! Här träder Lenzi fram som en av de ABSOLUT BÄSTA regissörerna i genren (självklart tillsammans med Fernando Di Leo)! Flera gånger så hjälptes Lenzis poliziotteschis av fantastiska manus signerade Ernesto Gastaldi (The Strange Vice of Mrs. Wardh, Death Walks on High Heels plus mycket annat bra). Även denna gång är Gastaldi skyldig till den här galet sadistiska kriminalhistorien. Almost Human är verkligen magstark och provocerande. I en av filmens mest brutala scener bryter Giulio sig in på en överklassfest och driven av sitt klasshat (och påtänd på droger) torterar han och mördar alla inklusive det ena parets lilla dotter.

Likt jag skrivit tidigare så speglar poliziotteschi-genren det politiska klimatet i Italien på 70-talet. Det var en period av öppen militant klasskamp, korrupta politiker och terrorism både från extremvänstern och extremhögern. Därför kan genrens filmer delas in i två kategorier. De första skrek efter att snuten måste ta till vigilante-metoder mot patrasket eftersom polisledningen och politikerna skiter i vilket. Den senare kategorin var tydligt antikapitalistisk och buntade ihop poliser, politiker och maffiabossar som samhällets stora problem. Jag föredrar lätt den senare kategorin, men Almost Human tillhör den första. Giulio är en del av underklassen, använder ett vänsterradikalt språkbruk och drivs av ett enormt hat mot överklassen. Samtidigt framstår polisen och de rika som nobla, men handlingsförlamade av en lagstiftning som är skriven till fördel för sådana som Giulio. Trots att jag ofta tycker att Almost Human är jävligt politiskt smaklös, så kan jag ändå inte låta bli att älska den.

Är du sugen på en otroligt cool, extremt stiliserad och sjukt hårdkokt kriminalare? Då behöver du inte leta längre! På köpet får du också en helt outstanding Tomas Milian. Almost Human är inte den bästa filmen i genren (den äran erhåller Di Leos Milano Calibro 9). Men den är fan inte speciellt långt ifrån…

Spana in trailern! Den är på italienska så den sabbar inget av handlingen (förutsagt att du inte snackar italienska såklart!) och så får ni en jävligt bra bild av filmen.

Annonser

Paranormal Entity (2009)

september 27, 2010

Jag måste tacka den gode Brad Jones på The Cinema Snob för detta tips. Det amerikanska straight to dvd-bolaget The Asylum är inte speciellt kända i Sverige, men i USA har de börjat bygga upp en lite trogen fan-skara. Kort och gott så gör bolaget lågbudget knockoffs på framgångsrika biofilmer. Deras repertoar omfattar bland annat; I am Omega (där de rippar en viss Will Smith-rulle), Transmorphers (gissa vilken film de ger sig på där?) och Titanic 2 (denna talar helt för sig själv!). The Asylum fyller ofta sina rullar med tuttar och tattigt våld. De är lite som ett Troma för 2000-talet (fast utan allt överdrivet splatter). Filmerna skäms inte för sin b-status och verkar ofta var väldigt underhållande (om man får tro vissa). Jag har hittills bara haft äran att se en av deras filmer; Paranormal Entity

Jag måste börja med ett erkännande; jag hatar verkligen hela lågbudget-fejkad-dokumentär-subjektiv-kamera-vågen. Jag tyckte The Blair Witch Projekt var skit. Cloverfield var så jävla tråkig att jag inte ens orkade se klart den. REC är den enda jag gillar (har inte sett tvåan än). När det gäller Paranormal Activity så tyckte jag att filmens uppbyggnad var skickligt gjord (mycket på grund av att skådespelarna var trovärdiga), men att allt sedan föll platt. Filmen var helt enkelt tråkig och inte det minsta tillfredsställande. Att allt utmynnade i demonbesatthet var också jävligt löjligt. Bakgrundshistorien fungerade inte alls och filmens klimax var alltför nedtonat. Tur att vi har The Asylums Paranormal Entity för att ställa allt rätt…

