Dementia 13 (1963)

januari 29, 2011

När man definierar kultfilmer så brukar man leta efter vissa karakteristika. Om filmerna inte är tillräckligt knäppa eller originella så brukar de definieras av andra faktorer, som tex att en framtida kändis debuterade i den (som Jason Alexander i The Burning) eller att det var en känd regissörs första film. Det senare är fallet med Dementia 13. Regissören är den man som många påstår har gjort världens bästa film; Gudfadern. Vi pratar såklart om Francis Ford Coppola. Och vem var det som gav den unge talangen en chans att regissera sin första film? Roger Corman såklart. Precis som med Martin Scorsese, James Cameron, Oliver Stone och Jack Nicholson så visade Corman här igen sitt öga för talang. Han parade ihop Coppola med sin evige medarbetare Jack Hill för att skriva manuset till Dementia 13. Hur blev då själva filmen? Förtjänar den sin kultstatus? Ser man några glimtar av Coppolas senare briljans? Det är lite tveksamt.

Familjen Haloran verkar smått dysfunktionell. När de samlas med sina respektive på sitt irländska gods så haglar anklagelser åt höger och vänster. Redan i filmens första scen inträffar ett dödsfall. John Haloran (Peter Read) är ute och ror med sin fru Louise (Luana Anders) när han drabbas av en hjärtattack. Louise som är rädd för att familjen kommer att stöta bort henne och utesluta henne från arvet (nu när maken är död), kastar honom överbord och fabricerar ihop en lögn om att han var tvungen att åka på en affärsresa. Samtidigt så plågas Lady Haloran (Eithne Dunne) av att det är årsdagen av hennes dotters död. Lillasystern till Haloran-bröderna drunknade under lite oklara omständigheter när hon var barn. Louise kommer på att hon kan intala Lady Haloran att hon har kontakt med flickans ande. Med den åldrande kvinnan på sin sida måste hennes del av arvet vara tryggat? Men snart stöter Louise på problem. Hon blir nedhuggen av någon beväpnad med en yxa. Och yxpsykopaten fortsätter att attackera medlemmar ur Haloran-familjen. Har morden någon koppling till den drunknande flickan? Har de någon koppling till arvet? Eller har de koppling till båda?

Visst låter det lite som en giallo? Tyvärr så saknar Dementia 13 den italienska genrens stil och finess. Det är nästan mer av en proto-slasher Coppola och Hill knåpat ihop. Dock så är deras mordscener knappast minnesvärda. Endast en av dessa sticker ut; mordet på Louise. Det sker när hon försöker klättra upp ur en sjö (endast iklädd i underkläder) och är lagom utdraget och exploativt (för att vara början på 60-talet). Annars så är filmen främst en deckare. Allt byggs upp mot avslöjandet i slutet vem mördaren är. När den scenen väl kommer så är det inte bra förutsägbart, utan även fruktansvärt ointressant. Det saknas en twist på hela historien. Bakgrunden till att mördaren flippar ut är också väldigt lam. Överhuvudtaget så är Dementia 13 ofta en jävligt långsam, pratig och tråkig film. Finns det några förmildrande omständigheter? Det svartvita fotot är ganska snyggt (särskilt undervattenscenerna) och skådespeleriet är helt ok. Filmens största styrka är dock hur smart den maskerat sin låga budget (en Corman-specialitet) genom att låta hela manuset utspela sig på en plats. Sådant gör dock inte en bra film…

Det är inte ofta jag känner att jag har svårt att skriva om en film. Man kan nästan alltid hitta någon kul aspekt att gräva ner sig i. Med Dementia 13 är det dock svårt. Filmen är så ointressant att jag faktiskt somnade när jag såg den första gången. Bör undvikas av alla förutom masochister och fanatiska Coppola-fans (finns dom fortfarande?)…

Typiskt spekulativ (och underhållande) tidig Corman-trailer…

Annonser

Tidigare ikväll drack jag whiskey och hade en LÅNG utläggning om Dario Argento. Under mitt föredrag prisade jag Inferno som den logiska slutpunkten på hans konstnärskap. När folk kritiserar Argentos senare filmer så borde de ställa sig frågan; vart kunde han gå efter det här? Jag tycker det är helt logiskt att Argento gick tillbaka och började gräva i det förflutna eftersom det i princip är omöjligt att göra en så visionär film som Inferno igen. Det som också är intressant är att Argento dissade Goblin den här gången (efter deras två extremt framgångsrika samarbeten i Deep Red och Susperia). Istället valde han (otippat nog) Keith Emerson att skriva soundtracket och Emerson gjorde ett helt fantastiskt jobb. Detta bidrar bara till varför Inferno känns så konstig, så utflippad, så fel…….men ändå så jävla rätt!

