Vixens: Carroll Baker

maj 31, 2011

Carroll Baker kallas ibland för Queen of Giallo (jag hade nog hellre gett den titeln till Edwige Fenech). Det går dock inte att förneka att Baker gjorde ett enormt avtryck på genren och spelade i några av de bästa filmerna. Tösen har en annan sak som talar till hennes fördel (och nu bortser jag från utseende, icke-ytlig som jag är); hon är polskättlad! Vips väcktes den lilla patrioten i mig. Baker föddes 1931 som Karolina Piekarski i Johnstown, Pennsylvania. Hon slog igenom på 50-talet i Jätten och blev Oscarnominerad för sin roll i Elia Kazans Baby Doll. Dessa framgångar ledde till att Warner Bros försökte marknadsföra Baker som den nya Marilyn Monroe. Efter flera år i Hollywood (spelandes i allt från westerns och komedier till seriösa dramer) hamnade hon under 60-talet i en rättstvist med Paramount Pictures. Baker fick spel och flyttade till Italien. Det tog inte lång tid innan hon fick jobb i den växande italienska filmindustrin. Baker dök upp i den allra första vågen av gialli i slutet av 60-talet. Dessa var Romolo Guerrieris The Sweet Body of Deborah (med manus av Ernesto Gastaldi) och tre Umberto Lenzi-filmer; Orgasmo, So Sweet… So Perverse (även den av Gastaldi) och Paranoia (som skrevs av Marcello Coscia, mannen bakom Mario Bavas Black Sunday och den fantastiska zombiefilmen Let Sleeping Corpses Lie). Baker gjorde sedan en utflykt till Spanien där hon medverkade i Eugenio Martíns (Horror Express) paella-giallo The Fourth Victim. Baker blev nu en stor stjärna i Italien och hennes status som sexsymbol cementerades. Hon jobbade med Lenzi igen i Knife of Ice och hann även göra en western med Lee Van Cleef i förbifarten (den brittisk/spansk-producerade Captain Apache). Kanske mest minnesvärd (under sin italienska period) är dock Baker som den äldre, lesbiska häxan i Corrado Farinas grymt underskattade Baba Yaga. Jag utelämnar nu flera av de mer obskyra titlarna Baker var med i (får bli något för den här bloggen i framtiden!). För att göra historien kort så flyttade hon tillbaka till USA 1977 för att spela i den Andy Warhol-producerade Bad och där bor hon än idag. Carroll Bakers status som italiensk exploitationstjärna är odiskutabel och hon har fortfarande ett enormt följe världen över.

Annonser

Inget år gjordes det så många slashers som 1981, kanske endast överträffat av 1982. Dessa första år på 80-talet var de amerikanska slasherfilmernas gyllene era. Stora studios gav sig in i leken för att de såg att genren alstrade en rejäl profit (som Paramount Pictures och deras Fredagen den 13:e) och varenda amatör gjorde en egen slasherrulle eftersom det var ett säkert kort för att få uppmärksamhet (och eventuellt fler regijobb). Amy Holden Jones var en av dessa amatörer och hennes karriär tog faktiskt fart efter The Slumber Party Massacre. Inte som regissör, men som manusförfattare (hon skrev bla remaken av The Getaway, Beethoven, Ett oanständigt förslag och The Relic). The Slumber Party Massacre var dock inte Jones manus utan skrevs av Rita Mae Brown. Titeln var ursprungligen Sleepless Nights och manuset var en tidig parodi på slashergenren (i Student Bodies anda). Det ryktas dock att producenterna inte var jätteförtjusta i humoraspekterna och sa åt Jones att tona ner dom. Jones hade tidigare jobbat som klippare på några Roger Corman-producerade filmer, men slapp det i fortsättningen eftersom The Slumber Party Massacre blev en mindre hit (det ryktas även att Corman såg till att den här filmen blev gjord). Filmen definieras ofta (märkligt nog) som en ”feministisk slasher”. Jag har lite svårt att förstå varför. Är det för att den är skriven och regisserad av två kvinnor? Jag kommer att återkomma till detta…

