Skepticism och flykt

september 28, 2011

Jag höll på att smälla av när den här nyheten nådde mig. En av mina absoluta favorit-spökfilmer ska få en remake! Jag pratar så klart om The Woman in Black. Fast det stämmer inte riktigt. Denna brittiska tv-film från 1989 är en filmatisering av Susan Hills roman med samma namn och vi pratar alltså om en ny filmatisering och inte en remake. Fast denna gång med Daniel Radcliffe som Arthur. Detta sista faktum har jag lite svårt att acceptera. Att filmen regisseras av James Watkins (mannen bakom Eden Lake) är heller inte uppmuntrande. Och sedan så har vi trailern. Den ser glassig ut och ger intrycket av att filmen är onödigt påkostad. Herbert Wise visade ju i sin tolkning av Hills bok att den här historien INTE behöver 17 miljoner dollar för att fungera. Det känns som om mer cash riskerar att stjälpa och inte hjälpa. Det enda positiva är att manuset är skrivet av Jane Goldman (Stardust och Kick-Ass), fast även där finns det frågetecken. Kan hon verkligen skriva skräck?

Nu har jag babblat nog. Vad tycker ni? Spana in trailern nedan och dela med er.

Jag sticker förövrigt bort över helgen och kommer inte kunna uppdatera. Vi syns igen måndagen den den tredje oktober. 

Delirium (1972)

september 26, 2011

Renato Polselli har en liten skara hängivna fans bland konnässörer av udda exploitationfilm. Vissa av dessa hävdar att han gjorde den absolut första italienska giallon redan 1952, alltså elva år innan Mario Bava gjorde sin The Evil Eye! Den filmen heter Delitto al luna park och är i princip omöjlig att hitta. Tills jag sett den så räknar jag fortfarande Bava som denna italienska subgenres farfar. Polselli gjorde sig främst känd under 60-talet för några få gotiska skräckfilmer om vampyrer; The Vampire and the Ballerina (som jag nämnt i en annan recension) och The Vampire of the Opera (ni kan nog tänka er vad inspirationskällan för den filmen var). Men det är inte dessa två (halv)meningslösa filmer hans fans lyfter fram. I början av 70-talet insåg Polselli att sleaze skulle bli nästa stora grej. Han gjorde då ett gäng filmer med extremt grafiskt skildrat sex, ofta i kombination med våld. De två mest kända av dessa filmer är Delirium (aka Delirio caldo) och The Reincarnation of Isabel (aka Riti, magie nere e segrete orge nel trecento…). Båda dessa filmer hade förre detta Mr. Universe Mickey Hargitay (mest känd kanske för Bloody Pit of Horror) och vackra Rita Calderoni (absolut mest känd för Nude for Satan) i huvudrollerna. Det är två riktigt utflippade exploitationrullar fulla av grovt sexualiserat våld. Samtidigt så är de så osammanhängande att man undrar om klipparen gick på LSD. En förklaring till att båda filmernas historier var så splittrade kan bero på att Polselli klippte om sina filmer för olika marknader och lade till och tog bort scener mellan de olika versionerna. Om The Reincarnation of Isabel var hans psykosexuella version av de gamla gotiska skräckfilmerna så är Delirium en likadan behandling av giallon.

Hur fan ska jag beskriva handlingen i den här filmen på ett vettigt sätt? Vi prövar så här; Herbert Lyutak (Hargitay) är en kriminalpsykolog som jobbar för polisen. Men samtidigt så är han en sadist som stryper unga tjejer i korta kjolar (företrädesvis efter att han klätt av dom). Han kan inte ha sex med sin snygga fru Marcia (Calderoni) eftersom han inte kan få njutning utan att plåga henne, vilket han försöker att undvika. Marcia, å andra sidan, drömmer S&M-fantasier där hon plågas/plågar och knullar med sin unga systerdotter och sin hushållerska. Väl medveten om att han är ett monster och saknar impulskontroll, börjar Dr. Lyutak överväga att tipsa polisen om sina egna sexualmord så att han kan bli gripen. Men något går fel. En andra sexualmördare (iklädd i svarta handskar) dyker upp och börjar mörda unga tjejer i doktorns närhet. En burdus och mustaschklädd parkeringsvakt (som även fungerar som en svinjobbig comic relief) blir snart misstänkt. Inte så jävla konstigt eftersom han hela tiden dyker upp precis efter att morden begåtts! Samtidigt så verkar alla kvinnor som Lyutak springer på klä av sig nakna och pilla på sig själva. Allt leder upp till en helt bisarr final som verkar vara hämtad från en såpopera; ett gäng av huvudkaraktärerna barrikaderar sig i paret Lyutaks villa och överdramatiska och hysteriska konfrontationer följer. En av dom är även den andra mördaren…