Visst är det i princip samma film som Paranormal Activity, fast istället för att huvudpersonerna är ett ungt par så är de här istället en familj bestående av Thomas (regissören och manusförfattaren Shane Van Dyke), hans syster Samantha (attraktiva horrorstarleten Erin Marie Hogan) och deras mamma Ellen (Fia Perera). Thomas är den som bestämmer sig för att filma de ”eventuella” övernaturligheter som finns i deras hus och som verkar dras till Samantha. Väsendet verkar ha en högst sexuell fallenhet för den snygga, unga tjejen. Ni kan nog tänka er resten själva.

Om vi börjar med det dåliga så är skådespelarna sådär (dock funktionella). Den enda som sticker ut är Erin Marie Hogan. Hon är även den främsta anledningen till att den här filmen kanske blev The Asylums mest kända. Hogan är en perfekt screamqueen för 2000-talet! Hon blev inte bara nominerad till brittiska Gorezone Magazines goremate of the year, utan är även den som presterar absolut bäst i den här filmen (bara i konkurrens med sina TRE medspelare, men ändå). Jag lovar er att om Erin Marie Hogan spelar sina kort rätt så kommer hon att bli den nya stora skräckstjärnan.

Tillbaka till filmens handling. Om vi bortser att Paranormal Entity är en skamlös ripoff på en annan film, så måste jag faktiskt erkänna att den är galet mer underhållande än den filmen som den snor i princip allt av. Det finns ingen humor här utan allt spelas på blodigt allvar. Där Paranormal Activity försökte spela på en (lite krystad) realism, så kör den här filmen full rulle från början. Det händer galet mycket mer än i originalfilmen och dramaturgin fungerar faktiskt bättre, eftersom de inte är lika bundna av realismen och kan laborera mer med handlingen. Paranormal Entity förklarar även mycket mindre än ursprungsfilmen vad det är som hemsöker familjen. Det hintas bara vilket faktiskt gör att allt känns mycket mer creepy. Sedan så innehåller den självklart mer blod och naket än originalfilmen…

Har du inte sett Paranormal Activity så kan du med fördel välja att se Entity istället. Det är helt enkelt en galet mycket mer underhållande film. Dock förutsätter det att du inte stör dig på att det är en väldigt exploaterande kopia…

Erin Marie Hogan har humor också! Här går hon med sin mamma och hyr Paranormal Entity på Blockbuster!

And Soon the Darkness (1970)

september 23, 2010

Det var ett ganska bra tag sedan jag blev tipsad om den här filmen. Att alla som sett den var mer än bara positiva bidrog till att jag satte den högt upp på min ”måste se”-lista. Men sedan blev den bortprioriterad; gång på gång. Tills i år när jag såg att det skulle göras en amerikansk remake av den. Nu kände jag mig tvungen att slutligen se originalet. And Soon the Darkness är en brittisk skräckthriller som är regisserad Robert Fuest. Han är mannen som sedan gjorde Vincent Price skräckisen The Abominable Dr. Phibes och uppföljaren Dr. Phibes Rises Again. Jag hade sett båda dessa innan och gillade dom (framförallt för deras snygga scenografi och för Price såklart). Jag förväntade mig nästan något liknande. Men shii fick jag…

Jane (väldigt söta Pamela Franklin som nu växt upp från The Innocents) och Cathy (nästan lika söta Michele Dotrice från Blood on Satans Claw) är två unga engelskor på cykelsemester genom den franska landsbygden. På en bar får Cathy syn på en fransos som hon tycker är snygg (Sandor Elés). Hon övertalar sin resekamrat att stanna i en skogsdunge efter att de lämnat baren (eftersom hon noterat att killen följer efter dom på avstånd). Tjejerna börjar snart bråka med varandra eftersom Jane vill fortsätta innan det skymmer. Bråket leder till att tjejerna splittras upp och Jane cyklar iväg. Men hon ångrar sig snart över att ha lämnat Cathy och sätter sig på ett café i nästa by och väntar. Men Cathy dyker inte upp. När Jane cyklar tillbaka till dungen så är den andra flickan borta. Hon tar sig tillbaka till baren de besökte innan, men ingen har sett Cathy cykla på andra hållet heller. Och vägen är omgiven av åker…