Emersons vackra pianointro som prefekt sätter tonen till den märkliga värld som Inferno är…

Den helt fantastiska klagosången/hymen till Lacrimarum; den andra modern…


Visst kan man diskutera hur mycket en ”mästare” Don Coscarelli egentligen är. Förutom Phantasm-serien och (den i och för sig underhållande) b-films hyllningen BubbaHo-Tep, så är inte hans repertoar så mycket att hänga i julgranen. The Beastmaster? Survival Quest? Ni förstår min poäng. Samtidigt så har Coscarellis Phantasm-filmer byggt upp ett fanatiskt kultfölje och det kan inte ignoreras att de varit väldigt inflytelserika på amerikansk skräckfilm. Scarecrows (som jag skrev om för inte så länge sedan) känns tex verkligen som en film i Phantasms anda. Samtidigt så måste jag erkänna att när jag för första gången såg de fyra filmerna (Phantasm, Phantasm II, Phantasm III: Lord of the Dead och Phantasm IV: Oblivion), så var jag inte jätteimponerad. Visst tyckte jag att de var underhållande och visst anser jag att de är väldigt konsekventa uppföljare (att de börjar direkt efter den förra filmen och att skådespelarna återkommer i sina roller), men samtidigt så tyckte jag att Coscarelli komplicerade sin historia allt mer och mer vilket medförde att den i slutet var fullständigt oförståelig. Serien som helhet makes no fucking sense. Men ju fler av uppföljarna jag såg desto mer började jag längta tillbaka till den första filmen. När jag slutligen såg om den så började jag plötsligt känna att jag uppskattade den mer. När jag såg den tredje gången så växte den ytterligare. Idag tycker jag att Phantasm är en av de bästa amerikanska skräckfilmer som gjorts under 70-talet. Och då måste vi komma ihåg att den har hård konkurrens…

Innan vi fortsätter så måste jag dra filmens handling i korthet. Mike (A. Michael Baldwin) och Jody (Bill Thornbury) är två föräldralösa syskon som bor i en sömnig amerikansk småstad. Lillebrorsan Mike är livrädd att förlora Jody (precis som de båda förlorade sina föräldrar). Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar. När Jody ska besöka en väns begravning (som vi ser bli dödad i filmens början), följer Mike efter. Han stannar kvar på kyrkogården (kallad Morningside) efter ceremonin och blir vittne till en märklig incident. Begravningsentreprenören (den legendariska Angus Scrimm i en helt fantastisk roll) plockar upp kistan som om den vore gjord av papper och kastar den i en likbil. Detta blir början på en märklig historia som omfattar resor mellan dimensioner, reanimerade lik som återvänder som dvärgar i kåpor, mordiska robotsfärer (som borrar sig in i folks huvuden) och allt kan knytas till den bisarre begravningsentreprenören; kort och gott kallad The Tall Man. Mike och Jody hamnar i livsfara när de lyckas avslöja de märkliga händelserna i och runt Morningside. Tillsammans med sin vän Reggie (karismatiska Reggie Bannister) så måste de nu stoppa The Tall Man innan han kommer åt dom. Men händer verkligen allt det här på riktigt?

I motsats till de senare filmerna i serien (som är mer actionfyllda), så är Phantasm en ganska långsam historia. Den förlitar sig mer på snygga bilder och en drömsk stämning än den faktiska handlingen. Detta är verkligen filmens styrka. Historien är så lekfull, och full av märkliga infall, att Phantasm verkligen känns som en dröm. Jag skiter i vad Coscarelli säger; jag är helt övertygad om att den här filmen aldrig hade någon påtänkt uppföljare (det tog ju trots allt nio år innan Phantasm II kom ut). Det är just så jag tror man ska se den; som en helt fristående film som slutar där med The Tall Man i spegeln. Om du ser den på detta sätt framkommer filmens styrkor mycket tydligare. Den är faktiskt helt unik i sin atmosfär och gränsar nästan ibland till konstfilm. En konstfilm som körts genom en grindhouse-kvarn. Det är även en märkligt vacker film, där relationen mellan de två bröderna får mycket kött på benen genom väldigt enkla medel. Av någon anledning så är scenen där Mike springer efter Jody (när han åker iväg på sin moped) både minnesvärd och stark. Det är en kombination av bilder, musik och bra skådespeleri som gör scenen drabbande (och att man vet att Mikes rädslor att brodern ska lämna honom inte är obefogade). Phantasm är (lite märkligt nog) fylld av sådana här emotionella scener som fungerar. Lika mycket som det är en surrealistisk skräckfilm influerad av sci-fi, så är det en film om rädslan att bli lämnad ensam och hur man hanterar denna rädsla. Det blir en väldigt konstig och unik kompott.