Det finns två kända versioner av den här filmen; en amerikansk klippning (som är under 90 min) och en italiensk/internationell (som är 102 min). Det var den senare jag såg och jag misstänker att det mesta som är bortklippt är sex och naket. Sådant finns det gott om här och det är EXTREMT synligt (särskilt för en film så tidig som 1972). Själva våldet är dock grövre i teorin än i utförandet, eftersom filmen har extremt begränsade specialeffekter. Om jag tillfälligt bortser från den onödigt invecklade handlingen och den märkliga kontinuiteten så dras den här filmen med ett enormt grundproblem. Dr. Lyutak är vår huvudperson och presenteras som snubben vi ska hålla på. Men redan i filmens första scen så ser vi att han är en psykotisk kvinnomördare. Samtidigt så ska hans relation till Marcia skildras som komplicerad, men kärleksfull och vi ska vara förstående när han säger att han inte vill skada henne. Vad fan tänkte Polselli?! Ska vi identifiera oss med den här snubben? Sorry, men det fungerar inte. Annars så är filmen så knäpp och utflippad att jag gapskrattade flera gånger. Alla spelar över å det grövsta och handlingen är så osammanhängande att vissa scener är hysteriskt lustiga (tex så dyker en karaktär upp i slutet, som vi var övertygade hade dödats, bara för att visa polisen en bakdörr in i villan!). Det går inte att ignorera att Delirium är galet underhållande, fast antagligen inte på det sätt som Polselli tänkt sig. På många plan så är detta den perfekta italienska b-filmen. En sådan film som man tittar på istället för en komedi för att få sig ett gott skratt. En riktig kalkon alltså.

Delirium är en typisk film som inte går att bedöma på ett rättvist sätt. Den är extremt lågbudget, inkompetent och helsnurrig. Samtidigt så är den så jävla dum och överdriven att den blir underhållande. Ett perfekt exempel på so bad its good.

En fangjord musikvideo till filmens titellåt (som är sjukt corny), men ni får faktiskt en ganska bra bild av hur den är…

Det var helt oundvikligt att den här listan skulle komma förr eller senare. På många sätt var det Dario Argento som fick mig att börja älska skräckfilm på riktigt. Trots att han fallit från sin tron, så har han skapat ett gäng riktigt originella och visionära skräckfilmer under 70-talet och början av 80-talet. Nu är det dags att kora the best of the best. För ovanlighetens skull så HAR den här listan en inbördes ordning. Detta är i mitt tycke Argentos bästa filmer.

Plats fem: The Bird with the Crystal Plumage

I sin debutfilm från 1970 skapade Argento alla de kännetecken som sedan skulle återkomma i otaliga framtida italienska skräckthrillers. Visst var det Mario Bava som formellt skapade giallo-genren, men det var Argento som gav den dess identitet. Ofta glöms det dock bort hur bra den här filmen faktiskt är. Ta bara scenen med mordförsöket i konstgalleriet (och hur Tony Musantes minnen av händelsen lurar honom) eller hur filmens titel på ett fyndigt sätt samspelar med gåtans lösning.

Plats fyra: Four Flies on Grey Velvet

I mitt tycke den allra bästa filmen i Argentos djurtrilogi. Har tyvärr länge varit väldigt svår att få tag på pga strul med rättigheterna, men de som tagit sig tid att spåra den har blivit rikligt belönade. Filmen innehåller ett av Argentos bästa manus och även en av hans bästa plot twists. Stilmässigt så är filmen den felande länken mellan hans tidigare giallos och Deep Red.