And Soon the Darkness var inte alls som jag tänkte mig att den skulle vara. Filmen är ett kammarspel som lika gärna hade kunnat vara en teaterpjäs. Men de befinner ju sig på den franska landsbygden längst en väg, kanske den uppmärksamme frågar? Eftersom Jane väntat på Cathy en kort sträcka efter dungen, och vet att hon inte cyklat på det hållet, och snart får reda på att hon inte cyklat på andra hållet heller, så rör sig hela filmens handling på en extremt begränsad geografisk yta. De två byarna Jane pendlar mellan är också väldigt små och har bara en handfull invånare. Därför blir även karaktärsgalleriet begränsat. Självklart är det vissa karaktärer som ljuger, men mer än så tänker jag absolut inte avslöja. And Soon the Darkness har ett manus som tungt förlitar sig på sin plottwist i slutet.

Filmen ekar verkligen av Hitchcock, men kanske ännu mer av Polanski. Jag fick starka vibbar av Frantic när jag såg den. Likt Polanskis halvlyckade thriller spelar den extremt mycket på att befinna sig på en okänd plats, där man inte känner till sederna och inte förstår språket. Men där Polanski släpper detta spår en bit in i filmen (och ersätter det med en ganska töntig spionintrig), så vågar And Soon the Darkness löpa linan ut! Dels så håller den på mysteriets upplösning till filmens allra sista minuter. Dels så lyckas den skapa en känsla av att Jane blir mer och mer isolerad och inte kan lita på någon. Paranoian förmedlas så väl att jag allvarligt talat började bita på mina naglar (vilket jag ALDRIG gör annars) i väntan på det oundvikliga våldet (vilket självklart kommer)! En annan film jag kommer att tänka på är The Wicker Man och jag är nästan övertygad om att den var influerad av Fuests film. De är väldigt lika i både sin struktur och uppbyggnad. Men där Robin Hardy (och Anthony Shaffer) använder sig av både surrealism och drömlika absurditeter så är And Soon the Darkness alltför verklig…

Detta är antagligen den film jag recenserat här på bloggen som är minst trash av dom alla. And Soon the Darkness är en helt galet välgjord psykologisk thriller med ett helt fantastiskt manus! Är det en skräckfilm? Både ja och nej. Den tar absolut mycket av sitt bildspråk och sitt sätt att bygga upp spänning på från skräckfilmsgenren. Men att kalla den endast för det är att göra den orättvisa. Det är sannerligen en film som kan mäta sig med både Polanski och Hitchcock! Det finns knappt något blod alls i den här filmen, bara en tryckande paranoia och de rädslor vi alla har kunnat känna vid något tillfälle när vi befunnit oss i främmande land. Min enda fråga är varför inte denna fantastiska thriller har fått mer uppmärksamhet? Det kan säkert förklaras genom att Fuest dels la all sin energi efter And Soon the Darkness på att göra väldigt utpräglad genrefilm och dels att han gjort väldigt få långfilmer överhuvudtaget. Men låt dig inte luras av detta. And Soon the Darkness är den absolut bästa film jag sett på mycket, mycket länge…

Jag vågar inte riktigt rekommendera trailern. Den kan sabba för dig. Samtidigt är den fruktansvärt välgjord och med en extremt läbbig viskande röst. Se filmen först!

Man kan tycka vad man vill om A Nightmare on Elm Street-filmerna, men deras musik har definierat skräckgenren (och skräcksoundtracks). Allt började såklart med Charles Bernsteins fantastiska musik i Wes Cravens första film. Sedan har seriens soundtracks bara byggts på. Hur som helst så är A Nightmare on Elm Streets musik skräckfilmshistoria.

Obs! Innehåller spoilers om du inte sett Female Convict Scorpion: Jailhouse 41!