Jag tycker gott du kan skippa uppföljarna, men den första Phantasm är en så pass unik film att den verkligen borde ses. Och har du redan sett den så tycker jag att den förtjänar att ses om. Om det är någon film som växer för varje gång man ser om den så är det den här. Don Coscarelli lyckades (endast 25 år gammal) att skapa en sällsam och känslomässigt drabbande liten lågbudgetskräckfilm; full av fantastiska bilder, unika infall och otrolig stämning.

Filmens trailer är faktiskt ganska bra och fokuserar mycket både på känslan av dröm och på mystiken…

Piranha: Dante vs Aja

januari 23, 2011

För inte så länge sedan såg jag Alexandre Ajas remake av Piranha. Jag är inte världens största fan av Joe Dantes originalfilm (ingen annan av hans filmer kan riktigt mäta sig med The Howling) och måste därför erkänna att det här är galet mycket mer underhållande! Seriöst. Dante använde stock footage av fiskar och försökte synkronisera detta med blodet på vattenytan. Det blev skit. För mig har Aja gjort den filmen gänget Corman/Dante egentligen ville göra! Piranha (3D) är lika mycket en flört med grindhouse-genrerna som Tarantino och Rodriguez flörtar för något år sedan. Skillnaden är bara att den här filmen gör det rätt! Ingen poststrukturalistisk meta-ironi. Inga ”självmedvetna karaktärer i ett slashersammanhang”. Ingen akademi helt enkelt. Och det är jävligt kul! Visst anstränger sig Aja ibland för mycket. Filmens gore blir fan distanserande! Jag hade hellre sett ny Haute Tension från honom (vilken är en av 2000-talets bästa skräckrullar). Trots detta uppskattar jag ändå hans passion för b-filmen. Piranha är en film gjord rätt. Och jag tror att både Corman och Dante är jävligt stolta…

Vixens: Dawn Dunlap

januari 22, 2011

Vem är då den här coola donnan som bastar i svarta solglasögon? Dawn Dunlap är svaret! Hon hade en kort, men intensiv, exploitationkarriär. När Dunlap (vi måste älska det namnet eller hur?) var 17 år så medverkade hon i snuskfotografen David Hamiltons andra film; Laura. Kort efteråt träffade hon Roger Corman som såg potential i den unga skönheten. Dunlap hann medverka i två Corman-produktioner, nämligen den hysteriskt underhållande Alien rip-offen Forbidden World (aka Mutant) och i en av Deathstalkers spin-offs som hette Barbarian Queen (där hon spelade Lana Clarksons lillasyster). Däremellan fick hon även en liten roll i Ron Howards Night Shift. År 1985 tröttnade Dunlap på att alltid behöva klä av sig på Hollywoods bakgator, tog sitt förnuft till fånga och flyttade tillbaka hem till Texas. Smart tjej!

Scarecrows (1988)

januari 20, 2011

På rak hand så kommer jag inte på så många skräckfilmer om mordiska fågelskrämmor. Förutom Night of the Scarecrow från 1994, så är den här lilla lågbudgetfilm den enda andra jag kommer att tänka på. Scarecrows var William Wesleys första film. Efter den har han tyvärr knappt gjort något annat alls. Detta är lite märkligt. Scarecrows har nämligen på senare år byggt upp ett ganska ordentligt kultfölje och många kallar den för en av 80-tals skräckens bäst bevarade skatter. Intresset för filmen blev så stort att självaste MGM för några år sedan gav ut den på DVD. Självklart blev jag nyfiken på what all the fuzz was about. Handlingen finns det inte mycket att orda om eftersom filmen endast har 7 karaktärer. Fem ex-militärer utför ett rån på en flygplats och kidnappar en pilot och hans tonårsdotter för att flyga dom till Mexico. Någonstans över södra USA bestämmer sig en av rånarna (B.J. Turner) att blåsa de andra och hoppar ut ur planet med en fallskärm och pengarna. De andra följer efter. Snart hittar gruppen ett övergivet hus omgett av kors och VÄLDIGT MÅNGA fågelskrämmor. Medlemmarna i gruppen börjar att dödas en och en.