Plats tre: Suspiria

Argentos absolut mest kända film som alltid förekommer på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna. Denna märkliga och surrealistiska häxsaga (som han skrev ihop med Daria Nicolodi) är sannerligen en unik filmupplevelse. Någon sa om den här filmen att Argento får skräckgenren att framstå som en konstig, sekulariserad religion. Det sätter fingret på det speciella med den värld som vi får en inblick i här.

Plats två: Inferno

Den andra filmen i Argentos Three Mothers-trilogi har ofta kritiserats för att den knappt har en handling och är flummig. Men jag älskar den här filmen! Argento bryter skräckgenrens ramar och skapar en väldigt fascinerande konstfilm. Jag tror att det är så man ska se den här filmen. Det är en resa som du inte nödvändigtvis behöver förstå, utan endast åker med på. Musiken är även helt fantastisk.

Guldmedalj: Deep Red

Detta var nog inte särskilt oväntat. Jag har redan skrivit en lång hyllning till den här filmen och sagt allt jag ville säga där. Den absolut bästa italienska giallon någonsin, en av de bästa italienska filmerna genom tiderna och en av mina absoluta favoritfilmer.

————————————————————————————————————

Andra åsikter:

Här tänkte jag egentligen lista vilken jag anser vara Argentos absolut sämsta film, men det var alldeles för svårt att välja mellan Phantom of the Opera och The Card Player. Istället så får ni ett hysteriskt underhållande avsnitt av The Cinefiles där Argentos filmer diskuteras. Jag tycker faktiskt synd om Edwin Samuelson här.

Fritz the Cat (1972)

september 21, 2011

Robert Crumb är en amerikansk legend. Han föddes 1943 och var en av grundarna bakom underground comix-rörelsen. Den växte fram i USA under slutet av 60-talet och angrepp amerikansk populärkultur ur ett subversivt perspektiv. Rörelsen var djupt rotad i alternativkulturen, serierna gavs ut utanför mainstreamförlagen och de försökte fånga tidens anda. Denna seriescen har skildrats i den grymma filmen American Splendor från 2003. Crumb är kanske allra mest känd för seriealbumet Keep on Truckin, men han skapade fler karaktärer. En av dessa var Fritz the Cat. År 1972 skrev och regisserade den då 34-åriga Ralph Bakshi en animerad film utifrån Crumbs karaktärer. Bakshi skulle gå vidare till att själv bli en undergroundlegend inom amerikansk animation. Han har filmer som Heavy Traffic, Sagan om ringen, Wizards, Fire and Ice och Cool World på sitt samvete. Särskilt känd blev han för att tidigt blanda animation och riktiga skådespelare (med blandat resultat). Fritz the Cat var hans första animerade långfilm. Efter att filmen var ute så sa Crumb att han aldrig godkänt projektet och hotade att stämma Bakshi och filmens producent Steve Krantz. Bakshi har (å andra sidan) hela tiden hävdat att dom visst fick Crumbs godkännande, men att han ville ta åt sig all cred och ansåg att filmskaparna inte bidragit med något alls. Serietecknaren blev så sur att han tog död på karaktären Fritz genom att låta honom mördas av två Bakshi- och Krantz-liknande figurer! Fritz the Cat var den första animerade filmen någonsin som fick märkningen X av den amerikanska filmcensuren och den hamnar ofta på listor över de bästa animerade filmerna genom tiderna. Lever den upp till sitt rykte?

