Två år efter den kultförklarade Fritz the Cat kom uppföljaren. Denna gång var det inte bara Robert Crumb (serietecknaren som skapade karaktären) som motsatte sig filmen, utan även Ralph Bakshi (som hade regisserat den första Fritz the Cat). När producenten Steve Krantz inte lyckades övertala honom att göra en uppföljare gick jobbet istället till Robert Taylor. Denna animatör hade arbetat en del med Bakshi och även gjort ett gäng kortfilmer. Taylors jobb var extremt otacksamt. Få (om någon) ville se en uppföljare till Fritz the Cat. Crumb hade ju dödat karaktären i protest mot den första filmen, så vad fan skulle egentligen The Nine Lives of Fritz the Cat handla om? Fritz the Cat var ju skarpsinnig satir över hippierörelsen (och även ett tidsdokument som skildrade denna era i amerikansk historia). Nu var alternativkulturen död och illusionerna krossade. Och det var precis i den änden som Taylor började sin tolkning av Fritz the Cat. Vad händer egentligen med den naiva katten när han tvingas växa upp? Hur kan Fritz överleva när han inser att det inte finns någon mening att finna? Svaret är att det gör han inte. Istället så dör han en massa gånger…

The Nine Lives of Fritz the Cat börjar i kattens skabbiga lägenhet. Han har nu en sambo och en liten unge, men fördriver fortfarande dagarna med hänga i soffan och röka brass. Fru katt är lack att Fritz inte har något jobb och skriker på honom att han måste gå till socialtjänsten så att familjen kan få ut pengar. Men det skiter hippiekatten i. Han är mer intresserad av att försöka lära sin lilla son att onanera. Fritz flickvän börjar nu skälla ut honom enligt noterna, medan han själv blir mer och mer hög. Han börjar drömma sig bort till olika scenarier. Oftast slutar de med att han dör. I ett så är han nazist under Andra Världskriget. Hitler är gay och försöker ragga upp honom, men det slutar med att Fritz leker hans psykolog. I ett annat scenario blir han en astronaut och raggar med sig en storbystad svart, journalist in i rymdraketen. De knullar som kaniner medan rymdfärjan exploderar. Senare jobbar han som bud i ett USA som gett Svarta Pantrarna ett eget land i New Jersey (som numera kallas New Africa). Fritz ska leverera ett brev från USA:s president till de afroamerikanska makthavarna, men hamnar mitt i en intern maktkamp. Det slutar med att han blir misstänkt för mordet på presidenten i New Africa och arkebuseras. Han träffar även en indisk guru i New Yorks kloaker och självaste djävulen (som också är gay). Däremellan knullar han med alla kvinnor han träffar, tar alla droger han kommer åt och lyckas tom springa på några döda vänner från första filmen. Allt är ackompanjerat av psykedelisk 70-tals rock.

Den här filmen är avskydd av de flesta, men dess dåliga rykte är inte helt förtjänt. Visst är den inte alls lika bra som Fritz the Cat, men Taylor uppvisar i alla fall några originella idéer som är en logisk fortsättning på Bakshis film. Det känns helt rätt att filmens utgångspunkt finns i hur Fritz hanterar sitt vuxna liv och familj. Att han är en fullständig fuckup råder det inga tvivel om. Fritz är en narcissistisk idiot som lever i en svunnen tid. Det känns ganska talande för många hippies ur den amerikanska alternativrörelsen. Det finns en del fokus på hur han försöker hustla till sig pengar (bla från en judisk panthandlare), eftersom han vägrar att jobba. Fritz är ju alldeles för viktig för ett vanligt arbete. Det är ju inrutat och han är emot systemet! I dessa scener närmar sig satiren nästan samma nivå som den första filmen. Men väldigt mycket fungerar mindre bra. Bakshis film hade faktiskt en historia att berätta. Någon sådan är svår att hitta i The Nine Lives of Fritz the Cat. Det är mest en massa lösrykta psykedeliska scener som knappt har någon inbördes relation. Allt förklaras med att Fritz sitter där påtänd i soffan, medan flickvännen skäller ut honom, och hallucinerar. Detta är en jävligt svag ramhistoria åt allt det flum vi får se. Om den första filmen kändes som din vettiga kompis som knarkar lite för mycket, så är uppföljaren heroinpundaren som ligger inne på den offentliga toaletten. Filmen misslyckas med att berätta något relevant om Fritz relation till det amerikanska 70-talet och blir mest en massa flum i slutändan. Istället så skruvar Taylor upp provokationerna från den första filmen. Detta faller tyvärr platt, eftersom de exploativa elementen i Fritz the Cat faktiskt berättade något om samtiden. I The Nine Lives of Fritz the Cat är de bara där för sin egen skull, alltså för att provocera.