Som ni hör så är Scarecrows tunn på handling. Den utspelar sig i princip bara på en plats; i det övergivna huset och skogspartiet runt omkring. Om vi börjar med det som är dåligt med filmen så är skådespelarna verkligen inget vidare. Dialogen mellan karaktärerna är inte heller någon stjärna i den här showen, så allt kanske inte kan skyllas på de stackare som faktiskt måste rabbla klichéerna. Men skadad av euroskräck som jag är, så kan jag faktiskt ha överseende med båda dessa aspekter så länge som det kompenseras upp av något annat. Jag pratar såklart om musik, stil, stämning och kanske framför allt det mest grundläggande faktum som gör att vi kollar på skräck från första början; nämligen att det vi ser är skrämmande. På alla dessa punkter måste jag erkänna att Scarecrows överaskar. För att ha en sådan ärkeamerikansk build up (och så ärkeamerikanska karaktärer) så känns den inte speciellt amerikansk överhuvudtaget. Trots filmens korta längd (lite över 80 min) så lägger Wesley ner förvånansvärt lång tid på att bygga upp stämning. Nästan halva filmen är ett långsamt intro till det som vi vet är oundvikligt (att fågelskrämmorna börjar leva) och det blir aldrig tråkigt utan spänningen ökar konstant.

En annan styrka hos filmen är dess ganska originella blandning av genrer. I grund och botten så är Scarecrows en heist-film (där vi i och för sig inte får se själva rånet utan endast dess efterverkningar), men slår sedan över till att både låta sig influeras av zombiefilm och övernaturlig skräck. Denna lekfullhet är väldigt befriande och känns helt naturlig i sammanhanget. Miljöerna skildras ganska mörkt, men med ett säreget öga för detaljer. När själva fågelskrämmorna väl kommer fram så är kostymerna mycket effektiva och de ser faktiskt rejält obehagliga ut. Kombinationen av musik, slowmotion, de naturalistiska miljöskildringarna och fågelskrämmornas utseende får mig faktiskt att tänka lite på Amando de Ossorios Tombs of the Blind Dead. Det är inget dåligt betyg. Men Scarecrows absolut största styrka är något helt annat. Något som är galet oamerikanskt. Filmen förklarar inte alls varför fågelskrämmorna börjar leva och var de kommer ifrån. Dock lägger Wesley in små pusselbitar som du som tittare känner kan vara byggstenar i det större mysteriet. Även karaktärerna har sina egna teorier. Just den här känslan av mysterium är stark genom hela filmen och trots att det aldrig blir löst så vet ju alla att det som påverkar oss mest inte är vad vi faktiskt får se utan vad vi själva kan knåpa ihop i vårt huvud. På denna front briljerar Scarecrows och blir något mer än vad den faktiskt är.

Om du inte går in i denna film med inställningen att du ska se en ny skräckklassiker (vilket många på nätet försöker lura i dig), så kommer du att mötas av en fascinerande, stämningsfull och faktiskt ganska obehaglig liten skräckfilm. Den här förtjänar verkligen att ses!

Den enda trailer jag hittade med bra kvalité är tyvärr på tyska. Det får ni leva med…

Filmens intro-musik. Notera även MGM:s grymt löjliga tagline på DVD-omslaget som verkligen inte gör filmen rättvisa!

Ghost Story (1981)

januari 18, 2011

Jag har tidigare skrivit om Peter Straubs roman med samma namn. Den höjs ofta till skyarna som en modern skräckklassiker, men jag var inte jätteimponerad. Boken är snårig, har alldeles för många sidohistorier och karaktärer och det känns som om Straub överhuvudtaget vill för mycket. Trots det så blev Ghost Story en bestseller när den kom 1979. När boken skulle filmatiseras två år senare tog man in Lawrence D. Cohen för att skriva manus utifrån Straubs roman. Cohen hade tidigare skrivit manuset baserat på Stephen Kings Carrie åt Brian De Palma och skulle sedan flera gånger om föra King till tv-rutan (bla. i Det och Knackarna). Regissör blev den ointressanta John Irvin. Mest resurser lades dock på den imponerande skådespelarensemblen. Eftersom historiens huvudpersoner är ett gäng pensionärer, så lyckades man få ett gäng Hollywoodlegender att porträttera karaktärerna; Fred Astaire (i sin sista filmroll), Melvyn Douglas, Douglas Fairbanks Jr. och Patricia Neal (för att nämna några). Den effekttunga historien krävde även en duktigt makeup-artist. Här fick man självaste Dick Smith (Exorcisten) med på tåget. Hela projektet finansierades av Universal Pictures. Men hur blev då själva filmen?