Katten Fritz är en wannabe-beatnik som studerar i New York. Han spelar svår för att få knulla och knarkar allt han kommer åt. Samtidigt börjar han störa sig på den akademiska världen och sina polare som bara pluggar till nästa tenta hela tiden. Fritz vill leva livet på riktigt! Varje dag ska behandlas som om den vore den sista! Efter att ha raggat upp några tonårstjejer som tror att han är filosof (och tvingat dom till gruppsex) går han hem till sitt studentboende och sätter fyr på sin kurslitteratur och sina anteckningar. Tyvärr innebär hans huvudlösa protest att hela huset brinner ner och Fritz är nu en efterlyst katt. Han söker sig till Harlem för att hänga med afroamerikanerna (som är kråkor i filmen). De är ju naturligt coola och med dom måste han ju hitta någon mening. Snart blir han polare med en kråka som räddar honom från en svart panter-bar. Fritz anser sig nu funnit meningen med sitt liv. Han ska få de utsugna att resa sig mot förtryckarna! Agitationen från ett biltak lönar sig och katten lyckas uppvigla till kravaller. Snuten dyker upp (de är grisar i filmen) och skjuter ihjäl Fritz svarta vän. Katten är nu helt körd, men han räddas av sin beatnik-flickvän (som han skitit fullständigt i fram tills nu). Dessa båda beger sig ut på en roadtrip. Tyvärr så får de slut på bensin mitt i den amerikanska öknen. När Fritz beger sig mot närmsta bensinstation så träffar han några heroinberoende bikers. Det visar sig att dom är nynazister och planerar en arisk revolution. ”Revolution som revolution”, tänker den naiva hippiekatten. Snart är han i full färd med att hjälpa högerextremisterna att spränga en kraftstation. Men allt går fruktansvärt fel…

Det finns en scen i Fritz the Cat som fick mig att börja gapskratta. När kravallerna rasar i Harlem så kallar polisen in flygvapnet som napalmbombar hela kvarteret (Vietnamkriget, någon?). När planen flyger in i New York så ser vi Kalle Anka och Musse Pigg stå och heja på dom genom att vifta med amerikanska flaggor. Denna scen är talande för den grymt underhållande satir som fyller filmen. Crumb/Bakshi gör sig jävligt lustiga över den amerikanska alternativkulturens förvirring och nyckfullhet samtidigt som de själva har en stark kritik mot landet. Katten Fritz får personifiera denna förvirring. Egentligen så vill han bara knulla och knarka, men han försöker hela tiden hitta politiska förevändningar för att göra detta. Och det blir jävligt fel. Han är inte bara naiv utan riktigt dum i huvudet också. Jag har aldrig sett en film som så tydligt lyckats förklara hur monstrositeter som Manson-familjen kunde komma ur den amerikanska hippiescenen. Detta är Fritz the Cats styrka. Annars är den jävligt lågbudget. Röstskådespelarna är inget vidare, ljudet är så burkigt att man ibland inte alls hör vad karaktärerna säger, animationerna är ryckiga (och återanvänds alldeles för ofta) och färgerna rinner ibland över eller försvinner helt enkelt. Men det spelar faktiskt ingen roll. Filmen lyckas trots dessa brister att föra fram sitt budskap. Den är även mycket mindre psykedelisk än vad jag faktiskt trodde att den skulle vara. Visst finns det vissa LSD-scener, men filmen har ändå en tydlig röd tråd rakt igenom. Och hur är det med sexet då? Jo, filmen är VÄLDIGT grafisk (faktiskt på gränsen till pornografisk). Vissa sexualiserade scener kombineras även med brutalt våld. Jag förstår verkligen varför den amerikanska censuren satte morgonkaffet i vrångstrupen…

Riktigt bra satir över den amerikanska hippierörelsen och tillräckligt exploativ för att hålla ditt intresse uppe. Fritz the Cat är verkligen underhållande och tankvärd undergroundanimation, oberoende av vad Robert Crumb själv tyckte. Låter min beskrivning ovan det minsta intressant så ska du ABSOLUT se den här filmen!