The Nine Lives of Fritz the Cat är absolut inte så dålig som folk hävdar. Den har sina ljusglimtar. Men oftast så är det mest pundigt flum vi får beskåda. Den saknar en röd tråd och satiren kan inte på långa vägar mäta sig med den första filmen. Endast för fans av Fritz the Cat. Alla andra gör nog bäst i att hålla sig borta.

Trailern är töntigt underhållande i alla fall…

Annonser

Richard Band är inte bara bror till b-films regissören/producenten Charles Band, han är även kompositören bakom soundtracken i flera av Stuart Gordon och Brian Yuznas äldre filmer. Band skrev musiken till Re-Animator, Bride of Re-Animator, From Beyond och Castle Freak (för att nämna några). Men detta är inte hans enda bedrifter. Han komponerade också soundtrack till den legendariska kalkonen Laserblast, Puppet Master-serien och Dan O`Bannons grymma Lovecraft-filmatisering The Resurrected. Utöver dessa filmer så jobbade han även som kompositör i nästan varenda film som hans brorsa var involverad i. Bands musik har i princip varit synonym med en stor del av den amerikanska lågbudgetskräcken sedan slutet av 70-talet och han är fortfarande verksam idag. Enjoy!

Sjuksköterskan i korridoren

Det är helt oundvikligt att jag skriver om den här klassiska scenen. Kolla vilken lista som helst över bästa skräckscenerna genom tiderna och du inser att sjukhussekvensen från William Peter Blattys The Exorcist III nästan alltid är med. Det är intressant att en film som var jävligt utskrattad på sin tid, bidragit med antagligen ett av filmhistoriens bästa jump scares. Men The Exorcist III är absolut inte så dålig som kritikerna hävdade när den kom ut och har fått ganska mycket återupprättelse på senare år. Eftersom William Friedkins första film var en sådan kritikerfavorit, sågades konsekvent alla uppföljare. Men det är inte den enda anledningen. Samtliga uppföljare till The Exorcist har även drabbats av konflikter mellan regissörer och filmbolag (oftast Warner Bros) som starkt påverkat slutresultaten. Att The Exorcist III överhuvudtaget blev av grundade sig i att William Peter Blatty (författaren till den ursprungliga romanen) hatade John Boormans Exorcist II: The Heretic så mycket. Nu skulle han filmatisera den riktiga litterära uppföljaren till sin roman från 1971, nämligen Legion (som han skrev 1983). Men snart hamnade han på kollisionskurs med Morgan Creek Productions. Först ändrade dom titeln på filmen till The Exorcist III, sedan krävde de en scen som faktiskt visade exorcism. Slutligen klippte de om delar av filmen. Blatty var inte nöjd och protesterade och det gjorde kritikerna också. Idag kan man tydligt se att filmen har brister, men när den samtidigt fungerar så fungerar den jävligt bra.