Jag har redan skrivit om historien i min recension av romanen, men drar den nu i korthet igen. I den lilla staden Milburn samlas ett gäng äldre män regelbundet för att berätta spökhistorier för varandra. Sällskapet kallas för The Chowder Society och döljer en mörk hemlighet. Samtidigt återvänder Don (Craig Wasson) till Milburn efter sin brors mystiska död. Han är son till Edward (Fairbanks) som är med i sällskapet (till skillnad från boken där Don är Edwards brorson). Don inser snart att de äldre männen drabbas av fruktansvärda mardrömmar och hemsökelser nattetid. När Edward dör genom att hoppa från en bro, börjar Don efterforska vad det är som händer. Han hittar ett foto i sin fars källare på sällskapet som unga. Problemet är att den kvinna som The Chowder Society är med på bilden är samma kvinna som han själv nyligen haft en affär med…

Ghost Story har ofta kallats för en besvikelse. Jag tror att de som huvudsakligen blev besvikna är fans av Straubs roman. Cohens manus har nämligen i princip skurit bort samtliga sidohistorier och fokuserar endast på den centrala ploten från boken (vilket betyder att väldigt många av Milburns invånare överhuvudtaget inte är med i filmen). Även vissa karaktärer och deras relationer har gjorts om för att undvika sidospåren. Jag är inget större fan av boken och måste erkänna att jag tycker detta fungerar ypperligt. När jag läste Ghost Story så glömde jag faktiskt bort att det finns en ganska läskig grundhistoria i alla distraktioner. Den kommer verkligen fram i filmen! Att Cohen även ändrat bokens löjliga slut ser jag som ett stort plus och filmens slut är istället både ganska skabbigt och smått obehagligt. En liten kritik av Cohens manus är att han fortfarande väljer att ha med Gregory och Fenny i historien. Problemet är att han inte alls förklarar var de kommer ifrån och de försvinner sedan spårlöst ur handlingen, vilket nog är väldigt förvirrande om du inte läst romanen.

Skådespeleriet från de åldrande Hollywoodstjärnorna är verkligen toppklass. Speciellt Astaire som Ricky Hawthorne var ett mycket bra val. Den gamla musikalstjärnan lyckas med mycket små medel att få honom att känns exakt lika sympatisk som i romanen. Även visuellt är Ghost Story imponerande. Eva Gallis hus ser verkligen riktigt bra ut. Det är inte alls som i romanen där det mer är förknippat med en känsla av skräck. Eftersom sådant är svårt att uttrycka i en film väljer Irvin istället att göra huset visuellt slående och extravagant, vilket fungerar perfekt. Även de snöklädda miljöerna används bra. Dick Smiths effekter är ofta både groteska och mycket välgjorda. Ett stort problem med filmen är dock att den alldeles för ofta förlitar sig på chockeffekter, vilket tyvärr fråntar lite av stämningen. Även musiken fungerar mindre bra och lyckas inte bidra till att höja den här annars ganska välgjorda filmen.

Trots brister, så är Ghost Story en sevärd skräckfilm. Den är mycket bättre än sitt rykte och faktiskt bättre än boken (vilket är lite ovanligt). Det är skönt att Irvin inte fegar ut på bokens mer makabra och sexualiserade sidor. Filmen är både ganska grotesk och sleazy. Överhuvudtaget är det sympatiskt att den ofta känns mer som en lågbudgetskräckfilm från det tidiga 70-talet, än en storbolagsrulle från 80-talet. Men i slutändan är det dock lite för många kamerapanoreringar som avslöjar ett ruttnande lik, vilket blir ett lite sorgligt bevis på att Irvin inte riktigt behärskar det här med skräckfilm till fullo.              

Man ser att det är en storbolagsfilm på trailern, som är mycket välgjord.

Bloggare brukar vara bra på att lägga upp listor om både det ena och det andra. Självklart kan jag inte vara sämre! Idén föddes när jag såg Jaume Collet-Serras Orphan (som jag tyckte var så där) och började fundera på vad det faktiskt finns för bra filmer på temat onda barn. Självklart försöker jag undvika stora kända produktioner som tex Omen, Exorcisten och Village Of the Damned (som alla självklart är bra!) för att istället gräva fram lite mer bortglömda filmer. Ordningen är ingen särskild eftersom jag inte gillar att rangordna dom i förhållande till varandra. De här fem filmerna har alla sina styrkor och brister, men det gemensamma är att jag tycker att de alla är ytterst sevärda.


Alice, Sweet Alice (1976) aka Communion

Alfred Soles giallo-influerade skräckfilm har riktigt bra stämning och några fantastiskt läbbiga scener. Plus att vi får en väldigt ung Brooke Sheilds som ett av mordoffren och en sjukt läbbig unge klädd i plastmask och gul regnrock.


