Happy Halloween!

oktober 31, 2011

I motsats till andra filmbloggare (som brukar recensera en massa skräck över halloween), så har jag istället tagit en minipaus. Inte så konstigt kanske eftersom skräckfilm är vardagsmat här på Trash is king! Hur som helst så återkommer jag nu till min vanliga uppdateringstakt. Först ut är en ovanligt nasty 80-tals slasher…

Syns snart igen!

Annonser

De drivs ofta av eldsjälar och fantaster. De letar upp de bästa kopiorna av försvunna filmer för att ge oss den absolut bästa utgivningen. De samlar ihop bortglömda regissörer, skådespelerskor och skådespelare för att göra nya intervjuer och kommentatorsspår. Märkligt nog lyckas de också tjäna (lite) pengar på det. Ibland. Detta är en lista över mina favorit DVD-bolag. De förtjänar att hyllas.

Anchor Bay Entertainment

Jag vet att de bytt logga till en ny, men jag föredrar den gamla (den är mindre ful). Kanske det största bolaget i världen som specialiserar sig på skräck, exploitation och kult. Var tidiga med schyssta utgåvor av tex Dario Argento, Phantasm, Blood on Satans Claw och mycket annat. Ger även ut andra typer av udda filmer och animation. Ägs av Starz Media som även äger tex Manga Entertainment.

Blue Underground

Startades av William Lustig (regissör till Maniac) efter att han slutade på Anchor Bay (där han gjorde extramaterial när hans filmkarriär var slut). Mycket fokus på italiensk exploitation, men bolaget låter sig verkligen inte begränsas av länder. De har gett ut mängder av Jess Franco, Bigas Lunas Anguish och allt kul av Larry Cohen.

Code Red DVD

En ganska ny uppstickare i branschen. Code Red ger verkligen ut de filmer som de själva vill se i schyssta utgåvor! Det är mycket udda snusk (tex Alice in Wonderland), Ted V Mikels och bortglömda slashers (som Boarding House). Allt är sprängfyllt med extremt intressant extramaterial.

Njuta Films/Studio S Entertainment

Klart vi måste hylla våra egna hjältar! Ger idag ut filmer (oklippta!) som för 20 år sedan var totalförbjudna i vårt avlånga land. Bolagen får dela plats eftersom de verkar knutna till varandra och båda distribuerar filmer från danska Another World Entertainment (fast självklart med svensk översättning). Deras katalog är grymt imponerande och innehåller allt från skräck, kult, bortglömda klassiker och udda action.

Shameless Screen Entertainment

Eftersom jag (som ni säkert vet vid det här laget) är ett stort fan av italienska genrefilmer så får ännu ett amerikanskt bolag som fokuserar mycket på just dessa vara med på den här listan. Shameless blandar friskt landets klassiker av Lucio Fulci, Umberto Lenzi och Sergio Martino med väldigt udda rullar från den italienska bakgården.

————————————————————————————————

För lyxliraren:

Arrow Films

Brittiska Arrow Films har främst gjort sig kända för sina fantastiskt påkostade Blueray-utgåvor av exploitationfilm. Men de har även en gedigen DVD-katalog bestående av allt från Island of Death och Martin till japansk gore.

Zombiefilmer pre-George Romero har vissa gemensamma drag. Ofta rotar de sig i voodoo-lore istället för i virusspridning och kannibalism. Ofta så är dessa filmer heller inte så bra. Visst finns det klassiker i den gamla zombiegenren som Jacques Tourneurs RKO-producerade I Walked with a Zombie, men de flesta filmerna är rent ut sagt skit. Två år innan Night of the Living Dead gav sig brittiska Hammer själva in i zombieleken och producerade en film som mycket väl kan vara den felande länken mellan den äldre tidens koloniala rädslor riktade mot Haiti och Romeros post-apokalyptiska visioner. Det är voodoo involverat, men samtidigt så kommer zombierna upp ur ärkebrittiska kyrkogårdar och har en fallenhet för att röra sig i flock. Regissör till The Plague of the Zombies är John Gilling. Han gjorde även The Flesh and the Fiends (med Peter Cushing och Donald Pleasence) och The Night Caller (med John Saxon), bortsett från ett gäng äventyrsfilmer och lite prestigelösa filmer åt Hammar. Bland de senare kan vi nämna The Shadow of the Cat, The Reptile och en av studions mumie-uppföljare (nämligen The Mummy’s Shroud). Manuset till The Plague of the Zombies skrevs av en annan inte speciellt anmärkningsvärd Hammar-medarbetare; Peter Bryan (bla The Brides of Dracula och The Hound of the Baskervilles). Hur blev dessa bådas take på zombiegenren då?