The Exorcist III var den första filmen i serien som jag såg. Jag kände till den första filmens rykte, men hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig av den här uppföljaren. Ung som jag var tyckte jag mest att den var pratig och konstig. Ärligt talat så var handlingen lite smått förvirrande och jag hade nog börjat tänka på annat. Då flyger jag plötsligt upp ur soffan. I en enda tagning (och med en perfekt bildkomposition) lyckades Blatty ge mig mardrömmar i månader efteråt. Geminimördaren dyker upp (insvept i lakan) ur det rum som sjuksköterskan precis var inne i. Han håller en häcksax i höjd med hennes hals och vi vet att när Blatty klipper bort, då har hennes huvud redan rullat. Jag har funderat mycket på vad som gör den här scenen så fruktansvärt effektiv. Det finns en central faktor. Allt utspelar sig i en enda tagning. I bakgrunden kallas en säkerhetsvakt in genom svängdörren och lämnar sedan bild. Kameran är placerad långt ner i korridoren och därför hör vi inte dialogen. Allt detta bidrar till att skapa en känsla av autenticitet. När den groteska, lakan-insvepta gestalten dyker upp (ackompanjerad av ett högt ljud) känns det nästan som om vi betraktar scenen genom en övervakningskamera. Det är oväntat, chockerande och mycket skickligt utfört. Och vi behöver inte ens se när han hugger till med häcksaxen…

Blattys film är värd att se bara för att få se den här scenen i sitt sammanhang. Den blir så mycket mer effektiv då. Därför rekommenderar jag alla som inte sett The Exorcist III att göra det (trots att slutet är ett riktigt bottennapp)…

Spoila absolut inte denna fantastiska jump scare för dig själv om du inte redan sett filmen!

The Other Hell (1981)

november 19, 2011

Om vi snackar om de vildaste, mest utflippade italienska exploitationfilmerna då är Bruno Mattei kung. En total avsaknad av skam i kroppen och med en helvild fantasi lyckades Mattei göra de flesta genrer underhållande. Till sina roligaste filmer skrev han nästan alltid manus ihop med en annan trashlegend; Claudio Fragasso (mannen bakom Troll 2). Men allt det här har jag redan skrivit om tidigare. Nu ska vi kolla på hur Mattei hanterade nunsploitationgenren som var stor i Italien under 70-talet. The Other Hell är väldigt sen i relation till den här explotitationcykeln, men det har sina förklaringar (som jag återkommer till snart). Året innan gjorde Mattei (och Fragasso) en renodlad nunsploitationfilm; The True Story of the Nun of Monza. Kort efter gjorde de The Other Hell som blev en variation på temat. Det sägs att nunsploitationgenren kom till som en mix av Eriprando Viscontis film The Nun of Monza (1969) och Ken Russels The Devils (1971). Den första filmen är ett seriöst drama (influerat av verkliga händelser) som skildrar förtryckt sexualitet och sexuell sadism i ett kloster, medan den andra filmen är en egensinnig och konstnärlig odyssé som handlar om franska 1600-tals nunnor som kyrkan ser som ”besatta” (vilket innebär mycket gruppsex) och visar hur den religiösa auktoriteten hanterar detta (genom tortyr och sadism). Båda filmerna är riktigt bra och förtjänar sin plats i filmhistorien. Nunsploitationfilmerna utgick från dessa milstolpar, men hade som enda syfte att visa nunnor involverade i lesbiskt sex och pennalism. Det är inte så konstigt att den här subgenren växte sig så stor i just Italien. Landet är ju i princip katolicismens vagga. Men likt jag skrev ovan så är inte The Other Hell en renodlad yttring i genren. Istället så använder Mattei och Fragasso nunsploitationgenren som fond för att bygga sin egna variant av Dario Argentos ockulta skräckfilmer. Detta är alltså deras försök att göra en Suspiria eller Inferno! De har tom fått Claudio Simonetti och Goblin att skriva mycket av musiken. Hur fan lyckas de egentligen?!

Många gnäller över att Inferno är osammanhängande och saknar handling. Jag kan lova er att detta är ingenting jämfört med The Other Hell. Jag vet i fan vad den här filmen handlar om större delen av tiden. Under de sista 20 minuterna presenteras plötsligt bakgrundshistorien och Mattei och Fragasso förväntar sig att vi helt plötsligt ska bry oss om vad som händer. Den lilla handling som finns kan sammanfattas så här: I ett kloster löper abbedissan Vincenza (Franca Stoppi från Joe D`Amatos Beyond the Darkness) amok. Galen som en husmus kidnappar hon unga nunnor från sitt eget kloster, för ner dom i katakomberna och mördar dom (och hugger sönder deras könsorgan). Allt detta för att motverka att synden smittar övriga nunnor. Den katolska auktoriteten skickar en ung präst vid namn Valerio (Carlo de Mejo från The House by the Cemetery) till klostret för att utreda dödsfallen. Snart börjar alla möjliga övernaturligheter att hända. En hund dödar sin husse (i en scen som är en exakt kopia av hundattacken i både Suspiria och The Beyond). Den avsatta prästen som styrde över klostret antänds av en eldstad. Och i katakomberna verkar djävulen själv bo (och han har röd julgransbelysning till ögon). Fader Valerio gör lite halvhjärtade efterforskningar, men förstår ingenting (precis som publiken). Slutligen visar det sig att en viss maskerad, ung nunna (som bor på vinden) kan vara lösningen på gåtan. Men då har jag slutat bry mig för länge sedan. När zombierna kommer i filmens sista scener då gäspar jag bara högt och skakar på huvudet.

