När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Annonser

Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Yo genrefans!

februari 21, 2012

 

Trash is king! har precis börjat på sin praktik och har lite ont om tid just nu. Det tar ett tag innan man kommer in på en ny arbetsplats. Och ett nytt arbete. Jag är därför svintrött på kvällarna och behöver en liten paus.

Surfa tillbaka in på den här bloggen lördagen den 25 februari så kommer ni att mötas av nya inlägg.

Dust Devil (1992)

februari 18, 2012

Senast jag skrev om Richard Stanley så sa jag att han hade grym potential. Hur står sig då hans drömprojekt jämfört med Hardware? Dust Devil är en jävligt konstig film. Den blandar fantastisk kvalité med trash, och regissören skäms inte för någon av uttrycksformerna. Detta gör sydafrikanen till en Dario Argento-figur (vilket inte är så konstigt eftersom det är hans favoritregissör). Extremt väl genomförda konstnärliga visioner blandas med gore och haltande skådespel. Stanley hade även andra problem. När den här filmen först var klar så hatade den amerikanska distributören Miramax resultatet. De klippte ner Dust Devil med över 30 minuter. Samtliga övernaturliga aspekter fick stryka på foten och Zakes Mokaes roll minimerades (provocerande eftersom han är en svart huvudperson i en film som utspelar sig i Afrika). Detta ledde till en lång konflikt mellan Stanley och bolaget. Slutligen lyckades han samla ihop tillräckligt med egna pengar för att klippa om filmen som den var tänkt från början. Det är denna final cut jag sett. Vad jag hört om den ursprungliga bioversionen är att den känns som en väldigt stympad film. Inte så konstigt kanske, eftersom Dust Devil förlitar sig tungt på långa stämningsskapande scener. Manuset har två inspirationskällor. Dels grundar det sig på mardrömmar Stanley hade när han var yngre och dels är den influerad av en verklig seriemördare som härjade i södra Namibia (runt den lilla staden Bethany). Och det är i just Namibia större delen av den här filmen är inspelad. Inspelningen hade stora problem med regionens sandstormar. Filmens producent JoAnne Sellar lyckades även gå vilse i öknen när hon letade efter inspelningsplatser. Alla dessa historier runt Dust Devil har gett den ett ordentligt kultfölje.

Wendy (ganska attraktiva Chelsea Field) flyr från sin våldsamma make (Rufus Swart) och börjar köra mot den namibiska gränsen. Hon vill ut ur Sydafrika och se havet. Samtidigt så mördas en kvinna på en gård och hela stället bränns ner. Snuten Ben Mukurob (Zakes Mokae) utreder mordet och besväras av de rituella målningar som gjorts med kvinnans blod inne i det nedbrända huset. Samtidigt plågas han av fruktansvärda mardrömmar som omfattar den kvinna som lämnade honom. Ben väljer motvilligt att kontakta en schaman (som bor i en övergiven drive-in biograf) för att få reda på mer om symbolernas innebörd. Han lär sig att de rituella målningarna pekar mot en Nhadiep, en demon som kan anta vilken form som helst (alltså en shapeshifter). Enligt legenderna så färdas den med vinden och jagar de oälskade och de som inte har något att leva för. Just nu så är varelsen försvagad och har svårt att bryta sin mänskliga form (spelad av duktiga Robert John Burke). Den behöver döda för att öka sin kraft. På väg genom öknen träffar Wendy varelsen och ger den lift. Mannen har en märklig dragningskraft på henne och de slutar som älskare. Inte långt efter bevittnar varelsen när Wendy överväger att ta livet av sig och han börjar tveka om han ska att döda henne. Märkliga saker händer snart i deras omgivning. Samtidigt lyckas Ben springa på Wendys make, som begett sig iväg för att hitta sin fru, och dessa slår sig ihop eftersom polisen förstått att kvinnan kommer att leda honom till varelsen. Allt kulminerar på en dammig gata, i en övergiven spökstad, mitt i den namibiska öknen.