Filmens trailer. Det finns även en uppföljare som Bakshi inte alls var involverad i (och som gjordes EFTER att Crumb dödat karaktären). Jag får se om jag pallar recensera den också…

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Full Circle (1977)

september 16, 2011

För inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng klassiker som verkligen är helt fantastiska. När man diskuterar bra haunted house-filmer så finns det dock en som ofta glöms bort; Full Circle (aka The Haunting of Julia). Denna film har ett ENORMT följe, men den kanske är bortglömd eftersom det är väldigt få som faktiskt sett den. Av någon märklig anledning så har Full Circle aldrig givits ut på DVD (bortsett från en tattig fransk bootleg), så den är väldigt svår att få tag på. Jag har själv varit på jakt efter den i åratal. Igår natt hittade jag slutligen en stream på nätet av filmens VHS-utgåva. Fan, vad det var värt väntan! Full Circle är en filmatisering av Peter Straubs roman Julia. Den är regisserad av britten Richard Loncraine och helt och hållet inspelad i England (trots att det är en kanadensisk/brittisk-samproduktion). Loncraine har på senare år fått ett mindre genombrott i Hollywood. Han har bla regisserat högbudgetfilmer som Wimbledon och Firewall. Full Circle är dock en av hans tidigaste bedrifter och huvudrollen spelas av självaste Mia Farrow. Antagligen så är den här filmen även hans allra bästa verk. Detta kan vara en av de mest unika, tragiska, mångbottnade och poetiska spökhistorier jag någonsin sett på film.

Julia Lofting (Farrow) tillhör en övre medelklassfamilj i London där även hennes distanserade make Magnus (Keir Dullea) och deras dotter Kate (Sophie Ward) ingår. Direkt i filmens början så drabbas familjen av en enorm tragedi. Kate sätter en bit äpple i fel strupe vid frukostbordet och dör i Julias armar. Den unga mamman har extremt svårt att acceptera att dottern är borta och tvingas gå i långvarig terapi. Under sina sessioner med psykologen inser Julia att det bara var pga Kate som hon och maken höll ihop. Därför lämnar hon honom omedelbart när hon skrivs ut ur sjukhuset och flyttar in i ett nytt hus. Magnus uppskattar dock inte detta. Han vill ha tillbaka henne och är beredd att utnyttja det faktum att Julia endast är villkorligt frigiven från institutionen för att få henne att flytta hem. Samtidigt så stöttas Julia i sitt beslut både av sin vän Mark (Tom Conti) och av Magnus syster. Systern är dock skeptisk till att Mark spenderar så mycket tid med Julia och hon börjar misstänka att de har en affär. Men har inte Magnus rätt? Är Julia verkligen botad från sitt trauma? Den unga kvinnan börjar nämligen få för sig att hon ser en blond liten flicka, först på en skoltrappa och sedan i en park. En flicka som snabbt försvinner. Märkliga saker börjar även hända i det hus Julia flyttat in i. Hon hör fotsteg när ingen borde vara där och ett element sätter hela tiden på sig självt. Plötsligt en dag ramlar en av Julias gäster ner för trappan. Blev kvinnan puttad? Julia börjar efterforska de konstiga incidenterna och hittar spår tillbaka till 40-talet. Vad har detta egentligen med henne och hennes dotter att göra?

Som ni säkert förstår på min beskrivning ovan så är Full Circle inte främst en spökhistoria. Det är ett drama om en ung mor som förlorat sin dotter och försöker hantera denna förlust. Harry Bromley Davenport (märkligt nog regissören till Xtro) och Dave Humphries (manusförfattare till Quadrophenia) har skrivit ett väldigt mångsidigt manus utifrån Straubs roman. Jag har inte läst just den här boken, men däremot andra av författaren och vet hur splittrade hans historier kan vara. Full Circle innehåller några teman som är återkommande i Peter Straubs romaner (att avslöja vilka dessa är skulle vara en fet spoiler), men de hanteras på ett så snyggt sätt att han själv aldrig hade kunnat producera det här manuset. Det är en ovanligt rik historia som inte skriver sina tittare på näsan. Men vad hade ett bra manus varit utan skådespelare som kan bära det på sina axlar? Även här levererar Full Circle. Det är genomgående helt fantastiska skådespelarprestationer, ända ner till minsta biroll. Mina lovord slutar dock inte där. Loncraine har lyckats skapa en otroligt vacker film som både är väldigt poetisk och samtidigt djupt tragisk och, i slutändan, riktigt jävla obehaglig. Allt från scenografi och kameraarbete till Colin Towns otroligt stämningsfulla musik skapar ett helgjutet verk som stannar i dina tankar långt efter att filmen är slut. Sällan fungerar manus, bilder, skådespeleri, musik och stämning så bra ihop i en skräckfilm. Ja, jag känner mig helt lyrisk.