Visst kan italiensk genrefilm från 60- och 70-talet ofta vara bra märklig, men The Other Hell är fullständigt jävla osammanhängande. Jag är helt övertygad om att det klippts bort jävligt många scener från den här filmen. Ett bra exempel är när den äldre prästen (fader Inardo som spelas av Andrea Aureli) återvänder till klostret. Helt plötsligt så är hans ena hand ersatt av en krok! Varför då? Ingen vet! Flera av scenerna är ogenanta kopior av mycket bättre filmer. Hade Argento och Fulci en sådan här scen? Då måste vi ha det också! Vad har den med handlingen att göra då? Vem bryr sig?! Goblins halvhjärtade musik bidrar också till att The Other Hell känns som en fattigmans Suspiria. Både Argento och Fulci kunde i sina bästa stunder flippa ut i surrealistiska tendenser. Men dessa märkligheter speglade regissörernas värld och psyken. De var fascinerande för de gav inblick i något jävligt mörkt och förbjudet. The Other Hell bidrar inte med något eget utan försöker istället kopiera andras stilistik. Trots att detta är en av de filmer där Mattei och Fragasso jobbade med högst budget (vilket syns), så faller ändå spektaklet platt. Och lika ofta som man imponeras över ljussättning och kameraarbete, så stör man sig på Matteis inkompetens. I en film som inte ska tas på allvar så är detta inget problem, men när bebisen i en väldigt dramatisk scen helt uppenbart har ett platsöga (som Mattei även väljer att zooma in på) då är det svårt att inte skämmas där framför TV:n. Jag uppskattar Mattei och Fragasso för att de inte brukade ta sig själva på speciellt stort allvar. Här lyckas de göra precis motsatsen och resultatet blir riktigt pinsamt. The Other Hell är inte bara ett gäng ihopklippta scener som saknar början och slut, den är jävligt tråkigt också. Det är förvånansvärt tamt både på sleaze- och gorefronten. Vem fan gjorde dom den här filmen för egentligen?

Mattei och Fragasso har gjort ett gäng filmer som är själva definitionen av so bad it`s good. Så är inte fallet här. The Other Hell är helt jävla oförståelig, inkompetent och pretentiös smörja. Om du ser den här filmen så kommer den att stjäla 90 min av ditt liv som du aldrig kommer att få tillbaka igen. Är det värt det?

Typ en trailer; nunnor, zombies och en massa skrik…

Min tid flyter iväg…

november 16, 2011

Jag har svinmycket att göra i skolan för tillfället och är galet trött när jag kommer hem. Tiden flyter helt enkelt iväg (ursäkta den dåliga Salvador Dali-vitsen) och därför behöver jag en paus för att ladda batterierna.

Ny uppdatering kommer kommer lördagen den 19 november. Håll till godo.