Handlingen är slasherminimalism. Trish (Michelle Michaels) är 18 år, med i dambasketlaget och hänger med de coola brudarna. Hennes föräldrar ska åka bort över helgen och Trish ska ordna ett pyjamasparty för sina väninnor. Hon bjuder även sin halvutstötta granne och lagkamrat Valerie (attraktiva Robin Stille/Rochelle från Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama), men hon vägrar komma eftersom Trish kompisar är taskiga mot henne. Tjejerna röker gräs, dricker öl och har två manliga klasskompisar som spionerar på dom genom fönstret. Låter som en helkväll! Problemet är dock att en psykopat (Michael Villella) har rymt från en mentalinstitution och springer runt tjejernas skola och mördar folk med en borrmaskin. Och han har förstått att Trish och tjejerna är ensamma hemma. Snart börjar töserna bete sig dumt, traska iväg själva till mörka platser (som garaget eller ut i trädgården) och borras ner av psykopaten. Valerie börjar snart misstänka att något är fel i grannhuset och beger sig dit med sin lillasyster Courtney (Jennifer Meyers). Men kommer de att lyckas stoppa pyjamaspartymassakern?

Som ni hör så hålls handlingen i The Slumber Party Massacre på en miniminivå (och är en ganska skamlös rip-off på Halloween). Ingen förklaring ges till varför psykopaten stalkar tjejerna eller varför han mördar överhuvudtaget. Jag tror det första mordet redan sker fem minuter in i filmen! Att allt går så snabbt medför att The Slumber Party Massacre bara är 77 minuter. Det märks att filmen var tänkt som en komedi från början eftersom den är lätt överlastad med ganska misslyckad svart humor. Det är nog även den film jag sett som har flest fejk-jump scares (ni vet sådana där man tror det är mördaren, men det visar vara någon annan). Särskilt Trish manliga granne finns bara med i handlingen så att han kan dyka upp inne i huset i tid och otid (helt oförståeligt). Filmens gore hålls på en mellannivå, inte lamt men heller inte något spektakulärt. På den fronten märks det att budgeten var ganska låg. En sak som sabbade ganska mycket för mig var att man DIREKT får se Michael Villellas ansikte. Han bär ingen mask utan ser ut som en helt vanlig snubbe i jeanskläder med en borrmaskin. Tyvärr blir han aldrig (pga detta) särskilt läskig heller. Vi måste även diskutera det där om filmens eventuella status som en ”feministisk salsher”. Man undrar om dom som hävdat det går på crack. Jones tar varenda chans hon kan att filma tösernas tuttar och i scenen där basketlaget duschar i idrottshallen låter hon kameran sänkas ner till Michaels nakna röv mitt under diskussionen! Ofta beter sig brudarna som dumma våp och gör helt orealistiska saker. Visst överkommer dom sina rädslor i slutet, men tyvärr är det alldeles för sent. The Slumber Party Massacre tillhör faktiskt den övre delen av sleazeskalan och ingen brud med en machete kan rädda detta.

Jag kom precis på att jag inte skrivit en enda rad om vad jag egentligen tycker om filmen. The Slumber Party Massacre är faktiskt ganska underhållande för vad den är; alltså en exploativ och ganska dum slasher. Det finns absolut mycket sämre val du kan göra om du vill se en slasher från det tidiga 80-talet. Men den är även mil ifrån genrens bästa uttryck.

Trailern är faktiskt ganska lustig. Filmen följdes (såklart) också av flera uppföljare.

Carlo Maria Cordio jobbade aldrig riktigt med A-laget inom den italienska exploitationscenen. Istället blev han Joe D`Amatos hovkompositör i början av 80-talet. Cordio skrev musiken till sådana klassiker som bla Absurd (aka Antropophagus 2), Caligula – The Untold Story, Ator, Quest for the Mighty Sword och The Crawlers. Samtidigt passade han på att jobba med Lucio Fulci och skapa soundtrack till några av gubbens sista (och kassa) filmer (tex Aenigma och Touch of Death). Cordio kom även i kontakt med den oförglömliga duon Bruno Mattei och Claudio Fragasso och skrev musiken till flera av deras projekt; främst de legendariska Troll 2 och Terminator II! Hans karriär fick ett värdigt slut i och med Bava Jr:s Body Puzzle. Trots att Cordio aldrig fick uppleva de italienska genrefilmernas glansdagar (utan istället, mer eller mindre, bidrog till deras död) så förtjänar han ändå en hyllning som en av de allra sista framträdande kompositörerna inom spaghetti b-filmen.