I den lilla engelska staden Cornwall dör folk under mystiska omständigheter. Dr. Tompson (Brook Williams) misstänker att de smittats av någon tidigare okänd sjukdom. Problemet är bara att han inte tillåts obducera något av liken. Snart anländer hans mentor Professor James Forbes (André Morell) tillsammans med sin söta dotter Sylvia (Diane Clare från The Haunting). Hon är gammal klasskamrat med Dr. Tompsons fru Alice (vackra Jacqueline Pearce) och Sylvia anser att hon beter sig märkligt. Alice skadade sig för ett tag sedan och verkar märkligt avskärmad sedan dess. Det visar sig snart att Cornwalls patriark, Clive Hamilton (John Carson), sysslar med voodoo och har lagt en förbannelse över stackars Alice. Men det är inte våra huvudpersoners enda problem. När Tompson och Forbes slutligen bestämmer sig för att olagligt gräva upp en nyligen avliden bybos grav för att genomföra en obduktion, så upptäcker de att graven är tom. Runt en övergiven gruva utanför staden smyger levande döda runt i skogarna. De är i Hamiltons våld och Alice, som blir allt sjukare, riskerar att bli hans nästa offer…

John Gilling spelade in The Plague of the Zombies och The Reptile samtidigt och båda filmerna återanvänder mycket rekvisita och kulissbyggen. Om du inte ser filmerna efter varandra så tänker du absolut inte på det. The Plague of the Zombies fungerar faktiskt ganska bra på egna meriter. Vissa går så långt att de kallar den för Hammers bästa 60-talsfilm. Jag hade kanske inte sträckt mig ända dit, men filmen har onekligen många styrkor. Flera scener är faktiskt riktigt snygga, minnesvärda och småläbbiga. När Sylvia för första gången får se en zombie vid gruvan och Tompsons dröm, där de döda reser sig ur jorden på kyrkogården, hör till dessa. Dramaturgin är välfungerande och Gilling berättar (den ganska enkla) historien så den aldrig blir tråkig. Filmen är förvånansvärt brutal för sin tid (trots att våldsscenerna inte är särskilt många) och en minnesvärd halshuggning sticker ut. Musiken, skriven av James Bernard, fungerar även den fint och har en bra balans mellan exotiskt trumspel och skräckfilmsstråkar. Samtidigt så är The Plague of the Zombies lite för ytlig (ett ganska vanligt problem Hammer ofta drogs med, i mina ögon). Den saknar det där lilla extra. När filmen var slut tänkte jag; jaha, det var småkul, men var det allt? Manuset är lite för enkelt och man saknar någon vändning under filmens sista halva. Likt flera av bolagets rullar så känns slutet också lite framstressat. Förstå mig rätt nu; The Plague of the Zombies är absolut ingen dålig film. Den är faktiskt väldigt underhållande. Men fantastisk är den absolut inte…

Trots att jag gett den här filmen både ris och ros, så måste jag ändå poängtera att The Plague of the Zombies antagligen är en av de absolut bästa pre-Romero zombiefilmerna. Om detta säger mer om kvalitén på genren innan Night of the Living Dead omkullkastade alla spelregler eller inte, får ni dock avgöra själva…