Mer Ti West åt folket!

november 12, 2011

Eftersom jag jobbar hela helgen, så får det bli ett mindre avancerat inlägg idag. Jag vill berätta hur jävla peppad jag är på Ti Wests nya film The Innkeepers! Mannen har gjort en av de senaste tio årens bästa amerikanska skräckfilmer, The House of the Devil, och Cabin Fever 2: Spring Fever sägs vara intressant trots sina stora brister (vilka verkade bero på enorma budgetproblem). Den andra filmen har jag inte hunnit beta av än, men om den innehåller ens ett kryddmått av den stil och kompetens som West uppvisade i The House of the Devil då är jag beredd att tugga i mig lite grus för att komma åt mannan. The Innkeepers är en spökhistoria som handlar om en paranormal utredning (av ett gammalt rivningshotat hotell) som flippar ut. Huvudrollen spelas av Sara Paxton (The Last House on the Left-remaken). I ärlighetens namn så får trailern filmen att se ut som välbekant territorium (fast kanske med lite snyggare spöksminkning än genomsnittet). Men jag vägrar att släppa mitt stöd till Ti West! Trots inte helt övertygande trailers så tror jag stenhårt på att han kommer att leverera. Jag förstår dock inte varför filmbolaget kör på den generiska affischen ovan, när det cirkulerat en mycket mer retrodoftande och underhållande affisch på nätet. Den ger mig lite vibbar av The Frighteners (alternativt någon skräckkomedi från 40- eller 50-talet) Spana in den:

Rolig tagline också. Affischen får en verkligen att undra över filmens eventuella komediaspekter. Finns dom eller är detta endast något internt skämt? Trailern bär hur som helst inga spår av någon humor. Men nog tjatat nu. Spana själv in trailern och dela med dig av vad du tänker. Vi syns igen efter helgen.

Vixens: Tura Satana

november 9, 2011

Tura Satana är en av de allra mest ikoniska exploitationstjärnorna genom tiderna. Fast lustigt nog så var hon bara med i en handfull filmer. Hon föddes som Tura Luna Pascual Yamaguchi 1938 i Hokkaido, Japan. Hennes far var stumfilmsskådis av filippinskt ursprung och hennes mor var en cirkusartist med rötter hos Cheyenne-indianerna och i både Skottland och Irland. Familjen flyttade till USA när Tura var ung och deras ekonomiska situation försämrades drastiskt. I egenskap av japaner internerades dom i Manzanar-lägret (Lone Pine, Kalifornien) under Andra Världskriget. När de blev frisläppta flyttade familjen till Chicago. Nu började nästa tragiska period i Turas liv. I skolan blev hon mobbad pga sitt exotiska ursprung och som nioåring blev Tura tragiskt nog gruppvåldtagen på väg hem från skolan. Brottet den unga flickan utsattes för präglade henne starkt. Hon hamnade på glid och gick med i ett gäng. Redan i väldigt ung ålder började hon uppträda i burleskshower vilket sedan ledde in henne i en karriär som strippa. Samtidigt lade hon mycket tid på att träna kampsport. Under de följande 15 åren sökte Tura upp sina förövare en och en (som blivit friade i rättegången) och spöade skiten ur dom. Efter att hon slog igenom som skådespelerska i Billy Wilders Irma la Douce (där hon spelade horan Suzette) tog Turas liv nya intressanta och tragiska vändningar. Hon var ihop med Elvis Preslay ett tag och han friade till henne. Hon sa dock nej, men behöll hans ring! År 1973 blev hon attackerad av en förre detta älskare som sköt henne. Åtta år senare var hon med i en bilolycka och bröt ryggen. Det krävdes flera operationer för att återställa henne. Turas liv hade blivit en helt fantastisk film. Men hennes skådespelarkarriär då, undrar kanske någon? Tura är absolut mest känd som gängledaren Varla i Russ Meyers kultklassiker Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hon var sedan med i fyra filmer regisserade av den legendariska schlockmästaren Ted V. Mikels; The Astro-Zombies, The Doll Squad och, de väldigt sena uppföljarna, Mark of the Astro-Zombies och Astro Zombies: M3 – Cloned. Tyvärr så tog Turas tragiska och märkliga liv slut den 4:e februari i år då hon dog av hjärtsvikt. RIP.