Nu har jag verkligen hypat upp Full Circle, men det skiter jag i. Det är en helt fantastisk film. Den sista scenen har etsat fast sig djupt i min hjärna och kommer nog aldrig att försvinna. Och jag har en ny film till mina lista över de bästa jag någonsin sett.

Jag hittade ingen trailer för filmen (kanske inte så konstigt eftersom den inte är utgiven på DVD). Istället så får ni Colin Towns fantastiska musik. Efter improvisationen i början så kommer filmens titellåt, så lyssna på hela.

Full Circle är en film som jag verkligen vill analysera och diskutera. Det enda sättet att se den i dagsläget är streamen nedanför (om man inte hittar en begagnad VHS). Kan inte ni se den, så vi kan komma med våra tolkningar i kommentatorsfunktionen? En sådan diskussion behöver spoilers… 

The Ward (2010)

september 14, 2011

Som mina kära läsare kanske märkt, så har jag varit lite småseg på att uppdatera den senaste tiden. Det är inte främst skolans fel, utan istället det enkla faktum att jag har haft ganska lite tid att se/se om film de senaste två veckorna. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att skriva om. Det lilla jag hunnit se har främst varit nyare filmer som inte riktigt lämpar sig för den här bloggen. Men jag har tröttnat på nyutkommet skit nu. Detta blir den sista 2000-tals filmen på ett tag. John Carpenter behöver ingen närmare presentation. Han räknas som en av de absolut största amerikanska skräckregissörerna genom tiderna och har fantastiska filmer som The Thing, Halloween och In the Mouth of Madness på sitt samvete. På senare år så har han dock (likt många i sin generation) gjort allt sämre filmer. Undantaget skulle vara Cigarette Burns (hans bidrag till den första säsongen av Masters of Horror). Carpenter återställde dock balansen genom att regissera den fruktansvärda Pro-Life till seriens andra säsong. The Ward är hans första långfilm på nio år (då han gjorde den pinsamma Ghosts of Mars). Finns det någon anledning att hetsa upp sig?

Kristen (Amber Heard från bla All the Boys Love Mandy Lane) blir gripen av polisen när hon sätter fyr på en gård. Hon minns verken varför hon utfört dådet eller hur hon tog sig dit. Kristen hamnar snart på kvinnoavdelningen på en psykiatrisk klinik. Alla de andra patienterna är av någon oförståelig anledning unga, snygga tjejer. Hon har svårt att passa in i gruppen, men det är absolut inte hennes största problem. Tjejer försvinner från avdelningen och en patient verkar springa runt i korridorerna om nätterna (nära alla intagna är inlåsta). Kristen får snart höra en spökhistoria om en tjej vid namn Alice som dog på sjukhuset och nu återkommit för att hämnas. Efter några angrepp från en ganska pinsamt sminkad vålnad är hon beredd att tro på historien. Men vad vill spöket egentligen och vad har det för koppling till Kristens förflutna?

Jag säger det rakt ut; The Ward är skit. Det är en klichéfylld mentalsjukhusskräckis med riktigt pinsamt skådespeleri och helt fruktansvärda specialeffekter. Filmen känns som en rip off på mycket bättre filmer. ALLT ni får beskåda här har gjorts tidigare (och bättre). Värst är filmens plottwist i slutet. Herregud vad den är dålig! Den fungerar INTE alls i filmens kontext. Samma plottwist användes även i Identity (som inte heller är en bra film) och där fungerade den åtminstone någorlunda. Visst spoilar jag nu slutet, men jag gör det för att jag verkligen inte vill att någon utsätter sig för den här filmen. En gång i tiden så var Carpenter en mästare på jump scares. Tänk tex på The Thing eller Halloween. Det tog tid innan han för första gången försökte få oss att hoppa i fåtöljen. Han kunde lägga uppemot en halvtimme på att skapa en känsla av hot och bygga upp stämningen. I The Ward så har Kristen knappt hunnit komma in på mentalsjukhuset innan spöket börjar hoppa på henne (ett spöke vi får se alldeles för mycket av alldeles för tidigt också). Filmen slår nog sedan rekord i försök till jump scares. Varenda jävla scen slutar med en sådan! Till slut började jag skratta åt Carpenters tafatta försök att få mig att bli rädd. Jag var, ärligt talat, nära att stänga av den här filmen.

Det är nog bara att erkänna för sig själv att John Carpenter är helt jävla körd. Detta är svårt, eftersom jag gillar flera av hans gamla filmer väldigt mycket. Men The Ward är så jävla pinsam att jag hellre kollar på Saw-serien. Och då är det jävligt illa!

Inte ens trailern lyckas att få filmen att verka spännande. Vilket fiasko…

Vixens: Elsa Pataky

september 10, 2011

Den spanska aktrisen Elsa Pataky trädde fram som en habil genreaktris på 2000-talet. Hon föddes i Madrid 1976 och började med småroller i TV. Sedan var hon med i The Art of Dying, en seriemördarthriller från år 2000 som föregick den spanska skräckfilmsvågen. Efter flera roller i dramer och komedier så hamnade Pataky slutligen i Brian Yuznas spanskproducerade återupplivning av Re-Animator-varumärket; Beyond Re-Animator. Hon har även varit med i Panco Plazas misslyckade varulvs/drama-hybrid Romasanta. Och så var hon Emmanuelle Seigners lillasyster i Dario Argentos återkomst, Giallo. Pataky har på senare tid passat på att göra en hel del Hollywood-film och tyvärr så är dessa riktigt tråkiga. Vi får se om den här vackra spanjorskan återkommer till skräckgenren inom en överskådlig framtid.

Marc Wilkinson är inte speciellt känd. Han rörde i utkanterna av av den brittiska filmindustrin och skrev musik till genrefilmer och märkliga independentprojekt. Wilkinson debuterade genom att komponera soundtracket till Lindsay Andersons fantastisk If… (1968), en film som inte bara är en revolutionär våldsfantasi utan även fångar tidsandan i England under perioden på ett mycket imponerande sätt. Han har också skrivit musiken till den kultförklarade Sci-Fi-serien Quatermass. Och så samarbetade han med produktionsbolaget Tigon i The Blood on Satan`s Claw (en av mina favoritskräckfilmer från England). Wilkinsons musik är välgjord, spännande och alltid jävligt stämningsfull.

En snutt från det allra första avsnittet av Quatermass. Wilkinsons musik hörs i introt.

Wilkinsons fantastiska titellåt till The Blood on Satan`s Claw.

Red State (2011)

september 5, 2011

Trash is King! fortsätter sitt utforskande av nyare skräckfilm, med förhoppningen att hitta den där riktiga pärlan. Nu har turen kommit till en ganska otippad regissör i sammanhanget. Kevin Smith är mest känd för Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma och otaliga andra Jay and Silent Bob-inkarnationer. Jag tillhör inte hans största fans, men erkänner att Smith är ganska duktig på att skriva småfyndig och putslustig dialog. Tyvärr har han blivit allt sämre på den förmågan ju mer åren gått. Red State sägs vara Smiths sista långfilm, men om det blir så eller inte får framtiden utvisa. Titeln syftar på de delstater i USA där republikanerna vunnit lokalvalen (de kallas visst så av amerikansk media av någon konstig anledning) och när jag först läste om filmen så lät den fascinerande; en skräckfilm om den radikala, kristna nyhögern i USA. Visst låter det både ganska originellt och småintressant? Orosmoln spred sig dock på horisonten. Kan Smith verkligen göra skräckfilm? Det kan han inte. Red State har marknadsförts helt felaktigt. Det här är absolut inte en skräckfilm. Dock är det en ganska rå och skitig exploitationfilm som (delvis) handlar om en mordisk och homofobisk republikansk sekt. Smith hade enorma problem att få något filmbolag att nappa på idén och slutligen finansierade han den själv. Men är anledningen till detta att filmen är kontroversiell (vilket de som gillar den hävdar) eller bara för att den är dålig?