Zombiesminkningen fungerar också bra som ni ser i trailern…

Jason Voorhees kommer upp ur sjön

Nu är det dags för en riktigt klassisk scen. Jag tänkte först välja något mer originellt, men den här scenen går inte att ignorera. Den skrämde verkligen skiten ur mig som barn! Fredagen den 13:e var den första slashern jag någonsin såg och trots att jag redan då tyckte att filmen var lite småtråkig så var jag inte det minsta beredd på slutet. Jag hade tidigare sett både bilder på och hört talas om Jason. Därför blev jag lite besviken att han inte alls var med i filmen, utan att istället hans morsa var mördaren. Sean S. Cunningham var gammal polare med Wes Craven (de gjorde bla The Last House on the Left ihop) och det är vida känt att han var grymt influerad av Mario Bavas Bay of Blood när han skapade sin Halloween-kopia. Hur som helst så lyckades han ändå skapa skräckhistoria. Trots att seriens största ikon Jason inte dyker upp som antagonist förrän i uppföljaren (och inte börjar bära den beryktade hockeymasken förrän i del tre), så går den här filmens status inte att förneka. Jag tror att det främst beror på slutscenen…

Adrienne King flyter runt på sjön i en kanot. Hon har lyckats överleva massakern vid Crystal Lake och fru Voorhees är död. Alla hennes vänner är också döda. Den galna kvinnan höll dom alla ansvariga för sin sons drunkningsolycka trots att den inträffade för väldigt länge sedan. Nu sprider sig lugnet över den sista överlevaren. Hon flyter runt i båten med fingrarna i vattnet. Någonstans långt borta noterar hon att polisen anländer till kollot och går ur sitt fordon för att se vad det är som guppar ute på sjön. Med snutarna på stranden så är King slutligen lugn. Det finns inga hot kvar. Det är då vi för första gången får se Jason. Han kommer upp ur sjön bakom huvudpersonen. Han är täckt i sjögräs och rutten. Och han sliter ner vår huvudperson i vattnet. När jag såg den här scenen för första gången höll jag på att pissa på mig. Hela filmen så har monstret varit en helt verklig, och mänsklig, seriemördare. En tokig kvinna. Nu var hon död och det kunde inte finns fler hot. Det är då vi får en övernaturlig twist på allting och Fredagen den 13:e förvandlas till en högst obehaglig spökhistoria. Den son som moderns hela sinnessjukdom vilade på finns verkligen. Han har bott i den där jävla sjön sedan han drunknade och drar ner ont anande ungdomar i den. Det är nästan som en urban legend. Trots att jag inte alls är något fan av den här serien så måste jag erkänna att slutet är helt jävla briljant.

Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag reagerade när jag såg den här scenen för första gången som ung. Antagligen har jag förträngt det. Fortfarande när jag ser om den så får jag rysningar, något som ingen senare del i serien lyckats framkalla hos mig. Det räcker att se slutet på den första Fredagen den 13:e-filmen för att förstå varför serien blev så stor. Cunningham lyckades åtminstone göra något rätt. Han lät en död pojke (klädd i sjögräs) dyka upp när vi trodde att vi var säkra…

Nu tror jag i och för sig att varenda kotte redan sett den här filmen, men om du bott på Mars de senaste trettio åren så kan du lätt hoppa över den och bara se klippet nedan…

Fy fan, vad jag är sen!

oktober 17, 2011

Jag har varit upptagen. Alldeles för sent så har jag börjat glo på Buffy the Vampire Slayer. När serien först gick på tv så såg jag ett avsnitt här och ett avsnitt där. Några av mina vänner var riktiga Buffy-fans och tvingade på mig sina favoritavsnitt. Men jag fattade aldrig grejen. Förra veckan så hade jag tråkigt och bestämde mig för att slutligen ge serien en ärlig chans. Ett rent tidsfördriv alltså. Så jag fixade första säsongen. Och vet ni vad? Det är faktiskt jävligt underhållande (på ett campy och töntigt sätt). Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag höll på att bli ganska hooked. Mycket mer Buffy för mig framöver alltså…