Hardware (1990)

november 7, 2011

När Richard Stanley lämnade sitt hemland Sydafrika och hamnade i ett regnigt London i mitten av 80-talet styrdes hans steg en natt mot King`s Cross. Där låg biografen The Scala Cinema och den kvällen visade de ett maraton med Dario Argentos filmer. Stanley gick in och satt kvar hela natten tills den sista filmen, Tenebre, var slut. Man kan lätt påstå att Argentos filmer förändrade Stanleys liv. Han hade tidigare regisserat några kortfilmer, men kände sig nu redo att skriva sin första långfilm. Den filmen blev Hardware. Denna märkliga och starka debut gick inte förbi ouppmärksammat. Palace Pictures (som varit med och producerat Hardware) gav Stanley två år senare en större budget så att han kunde realisera sitt drömprojekt; Dust Devil. Den filmen var dels influerad av Stanleys egna mardrömmar som ung och dels av en verklig seriemördare som härjade i Namibia; en mördare som polisen inte kunde gripa och som skapade lokala legender. Dust Devils amerikanska distributör, Miramax, var inte nöjada med Stanleys två timmars film utan klippte ner den till under 90 min. Stanley blev rasande, men samtidigt gick den brittiska finansiären Palace Pictures under och det dröjde många år innan Stanley själv, och med hjälp av egna pengar, lyckades släppa filmen som den var tänkt från början. Trots sina konflikter med Hollywood så blev han ändå erbjuden att filmatisera 1996 års version av H.G Wells The Island of Dr. Moreau. Men snart uppstod problem igen. Efter bara fyra dagar så tröttande New Line Cinema på att bråka med Stanley (som vägrade att kompromissa sin vision) och sparkade honom. John Frankenheimer togs istället in för att avsluta jobbet och Stanleys manus skrevs om. Resten av fiaskot är känt. Stanley bestämde sig nu för att aldrig mera arbeta i Hollywood. Han tackade nej till nya filmer som han erbjöds och återgick till att göra kortfilm, märkliga ockulta dokumentärer och konstfilm. Hur står sig då hans mest kända film idag?

Vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Jorden är förstörd av kärnvapenkrig, men civilisationen består. Folk trängs i enorma megastäder för att skydda sig mot radioaktiviteten från öknarna runt omkring. Filmen börjar med att en ökenvandrande nomad hittar söndersprängda delar av en maskin i ödemarken. Han tar med sig delarna in i storstaden för att sälja till en skrothandlare. Där möter han Moe (Dylan McDermott från The Messengers), en annan skrotsamlare, som köper komponenterna av honom. Moes flickvän Jill (Stacey Travis från bla Dracula Rising) är skulptör och han tänker ge dom till henne i julklapp. Jill bor i ett enormt höghus som är skyddat som en bunker. Alla dörrar är av stål och kontrolleras elektroniskt. Mitt emot henne bor en pervers granne (William Hootkins) som spionerar på den unga kvinnan med en nattkikare när hon knullar. Han avlyssnar även Jills lägenhet och ringer snuskiga samtal till henne. Men detta är Jills minsta problem. Efter att hon svetsat fast skrotet hon fick av Moe på en skulptur inser han snart att det inte är vilka metalldelar som helst. De tillhör en myndighetsframställd stridsrobot; en robot som har en förmåga att återuppbygga sig själv och hitta el för att ladda upp sina batterier. Snart finner sig Jill isolerad i lägenheten tillsammans med mördarroboten som övertagit elnätet och låst alla dörrar. Det blir en kamp för överlevnad samtidigt som roboten går bärsärkagång och slaktar alla som försöker ta sig in till henne…