Dust Devil är en poetisk övernaturlig thriller med en stark stämning av den afrikanska kontinenten. Filmen tjänar extremt mycket på att vara inspelad på plats och naturbilderna tar ibland andan ur en. Stanley är noga med att etablera en realistisk kontext för sin skräckhistoria och filmen lyckas (med små medel) skildra kontinentens rasmotsättningar och även ge en känga åt Afrikas koloniala historia. I början av filmen var jag lite förvånad att så många av karaktärerna är vita, men efter hand så förstod jag att detta har en poäng. Alla européer i Dust Devil är extremt ensamma människor, utan någon livslust, och detta gör att Nhadiep dras till dem. Men Dust Devil är även en western. Referenserna till denna genre är många. I filmens slut ställs till exempel Mokaes polis mot den övernaturliga varelsen i den folktomma staden. Båda bär hatt och trenchcoat och scenen är som hämtad ur en random western. Denna originella genremix gör Dust Devil väldigt unik. Vissa scener i filmen är även så vackra att de blir rörande. De är så fyllda till bredden med mystik och symbolik att de känns genom hela kroppen. Stanley framstår här som en väldigt karismatisk och spirituellt sofistikerad sektledare. Det låter som om jag älskar den här filmen, eller hur? Nästan. Dust Devil har även ganska stora brister. Det märkas att filmen har klippts om flera gånger. Dramaturgin har blivit lite lidande på vägen (det fattas fortfarande runt en kvart från råklippningen). I vissa partier tar sig Stanley tid att etablera hur karaktärer möts och skapa en känsla av att resa in i det okända. Men framåt slutet så händer saker väldigt snabbt och karaktärer möts av en slump som kanske inte känns så trovärdig. Nästa problem är skådespeleriet. Fantastiskt duktiga skådespelare ställs bredvid folk som är ganska horribla. Absolut sämst är rättsmedicinaren som säger sina repliker så otroligt styltigt att det hörs att hon har haft svårt att memorera dem. Zakes Mokae är tyvärr också ganska svajig. I vissa scener är han riktigt bra, medan han i nästa stund i princip stakar sig. Det känns därför som om vissa scener hade mått bäst av en omtagning och det verkar som om produktionsbolaget hetsade Stanley att avsluta filmen snabbt. Vad jag läst så var det även bråk mellan Stanley och Miramax runt casting och vilka skådespelare som skulle få olika roller. Som tur är så är Robert John Burke riktigt bra i rollen som den övernaturliga varelsen och Chelsea Field fungerar också helt ok (och hon var inte Stanleys val som Wendy). I slutändan så är Dust Devil (precis som Hardware) en skum mix mellan högt och lågt. Den går från konstfilm till gore och sleaze på några sekunder och kryddar allt med westernposer. Någonstans så förstår jag att Miramax gick in med saxen för detta är absolut inte en kommersiellt gångbar film. Men samtidigt så är den märkligt fascinerande och ibland tom rörande…

Jag är ett fan av Richard Stanley, men samtidigt medveten om att det är en regissör som du antagligen älskar eller hatar. Någonstans är jag övertygad om att han är lite knäpp och allt beror på om du anser att han är det på ett bra sätt eller ett dåligt. Vill du se någon av hans filmer så hade jag nog rekommenderat dig att se Hardware först. Gillar du den så är du redo för Dust Devil

Trailer för Stanleys omklippta version. Musiken bidrar sjukt mycket till filmens stämning…

Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Cult of the Cobra (1955)

februari 11, 2012

Jag har märkt att 50-talet varit lite av ett svart hål här på bloggen. Detta kanske inte är så konstigt eftersom majoriteten av mina favofilmer gjordes under 70- och 80-talet. Dock betyder det inte att det inte gjordes några obskyra rullar (som passar Trash is King!) under detta årtionde. Cult of the Cobra kanske inte tillhör de allra mest udda genreyttringarna från 50-talet, men filmen är sannerligen bortglömd. Den fungerade lite som konstgjord andning för Universals skräckdivision. Under 50-talet så hade studion tappat sin forna glans. Universal var en gång i tiden bidragande till att forma den moderna skräckgenren (genom filmer som tex Tod Brownings Dracula, James Whales Frankenstein och Karl Freunds The Mummy), men framåt 40-talet så började bolaget långsamt att tappa flås (George Waggners epokavgörande varulvsfilm är undantaget). De grävde ner sig i allt mer spekulativa uppföljare ju längre tiden gick och blev omsprungna av sina kreativa efterföljare. I ett sista desperat försök att återvinna sin skräck-cred så sneglade Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör satte de Francis D. Lyon, en ganska tråkig gun for hire. Målet var att göra en lite sexig skräckfilm om exotism och förbjuden kärlek. Och om en vacker kvinna som kan förvandla sig till ett djur…

Sex amerikanska soldater, som varit stationerade i Stilla havet, har permission i Indien. Andra världskriget är slut och de har lite tid att roa sig innan det är dags att resa hem. De drar runt och beter sig allmänt svinigt mot befolkningen. När de träffar en ormtjusare, får de höra talas om en hemlig sekt som dyrkar kvinnor som kan förvandla sig till ormar. Soldaterna försöker övertala ormtjusaren att ta med dem på en av sektens ritualer, men han vågar inte. Slutligen erbjuder de honom en massa pengar (the american way!) och den fattiga mannen viker sig. Men soldaterna måste lova att vara väldigt diskreta. Detta skiter de såklart fullständigt i. Så snabbt en kvinna i helkroppsstrumpa dansar upp ur en korg börjar en av soldaterna att fotografera allting från under sin kåpa. Sekten kommer på amerikanerna och soldaternas lösning är att de misshandlar alla som är där och sätter fyr på templet! Innan de lyckas fly skriker dock sektledaren att de är förbannade och att de alla kommer dö. Redan natten efter så kommer en orm in i en av soldaternas rum och biter ihjäl honom. De övriga fem åker tillbaka till USA och börjar leva civila liv. Historien kretsar nu runt två av dem; Paul (Richard Long från House on Haunted Hill) och Tom (Marshall Thompson från bla Fiend Without a Face). Dessa är rumskamrater och snart flyttar en mystisk kvinna in i lägenheten mittemot. Hon heter Lisa Moya (genreaktrisen Faith Domergue) och Tom blir störtförälskad i henne. Men Lisa stöter bort honom och självklart ruvar hon på en ganska uppenbar hemlighet. Hon är utsänd av sekten och kan förvandla sig själv till en orm. Snart börjar de återstående soldaterna att dö och Paul (den enda sympatiska karaktären i hela filmen) börjar misstänka att Lisa har en koppling till dödsfallen. Tom vägrar dock att lyssna och Lisa själv börjar få tvivel eftersom hon förälskat sig i honom…

Rent tekniskt så är Cult of the Cobra välgjord. Den är snyggt filmad och har några imponerande scener för sin tid (som bilkraschen). Filmen är även ganska fartfylld och historien rör sig i ett bra tempo. Men manuset är en stor jävla klyscha. Hela filmens grundkoncept är stulet rakt av från Cat People och allting blir därför väldigt förutsägbart. Där Jacques Tourneur lyckades utvinna märklig poesi ur det här konceptet och säga någonting om kvinnlig sexualitet i 40-talets USA, så har Lyon inga sådana intressen överhuvudtaget. Istället så fläskar han på rejält med sentimentalitet. Det finns även andra stora skillnader. I Cat People så är Simone Simons kattkvinna filmens huvudperson, medan det i Cult of the Cobra istället är de grymt osympatiska soldaterna. Detta skapar ganska stora problem med identifikationen. Du bryr dig helt enkelt inte om de lever eller dör. Det finns inte heller samma ambivalens runt de övernaturliga elementen. Vi vet i princip omedelbart att Faith Domergue kan förvandla sig till en orm och att det bara är en tidsfråga innan huvudpersonerna förstår detta. Trots att filmen har en större budget och är mer tekniskt imponerande så känns den ändå som en fattigmanskopia av en bättre film. Framförallt så förstår jag hur bra Tourneurs film faktiskt är när jag tvingas jämföra de båda. Det finns dock ändå ett underhållningsvärde i Cult of the Cobra. Den fungerar som tidsfördriv och är absolut inte tråkig. Men den är även ett sorgligt monument över hur fattiga Universal var på idéer under 50-talet…