Förvänta er bara inte några recensioner för de kommer aldrig. Jag lovar. 🙂

Det var skitsvårt att välja mellan den här filmen och Deathdream. Båda är helt fantastiska utifrån sina egna meriter och tillhör regissören Bob Clarks absolut bästa. Slutligen bestämde jag mig dock för Black Christmas (och återkommer till Deathdream igen i något annat sammanhang). Varför då? Kanske för att filmvetare brukar definiera den som världens första slasher. Kanske för att filmen innehåller de absolut läskigaste telefonsamtalen som någonsin hörts i en skräckfilm. Eller så är det kanske bara för att det inte riktigt finns någon annan slasher som liknar den. Det kan verkligen diskuteras om den här filmen skapade genren (och just detta diskuteras mycket). Låt oss bara konstatera att den är unik. Black Christmas är en slasher som lägger de första 45 minuterna på att etablera karaktärerna och deras relationer. Visst gjorde Carpenter något liknade i Halloween fyra år senare, men hans och Debra Hills manus framstår som ytligt bredvid Roy Moores. Clarks film handlar främst om de unga kvinnorna som bor på studentboendet, medan Halloween egentligen handlar om Michael Myers. Mördaren i Black Christmas framstår verkligen som den ultimata ondskan. Vi får höra hans perverterade röst, men vi ser knappt honom. Han har ingen bakgrundshistoria, ingen mask, ingenting. Han representerar helt enkelt alla våra rädslor för mordiska psykopater. Avsaknaden av mänskliga attribut gör honom till ett av filmhistoriens allra mest obehagliga monster och när han ställs mot realistiskt skildrade karaktärer så blir effekten desto större. Samtidigt så skapades en av filmhistoriens allra största skräckklassiker…

Men låt oss återgå till Bob Clark själv. Han föddes i New Orleans och är antagligen mest känd för Porkys-filmerna och A Christmas Story. Men innan han kvalificerade in i Hollywoods b-komedi lag, så gjorde han några helt fantastiska lågbudgetskräckfilmer. Två av dessa har nämnts ovan (båda producerades med kanadensiska pengar). Den tredje är den märkliga (ganska barnvänliga) zombiefilmen Children Shouldn’t Play with Dead Things. Cineaster brukar även hylla honom för Murder by Decree, som är ännu en film där Sherlock Holmes (denna gång spelad av Christopher Plummer) paras ihop med Jack the Ripper. Tragiskt nog omkom Clark i en bilolycka i Kalifornien 2007. Innan hans död så hade dock hans karriär gått ner sig rejält. Från att ha varit en lågbudgetregissör som lyckats i Hollywood blev han istället en föredetting som regisserade skit som tex Superbabies: Baby Geniuses 2. Trots att Porkys har ett kultfölje och trots att A Christmas Story ofta visas i USA runt jul så har Clark aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är tyvärr mest ihågkommen för sina senare (och kassa) filmer. Jag minns dock helst Clark som mannen som antagligen gjorde den bästa Sherlock Holmes-filmen någonsin och två av de mest intressanta skräckfilmerna som kom från den amerikanska kontinenten under hela 70-talet. Nu ska vi prata om en av dessa…

Black Christmas börjar med en PoV-kamera som närmar sig ett studentboende för kvinnor. Det är juletid och tjejerna ska åka iväg för att fira högtiden med sin släkt. Men en del av studenterna har inte lyckats komma iväg. Jessica (Olivia Hussey) har det struligt med sin pojkvän Peter (Keir Dullea) och måste stanna för att få en möjlighet att träffa honom. Barb (en ung Margot Kidder) har sina egna problem. Hennes mamma förkastar henne och Barb tar därför sin tillflykt till flaskan. Samtidigt så klättrar inkräktaren upp på vinden och snart börjar telefonen att ringa. Tjejerna svarar, men i början så är det tyst i andra ändan av luren. Snart blir samtalen allt mer makabra. När Jessica väl plockar upp den ringande telefonen så möts hon inte av en, utan flera röster som pratar samtidigt. Grisljud blandas med små barn som skriker. Samtalet avsluts med ”jag kommer att döda dig”. Chockad noterar Jess en sak som de störda rösterna sa. Den på andra sidan luren verkar veta att hon är gravid med Peters barn. Samtidigt hittar kommissarie Fuller (legenden John Saxon) en ung flickas lik i en park. Det är dock inte hans enda problem eftersom en av tjejerna från studentboendet också saknas. Jess lyckas träffa Peter och berättar för honom att hon kommer att genomföra en abort. Han tar det inte bra. Så snabbt hon är tillbaka hemma så börjar samtalen igen. Mer barnskrik i luren. Mannen på vinden söker sig allt längre ner i huset och slutligen förstår tjejerna att samtalen kommer från en av studentboendets andra telefoner. Men då är det redan för sent…