Somos lo que hay har skapat ganska mycket buzz bland genrefans den senaste tiden. Jag känner inte att min roll främst är att skriva om nyare skräckfilm, men likt A Serbian Film så är den här mexikanska filmen svår att ignorera. Vissa recensenter (som fokuserar på skräckgenren) har hävdat att den här filmen ”gör för kannibalfilmen vad Låt den rätte komma in gjorde för vampyrfilmen”. Sådana uttalanden gör ju en fantast intresserad. Mexikansk skräckfilm för mig är främst camp; som när wrestlingledender möter skräckfigurer/mytologiska varelser (tex Santo vs. las mujeres vampiro från 1962). Eller så snackar vi om de LSD-trippar som tex Juan Lopez Moctezumas (Alucarda, Mansion of Madness) eller Chano Uretas (Braniac) tog. Vi har även de filmer som knäppskallen Alejandro Jodorowsky spelade in i Mexiko. Inte att förglömma heller är Guillermo del Toros fantastiska vampyrfilm Cronos (som den här filmen har en märklig koppling till, se nedan). Mitt intryck av landets skräckfilmshistoria är alltså minst sagt splittrad. Jag måste erkänna att Jorge Michel Graus debutfilm är ganska befriande i sammanhanget. Det är verkligen ingen dålig film. Den är smått unik. Kanske bara lite överskattad…

I Mexico Citys förortsslum bor en familj som inte är som alla andra. Filmen börjar med att fadern kollapsar i ett köpcentrum och dör. Händelsen leder till att den redan ansträngda relationen mellan de två bröderna Alfredo (Francisco Barreiro) och Julian (Alan Chavez) förvärras ytterligare. Den förste är försiktig och tillbakadragen. Den senare är en utåtagerande våldspsykopat. Familjen behöver ett nytt överhuvud och brödernas syster Sabina (Paulina Gaitan) försöker hjälpa Alfredo till makten. Familjen är nämligen ingen vanlig familj. De är rituella kannibaler organiserade efter ett strikt patriarkalt mönster och någon måste föra hem mat till bordet. Mamman har dock svårt att acceptera Alfredo som sitt nya överhuvud eftersom hon tycker att pojken är en vekling. Ännu värre blir det när Alfredo och Julian tar med en prostituerad hem. Det var antagligen genom att äta horors smittade kött som fadern dog. Maktkampen inom familjen kommer att leda till att två poliser hamnar dom på spåren och det kommer att få förödande konsekvenser för alla inblandade…

Det finns en extremt märklig scen i We Are What We Are. När pappan hamnar på bårhuset så lånar Grau både skådespelare och dialog rakat av från del Toros Cronos. Jag tror att det ska föreställa en hyllning, men blir tyvärr distraherande eftersom scenen inte riktigt passar med den övriga tonen i We Are What We Are och känns väldigt ryckt ur sitt sammanhang. Om vi bortser från den konstigheten hur är då filmen i övrigt? Inte riktigt en skräckfilm precis. We Are What We Are framstår mer som ett mörkt, modernt fantasydrama. Att det finns en familj ritualistiska kannibaler i ett modernt Mexico City framställs som helt självklart tex. Annars så är det mycket fokus på maktkampen och relationerna inom familjen. Dessa är filmens drivkraft och framställs på ett intressant sätt. Särskilt systern Sabinas motiv är dunkla och mångfasetterade. Hon är den som egentligen drar i trådarna bakom kulisserna och spelar ut de båda bröderna mot varandra. De scenerna är filmens absoluta styrka. Grau visar inte mer gore än vad han behöver och filmen är märkligt smakfull trots sitt tema. So far so good, men We Are What We Are dras med andra problem. Dramaturgin haltar rejält under filmens sista halva och slutet är inte bara överkonstruerat utan kommer också väldigt plötsligt. Det känns som om all den tid Grau lagt på karaktärsutveckling aldrig får sin utdelning. Att han avrundar allting med en skräckfilmsdoftande sista scen känns också väldigt malplacerat i förhållande till hur filmen framställt karaktärerna tidigare.