På beskrivningen ovan så är det lätt att få intrycket att Hardware är din typiska mördarrobotfilm; typ som den sista kvarten i Terminator utdragen i 90 min. Och det stämmer till viss del, men det finns mycket mer här. Stanley investerar sjukt mycket mer i bakgrunden till sin framtidsvärld än vad som är nödvändigt i den här typen av film. Han jobbar även mycket med detaljer och miljöer. Detta är en förvånande styrka. Filmen är faktiskt också mycket vacker visuellt. Det märks att Stanley älskar Argento. Han arbetar mycket med färgfilter och spektakulär ljussättning. Men det är inte bara dessa aspekter som förvånar med Hardware. Filmen är en väldigt märklig blandning av trash och konstnärliga ambitioner. Sexet är sleazy, våldet är otroligt brutal och utdraget. Samtidigt så filosoferar Stanley över den malthusianska fällan, döden och människa kontra maskin. Ofta känns Hardware som en konstfilm för att i nästa scen låta en karaktär kapas på mitten av en elektrisk dörr. Den något märkliga relationen mellan Jill och mördarroboten är inget nytt. Liknande relationer har redan skildrats på film bättre (tex i Donald Cammells Demon Seed). Men Stanleys film är så utflippad och så märklig att den ändå blir underhållande. Regissören är rent ut sagt galen och det är en galenskap man gärna dyker ner i. Jill skildras även som en jävligt stark kvinna vilket är befriande. Finns det brister då? Visst finns det sådana. Skådespeleriet är rejält haltande och Stanley har en förmåga att försöka skriva dialog som han tror låter cool (vilket den inte riktigt gör). Några få scener blir därför riktigt töntiga med krystade poser och överdrivet mycket svordomar. Men dessa brister hindrar inte Hardware från att vara en stark och förvånansvärd visionär debut. Som en skräckdoftande sci-fi fungerar den absolut och med sin trashkonstnärliga ådra sticker den ut ur mängden. Både fans av cyberpunk och av ambitiösa lågbudgetskräckisar borde därför absolut ge den en chans.

Hardware blev Stanleys väg in i Hollywood, en väg som nästan direkt ledde till en återvändsgränd. Tyvärr ledde detta också till att denna lovande regissör nästan helt drog sig bort från långfilmen som medium. Hans största bedrift på senare år har varit att han hjälpte Nacho Cerda och Karim Hussain med manuset till den grymma The Abandoned. Nu verkar det dock som om Stanley eventuellt kan vara på väg tillbaka. Han har två filmer på gång; The Bones of the Earth (efter ett manus av ovan nämnda, och bortgångna, Cammell) och Vacation. Kommer dessa att bli av då? Vem vet?

Filmen marknadsfördes som en actionfilm, vilket den absolut inte är. Glömde att berätta att både Iggy Pop och Lemmy har små biroller!

När jag recenserade Don`t Look in the Basement, så berättade jag om den lite märkliga trenden som fanns inom amerikansk lågbudgetskräck (under ett antal år) som innebar att man slängde in uppmaningar att inte göra saker i titeln. Jag nämnde då även att de här olika filmerna inte hade någonting med varandra att göra (varken när det kommer till tema eller subgenre). Don`t Go in the House är såklart en av dessa filmer. Och den har såklart ingen relation till Don`t Look in the Basement. Istället så representerar den en väldigt speciell period för amerikanska slashers. Efter att Halloween populariserat genren och Fredagen den 13:e visade att det fanns fantasisummor att tjäna på billiga kopior så övermättades marknaden med slashers under de första åren på 80-talet. Bortsett från de större bolagen som försökte att tjäna så mycket pengar som möjligt genom minsta insats (och istället lägga cash på marknadsföring), så fanns det även riskkapitalister som var beredda att lägga till lite pengar till oprövade regissörer som var beredda att göra en slasher. Flera av dessa debuter hade förvånansvärt mycket gemensamt. Ofta buntas de ihop under benämningen gritty. Ordagrant så betyder det kornig, men en bättre svensk definition är nog skitig. Det som knyter dessa slashers samman är en väldigt låg budget, att de är inspelade i riktiga miljöer (inga pengar till kulisser här inte), att de nästan känns dokumentära/naturalistiska, att de är perverterade (våldet är stört och brutalt) och att de fullständigt saknar humor och spelas upp på blodigt allvar. William Lustigs Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut samma år som Maniac och har förvånansvärt mycket gemensamt med Lustigs film. Precis som Lustig så fick regissören Joseph Ellison också väldigt mycket kritik för att hans film var störd och manschauvinistisk. Och likt många av sina kollegor från den här perioden inom slasherfilmen så gjorde Ellison knappt några andra filmer överhuvudtaget. Han hade börjat som springpojke på en massa exploitationrullar och skrev manuset ihop med bla Joe Masefield (som sedan skulle jobba med ljudeffekter i Evil Dead). Hur överensstämmer filmen med sitt rykte?