Roy Moores manus ger lätt intrycket av att Black Christmas är en klassisk whodunit, men låt dig inte luras av detta. Filmen innehåller inte några enkla lösningar. Det är främst Jess som är huvudpersonen och den enorma psykologiska påfrestning hon upplever runt den oönskade graviditeten samspelar med hotet mot hennes eget liv. Psykopaten på vinden riskerar att bli den ultimata aborten. Men det är Margot Kidder som stjäl showen genom sin gestaltning av en tragisk ung tjej. Hon växlar mellan att vara omotiverat aggressiv och fyllepatetisk på ett jävligt trovärdigt sätt. Dessa två karaktärer och deras brustna psyken är navet i Black Christmas. Lägg också till Keir Dullea som den känslokalla esteten Peter och du får en strålande ensemble. Detta är verkligen filmens styrka. I motsatts till sina senare genresyskon från 80-talet så är Black Christmas lika mycket ett drama som det är en slasher. Filmen är långsam och morden är ganska få. Men när inkräktaren från vinden slutligen slår till så blir effekten desto större. Det finns ett gäng grymt minnesvärda (och obehagliga) scener i Black Christmas. Den mördade tjejen (med en plastpåse över huvudet) som inkräktaren förvarar i en gungstol på vinden är en sådan scen. Mordet i sängen, med glassfigurerna bredvid, är en annan. Men Black Christmas behöver egentligen inte någon imponerande estetik för att vara läskig. Det räcker med de där jävla telefonsamtalen. Herregud, vilken sjuk jävel kom på dom egentligen? Om du har hört dom en gång så kan du ALDRIG glömma dom igen!

Det fanns en historia som Bob Clark älskade att berätta. Efter att han regisserat Black Christmas så träffade han en ung John Carpenter:

Carpenter: Jag älskar verkligen din film! Ska du inte göra en uppföljare?

Clark: Nä, jag tror inte det.

Carpenter: Men om du hade gjort en uppföljare vad hade den då handlat om?

Clark: Jag vet inte riktigt. Kanske att mördaren blev gripen och inlåst på en mentalinstitution. Flera år senare flyr han och återvänder till studentboendet på halloween…

Vi kan verkligen diskutera sanningshalten i Clarks historia, men den om något borde vara nog övertalning för att folk ska se den här filmen…

Och för helvete; se INTE remaken från 2006!

Mark of the Devil är en sann exploitationklassiker. Det var en trashig västtysk rip-off på Tigons mer sofistikerade Witchfinder General. Om den brittiska filmen var en skräckfilm om häxprocesserna så är Mark of the Devil sleazy tortyrporr om samma tragiska historiska epok. Vad folk ofta inte känner till är att duon bakom filmen, österrikaren Adrian Hoven (Castle of Bloody Lust) och britten Michael Armstrong (som jobbat med både ovan nämnda Tigon och självaste Pete Walker), även gjorde en inofficiell ”uppföljare”. Den hette Hexen geschändet und zu Tode gequält aka Mark of the Devil II. Huvudrollen spelas av den vackra exploitationdonnan Erika Blanc. Den filmen är dock jävligt svår att få tag på och jag har tyvärr inte haft äran att se den än. Musiken till båda filmerna skrevs hur som helst av Lothar Bernhard Walter (som tog artistnamnet Michael Holm). Han föddes i Szczecin i Polen, men var tysk. Han har knappt skrivit några andra soundtracks förutom de till Mark of the Devil-filmerna, men dessa är minnesvärda. Kanske till och med så minnesvärda att självaste Riz Ortolani lät sig influeras av Walters musik när han komponerade sountracket till Cannibal Holocaust? Lyssna själva!