Nej, någon kannibalfilmens Låt den rätte komma in är inte We Are What We Are. Historien är för svag och filmen är lite för slarvig. Det betyder dock inte att Grau inte gjort en intressant film. We Are What We Are är smått originell och ibland faktiskt ganska rörande. Klart sevärd alltså så länge du inte förväntar dig några storverk. Framförallt så kan det vara värt att hålla ögonen på vad Grau kommer göra härnäst…

Trailern är väldigt skräckfilmig…

Då var det åter dags för det tidiga amerikanska 70-talets lågbudgetträsk. Som ni säkert känner till vid det här laget så fostrades både storheter där (Let`s Scare Jessica to Death, Messiah of Evil) och riktiga tabbar (Don`t Look In the Basement, Devil Times Five). Denna film ska inte blandas ihop med My Brother Has Bad Dreams från året innan (som den delar alternativtitel med); en liten rulle som antagligen influerade William Lustig till hans grymma 80-tals slasher Maniac. Det märkliga är dock att de båda filmerna delar mycket likheter; psykotiska unga män med ett traumatiskt förflutet (grundad i föräldraproblem), sjukliga kärlekshistorier baserade på besatthet, bristande verklighetsuppfattning och hallucinationer. Kanske båda filmerna influerade Lustig? Vem vet? Scream Bloody Murder har i alla fall drag av en proto-slasher. Den regisserades av Marc B. Ray vars största (icke)bedrifter är att han sedan skrev manus till The Severed Arm och Stepfather 3. Imponerande. Den innehåller idel (icke)goda amatörer som inte setts till i någon annan film överhuvudtaget. Bortsett från en. Angus Scrimm (The Tall Man från Phantasm) är med i en liten, tidig roll som läkare. Tyvärr mördas han efter typ en minut…

Scream Bloody Murder börjar med en av de mest hysteriska dödsscenerna i filmhistorien. En pojke vid namn Matthew dödar sin pappa genom att köra över honom med en traktor (så han blir platt) för att sedan klanta till det rejält och råka köra över sin egna arm också! Pojken skickas till en mentalinstitution och vi träffar honom några år senare när han är en ung man (spelad av Fred Holbert) och har fått handen ersatt av en krok. Matthew anses nu rehabiliterad och beger sig till sin hemby. Hans mor välkomnar honom, men Matthew är inte nöjd. Mamman har träffat en ny snubbe och pojken vill ha henne för sig själv. Så han mördar styvfadern med en yxa och när modern upptäcker brottet råkar Matthew döda henne också. Nu brister hans psyke fullständigt och så snabbt han ser kvinnor i sexuella situationer (eller situationer som han uppfattar som sexuella) så är det sin mor han ser. Tyvärr slutar det också alltid med att han dödar kvinnan han möter (och alla dom som råkar befinna sig i närheten). Matthew springer snart på horan Vera (rödtoppen Leigh Mitchell) och hon verkar inte riktigt vara som andra kvinnor. Vera har ett ledigt sätt och accepterar pojken trots hans egenheter. Matthew börjar nu planera hur han ska leva resten av sitt liv med horan. Han tvingar sig in i en herrgård och mördar brackan som äger huset och hennes hushållerska. Sedan kidnappar han Vera och håller henne fängslad i herrgården. För eller senare lär hon sig nog uppskatta honom…

Som jag nämnt tidigare så finns det drag av slasher i den här filmen. Bodycounten är tex förvånansvärt hög för en skräckthriller från 70-talet. Överhuvudtaget så finns det stora likheter med Maniac i hur huvudpersonen/psykopaten skildras. Vi får se allt ur Matthews perspektiv och hur han tappar verklighetsuppfattningen allt mer. Även slutet påminner om Lustigs film. Men där slutar likheterna. Skådespeleriet i Scream Bloody Murder har inget att sätta upp mot Joe Spinell. Det är rent ut sagt fruktansvärt. Där Lustig lät sig influeras av italienska genrefilmer och visade upp en väldigt egen bild av New York full av märkliga detaljer, så är Rays skildring av Los Angeles icke-existerande. Överhuvudtaget så är Scream Bloody Murder en billig film som inte lyckas dölja att den är billig, vilket bara gör den galet ful. Och trots att blodet sprutar åt höger och vänster och Matthew blir allt märkligare och märkligare så lyckas Scream Bloody Murder med något som är helt förbjudet för exploitationfilmer; den lyckas vara jävligt tråkig. I slutändan så är det en film som gjorts om flera gånger efter och galet mycket bättre i princip varenda gång. Jag är inte det minsta förvånad över att Ray i princip blev bannlyst från filmindustrin efter det här jävla skräpet. Med all rätt…

Scream Bloody Murder är slöseri med din tid. Filmen är public domain men jag tänker inte länka till den. Jag vill inte uppmuntra någon att se den. Om du tvunget måste se skräpet så ska du dock veta den fira versionen av filmen är klippt (det är lite gore här och där som är bortplockat). Men du kommer aldrig att se den, eller hur?