Donny Kohler (Dan Grimaldi) är en märklig arbetarklassgrabb. Han arbetar på en återvinningsstation med att bränna sopor och filmen börjar med att Donnies kollega antänds i en arbetsplatsolycka. Istället för att hjälpa honom tittar Donny istället fascinerat på medan mannen brinner. Vi förstår väldigt snabbt att killen inte haft en så enkel uppväxt. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin sadistiska morsa (Ruth Dardick) och hör röster. En dag när Donny kommer hem, så hittar han sin mamma död i en fåtölj. Han blir först glad, men drabbas snart av ett hämndbegär. Aldrig har han satt sig upp emot henne och nu kommer han aldrig att få en möjlighet att göra det heller. Rösterna i Donnies huvud börjar messa. Han ska skada henne. Donny klär ett rum i huset med metall och fäster en kedja i taket. Han hänger upp mamman och bränner sönder henne med den eldkastare han använder på jobbet. Men rösterna i hans huvud är fortfarande inte nöjda. Varenda kvinna representerar hans mor och hämnden tar aldrig slut. Donny börjar nu att kidnappa unga tjejer, klä av dom nakna, hänga upp dom och bränna sönder dom. De förkolnade liken klär han upp fint och förvarar i ett rum tillsammans med sin brända mor. Snart börjar han även hallucinera att de döda kropparna springer runt i huset. Mitt i allt det här glömmer Donny att gå till jobbet och hans arbetskamrat Bobby (Robert Osth) börjar undra vart han tagit vägen. Han är den enda som bryr sig om den märkliga mannen och vill hjälpa honom att leva lite. Bobby tar sig an Donny och ett tag verkar han nästan botad. Men nya incidenter uppstår som leder fram till filmens väldigt väntade final (som förövrigt är exakt samma som i Maniac och otaliga andra liknande filmer).

Det finns en väldigt intressant aspekt av Don`t Go in the House. När man tänker tillbaka på filmen så inser man att man faktiskt knappt får se något våld alls. Ändå minns man filmen som extremt sjuk och brutal. Ellison väljer att bara visa oss ett mord, men han gör det så detaljerat att bilden stannar kvar i våra huvuden under resten av filmen. Vi ser Donnies första offer hänga naken i en kedja i det eldsäkra rummet. Hon har har panikångest och skriker. Donny kommer in i sin flamsäkra dräkt och bränner henne med eldkastaren. Kameran klipper inte bort utan vi får se henne brinna och skrika (en enkel men förvånansvärd effektiv specialeffekt). Denna scen är så fullständigt jävla sjuk och frånstötande att den präglar hela resten av filmen. Den gjorde mig rent ut sagt illamående. Det är kombinationen av ”originaliteten” i hans sätt att döda henne, det sexualiserade i att hon är naken, hennes ångest och det faktum att kameran inte klipper bort som gör scenen så fruktansvärt stark. Annars så är Don`t Go in the House inget att hänga i julgranen. Den är kort (runt 80 min) och filmen känns fragmenterad och ofullständig. I grund och botten så är det exakt samma historia som i Maniac, men Ellison saknar Lustigs känsla för märkligt poetiska stämningar och klaustrofobi. Sedan så är Dan Grimaldi ABSOLUT INGEN Joe Spinell (som är den enskilt största anledningen till att Lustigs film är så jävla bra). Det är dock intressant att grundhistorierna är så lika. De båda regissörerna verkar inte ha känt till varandras filmer. Antagligen så var både Ellison och Lustig influerade av mammakomplexen i Psycho fast de försökte skildra dom på mest tänkbara exploativa sätt. Båda filmerna innehåller också Tales from the Crypt-influerade moraliska twists i slutet, som kan ses som varianter på Hitchcocks egna sluttwist. Fast detta är heller inget nytt, likt jag skrivit tidigare.

Ska du bara se en av det tidiga 80-talets gritty slashers så ska du absolut välja Maniac. Men trots att Don`t Go in the House är en mycket sämre film så är den intressant ur ett filmtekniskt perspektiv. Ellison lyckas prägla hela sin film av EN ENDA SCEN och det är en ovanligt nasty sådan. Rekommenderas annars endast för fans av extremt spekulativa och exploativa slashers.

Trailern är ovanligt lam för den här typen av grindhousefilmer…