Som en bonus kommer här en trailer för den försvunna uppföljaren (tyvärr i mycket dålig kvalité)…

 

Vixens: Florinda Bolkan

oktober 10, 2011

Denna brasilianska skådespelerska slog stort i den italienska filmindustrin. Florinda Soares Bulcão föddes 1941 i Uruburetama. Innan sitt genombrott jobbade hon för ett brasilianskt flygbolag och bodde även en tid i New York. År 1968 begav hon sig till Italien för att göra film (och överkomma sin blyghet). Bolkan började i sexualiserade komedier (Candy) och dramer av samma stuk (Metti, una sera a cena) innan hon gick vidare till tidiga italienska kriminalthrillers som tex Machine Gun McCain och Detective Belli (där Bolkan spelade mot Franco Nero) Dessa roller ledde henne till en huvudroll i den hyllade Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (som vann Oscar för bästa utländska film 1970). Hennes korta period som en A-klass skådis gav henne även en roll i Kärlek i Venedig. Snart hamnade hon dock i den framväxande giallovågen i början av 70-talet genom att spela i Lucio Fulcis två (tidiga) amitiösa giallos; A Lizard in a Woman`s Skin och Don`t Torture a Duckling. Bolkan gjorde en kort A-klass comeback i Vittorio De Sicas A Brief Vacation, innan hon återvände till exploitationträsket genom Flavia the Heretic. Efter denna nunsploitationklassiker var brasilianskan med i Luigi Bazzonis grymt underskattade Footprints. Hon fortsatte sedan att blanda ambitiösa lågbudgetfilmer med trash (som tex terrorfilmen The Last House on the Beach). Under 80-talet blev Bolkan känd för den svenska publiken som baronessan Olga Camastra i den grymma italienska maffiaserien Bläckfisken (som var en stor hit på SVT). Denna vackra skådespelerska visade på stor talang och rörde sig ledigt mellan högt och lågt, alltid med samma passion.

Udda DVD:er

oktober 6, 2011

Vissa filmbloggare är jävligt duktiga på det här (vi snackar om dig placebohoe!). Jag är inte det. Konceptet är i alla fall att visa upp de DVD:er man har. Eftersom Trash is king! fokuserar på det udda och det som inte är helt självklart, så ska jag visa upp tre av mina mest ovanliga DVD-släpp. Det finns en anledning till att jag äger dessa filmer; de är grymt sevärda och därför har jag recenserat dom också.

Från väster…

Det tjeckiska surrealistiska mästerverket Valerie and Her Week of Wonders är inte speciellt lättillgängligt på DVD. Snuskbolaget Redemption har släppt mitt ex. Det är en okej kopia, men omslaget är katastrof. Det står till exempel ”666” och ”beyond good and evil” på fodralet. Samma bolag fokuserade ofta på exploitationfilm med en sexuell twist (vilket man inte kan hitta här, i alla fall inte på det sätt som dom definierade det).

Themroc har varit grymt otillgänglig på DVD och min kopia kommer från det tyska bolaget epiX. Det är en väldigt bra utgåva med schyst bildkvalité och anamorfisk widescreen. Ljudet är dock sämre, men vad spelar det för roll i en film där ingen talar? Den enda DVD-utgåva av den här märkliga filmen som jag känner till.

Kanske den enskilda DVD som jag är mest stolt över att jag äger. Donald Cammells märkliga giallo-hyllning är verkligen en unik film. Du älskar den eller så hatar du den (likt de flesta av regissörens, få, verk). White of the eye har bara givits ut på DVD i ett enda land; nämligen Holland. Filmen är därför jävligt svårtillgänglig (vilket även innebär att det knappt finns någon VHS-rip av den). Märkligt eftersom Cammell har fått lite av en revival bland skräckfans på senare år. I mitt tycke en grym film! Maelström är bolaget för er som undrar.

Carnival of Souls (1962)

oktober 3, 2011

Efter obskyra engelsk/kanadensiska spökfilmer som inte finns utgivna på DVD och psykedeliska italienska sexthrillers, så var jag sugen på att skriva om en klassiker. Carnival of Souls är den amerikanska lågbudgetfilmen som alltid hittar sin väg in på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna och trots att den floppade rejält när den först gick upp på bio så har den byggt upp ett rejält följe över åren. Dess kultstatus har förstärks av att regissören Herk Harvey och manusförfattaren John Clifford aldrig gjorde några andra långfilmer, verken före eller efter Carnival of Souls. Dessa båda var arbetskamrater på Centron Corporation, ett företag i Kansas som producerade utbildningsfilm och beställningsfilmer åt företag, där de arbetade som just regissör och manusförfattare. Carnival of Souls var deras fritidsprojekt och de samlade ihop pengar till filmen själva utan någon studioinblandning. Det sägs att budgeten endast låg på 30.000 dollar. Efter en misslyckad premiär föll filmen snabbt i glömska. Frekventa nattvisningar på kabel-tv under 80-talet medförde att många kritiker började hylla Carnival of Souls som en av de allra bästa amerikanska independentskräckisar som någonsin gjorts. Intresset för filmen väcktes igen 1998 när Wes Craven producerade en katastrofal ”remake” (som knappt har något med ursprungsfilmen att göra) och en helt ny publik började söka upp originalet och hylla den. Hur står sig då filmen idag?