Trailer med alternativtiteln The Captive Female. Spana in boom micken i scenen där Mitchell klär av sig. Snyggt att ha med det i en trailer….

Slutspurt!

maj 17, 2011

Jag har slutspurt i plugget nu och måste lägga tiden på mina sista tentor. Återkom igen måndagen den 23 Maj. Då finns det nya uppdateringar.

Och förresten; white trash rules!

I slutet av 60-talet revolterade tjeckerna mot den sovjetiska ockupationsmakten. Ryska tanks rullade in i Prag och undantagstillstånd utlystes. Rörelsen på gatan backades upp av en ordentlig kulturell rörelse. Jan Svankmajer var en av de centrala figurerna i denna strömning och har ni inte sett hans Alice (baserad på Carrolls Alice i underlandet) eller hans version av Faust, då har ni missat ett stort stycke öststatssurrealism. Men överhuvudtaget så var slutet av 60-talet och början av 70-talet en guldålder för originell tjeckisk film. De blandade surrealism med psykadelica och samhällskritik (se tex Vera Chytilová Daisies). En av de mer kända av dessa filmer är Jaromil Jires Valerie and Her Week of Wonders. Det är en filmatisering av Vítezslav Nezvals roman från 1935, en av förgrundsfigurerna för den surrealistiska rörelsen i Tjeckien. Jag kommer inte analysera den här filmen i termer av kritik mot den stalinistiska statssocialismen eller den sovjetiska ockupationen (trots att jag tror att detta säkert är möjligt och antagligen gjorts redan). Vi kan nöja oss med att konstatera att Valerie and Her Week of Wonders representerar en urtjeckisk sago- och historieberättartradition. Det var kanske det som var Jires huvudsyfte; att etablera en tjeckisk identitet mot den ryska kulturella påverkan? Som ni säkert förstått vid det här laget så är Valerie and Her Week of Wonders en saga. En ovanligt mörk, sexualiserad och surrealistisk sådan.

Valerie (Jaroslava Schallerová) bor i en liten by i Moravien. En dag får hon ett par (eventuellt magiska) örhängen av sin mormor. Dessa örhängen tillhörde Valeries mamma. Flickan lämnar aldrig ifrån sig dessa och sover tom med dom på. Men så en natt dyker en tjuv upp som stjäl Valeries örhängen. Nästa dag har dock örhängena dykt upp igen och samtidigt så har flickan fått sin första mens. Tjuven var en pojke vid namn Orlik (Petr Kopriva) och Valerie börjar känna en märklig attraktion till honom. I byn anländer en grupp missionärer (som mer ser ut som ett karnevalståg) och med dom följer en man som kan vara en vampyr. Han kan även vara Valeries försvunna far. Är mannen ett hot eller en frälsare? Detta blir början på Valeries märkliga resa in i vuxenlivet. Karaktärer försvinner och ersätts med andra som spelas av samma skådespelare och män försöker konstant förföra Valerie. Flickan är hela tiden förföljd av vampyren/fadern. Och vad är öronhängenas roll i det hela?