The Bad Seed (1956)

Att Patty McCormack är så bedårande söt i rollen som Rhoda Penmark bidrar verkligen till den här filmens punch. En sorgligt bortglömd film och urtypen för alla onda barn-skräckfilmer som kom efter den.

Who Can Kill a Child? (1976)

Året 1976 var uppenbarligen ett mycket bra år för onda barn-filmer. Duktiga spanska regissören Narciso Ibáñez Serradors film handlar om ett par engelska turister som anländer till en ö utanför den spanska kusten bara för att upptäcka att öns barn blivit knäppa och börjat ha ihjäl alla vuxna. En av de allra bästa i genren och rekommenderas varmt.

The Other (1972)

Robert Mulligans psykologiska thriller om en liten pojke som eventuellt har (eller inte har) en tvillingbror är inte bara en fantastisk skräckfilm utan även en jävligt bra film oberoende genre! En rejält obehaglig skräckthriller som verkligen kryper in under skinnet på dig.

Ils (2006) aka Them

Kanske inte den mest bortglömda filmen här på listan, men jag tycker det är omöjligt att lista bra onda barn-filmer utan att nämna denna lite förbisedda franska skräckfilm. Visst är det en spoiler att placera den på en sådan här lista, men det skiter jag i. Har du inte sett David Moreaus och Xavier Paluds mycket välgjorda lilla lågbudgetrysare så tycker jag att du ska ta dig ner till närmsta videobutik och hyra den redan ikväll.

Vad har du själv för favoriter? Diskutera gärna i kommentarfunktionen!

Last Cannibal World (1977)

januari 14, 2011

Nu var det äntligen dags för en kannibalfilm! För er som inte är så bevandrade i denna subgenre så kan jag berätta att den utvecklades ur de italienska mondo-filmerna. Mondo var så kallade mockumentarys som presenterades som resereportage. Regissörerna sade sig resa runt i världen för att leta efter kulturellt betingat våld och sex. Filmerna blandade ofta verkliga dokumentära klipp med regisserade partier och fejkat gore. Ofta skildrades ursprungsbefolkningarna i olika länder (de som lever under mer eller mindre primitiva förhållanden) och genren anklagades ofta för rasism (med all rätt!). Ur dessa infödingsskildringar växte den italienska kannibalgenren fram i slutet av 70-talet. Den första filmen som räknas till genren är Umberto Lenzis The Man from the Deep River som kom redan 1972, men kannibalfilmens glansperiod infann sig från slutet av 70-talet till början av 80-talet. Genren blandade ofta in ”dokumentära” partier i handlingen (eller i alla fall så valdes en visuell stil som såg dokumentär ut), som en homage till den subgenre som filmerna utvecklats ifrån. Världens mest kända kannibalfilm använde sig tex av denna stil på ett väldigt effektivt sätt. Den filmen är Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. På många sätt är den en perfekt representant för genren eftersom den så tydligt visar vad kannibalfilmerna ville röra upp för känslor.

Genren definierade sig själv ofta som skräck, men dess poäng har aldrig varit att skrämma dig. Istället är filmerna ett test i uthållighet, där du som publik utmanar dig själv i hur mycket äckligheter du pallar att se. För er som inte sett något ur genren så måste jag faktiskt resa ett varningens finger eftersom kannibalfilmerna är några av de mest extrema filmer som någonsin gjorts. Det absolut värsta med dom är deras nästan ritualiserade dödande av djur. Detta är en av kvarlevorna från mondo-filmerna och självklart fullständigt oförsvarbart. Ibland får det faktiskt motsatt effekt eftersom det verkliga dödandet bara visar hur fejk filmernas specialeffekter är i jämförelse. Så var dock inte fallet med Cannibal Holocaust. Deodatos film kändes smärtsamt realistisk, mycket tack vare den dokumentära stilen och väldigt välgjort gore (för en gångs skull). Vad folk ofta inte vet är att Cannibal Holocaust inte är Deodatos enda försök i genren. År 1977 gjorde han Last Cannibal World (aka Jungle Holocaust) och 1985 gjorde han den märkliga genrekompotten Cut and Run (där en av ingredienserna är just kannibalfilm). Idag ska vi prata om den första filmen, nämligen Last Cannibal World.