Tre high school-killar (som spelas av Michael Angarano, Nicholas Braun och Ronnie Connell) bor i en red state där protesterande sekter vid homosexuellas begravningar är vardagsmat. Särskilt en liten militant baptistkyrka, som leds av pastor Abin Cooper (en riktigt bra Michael Parks), är ökänd i trakten. De tre vännerna bryr sig dock inte så mycket om politik utan är mer intresserade av öl och knull. Genom en dejtingsajt kommer de i kontakt med en kvinna som hävdar att hon tillfredsställer grabbarnas vildaste fantasier. De bestämmer träff med henne via mejl och åker ut på landet för sitt tilltänkta sexuella äventyr. Kvinnan (Melissa Leo) beter sig dock reserverat och insisterar att grabbarna ska dricka ett gäng öl innan hon är beredd att rulla i sänghalmen med dom. Men något är fel. För sent inser vännerna att ölen är fullproppad med sömnmedel och de vaknar upp i händerna på pastor Coopers sekt. Det blir nu tydligt för killarna att kyrkan systematiskt kidnappat och avrättat homosexuella i delstaten. Snart anländer en federal agent vid namn Joseph Keenan (John Goodman) för att genomföra en husrannsakan hos sekten. Allt utvecklas till en Waco-likande belägringssituation och full skottlossning mellan sekten och polisen utbryter. Kommer våra tre huvudpersoner att överleva både den mordiska sekten och de skjutglada poliserna?

Red State spelades in på en väldigt liten budget och det märks. Det är en ganska ful film (inspelad på digital video) och den har flera uppenbara budgetlösningar (slutet som återberättas känns som en sådan sak). Men detta är absolut inte Red States största problem. Kevin Smith verkar inte ha någon aning om vilken typ av film han egentligen vill göra. Den börjar som en skräckfilm med lite influenser från Motorsågsmassakern. Sedan, helt plötsligt, förlorar den fokus från de tre tonårskillarna och Goodmans agent dyker på platsen. Hela belägringssituationen förvandlar Red State till en actionfilm. Vi får nu en halvtimmes skottlossning mellan sekten och snuten. I slutet så känns det nästan som om Smith försöker skoja bort allting och det blir ett antiklimax utan dess like. Det ryktas att han klippte ner filmen med tio minuter och jag är jävligt nyfiken på vilken av filmens (alldeles för många) trådar som fick stryka på foten. Red State fungerar inte som en skräckfilm. Den fungerar heller inte som en thriller eller ett drama. Och den fungerar absolut inte som en svart komedi. Det är en jävligt märklig film som är omöjlig att definiera. Framför allt så är det svårt att förstå vad Smith egentligen vill ha sagt med hela detta våldsamma spektakel. Det känns mest som om han rökte ett kilo gräs och tänkte; ”hade det inte varit fett att ha med en scen där en person skjuts genom ögat så blodet sprutar upp över en vit vägg?” Red State är inte en exploitationfilm. Det är någon som leker exploitation. Den är helt enkelt fel.

Jag fick frågan idag vad jag egentligen tyckte om Red State. Mitt svar var att jag inte visste. Är den bra? Är den dålig? Någonting som jag kan säga om den är att dramaturgin inte fungerar alls. På många sätt så är det en av de märkligaste filmer jag någonsin sett (och jag har sett MÅNGA väldigt märkliga filmer). Fungerar den som en exploitationfilm då? Nej, det gör den inte. Fungerar den som en politisk kommentar? Kanske. Kan jag rekommendera den till någon? Absolut inte.

Trailern marknadsför filmen som en blandning av Kevin Smith-komedi, skräck och action. Den är inte något av det. Filmens enda behållning är att ett gäng kristna fundamentalister i USA har blivit jävligt sura på den.