Förstår ni någonting av handlingsbeskrivningen ovan? Misstänkte det. Valerie and Her Week of Wonders har ingen handling (eller i alla fall inte i den traditionella mening vi definierar en sådan). Filmen är mer ett försök att fånga känslor i form av bilder. Valeries framväxande sexualitet känns som ett centralt tema. Denna skildras både i form av frestelser och de hot som följer med den. Samtidigt leker Nezval med en massa sagostereotyper. Det är nog så det är lättast att definiera den här filmen; som en surrealistisk vuxensaga om sexualitet. Filmens scenografi är sjukt snygg och den är otroligt vackert filmad. Detta bidrar starkt till den fantastiska stämningen. Jag är ett stort fan av surrealistiskt filmskapande (Luis Bunuel och David Lynch hör till mina två absoluta favoritregissörer). Men Jires är nog den regissör som gått längst i att ersätta handling med symboler och känslor. Det är nästan på gränsen att man inte kan kalla Valerie and Her Week of Wonders för en spelfilm överhuvudtaget. Det är mer av ett kollage. Ett väldigt drabbande och stämningsfyllt kollage. Det finns flera helt fantastiska scener; som tex när vampyren jagar Valerie och hoppar ut genom fönstret. Men vad säger då den här filmen om unga flickors sexualitet? Jag vet inte riktigt. Det behövs nog en psykoanalytiker för att svara på den frågan.

Valerie and Her Week of Wonders ställer enorma krav på sin publik och jag är inte säker på att jag riktigt tillhör den grupp människor som den här filmen riktar sig till. Men i och för sig så har jag ingen aning om vem som är tänkt som den här filmens publik. Den har i alla fall fått mig jävligt sugen på att läsa Nezvals roman. Lösningen på gåtan kanske finns där…

Det är en fruktansvärt vacker film i alla fall…

Slökollar på film…

maj 12, 2011

Jag har känt mig lite vissen de senaste dagarna och inte haft så mycket ork. Håller eventuellt på att bli sjuk. Därför pallar jag inte skriva någon seriös recension idag, utan det får bli ett kortare inlägg. Eftersom jag bara legat i soffan de senaste dagarna så har jag hunnit se en del film. Det har blivit två nyare skräckfilmer (som jag varit sugen på att se ett tag) och en halvklassiker. Det slog mig att det är jävligt sällan jag ser nyare skräckfilm och (tyvärr) vad anledningen att jag inte gör det är.

The Midnight Meat Train – Att Versus-regissören Ryuhei Kitamura filmar en Clive Barker-novell med Vinnie Jones i en av rollerna låter som en ganska oortodox blandning. Och visst blir det flummigt. Slutet har gjorts mängder med gånger innan och mycket bättre. Men det som stör mig mest är de tattiga CGI-effekterna. Det är okej att ha sämre datoreffekter i din film om den inte ska tas på blodigt allvar (som tex i Ichi The Killer). Men Kitamura försöker att filma coolt, stiliserat gore och då blir det ett jävla hinder. The Midnight Meat Train var precis som jag tänkte mig att den skulle vara, vilket är trist.

Case 39 – Denna film hade jag hört mycket gott om. Och det är klart jag var intresserad av den. Christian Alvart har tidigare regisserat den fantastiska tyska seriemördarthrillern Antikörper (se den!). Detta är hans första Hollywood-film. Renée Zellweger spelar en socialarbetare som räddar en liten flicka från föräldrar som vill mörda henne. Flickan blir fosterhemsplacerad hos socialarbetaren och då börjar helvetet. Början är intensiv, chockerande och väldigt intressant (du har ingen aning om vart filmen är på väg). Men sedan svävar den ut i trötta klichéer av bästa Omen/onda barn-typ. Zellweger funkar inte alls och Jodelle Ferland (från Tideland) som flickan är bra, men har sinnessjukt löjlig dialog att jobba med. Undvik smörjan.

Halloween II (1981, inte Rob Zombies) – Denna film har jag faktiskt aldrig sett innan. Eftersom jag är ett stort fan av Carpenters Halloween (trots att den kanske inte åldrats jättebra) så har jag inte tyckt att det behövs en uppföljare. Den slutar ju perfekt. Men det är ju faktiskt Carpenter och Debra Hill som skrivit uppföljaren också, så den borde ha något som talar till dess fördel. Och visst har den det. Det hade lika gärna kunnat vara Carpenter som regisserat den här filmen (och det sägs att han faktiskt stod bakom kameran i vissa scener). Den känns helt och hållet som en fortsättning på den första Halloween (visuellt, stämningsmässigt osv). Dock (likt brukligt för uppföljare) är det mer av allt; gore, naket och spektakulära scener. En väldigt stabil uppföljare och klart sevärd om du gillar den första filmen (och vem gör inte det?).