Ploten är välkänt genreterritorium. I Filipinernas djungel letar ett företag efter olja. Snart tappar styrelsen kontakt med expeditionen. Robert (Massimo Foschi från Investigation of a Citizen Above Suspicion) och Rolf (Ivan Rassimov som nästan varit med i samtliga italienska exploitationfilmer) är två spekulanter som flyger ut i djungeln för att hitta det försvunna lägret. Men deras flygplan får problem och kraschar. När de väl lokaliserar expeditionens tältläger så är alla människor borta. Snart attackeras de av en aggressiv stam ur ursprungsbefolkningen. Robert och Rolf blir separerade och den förre förs till en grotta. Där blir han utsatt för tortyr och förnedring av infödingarna. Samtidigt inser han att dom är kannibaler och att han kan vara nästa huvudrätt på menyn! Han blir dock utsläppt ur sitt fängelse av en snygg infödingskvinna (den burmesiska skådespelerskan Me Me Lai som spelade samma roll i flera kannibalrullar). Kvinnan har börjat intressera sig för den konstiga bleka mannen. Paret flyr snart med stammen hack i häl. Robert har dock påverkats av sin omgivning och börjar spontanvåldta sin kvinnliga kompanjon. I en grotta i djungeln hittar de en sjuk Rolf som lyckats gömma sig för kannibalerna. Men kommer trion att lyckas fly tillbaka till civilisationen?

Last Cannibal World innehåller kannibalgenrens alla klassiska teman. Huvudpersonen måste tex själv bli en vilde för att överleva i en ogästvänlig miljö. Samtidigt tar filmen även upp subgenrens eviga fråga. Bara för att västvärlden har den mest avancerade civilisationen så betyder det väl inte automatiskt att vi har rätt? På denna punkt är kannibalfilmerna mycket mer sympatiska än den genre de föddes ur. I Last Cannibal World så tränger sig västvärlden allt längre och längre in i djungeln i sin jakt på olja och får vad dom förtjänar när de ignorerar att det redan finns ett folk som bor i regionen. Samtidigt så ska man akta sig för att dra på för stora växlar när det kommer till den här subgenren. Filmernas främsta syfte är att äckla. På denna front är Deodato en mästare! Det finns något skitigt och realistiskt över hans kannibalfilmer som ingen annan regissör i genren lyckas kopiera. Lenzis genreförsök känns tex mer som färgglada och perversa serietidningar. Inget fel i det. Jag tycker att hans Cannibal Ferox är ganska underhållande. Men poängen är att den filmen representerar något helt annat. När jag ser Last Cannibal World så känner jag ett äckel som jag aldrig upplever när jag ser Lenzis kannibalfilmer. Det finns helt enkelt en känsla av realism hos Deodato. Speciellt ritualerna och våldet skildras nästan dokumentärt vilket bidrar till filmens styrka. Kombinationen av kamerafilter, klippning, miljöer och regi bidrar till att göra Last Cannibal World till en högst obehaglig och minnesvärd film. Om Cannibal Holocaust är världens bästa kannibalfilm, då håller den här starkt andraplatsen. Jag önskar dock att Deodato hade hållit sig uteslutande till den här genren (bortsett från några få undantag). Ni som sett Bodycount förstår nog vad jag menar…

Utifrån genrens förutsättningar så är det här en helt fantastisk film. Men den stora frågan är vad du faktiskt tycker om själva genren. Last Cannibal World är en brutal, makaber, realistisk, ångestladdad och spy-framkallande film. Om du har abstinens efter Cannibal Holocaust då är detta den perfekta medicinen. Om du däremot känner dig det minsta osäker på om du pallar att se den här filmen, då ska du nog avstå…

Last Cannibal World finns i Noble Entertainment-boxen Cannibal -The Collection.

Även trailern spelar det dokumentära kortet. Berättarrösten sabbar dock allt… 🙂

ps. En varning måste utfärdas om jävligt brutalt våld riktat mot djur!

Themroc (1973)