Det är svårt att rekommendera Cult of the Cobra. Vi du se någon av Universals gamla skräckfilmer så hade jag nog tipsat om James Whales The Old Dark House från 1932. Den har något som Cult of the Cobra saknar, nämligen originalitet…

Filmens bästa scen är absolut själva ritualen i början. Den lyckas vara både absurd och ganska stämningsfull…

The Vault of Horror (1973)

februari 7, 2012

Jag tycker att jag tjatar en hel del om det brittiska skräckbolaget Amicus Productions här på bloggen. Men ändå har jag inte recenserat en enda av de antologifilmer som gjorde dem kända. Sju stycken blev det totalt (om jag inte räknat fel) mellan åren 1965 till 1973. The Vault of Horror är alltså sen i denna cykel och kom samma år som en annan av bolagets antologiskräckisar; From Beyond the Grave. Samma år kom även en TREDJE antologifilm som hette Tales That Witness Madness. Den kan eventuellt vara en ÅTTONDE antologifilm från Amicus, men fans debatterar om bolaget verkligen låg bakom den filmen eller inte. Hur som helst så var det brittiska filmbolaget pionjärer inom den här formen av skräckfilm. Flera gånger filmatiserade de historier från dåtidens stora skräckserietidningar. Året innan så hade Amicus gjort den allra första filmatiseringen av historier från Tales from the Crypt. Även The Vault of Horror var en serietidning som gavs ut av EC. Den publicerades första gången i början av 50-talet och återutgavs under 60- och 70-talet. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, skrev om historierna för vita duken. Han hade tidigare skrivit manuset till bolaget första antologifilm; Dr. Terror`s House of Horrors. Regissör blev en riktig genreveteran. Roy Ward Baker började hos konkurrenten Hammer där han bland annat gjorde Scars of Dracula och The Vampire Lovers. Han var även regissören bakom Quatermass and the Pit som byggde på den kultiga sci fi-serien. Men Bakers största bedrift var nog att regissera den antagligen bästa antologifilmen som Amicus lyckades spotta ur sig; Asylum. Man kan säga att det var lite av ett dream team som fick äran att förvalta EC:s arv den här gången.

Fem män träffas i en hiss. De vill åka till olika våningar, men hissen för ner dem i ett källarvalv. Där finns konjak framdukad på ett bord och fem fåtöljer. Männen slår sig ner och börjar prata. De kommer snart fram till att de alla plågats av fruktansvärda mardrömmar den senaste tiden och de börjar att återge dessa drömmar för varandra. I den första historien så letar Harold (Daniel Massey) efter sin försvunna syster. En privatdetektiv lyckas hitta henne och så snabbt Harold känner till var hon befinner sig mördar han mannen. Han åker till den lilla staden och börjar fråga efter systern. Men invånarna verkar vara rädda. De hävdar att något kommer fram så snabbt det blir mörkt. Nästa historia berättas av Arthur (skräckveteranen Terry-Thomas från bland annat de båda Dr. Phibes-filmerna). Han är en sjuklig pedant och hackar konstant på sin yngre och osäkra hustru bara hon flyttar en tidning. Slutligen får hon flipp. Sedan är det Sebastians tur (Curd Jurgens från The Mephisto Waltz). Han arbetar som illusionist och drömmer att han under en resa till Indien får se världens mest fantastiska trolleritrick. Sebastian går till extremer för att lära sig trickets hemlighet vilket får förödande konsekvenser. Maitland (Michael Craig) har också en mardröm han vill berätta om. I den planerar han och en vän ett försäkringsbedrägeri. Maitland ska ta ett Romeo och Julia-gift som får honom att bli skendöd. När han begravts ska vännen gräva upp honom och de ska dela på livförsäkringen. Men vännen har såklart inga planer på att hjälpa honom upp ur graven. Slutligen är det Moores tur (Tom Barker, alltså Dr. Who). Han är en konstnär och i drömmen bor han på Haiti. Moore får reda på att han blivit blåst på pengar av sin agent i maskopi med en galleriägare och en konstkritiker. Han uppsöker en voodoo-präst för att utkräva hämnd. Denna ger honom en förmåga att döda folk genom att måla deras porträtt och sedan förstöra dem.