Thats all folks. Nästa gång är jag nog lite piggare och pallar att skriva lite mer detaljerat om något som är lite mer udda.

Vi vet alla att uppföljare ofta suger getpung. Låt oss därför dedicera en lista till de mest meningslösa uppföljarna i filmhistorien, Trash is king-style! Skräck/exploitation/b-filmer har dock ofta paketerats om och sålts igen med mängder med alternativa titlar (som ofta just hävdar att de är uppföljare till storfilmer). För att en film ska kvala in på den här listan SÅ MÅSTE FILMENS MEST KÄNDA TITEL ANSPELA PÅ ATT DET ÄR EN MENINGSLÖS UPPFÖLJARE! Självklart kan det även diskuteras vad som faktiskt är vissa filmers mest kända titlar (och det får ni gärna göra i kommentatorfunktionen). För en gångs skull var det inte alls svårt att klämma fram fem stycken (istället fick jag begränsa mig själv galet mycket). Kom med egna favoriter!

Exorcist II: The Heretic (1977)

Mytomspunnen meningslös uppföljare som fick William Peter Blatty att gå i taket. Inspelningen kantades av enorma problem (i ärlighetens namn; vilken uppföljare till Exorcisten har inte drabbats av problem?) och tittarna förväntade sig exorcism, men fick……ehm….insekter. Stora som små. Jag måste erkänna att jag inte tycker den är så dålig som ryktet säger…


Day of the Dead 2: Contagium (2005)

Det här är så jävla dumt att jag egentligen inte alls är sugen på att kommentera det, men okej då. Romero släppte rättigheterna till producenterna James Glenn Dudelson och Robert Franklin Dudelson så att de kunde skita ur sig den tattiga ”remaken” 2008. Men the Dudelsons slutade inte där. Sedan sket dom ur sig en prequel/uppföljare (???) till Steve Miners film som verken har något med den eller Romeros original att göra (den spelades in innan remaken). Och så finns det knappt några zombies i den här filmen! Förvirrande…

Howling II: Stirba – Werewolf Bitch (1985)

Sug på den titeln. Howling II är även känd med undertiteln ”…Your Sister Is a Werewolf”, men jag tycker den ovan är både roligare och mer talande för filmen. Joe Dante gjorde en av de bästa varulvsfilmerna någonsin och vad får vi i uppföljaren? En uråldrig varulvssekt i Transylvanien! Sybil Danning som springer runt med tuttarna i vädret och är titelns bitch! Och Christopher Lee. Skumt. Fan vad han måste behövt pengar…

Terminator 2 (1990)

Detta är på allvar den här filmens mest kända titel. Kolla in affischen. Man måste bara älska det italienska exploitationmaskineriets gränslösa pengatörst och totala avsaknad av skam i kroppen! Bruno Mattei (här med regissöralias Vincent Dawn) och parhästen Claudio Fragasso sket ur sig den här filmen ETT ÅR innan Cameron släppte T2. Även känd som Shocking Dark och lustigt nog inte alls en rip-off på Terminator utan på Aliens. Fel Cameron-rulle, grabbar…

Game of Death II (1981)

Den första Game of Death har ett visst kuriosavärde eftersom det var det sista materialet som fanns med Bruce Lee efter hans död (som inte hade blivit släppt). Det blev även en underhållande kampsportsfilm. Game of Death II (även känd som Tower of Death) är däremot exakt samma sak igen; alltså återanvända klipp med Lee och en massa body doubles som inte alls liknar honom. Fast denna gång är det en katastrofal kampsportsfilm. Skamlös och pervers exploitation som sedan kopierades gång på gång i hela bruceploitation-genren som växte fram i Hong Kong.

——————————————-

Väldigt särskilt omnämnande:

Troll 2 (1990)

Denna film platsar inte på listan eftersom uppföljaren inte är meningslös, eller i alla fall inte mer meningslös än den första Troll. Claudio Fragasso hann alltså inte bara skriva Terminator II under 1990 utan han hann även regissera och skriva detta fenomen. Det lustiga är att MGM marknadsförde detta absurda stycke italiensk diarré till film som den officiella uppföljaren till deras Troll. Men jag ska inte uppehålla mig här. Har ni inte sett dokumentären Best Worst Movie så gör det genast!

Här har ni en hysteriskt rolig teaser för dokumentären:

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