Insåg precis att jag kommit av mig. Jag gav ju ett löfte att recensera de fyra filmerna i den första Female Prisoner Scorpion-cykeln (de med Meiko Kaji som Matsu the Scorpion). Men sedan låg bloggen nere och jag glömde bort hela affären. Nu är det bättring som gäller och vi ska därför kolla närmare på den tredje filmen i serien; Female Prisoner Scorpion: Beast Stable. Detta var den sista Female Prisoner Scorpion-filmen som regissören Shunya Ito gjorde (som även var mannen som skapade serien). Likt jag nämnt tidigare så kom de första två filmerna (Female Prisoner #701: Scorpion och Female Convict Scorpion: Jailhouse 41) samma år; 1972. Beast Stable kom året efter.

Jag hade kunnat hävda att det märks, men om jag säger det så glömmer jag bort vilka enorma skillnader det redan fanns mellan de två första filmerna. Den första var en fantastisk women in prison-film med en twist. Uppföljaren var en fartfylld och psykedelisk road movie som låg väldigt nära den rena actionfilmen. I Beast Stable tonar Ito ner surrealismen och sänker tempot rejält. Därför är den här filmen den mest omdebatterade; folk verkar anse att det antingen är den bästa av Itos Scorpion-filmer eller den sämsta.  Hur som helst betyder det inte att Beast Stable saknar stil…

Nami Matsushima, även kallad Matsu the Scorpion (den fantastiska Meiko Kaji, vem annars?), är ju som bekant fri från finkan. Men detta betyder inte att hon är säker. Snuten har efterlyst henne i hela Tokyo. I filmens början sitter hon på tunnelbanan och blir påhoppad av två poliser som försöker gripa henne. Hon dödar den ena och försöker fly, men polis nummer två lyckas kedja fast sig vid henne med handbojor precis när Matsu ska lämna tunnelbanevagnen. Detta leder till att vår hjältinna måste hugga av polisens arm med en kökskniv! Vad som följer är en helt fantastisk scen där Meiko Kaji springer genom Tokyos innerstad med polisens arm fastkedjad vid sin vrist samtidigt som vi får Beast Stables intro. Efter denna tour de force så sänker Ito tempot drastiskt.

Matsu flyttar in med en prostituerad, Yuki (Yayoi Watanabe), i ett underklassområde. Hon lyckas få jobb som sömmerska på en sweatshop och försöker leva ett så vanligt liv hon bara kan. Allt försvåras av att Yukis förståndshandikappade bror (som hon håller inlåst) kåtar upp sig över Matsu och vill knulla henne. Hon låter honom göra det och inser ganska snart att syster och bror har ett något komplicerat och incestuöst förhållande. Hur som helst hamnar Yuki i konflikt med yakuzan i och med att hon prostituerar sig och snart blir även Matsu indragen. Bossens flickvän visar sig nämligen vara en gammal medfånge som hatar henne. Allt försvåras ytterligare eftersom polisen som blev av med sin arm (Mikio Narita) har blivit helt fixerad vid Matsu…

Jag skrev tidigare att Ito i den första filmen använde sin speciella stil för att förstärka dramatiken i vissa scener och att han i den andra lät den ta över helt. I Beast Stable bantar han symbolismen rejält. Filmen fungerar först som ett relationsdrama och sedan som en kriminalare. Tempot är lågt och Meiko Kaji får åter utrymme att utveckla sin karaktär. Matsu försöker här leva ett civilt liv och framstår åter igen som mer mänsklig i sina relationer till andra människor (jämfört med den förra filmen). Detta medför att Beast Stable fokuserar mer på drama än någon av de tidigare filmerna. Under de första 30 min byggs karaktärerna upp. Vad som händer sen är att snuten får vittring på Matsu och jagar ner henne i Tokyos kloaker. Detta öppnar upp för en av filmens vackraste scener där Yuki försöker få kontakt med rymlingen genom att kasta ner brinnande tändstickor i avloppsbrunnar.

Beast Stable är absolut den långsammaste filmen i serien. Jag beundrar Itos mod att åter försöka göra något nytt, men måste tyvärr hävda att det inte riktigt funkar. Enligt min åsikt är detta den svagaste av filmerna i serien. Det betyder absolut inte att den är dålig. Kom ihåg att de två första filmerna har satt ribban jävligt högt. Beast Stable är en helt fantastisk japansk kriminalare med alla de ingredienser man förväntar sig. Men om du jämför med de tidigare filmerna i serien så finns det risk att du blir besviken…

Läs om den första filmen.

Läs om den andra, och den bästa, filmen.

Läs om den helt otroliga Meiko Kaji.

Läs om (och lyssna på) seriens musik.

Kolla in trailern (har ni inte varit sugna tidigare så kommer ni bli det)!

Bloody Moon (1981)

september 17, 2010

Nu var det dags för ännu en slasher som kom under genrens gyllene era i början av 80-talet. Fast denna är inte från USA utan producerad i Väst Tyskland. Vem är då skyldig till detta inlägg i genren som kommer från ett lite märkligt håll? Jo, ingen mindre än den spanska globetrottern och stright to video-pionjären Jess Franco. Likt jag nämnt tidigare så har den här mannen jobbat i samtliga exploitationgenrer som finns. Man kan lätt tänka sig att de amerikanska slasherframgångarna i början av 80-talet fick upp Francos ögon och att han därför ville sno åt sig en del av denna guldkalv. Likt jag redan klargjort så är inte Jess Franco riktigt mitt specialområde. Jag har sett runt tio av hans filmer och ska man tro hardcore Franco-fans så måste man nog sett ett femtiotal innan man får rätt att uttala sig. Samma gäng verkar hålla den här filmen ganska högt och hävdar att det är en stabil och underhållande slasher. Vi får väl se…

Bloody Moon utspelar sig på en språkskola i Spanien riktad till utländska elever. Dessa studenter består nästan uteslutande av unga fotomodeller som inte verkar så värst intresserade av att plugga. Men de kommer snart att få ett värre problem än underkänt. Självklart springer en mördare runt på skolan och har ihjäl töserna med diverse tillhyggen. Är det den missbildade Miguel (Alexander Waechter) som är mördaren (som vi vet dödat innan och precis släppts ut ur mentalsjukhuset)? Eller är det hans syster Manuela (Nadja Gerganoff) som jobbar på skolan, konspirerar mot den och har en incestuös relation till Miguel? Franco presenterar sin film som om vi i publiken ska gissa vem mördaren är. Låt dig inte luras. Det är faktiskt inte alls komplicerat. Bloody Moon har en hög bodycount och morden är riktigt blodiga (men effekterna kanske inte alltid är de bästa). Speciellt scenen där en av tjejerna binds fast vid en sten och sågs sönder av en bandsåg var nog starkt bidragande till att filmen blev en video-nasty i England. Franco gör även det förbjudna och dödar ett barn på ett väldigt brutalt sätt vilket nog också fick britterna att sätta teet i halsen.

Likt brukligt för regissören innehåller den här filmen mycket naket och sex. Och det är här vi kommer till problemets kärna (och då menar jag inte det faktum att filmen klyschigt nog dödar alla sexuellt frisläppta kvinnliga karaktärer); när inte psykopaten härjar i rutan så är den här filmen MÖRDANDE TRÅKIG. Bloody Moon är runt 90 min (lite beroende på vilken version du ser), men känns som 2,5 timme. I scenerna där flicksnärtorna pratar eller springer runt nakna på händer ingenting (förutom det faktum att de är nakna då). Det finns ingen framåtrörelse i den här filmen, inget tempo. Det känns som om alla scener håller på hur länge som helst. Att filmen är galet ful bidrar nog till detta eftersom du inte kan imponeras av något annat när skådespelarna pladdrar på (inte det minsta trovärdigt heller).

Jag tänker onekligen på Pieces (som jag recenserade för inte så länge sedan). Det är samma film som Bloody Moon, fast gjord RÄTT! Den är medveten om sina begränsningar, är fartfylld och tar sig inte på speciellt stort allvar. Francos slasher är den totala motsatsen till allt detta. För gorehundar och fans av regissören endast.

Till och med filmens trailer är riktigt grafisk och sleazy…

Devil Times Five (1974)

september 15, 2010

Onda barn i skräckfilm är en hel subgenre i sig själv. Vi har allt från storproduktioner (som The Bad Seed, Village of the Damned, Omen och Children of Corn), till framgångsrika lågbudget yttringar (som The Other, Communion, Ils och Quién puede matar a un niño?) till mer pissigt bottom of the barrel skit (The Good Son och den ganska nya The Children). Var passar då Devil Times Five (även känd som Peopletoys) in? Det är en amerikansk lågbudgetskräckfilm från det tidiga 70-talet och det var ju som bekant en väldigt intressant period för skräckfilmsfans. Men vi kan väl direkt erkänna att Devil Times Five inte är någon Let`s Scare Jessica to Death, Messiah of Evil eller Silent Night, Bloody Night. Den här filmen är sannerligen grindhouse. Det finns inget smidigt alls över utförandet. Men mer om det sen eftersom det är en hel historia för sig själv.

En gangsterfigur vid namn Papa Doc (Gene Evans) bjuder upp sin älskarinna Lovely (Carolyn Stellar) och två par som består av medarbetare till en stuga uppe i bergen. Alla paren har sina egna ganska fuckade problem utom möjligtvis Harvey och Julie (Sorell Brooke och söta Joan McCall) som agerar som identifieringspunkt. Stugan är isolerad och snön ligger djup. Samtidigt kraschar en buss i bergen. Det visar sig snart att passagerarna är fem psykotiska barn som kördes av mentalsjukhusets personal. Barnen och en av vårdarna överlever, men de små skitungarna har snart haft ihjäl sin tillfälliga förmyndare (mordscenen är i så utdragen slow motion att självaste Bo Arne Vibenius hade varit stolt!). Ungarna tar sig snart till huset och börjar döda dom vuxna en efter en…

Det finns mycket märkliga historier som omger den här filmen. Regissören Sean MacGregor fick sparken under inspelningen och sägs ha hamnat på mentalsjukhus efter detta. Ett av mördarbarnen, Gail Smale (sister Hannah), sägs ha varit MacGregors minderåriga flickvän vid tiden för inspelningen. Han klädde upp henne i nunnedräkten för att dölja hennes albinism. Galet stört och grymt osmakligt (inte albinismen då). Hur som helst så avslutades filmen av David Sheldon och det märks att han fick spela in flera scener på nytt. Klippningen är väldigt skum ibland (det verkar fattas scener) och visa skådespelares hårfärg ändras från scen till scen! Men jag tror inte Sheldon hade minsta chans att rädda en här filmen. Den verkar ha varit skit redan från början.

Relationerna mellan paren är grymt ointressanta och inte alls väl underbyggda. De ska bara uppvisa omoraliska beteenden. Det finns en del naket i den här filmen som känns ganska omotiverat (men det hör väl till genren). En slagsmålsscen mellan Lovely och Julie (där de bara har badrockar på sig och dessa lämpligt öppnas upp i stridens hetta) blir dock ren och skär camp.  Barnen ska alla vara olika arketyper (en pojke leker soldat konstant, en flicka är fixerad vid eld, en pojke beter sig som om han är vuxen osv). Manuset försöker använda ungarnas säregenheter för att leverera svart humor. Detta misslyckas totalt. Författarna vet inte när de ska sluta och det blir trams av allt. Filmen har två minimala plus. Barnskådespelarna är faktiskt ganska bra och så innehåller den en ganska minnesvärd mordscen som omfattar pirayor. Men tro inte att ni får något blod i den scenen, eftersom filmen märkligt nog är ganska blodfattig.

Devil Times Five är egentligen en jävligt tacksam film att klanka ner på. Den känns ihoplappad till den grad att den blir tom. Den här filmens mest intressanta aspekt är onekligen de sjuka historier som omger den…

Trailern visar typ klipp från SAMTLIGA mordscener plus att den är mycket bättre än själva filmen. Se den istället för skräpet!

Vixens: Mary Woronov

september 14, 2010

Mary Woronov började som en hangaround åt Andy Warhol på The Factory. Hon var med i några konstfilmer och var go-go dansare åt Velvet Underground när de spelade live. Hon råkade även bli hooked på metaamfetamin och behövde ett ganska tidigt besök på rehab. Mary gifte sig sedan med regissören/producenten Theodore Gershuny och var med i tre av hans filmer, bla. pre-slashern Silent Night, Bloody Night. Sedan var hon även med i Oliver Stones debutfilm; skräckisen Seizure. Mary blev nu hett bytte i den amerikanska b-films världen. Hennes repertoar är imponerande. Vad sägs som om tex. de Corman-producerade Death Race 2000 och The Lady in Red (som John Sayles skrev)? Hon var sedan även med i Rock n Roll High School (tillsammans med The Ramones), den svarta komedin Eating Raul, Rick Sloanes Blood Theatre, den kultiga Night of the Comet, Ted Nicolaous TerrorVision och John McTiernans suggestiva skräckfilm Nomads. Listan kan göras lång eftersom Mary även hann med Chopping Mall och Warlock! En sådan karriär måste hyllas och det var precis vad Ti West gjorde när han castade Mary Woronov som mrs Ulman i sin fantastiska The House of the Devil år 2009.

Tackar ödmjukast…

september 13, 2010

Mitt raljerande om fulkultur har i alla fall lyckats glädja tre personer. Både Blue Rose Case, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch har gett mig denna fina utmärkelse. Reglerna för en blogg som mottar utmärkelsen är följande:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Nu ska jag alltså nominera sju andra bloggare. Det finns ett litet problem; jag läser knappt några bloggar. Men skit i samma. Nu anstränger jag mig lite. Sju unika bloggar gick dock inte. De jag vill skicka vidare stafettpinnen till är:

Weekend VideoUppdaterar ofta och hittar alltid en ny film som är mer obskyr än den förra.

Psykotronisk VideobloggSamma filmintresse som jag, men skillnaden är att Psykotronisk Videoblogg är så jävla mycket roligare.

Lisa LightningEn god vän och den enda blogg om vardagsbetraktelser som jag läser.

PloxJag respekterar dina åsikter om film och gläds åt din samlarmani! 🙂

Film- & MusikbloggenGillar hårdrock och skräckfilm, vilket medför att me like!

(Nu tror jag inte det är tänkt att man ska göra såhär, men skit i samma. Jag får ju uppmärksamma bloggar jag läser, eller hur?)

Blue Rose CaseSchysst blandning av film, vardag och skitsnygga foton.

Rörliga bilder och tryckta ordVälskrivet och alltid intressanta analyser av film och litteratur.

Likt jag nämnt tidigare så är jag inte jätteförtjust att skriva om mig själv (tycker min blogg ska handla om trashkultur), men jag får väl offra mig den här gången:

Jag tycker Twin Peaks är världens bästa serie.

Jag har stått 20 meter från Bruce Willis en gång.

Jag tycker att Neuromancer av William Gibson är en av världens bästa romaner.

Jag hatar att flyga.

Jag älskar öl, speciellt brittisk ale eller tjeckisk lager.

Jag har aldrig varit norr om Uppsala (trots att jag velat).

Jag håller på MFF och får fan magsår när jag tänker på årets Allsvenska säsong.

Nu borde alla vara nöjda…

The Sentinel (1977)

september 12, 2010

Likt vi alla vet var 70-talet ett viktigt årtionde för amerikansk film. Många regissörer störde sig på det gamla bolagssystemet och försökte berätta historier som var mer socialrealistiska och utanför det traditionella Hollywoods kontroll. Inom skräckgenren yttrade detta sig genom att regissörer började göra filmer som överskred genrens normer. Vi fick filmer som Exorcisten, Don`t Look Now, The Other, Carrie och Omen (för att nämna några). Den amerikanska storbolagsskräckisen fick nytt liv tack vare den allmänna nytändningen inom Hollywood-systemet. Samtidigt är dessa 70-tals skräckfilmer på många sett den ultimata motsägelsen. De är å ena sidan visuellt och estetiskt nyskapande samtidigt som de även är djupt konservativa. Hippievågen under slutet av 60-talet blev uppenbarligen för provocerande för unga regissörer påväg upp i karriären och därför kännetecknas dessa estetiskt och tematiskt utmanande skräckfilmer av en lite märkligt kristen agenda. Regissörerna walked the walk, men they didn`t talk the talk. Om ni fattar vad jag menar.

The Sentinel är en typisk sådan film. Michael Winner hade precis slagit igenom på stor front i Hollywood tre år innan med den reaktionära Death Wish. Nu skulle han haka på den kristna skräcktrenden. Manuset var skrivet av Jeffrey Konvitz (mannen bakom den underskattade julslashern Silent Night, Bloody Night), fast denna gång var det en filmatisering av en av hans egna romaner. The Sentinel gör därför så mycket rätt (estetiskt), samtidigt som den gör allt fel (manusmässigt). Det går hur som helst inte att förneka att det är en galet kompetent film. Dock bara lite för tillrättalagd (om vi kollar på slutet). Den lyckades trots allt väcka lite ont blod när den kom. Winner fattade beslutet att ha med riktiga handikappade i slutet på filmen (när helvetets portar öppnas). Detta ligger helt i linje med tidens anda när filmen skapades (inga dyra dekorbyggen, skitigare, verkligare!), men samtidigt faller det lite platt eftersom filmens budskap är så jävla konservativt. Mer om det snart.

The Sentinel handlar om modellen Alison Parker (grymt attraktiva Cristina Raines). Hon har Jeff Goldblum som fotograf  och lever ett glättigt liv i New York. Men hon ha två problem; dels så vill hennes snubbe Michael (Chris Sarandon) att de gifter sig och flyttar ihop. Dels är hon traumatiserad efter en incident från barndomen. Hur som helst hittar Alison en grymt billig lägenhet som hon är redo att flytta in i. Ända problemet är att en märklig blind präst bor högst upp (som sitter i sitt fönster hela dagarna). Alison börjar snart genomleva riktigt makabra mardrömmar. Hon får allt svårare att skilja dröm från verklighet. Tur att hon har så trevliga grannar i alla fall….

Jag är jävligt kluven inför den här filmen. Hela uppbyggnaden är riktigt grymt utförd. Ofta är The Sentinel en djupt obehaglig film. Särskilt scenen där Alison möter sin döda far i lägenheten är väldigt minnesvärd och riktigt läbbig. Men hela filmens upplösning stinker kristet trams. Det blir lite svårt att ta resten på allvar när man sett slutscenen. Detta kan egentligen inte skyllas på Winner, vars regi, bilder och den stämning han skapar imponerar mycket. Felet måste istället spåras till Konvitz. Han lyckas bygga upp en ansats till en intressant historia (väldigt influerad av Polanskis lägenhetsskräckisar, men ändå). Han lyckas dock inte få ihop allt på ett bra sätt utan förfaller till väldigt tidstypiskt kristet trams.

The Sentinel är väldigt mycket en produkt av sin tid. Under större delen av filmen får man intrycket att den ligger långt över genomsnittet. Men när man sen sett klart den så vet man fan vad man ska tycka. Det är lite märkligt. The Sentinel lyckas vara både en hit och en kalkon samtidigt. Egentligen så borde jag säga till folk att stänga av när det är några minuter kvar. Men samtidigt så är filmen så galet spännande att man verkligen vill se hur allt hänger ihop. Ni får nog se den och skaffa er en egen uppfattning.

Trailern avslöjar alldeles för mycket. Se på egen risk!