På pappret är historien i Carnival of Souls enkel. Tre unga kvinnor är med om en bilolycka när de tävlar med några unga män som utmanar dom vid en stoppskylt. Föraren tappar kontrollen över fordonet på en bro och de rasar ner floden. Räddningstjänsten söker efter bilen, men strömmen är hård och polisen är övertygad om att den spolats iväg. Men efter tre timmar så dyker unga Mary (attraktiva Candace Hilligoss) upp ur floden. Hon minns ingenting av vad som hänt timmarna efter olyckan. Invånarna i den lilla staden i Kansas tycker att flickan verkar märkligt avskärmad efter incidenten. Mary vill inte umgås med någon och bestämmer sig snart för att flytta. Hon är utbildad organist och beger sig till Utah för att jobba för en liten församling. Mitt i natten på motorvägen, på väg mot sitt nya liv, passerar Mary ett enormt övergivet nöjeskomplex. Samtidigt så ser hon en märklig man skymta förbi i bilfönstret. Denna man kommer att börja förfölja henne och Mary inser snart att ingen annan ser honom. Men detta är inte hennes enda problem. En dag när hon är i en affär försvinner plötsligt allt ljud och det verkar som om ingen längre kan se Mary. Håller hon på att bli knäpp eller är det så att hon faktiskt är död? Mary känner en märklig dragning till den före detta karnevalen och beger sig dit. Kanske finns svaren där?

Med en behaglig längd på 78 min så blir Carnival of Souls aldrig utdragen. Harvey och Clifford lägger istället all energi på att underbygga den enkla historien och detta medför att Mary framstår som en ganska komplex karaktär. Filmen blir nästan lite av en karaktärsstudie över en ung kvinnas situation i början av 60-talet. Men det är inte därför filmen är känd (trots att huvudpersonens oväntade djup antagligen bidragit till kvalitetsstämpeln). Carnival of Souls känns inte som en amerikansk skräckfilm. I både stil, stämning och tempo ligger den närmare olika europeiska genreyttringar som tex fransmannens Georges Franjus Eyes Without a Face eller tysk expressionism som Robert Wienes The Cabinet of Dr. Caligari. Trots uppenbart låg budget (som främst visar sig i något vingligt skådespeleri och lite abrupt klippning) så är det en stark och kompromisslös konstnärlig vision Harvey visar upp. Och som en sådan så håller Carnival of Souls hela vägen. Det är inte så konstigt att filmen floppade i drive in-biograferna. Den är alldeles för sofistikerad och ambitiös för att passa i ett sådant sammanhang. Men är den läskig då? Absolut! Harveys ambition är att skapa mardrömslik konst och flera scener sticker ut. De dödas dans på karnevalen är en sådan scen. Genom att snabbspola filmen så får Harvey inte bara scenen att se överjordisk ut utan skapar sannerligen rejält jävla obehag. När själarna sedan upptäcker Mary och med hungriga blickar sätter fart efter henne så kommer den rena och skära skräcken. Trots budgetbrister triumferar alltså Carnival of Souls både som surrealistisk konst och som en väldigt obehaglig liten skräckhistoria.

På många sätt så är Carnival of Souls helt unik i det amerikanska skräckfilmsutbudet. Det är ett perfekt exempel på vad en duktig regissör kan åstadkomma när stora studios inte får en möjlighet att lägga näsan i blöt. Detta är sannerligen en skräckklassiker som förtjänar sitt rykte.

Man märker att trailern gjordes med drive in-biografer i åtanke. Den visar alldeles för mycket av filmen…

…så jag rekommenderar dig istället att se hela själv. Filmen är nämligen public domain.