januari 12, 2011

Nu var det dags för något nytt här på Trash is king! Konstfilm! Den här bloggens grundidé har alltid varit att skriva om obskyr film. Genre är ganska irrelevans. För att en så kallad konstfilm ska klassa in här på bloggen så måste den ”rikta ett finger åt den kommersiella filmindustrin och försöka föra fram ett budskap som ligger utanför mainstream ”. Samtidigt så måste den också ha tillstymmelsen till en handling och inte bara vara pretentiöst mumbojumbo. Themroc kvalar in i den här kategorin. Den är skriven och regisserad av Claude Faraldo. Denna fransman hade starka kopplingar till revolten i Paris 1968 och Themroc anses vara ett av den revoltens starkaste filmiska uttryck. Om vi ska gå in på lite politisk historia så var en av den franska revoltens absolut starkaste strömningar en organisation som kallades för den Situationistiska Internationalen (se deras stora teoretiska verk Skådespelssamhället av Guy Debord). Under kravallerna i Paris sprejades flera av deras budskap på väggar som tex ”under asfalten finns en sandstrand” (en marxistisk parafras som betyder att det kapitalistiska samhället döljer en inneboende motsättning; det finns något annat för oss bortom lönearbetet). Faraldo gjorde en långfilm som både var en spegling av de kaotiska månaderna i Frankrike 68 och en teoretisk manifestation av den studentströmning som lyckades påverkade det franska samhället (eller åtminstone arbetarklassen) så extremt mycket. Samtidigt så är Themroc ett manifest över upprorets misslyckande. Jag tror alltså att det korrekta sättet att analysera denna politiska film är genom en analys som bygger på en radikal klassmässig grund. Jag kommer alltså att göra precis detta. Men filmen är så pass mångsidig att ni inte får känna att min analys är den enda rätta. Försök gärna att förstå filmen med era egna resurser och skriv gärna vad ni kommer fram till här på bloggen!

Themroc är mest känd som ”den där filmen utan dialog”. Och visst är det så; arbetarklassen i filmen grymtar medan medelklassen, cheferna och snuten (bokstavligt talat) babblar. Michel Piccoli spelar en anonym arbetare som bor med sin syster (Béatrice Romand) och sin mor i ett anonymt hyreshus utanför Paris. Han jobbar som målare och varje morgon, när han cyklar till jobbet, möter han en kollega på vägen och de cyklar axel mot axel (och stöttar upp varandra). Hans jobb är sinnessjukt alienerat; arbetarna klär sig i overaller i olika färger och sedan målar den första gruppen en vägg i en färg medan den andra gruppen kommer efter och målar över den i en annan färg! På kontoret sitter tjänstemän med blyertspennor lagda på rad, bryter av spetsarna på dom, vässar dom och lägger dom sist i raden (om och om igen)! En dag pallar inte vår arbetare längre utan får totalflipp. Han river halva sin arbetsplats och springer sedan hem och slänger ut alla möbler genom fönstret. Han slår ut väggarna och bygger om lägenheten till en grotta. Morgonen efter åker han inte till jobbet och den kollega han stöttat upp ramlar nu med sin cykel på gatan. Han inleder en sexuell affär med sin syster. Samtidigt kommer kravallpolisen till kvarteret. De försöker tämja det incestuösa paret med tårgas, men misslyckas. Revolten sprider sig och allt fler hyresgäster börjar slänga ut sin möbler och bygga grottor i lägenheterna. Slutligen kidnappar deltagarna i upproret en polis, grillar honom över en eld och äter upp honom…

Themroc är tung på symbolik. Samtidigt så är det en väldigt visuell film som både är väldigt sleazy och brutal. Att Faraldo valde att inte ha någon dialog i filmen tror jag har två anledningar. Dels för att visa på att det är en skillnad på vad folk gör och vad folk säger (ett materiellt perspektiv) och dels för att visa på på klasskillnader (arbetarna pratar inte samma språk som övriga klasser). Den första delen är en skildring av (som jag redan nämnt) alienationen i det kapitalistiska samhället och lönearbetets meningslöshet. Jag tror att Faraldo menar att arbetarklassen reduceras till något primitivt (grottmän) i detta ekonomiska system. Därför blir revolten oundviklig, men får också ett primitivt uttryck. Detta överensstämmer med de verkliga händelserna 1968 där arbetarklassen inte lyckades överkomma systemet utan reproducerade ”primitiva” förvaltningsformer. Samtidigt så ligger denna primitivism bortom det ekonomiska systemets logik. Här är Faraldo kluven och vi som tittare blir det också. Vi håller på deltagarna i upproret, men tycker samtidigt inte alla deras beteenden är helt okej. Detta är verkligen Themrocs styrka. Det är ingen tråkig propagandafilm, utan en istället hela tiden motsägelsefull skildring. Likt den Situationistiska Internationalens analyser ifrågasätter den konstant våra föreställningar om saker; vad som är vänster och höger, vad som är naturgivet och vad som är en produkt av det samhälle vi lever i och vilka möjligheter det finns att förändra våra liv.

Themroc är absolut inte för alla smaker och den är lite för lång. Men samtidigt så är det en fascinerande nollbudget film som måste förstås i sitt historiska sammanhang. Vill du se en galet originell politisk film som inte använder pekpinnar så kan Themroc vara för dig…

Trailern får filmen att se ut som rent snusk så jag lägger istället upp den här scenen där vår huvudperson river sin lägenhet…