The Vault of Horror är inte Amicus bästa antologifilm. Ramhistorien är alldeles för svag och vissa av berättelserna är lite för underutvecklade. Inte så konstigt eftersom filmen endast är lite över 80 min och klämmer in hela fem historier. Sämst är den om mannen som blir levande begravd. Den hade behövt en extra twist och känns ärligt talat ganska plump. Baker och Subotsky var dock så rutinerade att de sparade den absolut bästa historien till sist. Berättelsen om konstnären som använder voodoo för att hämnas på sina fiender är både ganska fyndig och välkonstruerad. Det är nog även den längsta historien av alla fem. Detta betyder dock inte att The Vault of Horror på något sätt är dålig. Likt övriga antologifilmer från Amicus så har den en ganska ”mysryslig” stämning. Skådespeleriet är mestadels bra och när det inte är det så är det i alla fall alltid charmigt. Särskilt Terry-Thomas är minnesvärd i en roll som han spelar över på helt rätt sätt. Lite oväntad brutalitet släng också in med effektivt resultat. Det är traditionella moralhistorier där de dåliga människorna får vad de förtjänar; vare sig det är av övernaturliga krafter eller ödets ironi (och ibland även av en sund portion svart humor). Väldigt många anser att detta är en av Amicus allra bästa antologifilmer, så felet kanske ligger hos mig. Mitt problem är att jag jämför de alla med Asylum och den triumferar med sin extremt välskrivna och oförutsägbara ramhistoria (signerad den fantastiska Robert Bloch, alltså författaren till Psycho). The Vault of Horrors största brist är just dess ramhistoria. Jag genomskådade den redan efter den första berättelsen och tyvärr så tror jag att ni också redan gjort det bara genom att läsa min beskrivning ovan…

Är du nyfiken på Amicus antologifilmer (och det borde du vara) så är The Vault of Horror en perfekt ände att börja i. De har gjort flera av världens allra bästa bidrag till denna subgenre (om man nu kan kalla skräckantologier för en genre) och de står sig starkt i konkurrensen med Mario Bavas Black Sabbath och George Romeros Creepshow. Om du ser denna före Asylum så är nog chansen stor att du kommer att gilla den mer än mig…

Trailern spoilar i princip allt som går att spoila i filmen. Lustigt att musiken har tagits från Asylum. Douglas Gamley skrev ju soundtracks till båda filmerna…

Jag har redan publicerat en LÅNG kärleksförklaring till Dario Argentos husband Goblin (och Fulcis favokompositör Fabio Frizzi). I det inlägget fokuserade jag på bandets erkänt fantastiska soundtracks. Men något som ofta glöms bort är att Goblin också släppte flera egna skivor som inte hade någon koppling till Argentos filmer. Det är funky och psykedelisk progressiv rock. Och den är hur jävla grym som helst! Som ett gammalt fan av postrock går jag igång som fan på sådan här musik. Här kommer ett litet axplock: